Susan Street är ung och nästan vacker. Hon är ocks.. Visa hela

Susan Street är ung och nästan vacker. Hon är också tvåa i hierarkin på en veckoblaska, och när hennes chef avlider ser hon sin chans att ta över. Men inget går som hon tänkt sig. I samma veva får tidningen en ny ägare, en magnat som inte alls tänker sätta Susan på tronen innan hon bevisat vad hon och hennes ambition går för.

Det här är vid första och kanske andra genomläsningen en erotisk roman. Strax under ytan ligger dock en alldeles fantastisk historia med fart och fläkt, färgstarka karaktärer och obetalbara funderingar och formuleringar. Boken är också djupt feministisk, inte alls som feminism framställs i dagens politiska miljö, utan mer som den, enligt mig, borde vara.

Jag fullkomligt älskar den här boken. Framför allt är den helt rätt när man som kvinna är rejält irriterad på en man. Några sidor i boken räcker för att irritationsrynkan i pannan ska lösas upp av ett befriande gapskratt.

Jag gillar Liza. Jag kallar mig feminist. Jag anse.. Visa hela

Jag gillar Liza. Jag kallar mig feminist. Jag anser att boken både var intressant och gav användbar information. Ändå suckar jag tungt över den här boken.

Jag HATAR den här sortens feminism. För det första hakar den upp sig på att "det är så orättvist" och "kvinnor är offer" att förespråkarna blir helt handlingsförlamade, börjar väsnas om föräldraförsäkringen och faktiskt inte gör något effektivt för att åstadkomma någon vettig förändring.

För det andra gillar jag inte den där kvinnliga kollektiva andan som förespråkas i boken. Det är väl nog av en utmaning i sig att som kvinna ta sig genom glastaket utan att behöva bära på bördan av resten av kvinnosläktets karriärmässiga frustrationer?

En av de saker jag uppskattar mest med Gabaldon är.. Visa hela

En av de saker jag uppskattar mest med Gabaldon är att hon skriver så osentimentalt. Alltså, jag har gråtit floder i vissa avsnitt, det ska erkännas. Vad jag menar är att hon förskönar och undviker inte det fula och går inte rent önsketänkande till mötes, nåväl, inte på en gång åtminstone. Tragedier inträffar helt enkelt, de gör förbaskat ont. Det är något som tydligt framgår i den här delen.

Men de dråpliga situationerna fortsätter, huvudpersonernas förflutna kommer tillbaka och sparkar dem i ändalykten och bjuder läsaren på en hel del komik, särskilt nu när de är bofasta förstärks komiken in absurdum.

Fick tips om den här boken av någon som älskar fan.. Visa hela

Fick tips om den här boken av någon som älskar fantasy, vilket jag inte själv är så begeistrad i. Så jag var lite misstänksam innan jag började läsa, men det kom snart på skam. Jag blev djupt förälskad i boken/serien. Det enda negativa som finns att säga är att ingen verklig man någonsin kommer att duga när man väl stiftat bekantskap med Jamie Fraser.

Som fan även till Auel-serien finns det förvisso likheter, men Gabaldon spelar i en enormt mycket högre division. I jämförelse tycker jag Gabaldon är enormt återhållsam med beskrivningar av kärleksscener och hon upprepar sig inte så förtvivlat hela tiden. Däremot lockar hon till både skratt och tårar, beskriver livet på 1700-talet helt osentimentalt och hon har sjutusan till förmåga att spinna ihop en mångsidig intrig och vara helt oförutsägbar.

Läs den här boken, man behöver ju inte fortsätta sen om man inte gillar den. Men älskar man den som jag kommer man även att sluka fortsättningen med en hunger som inte avtar. Sex delar finns i skrivande stund, Gabaldon arbetar på nummer sju och har även indikerat att det finns planer på en nummer åtta.

Jag fullkomligt älskar den här boken. Vore den int.. Visa hela

Jag fullkomligt älskar den här boken. Vore den inte så lång och stundvis tung skulle jag definitivt rekommendera den som obligatorisk läsning på gymnasiet.

Storyn i boken är delvis en kuliss för Ayn Rand att föra ut sin filosofi, men det innebär inte att storyn är dålig, tvärtom. Den är oerhört medryckande, på var och varannan sida krampade det i mina händer i viljan att strypa någon gnällspik till karaktär. Andra gånger får den mig att flina brett. Och nu, långt efter att boken är utläst, finns den fortfarande livligt i mitt minne.

