Med tillåtelse från recensenten/författaren/blogga.. Visa hela

Med tillåtelse från recensenten/författaren/bloggaren Lennart Svensson publiceras härmed hans recension av undertecknads diktsamling Annorlunda men ensam. Tillsammans med något normalt (B. I. I. förlag, 2004). Originalet kan läsas här.

I dessa recensionstider är detta nämligen en väldigt utförlig och talande recension rörande mitt diktande, och trots att jag tidigare skrivit om och hänvisat till LS recension märker jag via wordpress.com att få faktiskt läst den, varför den nu här publiceras uncut och ocensurerad.

* * *

Detta är orfiska tongångar, inspiration och ärlighet, poesi som vill något. Här är inte texten omgiven av den sedvanliga hinnan, dunstkresten, som dagens ironiska, akademiska poesi alltför ofta är.

Det handlar om Fredrik F. G. Granlunds samling ”Annorlunda men ensam” (B.I.I, 2004). Nietzsches ”människan bör tänka: hur mycket är ännu möjligt” citeras, och nog visar Granlund med sina dikter hur mycket som är möjligt att uttrycka med poesi:

Jag såg det vita ljuset, leendet i mörkret
kärleken fanns där, och gjorde sig påmind
den syntes som björnbär, bland gröna fjädrar
parodier på löv, medan influensan härjade bland orden

(”Det vita ljuset”)

Detta är vad jag kallar orfisk poesi, inspirerade rader av en poet på väg ut i tangentens riktning. Det finns en irreducibel kärna i Granlunds diktning, ett obestämt något som bara kan uttryckas i poesi:

… de eldröda bokstäverna – Orden – är allt
utan dem kan vi inte misstänka myten – som kräver
att bli reciterad i hemlighet på en helig plats
det är ett sammansatt resonemang
som igenvuxna trädgårdar utan grindar
som en bastard av kinesiska askar

(”Den existentiella gåtan”)

En av de sista ”geniala”, ”poetiska” poeterna på våra breddgrader var dansken Michael Strunge (död 1986), men i granlundska rader som dessa tycker jag vi hör ett eko av denne ”Wunderkind”:

de som känner mig vet vem jag är
men det är ingen som känner mig
inte ens jag:
en paradigmatisk betraktare
i ett kromkantat universum
mörker är min pseudonym

(”6 + 7 = 6. 7.”)

Rader som ”framtiden är prolog / det förflutna har aldrig ägt rum”, samt ögonblicksbilder från dagens la vie modèrne, kan också få en att tänka på Strunge. Att gå ut där i livet, ”riva naglarna blodiga mot vardagens mur” (Södergran) och göra det till poesi, det anser jag vara typiskt för denna skola (som även Södergran var del av). Här finns som nämnt ingen ironi och inget kallgrin, inte på det där inbundna, ”ryggen fri, riskera inget”-sättet som är typiskt för poeter som inte kan dikta en rad utan att göra en parafras på någon annat.

Inte så att Granlund för den skull diktar i ett vakuum. Förutom Nietzsche skymtar Lovecraft och Poe i dessa rader, ja fler namn än så. Detta ger resonans, det värmer i hyresrätten. Men Granlund ger sig inte på att kopiera eller göra parafras på sina favoriter (som en sedvanlig diktare av idag skulle ha gjort, och därmed vara viss på att hysta in recensentberöm) – nej, här är det det egna livet och upplevelserna som står i centrum. Det är kärlek och uppror, det är jagpoesi: ”ockulta drömmar har fört mig långt bort”… ”jag presenterade mig såsom F. G. (den bästa tatuering någon gett mig)”… ”jag föddes döende bland andra odödliga”… ”jag har varit hög sedan dagen då jag föddes”: detta är sånt man noterar i denna samling, detta att oblygt sätta sig själv i centrum. Gör någon annan svensk poet av idag det, finns detta raka och öppna (men ändå poetiska) tilltal hos någon annan av samtidens poeter?

Idel svenssonska lovord som synes – så har jag då inget att klaga på? Jodå. Här finns förvisso en del dunkla dikter, där läsningen blir ett oförlöst gissande av gåtor. Enstaka rader här och där kunde också ha strukits; poesi måste vara exakt i uttrycket. Och data-ironiska tecken, som irreguljärt placerade ”;” stör också en smula.

Men denna samling har lämnat avtryck. Hos mig, som läsare. En pärla är till exempel ”Ett gammalt leende”, om en gammal man sittandes på sin rullator ”i skuggan under eken / vid en mindre väg”, och ser livet passera. Mannen ler sitt gammelmansleende, minns sin ungdom, låter sinnet flyga och fara och struntar i om det börjar regna; han bara ler. För ”varför gråta när man kan le?”

Framtiden är nu
det förgångna är bara minnen
Men den gamle minns
och han njuter
och han ler ett gammalt leende
ett gammalt leende är allt han har
för tillfället finns bara han
och han vet
och han förstår
och han ler
varför är det bara den gamle
som vet

(Not: Fredrik F. G. Granlund är född 1979 och bor i Mariestad vid Vänern. [...])

Marmeladkungens not: Min diktsamling kan köpas för 100 kr inkl porto genom att ni skickar ett mejl med namn och adress till anson@passagen.se (den kostar 198 kr på bokus). Pengarna betalas i förskott till mitt Swedbank-konto. Eventuella önskemål om signering tillgodoses. Och boken skickas så fort pengarna finns på mitt konto.

Det här blir den kortaste och mest koncisa bokrece.. Visa hela

Det här blir den kortaste och mest koncisa bokrecension jag någonsin skrivit. Anledningen är i det här fallet att det enligt min åsikt helt enkelt inte behöver sägas mer om boken ifråga.

* * *


Undertecknad försöker läsa alla böcker som står att finna som handlar om eller är försök till att hjälpa aspirerande författare att skriva bättre och nå längre. I detta fall är boktiteln totalt missvisande! Man lär sig i det närmaste ingenting om det faktiska hantverket (förutom standardtips som man i princip hittar i vilken bok som helst inom ämnet); men man får däremot en troligen ordentlig inblick i Birros uppväxt och författarskap. Inget ont om det – bara det att om man vill lära sig skriva finns det betydligt bättre böcker att läsa. Det här är inte ett litterärt verk som står ut bland liknande böcker som handlar om och belyser skrivandet som hantverk.

Men om man å andra sidan vill läsa Birros åsikter och ibland underhållande anekdoter om hur han växte upp och blev författare/poet, tja, då ska man definitivt läsa just den här boken. Annars – undvik den!

Avslutningsvis vill jag tillägga att det känns som om det här, för herr Birro, var en väldigt underhållande bok att skriva – sett till resultatet kanske alldeles för underhållande …



Marcus Birro: Diktskola. Författarens guide till galaxen.

Bokförlaget Tiden, 2003.

143 sidor.

ISBN 91-88879-08-9

Med mycket (personliga och privata) problem läste.. Visa hela

Med mycket (personliga och privata) problem läste jag under aftonen ut Dilledagsboken av Juha Vuorinen, vilken jag rekommenderats av en god vän som i detta nu får förbli anonym, men som förklarade för mig att detta var den bästa bok han läst. Och är det något jag tycker om så är det att läsa andras favoritböcker, vilket jag, så ofta jag kan och orkar, försöker att göra…

* * *

Dilledagboken

Bokförlaget Bazars baksidestext: ”I din hand håller du en finsk kultbok!

Juha Vuorinens absurda och ärligt skamlösa snuskhumor som tilll en början publicerades på Internet slungar de småborgerliga värderingarna åt helvete och gör skrattmusklerna lösa i magen.

Det här alstret har toppat försäljningslistorna i Finland och ska inom kort ges ut även i Norge och Estland.

Och nu i Sverige.

Fyllbulten Lille Juhas hjärtskärande fina liv kryddas av undergroundserietecknaren Pastor Kärmes skitdåliga bilder.”

Äckligt ärlig snuskhumor. Alkohol och piller, spyor och ärlighet. Charles Bukowski blandat med William S. Burroughs utan narkotika, bara fruktansvärt mycket alkohol och sex, spyor och sjuka tankar. Vad ska man säga? Vad ska jag säga? Jag skrattade högst när denna – tydligen sanna – berättelse visade sig innehålla ex. protagonistens ätande av stolpiller. Den episoden fann jag löjligt rolig! Boken i sig är oerhört lättläst, men säkerligen provocerande för de allra flesta, om man ens har så lite som möjlighet till att tala till en kant när man är fin i kanten. Med andra ord: Dilledagboken är inte för vem som helst!

