Jag kan inte sätta fingret på vad det är med Stieg Larsson och hans böcker. Bokens handling om en journalist som löser en gammal mordgåta med hjälp av en hacker är ganska fånig och tråkig i det långa loppet. Bokens styrka är dock alla sidoberättelser som ger den platta berättelsen liv och intresset att läsa vidare. Det är ingen tvekan om att författaren bemästrar talangen att få fast läsaren och föra denne framåt. Språket är tämligen enkelt och boken väldigt lättläst. Tyvärr känns det dock allt som oftast som en enda stor produktplacering. Alla produktnamn och tekniska detaljer som fyller sida upp och sida ner i boken känns ganska malplacerade. Det blir ett störande element och förstör en del av upplevelsen.
Som sagt är handlingen inte alltid den bästa, den är många gånger väldigt ytlig och inte särskilt eggande. I min mening är detta den sämsta boken i Millennium triologin, dock den mest lättläste. Det är dock inte svårt att förstå Stieg Larssons framgång i det svenska folkhemmet. Språket inbjuder de flesta att delta och handlingen är vare sig för blodig eller komplicerad för att gemene man inte skall hänga med. Män som hatar kvinnor är inget mästerverk, men det är en fullt läsvärd deckare att avnjuta i hängmattan under semestern.
|
(38 år)