Efter min första kontakt med Sonja Åkesson när jag.. Visa hela

Efter min första kontakt med Sonja Åkesson när jag gick en kurs i litteraturvetenskap har jag inte kunna släppa henne helt. Till slut blev det så att jag lånade denna bok, en väldigt maffig diktbok gott sagt, med en enorm variation på gott och ont. Men dikterna från "Jag bor i Sverige" var fantastiska och även de jag fastnade mest för. Lyckades även hitta en CD-skiva "Sonja Åkesson tolkad av...", varav de flesta kom från "Jag bor i Sverige", vilket gav dikterna en helt ny form.

Det är svårt att recensera en hel diktbok, men de dikter jag föll var de med den inneboende smärtan mellan raderna, desperationen över livet, ångesten, den obesvarade kärleken och allt annat som utspelar sig inom en under gråa svenska dagar.

Det finns speciellt en diktrad som faktiskt råkar komma från den första dikten i boken som jag sent kommer glömma:

En tid att avliva
Ett liv att avverka
En värk att anpassa

1984 är hittills den bästa dystopin jag har läst... Visa hela

1984 är hittills den bästa dystopin jag har läst. "Kallocain" var för långdragen i vissa delar, "Du Sköna Nya Värld" var för teknisk ibland för att förstå och "A Clockwork Orange" var ibland för svår att förstå, men 1984 klarar alla dessa "svårigheter".

Visst är 1984 inte längre möjlig efter kommunismens fall, men boken i sin helhet är jättebra. Jag läste den före Animal Farm och jämförelsevis med den, är 1984 en aning sämre, fastän de behandlar kommunismen som tema.

Betyget blir en stark fyra då som helhet, om man bortser att det är hittills den bästa dystopin jag läst. Betyget blir inte en femma eftersom Animal Farm håller en bättre standard.

http://ijustdontseethepoint.wordpress.com/

Istället för en sammanfattning på 80 romaner, har.. Visa hela

Istället för en sammanfattning på 80 romaner, har man gjort en kort historik över slumpmässigt valda uppfinningar (dock annan författare).
Det blir lite tråkigt när det kommer till uppfinningar som det har tjatats om i skolan, men vissa är ändå lite intressanta. Boken vinner på sin skämtsamma attityd och ironi och det är förmodligen det som fångar ens uppmärksamhet som läsare.
Den går snabbt att sträckläsa, men kan förmodligen också användas som uppslagsverk, när man vill läsa om en uppfinning ur ett serieperspektiv istället för bara massa text på Wikipedia.

Jag gillar verkligen dystopier och det var orsaken.. Visa hela

Jag gillar verkligen dystopier och det var orsaken till att jag läste boken. Med höga förhoppningar läste jag boken - och blev helt paff från början. Var det tryckfel, för det innehöll ord jag inte trodde fanns. Men efter att ha förstått ordens betydelse blev jag riktigt imponerad - tänk att hitta på något liknade ett slangspråk 1962!

Boken är ytterst hemsk och det som riktigt irritrerar mig är att författaren inte förmedlade varför han var så hemsk som han var... Det är mitt enda minus med boken.

Boken är annars ett riktigt bra verk - som förtjänas att bli läst. Tro dock inte att dessa 150 sidor tar kort tid att läsa...

A Clockwork Orange får en fyra - en simpel fyra.

http://ijustdontseethepoint.wordpress.com/

En trevlig berättelse om sökandet efter identitet.. Visa hela

En trevlig berättelse om sökandet efter identitet i form av en saga med fantasifigurer. Bitsk och svart humor som möter ett barns naivitet kan inte bli en bättre kombination.

Lite hollywoodaktig bok med "ingenting är omöjligt.. Visa hela

Lite hollywoodaktig bok med "ingenting är omöjligt"-tema. En typisk Paulo Coelho bok, men jag förstår inte varför den är mest välkänd. Kanske ville han säga att man inte ska glömma och följa sina drömmar, så länge de inte är dumma!

"All I want for christmas is planekonomi" är en sa.. Visa hela

"All I want for christmas is planekonomi" är en satirisk, politisk, seriebok om hur Alliansen skapat en katastrofal värld att leva i. Det är draget till sin spets, men samtidigt tydliggörs det genom hela boken en längtan om gemenskap och solidaritet i en värld som kanske blivit allt för individualistisk. Och för Sara Granér är individualismen roten till allt ont eftersom vi då bara antas vara elaka girigburkar som inte har en enda tanke på varken sina medmänniskor eller miljön. Men serieboken har definitivt sina poänger och som den socialliberalist jag är tycker jag lösningen finns i mitten.

Grundtemat i boken är vem som äger sin egen kropp... Visa hela

Grundtemat i boken är vem som äger sin egen kropp. Är man villig att offra sig själv för att någon annan leva, medan man själv förtvinar eller ska man säga stopp och göra sig berättigad över sin egen eixstens. Det är väldigt svårt att välja sida, speciellt när den man offrar är någon man älskar. Andra teman är bl.a. "favorisering" av barn. Hur blir det med de andra barnen nät det finns ett som ständigt behöver hjälp?

Liksom tidigare rescensenter var slutet överraskande, men som Dagerman menar i Att döda ett barn kan allting förändras inom loppet av en hundradels sekund. Ändå tycker jag att Picoult lyckas knyta samman historien i slutet.

Inte så starkt känslomässig som jag trodde boken skulle vara när den beskriver en familj i avgrundets avgrund.

Astrid Lindgren skrev att ”när två pojkar av samma.. Visa hela

Astrid Lindgren skrev att ”när två pojkar av samma skrot och korn möts ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon”. Det är svårt att inte tänka på citatet när man läser Lisa Brunsells debutbok ”Allt som är” där vi får följa den stadigt växande relationen mellan Sara och Ester, en relation som till en början är professionell gällande rollen mellan vårdtagare och vårdgivare, men som allteftersom luckras upp till att bli en personlig relation mellan två människor.

Varken Sara eller Ester faller under det av samhället sedda praktexemplet över en social människa. Sara är visserligen duktig på sitt jobb rent praktiskt, men emotionellt finns det konstant en mur mellan henne och andra, som ingen brutit sig igenom. Ester ses som den bittra tanten utan att någon tagit sig tiden att förstå vad det är som ligger bakom denna försvarsmekanism. Vad som i början verkar vara en otäck introduktion mellan de båda då Sara provokativt griper blåmärkeshårt tag om Esters handled och Ester slår Sara på käften, blir en berättelse om två emotionellt skadade människor som tillsammans finner en tillvaro.

”Allt som är” är en hudnära skildring med många teman; att bli lämnad, att åldras, att förlora, att aldrig höra till, att vilja men inte kunna. Vi får bara glimtar över levda liv och händelser som format karaktärerna. Men det räcker ändå för att se människan. För hur ofta får vi någonsin lära känna en människa helt och hållet?

Det är även en historia om vad det innebär att ta hand om en annan människa. Maktrelationen som kommer med det. Makten i att besitta förmågor som den andra tappat. Makten i att vara den som betalar för någons tjänster. Hur nära ska man komma en annan? När luckras yrkesrelationen upp och vad får det för konsekvenser?

”Allt som är” är en bok som visar på den komplexa karaktären i det mänskliga beteendet. Om att ständigt befinna sig i ett gränsland och veta att alla val på något sätt får konsekvenser. Men slutligen är det en roman om livet, dess förgänglighet och att tillsammans känna sig mindre ensam.

Till en viss del påminde boken mig om Brott och st.. Visa hela

Till en viss del påminde boken mig om Brott och straff. Men Bateman tar steget längre som Raskolnikov inte kunde ta och blir en fullfjädrad nihilist, som inte har någon moral eller bryr sig. Kan man vara så känslolös och kall, som Patrick Bateman, eftersom man lever i en värld där det mesta fokuseras på det yttre och det är viktigare att passa in, än att känna skuld? Denna ytlighet resulterar att vi i slutändan är så lika varandra att man inte kan känna igen någon från den andra, som Ellis flera gånger beskriver.

Boken för mig var uppdelad i tre delar. Den första delen var mer som en introduktion och man fick reda på hur det stod till med allting. Ellis var noga med att inte ta upp tortyrscenerna så fort för att låta en att vänja sig vid Batemans tankesätt.
Och van blev åtminstone jag inför den andra delen som till viss del handlar om hans vardagligheter och tortyr som jag inte blev äcklad av. Vad säger det om mig, än att samhället har fått mig att bli avtrubbad som Bateman (förhoppningsvis inte på det omoraliska planet), p.g.a. TV, data och våld som sker överallt i världen.
Men tredje delen blev Kafka-lik. Ingenting är längre som det ser ut att vara och har ens Bateman begått dessa hemskheter, är det fantasier eller är han schizofren? Men även om han inte har gjort det och bara fantiserat allting så finns åtminstone impulser. "Varför talar du inte bara om vad du tänker? Inom en civilisation måste det finnas vissa begränsningar. Om vi följde varje impuls skulle vi ta livet av varandra."

Vad jag tror att Ellis vill säga med boken är att vi luras lätt av den yttre fasaden. Personen kan ha de dyraste och modernaste kläderna på sig, lyssna på samma musik som en själv och ha ett anständigt arbete. Men bakom allt detta finns en kallblodig mördare, vilken vi inte ser eftersom vi förblindade av ytan. Och hur ska man inte bli förblindad när världen runt omkring oss är nersmutsad och full av uteliggare.

Kort och intensivt drama om Antigone som antar rol.. Visa hela

Kort och intensivt drama om Antigone som antar rollen som dissident när hon vill begrava sin landsförrädare till bror trots att lagen förbjuder det. Ett familjen vs. staten dilemma.

Liksom de flesta här fick jag läsa den på svenska.. Visa hela

Liksom de flesta här fick jag läsa den på svenska lektionen, men jag läste om den. För mig handlar det inte bara om att köra långsammare, utan oturen att befinna sig i fel plats vid fel tidpunkt.

Bra berättarteknik, som får en att vilja läsa vidare, helt klar med beröm godkänt! Man ser några små kontraster mellan Göran Tunströms Ångest (tror jag), där allting börjar fint, skönt och underbart, men ändrar sig till en mardröm.

En smårolig parodi på Harry Potter. Kommer ihåg at.. Visa hela

En smårolig parodi på Harry Potter. Kommer ihåg att den var väldigt absurd, men inte mer än det.

Jag läste också boken på tyska och visst får man d.. Visa hela

Jag läste också boken på tyska och visst får man då och då ta upp ordlistan för att slå upp orden.

Berättelsen är en uppväxtskildring och liksom Stephen Kings "The Body", visar även denna roman en händelse som får barnet att förlora sin oskuld och se världen som den verkligen är. Huvudpersonen inser att världen är en ond och elak plats, efter att ha blivit utsatt av många i hans närhet.

Samtidigt handlar berättelsen också om herr Sommer som bara går och går. Jag tolkar det som att han går för att kontrollera sitt liv, sitt eget öde. Döden ska inte få ta honom, utan han ska frivilligt bestämma när han ska dö.

Humor och smärta möter varandra i en fin och nätt bok. Som den föregående skriver hinner man inte sätta sig djupt in i boken, vilket är den enda nackdelen.

Allt eftersom vårt förnuft växer, minskar vi samti.. Visa hela

Allt eftersom vårt förnuft växer, minskar vi samtidigt våra vyer. Vi vägrar att tro på något som inte kan bevisas.

Efter att Pi förliser lämnas han ensam med en bengalisk tiger i en livbåt. Det djuret som kan sluka honom vilket ögonblick som helst, blir hans bäste kompis som han inte klarar sig utan. Personen som han fruktade mest av alla, blev personen som han inte skulle klara sig utan.

Slutet är som sagt överraskande och skapar tankar. Vem är tigern, vem var zebran och hyenan? Var det en överlevnadsinstinkt att skapa sig en fantasi?

En intresseväckande bok om religion, överlevnad och livet i sig självt.

Ett starkt porträtt om en av de ensammaste människ.. Visa hela

Ett starkt porträtt om en av de ensammaste människorna. Hon var omgiven av folk som älskade henne, men som i vilket ögonblick som helst skulle kunna förråda henne och som många gånger även gjorde det. Med sitt självdestruktiva beteende tryckte hon bort de enda människor som verkligen brydde sig om henne, Della och Dramatikern.

En fiktiv biografi som även visar kändisskapets baksida. Samtidigt som det finns så mycket att vinna genom att vara berömd, finns det ännu mer att förlora. Alla utnyttjade henne, tills hon inte ens visste vem hon själv var...

Jag blev så arg när jag läste boken. Ett patriarki.. Visa hela

Jag blev så arg när jag läste boken. Ett patriarkiskt samhälle där kvinnor betraktas som egendomar och dubbelmoralen råder, blev Afghanistan för mig. Hur har ett land som i början av civilisationen varit ledande kunnat förbli där?

Jag måste säga att jag inte blev förtjust i boken. De korthuggna berättelserna och journalistspråket har gjort att boken saknat ett litterärt värde för mig.

Det är sällsynt att läsa en bok som berör en så he.. Visa hela

Det är sällsynt att läsa en bok som berör en så hemskt mycket som denna. Liesel förlorar allting hon håller kärt i livet och vad som är väldigt intressant är att döden är berättaren. Ett mästerverk!

Att vid 17 års ålder kunna styra människor som om.. Visa hela

Att vid 17 års ålder kunna styra människor som om de vore schackpjäser, eller som Sagan säger: att vara regissör, är ganska otroligt.

Det som fängslade mig var hennes från början kallhet mot sina bedrifter, men till slut även ångesten. Det är ju det som skiljer en människa från en pykopat.

Kanske genom språket, eller Céciles tankar lyckades Sagan verkligen med att få en att känna precis som Cécile, glädjen, lustan, ledan, felstegen, etc.

Den påminde mig till en del av filmen Föräldrafällan, men mycket djupare och inte alls humoristiskt.

En utav de främsta böckerna i litteraturhistorien.. Visa hela

En utav de främsta böckerna i litteraturhistorien och även den mest missförstådda!

Budskap: Endast den som syndat kan få nåd och frälsas.

Jag blev inte värst berörd av boken, som jag har märkt att många andra har blivit. Visst har Dostojevskij lyckats etsa sig in i människans själ och verkligen lyckats skriva om tankar, röster och idéer som verkligen går genom människans huvud. På så vis har den ju lyckats ta sig till världslitteraturen. Men kanske jag är en >>lus<< som inte kan ta steget som Napoleonmänniskorna kan...

En bok med tydliga paralleller till Mio, min Mio... Visa hela

En bok med tydliga paralleller till Mio, min Mio. Någon skillnad är att denna känns för en mer vuxnare barnpublik.

Slutet var intressant. Det övermänskliga kan människan aldrig besegra, däremot kan det övermänskliga härska och föröda människovärlden. Men alla har vi en fiende, mänsklig som övermänsklig.
Om vi undersöker vilka flera strider bland övermänskliga som har funnits i den "kulturella" världen har vi Freddy vs Jason (skräckfilm), Alien vs Predator (också skräckfilm) samt några utav Pokémonfilmerna (animerad barnfilm).

Sedan har vi muren kring Heckenrosental (läste den på tyska, men jag tror översättningen blir, roshäcksdalen, eller häckrosdalen) kändes lite Berlinmuren inspirerat. Boken kom ju ut endast några år efter att Berlinmuren byggts upp.

Jag förstår varför boken väckte stor uppmärksamhet när den kom ut. Att Astrid Lindgren kunde tala om död som det var det mest vanligt förekommande. Slutet för mig kändes på det här sättet: Krümel (kan det vara Krummel på svenska?), kom så går vi och dör!

Trots sina storslagna likheter med Mio, min Mio erhåller boken ändock en fyra.

HIV/AIDS-krisen i 80-talet och heternormen är någo.. Visa hela

HIV/AIDS-krisen i 80-talet och heternormen är något som ofta dyker upp i dessa böcker och på sätt och vis går de också hand i hand. Efter epidemin under vilka många strök med förändrades bögsamhället. Från att ha varit något säreget, kreativt och spännande, så uppstod en helt annan atmosfär. Istället för en öppenhet har en anonymisering uppstått, där man strävar efter ett heteroliknande liv, för att dels klara sig bättre i den självhatande bögvärlden, men också i heterovärlden. Ju obögigare man är desto bättre är det, det är sanningen, fastän ingen vill erkänna det. Hetero har blivit idealet, för det är med det man kommer långt, eller som den atypiska bögen som vem som man känna igen och som det skämtas och ALLTFÖR ofta. Jag blir arg när jag märker ett bakåtsträvande i bögvärlden, trots att vi på ytan tror att allt går framåt i och med alla nya lagar som instiftas.

En kort, men intressant bok som fungerar som en reality-check. Rekommenderar definitivt avsnittet av Tomas Hemstad (och även Petter Wallenberg), som fungerar som ögonöppnare.

Jag blev varken förtjust eller missnöjd med boken;.. Visa hela

Jag blev varken förtjust eller missnöjd med boken; men då Voltaire är ett utav de stora namnen inom världslitteraturen måste den läsas!

Finns det en utopi? Beviset till att det inte finns det är nyheterna som visas varje dag. Nyheter som visar samhällen i förfall, inbördeskrig, mord, terrorism och listan är lång.

Hur är det då möjligt att behålla sin optimism på världen. Arbete var ju svaret; Gud hade gett Adam & Eva trädgården att odla på och på så vis fokuserade de på vad de gjorde istället för den bista verkligheten.