Några (i det här fallet ytterst snälla) citat följer:

***

”Jag var säkert övertrött, för jag höll på att inte kuna somna. Jag beslöt att prova på et gammal knep, jag började alltså räkna får. Mitt astrologiintresse höll tydligen på att kräva sin tribut, för över staketet började det hoppa vädurar, stenbockar, oxar och efter dem lejon . Precis när lejonet höll påatt få tag på stenbocken dök skytten upp och sköt lejonet på fläcken. Naturaktivisten vattumannen dök då upp och höll ett rejält brandtal för skytten. Han uppmanade skytten at överväga saker och ting innan han dödade ett soyldigt lejon. skytten ilsknade till:

- Vad fan ska jag överväga med?

- Med den här, sa vattumannen och räckte över en våg till skytten.

Efter ett tag kom två unga män dit som luktade fisk och höll på att dra upp sina byxor och hade ett underligt flin i ansiktet. Jag frågade vilka de var. Snubbarna svaradee i en mun:

- Vi är tvillingarna. Där borta i buskarna ligger en pingla som för fem minuter sen var jungfru …

Jag bestämde mig för att gå och plaska med fötterna i bäcken när jag kände ett jävla bett i tån. Kräftan hade huggit tag i stortån. Jag skuttade längs stranden med kräftan på tån och satte mig ner på en tuva när jag kände ett sting i baken. Jag reste på mig och vad såg jag! Jag hade satt mig på en skorpion. Giftet började verka, jag sjönk in i en djup sömn. ””

(sid 137)

Författaren skriver också om vad han och vännen anser är antidepressiva tips till oss som lider av depression m.m.:

Aha, den här gången fick jag tips mot depressioner av nåt seghuvud:

Här har Ni några tips om hur man kan bota en depression, min bäste herre!

Depressionen kan definieras som ett sinnesttillstånd när ingenting intresserar en det minsta. Så försök njuta av sinneskaoset.

Försök komma ihåg vad som en gång känts skojigt. Till exempel när du senast hävde i dig sprit och tabletter om vartannat och du kände dig alldeles tokrolig.

Prata. Säg precis vad som faller dig in, till vem som helst. Att gråta är också effektivt. Om det är möjligt så prata och gråt samtidigt. Det är lustigt för en helt främmande person att höra till exempel på spårvagnen, bussen eller Kiasma.

Rita. Köp en sprayflaska i affären. dEt kan leda till häpnadsväckande snilleblixtar på helt otroliga platser, som till exempel väggen till Storkyrkan eller pelarna till Riksdagshuset, som du kan måla som Mariannekarameller. Det röda kan betyda hat, det svarta sorg och det gråa ångest. Använd de ovannämnda färgerna när du börjar få ångest.

Ta reda på hur det ligger till. Fundera på varför du finns till och om du är just du. Finns Gud, var slutar universum eller varför har en del persiljeliknande hårtofsar i armhålorna?

Gör något riktigt långtråkigt. Borsta tänderna om och om igen och glöm inte att använda tandtråd. Titta på inhemska nöjesprogram på teve. Sträckläs Kalle Päätalos samliga verk och försök komma ihåg de mest explosiva vändpunkterna. Fundera också på ocm böckerna har några liheter.

Undvik att ta viktiga beslut, som om du ska betala en stor eller två små räkningar av räkningsberget. Ska du ta ut skilsmässa idag eller först i morgon?

Håll kylskåpsdörren stängd. Att äta kan bereda en tillfällig känsla av välbehag. Gå till Borgbacken ochh ät 25 sockervadd, 14 varmkorvar, 8 bratwurstar, 10 pizza slicer och sörpla dessutrom i dig 25 öl. Sedan klättrar du upp i ”Katapulten” och gör åtminstone barnen på nöjesfältet glada. Där skriker de ovala av glädje: ”Titt mamma, en levande trädgårdsslang!” [...] (Dilledagboken; sid130-131).

Bazar förlag,

Juha Vuorinen. Dilledagboken. (Juoppohullun päiväkirja)

Illustrerad av: Pastor Kärme.

Översättning: Marjut Markkanen

Bazar förlag, 2003.
ca. 192 sidor
ISBN: 91-7028-011-8

Boktitel: Eld och rörelse Författare: Lennart Sve.. Visa hela

Boktitel: Eld och rörelse

Författare: Lennart Svensson

Genre: Novellsamling (14 noveller)

Förlag: Etherion (eget)

Sidantal: 146

Omslag: Anatol Boström (svart-vitt)

eldochrorelseopt

I novellsamlingen Eld och rörelse av Lennart Svensson noterar jag många saker. Det finns återkommande teman: flygplan, döden, och livet/döden. Det är några. Andlighet, i många, tja, kanske alla dess olika former är andra – och dessa teman fungerar såväl återkommande som symboliskt emellan pastischer som innehåller cynism, surrealism och ironi. Alltså ett effektfullt växelverk mellan olika humoristiska former och gravaste allvar.

Men redan såhär inledningsvis ska jag här påpeka att titelnovellen Eld och rörelse faktiskt är bokens bästa novell, ja, till och med så bra att jag anser att den bör publiceras för sig själv i bokform! Med god redaktion kan detta bli en STOR liten bok, tillika något som kan uppsnappas även av de minsta stora recensenterna. Det förvånar mig om inte något förlag nappar på denna lilla stora kortroman! Det förtjänar den. Och om man som recensent därmed sagt något för mycket om Lennart Svenssons novellsamling Eld och rörelse, tja, då kanske jag redan sagt för lite.

* * *

För visst handlar novellsamlingen Eld och rörelse om mer än titelnovellen. Men ingen annan novell når upp till dess höjder.

Det börjar med pastischer, ironiska betraktelser, subtil humor som växer alltmer och genom boken blir till något mer cyniskt, något mer (post)modernt. Det är en bra utveckling med – i allmänhet – bra språk. Och det är mycket att tycka om genom den här boken.

Normalt sett brukar man – såvitt jag förstått vid läsning av hundratals novellsamlingar – börja med den bästa eller näst bästa novellen och avsluta med dito. Här har författaren valt annorlunda. Den inledande novellen ”Den svenska stilen” är en bra början, en pastisch, om så vill, en ironisk betraktelse, en humoresk i sig, konstig, skön, trevlig. Dock inte samlingens bästa eller näst bästa. Den följs av ”Latonia”, en novell jag troligen inte lär minnas, fastän berättargreppet är intressant och utstående ur den övriga texten, sedan ”Ett svenskt Roswell?” vari berättandet utvecklas i den så här långt in i novellsamlingens längre historier. Så här skriver författaren själv om novellen på sin blogg:

”Kring 1950 avtalade NATO till sig rätten att landa med bombplan på svenska baser, i händelse av krig med Sovjet. Om ett sådant plan kraschat här under mellanlandning på en krigsbas, och händelsen i folkmyten förvandlats till en UFO-krasch, spekulerar författaren kring i novellen ”Ett svenskt Roswell”. ”

Vidare. ”Nineves skatt” påminner genremässigt mig om särskilt Clark Ashton Smiths noveller, tja till och med om Robert E. Howards. Tyvärr inte med samma poetiska skärpa i språket eller handling, men ett gott svenskt försök – även om det troligen inte är ett försök. Ändock är det en intressant fantasynovell, som jag ser lik ett humoreskförsök inom Sword and Sorcery-genren.

”En stad vid havet” är sedan ett annat ganska bra försök till en modstulen depressionshistoria. Ska inte avslöja slutet för er, men det är förutsägbart, åtminstone på sätt och vis. ”Kvartsklippan” är likväl poetisk, men mer underlig, frågande;dessa noveller hör ihop i denna novellsamling.

”Åsiktskonstnären” ser jag som ett starkt och trevligt och charmigt försök till ironi och stark cynism i denna vår kapitalistiska tid; och en kommentar till denna vår så kallade samtid. Snacka om ironi! Jag utnjöt mycken underhållning från detta ironiska novell! Jag vet dock inte vart den kan passa in – sett till nuvarande begränsade svenska novellpublicering av bokförlag och tidskrifter. Tråkigt nog. Detta är nämligen – som jag ser det – ett fantastikrelaterat humoreskexperiment som med redigering bör kunna nå fler läsare.

Sedan kommer ett STORT hopp till ”Galaxens herre”. För plötsligt hamnar vi i rymden, i ett svenskt försök till fin space opera a´la Alastair Reynolds men mer lättläst och med satirisk beskhet. Trevlig, men tillhör inte samlingens bättre.

