En för all del gripande och engagerande, men framförallt komplex och kontroversiell historia som lockat många läsare genom anknytningen till Sex Pistols.
Boken är språkligt sett bitvis katastrofal och berättelsen haltar betänkligt här och var, men klarar sig genom det lockande punkhistoriska temat.
Mamma Spungen beklagar sig i högt och lågt över sin egen dotters hopplöshet, men den bild som alltmer klart lyser fram mellan raderna är bilden av en omogen mor och en dysfunktionell familj.
Nancy föds som första barnet av en mor som är självupptagen, emotionellt omogen och oförmögen att axla sin modersroll. Modern har svårt att knyta an till sitt barn och vänder denna sin egen oförmåga till att vara ett tecken på att det måste vara något fel på barnet.
Nancy växer upp i en känslomässigt kall miljö som är full av motstridigheter och dolda budskap. Modern och sedermera hela familjen projicerar sina egna och familjens problem på den äldsta dottern.
Nancy fungerar som så många andra tidigt störda, otrygga barnasjälar. Genom utåtagerande och destruktiva manövrar försöker Nancy desperat få sina behov tillgodosedda, men möts hela tiden av en omgivning som i regi av hennes mor ständigt misstolkar Nancys situation.
För mig är detta en historia om misshandeln av ett barn, skriven ur en djupt omedvetet fungerande barnmisshandlares egen synvinkel.
Det är en berättelse om hur illa ett barn kan fara av att växa upp i en familj som utifrån sett förefaller perfekt, men där dolska krafter härskar under ytan hos den ena eller andra föräldrafiguren, i det här fallet främst hos modern
Min amatörpsykologiska bedömning är att mamma Spungen är personlighetsstörd på borderlinenivå och att hennes dysfunktionella fungerande också resulterar i att hennes dotter själv utvecklar en ganska klassisk borderlinepersonlighet.
Att Nancy skulle ha varit schizofren är inte troligt utifrån vad denna bok beskriver, däremot framstår hon som sagt för mig som en klar borderlinestörd person.
Nancy Spungens öde är djupt tragiskt, men jag önskar att hon hade kunnat få en genuin upprättelse och inte denna klagosång författad av en djupt störd mamma.
Jag ger boken betyget 2 därför att den som bok betraktad egentligen är snaskigt skräp, men ändå har en högst oplanerad poäng i den skakande insiderskildringen av misshandeln av ett barn.
|
(49 år)