Från början kände jag att boken var ironisk som många andra tycker, men efter ett tag blev jag deprimerad, för att Voltaires skildring på människors olika missöden stämmer överens idag, lika mycket som det stämmer överens med för 300 år sedan.

Så låt oss odla vår trädgård...

Den första och hittills sämsta bok av Stephen King.. Visa hela

Den första och hittills sämsta bok av Stephen King. Mestadels beror det på att jag inte kom in i stämningen. Samtidigt har man läst flera liknande böcker om missanpassning till samtidigt, varav flera andra har varit bättre, utan behov av övervåld.

Cementträdgården är en obehaglig liten bok á la Fl.. Visa hela

Cementträdgården är en obehaglig liten bok á la Flugornas herre. Fyra syskon beslutar sig för att inte säga till någon om att de blivit föräldralösa, för att inte riskera att bli omhändertagna på olika håll. Och det det som tidigare varit något av en normal barntillvaro när deras föräldrar varit vid liv, övergår snabbt till ett hierarkiskt och anarkistiskt levnadssätt.

Att barnen gjuter in modern i cement blir som en symbolisk handling för en anstiftan till en hemlighet. Men ju fler som blir en del av ens liv, i det här fallet Derek och till viss del även Toms kompis, desto svårare blir det för hemligheten att bevaras innan den symboliskt nog krackelerar och spricker upp. Att det också är cement som blir så centralt i denna bok, återspeglas på cementets egenskaper, att dels vara kallt (och visar på syskonens kyliga förmåga att hantera en sådan situation), men även kunna hålla in värme (och visar på hur syskonen genom sin kärlek till varandra klarar av att leva).

Man kan fråga sig hur oskyldiga är egentligen barn? Jag skulle tro att barn är bland de mest omoraliska varelserna på jorden, eftersom de inte kan skilja på rätt och fel. Det gör de till en slags övermäktig varelse, då de inte utvecklat förmågan att kunna känna ånger, skuld , o.s.v. Men allteftersom de växer upp i en social lär de sig att behärska sina drifter, lär sig att begränsa sig, lär sig vad som är rätt och vad som är fel. Men en slags instinkt hos barnet är att komma bort från detta, för att kunna göra vad de vill. Det är precis det som sker i lite mer barnvänliga exempel som Peter Pan, till mer skräckfyllda scenarion som Flugornas herre och denna bok.

Redan från början var syskonen i Cementträdgården en aning predisponerade att utveckla ett incestliknande syskonförhållande, p.g.a. sina föräldrars, liksom deras egna, isolation från andra människor, samt deras lokalisation på huset som befinner sig på vad som känns som en avlägset från civilisationen. Och när föräldrarna dör och det inte finns en välutvecklad varelse som kan visa de vägen och likaså när skolan är slut för sommaren blir de mer eller mindre ensamma på en öde ö där de kan härja fritt. Det visar hur viktig den sociala aspekten är för barn, åtminstone i den bemärkelsen man vill att de ska utvecklas till användbara människor ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Drifter är något som är ett centralt tema, inte bara i den här boken, utan i alla människors liv. Vi har drifter till att göra vissa saker, men vi lär oss att kontrollera de allteftersom vi lär oss vad som är rätt och fel. Men samtidigt kan jag tycka att dessa drifter, t.ex. Toms vilja till att klä ut sig till flicka, är viktiga ur identitetssynpunkt. De drifter som accepteras i dagens samhälle kan kännas mycket normativa, vilket i framtiden kan ge utlopp hos personer som inte kunnat tillfredsställa sina egna drifter.

Cementträdgården är en obehaglig liten bok som drar ut en ur säkerhetszonen till tabuns värld.

En av få böcker som har gett mig rysningar. Det sä.. Visa hela

En av få böcker som har gett mig rysningar. Det sägs att gräset är grönare på andra sidan, men kanske ändå inte när man får sig en bättre titt..

Visst är boken överskattad och det är mycket som i.. Visa hela

Visst är boken överskattad och det är mycket som inte stämmer. Men jag som läsare som har valt en deckare är inte intresserad över att få lära mig massa nya saker, utan att sitta på nålar. Dan Brown får en att sitta på nålar genom hela boken utan några pauser. Konspirationer hit och dit, men många intresseserar sig för dem!

Jag gillade boken och kände mig vuxen eftersom jag fortfarande var ganska liten när jag läste den.

En varm och trevlig bok som passar perfekt att läs.. Visa hela

En varm och trevlig bok som passar perfekt att läsa under några kalla, gråa vinterkvällar. Mma Ramotwse gestaltar den moderna kvinnan i ett Afrika man inte är så van vid och "till råga på allt" startar hon en detektivbyrå!

Det som jag tyckte var mindre bra med boken, var att den kändes en aning ostrukturerad. De olika fallen och McCall Smiths diffusa röda tråd gör att boken inte får en trea. Bortsett ifrån detta är boken ytterst trevlig och jag rekommenderar folk att läsa den på engelska. Ytterst lättläst!

Det har gått 70 år sedan andra världskriget tog sl.. Visa hela

Det har gått 70 år sedan andra världskriget tog slut. Jag har läst en del lektyr berörande kriget och vid något tillfälle tyckte jag att temat blev en aning uttjatat. Men sedan de bruna vindarna började tillta i Europa och då de personer som överlevt kriget och dess fasor började gå bort har jag insett vikten i att ständigt fortsätta åskådliggöra denna mörka del av mänsklighetens historia. För att aldrig glömma. För att inte historien ska återupprepas.

I ”De utvalda” skriver Sem-Sandberg om en för mig tidigare okänd del av andra kriget – om en klinik i Wien, Spiegelgrund, som under ett antal bedrev eutanasiverksamhet för barn som inte ansågs rasrena. Vi får följa Adrian Ziegler som hamnar på detta ställe och tvingas utstå saker man inte kan koppla samman med överlevnad. Och vi får även ta del av Anna Kutschenka, den överordnade sjuksköterskan på Spiegelgrund. Med referenser tagna från verkligheten är det en tung och mörk läsning man har framför sig, en bok om när ondska sammanfaller med lydnad.

Det är svårt att inte tänka på Hanna Arendts begrepp ”den banala ondskan” (tron att man gör rätt genom att lyda även om det ”råkar” vara ondskefulla handlingar) när man läser ”De utvalda”. För det är det enda sättet att förstå sig på hur människor inom vården, människor som bör ha medkänsla, förståelse och empati, tappade bort dessa förmågor och istället sysslade med systematiskt dödande.

Och i andra hörnet har vi offren, däribland Adrian Ziegler, som beskriver sin tid på Spiegelgrund. Vissa upplevelser sätter inte bara djupa ärr i en, utan de borrar sig in i vårt egenvärde och försöker till största grad att förinta detta och få oss att känna oss värdelösa. Det är såväl fysisk som mental tortyr han utsätts för. Jag kommer inte glömma en viss scen där Adrian blir slagen av en lärare för att han somnat på lektionen, men knappt vaknar upp då han blivit van vid att andra gör vad de vill med honom. Det gjorde extra ont inom mig att läsa om vad som hände just eftersom det var barn som drabbades, och allt detta eftersom barnen inte ansågs bidra till en bättre ras.

Jag blev flertalet gånger illa till mods, bragd till tårar och arg läsandes ”De utvalda” och kan bara inte förstå hur det hände och speciellt hur man tog sig vidare. Adrian säger vid ett tillfälle ”Dörrarna till det förflutna är aldrig stängda […] Det är bara ingångarna som förflyttas hela tiden och man kan aldrig i förväg veta var de finns och kan därför aldrig förbereda sig innan man står där i porten och vet att man inte har något annat val än att gå tillbaka in”. För vår del handlar det om att aktivt leta efter dessa portar och kika in i dem även när det är fasansfullt. Detta för att aldrig glömma Adrian och alla andra barnen i Spiegelgrunde.

Kärlek, svek och otrohet, inte teman som jag i van.. Visa hela

Kärlek, svek och otrohet, inte teman som jag i vanliga fall gillar. Men Söderberg lyckas att skapa ett litterärt mästerskap! "Den allvarsamma leken" var en utav mina främsta läsupplevelser.

Är kärleken verkligen en övergång? Är det verkligen så att vi endast får allt serverat på fat och inte får välja?

Vi lär oss ogilla Lydia, känna medlidande för Arvid och likgiltighet mot Dagmor.

En hjärtskärande skildring av två olycksaliga öden.. Visa hela

En hjärtskärande skildring av två olycksaliga öden. Iris och Laura växer upp i ett något välbärgat hem och lever isolerade från omvärlden. Men ödet blickar inte glatt mot dem. Händelse efter händelse hamnar de i ett liv som man inte ens skulle vilja ge sin värsta fiende.

Trots sitt systerskap kommer de inte direkt nära varandra. Iris ska föreställa storasystern med alla svaren, men ändå blir andra och även hon själv besviken på sig själv. Laura är den "annorlunda" lillasystern med alla frågor och som kommer med de raka svaren. Man säger att det är bra att vara annorlunda. Men det var det som bidrog till systrarnas olycksaliga öden.

Är blod tjockare än vatten? Hela boken är ett slags förlåtande från Iris' sida för att hon inte var tillräcklig, för att hon försökte överleva själv. "Jag har upptäckt att ingenting är så svårt som att förstå de döda, men att samtidigt ingenting är så farligt som att strunta i dem."

Jag har verkligen fallit för Margaret Atwood, dels hennes böcker om sorgliga ödesporträtt, men också hennes slagkraft i hennes skrivande.

Det blir sällan som man har tänkt sig och ibland n.. Visa hela

Det blir sällan som man har tänkt sig och ibland när det är slut med en sak, är det en början på något nytt. Efter att hela staden sett ner på fiskaren Santiago, börjar de respektera honom. De inser att han är värdig titeln fiskare.

En sådan här maskulin bok har jag aldrig läst. Sportfåne och mästare i armbrottning, men samtidigt döljs den feminina egenskapen - envishet. Kanske var han inte den kvinnohatare som många tror han var...

Efter att ha skrivit recension till Lille Prinsen,.. Visa hela

Efter att ha skrivit recension till Lille Prinsen, kom Den Gröna Milen upp som ett läsetip och då kommer jag ihåg, jag har redan läst denna bok.

John Coffey, svart, anklagas för att ha dödat två flickor, vita. Rasism som troligen kan bli bokens tema, blir inte det. Istället handlar den om upprättelse och döden.

Stephen King visar att han inte bara kan skriva sina bloddroppande böcker, utan även prosa. Boken är fantastisk och speciellt parallellhandlingarna från tillbakablickar då John Coffey kom till fängelset, till honom själv, några decennier(!) senare.

Ett måste för alla King-läsare.

Nyligen såg jag trailern till "The Bling Ring". Vi.. Visa hela

Nyligen såg jag trailern till "The Bling Ring". Vid ett tillfälle säger skådespelerskan Emma Watson: It all comes back to like bad choices, who you have as your friend". Det är där pudelns kärna ligger i denna spännande bok - vänskap, stjälp eller hjälp?

När protagonisten Richard börjar college blir han snabbt fascinerad av en liten grupp människor som går en kurs i grekiska. När sedan även han får delta i kursen, försöker han att bli en del av gemenskapen, och det till ett högt pris.

Det här med vänskap är så viktigt för oss, men i slutändan är det egentligen något väldigt vagt. När allt gick åt skogen hade de bara sig själva kvar som de kunde lita på, trots allt dubbelspel de försökte sig på för att på ytan bibehålla vänskapen. Vänskap är kanske i slutändan ändå en slags illusion om trygghet.

Väldigt intressant bok som påminner en aning om Ro.. Visa hela

Väldigt intressant bok som påminner en aning om Robinson Crusoe (baa en aning).

Försynen (vilket jag tolkar som slumpen) hjälper till med en hel del under människornas vistelse på ön. Är det kanske samma Försyn som hos Robinson Crusoe?

Boken är en fristående fortsättning på "En världsomsegling under havet" och återigen får vi träffa kapten Nemo, men under nya förhållanden...

"Den store Gatsby" är en bok som försöker skapa kl.. Visa hela

"Den store Gatsby" är en bok som försöker skapa klyftor mellan människor, i detta fall mellan societeten och de övriga. Den visar det "vanliga" folkets dröm av att få ta del av de rikas värld. Incitamenten är visserligen olika, men vad som vad som befästs, åtminstone i denna bok, är att man aldrig kan fly från sitt förflutna (läs: sitt ursprung) och att man för eliten alltid är utbytbar.

När kärleken övergår till besatthet, kan det inte.. Visa hela

När kärleken övergår till besatthet, kan det inte sluta bra. Trots, enligt mig, den överdrivna kärleken är fortfarande känslor som lidelsen och lockelsen lika aktuella än idag.

Än typisk romantisk (egentligen förromantisk) roman, där sökandet efter det ouppnåeliga - i det här fallet Lotte - härskar genom hela romanen.

Överdrivenhet som är inlindad i fina formuleringarna räddar boken från en etta.

En kort spännande deckare. Mycket bättre än Rosean.. Visa hela

En kort spännande deckare. Mycket bättre än Roseanne, åtminstone med spänningsnivån. Temat var: "Vem vakar över väktarna?" Ganska intressant, kanske polisen inte är så bra som man tror att den ska vara.

Remember everything, forgive nothing... Vad hände.. Visa hela

Remember everything, forgive nothing...

Vad händer när man förlorar det som motsvarar ens mittpunkt, ens liv? Svar: Man hämnas, och det gör man rejält.

Boken är för mig uppdelad i två grunddelar: sökandet och hämnden. Under sökandet har Hercule Barfuss döden i hälarna och varje god person som korsar hans väg, plockar döden med sig. Under hämnden har han tagit dödens arbete och plockar med de som stått i ens väg. Boken går verkligen igång efter mitten, enligt mig.

Förutom det "sockersöta" slutet, påminner boken om litteratur skriven under romantiken. Mysterium och det eviga sökandet efter det ouppnåeliga. Stark trea.

Vad ska man göra när rättvisa och mänsklighet inte.. Visa hela

Vad ska man göra när rättvisa och mänsklighet inte går hand i hand? Det är ett utav huvudteman i denna "Processen"-liknande bok. När dervischens bror blir inspärrad uppstår massa motstridigheter. Enligt dervischen kan brodern inte vara annat än oskyldig och det är här det börjar. Ifall han ska anklaga staten att de fängslat en enligt honom oskyldig, men enligt staten skyldig, så innebär det att han själv gör sig skyldig till att förespråka laglöshet. Men som munk så vill han ju hjälpa oskyldiga, men då beblandar han sig i den väg som Allah har utstakat. Det vill säga han ser inte på det ur det evighetsperspektivet som en dervisch bör göra och begår på så sätt ett brott mot det religiösa. Men han kan heller inte bortse från familjebanden. "Dervischen och döden" behandlar intressant moraliska dilemman och visar att som i det verkliga livet inte går att göra alla nöjda.

Ett annat viktigt tema boken berör är när man hamnar utanför kretsen (som man länge varit inom) på grund av ens egna konventioner (i det här fallet mänsklighet). När detta händer söker sig antingen människan naivt tillbaka till förtrycket eller så gör hon en revolt, som huvudpersonen i boken. Tidigare när man varit en del av gruppen har man "bara" gemenskapen att förlora, men när man gör revolt är man villig att offra allt, och det gör även dervischen.

För dervischen blev Hassan en viktig vän. Han blev som en Vergilius, som ledsagade Dante genom helvetet och skärselden för att lära honom medmänsklighet. Hassan blev det närmsta för honom, men ändå var han villig att offra honom när dervischen själv hade kniven mot strupen. I slutändan är vi ensamma och då är det som viktigast att vi klarar av att stå ut med oss själva.

En intressant bok som berör moraliska dilemman. Boken i sig själv är skriven som en historisk roman, men återspeglar i själva verket Bosnien under den tiden som boken skrevs: korrupt och kommunistiskt.

Det som Stephen King verkligen lyckas med är att s.. Visa hela

Det som Stephen King verkligen lyckas med är att skapa Förlorargänget och Derry med ord som redskap. Parallellhandlingarna med då- och nutid är också en tjusning. Men slutet var lite utdraget och sista avsnittet var ett naivt sätt att sluta en sådan här berättelse med.

Inte den bästa eller läskigaste bok jag har läst (egentligen lyssnat på) av King. Uppläsaren var fantastisk och väldigt entusiastisk i sin roll; ett tips för de som vill lyssna på boken.

Mitt favoritkapitel var "Det apokalyptiska stenkriget", jag ryste till av deras underbara vänskap. Kanske var det det som King ville visa med berättelsen, att inget är beständigt, varken städer, monster eller vänskap.

En bok under förväntan... olyckligtvis. Jag läste.. Visa hela

En bok under förväntan... olyckligtvis.

Jag läste många rescensioner på Det går an, innan vi fick till uppgift att läsa den i skolan. Men jag måste säga, den föll mig inte i tycke. Jag förstår att den väckte en större uppståndelse för cirka 200 år sedan när den kom ut; då kvinnor inte ens var dubbelt så jämlika männen som de är idag.

Den väckte dock ingen uppståndelse hos mig, vilket jag hade hoppats på, då jag gillar temat. Medea och Ett Dockhem är för mig mycket bättre än denna bok, men visst är den en milstolpe i svensk litteraturhistoria som bör läsas. Carl Almqvist blev ju ändock förvisad från landet.