Och plötsligt hoppar samlingen härefter till fantasygenren i och med ”Riddaren, djävulen och döden”, som jag efter titelnovellen (eller kortromanen) anser vara novellsamlingens starkaste kort. För här bjuds läsaren på en hejdundrande blandning av fantasy med (post)modernism. Protagonisten är en framgångsrik svärdskämpe som helst av allt vill dö på slagfältet, men han får inte för herr Döden, utan snarare hamnar i ett verbalt slagsmål om vad/vem Gud är och varför denne finns till. Författaren LS kommer här in med en egen röst (vilket LS gör i mången novell i denna samling; med skillnaden att det här passar), och vare sig protagonisten eller de övriga medverkande räds för att citera Iron Maiden eller andra då, eller nutida, artister. Här passar författarens röst in i handlingen. Och de moderna referenserna fungerar verkligen i denna novell. I det närmaste det enda jag har att klaga på är novellens slut: det är förhastat och kunde varit så mycket bättre. Tyvärr.

”Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman” är en novell eller skröna jag uppskattade. Men denna är nog något många skulle kunna uppleva som läsvärd, inte bara jag. Bara titeln säger en hel del om denna tvåsidors sköning… Detta är underhållande för de intellektuella; och det förvånar mig inte om LS med lite redigering får detta publicerat i någon större tidskrift. Det passar. Det intresserar. Det är läsvärt. Det är underhållande. Det är bra.

Sedan har vi ”Norrlandsproblematiken”, ”Synkrongeneratorn” och ”Korta berättelser”. Den förstnämnda är välskriven liksom bokens andra, skön och intressant – till och med med lite sex (!). ”Synkrongeneratorn” är mystisk och kräver eftertanke. ”Korta berättelser” är just en smärre mängd korta berättelser. Personligen anser jag att de är bra, intressanta, filosofiska – men att de inte passar in i bokens helhet, med tanke på att de i alltför hög grad står ut från sammanhanget. Jag hade valt bort detta för att öka bokens teckenstorlek, vilken jag hade smärre problem med vid genomläsningen.

* * *

Men nu kommer vi till bokens titelnovell, ”Eld och rörelse”! Här har vi en långnovell eller kortroman som står sig hela vägen. Här finns onödiga ord, här finns felaktiga hopp i perspektiv, tempus/imperfekt, och en mängd onödig information – samt en avsaknad av ordlista. För i och med författarens välbevandrade militärspråk behövs en ordlista! För det finns ingen människa som kan ALLA de termer författaren här nyttjar och excellerar i. Här krävs en avslutande ordlista!

Den avslutande kortromanen ”Eld och rörelse” är kafkaesque. Stilistiskt lik många av Franz Kafkas verk – huvudpersonen tituleras till och med F. Jag erinrar mig att författaren läst ”Processen” flertalet gånger – samt förstått dess innebörd. För den här texten nyttjar i och med att läsaren dras med i en krigssituation någonstans, i någon tid, Kafkas styrka i berättandet, då man som läsare inte vet vem som krigar mot vem, vart det utspelas och om huvudpersonen F. är ond eller god. Slutet är dessutom allt annat än man tänkt sig, vilket är en STOR styrka! Men under tiden är det vemodigt, ödesdigert, synnerligen medryckande och gripande (även när man inte förstår militärjargongen).

Svensson utnyttjar samtidigt extrema berättargrepp som jag inte är säker på om han själv reflekterade över vid skrivandes stund. Det är välskrivet men skiftar kraftigt (!) i tempus. Här följer ett exempel där jag skriver ut tempusskiftningarna i versaler:


Han HEJDAR sig där vägen LÖPER in i skogen; trädkronorna STRÄCKER sig mot varandra och BILDAR en tunnel – långt därborta ÖPPNAR sig terrängen igen, därifrån och bortom andanom se träkors utan tal, rad efter rad av kopplade gevär, demolerad fiendemateriel, fångkolonner, nedslagsbrisader, framryckande låglinjer, retirerande soldater, ambulanser i skytteltrafik, ksp-soldater med ammoband i kors över bröstet, pansarspetsar, attackflyg, söndersprängda kroppar, trotylsvarta himlar, vita vajande fanor.

Plötsligt STANNADE motorcykeln med ett hostande. F. VAKNADE upp ur sin dagdröm och KICKADE igång maskinen, DROG upp halsduken över nästippen och STYRDE tillbaka till förläggningen. Han SER tysta trädridåer fladdra förbi, han KÄNNER en bitande vind, han HÖR ventilernas sång. Maskinen HAR tydliga växellägen, distinkta bromsar och lågt lufttryck i däcken (sid 126; recensentens egna versaler).


Saken är den att detta ovan påpekande av hur det skiftar i tempus faktiskt fungerar. Men det borde inte göra det. Hade jag inte recenserat den här boken hade jag förstås ändock observerat det. Men då främst i kapiteluppdelningen, för vartannat kapitel berättas i presens, vartannat i imperfekt. Efter några kapitel blandas dock detta mitt i kapitlen. Kanske sådant en van läsare, kanske rentav en kritiker, märker, tänker du nu. Men så är inte fallet. Här skiftar och varierar Svensson mellan presens och imperfekt lite hur som helst genom denna berättelse.

Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, har noterat ”en genomgående känsla av ödslighet i Svenssons noveller, en hård värld där drömmen flytt”. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers ”Sturm”. Och undertecknad kan bara hålla med. Kortromanen Eld och rörelse ska publiceras igen!

Här spar jag inte på alkoholen! Novellsamlingen i sig spretar åt alla möjliga håll – absurdism, cynism, ironi, realitet, fantastik, ödslighet, och … Kort sagt: den spretar. Men de flesta novellsamlingar gör just det! Och med andra ord: novellsamlingen i sig är inte genomgående bra. ”Eld och rörelse” har höjdpunkter, många nackdelar, toppar och dalar, som de allra flesta liknande novellsamlingar.

Men skillnaden gentemot andra novellsamlingar (av debutanter) är att vi här har en titelnovell som är såpass bra att med lite redaktörskap, en typograf, och annan kunnig förlagspersonal skulle kunna bli en klassiker. Ändå finns här ingen charm. Bara ödslighet. Hade författaren ifråga publicerat denna kortroman alléna i bokform hade jag imponerats mer än jag gör av novellsamlingen per se. Därmed inget illa sagt om novellsamlingen i sig; det är bara det att jag vill ge närmast all kudos till titelnovellen, för just så bra är den. Och med en god redaktör kan den bara bli bättre!

Samma sak gäller naturligtvis Lennart Svenssons hela novellsamling: den är snyggt publicerad, tryckt och redigerad. Men den saknar någon som kunde gått in på djupet och rensat onödiga ord, städat upp onödiga tempus-skiftningar när de inte fungerar. Och jag skulle även vilja ha läst den här boken i en större stil. Jag tror att det i dagsläget rör sig om komprimering: 8/10 punkter istället för 12 som är gängse i dagens bokproduktion. Texten är alltså ovanligt liten, och jobbig att läsa för en närsynt nörd såsom undertecknad. Men texten är desto intressantare. Funderar ni på att läsa den här boken, gör det särskilt för titelnovellen! Detta kan om 50 eller 100 år vara en framtida klassiker!

Efterord:

Enligt bokens författare, Lennart Svensson, kostar boken 90:- inkl porto om du mejlar honom din adress. Då kommer den emballerad och med inbetalningskort för Swedbank. Du kan även betala över nätet. Och om du vill ha den signerad är det bara att säga till. Boken finns även att köpa på SF-bokhandeln Gamla Stan i Stockholm, samt SF-bokhandeln i Göteborg. Då kostar den 98:- över disk.

Du hittar LS hemsida här:

http://lennart-svensson.blogspot.com/

Joe Hills första roman – En hjärtformad ask (A Hea.. Visa hela

Joe Hills första roman – En hjärtformad ask (A Heart-shaped Box). Lustigt nog publicerad av bokförlaget Prisma.

Inom den debutromanens sidor fann jag inte någon höjd. En enda kliché hela alltet, tyckte/tycker inte alls värst om den – förutom som ren underhållning. Det enda som är smått originellt är huvudpersonen och grundidén, eller kanske inte ens det. Jag kan faktiskt inte förstå vilken bra kritik boken ifråga faktiskt fått. Eller varför boken ifråga ska filmatiseras. Eller…

Jo, det kan jag!

