Ingenting kan förvåna Viktor, känns det som. Allt som händer runt omkring honom känns lika sannolikt som faktumet att han har en pingvin som husdjur. Han blir inte misstänksam mot någonting eller någon, han tar allt som det kommer. Och med handlingens gång förstår läsaren också varför: eftersom man ändå inte kan påverka någonting. Man är maktlös. Allting är redan bestämt för honom: hans jobb som nekrologförfattare, vem som ska dö, vem som får leva, vem han ska bli ihop med. Allt som händer är liksom en logisk följd av allt annat. Jag förundrar mig över att jag efter hundra sidor fortfarande inte kan säga att jag tycker om boken, men ändå kan jag inte lägga den ur handen. Det är liksom redan bestämt att jag ska läsa klart den. Den kräver ju ingenting. Handlingen upprör mig inte, jag ser på allting helt lugnt, fastän människor blir mördade runt omkring Viktor, fastän det händer märkliga saker och han inte begriper att han är i fara. Men jag vill heller inte rycka upp honom, jag ser på allt lika maktlös och från långt håll som han verkar göra det. För trots allt så är han trygg i sin lilla lägenhet, och så är jag det också; tillsammans med de två människorna han på något sätt måste ta hand om: vännens dotter och dottern barnflicka, som också på något sätt verkar ha blivit Viktors nya tjej. Ändå är det spännande hela vägen, just för att man vill veta vad allt går ut på. Och det blir ett slut i ordentlig KGB-anda: dramatiskt, men förstås helt i skymundan. Och man är riktigt lättad att Viktor inser faran han befinner sig i, och - men tyst som om inget hade hänt - bestämmer sig för att agera.
|