Katarina Wennstam, som förra året kom ut med boken "Flickan och skulden, om samhällets syn på vådtäkt och väldtäktsoffer, har nu flyttat tillbaka uppmärksamheten där den ska vara; på våldtäktsmannen.
Hon har lyckats samla ett så tungt och hemskt ämne i en lättläst bok som sätter fingret på det viktigaste; Våldtäksmän är i 99% av fallen inte "onormala, missanpassade gubbar som hoppar på en i skogen" utan som vem som helst. I alla fall på ytan.
Det finns en uppfattning om att "Killar är sådana. När de blir kåta slutar hjärnan att fungera." Att de inte hör att hon säger "Nej! Sluta!" eller att hon gråter. Och då kunde han ju heller inte ha som "uppsåt" att våldta tjejen. Nej, han kanske trodde att det var så hon njöt av sex?
Man mår illa när man läser boken, men kan samtidigt inte lägga den ifrån sig, det är ett viktigt samhällsproblem som behöver belysas och informeras om.
Media har skuld i lite allt möjligt. De gör en väldigt stor skillnad på våldtäkt och väldtäkt. Låt mig ge ett, ganska långt, exempel ur boken;
"Ett av de tydligaste exemplen på hur olika det blir i rapporteringen kring olika våldtäkter är Rissne-fallet i januari 2000 och Cypern-fallet från augusti 1999. Båda fallen handlar om övergrepp på mycket berusade, mycket unga flickor där flera gärningsmän var inblandade. Flickan i Rissne följdes efter av ett gäng killar från tunnelbanan och drogs in i ett garage där de förgrep sig på henne, och även stal hennes skor och mobiltelefon. Flickan på Cypern hade däckat på ett hotellrum på en efterfest och ett gäng killar våldtog henne, och tog också fotografier av övergreppen. Men mediabevakningen av de två fallen skiljer sig väldigt mycket åt.
Redaktionen Quick Response, som är en del av Röda Korsets ungdomsförbund, granskar hur svenska medier rapporterar om invandrare. De har flera gånger kritiserat hur olika de två likartade gruppvåldtäkterna behandlas i media.
Om Rissme-bevakningen skriver de [Quick Respons, min anm.]:
I samband med häktningen skrev flera tidningar att de misstänkta hade invandrarbakgrund. En anledning till detta var att det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna hade delat ut flygblad med killarnas namn och bakgrund.
De följande dagarna åkte flera journalistre ut tull storstädernas invandrartäta förortsområden, Syftet var att spegla invandrarkillars syn på tjejer med helsvensk bakgrund. Särskillt intressanta var de killar som hade sina rötter i Mellanöstern. Dagens Eko rapporterade att "tusenåriga kulturmönster måste brytas i förorten" (luchekot den 12 februari 2000). Dagens Nyheter publicerade en lång intervju med fyra killar de träffat på ett kafé. En av de intervjuade menade att det inte är lika fel att våldta en svensk tjej som en arabisk. De tyckte inte att det var så konstigt att tjejen blev utsatt för ett övergrepp och att de kallar svenska tjejer för horor (Dagens Nyheter den 11 februari 2000).
Men om de fem killar på Cypern (som var svenskar och norrmän) skrev tidningen annorlunda:
Till skillnad från rapporteringen efter övergreppet i Rissne diskuterades det nu inte varifrån killarna kom. Däremot vem som bar ansvaret för det inträffade. Afonbladet var en av de tidningar som publicerade flera artiklar om de researrangörer som anordnade resor för ungdomar till turistorter. -- researrangörerna utpekas som medskyldiga till övergreppet. --
Afotnbladet lyckades få en intervju med den yngsta [av gärningsmännen]. Han var då 16 år och sade sig ångra vad som hänt. Enligt Aftonbladet var killarna "vanliga ungdomar" från "välsituerade familjer" (Aftonbladet 15 augusti 1999). Ingen av dem hade tidigare gjort något brottsligt. På så sätt blev killarna inte bara gärningsmän utan även offer.
--
Om man jämför hur media beskriver övergreppet i Rissne och det på Cypern blir skillnaderna uppenbara. I Rissne finns förklaringen i killarnas kulturella bakgrun i Mellanöstern. På Cypern var det snarare en fråga om ett misstag, orsakat av ungdomligt oförstånd och för mycket alkohol."
När det ena gången är "kulturen" som ställs till svars så är det nästa gång resebyråns fel. I Cypern-bevakningen läggs skulden på flickans föräldrar, komisar, flickan själv, alkoholen eller researrangörerna. Men inte på killarna. Och ska man prata om kultur som ett motiv, är det inte så att det är typiskt skandinaviskt att på sportlovet resa till Medelhavets turistorter, där ingenting är riktigt "på riktigt"? Där behöver man inte ta ansvar. Inte ens om man våldtar en tjej som däckat.
Min 'recension' har redan blivit väldigt lång. Men LÄS boken.
Läs kapitel som "Förmildrande omständigheter", "Grupptrycket", "För snygg för att behöva våldta".
|
Jag har inte läst så många böcker av Liza Marklund (kanske för hennes alla uttalanden om min/hennes hemstad) men den här boken är verkligen bra och behövd.
Den visar hur "världens mest jämnställda land" är helt oförmöget att ta hand om en av de mest utsatta personerna.
Mia förföljs, misshandlas och våldtas av sin f.d. fästman. Han ger inte upp, och har fortfarande inte gjort det.
Hon och hennes familj går under jorden, det är de som får leva frihetsberövade. Inte han. |
(40 år)