Som jag ser det lever Joe Hill – åtminstone i detta fall – på sin far Stephen King. För boken ifråga har nämligen översatts till jag-vet-inte-hur-många-länder och dessutom ska den till att filmatiseras. Tror faktiskt inte att det skulle hänt utan faderns berömmelse!

Följande skriver bokförlaget Prisma om boken ifråga:

”En hjärtformad ask är en av de mest uppseendeväckande romandebuterna internationellt på mycket länge.

Skulle du köpa en vålnad? Förmodligen inte. Men det är just vad Jude Coyne gör, på internet. Coyne är en firad rockstjärna som dragit sig tillbaka till sin gård i North Carolina med sin samling av platinaskivor och ockulta troféer samt flickvännen Georgia.
Vålnaden som levereras punkligt i en hjärtformad ask är tänkt som ett makabert tillskott till samlingarna.
Men vålnaden vill se Jude Coyne död och begraven. Och det gäller inte bara Coyne. Alla som kommer i vålnadens väg riskerar att gå samma öde till mötes.
Jude och Georgia tvingas fly för sina liv. Det blir en skräckfärd till helvetet utan returbiljett, undan vålnaden, utan nåd.”

* * *

Romanen är i min mening bara stundtals bra, men ojämn och håller inte alls hela vägen! Språket är ofta (inte alltid) berömligt, men däremot inte handlingen. Titeln anspelar på en sak som händer i början, men som sedan inte förekommer mer. Det är en bra titel, men inte en värst passande sådan, med tanke på att den hjärtformade asken bara inledningsvis förkommer i prosan.

Egentligen vill jag jämföra En hjärtformad ask med Dean R. Koontz. Skillnaden mellan de båda är att Joe Hill i romanform inte lyckas skriva med den där glimten i ögat, med den där underfundiga humorn, som Koontz på senare år lyckats tillskaffa sig, nå upp till. Ibland fungerar det för hans del. Ibland inte. I Joe Hills debutroman döms han (uppenbart) i recensioner av sin fars framgångar – och alla köper boken, men fy den som kritiserar honom (och kudos till den som kritiserar fadern Stephen King)! Men…

Så fy mig! Joe Hills första roman är nämligen ingenting för den som läst mycket gammal skräck, eller ens för den som överhuvudtaget läst mycket skräck! Tyvärr. Slutet är dessutom rörigt och psykedelisk. Bokens inledning är varför man vill läsa vidare, men inte ens den får boken att bli en bra helhet. Mellanpartiet och slutet är såpass svaga att det för en van skräckläsare bara mest blir en enda rörig, helt enkelt en jobbig uppgift att ta sig igenom boken ifråga.

Jag tror mig veta att merparten av mina läsare åtm.. Visa hela

Jag tror mig veta att merparten av mina läsare åtminstone känner till John Ajvide Lindqvist. Hur kan man inte göra det? Närmare alla skräckintresserade svenskar har väl åtminstone läst hans kritikerhyllade debutroman Låt den rätte komma in (?), och i det närmaste alla litteratur-relaterade bloggar ni kan tänka er skriver om och/eller
recenserar författarens romaner och novellsamlingen Pappersväggar. Vad har då lilla, lilla jag att tillföra för nytt angående hans senaste roman Människohamn? Tja, svaret är en smått annorlunda kritik. Jag har nämligen hakat upp mig på annat än massorna.

Jag förutsätter att ni kan handlingen: mamma, pappa och dotter är ute under en vinter på Domarö i skärgården. Dottern ser något som inte de vuxna ser. De är mitt ute på isen vid ett fyrtorn, och flickan försvinner – fast hon inte kan försvinna.

Åratal senare kommer pappan, Anders, tillbaka till Domarö, nedsupen, deprimerad, för jävlig, efter att ha separerat från sin kvinna. Han inser snart att dottern fortfarande lever – någonstans… Samtidigt visar det sig att något annat lever ett eget liv runt Domarö, och det är visst inte bara den lilla flickan som försvunnit genom åren.

***

Jag har ögnat igenom många recensioner om Människohamn, och de är i princip alla ytterst positiva. Själv är jag mer ambivalent. Visst är det välskrivet. Visst är det medryckande. Visst är det intressant. Men när jag hade läst ut boken kände jag mig smått lurad.

Slutet är nämligen allt annat än klockrent. Det kommer för snabbt, är alltför skruvat – och slutar för abrupt. Dessutom skiljer det sig från bokens övriga sidor på ett sådant sätt att det närmast gör ont i ögonen: Samma sak gäller det faktum att det slutar exakt som läsaren tror att det ska sluta. För hur ska ovanstående av mig kortfattade intrig avslutas? Jo, logiskt: Pappan får tillbaka sin flicka – ett lyckligt slut.

Men boken skulle vara så mycket bättre om slutet hade överraskat! En bra bok för mig är när man ungefär halvvägs frågar sig: Hur ska detta egentligen sluta? Hur fan ska detta egentligen sluta? Men i Människohamn gör man inte det, för man – även den mest oerfarne läsaren – vet hur det kommer att sluta. Och hur välskrivet och intressant alltsammans än är, så anser jag att slutet drar ned bokens helhet markant. Jag ska inte påstå att slutet är dåligt per se, men däremot att det är dåligt i jämförelse med resterande boksidor. Och för övrigt är boken för lång: tempot dras ned väldigt, och väldigt mycket skulle kunnat ha skurits bort för att handlingen skulle flyta på ännu bättre (för flyter gör den). På författarens hemsida finns för övrigt bortskurna stycken att läsa, som inte fick plats, men där borde publicerats fler i stället för i den här boken.

Andra recensioner är i det närmaste otvunget positiva. Men jag tror att recensenterna på Svenska dagbladet, Göteborgsposten, Expressen, Aftonbladet, tja u name it!, och på litteraturbloggarna som fått förhandsexemplar, hade fått ta emot mycket skit om de kritiserat Ajvide Lindqvist ens det minsta. Det har liksom – sedan Låt den rätte komma in – blivit på modet att förbehållslöst tycka om denne Sveriges nye Stephen King (vem var förresten den gamle? Har vi haft någon tidigare?)

Vidare känner jag som författare och som synnerligen van skräckläsare att hela boken efter en genomläsning känns alltför utstuderad. Det finns mycket att invända mot detta mitt resonemang, men faktum är att det känns (minst sagt) lite VÄL utstuderat. Detta är okej om slutet överraskar. Men det gör det inte i Människohamn. Mitt problem här handlar om att allting i boken hör ihop, att det finns en mening med precis allt, samtidigt som man inte får reda på meningen eller hur meningen eller vad det nu är är möjlig. Visst är det bra att inte avslöja vad som hänt, men när allting icke-övernaturligt hänger ihop på ett övernaturligt sätt blir det närmast löjligt. Men jag är en synnerligen van läsare, och räknar inte med att andra håller med mig – eller, för den delen, kommer att hålla med mig efter en genomläsning.

(Många av er som läser denna min kortfattade recension tänker förstås att: ”Gör det bättre själv då!” Och det kommer jag också att göra. Kanske inte bättre. Men annorlunda.)

Det jag ser som mest positivt i Människohamn är berättarsättet. Ajvide Lindqvist har struntat i den gängse romannormen, istället skapat en egen postmodern variant. Berättelsen, dialogen, miljöerna, spökena, personerna – allt detta är väl skrivet och beskrivet. Andra bloggar och tidningar och tidskrifter hänger upp sig på detta – och kanske särskilt på de Morrisey och The Smith-citerande flakmopedåkande spökena.

Men det som verkligen får mig att haja till är berättartekniken. Det liknar jag vet inte vad, men det fungerar. Lustigt nog har jag inte funnit någon annan recension (även om jag inte letat alltför hårt) som observerat och berömt detta – för berömmas ska det! Inledningsvis var jag skeptisk, icke-numrerade kapitel som delas upp i underkapitel, och jag hajade särskilt till i ett underkapitel – OM DOMARÖ OCH TIDEN - i bokens början (s. 35, tror jag) som lyder enligt följande:

Under denna berättelses gång blir det då och då nödvändigt att hoppa tillbaka i tiden i syfte att förklara någonting i nutiden. Det är beklagligt men oundvikligt.

Domarö är iingen stor ö. Allt som har hänt lever kvar och påverkar det nuvarande. Platser och föremål är laddade med betydelser som inte glöms i första taget. Vi kommer inte undan.

I det större perspektivet är detta en mycket liten berättelse. Den ryms till stora delar i en tändsticksask.