Många anser att huvudtemat är kvinnofrigörelse, men för mig var det mer förnuftet. Sara hade sett vad hennes far hade gjort mot hennes mor och även varit varse om dess förödande konsekvenser. På så sätt hade hon lärt sig av sin mors misstag och inte gjort en återupprepningen på det. Carl Almqvist visar helt enkelt människans förnuft.

En simpel trea ger jag den som slutbetyg, då man kan se den ur många aspekter och att många opinioner kan skapas av att ha läst den.

För några år sedan var jag i Kina (förlåt miljön f.. Visa hela

För några år sedan var jag i Kina (förlåt miljön för all koldioxidutsläpp). Och i en park fanns det ett flertal människor som satt i en ring och en moloken man med mikrofon berättade med nedstämd röst om sina problem. När han var klar började alla skratta åt honom och sedan gick turen vidare till nästa person.
Det är lite så "Det kan alltid bli värre" är, en slags verklighetsförankrad självhjälpsbok där ens ångest blottläggs och blir så påfallande och absurd att man skrattar åt den (samtidigt som man inombords ändå känner ett stygn i hjärtat över igenkänningen och hur jobbigt allting fortfarande är).

Det är intressant hur vi lever i en värld där lycka inte bara är något att sträva efter, utan snarare något som förväntas av oss. Det är en slags ny norm som har uppstått, lyckonormen, och liksom alla normer man bryter får man det då svårare att bli accepterad och passa in.
Men genom sina fantastiska satiriska serier skapar Lotta Sjöberg åtminstone hopp, hopp om att inte behöva vara ensam och att man kanske hittar andra som man kanske kan skapa en psykjunta ihop med.

Sorg, humor, glädje, spänning och realitet(!), det.. Visa hela

Sorg, humor, glädje, spänning och realitet(!), det är vad som kännetecknar boken. Man tänker ständigt på kommunismen och början på många andra diktaturiska självstyrelsen när man läser boken.

Från början ska alla djuren ha det bra och inte lida som förr, men verkligheten visar att det inte är möjligt, då vissa blir galna av makten.

Jag har många gånger försökt läsa boken, men alltid lagt ifrån mig den och det har jag riktig ruelse för! 1984 kan inte ens jämföras med Animal Farm som är flera gånger bättre än dystopien.

En riktig klassiker!

Jag befinnermig för tillfället i en Paulo Coelho p.. Visa hela

Jag befinnermig för tillfället i en Paulo Coelho period och detta var en av böckerna jag har läst. De andra är: Alkemisten, Veronicka bestämmer sig för att dö och Häxan från Portabello.

Alkemisten säger många är Paulos bästa bok och det tyckte även jag. Men Djävulen och fröken Prym ändrade på ordningen. Denna bok är fruktansvärt bra och svår att lägga ifrån sig. En bok om ondskan, utan några försköningar.

Här kommer min ranklista på de Paulo Coelho böcker jag hittils har läst:
1.Djävulen och fröken Prym
2.Alkemisten
3.Häxan från Portabello
4.Veronika bestämmer sig för att dö

Vi har många plikter i livet. Plikten att följa lä.. Visa hela

Vi har många plikter i livet. Plikten att följa läkareden, plikten att hjälpa en vän, plikten att döda en människa för att rädda en annan. Ibland väljer vi att inte utföra dessa plikter, men ibland känner vi ett behov att uppfylla dem för att inte tappa aktningen för oss själva.

Doktor Glas är en mörk dagboksroman. Glas är en ångestfylld oerfaren person. Varje dag försöker han förstå sig på livet, men i slutändan inser han att man inte bör förstå det, utan endast invänta nästa dag att komma in.

En utav de bästa svenska romanerna jag har läst, "Den allvarsamma leken" är dock bättre!

Vad är det som får en författare att efter 36 år s.. Visa hela

Vad är det som får en författare att efter 36 år skriva en uppföljare på en av sina främsta verk (i stor del tack vare Stanley Kubricks filmatisering av ”The Shining”)? Finns det ett monetärt intresse, eller har Stephen King något att förmedla efter detta långa tidsgap?

I föregångaren, ”The Shining”, fick vi följa familjen Torrance i Overlook Hotel. Uppföljaren, Doktor Sömn, handlar om Dan Torrance, sonen som överlevde fasorna i hotellet. Vi får kort följa hans uppväxt som är kantad av minnen över vad som hände i Overlook Hotel. Till följd av hans förmåga, skimret (”the shining”), kan ha se saker: minnesbilder, prekognitioner, spöken som vill skada honom, och annat mardrömslikt. Men han märker att alkoholen dämpar denna förmåga och inleder därför en period av grav alkoholism. Men det förflutna hinner komma ikapp när han lär känna en flicka, Abra, med samma förmåga som han själv, som är jagad av en grupp människor som dödar barn med skimmer för att överleva. Det blir en jakt om att döda eller bli dödad.

Doktor Sömn är en Stephen King roman i klassisk tappning. Den följer samma mall med cliffhangers, hopknytning av diverse karaktärer och händelser o.s.v. som så många andra av hans böcker. Och det är en effektiv dramaturgi vilken resulterar i att man sträckläser boken. Men när man lämnar den klaustrofobiska och paranormala miljön på Overlook Hotel och istället hamnar i något av en road trip, uteblir de kalla kårarna och det man läser blir istället något mer av en äventyrsroman vilket boken tappar en del på (fastän King försöker knyta ihop mycket).

Men samtidigt är det just aspekten om att ständigt vara på flykt och ändå ha det förflutna i hälarna som blir en utav de mer intressanta aspekterna i Doktor Sömn. Vid ett tillfälle tänker Dan att det förflutna aldrig existerar i nuet, men ändå inverkar i var man befinner sig i nuet. Detta ger den tragiska insikten (som jag i år också fick av Magull Axelssons ”Slumpvandring”) att vi aldrig kan lämna det förflutna bakom oss. Det bästa vi kan göra är att lära oss att hantera den och inte låta den diktera villkoren alltför mycket (om möjligt).

Doktor Sömn är en sidvändare, kanske inte direkt någon minnesvärd roman av King, men mer av ett definitivt avslut över Dan Torrance; och där man lämnas med vetskapen om att livet är en ständig kamp mot sina yttre respektive inre demoner.

Man blir inte den verkliga person man är, om inte.. Visa hela

Man blir inte den verkliga person man är, om inte kroppen och själen är förenade. Liksom Faust säljer även Dorian sin själ till djävulen, men i utbyte mot evig ungdom.

En bok som jag hade väldigt svårt att ta mig igenom och vilken jag inte rekommenderar. Visst har den vissa tjusningar, men de sidlånga monologerna och lord Henrys cynism ger boken ett lågt betyg.

Tankar om lord Henry: en man som pratar massa strunt, vilken han själv inte lever efter, utan förpestar endast andras tillvaro med det i tron på att bli mer intressant.

Ännu en bok om människans dualistiska natur. Men j.. Visa hela

Ännu en bok om människans dualistiska natur. Men jämfört med Dorian Grays porträtt är denna mycket bättre.

Jag tror att Stevenson ville säga att alla väljer vilken väg de vill gå, t.ex. att leva som den ambitiöse och plikttrogne, eller den som väljer att leva på lidelse och lusta. Det är sällan man kan kombinera två spritt skilda världar. Varken Dr Jekyll eller Dorian Gray lyckades med detta.

Dr Jekyll & Mr Hyde är sådana figurer man har hört talats om tidigare och som man vet kruxet med, likaså var det när jag läste Dracula. Det förstör en del av spänningen, men är trots det väldigt läsvärt!

Inte något stort litterärt verk, men däremot en mä.. Visa hela

Inte något stort litterärt verk, men däremot en mästerlig episk berättelse. Man får reda på var LEGENDEN började och varför allting är som det är bland nutidens vampyrer.

Boken var troligen kontroversiell när den kom ut under viktorianismen. Hur kan man ha scener som att suga blod från en annan människas kropp, när man var tvungen till att ha ett hölje på stolsbenen (då de kunde påminna om kvinnoben) under samma era.

Eftersom jag gillar vampyrer (speciellt Buffy och vampyrerna, däremot inte Twilight-serien) är det ett stort plus för betyget. Men boken håller en bra nivå hela tiden. Crescendon är dock början och slutet.

Du sköna nya värld är en utav många dystopier som.. Visa hela

Du sköna nya värld är en utav många dystopier som blivit skrivna, men försvinner den i mängden?

Svaret är nej! Fastän 1984 är bland de bättre dystopierna klarar sig Huxleys dystopiska värld. 1984 fascinerar oss fortfarande, fastän vi vet att det inte kan hända. Men Huxley får oss att skratta och samtidigt fasa. Hela den tekniska utveckling som sker i dagens samhälle kan faktiskt vara vår individualisms slut...

Jag gillar verkligen dystopier och den här är bra, men... som många andra påpekar är den för teknisk, speciellt första kapitlet som är viktigt för att senare förstå mer detaljerad information.

Språket är fantastiskt, men humorn i boken är lite väl stor. Humorn får en att tro att det är bara strunt.

Men som slutbetyg får den en trea.

En fantastisk bok med hög igenkänningsfaktor, om a.. Visa hela

En fantastisk bok med hög igenkänningsfaktor, om att hitta sig själv i livet och att acceptera den man är.

Jag tolkade inte Dvärgen som ondskan sig själv, ut.. Visa hela

Jag tolkade inte Dvärgen som ondskan sig själv, utan hur miljön skapar ondskan. När han föddes ville hans mor inte veta av honom, människorna avskyr och är rädda för honom och hans släkte och alla trycker ned honom till den grad att det enda som kan komma ur det är hat. Hat mot människorna och allting som berör det. Det enda han förstår är hatet, förtrycket och ondskan efter att blivit utsatt för det under en så lång tid. De "positiva" känslorna så som kärleken och godhet är något som inte finns i hans vokabulär.

Men jag förstår ändå att man kan se honom som ren ondska eller djävulen på furstens ena axel. Det finns något inom oss (men som jag tidigare nämnde oftast orsak av miljön runtomkring oss) som vill andra ont när vi själva blivit särbehandlade. Men när vi gör det så känner vi ånger, liksom fursten. Det var inte förrän han tryckte ner ondskan (låste in Dvärgen) som allt det dåliga slutade. Pesten försvann, staden återuppbyggdes till vad det en gång var och Bernardo (Leonardo da Vinci) lyckades skapa sitt fulländade porträtt - Mona Lisa.

Språket var korthugget och det finns så många bra saker Pär Lagerkvist säger, men ändå kom jag aldrig direkt in i boken. Den var på något sätt tung av allt hat som jag inte kan förstå. Patrick Bateman i American Psycho var ju nästan ännu värre än Dvärgen, men där fanns inte allt hat och förakt i varenda rad.

En tung och hatisk bok.

En bok som handlar om en föråldrad konstnärs förbj.. Visa hela

En bok som handlar om en föråldrad konstnärs förbjudna och platoniska kärleken till den undersköne pojken, idag pedofili. Men också nedtystningen, som än idag är ett aktuellt tema.

Ibland för långa filosofiska stycken med massa grekiska gestalter inberäknade, men för övrigt en helt okej bok.

När jag läste baksidan utav boken förväntade jag m.. Visa hela

När jag läste baksidan utav boken förväntade jag mig något bra och det fick jag också. Jag fick erfara en läsupplevelse som få böcker givit mig. Det som Harper Lee lyckas med utomordentligt är att skriva en spännande politisk bok (och jag är en person som inte gillar politiska böcker) ur en nioårings perspektiv.

Läste boken i samband med klassikerna som Aftonbladet dagligen skickar ut.

Under min tonårstid läste jag en hel del dystopier.. Visa hela

Under min tonårstid läste jag en hel del dystopier. Det fanns något spännande i att läsa om hur mänskligheten ter sig när civilisationens fernissa skrapats bort, när det essentiellt mänskliga träder fram utan några krumbukter. Men till slut blev jag mätt på genren eftersom den ofta följer en viss mall och till slut visste man vad som skulle komma. Var det ett samhällssystem som någon såg igenom och som skulle leda till konsekvenser för huvudkaraktären? Eller handlade det om efterlevande som försöker streta på efter att jorden har gått under?

Även om "Efter floden" tillhör den senare kategorin, tycker jag ändå den sticker ut på ett säreget sätt. Jag tror att det har att göra med att den beskrivs utifrån ögonen på någon som inte var född före den stora katastrofen. Världen för honom ter sig som naturlig, även om människorna han möter beskriver ett svunnet paradis. Kan vi överhuvudtaget förstå något som vi själva inte upplevt? För honom blir det inte en kamp, utan överlevandets kamp är synonymt med livets beskaffenhet.

Det är en mörk värld och jag blir förvånad över ångesten som väcks inom mig. Det råder en oerhörd hopplöshet som inte går att värja sig mot. Det är endast i mötena med andra som enstaka ljusglimtar syns, men det är även i människorna som ondskan framträder. Oförrätter begås utan en blinkning. Vad som är rätt eller fel ter sig inte som en mänsklig instinkt, snarare en kulturell betingning. Små passager ger en ledtrådar för vad som inträffade. Men minnen är behäftade med smärta över förluster och nostalgin har inget värde när man måste överleva. Makten i en förlorad värld ligger i kunskapen, i att kunna något som inte någon annan kan. Det skapar ett mervärde, något som gör en oersättlig, så länge man är ensam om den.

Dystopi eller anti-kärnvapen roman, läsaren får själv bestämma.

"Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" är e.. Visa hela

"Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" är en bok som verkligen dissekerar fenomenet olycklig kärlek. Olycklig kärlek beskrivs som en slags sjukdom som alla hade mått bättre av om den inte hade funnits, men ändå kan den drabba oss alla när vi som minst anar det.

Vad som gör olycklig kärlek så brutal och nedbrytande är att det rationella (hjärnan) ställs mot det irrationella (läs: hjärtat), och att just hjärtat är så svårövertalat. Under hela berättelsen tvingas huvudpersonen Ester utstå en käftsmäll efter en annan just för att hon hoppas på det bättre.

Det jag inte kunde undgå att fundera över är just syftet med förälskelser. Visst, så länge de är ömsesidiga är de fantastiska, men just när det sker på ojämlika villkor blir det en brutal våldtäkt mot ens själ som sätter sådana patologiska och irrationella spår att man bara suktar efter mer.

Jag kommer själv ihåg när jag blev drabbad av det, inte för så länge sedan (och fortfarande inte helt kurerad), och Lena Andersson beskriver det hela steg för steg: ens vilja är en annans ovilja, man vet att den andre tänker så, man hoppas på att den andre kan få upp ögonen för en, man fortsätter hoppas trots att inget händer, man tappar till slut bort sig själv och känner inte igen den man har blivit medan den andra från sin maktposition inte bryr sig överhuvudtaget.

Sist jag läste något liknande var det "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg. Men då hade jag själv inte varit med om det och förstått dess allvar och skulle överhuvudtaget inte kalla det en lek. Så om det något jag tar till mig från denna bok är att aldrig inleda något som inte ens i första hand verkar vara ömsesidigt. Hoppet är en fälla, därför är det bättre att gå vidare innan man själv slits itu. Var cynisk - rädda dig själv från egenmäktigt förfarande.

Kontrasterna till vår västvärld är enorma. Hur sto.. Visa hela

Kontrasterna till vår västvärld är enorma. Hur stora är inte skillnaderna mellan ett barn i Mozambique och Sverige. I Mozambique tvingas barn slita men bär nästan alltid ett leende på läpparna, medan barnen i Sverige ständig klagar över allt de har och inte har. Vi värdesätter materiella föremål, Sofia värdesätter livet.

Det är inte förrän man förlorar något, som man ins.. Visa hela

Det är inte förrän man förlorar något, som man inser dess värde och i den här boken handlar det främst om förlusten av friheten som har blivit ersatt av ett hierarkiskt korrumperat system. Boken påminner till en viss del om evolutionen, antingen så anpassar man sig till de nya konventionerna, eller så går man under. Men livet i sig själv är en ständig evolution, där man får anpassas till olika situationer och människan är för det mesta lämpad till att klara av detta. I det här fallet är det dock taget till en mer extremare och mer inhuman miljö.

Med begränsade resurser blir dock lyckan mer överkomlig, såsom Sjuchov sammanfattade hur hans dag hade varit. Kanske det är det som är huvudingrediensen som vi för det mesta befinner oss så långt ifrån: begränsningen. I Sjuchovs värld var det enda som krävdes för lycka lite tur, slughet och lydighet.

En dag i Ivan Denisovitjs liv är en långsam och grå bok, ungefär som en höstdag. Men trots att det bara handlar om en dag får man inte bara reda på vem Sjuchov är, utan även några i hans närhet, strafflägrets system, situationen, etc. Det behövs kanske inte att skriva om mer än en dag, när de flesta dagarna ändå är så lika och går in i varandra, ibland värre, ibland bättre, men för det mesta lika. Det enda större som skiljer dagarna från varandra är att man en dag inte är i livet.

Girighet - en av dödssynderna. Scott Smith använde.. Visa hela

Girighet - en av dödssynderna. Scott Smith använder sig av denna dödssynd, för att få en att resonera kring sambandet mellan synd och mord. Hur långt kan man faktiskt vara villig att gå, bara för pengarnas skull? Kanske är det så att vi underskattar pengars värden, vi ser ofta en siffra, men bakom denna siffra ligger möjligheter. Och ju fler siffror som finns, desto större blir möjligheterna. Det är det som är grunddilemmat i "En enkel plan". Och huvudpersonen blir en fullfjädrad mördare, bara för att få behålla dessa möjligheter.

