Den första boken jag läser av Åsa Larsson. I media har hon hyllats och denna bok anses vara hennes bästa.
Tycker att boken börjar bra, ja mycket bra. Beskrivningen av vad som upptäcks ute på Torne träsks is är medryckande och inlevelsefull.
Men allt eftersom blir handlingen ointressant. Inte minst då den rycks itu av långa personbeskrivningar och tillbakablickar som sänker tempot. Många gånger känns dessa avsnitt felplacerade vilket gör att själva huvudhandlingen blir ett bihang. Hon vill få med för många personer i handlingen helt enkelt. Ester är en karaktär som för mig känns mest överarbetad och även överdriven i hennes övernaturlighet.
Att boken skulle vara så bra för att hon beskriver omvärlden och verkligheten i Afrikas inbördeskrig känns främmande.
Men framförallt märks det att "Svart stig" ingår i en serie. Men att Rebecka (tillsammans med Anna-Maria och Sven-Erik) skulle vara den röda tråden i denna serie märks knappast här.
Det finns så mycket mer jag skulle vilja säga om boken... Men kontentan: Tempot och spänningen i boken förstörs, för mig som läsare, av meningslösa och ej givande sidobeskrivningar. dessa skulle eventuellt kunna passa i en annan bok av en annan karaktär. Men inte i klassen spänningsroman! Inte ens blodbadet i slutet känns vidare spännande eller "fasansfullt".
Hennes språk är dock bra. För att avsluta med något positivt :)
|
(46 år)