Detta berättarbegrepp är synnerligen intressant. Det är bara i detta underkapitel han går in på exakt detta sätt, men man känner av författarens röst då och då (särskilt i första romanhalvan) och det blir därmed postmodernistiskt, och en udda svensk berättarteknik. Berättandet hoppar fram och tillbaka i tiden; och på ett effektivt sätt. Vi följer inte bara nutiden, utan backar även så man får veta vad som hände de olika personerna när de var unga (och/eller yngre) – men vi får även reda på berättelser om platser och spridda anekdoter om andra bipersoner eller nytillkomna sedan länge döda. Ibland är det intressant. Ibland är det mer intressant.

Efter att ha kommit in i läsningen uppskattar man den i det närmaste lika mycket som författarens generösa miljöbeskrivningar, personporträtt och allmänt vemod – vilket författaren onekligen behärskar. Men det är många som gör det! Många, många, många fler än bara den här författaren. Jag förstår inte varför alla hänger upp sig på just Ajvide Lindqvists miljöer och personporträtt. Jag imponeras snarare av hans sätt att berätta och att kunna hoppa i tiden på det sätt han gör. Det som gäller är att tillägga något nytt till skräckhistorien, och det har han faktiskt lyckats med i och med berättartekniken.

Människohamn är en bra roman. Den kommer inte upp till samma höjd som debutromanen Låt den rätte komma in, men överträffar däremot zombieromanen Hanteringen av odöda och novellsamlingen Pappersväggar. Kritik ska läggas på avslutningen – vilken jag anser förstör romanens helhet – och på att allt är så OTROLIGT NÄRMAST LÖJLIGT PASSANDE samtidigt som alltsammans inträffar just under romanens tidsperspektiv. Inte så konstigt för berättelsen, kan tyckas. Men det är för utstuderat sett till helheten, även om mycket är väldigt bra.

Ändå vågar jag påstå att detta är sommarens bästa svenska roman.

Och jag hoppas innerligt att fler svenska förlag vågar satsa på skräckromaner, eller åtminstone på övernaturliga romaner. Här finns en framtid!

Bokens upplägg och dess svarta tråd. Mörkersikt ä.. Visa hela

Bokens upplägg och dess svarta tråd.

Mörkersikt är Johannes Källströms debut, och boken består av sex noveller. Den utgavs först av Alf bokförlag och sedan, den utgåva jag läst, på det allt bättre, större och med orsak allt stöddigare Massolit förlag (vilket f. ö. även, efter denna debut, publicerat Källströms första roman: Offerrit). Mörkersikt är uppdelad enligt följande:


Inledning.

1. Ett osedvanligt lyckat köp. (Ca. 78 sidor)

2. Spegel, spegel på väggen där. (Ca. 60 sidor)

3. En alldeles makalös resa (Ca. 72 sidor)

4. Törnrosa (Ca. 78 sidor)

5. Den lilla, lilla Rödluvan och människans bästa vän (Ca. 92 sidor)

6. En saga i Allhelgonatid (Ca. 27 sidor)

Subtiteln till denna novellsamling är ”Annorlunda sagor om kaos”. Jag kan inte påstå att det handlar värst mycket om kaos, annat än om man tänker efter. Kaoset som jag antar författaren är ute sker efter moderniserade varianter av olika populära sagor – alltså det kaos som liksom händer sedan … efter det annorlunda. Ibland är det övertydligt. Ibland är det underbart genomtänkt.

Samtliga sex noveller utspelar sig i Östergötland och har i fem av sex fall en gemensam nämnare: polisen Owe Tycho. Denne lider av väldig åksjuka, har svårt med sina kollegor, är något av en hypokondriker, anser sig ha dålig mage, vissa psykiska problem, och är till råga på allt ytterst kortväxt – storleksmässigt närmast som en dvärg.

Just detta med en återkommande person i en novellsamling är ett stilistiskt grepp som undertecknad kritiker tycker väldigt mycket om och som görs alldeles för sällan; det känns liksom som att det på något sätt – åtminstone i mina ögon – gör verket i sig än större. Att Källström sedan valt en så underlig figur gör heller inte saken sämre.
Johannes Källströms två särskilt framstående förmågor

Som jag ser det har ingen tidigare recension av den här boken påtalat det som gör den boken så – stundtals närmast olidligt – spännande; det som ibland, när det är som bäst, får boken att bli så väldigt svår att lägga ifrån sig. Det vill jag framhålla är att Källström har ett språk som på många sätt skiljer sig från andra skräckförfattare i Sverige, och detta språk inbegriper två intressanta fenomen att uppmärksamma:

1. Främst och tydligast är att dialogen ofta är smått genialisk. Det är verkligen (oftast) medryckande att läsa Källströms dialog, för den känns autentisk, äkta – åtminstone jag fick intrycket av att det faktiskt är så här personer pratar i Östergötland där boken utspelar sig – och detta är ett mycket gott betyg. En recensent för tidningen Östgötakorrespondenten har påpekat att det ibland rört sig om omisskännelig östgötsk dialekt, men det kunde jag som västgöte inte direkt märka vid genomläsningen. Fast jag kan knappt ens imitera den östgötska dialekten och hörde den – kanske därför – definitivt inte i huvudet medan jag läste.

Att det sedan är mycket så genuin dialog genom samtliga noveller, gör det verkligen inte sämre – boken blir därmed väldigt medryckande. Författaren håller sig till vad han gör bäst. Dock kan jag tänka mig att lektörer och redaktörer som läst den här boken, just i dialogen – alltså till skillnad från undertecknad – skulle ha velat gått in och skurit bort mycket. Men det är just dialogens autencitiet som skapar liv och läsglädje. Det är ofta väldigt imponerande.

2. Författaren använder sällan liknelser/analogier. Det kan hända att det är jag som blivit skadad av vad jag läst och läser, men faktum är att jämfört med många andra författare inom de fantastiska genrerna så är det sällan Källström använder liknelser såsom undertecknads följande dåliga exempel: Polisen kände sig som om han av misstag och utan att märka det trampat i en rosenrabatt och plötsligt fått en utskällning av en tjock kvinna när han skulle anhålla Sjöstedt. Att använda så få liknelser som Källström gör när läsaren ändå får ut så mycket av texten och dialogen – det är – förutom att vara ovanligt – verkligen beundransvärt.
Dålig korrekturläsning

Tidigare recensioner av den här boken har i allmänhet samtliga poängterat den dåliga korrekturläsningen, oavsett utgåva. Och, visst. Det ska uppmärksammas; korrekturläsaren har definitivt inte gjort något bra jobb. Undertecknad brukar när jag ska recensera en bok vid läsningen markera sidor med t.ex. fel, som jag efter att ha läst boken bör återkomma till och granska vidare, – och det blev i det här fallet minst sagt en hel del sidor att granska i efterhand. Naturligtvis är detta tråkigt. Att det, bortsett från brister i kommatering och punktering (t.o.m ofta i styckens slut innan blankrad), till och med förekommer stavfel (ex sömning) eller meningsbyggnadsfel och enligt min åsikt ofta felaktig styckeuppdelning, är naturligtvis tråkigt – inte bara för läsaren utan också för en författare som släpper sin debutbok. Jag glädjer mig med Johannes för hans framgångar, men lider också med honom – för så här mycket granskningsfel ska det naturligtvis inte behöva vara. Men därmed vill jag återigen påpeka att jag läst boken med, just kanske därför att jag känner författaren, kanske väl kritiska ögon och glasögon. Det är självklart att inte nöjesläsaren lägger märke till samma antal fel, för – och detta ska jag genast påpeka å det bestämdaste – det här är, när man kommit in i författarens stilistik, en väldigt medryckande bok som man lätt, om man har eller inte har tid, faktiskt sträckläser. När man kommit in i författarens berättarstil är Mörkersikt i sina bästa delar faktiskt just så underhållande.
Jämfört med andra novellsamlingar

Undertecknad har länge varit något av en närmast fanatisk läsare av antologier och novellsamlingar. Det blir lätt så när man själv skriver noveller, och noveller är verkligen fantastiska på det sättet att man oftast kan hinna börja och dessutom kunna läsa färdigt dem när man har en liten stund över, innan man går och lägger sig eller varför inte på buss eller tåg. Nu måste jag dock förklara att JK:s Mörkersikt är bestående av i princip kortromaner. Det är inga noveller man läser på en sittning – även om jag i två av bokens sex fall gjorde det med stor glädje – och då bokens två längsta texter: Törnrosa och Den lilla, lilla Rödluvan och människans bästa vän.