Man brukar säga att det är svårt att vänja sig bort något man haft. Det är detta som ligger till grund vad huvudpersonen, Hank, gör för att behålla alla miljonerna. Att han mördar andra människor, blir bara som ett sidospår för hans del. Men som läsare med tankar om att mord leder till en människas själsliga förfall, ser man det i annat perspektiv. Vi tycker att han är hemsk, men han själv känner ingenting, som vilken annan handling som helst. Det kanske inte är så som man föreställer sig; att hela ens värld blir vänd upp och ner när någon tar en annans människas liv, för det är "bara" en handling, visserligen en omoralisk handling, men en handling som vilken annan. Det som skrämde mig mest med morden, var hur det blev som en känslokall vana för att kunna ta sig vidare.

"En enkel plan" är en spännande sidvändare. Jag har tidigare läst "Ruinerna" av honom och denna skiljer sig åt på det sätt att det inte finns övernaturliga inslag, utan båda böckernas grundkoncept handlar om människors vilja till att behålla, i vissa fall något som de erhållit ganska nyligen, i andra fall för att behålla något som står skrivet i sten. Han är i alla fall en författare man ska vända sig till, ifall man vill få rysningar.

Oavsett omgivningen, har man (nästan) alltid möjli.. Visa hela

Oavsett omgivningen, har man (nästan) alltid möjligheten att leva sitt eget liv. Man väljer själv vilka egna vägar man vill ta. Men omständigheterna under ens liv förändras dynamiskt. Ingenting är någonsin beständigt. När man då väljer att kolla tillbaka på sitt liv, så liknar det aldrig nuet. Det är en förlorad värld.

Godset Brideshead byggdes på vissa grundpelare - religion och plikt - och för att godset och dess invånare skulle stå stabilt, tvingades även ättlingarna att leva efter dessa grundpelare. Men så kommer den fria viljan in i spelet - viljan om att bryta sig loss från kraven som ställs på en. Fadern lämnade sin fru och Brideshead, Sebastian var så psykiskt labil att han gjorde allt för att glömma Brideshead och kraven på honom, Julia förlorade sin tro, o.s.v. När allting själsligt som byggt upp ett gods försvinner, så återstår inget annat än förfall. Sakta men säkert förföll godset och blev en relik från en svunnen tid. Men samtidigt som det hände, så började även personerna komma att se vad de förlorat - vad som fortsatt gynna dem fastän de lämnat godset, försvann.

Det är kanske därför man väljer att återvända till den stad där man föddes - för man vill få tillbaka det man förlorat när man lämnat staden. Det var ju det som hände i boken, alla sökte sig på något sätt tillbaka, fadern gjorde det direkt genom att åka dit innan han dog, medan Sebastian och Julia gjorde det indirekt genom att försöka få tillbaka tron.

Man väljer som sagt hur man själv vill leva. Kanske mest synd det ändå var om huvudpersonen Charles Ryder, som genom att vara en åskådare i andras liv han tog del av, sedan inte visste av ett eget liv när han blev lämnad ensam.

En tragi(komi)sk melankolisk bok om att se tillbaka på något som gått förlorat och aldrig mer kommer tillbaks.

Det tog ett tag tills boken verkligen grep tag om.. Visa hela

Det tog ett tag tills boken verkligen grep tag om mig, men när den väl gjorde det, gjorde det ont att läsa boken. Återigen ett bevis på hur onödiga krig är.

Ur historiskt perspektiv fungerade boken som en lärobok då jag aldrig hört talats om Biafra. Inbördeskriget i Rwanda mellan hutu och totsi hade jag tidigare hört talats om, men inte inbördes kriget i Nigeria mellan hausa och igbo. Det som jag tror är orsaken till flertalet av dessa krig i Afrika är västerlänningars äckliga girighet av att ha mer. De koloniserade hela Afrika och när de väl lämnade kontinenten var det redan kört.

Biafra var redan fördömt från och början. Och som Ugwu skriver i sin bok så var det svälten som gjorde Biafra känt. Utan barnen med de spinkiga armarna och benen, men med de uppsvällda magarna hade förmodligen bara fler dött.

En bra bok. Språket flyter på, man dras lätt in i handlingen och helt enkelt läsvärd.

En fin liten berättelse om hur kärleken övervinner allt

Återigen ett bevis på att ungdomen har stort infly.. Visa hela

Återigen ett bevis på att ungdomen har stort inflytande på vår framtid... Vad vi gör då, kommer ha stor betydelse för vår framtid.

En ytterst hemsk och mycket bra bok, men dock med sina brister.

En samhällskritisk dystopi om vetenskapen. Det säg.. Visa hela

En samhällskritisk dystopi om vetenskapen. Det sägs att det är vetenskapen som driver samhället framåt. Vi lever längre, vi har det mer bekvämt än någonsin, etc. Men till vilket pris? Ord som medmänsklighet och solidaritet blir främmande, medan vetenskapliga facktermer är det som driver framåt.

Behöver man verkligen hjärnhalvan som innehåller allt det själsliga och mänskliga, eller räcker det med intelligens? Jag tror att många ser det som främmande med maskiner i mänskligt format, i och med att de är så olikt en själv. Samtidigt måste man tänka att visserligen går en del förlorat med all teknik, men det är ändå mycket som erhålls. Jag kan inte säga att jag är en förespråkare för att människorna ska avindividualiseras och bli robotar. Det jag menar är att vi måste välja den väg, som gör att vi slipper hamna i Jersilds dystopi. Men även ifall vi hamnar där, anpassar vi oss förmodligen lika snabbt som Cortex.

Det jag tyckte var tyngst i boken var känslan av ensamhet, utanförskap och längtan som Ypsilon erfor. Man behöver inte vara en hjärna i ett akvarium för att känna detta. Utsattheten finns idag bland handikappade, socialt missanpassade, etc. Man strävar efter att vara som de andra, eller som Jersild skriver: man önskar att en prinsessa kommer kyssa en, inte för att bli prins, men för att få en kropp. Vissa delar var verkligen brutala och hjärtskärande.

En intressant och bra bok. Det var väldigt svårt att inte bli berörd ju längre fram man kommer i boken. Det är ännu svårare att inte skapa sig en egen åsikt efter att ha läst den.

I "En liten bok om ondska" går Ann Heberlein i pol.. Visa hela

I "En liten bok om ondska" går Ann Heberlein i polemik angående ondska. Det är en väldigt insiktsfull bok som ger en djupare förståelse i ondskans mekanismer; hur "vanliga" människor kan begå grymheter, hur ondska är något man föds med eller som man själv väljer, hur en ond handling inte alltid utförs av en ondskefull person, etc. Hon blandar litterära exempel med verkliga händelser och har massa referenser (filosofer, teologer, etiker, etc.) som är med i att utforma ondskans komplexitet.

Ett utav de mest intressanta avsnitten för egen del handlade om de kollektivt onda handlingarna, hur etniska rensningar under Förintelsen, i Balkan och i Rwanda var möjliga - alltså hur vanliga människor kunde förmå sig till att utlämna grannar och vänner, vakta de i fångläger, tortera dem och döda dem. Här använder Heberlein framförallt Hannah Arendt som beskrev den "banala ondskan". Hur vi människor ofta väljer att göra det lätt för oss - vi väljer att lyda, inte medvetet att göra ont, och genom att lyda ser vi det som att vi inte behöver ta ansvar för våra handlingar, oavsett vad vi gör. Och det är just denna lydnad, passivitet, som möjliggör någon med fruktansvärda idéer att ta plats. Visserligen krävs det mer än människor passivitet, men jag förstår fortfarande inte hur människor kunde stänga ute samvetets röst.

"En liten bok om ondska" är en viktig bok. Inte bara för att den ger förståelse om hur saker kan ske, men framförallt för att den vill få läsaren att inse vilken makt den har. Att vi genom att reflektera kan lyssna på samvetets röst som säger att något är fel och inte döva denna.

"En pojkes egen historia" kan ses som en berättels.. Visa hela

"En pojkes egen historia" kan ses som en berättelse över jakten på sin identitet. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vem kan jag inte låtsas att jag är? I det här fallet står författarens egna persona i centrum. Det handlar om en pojkes uppväxt där han i tidig ålder finner att han har känslor för män, och där omgivningen kategoriserar han som homosexuell innan han själv ens förstår innebörden av ordet.

Det är ett historiskt porträtt över ett USA där homosexualitet ansågs skamligt och boken visar tydligt hur denna skam internaliserades hos individerna själva - hur önskan hela tiden fanns om att en dag så försvinner kanske dessa känslor, eller som pojken säger: jag vill älska män, men inte vara homosexuell. Det är en tuff väg han liksom alla homosexuella har att vandra innan man inte bara accepterar den man är, utan slutligen älskar sig själv.

Förutom jakten på sin identitet får även önskan om tvåsamhet en stor plats i boken. Han har ingen att ty sig till och önskar en äldre fadersfigur som ska vilja ha honom, och då genom denna person kunna ge igen för alla som tagit avstånd från honom och visa samma kyla för att inte behöva känna sig som det eviga svarta fåret, slagpåsen.

"En pojkes egen historia" är ett vackert skildrat porträtt över några stunder i författarens uppväxt. Boken lämnar en med missmod över det självhat pojken fortfarande känner gentemot sin homosexualitet. Men han är i alla fall på rätt väg för acceptans när han vid ett tillfälle skriver: "Allt jag kunde göra var att kämpa för min rätt att själv välja min förvisning, min undergång." Det uppstår till slut en viss förvissning inom honom om att han har ett värde som människa.

"En underjordisk dagbok" är en roman om utanförska.. Visa hela

"En underjordisk dagbok" är en roman om utanförskap, ett utanförskap baserat på att man skapat sina egna premisser för hur man vill leva livet, vilket i detta fall fall motsätter sig den kollektiva strömmen.

Huvudpersonen anser att förnuftet hindrar människan från att fullfölja sin fria vilja. Förnuftet är ett fängelse från vad vi faktiskt vill, kalla det en samhällelig konstruktion som vill få oss att bli "förståndiga" men framförallt beräkneliga medborgare. Han förespråkar ett egoistiskt självförverkligande där man inte ska ta förnuftet i anspråk (såvida självförverkligandet i ens fall inte är förenligt med förnuftet), men det är svårt att inte tänka på konsekvenserna, som han likaså skriver att man kommer få ta del av. Hur skulle det vara om vi alla förverkligade oss själva och gjorde som vi själva ville. Skulle inte konsekvenserna vara förödande, speciellt då Dostojevskij skriver om en primal längtan efter kaos hos oss (grott)människor, som i vanliga fall förnuftet hämmar, men som vi egentligen har en längtan efter.

Men Dostojevskijs huvudperson verkar i första hand vilja vara en egen individ bortom gemenskapen. Hur hade det då varit om alla hade handlat förnuftslöst? Då hade motreaktionen blivit att handla med förnuft. Huvudpersonens filosofi blir på så sätt mer ett ställningstagande mot kollektivet. Men samtidigt som huvudpersonen skyr kollektivet får man uppfattningen om honom som en ofrivillig ensamvarg med en viss längtan att få höra ihop, dock så länge det är på hans villkor, så att hans maktställning befästs över en eventuell framtida gemenskap där han sätter agendan som den egoistiska diktator han framställer sig själv som.

Hur ska man leva livet blir alltså den stora frågan. Och det handlar inte direkt om hur man "ska", snarare hur man "vill" leva livet; vare sig man väljer att göra det i ensamhet eller i en gemenskap, med förnuftet i behåll eller med ens innersta önskningar som drivkraft. För i slutändan är det ens eget liv som det handlar om, och för ens egen liv står man alltid själv till svars för.

Jag läste Eragon när jag befann mig i min fantasyp.. Visa hela

Jag läste Eragon när jag befann mig i min fantasyperiod och om jag jämför med andra sci-fi böcker känns den som ett plagiat av flera andra verk tillsammans.

Det känns en aning Hollywood över det hela att en helt "oviktig" pojke plötsligt får en roll som kommer landets framtid. Boken har många influenser från Sagan om ringen, Harry Potter, etc och förmodligen har Paolini läst dessa.

Jag förstår inte varför det blev en sådan uppståndelse att en femtonårig kunde skriva en bok. Francoise Sagan skrev en mycket bättre bok som fjortonårig - Bonjour Tristesse och dess litterära värde är flerfaldigt högre än Eragon.

Vilken uppståndelse dramat måste ha väckt när den.. Visa hela

Vilken uppståndelse dramat måste ha väckt när den kom ut. Strid mellan könen! Att en kvinna kan lämna sin make och sina barn(!) för att hon inser att hon inte älskar sin man, utan endast ha varit som en docka för honom, vilken han har lekt med.

Från början får man bilden av Nora som en ganska barnslig kvinna, hon leker med sina barn, hon får inte äta kola utan sin Torvalds tillåtelse, etc. Men man ska aldrig låta illusionen lura en.

Ett väldigt intrigartat drama, där några lösa trådar snabbt knyts ihop. Det bästa dramat jag hitills läst.

En roman/långdikt som med väldigt små drag förmedl.. Visa hela

En roman/långdikt som med väldigt små drag förmedlar en postapokalyptisk känsla av hopplöshet, ensamhet, misströstan och ångest.

För att vi ska kunna få någon tillfredsställelse a.. Visa hela

För att vi ska kunna få någon tillfredsställelse av vår existens, kan man inte leva i framtiden. Man bör inte tänka på vad samhället vill ha ut från en (att man gifter sig, köper ett hus, skaffar barn, etc.) och man bör heller inte försöka skapa egna framtidsbilder. Då förlorar vi nuet, vårt riktiga liv. Då kan vi inte leva, vi kan inte älska, vi kan inte ta hand om varandra och speciellt inte oss själva.

Ett hem vid världens ände är en underbar bok om att försöka förstå världen, något som bara blir svårare ju äldre vi blir, men också att försöka förstå sig själv.

När Högsta Domstolen i USA röstade för samkönade ä.. Visa hela

När Högsta Domstolen i USA röstade för samkönade äktenskap i år gick uttrycket ”Love is love” som något av en löpeld i massa kommentarfält. Och när det enbart kommer till fenomenet kärlek är den visserligen densamma mellan människor. Vi blir förälskade, vi känner begär, ibland blir vi besatta, ibland vill vi mer än den andra och ibland mindre. Men samtidigt skriver Lyra Ekström Lindbäck hur kontraproduktivt det blir att enbart fokusera på kärleken: ”Typ att all kärlek är vacker kärlek, vilket bara osynliggör att vi existerar i det här samhället på olika villkor”. För när behöver heteropar oroa sig för att bli misshandlade, höra smädelser, se äckel i andra människors ansiktsuttryck, när de öppet visar ömhet för varandra, håller varandra i hand, kysser varandra?

”Ett så starkt ljus” är en efterlängtad och fantastisk skildring om kärlek bortom heteronormen. Det är en roman som marginaliserar själva heterosexualiteten. Begreppet heteropar (istället för ordet par som är förunnat resten) blir ett underbart exempel som visar på hur kategorisering skapar marginalisering och ett annorlundaskap, fastän det heterosexuella i själva verket är norm men inte i Ekström Lindbäcks värld där det icke-heteronormativa får utgöra det normativa.

Läsandes ”Ett så starkt ljus” fick mig ofta att tänka på Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”. Huvudpersonen Saras kamp för att uppnå tvåsamhet får i vissa fall sådana proportioner av besatthet att tankarna automatiskt går till Esters desperata försök att få Hugo att falla för henne. Lena Andersson skapade ett så slagkraftigt porträtt av den obesvarade förälskelsen att det kommer bli svårt för andra författare att inte bli jämförda med henne, såvida de inte har något unikt att komma med. Men det har Ekström Lindbäck.

”Ett så starkt ljus” är något av en generationsroman för de som flyttat för att kunna vara sig själva, för de som längtar och trängtar efter kärleken, för de som väntar på att livet ska börja och för de med ångesten över att det inte blir mer än så här. Som Ekström Lindbäck skriver: ”Mitt liv är det i alla fall, och det händer oavsett om det finns någon handling”.

Juha blir äldre och får nya bekymmer som kommer me.. Visa hela

Juha blir äldre och får nya bekymmer som kommer med åldern.

Lika demprimerande som första boken om inte mer, men tempot reduceras i denna boken jämförelsevis till "En komikers uppväxt". Men boken är dock en viktig fortsättning till ettan, då man får veta mer om Tomas, dennes död och Juhas efterreaktion på detta,

Egentligen 3,5, men eftersom detta inte går blir det en trea, då boken saknar vissa kvaliteter som ettan har.

De tragikomiska idealen om manlighet och nationali.. Visa hela

De tragikomiska idealen om manlighet och nationalism, får en att skratta och tänka till. Skall man kalla sina flickvänner för fitta och hora, för att få respekt av andra? Men sådan "respekt" håller inte längden.

Det som jag påverkades starkt av boken, var att den visade ett steg till hur självmordsbombare uppkommer. Halim hör Djalana berätta fundemantlistisk skit och letar efter bevis för att visa att hon har rätt. Sedan blir han själv än fundementalist. Men också arbetsfrågan bland invandrare. Hur välutbildad eller berömd någon än må vara, kan allting förändras inom loppet av en sekund, när t.ex. en arab flyttar till ett annat land.

Liksom zvrk blir upplevelsen av "Ett öga rött" näst intill otrolig genom att höra Khemiris bror som uppläsare. Slanget och de påhittade orden flyter bara på.