En annan sak som fascinerar mig med denna bok är att trots att den är ett halvsekel gammal är den så direkt tillämpbar som argument mot fildelning att man nästan tror Ayn Rand var synsk. Mindre uppenbara är parallellerna mellan Sverige och det dödsdömda samhälle som beskrivs i boken, men de finns där. Ser man dem kan man ju ifrågasätta meningen med att pensionsspara.

Ondskan är suverän, en sån där bok som man återkom.. Visa hela

Ondskan är suverän, en sån där bok som man återkommer till gång på gång, och vars huvudpersoner aldrig någonsin glöms bort. Den är också, till skillnad från filmatiseringen, intelligent och rolig, fattar inte vad som skulle ge humoraspekten ovan så extremt låga poäng.

"Våldsglorifierande"? Inte alls, tvärtom handlar hela boken om huvudpersonens strävan att komma från våldet. Ibland är verktyget våld från hans sida, men oftare är kampen av en mer psykologisk karaktär.

Suck. Jag har en hat-kärlekrelation till Camilla L.. Visa hela

Suck. Jag har en hat-kärlekrelation till Camilla Läckbergs böcker. För visserligen är jag mördande nyfiken på alla huvudkaraktärernas fortsatta öde, men:

1. Intrigen har i alla böckerna varit pinsamt förutsägbar.
2. Läckberg påbörjar ganska ingående berättelser om de bokspecifika karaktärerna, men avslutar inte utan lämnar ett virrvarr av röda trådändar efter sig.
3. Patrik måste vara den mest humorbefriade mes som finns i litteraturen. Kan inte tänka mig något värre öde än att behöva vara ihop med en så ryggradslös tråkmåns. Erica har åtminstone en gnutta ruter, men långt från tillräckligt för att kompensera Patriks brist på varan, knappt tillräckligt för egen del.

Tack vare mitt morbida intresse blir det en 2:a, annars är boken totalt ointressant.

Sjöfararna är något av en mellanakt i serien om Cl.. Visa hela

Sjöfararna är något av en mellanakt i serien om Claire och Jamie. Slaget vid Culloden är passerat och Sjöfarana beskriver vad som sker under ungefär två historiskt sett händelsefattiga decennier och leder så småningom till ett betydelsefullt miljöombyte.

Vad jag minns bäst från Sjöfararna är att det är då som Gabaldons fullkomligt sanslösa humor först får utlopp. Jag läser huvudsakligen vid matbordet, och rätt vad det är kommer en kommentar som fullkomligt får mig att sätta i halsen. Så snart jag återhämtar mig skrattar jag så att tårarna rinner i en kvart. Och dessa dråpliga situationer/kommentare återkommer sen med jämna mellanrum genom hela serien, och är definitivt en anledning att älska den.

Slända i bärnsten avslutar på något vis det Främli.. Visa hela

Slända i bärnsten avslutar på något vis det Främlingen påbörjade, även om historien om Claire och Jamie är långt från över. Älskade den av hela mitt hjärta, liksom alla delar i serien.

Kan omöjligt fatta att sjätte delen i en mycket om.. Visa hela

Kan omöjligt fatta att sjätte delen i en mycket omfattande serie (böckerna tenderar att bli tjockare och tjockare) fortfarande håller samma höga klass. Fortfarande komiska situationer, dramatik och dråpliga kommentarer invävda i en historia skapad av förvecklingarnas mästarinna. Och alltihop inom ramen för amerikansk 1700-talshistoria, kan det bli bättre?

Slutet på Snö och aska känns dock som slutet på hela serien på sätt och vis. Gabaldon arbetar dock på sjunde delen och det finns ett halvt löfte om en åttonde. Längtar som tusan, men det dröjer nog innan boken kommer ut på svenska

Tycker inte alls boken var trist eller sämst i ser.. Visa hela

Tycker inte alls boken var trist eller sämst i serien, det verkar inte finnas tråkigt när Diana Gabaldon är skaparen. Snarare är jag djupt imponerad av att Gabaldon hela tiden verkar finna händelser som läsaren vet kommer hända på ett eller annat sätt (man vet aldrig i förväg hur), längtar till och blir djupt berörd av. Så även i denna del, och "händelsen" här är en av dem som ligger mig allra varmast om hjärtat.