Jag tycker dock att det är konstigt att jag inte lyckats finna någon annan bokbloggare eller tidningsskribent som påpekat att boken skulle tjänat på att skäras ned kanske 50-100 sidor innan boken sattes och gick till tryck. Detta var förresten en av de första grundregler jag fick lära mig när jag började försöka publiceras i tryckt form och med allt större framgång med hjälp av detta tips faktiskt allt oftare lyckades med det (inom parentes vill jag dock här påpeka att jag själv inser att det här påpekandet blir paradoxalt och väl humoristiskt i och med denna alldeles särdeles långa och uttömmande bokrecension. J).

Kort sagt: novellerna i denna bok hade tjänat på en korrekturläsare som gått in med kritiskt penna innan boken trycktes. Vad gäller detta vill jag påpeka att även styckeuppdelningen skulle ha behövts gå igenom – även om man som läsare kanske inte alls lägger märke till eller ens reagerar över det. Måhända är just detta en högst personlig åsikt.

Men saken är den att när man väl kommer in i Källströms berättelser så är man just inne i dem. Författaren skriver på ett sådant – särskilt för en debutant – ovanligt medryckande, intrigerande sätt att man gärna kan slå bort eventuella onödiga meningar och bara njuta. Det är mycket jag avundas författaren.
Övertydligheter

Övertydligheter i noveller är ett av de såsom jag ser det (och åtminstone för mig) svåraste berättargreppen att behärska – men återigen, det går inte fullt ut att skylla på författaren. Återigen skulle naturligtvis han fått hjälp av en lektör/redaktör/korrekturläsare, för det är ju självklart att en debutant inte själv ser alla brister i sina egna verk – och särskilt inte när novellerna är så långa att de närmast kan betecknas som långnoveller eller kortromaner (på engelska: novella). Det är nämligen så att man i åtminstone flera noveller väl tidigt förstår vad som komma skall; tyvärr även i, enligt min åsikt, novellsamlingens mer framstående verk. Men för en författare är det svårt att själv se sådant i en novell, även om längden bara är tio sidor. Jag har själv fått kritik för detta under åren – och varit ganska så oförstående – men en del i Mörkersikt är väl övertydligt. Jag förstår att det inte är meningen, men tyvärr blir det så ibland – som läsare förstår man då för tidigt – tidigare än författaren önskar – sammanhang och därmed går man miste om mycken spänning och överraskning. Det ska ju förstås finnas många frågetecken medan man läser för att man verkligen ska vilja läsa vidare – det är ju en del av njutningen och det där som lockar oss att återvända till boken för att få reda på mer…

Men, återigen, en bra redaktör hade kunnat avstyra mycken övertydlighet i denna bok. Källström bör inte belastas för allt, för man vill faktiskt i många noveller ta upp boken och läsa vidare även om man förstår lite mer än man kanske borde.
Novellernas följd och kapiteluppdelning

Detta är är måhända en ytterst personlig reflektion men jag tycker mig genom att ha läst mången novellsamling att man normalt sett brukar placera de två bästa novellerna först och sist i boken och medelbra noveller däremellan (ett bra exempel är Stephen Kings son Joe Hill med dennes flerfaldigt prisbelönta novellsamling Vålnader (20th Century Ghosts) där det enligt min åsikt i mitten av boken samlats bland annat ytterst mediokra och ointressanta noveller).

I Mörkersikt har förlaget valt annorlunda. Nu kan inte jag säga att det är kutym att göra som jag exemplifierat, bara att jag alltså lagt märke till att så ofta är fallet. Sedan har förstås alla olika smak men jag anser alltså att novellerna i Mörkersikt kommer i fel ordning. Den första berättelsen är inte dålig men jag anser att den inte direkt lockar till den läsning som boken i helhet förtjänar. Boken börjar lite slött, ganska långsamt, med en stilistiskt svår novell som bättre hade passat i bokens mitt, då läsaren kommit in i författarens sätt att skriva. Men å andra sidan blir boken närmast bara bättre ju längre in man kommer – och kanske är det så bokförlaget tänkt?

Vidare vill jag jag också uppmärksamma kapitlens ordning i novellerna. Även om inte många tänker på det finns vissa diskrepanser mellan bokens tidiga och senare noveller, vilket naturligtvis även det hade kunnat vara annorlunda med en mer gedigen korrekturläsning. Ett lättförklarligt exempel på vad jag menar är att bokens tidiga noveller i ett och samma kapitel innehåller beskrivningar av flera olika personer med blankrad och nytt stycke istället för som i de senare novellerna ett eget kapitel. Följaktligen är kapiteluppdelningen inte konsekvent sett till bokens helhet. Det här är dock något som jag tror få reagerar över, mest en personlig – men än inte mindre en genomtänkt – åsikt, som naturligtvis även det hade kunnat förbättras med en god korrekturläsning.
Den avslutande novellen

Det kan bli fel; en del läsare hoppar mellan noveller, en del läser den kortaste först (jag gör det ofta när jag inte ska recensera verket), och när författaren har en novell som är så mycket kortare än de övriga och avslutar med den finns alltså en risk att a) läsaren läser den först, b) läser den tidigt eller sent, eller c) läser den sist och därmed kanske mest minns boken för just den novellen när boken är utläst. Min åsikt är, som jag tidigare nämnt, att det ofta är just därför man i allmänhet placerar en riktigt stark novell först och sist i novellsamlingar.

Nu är det så att den avslutande novellen i Mörkersikt, En saga i allhelgonatid, skiljer sig markant från resterande bok. Det rör sig om en verklig anakronism till bokens tidigare texter, inte därför att den är kortast (ca. 27 sid.), eller för att den inte involverar novellernas annars gemensamma nämnare: polisen Owe Tycho. Nej, bokens avslutning är stilistiskt sett högst experimentell och stilistiskt och tematiskt sett vitt skild från tidigare texter. Den sista novellen känns, även om den inte är dålig, som utfyllnad, eller om så vill, som bonusmaterial. Och nu när den är med skulle jag av orsaker jag nämnt i ovan stående tidigare resonemang åtminstone inte avsluta novellsamlingen Mörkersikt med just den. Det kan bli – och blev åtminstone för mig – liksom fel novell att börja läsa (om man läser den kortaste först) eller fel novell att avsluta boken med – och då minnas fel text och stil. Av dessa orsaker anser jag att den inte borde varit med. Det är inte rätt novell att ta med sig i minnet från Mörkersikt, för boken har i sig i övrigt så väldigt många goda kvalitéer.
Sammanfattningsvis

Jag har kanske varit väl kritisk mot denna bok; kanske därför att jag känner författaren eller bara för att det kan bli så ibland. Men faktum är att trots min kritik är det här en väldigt läsvärd bok som man åtminstone delvis lätt sträckläser. Den har många fel, men också många, många rätt. De stora förlagen i Sverige är heller definitivt inte pigga på att publicera novellsamlingar, eller för den delen fantastik (science fiction, fantasy och, som i detta fall, skräck) men detta är också något som måste förändras. Inte bara för alla strävande författare som försöker och försöker. Nej! Självklart måste konsten att kunna skriva bra noveller premieras, även för läsarnas skull. För det är verkligen något särskilt med novellformen – möjligheten att kunna läsa klart en berättelse i en sittning när man har en stund till övers. Och om nu det ganska nya, men allt större, bokförlaget Massolit kan publicera sådant här och trots dålig korrekturläsning ge det sådan spridning som Johannes Källström faktiskt fått (det ryktas också om översättning av denna bok!) – då kan det bara bli bättre. Jag kan dock bara innerligt hoppas att försäljningssiffrorna är och förblir bra samt att de största svenska bokförlagen inser det som håller på att hända och hoppar på den skräckvåg som med John Ajvide Lindqvist, Pål Eggert och Anders Fager i fören, nu även inbegriper Johannes Källström! Åtminstone jag vill läsa mer sådant här. Punkt.
* * *

Mörkersikt. Annorlunda sagor om Kaos.

Massolit förlag, 2010

420 sidor

ISBN 978-91-978818-1-4.

Författarens hemsida: http://www.afraidofthedark.se

Marmeladkungen har tidigare intervjuat författaren Johannes källström. Intervjun läser du här.