Efter att en dag ha lämnat sin ryska klass under.. Visa hela

Efter att en dag ha lämnat sin ryska klass under en klassresa till Paris påbörjar huvudkaraktären Nikita ett nytt kapitel i sitt liv och strövar hemlös genom Paris gator. Den excentriska och intellektuella Nina hittar honom och tar honom under sina vingar tillsammans med sin vän Grzjebin. I en komplicerad men ändå självklar blandning av tillbakablickar och nutid, där boken börjar efter Ninas död, vecklar sig personporträtten sakta fram i denna annorlunda roman.

Vad som driver Nikita att lämna allt och påbörja en emigranttillvaro får man aldrig svar på. Han är en annorlunda figur; asexuell, utan drömmar, med ett mentalt självskadebeteende och allmänt intetsägande. Det är snarare hans handling att lämna allt som gör att man som läsare försöker förstå honom och även just handlingen som han själv tycker gör honom intressant.

Emigranttillvaron är något som nyanseras i denna roman. Vi har Nikita som utan egentliga planer på det lämnar sitt land och som aldrig riktigt landar någonstans, Nina som är andra generationens ryska i Paris utan att någonsin bli fransyska, vi tar även del om en historia om dottern till en emigrant som återvänder till hemlandet till föräldrarnas förfärande. Det finns alltid något som skaver i denna tillvaro, att aldrig riktigt kunna hamna rätt, att alltid vara annorlunda såväl i det nya som i det gamla landet.

Språket blir det stora hindret. Det som avslöjar en, vare sig det gäller uttal eller val av fel preposition. Alltid finns det något som röjer att man inte hör hemma även om man är mer påläst, alltid detta som skaver. Boken blandar svenska med ryska. Man blir själv något av en emigrant som ibland inte förstår vad som sägs och därför heller inte får del av alla textens rikedomar.

Jag visste inte vad som väntade mig när jag påbörjade denna ältande och långsamma roman. Vet fortfarande inte vad jag tycker om den. Men den lämnade något intryck, vilket ändå säger något.

Fahrenheit 451 är ännu en dystopi som följer samma.. Visa hela

Fahrenheit 451 är ännu en dystopi som följer samma mall gällande de flesta dystopiska böcker. Guy Montag arbetar som brandman (=bokbrännare).En dag träffar han Clarisse som öppnar upp hans ögon för den värld han lever i. Det liv han lever vänds under väldigt kort tid upp och ner, eftersom han förstår att det finns något (eventuellt) bättre än den nuvarande tillvaron. Trots att boken vid den anblicken kan förefalla mindre lockande, så är den ändå något av en läsupplevelse, där man får ta del av intressanta åsikter, som minst sagt är relativt tillämpningsbara idag.

Bokbränningen tolkas givetvis som censur, elden förstör och skapar samtidigt. Den förstör det befintliga och skapar nya villkor. Men det intressanta bakom censuren, är varför man väljer att censurera. I vissa fall handlar det om att man inte vill låta invånarna ta del av vissa (reaktionära) åsikter, i andra fall handlar det om att inte människor ska bli stötta. Det förra är kanske det man främst tänker på och Europa har haft sin beskärda del av bokbränning under andra världskriget, men annars förekommer den här typen av censur i flera (icke-)demokratiska länder Det senare innebär att det är VI själva som står för censuren. Några exempel från idag är när Tintin stämdes för kränkning av afrikaner, när Fazer fick censurera sina kinapuffar eftersom det fanns något av en stereotypisk bild av en kines på framsidan. Men orsaken till censuren syftar egentligen på något som man skulle tänka sig är gott - att inte uppröra människor, att inte få de att tänka. Den stora frågan boken ställer sig, är en tänkande människa en lycklig människa?

René Descartes sade "Cogito, ergo sum" (Jag tänker därför är jag). Att vara en tänkande människa innebär att man lever, men det innebär också att man tvivlar, vilket inte är förenligt med lycka (=känsla av varaktigt välbehag). Genom att ta bort tänkandet skulle man enligt Descartes avsäga sin existens, men teoretiskt sätt borde man då bli lycklig. I boken handlar det om att inte låta människan få tid att tänka så att hon blir lycklig, det vill säga man ska alltid låta det hända något. Det obehagligaste med det här är att det i slutändan är människan själv som väljer att göra sig mindre medveten om världen, genom att inte ta sig tid för saker, som att läsa en bok, titta på en dokumentär, gå på teater, etc. Det är människan som är sin egen orsak till fördummelse. Kunskapen finns bevarad i flera medier, men människan måste själv utnyttja dessa för att den inte ska förgås. Det tar en till nästa fråga, vilken makt har media?

Människan står till en viss del för sin egen fördummelse genom att inte ta sig tid för saker och därmed tänka. Men det är media som på sätt och vis styr kunskapen. Det är media som bestämmer vilka typer av böcker som ska tryckas, vilka TV-program som ska visas, o.s.v. Det känns inte som man är så långt från en Fahrenheitsk värld, åtminstone på det televisionala planet. Alla reality-serier, serier som sällan ger en något, förutom en fördrivelse av tiden - en fördummelse av människan.

Någonstans i Eddan står det att "kunskap är den lättaste bördan att bära." Det är till kunskapen man vänder sig för att komma ihåg vad andra lärt sig för att inte begå samma misstag och för att inte börja på ruta ett. Man får inte försumma något så viktigt. Trots allt elände i boken, fanns det en gnutta hopp i slutet. När någonting oväntat händer och man förlorar allt, så är kunskap kanske det enda man har kvar, denna lätta börda som man kan ta fram för att ta sig vidare, igen.

I boken, såväl som i dagens samhälle talas det ständigt om att man vill vara lycklig, men finns det en gräns för lycka? Kan man ta överdos av lycka? En sinnesstämning är aldrig bra att ha för länge tror jag, vare sig hat, sorg, lycka eller glädje. Efter ett tag blir man avtrubbad för att inte vara fast i detta läge och man slutar uppskatta även det ouppskattade. I boken visade det sig att trots denna lycka bland befolkningen, var självmordsfrekvensen mycket hög.

Fahrenheit 451 är "ännu en dystopisk bok" om samhällen där ingen förutom ett fåtal ifrågasätter samhällsstrukturen. Ofta heroiseras dessa människor, för att de har rätt, medan den stora majoriteten är blinda för det som pågår. Det blir ett ganska asymmetriskt, icke-demokratiskt och samtidigt romantiskt krig som då pågår, som får en att vilja läsa vidare. Visserligen är det kanske inte så realistiskt, men det är inte något man lägger sin fokus på när man väljer en science-fiction bok.

Det största problemet jag hade med denna bok var det snabba händelseförloppet. Det krävdes bara ett kort samtal på någon minut, där Clarisse ställde några frågor, för att Guy Montag' liv skulle förändras. Om man tolkar det kaos som sedan följde som en inre strid, så blir det bättre. Allt som allt är det en bok som bör läsas.

En riktig Askunge-saga om en flicka som under hela.. Visa hela

En riktig Askunge-saga om en flicka som under hela sitt liv försöker att få ett godkännande av sin pappa och styvmor, över att bli älskad.

Adeline beskriver sin barndom fylld med förtryck och som gjort henne självständig och stark som vuxen person. Trots allt hon utsattes för, försökte hon som Jesus, ständigt vara förlåtande, på gott och på ont.

Vad som är genomgående i hela boken är känslan över att aldrig ge upp. Trots alla hinder som stod i hennes väg ville hon aldrig ge efter, något som både skapar varma och förkrossande känslor för läsaren.

Adeline bjuder in en till att lära känna en helt ny kultur, men också Kinas historia.

För inte så länge sen läste jag ett citat om hur e.. Visa hela

För inte så länge sen läste jag ett citat om hur ett språk går förlorat när en relation upphör. Det är i den andan som Ginzburg skriver denna rappa släktkrönika som utspelar sig runt andra världskriget i Italien. Titeln antyder hur språket utgör ett slags nav för familjen att samlas vid. Återkommande uttryck går som en röd tråd genom hela romanen och befäster familjemedlemmarnas historik. Trots att språket har ett bra driv framåt så kan jag ändå inte landa i boken. Den återspeglar vardagen som blandas med omvärldens bångstyrighet, vilken förgylls av vänner och familj som både bekräftar oss och utmanar oss.

Engelsmannen Christopher Isherwood, huvudperson oc.. Visa hela

Engelsmannen Christopher Isherwood, huvudperson och namne med författaren, bor i Berlin och försöker skriva på en ny roman samtidigt som han försörjer sig på att lära andra människor engelska. Han är en slags passiv åskådare i sitt eget liv där andra människor ger honom innehåll. Han träffar på olika sorters människor med olika värderingar, men redan tidigt märker man av en antisemitism som bara blir allt grövre med åren.

Hur kunde nazismen få så stort utrymme att utvecklas under mellankrigstiden? Isherwood ger oss inga direkta svar, utan beskriver snarare något som vi ser hända mitt framför våra ögon idag: normaliseringen av åsikter som handlar om att vi alla inte är lika värda. Hur allting börjar med åsikter och när dessa har fått tillräckligt stort gensvar övergår man till handling som även den slutar att chockera och istället blir normaliserad.

På något sätt lyckades Hitler skapa en så pass stark antisemitism hos folket. "Den politiska moralen är sannerligen deprimerande: dessa människor kan förmås tro på vad som helst eller vem helst." Det ger en ledsam bild över människan som varelse, att vi är lättmanipulerade när någon försöker visa en "enkel" utväg. Och det är svårt att inte blicka i nutid när siffror för SD växer, när rasistiska åsikter alltmer normaliseras. Och då är steget till handling inte alltför lång.

Det är en olycksbådande stämning i boken, eftersom man har facit hand, vilket i sin tur inger en med känslan av vanmakt över hur motståndet mot det inhumana förtrycket var (är?) verkningslöst. Är det så Isherwood ville beskriva livet: att allt handlar om tillfälligheter; tillfälligheten av att vara engelsman som kan återvända när situationen blir för jobbig, tillfälligheten av att vara jude som man kan bli dödad när som helst; och att man i sådana fall får hoppas att tillfälligheten gett det liv som ger längst livslängd. Men för att inte bli en fullständig misantrop får jag tro på att tillfälligheten inte står över människans värderingar som kan förändra en värld till det bättre, där tillfälligheterna inte ska spela en alltför stor roll. Men om det är så som man säger "att historien återupprepas", då vet jag inte om detta är en värld jag vill leva i.

I själva boken får detta tema inte så stor uppmärksamhet som jag givit det. Istället handlar det om Isherwoods möten med olika människor, men där nazismen är något som får allt större betydelse för relationerna sinsemellan. Boken är en fantastisk skildring över några av Isherwoods liv, ett liv där en mänsklig kris kom emellan.

Farväl till vapen är en bok om individens otillräc.. Visa hela

Farväl till vapen är en bok om individens otillräcklighet och hjälplöshet, i en värld där maktfolket och tillfälligheterna styr livets tillvaro. Huvudpersonen, Frederic Henry, befinner sig mitt i röran av första världskriget och strider för Italien trots att han är amerikan. Han förstår snabbt krigets hopplöshet, men bland all död lär han känna Catherine Barkley, som lyser upp hans mörka tillvaro och ger honom något att leva för.

Jag kommer aldrig förstå krig. Jag kommer aldrig förstår hur en viss grupp människor kan offra hundratusentals människors liv, bara för att segra i någon konflikt som i grund och botten handlar om girighet i att få mer makt. Det är hopplöst och i slutändan finns ingen vinnare eller förlorare. Slutresultatet blir en rensning av människor som inte har något med det hela att göra. Majoriteten av soldaterna förstår det, anhöriga förstår det, men en liten grupp som befinner sig på toppen förstår det inte. Och det som gör mig mer äcklad är hur man blir fråntagen sin frihet när man blir en soldat, hur man blir klassad som en förrädare när man inte vill stå upp för någon annans sak. Hur denna frihet, även kallad desertion, kan leda till döden, fastän det är ofta det man krigar för.
Frederic sade att man under krig har många vänner och om det är något positivt som kan komma utav det hela, dock något så väldigt litet, så är det tankarna man kan dela med andra om att vad som sker är fel, och man hjälper varandra till den grad man kan och vill för att undvika det här felet.

Men trots all denna skit lyckades Frederic hitta Catherine. Man vet aldrig när man kommer falla för någon och det kommer nästan alltid oväntat. På samma sätt var det när han träffade Catherine, som tidigare förlorat sin käresta i kriget. Traumatiserad över att ha förlorat sin första man, beter hon sig som ett barn, som vill göra allt för Frederic, för att inte förlora honom med. Hon vill bli honom en god och älsklig fru, vars man kommer i första hand, även före henne själv. Man kan nästan tycka att hon är kvävande i samband med det behovet av närhet hon är, och kanske till och med svag. Men jag tror inte att alla behöver vara starka människor, jag tror att vissa behöver någon, den andra pusselbiten som passar med en själv, för att kunna bli lycklig. Samtidigt kan jag inte bortse från tanken om att Hemingway valt henne göra sådan, för den kvinnohatare han ofta omnämns vara. Men oavsett, var Catherine ljuset i tunneln för Frederic, och vad som fick honom att ta sig igenom alla trapatser.

Döden är ett genomgående tema. Och som Hemingway skriver drabbar den ofta först de goda, medan den tar sin tid för de som man ibland kan tycka att den borde komma snabbare för, tyvärr.
Även döden, liksom kärleken, är slumpmässig och kommer när man minst anar det. Men det gör alltid lika ont för de närmsta "att säga farväl till en staty".

Farväl till vapen är bok som inte lämnar en oberörd. Den kan tyckas vara lite seg i början, men blir allt suggestiv ju längre in man kommer.

Tyckte "Fatta eld" var mycket starkare än ettan so.. Visa hela

Tyckte "Fatta eld" var mycket starkare än ettan som var lite för mycket av en kärlekshistoria som utspelades i en liten grotta.

Tvåan handlar om hur Katniss förstår att det som händer i Panem inte är rätt, men vad kan hon själv göra något åt situationen? En individ mot en regim som kan använda vilka medel som helst för att assimilera personen eller utrota den. Ren diktatur.

Återigen utspelas ett Hungerspel och underhållningen går ut på att använda tidigare segrare, vilket får en att tänka på "All Star"-avsnitten av serier såsom Project Runway och Top Model. Det är så genomtänkt och återspeglar dagens underhållning, bara på en extremare nivå.

En tragedi som liknar de från Antiken, men som änd.. Visa hela

En tragedi som liknar de från Antiken, men som ändå var skriven flera tusen år senare. Som de flesta tragedier är det mycket intriger, i det här fallet är det kärlek som sätts i fokus och hur svartsjukan och avsaknad av hela sanningen får ödesdigra konsekvenser. Läsvärd berättelse definitivt!

Fight Club är något av en zeitgeist-bok som handla.. Visa hela

Fight Club är något av en zeitgeist-bok som handlar om den "andliga depression" vi genomlider eftersom vi inte har lidit på riktigt. Åtminstone inte jag och andra som levt i en tillvaro utan krig och andra egentliga svårigheter. Och ur detta välstånd skapar man sig en konsumtionstillvaro, som till slut resulterar i att man ägs av sina saker istället för sig själv.

Palahniuk skriver att det är bara när man förlorar allting som man blir fri på riktigt. Visst är det en lockande tanke, att bli fri. Men av egen erfarenhet vet jag att man förr eller senare istället hittar något nytt som fängslar ens frihet. Det är kanske inte så att man hittar något nytt, men man hamnar förr eller senare alltid i ett sammanhang som till slut cementerar fast en i en viss roll.

Palahniuk lyckas skapa en obehaglig medvetenhet över livets tillvaro; äta, jobba, sova, dö. Man bara är, tills det en dag tar slut. Så ibland kanske det vore bra att känna ett knytnävsslag mot näsroten för att faktiskt känna något, för att ryckas ur den dvalan vi befinner oss i, så att man vet att man lever och inte bara är och för det ögonblicket utnyttja levandets stund och leva ut sina drömmar.

Flugornas herre visar hur människor snabbt kan för.. Visa hela

Flugornas herre visar hur människor snabbt kan förändras från överklass till vildar, beroende på miljön de befinner sig i.

Det som jag oroade mig för var hur snabbt grupperingar bildades och hur dessa började kriga mot varandra. Varför slåss vi människor mot varandra istället för att värna om varandras liv?

En trevlig högstadiebok som tar en med till djungeln.

Jag håller med Rosa (första rescensenten till denn.. Visa hela

Jag håller med Rosa (första rescensenten till denna bok). Visst boken är bra skriven - på ett lätt och intressant språk och samtidigt djup. Men jag har svårt att sätta in mig - mestadels för jag inte har följt utvecklingen i Afghanistan under alla deras år.

Boken har en ytterst bra handling och redan från de första sidorna blir det svårt att lägga ifrån sig den, men ju längre fram man kommer i boken, så kollar man allt oftare på vilken sida man befinner sig i.

Jag började läsa denna boken, då den har legat på topp länge och ja, jag ångrar inte direkt att jag inte gjorde det, men jag vet inte om jag ska läsa den andra boken av Khaled Hosseine - Tusen Strålande Solar.

Hur kan man göra världen till en bättre plats att.. Visa hela

Hur kan man göra världen till en bättre plats att leva i - en värld av ett flertal förtryckande strukturer mot olika grupper i samhället? I "Foxfire - en tjejligas bekännelser" ligger fokus på att uppnå ett jämställt ideal genom aggressivitet och förnedring.

