Den oändliga historien är den bok som följt mig genom livet som ingen annan. Jag tar fortfarande fram och läser den med jämna mellanrum, för att den gör mig lycklig och får mig att må bra. Som barn läste jag den som en spännande saga, lätt att ryckas med av och leva sig in i. Nu, när jag läser den som vuxen, hittar jag mycket symbolism i den, som handlar om att våga behålla barnasinnet, och leva i harmoni med sig själv, och inte bara rusa iväg för att uppfylla alla krav och måsten som hör vuxenlivet till.
Boken handlar om en pojke som heter Bastian Balthasar Bux, han är lite tjock och retad i skolan, och trivs egentligen bäst med näsan över en bok. En dag flyr han in i ett antikvariat, för att komma undan elaka pojkar som jagar honom, och därinne ligger en bok med titeln "Den oändliga historien". Bastian blir helt trollbunden av boken, så förhäxad av den att han, som normalt är en mycket välartig pojke, inte kan låta bli att knycka boken och rusa ur antikvariatet. Han gömmer sig sedan på skolans vind och för att läsa... Medan han läser om ett land som heter Fantasien, och som är på väg att drabbas av en oförklarlig och ofattbar katastrof och om hjälten Atreju som utses att rädda landet, blir Bastian alltmer en del av berättelsen.
På 1980-talet producerade Hollywood en film med samma namn som den här boken. Jag skulle dock vilja säga att filmen har sorgligt lite med denna underbara läsupplevelse att göra, och att jag personligen tycker att den mest fantastiska delen av boken börjar där filmen slutar...
Boken är skriven för barn, det får man vara beredd på som vuxen läsare. Språket har lite en lillgammal känsla över sig, på en gång lite högtidligt och lite naivt. Den stora styrkan med boken är för mig själva berättelsen. För mig är det en andlig upplevelse att läsa den här boken, den får mig att ifrågasätta det man annars lätt tar för givet.
|
(51 år)