Prisbelönt motivering: Varför man bör läsa Nirvan.. Visa hela

Prisbelönt motivering:

Varför man bör läsa Nirvanaprojektet i exakt 100 ord.
Av: Fredrik F. G. Granlund

Ett författarskap innebär att man måste kunna ljuga och ge läsaren en realistisk prägel, även om författaren aldrig varit i situationen som beskrivs. Att motivera varför Nirvanaprojektet skall läsas – utan lögner… Overkligt! För boken överrumplar. Tegenfalk skulle kunna vara polis med extraknäck i undre världen; prosan är verkligen trovärdig – läsaren tvivlar aldrig. Intrigen antyder om fantastik som, liksom de väl gestaltade, kontrasterande protagonisterna, bryter av perfekt mot autenciteten; poliserna begår lagbrott för att hindra andra brott, men staffagefigurerna är ofta mer fängslande. Boken är väldigt svår att lägga ifrån sig. Orsaken är förstås att författaren är en förbannat duktig lögnare.

Odd Thomas av Dean Koontz (Bra Böcker, 2006). B.. Visa hela

Odd Thomas av Dean Koontz (Bra Böcker, 2006).


Boken kostade mig 49 spänn. Och det var den minst sagt värd. För jag förstår nu varför boken ifråga krönts av framgång och fått två uppföljare – Alltid Odd och Broder Odd – vilka jag nu kommer att kasta mig över när tillfälle ges. Dessutom tycks böckerna vara på gång att filmatiseras, och har fått en egen webbsida, vilken du hittar här.

Boken är skriven i jag-form av Odd Thomas, kock på en snabbmatsrestaurang i en liten stad mitt i öknen. Det avslöjas omgående att han skrivit ned sin berättelse och att han fortfarande lever. Ett smärre problem med jag-formen, vilket Koontz tidigare kringgått i ex. böckerna om Cristopher Snow: Frukta ingenting och Fånga natten.

Nåväl. Huvudpersonen har en övernaturlig förmåga att kunna se döda människor som dröjer kvar på jorden, samt en slags skuggor, något han menar är ont men som inte kan inverka på jordelivet. Kanske är det en gåva, kanske en förbannelse? Ibland vill ”andarna” skipa rättvisa, och Odds tips till staden Pico Mundos polischef kan ibland lösa ett brott, och då och då förhindra ett. Men den här gången är det annorlunda.

En mystisk man kommer till staden med ett följe av dunkla skuggor. Vem mannen är och vad han vill kan inte ens Odds bortgångna informatörer berätta för honom. Illavarslande ledtrådar antyder att om tjugofyra timmar kommer Pico Mundo vakna till en dag präglad av kaos.

Så medan ondskan rullar ihop sig under den brännande ökensolen kämpar Odd för att undvika en hägrande katastrof med hjälp av sin kvinna och själsfrände och en oväntad grupp allierade som inkluderar Elvis Presley. Odd berättar om de två förödande dagarna då det förflutna, nuet och ödet löper samman.

Boken har rönt stor framgång, särskilt i USA, och jag förstår nu varför. Handlingen i Odd Thomas är av en sådan karaktär att det – tillsammans med att författaren heter Dean Koontz – närmast är ett självklart framgångskoncept.

Men inte nog med det, för boken är välskriven, genomgående stilistiskt ren och koncist skriven med subtil humor och ständigt korta, korta kapitel med oftast väldigt bra cliffhangers. Smått övernaturlig skräckhumor på hög nivå, språkmässigt ganska avancerad, men inte för avancerad – tja, en verklig sträckläsare; och dessutom med ett överraskande, intressant slut. Rekommenderas. Boken finns säkert kvar på bokreorna runtom i landet.

* * *

När filmregissören Guillermo del Toro (Cronos, Hel.. Visa hela

När filmregissören Guillermo del Toro (Cronos, Hellboy, Hellboy II: The Golden Army, Pans Labyrinth) medverkat till att skriva en bioterror/vampyrroman var jag knappast ensam att läsa resultatet, Släktet, den första delen i en trilogi. Jag köpte den förstås, mest för att jag var nyfiken – utan att läsa dess baksidestext eller någon recension om den. Något jag minst sagt skulle komma att ångra.

Med tanke på regissören del Toro har det naturligtvis skrivits mycket om Släktet, och kanske har min läsare nu redan läst om boken – men jag hoppas kunna erbjuda något av en annorlunda ståndpunkt med en något bredare och ärligare slutsats. Jag kan nämligen inte förstå varför alla är så eniga om den här boken, och vänder mig följaktligen snarast mot vinden.

* * *

Bokens baksidestext:

De har alltid funnits bland oss – vampyrerna.

I hemlighet och i mörker har de väntat på att deras tid ska komma, och nu är den äntligen här. Inom en vecka kommer Manhattan att vara utplånat. Inom tre månader resten av USA. Och inom sex månader hela världen!

En Boeing 777 från Berlin har precis landat på JFK-flygplatsen i New York när allting plötsligt svartnar. Kontrolltornet tappar kontakten med piloten och ingen aktivitet märks längre inifrån planet.

En specialistgrupp tillkallas för att ta sig ini planet eftersom man fruktar att ett livsfarligt virus har spritt sig. Eph Goodweather blir förste man att kliva in genom flygplansdörren. Synen han möter chockar honom: livlösa människor ligger kringspridda överallt. Medan kropparna börjar transporteras iväg upptäcker man emellertid att fyra personer fortfarande lever och verkar vara nästan helt oskadda. Men inget är vad det ser ut att vara …

Släktet är första delen i en trilogi om vampyrer.

Berättelsen utspelar sig i New York, där ett virus förvandlar befolkningen till varelser som härstammar från forntiden. Berättelsen går oväntade vägar och varje bok innehåller unika och originella avslöjanden om den vampyriska rasen, vars rötter kan spåras ända tillbaka till Gamla Testamentets begynnelse.

* * *

Det som inte nämns på bokomslaget är att även en kista funnits med på planet, samt att smittskyddsinstitutet utlyser karantän för att undersöka om det rör sig om en biologisk smitta. Mycket riktigt. Ett (vampyr)virus hotar mänsklighetens överlevnad, mycket på grund av att Eldritch Palmer, gammal och enormt rik, har använt sitt inflytande i Stoneheartgruppen till att bryta en gammal pakt.

En gammal antikhandlare och överlevare från Förintelsen, den före detta läraren/professorn Abraham Setrakian, inser vad som håller på att hända. Han har nämligen mött denna fasa tidigare i ett koncentrationsläger.

Ephraim Goodweather, expert på biologiska vapen, måste när hans familj hotas, söka hjälp hos just denne gamle jude i ett desperat försök att rädda USA:s östkust.

Utan stöd från myndigheter bildar han en allians med sin kollega Nora, Abraham Setrakian och skadedjursbekämparen Vasiliy Fets. Och Setrakian utrustar dem med vapen från en hemlig arsenal innan de söker upp och försöker att utrota den urgamla vampyrfasan.

***

Marmeladkungens omdöme

Ett stort problem är att Släktet inte engagerar mig det minsta; och säkerligen inte heller de läsare som är ens någorlunda intresserade av vampyrromaner och/eller filmer. Intrigen är nämligen allt annat än nyskapande. Bortsett från att vampyrerna i denna bok inte romantiserats utan är onda monster som själsligt påminner mer om zombies än vampyrer, samtidigt som de dricker blod med hjälp av en slags lång gadd, pissar samtidigt som de äter, samt gräver ner sig i marken, tillför inte romanen något nytt till vampyrmytologin. Och inte ens detta är särskilt nytt…

Romanen är dessutom så illa, klumpigt skriven, så illa berättad och rörig, och har så dåligt språk och gestaltning att det är allt annat än nöjesläsning att orka ta sig inom dess 465 sidor. Handlingen spretar alldeles för många olika platser och grupper av människor och det påpekas också onödigt ofta att det är miljön i New York efter 11 september. Språket är genomgående uselt, gestaltningen likaså – vilket gör att läsaren inte aktiveras, det blir bara pinsamt tråkigt. Boken fungerar kort sagt inte! Jag vill verkligen varna för denna roman. För jag tänker åtminstone personligen absolut inte läsa dess åtminstone två kommande uppföljare.

Det är inte ofta jag nämner något som ovan, att man helst bör undvika en roman, men även om man är intresserad av Guillermo Del Toro och/eller vampyrer, så är detta en verkligt usel berättelse, uppenbart skriven mest bara för att tjäna pengar.

Här finns också ett stort problem. Det är omöjligt att säga hur mycket del Toro skrivit av Släktet, eller om han, vilket jag misstänker, mest bara lånat ut sitt namn för att tjäna pengar, eller kanske som en tjänst till Chuck Hogan, vars verk jag dock inte är familjär med. För faktum är att vi kan gå en mörk framtid till mötes om de stora regissörerna lånar ut sina namn till mediokra böcker eller till författare som annars inte skulle ha översatts till ex. svenska. Det ser mörkt ut. Och det dröjer nog inte innan fler regissörer gör detta i än större utbredning, regissörer såsom Quentin Tarantino, George Lucas, Steven Spielberg (de sistnämnda två har redan gjort det) men kanske även till och med skådespelare som Mel Gibson, Tom Cruise, Johnny Depp osv. kommer att göra detsamma? Och sedan allt fler…

Så får det bara inte bli. Åtminstone inte om resultatet är så här mediokert medelmåttigt uselt.