"Foxfire - en tjejligas bekännelser" är ett ode till systerskapet. Romanen handlar om ett gäng tonårstjejer som bildar en grupp i syfte att motverka patriarkala strukturer och stå upp för alla kvinnor - för "om det inte hade hänt henne, kunde det hänt dig". Vad som i början är en själsstärkande sektliknande gemenskap, blir med tiden en aggressiv liga som inte skyr några medel för att uppnå rättvisa.

Det är svårt att definiera rättvisa, eller kanske det snarare handlar om att det är svårt att hitta rättmätiga medel att på egen hand skipa rättvisa? I romanen tar gänget saken i egna händer, de ställer sig över lagen och skapar istället sina egna lagar; men har ändå moralen på sin sida när de hämnas männen som sett sig berättigade till att ha utnyttjat kvinnor.

Vad jag dock reagerar på är att jag automatiskt väljer att felsöka. Försöker hitta felen i gruppens bejakande av våld, försöker försvara och tänka att alla män inte är onda, försöker nyansera det hela. För obehagligt blir det när man tycks se kvinnofientliga maktimpulser hos alla av det manliga könet. Samtidigt som det finns ett synliggörande värde av de patriarkala strukturerna genom handlingarna, fallerar på sätt och vis syftet genom våldet. Att vara arg och aggressiv får folk att stanna och lyssna upp, men samtidigt kommer man inte ses som bättre än sin motståndare. Men det är i alla fall där kraften finns, kraften i att ta upp kampen, kampen om en bättre värld.

”Foxfire – en tjejligas bekännelser” är en intressant uppväxtskildring som återger tonårstiden på ett träffande sätt. En tid när man distanserar sig från de vuxna som aldrig förstår en och som man heller inte vill förstå, en tid när man försöker hitta sina egna vägar, en tid där idealismen föregår realismen.

Frankenstein är definitivt en bok som berör. Ett.. Visa hela

Frankenstein är definitivt en bok som berör.

Ett utav de främsta teman i boken handlar om att vara bättre Gud, i det här fallet att som dödlig kunna skapa liv ur ingenting. Detta påminner mig starkt om grekiska tragedier så som Odyssén som får en tuff färd hem p.g.a. sin tro på att vara bättre än gudarna (hybris är den rätta termen). Till en viss del tror jag att Shelley ville säga att vi inte får glömma bort vår dödlighet., för det är en låga som lätt kan blåsas bort.

Jag tänkte mycket på hur långt man har kommit i dagens vetenskap när jag läste boken. För flera århundraden försökte man hitta de vise sten och elixir som skulle göra att man lever längre. Med dagens vetenskap närmar vi oss dåtidens mål närmre och närmre. Med bio- och genteknik blir vi gudar. Bara för någon månad sedan på Vetenskapens Magasin så skulle en man försöka att få fram en ny organism genom att kombinera ihop ett DNA. Vad skiljer sig detta ifrån Frankenstein? Nästintill ingenting. Det är inte förrän vi inte kan kontrollera något som vi blir varse konsekvenserna och det är även då vi kommer ihåg vår dödlighet.

Ett annat tema är monstrets handlande. Monstret var så ensamt och hade absolut ingen vid sin sida, inte ens någon som kunde titta på honom utan att bli äcklad. Detta blev som en metafor för främlingsfientlighet. När vi ser något utöver det vanliga bygger vi snabbt upp en mur som är svår att rasera. Som Martin Luther King Jr. sade: man bör bli bedömd för sin karaktär, inte sitt yttre. Men jag måste säga att jag blev rörd av monstret. Tidigare hade jag trott att det var känslolöst och mördade efter eget behag. Men han hade känslor och att bli nertryckt gång på gång måste ju förr eller senare utlösa en sådan ilska som överkom honom, fastän han skydde den själv.

Det som intresserade mig när jag läste boken var att Frankenstein inte delgav någon sin hemlighet. Det är väl det som är problemet även idag att inte säga något till någon utan hålla inne med allting. Till slut äter det upp en inifrån. Sade han inte något av vetenskapsmän yrkeshemligheter, eller ville han inte bli klassad som en galning, eller vågade han helt enkelt inte delge om vad han hade åstadkommit för att han själv som skapare blev äcklad och inte kunde föreställa sig hur andra skulle bli.

En bok som det är lätt att skapa sig en åsikt över och definitivt en klassiker som bör läsas. Jag läste boken på engelska och rekommenderar andra likaså. Följande citat från boken sammanfattar den helt enligt mig: Remember that I am thy creature; I ought to be thy Adam; but I am rather the fallen angel, whom thou drivest from joy for no misdeed.

”Främlingar på ett tåg” börjar som en kriminalare.. Visa hela

”Främlingar på ett tåg” börjar som en kriminalare när huvudkaraktärerna Guy och Bruno av en slump träffas på ett tåg. Deras möte tar en mörk vändning när samtalet leder in på hur livet skulle te sig bättre utan Brunos far och utan Guys nuvarande fru. Om de dödar varandras respektive, menar Bruno på att de aldrig skulle bli misstänkta, eftersom de inte skulle ha något egentligt motiv.

Bokens behållning ligger inte i själva upptakten till morden, utan snarare efterspelet. Både Bruno och Guy våndas av sina handlingar. Men deras bakgrund och karaktär påverkar hur de hanterar skulden. Guy är nybliven arkitekt som nyligen landat ett prestigefullt jobb men också en vacker och inkännande fru. Bruno är en oberäknelig, bortskämd rikemansunge som avundas Guy allt han har.

Medan Guy slits av enorma skuldkänslor utvecklar Bruno ett närmast maniskt beteende för att kunna hantera sin skuld. Jag kommer flera gånger att tänka på Raskolnikov i ”Brott och straff” som misslyckas med att resonera bort sina skuldkänslor efter morden han begått. Även i ”Främlingar på ett tåg” blir skulden som ett förtärande väsen som äter upp dem inifrån. Till slut vet dem inte vad som är bättre - att erkänna och ta konsekvenserna eller känna omätbar skuld.

Bägge böckerna förutsätter att man ser på människolivet som något okränkbart. Det kan nästan te sig som en dröm när man i nästa stund slår på nyheterna och läser om krig och skjutningar och andra hemskheter.

Det var ett tag sedan jag läste Främlingen, men in.. Visa hela

Det var ett tag sedan jag läste Främlingen, men inte förrän att ha läst Dostojevskijs Brott och straff insåg jag att Mersault var en nihilist. De enda man egentligen måste skapa en fasad, över att vara en människa som bryr sig, är ens medmänniskor. På sätt och vis blir människorna gudar, vilka man har en moralisk skyldighet att visa känslor. På sätt och vis har boken blivit snäppet bättre med tiden.

"Om gud inte existerar är allting tillåtet"

Strindberg gör en Almqvist och istället för att by.. Visa hela

Strindberg gör en Almqvist och istället för att byta könsroller, får klassamhället sig en snärt.

Fröken Julie som är högst upp i rangen, beter sig inte som det. Allteftersom dramat fortsätter sjunker hon djupare i avgrunden. Medan Jean, som man tror är vilken ointelligent tjänare som helst visar sig att vara charmerande, intelligent och nästintill grevlik.

Inspirerad av Nietzsches idé om övermänniskan och av emancipationen visar Strindberg att en titel inte har en stor verkan, men att en människas drömmar och dess tro på sig själv skapar större förutsättningar.

Jag hade svårt med att antingen välja Julies eller Jeans sida. Julie var för mig en naiv varelse som strävade efter uppmärksamhet utan att varken tänka på konsekvenser eller sin börd. Medan Jean utnyttjar sin egenskaper för att få Julie att känna sig som en imbecill.

Alice Munro är en författare vars noveller fått en.. Visa hela

Alice Munro är en författare vars noveller fått en speciell betydelse för mig. Varje novell är som att tjuvtitta i någons personliga tillhörigheter: föremål, fotografier och brev som skapar en nästintill fullständig nyanserad bild på få sidor. Varje novell tillför mig någon form av livsvisdom eller djupare självinsikt om något jag redan varit med om.

Det är framförallt relationer som ligger i fokus i "För mycket lycka". Vad som var mer framträdande än annat var just relationen en mor har till sitt/sina barn. Munro beskriver det inte som en relation, vilka ofta är sköra, utan som ett oantastligt, utommänskligt tillstånd som är fruktansvärt starkt och vackert, men som under vissa omständigheter blir självförödande.

Förutom ovanstående beskrivs även livet sig självt på ett enkelt och vemodigt sätt, något som helt enkelt händer oss, formar oss och skapar minnen över vilka vi var, vad som blev av oss. Och människorna runtomkring blir som ett verktyg för hågkomsten.

Novellsamlingen heter "För mycket lycka" trots att lycka är något som infinner sig endast när personerna som mest behöver det för att ta sig vidare, eller som Munro uttrycker det: emotionellt sparsam hushållning.

"Förr eller senare exploderar jag" är något av en.. Visa hela

"Förr eller senare exploderar jag" är något av en romantisk bok om den första kärleken. Vad som skiljer den en aning åt från övriga böcker inom samma genre är att den handlar om en tjej och en kille som trots deras unga ålder vet om att deras cancer kommer döda dem i förtid.

Hur hanterar man denna form av vetskap över sin dödlighet? Green försöker nyansera och intellektualisera den ambivalens som tankarna på döden för med sig, något som emellanåt upplevs som styltat när huvudpersonen Hazel tilldelas rollen som ett orakel med svaren på alla frågorna.

Tragiskt blir det emellanåt. Döden är aldrig trevlig, och kanske ännu mindre när en ung person kommer dö i förtid och behöver möta insikterna om allt som kommer gå förlorat, om allt man inte kommer hinna med att göra och de man inte kommer träffa, men framförallt allt, allt det man inte kommer hinna känna.

Det är en berättelse om livsglädje och dödsångest och boken har korta avsnitt som berör. Men den faller tyvärr en aning platt.

Hur är det att en dag vakna upp och inte ha en bet.. Visa hela

Hur är det att en dag vakna upp och inte ha en betydande roll för samhälle? Vad har samhället för nytta med en, när man inte kan bidra med något. Det enda man är, är en extra kostnad.

Denna känsla av utanförskap återspeglas väldigt bra i Förvandlingen. När Gregor vaknar upp som en skalbagge kan han inte längre bli utnyttjad av sin familj (åtminstone jag såg det på det viset) och resultatet av detta blir en börda som de vill göra sig av med.

För Kafka var skillnanden bara hårfin mellan det riktiga livet och sin bok. Han såg sig själv bli diskriminerad som jude och genom en metafor av en skalbagge, återspeglar han sina känslor.

Söderberg behandlade teman som troligen upprörde m.. Visa hela

Söderberg behandlade teman som troligen upprörde många när hans böcker kommer ut: mord, otrohet, handlingsförlamning, etc. Han var före sin tid.

Det som föll mig i tycke i Förvillelser var Tomas' syn på kärleken. Inte något långvarigt ochi längden tråkigt, utan spontant.

Tomas' dröm i slutet påminde en aning om Hesses Stäppvargen när huvudpersonen befinner sig i teatern; abstrakt.

"Ett långt liv gör inte människan bättre, utan ökar ofta skulden"

Garp och hans värld är en mysig skildring av Garps.. Visa hela

Garp och hans värld är en mysig skildring av Garps liv och de betydelsefulla personerna som han möter. Historien i sig själv är inte så originell, men sättet John Irving skriver på gör att det är svårt att släppa taget om boken. Eller så har det kanske också att göra med att man gillar att läsa böcker som man kan relatera till, istället för någons liv man aldrig kommer att uppnå.

Det jag kände från Garp var att han under större delen av sitt liv sökte bekräftelse. Han ville delvis ha Helen som bekräftelse för att han var författare. Med sina romaner sökte han bekräftelse på sin individualitet istället för att leva i sin mammas skugga, etc.

Det boken främst visade var att vi behöver friktion. Vi behöver problem för att leva. Annars saknar våran existens någon betydelse. Det som skiljer människorna åt är storleken på problemen. Garps och Helens affärer är ett kort exempel på detta.

Garp och hans värld påminde mig till en viss del om Forrest Gump, speciellt början där Garp är så naiv, humorlös och tar allting bokstavligt talat. Men så är det kanske bland alla barn, en slags oskyldig naivitet som i högre ålder övergår till lusta. Skillnaden i våra karaktärer är vad som kommer härnäst efter lustan. För Garps del var det ett stadium av (nedärvd?) neuroticism, ett behov av att till varje pris skydda sina barn.

Jag blev inte berörd av boken på något känslomässigt plan. Men den lockade till många skratt med sin svarta humor.

Vem kan ana hur snabbt livet kan förändras? Efter.. Visa hela

Vem kan ana hur snabbt livet kan förändras? Efter att författaren Östergren möter livsnjutaren Henry som ser glaset halvt fullt (åtminstone till fasaden spricker) och dennes nihilistiske bror Leo, blir hans liv aldrig det samma igen.

Klas Östergrens "snobbspråk" är förträffligt (speciellt när en stockholmare är uppläsaren) och hans sätt att linda ihop intrigen fungerar.

En ibland humoristisk men för det mesta en mörk tidsresa i Sverige unde Kalla kriget.

Det känns som boken är uppdelad i tre delar - fals.. Visa hela

Det känns som boken är uppdelad i tre delar - falskheten, depressionen och försoningen.

Falskheten är de första sidorna när Esther befinner sig i New York, ett liv som inte tillhör henne. Fastän hon försöker så känner hon i slutändan varken samhörighet med de hon umgås eller den hon försöker vara.
Depressionen börjar när Esther får beskedet att hon inte kommit in. Jag tror inte det handlar om att hon blev självmordsbenägen för att hon inte kom in i kursen, utan att hon kände sig ofullständig. Det var då glaskupan sänkte sig över henne.
Försoningen är när hon förlikas med den hon är. Hon inser att ingen människa är fullkomlig, inte ens Joan som bara kom till mentalsjukhuset på "skojs" men som slutligen hängde sig. Glaskupan som egentligen alltid funnits runt omkring henne öppnas.

Intressant bok som känns äkta och även en viss igenkänning för mig som läsare. Får alltid rysare när jag läser om mentalsjukhus och deras behandlingar allt ifrån elektroterapi till lobotomi. Jag tyckte att det "lyckliga" slutet var bokens största brist. Som pessismist skulle den slutat bättre om hon blivit som Hermann Hesse i Stäppvargen, d.v.s. förlikat sig med sitt öde som annorlunda.

Det finns inte ren lycka, utan det gäller att ta vara på de sällsynta goda stunderna.

Du tror inte att du läser en verklighetsbaserad bok...

Läste boken på engelska och tyckte att det var en.. Visa hela

Läste boken på engelska och tyckte att det var en angenäm upplevelse att läsa den. Genom boken förstår man människans olika funktioner i olika samhällen och hur man lämpar sig efter nya normer och lagar.

Det som jag inte förstod med Gulliver, var att efter sin hemfärd reste han alltid till en ny plats, fastän olyckor sker gång på gång. Är inte överlevnadsinstinkten starkare än nyfikenheten?

Boken får en svag femma, då den var väldigt intressant (som Jules Verne), men de långa beskrivningarna om de olika samhällen, som kunde ha förkortats bara en aning (då de är viktiga för att förstå) skulle jag givit boken en femma.

Ivan är omsluten av andras förväntningar på honom.. Visa hela

Ivan är omsluten av andras förväntningar på honom och med hjälp av en häxa får han en dag förmågan att uppfylla dem. Ska man vara sig själv, eller falla i trendträsket?

När man har läst en Dan Brown bok, har man läst al.. Visa hela

När man har läst en Dan Brown bok, har man läst alla. Man känner igen sig på stilen och förväntar sig en bok med korta kapitel, att man sitter som på nålar, konspirationer och resor jorden runt. I denna boken blir det ingen skillnad. Den känns dock en aning modern i och med att tekniken går så snabbt framåt, men att allting kan förstöras så snabbt.

Att de amerikanska mentalsjukhusen var så här hems.. Visa hela

Att de amerikanska mentalsjukhusen var så här hemska, det går inte ens att tänka på en.

Boket har sina språkliga brister då och då, men den måste läsas, detta är en modern klassiker.

Slutet kunde inte ha varit bättre och slutbetyget blir en stark femma - en bok jag aldrig glömmer! (OBS! Boken är bättre än filmen!)

Jag läste boken när jag var vid 12 års åldern, så.. Visa hela

Jag läste boken när jag var vid 12 års åldern, så för mig var det inte en roman om kvinnovåld utan mer en spänningsbok. Det är mer nu när man tänker på den som man ryser till av andra orsaker - att sådant här faktiskt händer, inte bara i Sverige utan överallt i världen.

Visst har det varit lite tjafs med Liza Marklund om boken är baserad på en sann historia, vilket inte är fallet. Men för mig har den öppnat upp ögonen för något rysligt som jag inte trodde fanns.

”Byborna reproducerade samma erfarenheter i exakt.. Visa hela

”Byborna reproducerade samma erfarenheter i exakt samma tappning, generation efter generation, och motsatte sig all form av förändring” skriver Édouard Louis i ”Göra sig kvitt Eddy Belleguelle". Det blir därmed bäddat för intriger när huvudpersonen, författaren själv i denna självbiografiska skildring, avviker från den nordfranska byns patriarkala norm genom att vara bög. Och inte blir det lätt för honom att maskera sin sexualitet när hans sätt att vara på är den stereotypa parodiseringen över bögen som feminin, med pipig röst, som viftar med händerna och som svänger på höfterna när han går.

