jag blir upprörd när jag läser andras recentioner. sid och nancy beskrivs som ett underbart kärlekspar och som om det vore något vackert och romantiskt över dem. de var två mycket störda och missförstådda personer som inte kunde hantera normala relationer. deras komplexitet och psykiska sjukdomar gjorde att de drogs till varandra, inte kärlek, som många tycks tro. nancy levde ett fruktansvärt svårt liv och hennes familj slogs gång på gång i spillror pga hennes sjukdom och pga sid. det är endast tragsikt, inget romantiskt i det. dessutom var sid den personen som troligen mördade nancy. nå, är det fortfarande romantiskt? boken är dock ett stycke mästerligt framfört drama, som beskriver hur psykiatrin såg ut i usa på 60 och 70-talet. hur lite hjälp det fanns att få och det intressanta vore ju att få se hur den fungerar i dag. boken är även en stark skildring av hur kärleken och dynamiken inom en familj ständigt sätts på prov då samhället gång på gång misslyckas i sin roll.
|
(48 år)