För åtminstone del Toro bör i fortsättningen hålla sig till film

(den här romanen kommer dock säkerligen att filmatiseras – det finns t.o.m. en video som tycks vara från den kommande filmatiseringen på del Toros hemsida – följ länken längst ned i detta inlägg)

* * *

ISBN: 978-91-7002-793-2

Originaltitel: The Strain

Förlag: Bra böcker

Genre: skräck, thriller, fantastik

Antal sidor: 465

(OBS. Både lustigt och underligt nog tycks faktiskt inte GDT på sin fan-hemsida länka till (med)författaren Chuck Hogan. Här är åtminstone bokförlaget Simon & Schusters hemsida för denne författare.)

Vathek. Inbunden, med skyddsomslag (175 s). Översä.. Visa hela

Vathek. Inbunden, med skyddsomslag (175 s). Översättning och inledning [översättarens anmärkning] av: Arthur Isfelt, samt efterord av: Gabriella Håkanson


(Marmeladkungens anmärkning:Tänk nu vilka dessa författare påverkat!)

Inledningen på bokens baksidestext: Kalif Vathek har två passioner: dekadent lyx – storslagna fester och sköna konkubiner – och arkaisk, ursprunglig visdom. När han möter en magiker, blir hans kunskapstörst än värre. Han gör vad som helst för att erövra magikerns hemligheter; förnekar profeten Muhammed och offrar femtio av sina vackraste barn…

Skyddsomslagets vänstra inflikestext:

William Beckford (1760-1844: excentrisk william-beckfordbrittisk författare, konstkritiker och politiker. Även känd för att ha byggt Fonthill Abbey, den mest fascinerande byggnad som den gotiska renässansen uppbringat i England. Beckford var den ende arvingen till familjens enorma förmögenhet. Från att ha varit ett omhuldat barn vars talanger stöddes fullt ut av hans föräldrar – han fick bland annat pianolektioner av den då nioårige W. A. Mozart – blev Beckford efterhand alltmer egensinnig och avvikande. Hans skandallösa leverne motsvarade inte omgivningens förväntningar på en man i hans ställning, vars livsbana redan låg utstakad.

* * *

Marmeladkungens omdöme: Sett till min genomläsning av denna roman måste jag säga att jag är imponerad – imponerad särskilt av hur en 21-åring, hur divergerande han än må ha varit som person, kunde skriva ett sådant här mästerverk, men jag sätter inte punkt här, för hur imponerad är jag ändå inte av Artur Isfelt som översatt denna roman, en översättare som verkligen ska ha kudos för detta enorma arbete, som måste ha inneburit mången sömnlös natt, mången informationsökning, varav varierande rytm i översättningsarbetet, för att tala med Douglas Adams, Livet, universum och allting … (Ni som läst Liftarens guide till galaxen-serien förstår naturligtvis vad jag menar)

Första hälften av den här kortromanen är väldigt bra och medryckande – egentligen är hela kortromanen i sig ett mästerverk som känner igen sig i de senare författarna/poeterna/dekadenterna Arthur Rimbaud, Charles Baudelaire och Theophilé Gautier. Men tyvärr gör den gammaldags stilen att handlingen framgår på ett långsamt sätt. Samma sak gäller avsaknandet av kapitel; boken är skriven helt utan kapiteluppdelningar, vilket definitivt skulle ha förbättrat läsbarheten; möjligheten för läsaren att hänga med i svängarna, vilka inte är få.

* * *

Tyvärr anser jag att Vathek tappar ungefär halvvägs; läsarens intresse bibehålls helt enkelt inte. Det blir för svårt att hänga med i svängarna samt i de alltför hårda och extravaganta ordsvängningarna; för språket är fortfarande detsamma men handlingen blir helt för svårt och alltför bred. 1700-talsstilen får handlingen att framskrida på ett långsamt sätt; liksom avsaknandet av kapitel, kapitel är just något som skulle gjort boken ifråga bättre och mer begriplig; för den här kortromanen är i det närmaste skriven i en lång mening; med (få) styckeuppdelningar, inte vad vi nutida (post)moderna läsare är vana vid.

* * *

Särskilt inledningsvis märks det hur Edgar Allan Poe påverkats av denna kortroman, ni som läser eller läst honom kommer att förstå redan efter de första tio-tjugo sidorna. Jag skulle gärna vilja skriva ut min tolkning men det vore att förstöra tolkningar som redan förstört andra tolkningar.

Positivt: Översättaren, Arthur Isfelts verk. Detta är ett mastodontverk, och jag har faktiskt kontaktat översättaren, vilken också påpekat att detta absolut inte var det enklaste verk han översatt. Jag är djupt imponerad! Jag lade inte märke till något fel i korrekturläsningen. Detta kan inte vem som helst översätta. Jag tänker särskilt på snabböversättare såsom ex. Anders Bellis (vilken jag också naturligtvis är imponerad av, men vilken jag tror inte skulle klara av att översätta ett sådant här verk med samma framgång, fast jag har säkert fel) . . .

Men jag ska också nämna (1) översättarens anmärkning, vilket inleder boken, samt (2) Gabriella Håkanssons informativa och utförliga efterord, som verkligen är intressant och troligen det bästa jag läst av denna kvinna (även om jag dessvärre inte är alltför välinformerad om hennes verk).

Negativt: Förutom de få negativa aspekter jag nämnt ovan, är jag, som alla mina läsare torde veta, en bibliofil. Och jag anser att H:ströms förlag den här gången inte anlitat det bästa tryckeriet i Riga, Lettland. Den här boken är – till skillnad från övriga böcker jag läst från samma förlag helt svårt inte värst bra bunden. Jag var mycket försiktig vid min genomläsning, men ändå tycks den inbundna volymen släppa i bindningen samt utan orsak se ut att vara snedläst. Tråkigt. Mycket tråkigt.

Vad skulle kunna förbättras: Den ordlista som avslutar boken skulle jag önskat varit frekvent förekommande såsom en annoterad svensk version av boken – alltså samma bok men med fotnötter. Det skulle ha förbättrat läsupplevelsen då de enormt svåra arabiska/muslimska termerna florerar och blandas frikst, liksom de svåra namnen på protagonistens närmaste och käraste. Det är minst sagt svårt att hänga med ibland… men så är heller inte Vathek någon normal roman, så detta kanske är meningen …

Men även om boken avslutas med en ordlista bläddrar i allmänhet inte en normal svensk läsare fram och tillbaka fortast det kommer ett svårt ord – tvärtom. Man vill inte förstöra läsrytmen. Så man fortsätter läsa.

Och nu kallar jag mig själv inte för en normal läsare, men jag gör faktiskt heller inte på detta vis. Öh, vad gör det mig?

Rekommenderar Marmeladkungen boken ifråga? Ja men med ett men. Vathek är främst till för de som är intresserade av att lära sig mer om de äldre författarna, och då särskilt Edgar Allan Poe, samt var de fick sina idéer ifrån.

Jag tycker inte om bokens bindning från Alma Pluss, Riga Lettland – för hur försiktig jag än var märkte jag förändringar i bokryggen, samt skador på densamma. Tråkigt. Tror dock inte, och hoppas verkligen inte, att förlagets övriga böcker som trycks på samma firma är lika känsliga. Det vore mycket tråkigt. Särskilt när det gäller en sådan här otroligt imponerande översättning av en 1700-tals klassiker som påverkat så många. För tänk bara på hur många Edgar Allan Poe påverkat; och hur mycket denne uppenbarligen påverkats av denna roman.

* * *

Och du som läser det här och är intresserad av Poe, köp, låna på närmaste bibliotek (eller, om boken inte finns på biblioteket där du bor, beställ in) Vathek och läs sedan åtminstone de första 20 sidorna och tänk efter… vart har Poes idéer kommit ifrån, Ex. till ”Det skvallrande hjärtat”? Och hur många noveller har han fått inspiration till av William Beckfords inledande tjugo sidor i denna kortroman som betitlas Vathek? Och om du även uppskattar Lovecraft … Hur har då denne i sin tur påverkats av Poe som påverkats av Vathek? Tänk efter…

* * *