”Göra sig kvitt Eddy Belleguelle” är en brutal uppväxtskildring om ett samhälle som faller offer för patriarkala strukturer. Manlighetsnormen blir nästintill skrattretande i dess övertydlighet där den ”riktige” mannen, hårdingen, ska slita i fabriken för brödfödan, ständigt supa sig full, använda sig av våld, vara full av fördomar och ha ett hetsigt humör. Kvinnobilden sträcker sig likväl flera decennier bakåt, trots att det handlar om 1990-2000-talet, där kvinnan ses som en mjukis, en barnaföderska, hemmafru och slagpåsen för mannens knytnävsslag samtidigt som hon värdesätter denna form av ”manlighet”.

Det går därmed inte att undgå klassperspektivet i den nordfranska byn där de flesta männen hoppat av skolan för att börja jobba i fabriken och kvinnorna likaså eftersom de blev på smällen av tidigare nämnda. Ingen ifrågasätter normerna och därmed faller alla offer för dem, men framförallt de som avviker från normerna och hit hör Eddy Belleguelle.

Genom att vara bög tvingar Eddy andra att möta sina föreställningar om de rådande konventionerna, men så inskränkta som byborna är svarar de med vad de känner till, våld och glåpord, istället för att ifrågasätta sina handlingar och ge möjlighet till acceptans. Trots allt Eddy utstår, är det genom att vara annorlunda som han inte fjättras vid byns konventioner och därmed får en möjlighet att ta sig därifrån till skillnad från de andra. Men frågan över vilket skick han sedan lämnas i kvarstår. Efter all internalisering för att vara som alla andra, all skam gentemot sig själv och all misshandel, har han många sår som behöver läkas innan han helt och hållet kan göra sig kvitt sitt barndoms Eddy Belleguelle.

"Göra sig kvitt Eddy Belleguelle" är mörk läsning som gör ont inom en, men likväl viktig. Tänkte på min egen uppväxt och det här med att få insikten över sin homosexualitet i en ålder när man bara vill tillhöra. Det känns ibland som att livets kronologi är felkonstruerad, att då vi är som mest känsliga även utsätts för mest. Men efter ett tag blir vi stora, och om vi överlevt barndomen, brukar det bli bättre.

När när sommarlovet snart kommit till ända, kunde.. Visa hela

När när sommarlovet snart kommit till ända, kunde jag inte avslutat det bättre än med Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Boken skildrar ett antal kavaljerer i Ekeby i Värmland som lever ett nöjsamt liv utan några plikter, tack vare majorskan av Ekeby som upprätthåller deras tillvaro. Men när den onde, Sintram, får kavaljererna att skriva på ett kontrakt som innebär att de ska frånta ansvaret för Ekeby, är de inte långsamma med att kasta majorskan under bussen. Nöje och ansvarslöshet blir ledorden, men i vrån gömmer sig de katastrofala efterföljderna som sakta börjar ta allt större plats.

Det är trevligt att lägga undan sina bekymmer och sitt ansvar på hyllan, för att få leva ett nöjsamt liv. Men vi vet att det inte är ett hållbart sätt att leva på. En väsentlig del av livet handlar om att hålla sig levande, och då blir ansvar och försörjning en del av överlevnadsmekanismerna.

Vad hade vi ens gjort med all tid ifall vi inte hade haft arbete av något slag? Det finns givetvis nöjen. Men ett nöje är ett nöje eftersom det är kortvarigt. Vi skulle sluta uppskatta dem, eftersom de skulle bli detsamma som arbetets slentrian ifall de vore kontinuerliga. Det är ju bara att tänka på långtidsarbetslösa som ofta är deprimerade. Det är som Voltaire skrev i Candide - att man ska odla sin egen trädgård (=man ska ha något "vettigt" att göra).

En annan tanke som slog mig när jag läste boken, var hur otacksamma vi är som människor. Trots allt majorskan hade gjort för kavaljererna, var de snabba med att förråda henne. Otacksam är kanske inte det rädda ordet, men vi är väldigt snabba med att glömma att andra hjälpt oss. Har det att göra med att vi inte vill vara i underläge? Eller är vi helt enkelt otacksamma som människor?

Gösta Berlings saga är en mysig bok. Den fick mig måttligt inspirerad till att sluta titta på onödiga TV-program och istället satsa på studierna.

http://ijustdontseethepoint.wordpress.com/

Spännande intrig, trots att man vet utfallet. Kul.. Visa hela

Spännande intrig, trots att man vet utfallet. Kul att läsa (säkert ännu bättre att se) hur Hamlet bryter ner sina tankar till minsta beståndsdelar.

ijustdontseethepoint

En "Romeo och Julia"-aktig berättelse under andra.. Visa hela

En "Romeo och Julia"-aktig berättelse under andra världskriget. Den ger en inblick över en förändring från att vara blind till klarsynt. Och man förstår till en viss mån till varför majoriteten trodde att Hitler var en bra man.

Början på en magisk berättelse och en stark vänska.. Visa hela

Början på en magisk berättelse och en stark vänskap mellan Harry, Ron och Hermione. Vad Rowling ville säga med boken är att det är vår fantasi som sätter gränserna för vad vi kan tro på. Trots att Harry Potter var uppvuxen i vår värld, lät han ändå den magiska världen omsluta honom och beredd på faror som komma skall.

Harry Potter boken med det snabbaste tempot och de.. Visa hela

Harry Potter boken med det snabbaste tempot och det chockerande slutet. Det är nu vänskapen mellan trion börjar få sig några törnar och magin ligger på topp. Kontrasterna mellan de onda (Voldemort, dödsätarna) och goda (Harry Potter c:o) är tydliga. Med godheten har det alltid funnits ondska.

Den svagaste av Harry Potter böckerna. Rowling stä.. Visa hela

Den svagaste av Harry Potter böckerna. Rowling ställer frågan om man som "medborgare" ska ta saken i egna händer, eller låta myndigheterna ha hand om det.

Den bästa Harry Potter boken, trots att spänningsn.. Visa hela

Den bästa Harry Potter boken, trots att spänningsnivån inte är lika hög som i de andra böckerna. Det är nu som karaktärerna slutar med att bli platta, vänskapen stärks och man får reda på att inget är som det verkar...

Karaktärerna börjar bli mer onyanserade och Rowlin.. Visa hela

Karaktärerna börjar bli mer onyanserade och Rowling undviker ett hollywoodiserat slut. Vid sidan om ondskan, finns även pubertala problem. I den här boken uppdagas rasfrågan ur ett annorlunda perspektiv (halvblod, mugglare, renblodig, etc).

Redan andra boken börjar bli mörkare när det visar.. Visa hela

Redan andra boken börjar bli mörkare när det visar sig att Hogwarts inte är så säkert som man önskar. En aning överidealiserad Harry Potter börja att gro, genom att han själv (som andraårselev) tar upp kampen mot självaste Tom Dolder...

August Strindberg har ett speciellt skrivsätt, det.. Visa hela

August Strindberg har ett speciellt skrivsätt, det många av oss tycker är långtråkigt. Det är detta skrivsätt som gör att många tycker att bl.a. denna boken är dålig och tråkig. Men om man bortser från detta ser man den kamp som ständigt pågår mellan två . Det är som Charles Darwins teori, Survival of The Fittest (Den starkaste vinner).

När jag själv läste boken tog det minuter att läsa några sidor och man kunde inte läsa den i sträck. Men bara p.g.a. detta kan man inte rata en bok som skildrar ett samhälle på vis.

Jag tyckte att boken helt klar är läsvärd. Men det är en utmaning att ta sig an den.

En ganska stereotypisk moralberättelse om vilken v.. Visa hela

En ganska stereotypisk moralberättelse om vilken väg man ska ta när man når ungdomen: lusten eller dygden? Skriven på urgammal svenska.

Om det inte vore för att jag läste den till en kur.. Visa hela

Om det inte vore för att jag läste den till en kurs så hade jag aldrig ens velat röra boken. En adelsfamilj får sina berättelser och sina handlingar nedtecknade. Lite av ett Big-Brother-scenario på 1800-talet.

Vissa historiska skeenden reflekterar man inte så.. Visa hela

Vissa historiska skeenden reflekterar man inte så mycket över. Man tar de helt enkelt för givet och förstår inte kostnaden av det mänskliga lidandet. På det sätt blev läsningen av "Historien om två städer" något av en omvälvande upplevelse för mig. Och det är väl precis det skönlitteraturen ska göra - lyfta slöjan och visa på mänskliga dimensioner som vi sedan urminnes tider delat med alla som kom före oss.

Franska revolutionen har aldrig tett sig så nyanserad för mig som efter denna bok och huvudkaraktärernas utmaningar. Den har alltid tett sig som en självklarhet till följd av aristokraternas tyranni. Men det grep mig verkligen an hur länge människor kan utstå lidande och se det som en självklar ordning, innan bägaren (lyckligtvis) slutligen rinner över. På något sätt har jag varit naiv att tro att allt blev bra efter revolutionen. Men även den hade sitt pris med en masslakt av alla aristokrater (oskyldiga som skyldiga) och andra medborgare som av orättvisa skäl blev offer för giljotinen. Vad är rättvisa? Boken ger en sorgsam bild över en nödvändig hämnd som skördar mer än skyldiga innan en nation slutligen fick bli vad vi idag ser den som.

Dickens är något av en personlig favorit. Med sin något sentimentala prosa, flertal cliffhangers, (för det mesta oväntade) vändningar och en öm förståelse för människans godhet och mörka krafter, så vet man att man kommer vara med om mycket.

Utanförskap, skam, mobbning, synd, hån, misär och.. Visa hela

Utanförskap, skam, mobbning, synd, hån, misär och deppression är några teman som de olika novellerna behandlar.

Visserligen är de korta, men man blir berörd. Sotarfrun, Syndens lön, Historieläraren, Att döda samt En herrelös hund var mina favoriter. Jag blev nästintill melankolisk efter att ha läst dem.

Huckleberry Finn är en Charles Dickens-liknande bo.. Visa hela

Huckleberry Finn är en Charles Dickens-liknande bok, men i amerikansk miljö. Huck genomgår massa äventyr och Mark Twain knyter samman alla trådar, även sådana man från början inte tyckte var lösa.

"What's the use you learning to do right, when it's troublesome to do right and ain't no trouble to do wrong and the wages is just the same". Citatet är som en sammanfattning av boken och varför Huck gör som han gör i livet. Han frågar sig varför det är svårt att göra rätt och svaret är att det är svårt att göra rätt när samhället har gjort fel i att bestämma vad som är rätt eller fel. För det mesta gör han ändå gott och de gånger han inte gör det beror det mer på samhällets syn på vad som är fel. I det här fallet syftar jag bland annat på hans relation med Jim. Huck bryr sig inte om hudfärgen på Jim, utan han bryr sig om Jims egenskaper, som gör honom till vilken annan människa som han inte skulle kunna förråda. Boken främjar på så sätt jämställdhet mellan svarta och vita.

Boken satirerar människan som framställs som ett rovdjur. Vi lurar andra (syftar på the duke and the king), vi dödar varandra utan att veta varför (syftar på fejden), vi förslavar andra människor på grund av deras hudfärg, vi är beredda att lyncha, etc. Det är bara Huck och Jim, de "laglösa" som framställs som ett ljus i allt det mörka.

Språket och dialekterna stärkte boken en hel del och att läsa boken på svenska borde inte ens göras. På vilken svensk dialekt skulle man framställa den amerikanska söderns?

En förträfflig bok om en groende vänskap och en mognadsprocess i en värld där människor gör en mer besviken, än glad.

Hungerspelen är en relativt svag början på hela tr.. Visa hela

Hungerspelen är en relativt svag början på hela trilogin, men viktig för att den nystar upp all problematik gällande distrikten vs. regimen.

Vad som gör boken intressant och även nästkommande böcker är hur man kan se den på flera nivåer. Det första självklara är förhållandet mellan "slaven" och "ägaren", eller är det arbetarklassen och medelklassen? Arbetarklassen (distrikten) sliter för att kunna leva, medan medelklassen (människorna i huvudstaden) lever på arbetarklassens bekostnad, ovetande om hur tufft de har det.

Men en annan intressant aspekt är synen på underhållning. Anledningen till Hungerspelen existerar är att hålla distrikten i schakt från att göra uppror, men i själva verket är Hungerspelen för människorna i huvudstaden bara underhållning. Och det viktigaste inom underhållning är att det alltid får bli tråkigt, oavsett hur brutalt någon dör eller skadas. Det mest obehagliga är att fastän människorna vet att det händer på riktigt, så vill de bara ha mer, vilket återspeglar dagens samhälle på pricken där man konsumtionen är stor och begäret aldrig tillfredsställs och gränserna bara tänjs mer och mer på.

En bok som beskriver hur svårt det är att vara ann.. Visa hela

En bok som beskriver hur svårt det är att vara annorlunda. Fastän att det finns konsekvenser med att vara sig själv, är det bättre än att dölja sig själv. Många döljer sin identitet för att de inte vågar vara annorlunda, för att de vill följa "den sociala normen", för att man sedan liten lärt sig att annorlunda inte är bra. Det slutar oftast i depression. I boken följer vi två motsatser, en far som inte kommit ut och hans dotter som accepterat sig själv.

Min första seriealbum som jag läste och jag var gladeligen överraskad. Inte nog med att bilderna var fina och dämpade och handlingen riktigt bra, så blandade författaren hela tiden in litterära verk vilka fungerar som paralleller för olika situationer. Detta får en att fundera om vi kanske lever i en fiktiv värld som vi inte alls kan styra över.

Människor har alltid skapat syndabockar för männis.. Visa hela

Människor har alltid skapat syndabockar för människor som inte är som alla andra. Antisemitism, häxbål, rasism m.m. har alltid funnits i historien och kommer troligen aldrig försvinna, olyckligtvis.

Jag läste ut boken på 7 timmar när jag åkte tillba.. Visa hela

Jag läste ut boken på 7 timmar när jag åkte tillbaka till Sverige från Kina och det var en angenäm upplevelse.

Paulo Coelho skriver så underbart och det är svårt att inte gilla boken fastän den har starka influenser från en annan bok av hans - den välkända Alkemiste.

Det är väldigt intressant att han inte använder sig av samma mall - som han vanligtvis brukar använda när han skriver sina böcker. Parallellhandlingarna är intressanta, men fastän olika människor från olika klasser berättar om Athena så använder alla fint tal - något som kanske inte överrensstämmer med verkligheten. Men om han hade skrivit så, kanske boken inte hade varit lika intressant.

Boken får en ultimatum stark trea, då den inte lyckas nå samma nivå som Alkemisten.

Inte min favorit bland Brown, mestadels på grund a.. Visa hela

Inte min favorit bland Brown, mestadels på grund av temat som inte intresserar mig. Återigen tar Brown med en på en berättelse där konspirationer fungerar som röd tråd och huvudpersonerna på ett äventyr världen över.

En bok som beskriver hur man reser sig från ett av.. Visa hela

En bok som beskriver hur man reser sig från ett av ens värsta fall. Något som verkar omöjligt, men med vänner som inte ömkar en som gör det möjligt.

En hjärtskärande beskrivning om att överleva vardagen, när allt annat kring en faller isär.

Vad finns det i att förstå en värld som redan i si.. Visa hela

Vad finns det i att förstå en värld som redan i sig själv är absurd, är den röda tråden i denna pjäs. Estragon och Vladimir väntar på Godot (God-ot). Det kan tolkas såväl som Gud och döden och säkert annat. En kort och mysig pjäs om väntan, om vänskap och livet.

Allting kan förändras för alltid inom loppet av en.. Visa hela

Allting kan förändras för alltid inom loppet av en sekund. Oavsett hur ungdomarna var innan de campade, blev de tvungna att mogna och bli "bättre" för att kunna överleva den nya vardagen.

Oavsett om det är realistiskt eller ej att ett land helt plötsligt blir ockuperat, lyckas Marsden att skapa en riktigt bra spänningsbok som omges av ångestkänslor. Det enda som jag inte gillade och som gör att boken inte får sin femma är att ett antal tonåringar helt plötsligt blir värsta soldaterna. Kanske ville Marsden säga att man lätt anpassar sig till nya rollar, men ändå var huvudkaraktärerna lite väl idealiserade. Om han bara hade gått djupare in i deras huvuden och förstärkt ångesten, skulle den troligen blivit bättre.

Men definitivt en bok man bör läsa. Jag är glad att jag läste den nu som tonåring och inte senare, i och med att man ändå kan känna igen sig i vissa delar av boken.

Jag blir alltid fascinerad av att läsa Ellis böcke.. Visa hela

Jag blir alltid fascinerad av att läsa Ellis böcker som handlar om rika människor och deras mörka sidor, som de vanligtvis lätt döljer med ett vitt leende och en lätt solbränna. I det här fallet är det Hollywoods baksida om utnyttjande och utsatthet.

Det är en brutal värld som återspeglas om människor som gör allt för att få som de vill vare sig det gäller att gå bakom på ryggen på sina vänner eller till och med att döda dem på ett sådant sätt att man känner att man behöver ha en spyhink. Och jag kan inte sluta tänka på hur allting i denna värld styrs av pengar och där moralen inte ens existerar.

Fantastisk thriller/deckare/noir, men det var lite konstigt i början när jag läste boken eftersom det är en fristående fortsättning på Less than zero, men inte liknar den på sättet.

Carpe Diem. Ta vara på varje ögonblick av ditt liv.. Visa hela

Carpe Diem. Ta vara på varje ögonblick av ditt liv är den röda tråden. Boken påminner en aning om Thydells "I take lyser stjärnorna" och Coelhos "Veronika bestämmer sig för att dö".

"These days most people replace almost all their emotions with fear and everyone has dreams, but only a few realizes them and makes cowards the rest of us."

Förmågan att bara kunna ge kärlek till de som inte.. Visa hela

Förmågan att bara kunna ge kärlek till de som inte vill ta emot dem, och trycka undan de som faktiskt försöker ge sin kärlek till en, är en egenskap som är synonymt med emotionellt förfall. Under en sommar tar sig Jérémie med hjälp av droger och sina tankar igenom det han förlorat på att ge. Som en åskådare av sitt eget liv, tar vi del om hans tankar om ensamhet, ångest och kärlek och hur allt det hör ihop.

Det är svårt det där. Relationer. Premisserna för.. Visa hela

Det är svårt det där. Relationer. Premisserna för att ingå en relation kommer till stor del påverka utfallet av själva relationen. I ”Isak & Billy” får vi ta del av relationen mellan namne karaktärer; Billy, den utåtriktade, kontrollerande och muskulösa, samt Isak, den passiva, med den ”hopplöst otränade kroppen” och som befinner sig i en ständig ångestbubbla. Kristoffer Folkhammar har på så sätt skapat två polariserade karaktärer där det naturligt kommer uppstå motsättningar.

Folkhammar skapar på ett fåtal boksidor så pass nyanserade karaktärer att man inte fattar tycke för någon utav dem, deras mänskliga ”fulhet” blir så pass palpabel. Den genomgående känslan blir istället att man vill att det ska ta slut mellan dem, för deras egen skull, för att slippa det ständiga pendlandet i karaktärernas skuldsättande av varandra.

Isak blev för Billy mer ett projekt för att åskådliggöra vilken fantastisk människa han är: ”Billy tänkte att det finaste man kan göra är att älska någon trots hans skavanker” och kräver i gensvar ständig bekräftelse av Isak. Billy blev för Isak en vägg som Isak kunde stödja sig emot och utnyttjar därför Billys generositet; samtidigt utstår han mindervärdeskänslor eftersom Billy är allt det som resten av världen uppskattar och som han själv inte är, men kämpar mot dessa känslor genom att inte ge Billy någon bekräftelse överhuvudtaget.

Det är så infekterat det kan bli. Det är ångestladdat. Det får mig att tänka på att uttrycket ”opposites attract” är ett uttryck som vi borde skrota helt och hållet. Men kanske det Folkhammar framförallt vill få sagt är att vi inte ska se andra människor som ett sätt att hela eller hävda oss själva på, för det om något är inte en premiss att basera en relation på.

Jag gillar deckare i småstadsmiljöer, där alla vet.. Visa hela

Jag gillar deckare i småstadsmiljöer, där alla vet allt om alla. Det blir spännande och man får en klaustrofobisk känsla. Men för övrigt är det en helt vanlig deckare, som inte ger en några rysningar eller dylikt.

Det är så många som glömmer att skenet kan bedra... Visa hela

Det är så många som glömmer att skenet kan bedra. Fastän en person kan se ut och bete sig som "alla" andra, så kan dennes inre vara ett helvete. Heberlein beskriver sitt eget helvete och berör teman som självmord, avsked, psykisk instabilitet, etc. Heberlein kan vara vem som helst, den duktige eleven i skolan, mannen som går till sitt jobb varje dag, en teologie doktor och forskare i etik. Som alla sjukdomar så väljer vi inte dem, utan de väljer oss.

Vissa stycken kändes obegripbara och ytliga, men mestadels för att jag inte förstod hennes tankegångar. Men jag håller med henne om människans impulsivitet. Flera ögonblick i våra liv kan vi känna oss ofullständiga, värdelösa och som om hela världen är mot oss. Det gäller då bara att vi under dessa ögonblick tänker till angående det vi tros vilja göra, innan vi verkligen gör det.

Som tonåring har jag sett flera ungdomar som skär sig, flera för att få uppmärksamhet. På så vis har jag "tappat respekten" för dessa typer av människor. Men Heberlein har fått mig att inse att riktig manodepressivitet/bipolär typ 2 inte bara är ett tillstånd, utan en sjukdom.

En fantastisk historia om en flicka som övervinner.. Visa hela

En fantastisk historia om en flicka som övervinner alla motgångar hon ställs inför

Sämsta boken i serien, men jag gillade den dock ef.. Visa hela

Sämsta boken i serien, men jag gillade den dock eftersom man äntligen fick veta lite mer om Jenny som ständigt plågades av större utanförskap än Juha. Då hon blev ratad av den enda kompisen hon hade...

Första två böckerna är mer verklighetstrogna, än denna, men samma ångest genomsyrar denna boken liksom de andra.

Jonas Gardell skriver med en nästan för lätt, lätthet, men eftersom boken behandlar ett deprimerande tema är det "skönt" att snabbt få det överstökat.

Bokens budskap för dessa 300 år var för Holberg at.. Visa hela

Bokens budskap för dessa 300 år var för Holberg att när vanliga människor fick makten blev det bara tyranni, endast adeln kunde styra. Men idag tolkas det mer som att när en vanlig människa får makt, blir denne maktgalen.

När jag läste boken blev jag en del förargad. Man kan nästan säga att Ludvig Holberg kränkte medelklassen och underklassen. Istället för att använda sin makt till något gott, använde de det istället för att hycklas.

Detta är väldigt respektlöst och man skulle inte känna sig säker att maktpersonen när som helst kunde kränka en, när man som minst anade det.

Men boken är väldigt läsvärd och humor har den mycket av.

Jeppe på berget var skriven under klassicismen, men den skiljer sig bara en aning bland de typiska personerna som var med i teatern. Den utspelar sig under en kort tid och handlingen är enkel, men det som särskiljer den är att huvudpersonen Jeppe inte är svart eller vit, utan han är grå (hoppas ni förstår metaforen).

En jättebra bok som inte tar lång tid att läsa och om ni har chansen läs den!

"Jerusalem" är en episk historia om jakten efter e.. Visa hela

"Jerusalem" är en episk historia om jakten efter ett lyckosamt liv. Den börjar i en liten ort i Dalarna som drabbas av en väckelsevåg, vilken förmår ett antal från orten att söka lycka i Guds stad Jerusalem.

I första delen av boken tog det sekteristiska temat stor plats i samband med väckelsevågen där de olika predikanterna försökte vinna över folk till sin egna lilla tro. Och trots att temat känns en aning fjärran idag, smet sig tankarna istället till dagens åsiktsspridning, som liksom det sekteristiska vilket kunde te sig extremt, idag snarare liknar de extremistiska åsikter som snabbt kommit att drabba vårt land och vinna över folk på dess sida. Åsikter som leder till klyftor, ett vi och ett dem som inte fungerar ihop och ett ständigt försök till övertalan.

Men det var inte förrän i andra delen perspektivet vidgades till att gälla livet självt, om hur vi väljer att rasera och bygga upp våra liv efter vad vi tror gör oss mest lyckliga, vare sig det gäller religion eller kärlek. Eller som huvudpersonen Ingmar Ingmarsson beskriver det: "[...] nu kan jag tacka Gud för att han slog min lycka i spillror, så att jag själv fick vara med om att foga ihop dem". Livet är helt enkelt något vi ständigt raserar och bygger ihop i hopp om att lyckan kanske väntar på annat hörn istället, kanske i den lilla orten i Dalarna där livet alltid flyter på i samma mak eller kanske till och med i Jerusalem där man aldrig vet vad som väntar nästa dag.

Det är en berättelse från en annan tid och ett annat Sverige, där man visste namnet på sin granne och inte skyggade från denne, där man accepterade livets skörhet mer än idag när dödsångesten snarare fått en allt större kraft. Men samtidigt finner man likheterna i känslorna: längtan om kärleken, sorgen över sveken, hur vi vill väl men hur försynen sätter käppar i hjulet.

"Jerusalem" är uppdelat i två delar och jag blev en aning besviken med andra delen just för att första delen var brutalt nyanserad, emotionell och närgången. Kanske har det att göra med min icke-tro att andra delen inte fick samma gensvar. Men oavsett är det en berättelse om vår mänsklighet, om vår förtröstan över att vi kan bli lyckliga.

Att bli fånge i sin egen kropp, eller metaforen so.. Visa hela

Att bli fånge i sin egen kropp, eller metaforen som Trumbo använder: att bli återinsatt i livmodern. Fy fan.

Detta är en utav de hemskaste böcker jag har läst om krigen och liksom den första rescensenten av boken är inte budskapet tydligt, utan övertydligt. Men det är det som är finessen med en bok som bör påverka alla människor, tänkare som icke-tänkare. Alla bör få se sanningen, i den här boken blir det dock utan några försköningar alls. Och då blir det exakt som krigen.

Jag förstod dock inte en sak, Joes vilja att leva när det enda man har att tillgå är en hjärna. Men Jesus hade ett budskap och om han hade begått självmord och inte blivit korsfäst, piskad, etc. hade människan inte tagit intryck. Joe blir vår tids moderna Jesus.

Jules Verne kan inte klassas som ett litterärt gen.. Visa hela

Jules Verne kan inte klassas som ett litterärt geni. Men det som har gjort honom så stor är hans idéer om hur framtiden skulle te sig. Och det är det som gör hans böcker intressanta att läsa. Hur kan en människa som levde i mitten på 1800-talet kunnat sia om framtiden så bra?

Jorden runt på 80 dagar är en hyllning till människan och tekniken. Hur människan vill hjälpa andra, t.ex. Passepartout som i ur och skur står vid Foggs sida och att de hjälper Aouda. Men ständigt finns maskinerna vid deras sida som gör det omöjliga möjligt.

Jag kanske var för ung när jag läste boken, för ja.. Visa hela

Jag kanske var för ung när jag läste boken, för jag kommer inte ihåg något av humorn. Det kändes bara konstigt att de skulle på semester och sen helt plötsligt skulle dottern komma tillbaka och planerna krossades. Det blir aldrig som man tänkt sig, ville han kanske ha sagt.

Den första boken som skapade verklig skräck i mitt.. Visa hela

Den första boken som skapade verklig skräck i mitt sinne. I det här fallet lyckas Stephen King med att skriva en bok om psykiskt sammanbrott á la svart magi. Människan vill mycket, men man ska kanske inte leka gud.

Så skedde till slut det kärnvapenkrig vi alltid fr.. Visa hela

Så skedde till slut det kärnvapenkrig vi alltid fruktat sedan tillkomsten av kärnvapnet. Men vad vi trodde skulle bli slutet på hela mänskligheten, visade sig bara vara slutet på två stormakter: USA och Sovjetunionen (boken har alltså några på nacken). ”K-dagen och vägen vidare” beskriver vad som hände härnäst i USA, efter att elektroniken kollapsat, när radioaktiviteten blev något att leva med, när dödstalen gick om födelsetalen.

Jag kunde inte sluta tänka på alla de resurser vi har idag, åtminstone i västvärlden. Jag tror aldrig någonsin förr så många haft tillgång till så mycket. Men att tro att detta är en självklarhet känner man inte på något sätt efter att ha läst ”K-dagen”. Bara något som den digitala eran vi befinner oss idag är fruktansvärt skör. Ändå förlitar vi oss så mycket på det digitala, det går nästan inte att leva såvida man inte är uppkopplad på något sätt; tydligast åskådliggörs det i hur vi väljer att förlita oss på pengar i form av en abstrakt sifferkombination istället för något handfast. Det är även genom det digitala vi är uppkopplade till hela världen och har så lätt till kommunikation – e-post, SMS, facebookchat, mobiltelefoni. Hela världen idag är enda elektronik som vi inte vet hur vi kan leva utan, såvida vi inte tvingas till det.

Fast det digitala är i slutändan ändå något av en lyxvara. Men vad ska man göra när miljontals i befolkningen är drabbade av strålskador och till följd av en kvarvarande radioaktivitet fortsätter människor att drabbas samt våra efterkomningar till följd av mutationer i den kvarvarande befolkningen. I boken blev man tvungen till selekterad sjukvård, där enbart sjuka människor som ansågs kunna bli friska gavs vård. Det låter hemskt och går tvärtemot dagens vård. Men när resurser blir en bristfråga och man åter vill bygga upp ett samhälle kommer det behöva fattas beslut som egentligen ingen vill uttala högt.

Vad som gjorde mig mest illa till mods var det politiska efterspelet. USA blev beroende av andra statsmakter som inte var drabbade och som därmed hade ett övertag vilket de inte drog sig för att utnyttja – en maskerad välvilja.

”K-dagen och vägen vidare” kändes förvånansvärt aktuell, trots att den är över 30 år gammal. Och på något sätt ännu mer aktuell idag när vi så lätt kan förlora så mycket mer än för 30 år sedan. Boken manade oss till att sluta se oss oförmögna att själva åstadkomma förändring och att aktivt göra motstånd mot sådant vi vet är fel och förödande. Kanske är jag pessimist, men 30 år senare tror jag detta budskap också kommer ses i efterdyningarna av en katastrof. Men det hoppfulla är människan som varje dag fortsätter att leva och hoppas på det bättre. Det var ju det ändå det sista som var kvar när Pandoras ask stängdes – hoppet.

Det är svårt att skriva om en bok som tar upp live.. Visa hela

Det är svårt att skriva om en bok som tar upp livet från olika ståndpunkter. Boken börjar väldigt bra, men blir överkafkatisk; det vill säg den illusion man får är närmare en sci-fiction än en kafkavärld.

Jag tror att boken var väldigt mycket inne i människans öden. Våra öden är redan förutbestämda och våra öden formar oss till de individer vi är.

Som någon tidigare var inne på vill Marukami för mycket, speciellt på slutet, där det blir förvirrade. När han passerar ingången tänkte jag på Kafka som en sanningsökande i en labyrint av utgångsgränder. Men några stycken fick mig att ändra min åsikt och gjorde mig förvirrad.

En trea får den, men en stark en.

Underbar historia om Kalles väg från svält och fat.. Visa hela

Underbar historia om Kalles väg från svält och fattigdom till rikedom. Trots den genomgående moralkakan att anspråkslöst är bäst, är det en underbar roman med sin groteska humor.

En uppväxtskildring när den är som mörkast. När de.. Visa hela

En uppväxtskildring när den är som mörkast. När det som hände i ens barndom sätter spår för alltid. Elaine blev ett kattöga, en kall person som bara såg på och härdade ut efter allt hon blev utsatt för.

Jag tror att Atwood ville säga att för att gå vidare i framtiden, måste man försonas med det förflutna. Man får förlåta, men inte glömma.

Varför blev hon mobbad då? Jag tolkar det som att hon var starkare än Cordelia och Cordelia gjorde vad hon kunde för att bli den överlägsne.

"Jag vet att hon ser på mig, medan den sneda munnen ler en aning och ansiktet är slutet och trotsigt. Där finns samma skam, obegahet som känns i hela kroppen, samma vetskap om min egn orätt, tafatthet, svaghet; samma längtan efter att vara älskad; samma ensamhet; samma fruktan. Men de här känslorna är inte längre mina egna. De är Cordelias; som de alltid har varit."

En bok om villkorslös kärlek som övergår i besatth.. Visa hela

En bok om villkorslös kärlek som övergår i besatthet. Jan älskar sin dotter mer än något annat, men när hon lämnar honom, så skapar han sig en illusion för att kunna överleva den bistra verklighet hans dotter försett honom i.

Boken påminner till en viss del om Elektrakomplex (motsats till Oidipuskomplex), i och med den starka relationen mellan far och dotter. Fast jag blev äcklad av Klara Gulla när hon återvände. Visserligen var hon en starkare människa, men hon var så självisk. Det fjärde budordet lyder "Hedra din fader och din moder, på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land", något som Klara Gulla inte gjorde. Den enda person som verkligen älskade henne, tryckte hon undan. Var det av skam eller var det av rädsla?

En brutal och sorglig bok om att förlora något som man håller kärt, men att istället erhålla något annat. I slutändan fick Jan respekt av nästintill alla sina grannar, trots att han i bördsmening inte var någon. "När Gud stänger en dörr, öppnar han istället ett fönster".

En av få böcker som har tilltalat mig väldigt myck.. Visa hela

En av få böcker som har tilltalat mig väldigt mycket. Lättsam, bra intrig och fiffigt slut.

"Korparna" är en bok om viljan att bryta sig loss.. Visa hela

"Korparna" är en bok om viljan att bryta sig loss från det öde som lagts över en. Huvudpersonen Klas, en ung pojke, vill inte följa sina förfäders fotspår att bruka jorden utan välja en annan väg som han visserligen inte stakat ut än; men inom honom finns åtminstone en inneboende önskan om att själv kunna göra sina egna val i livet.

Det är sällan man vill bli som sina föräldrar. Och detta blir allt tydligare med åldern, när man inser att ens föräldrar inte är superhjältar som alltid gör rätt, utan människor med nyanser; en "coming of age" insikt som gör att barnet närmar sig vuxenlivet genom att bli varse att världen är en plats för människor att ömsom lyckas och ömsom misslyckas i, men där de åtminstone försöker så gott de kan, fastän det inte alltid ser så ut.

Men framförallt är det skammen gentemot föräldrarna som lämnade det största intrycket inom mig. Hur man skäms för sina föräldrars "egenheter" som går emot konventionerna. I "Korparna" blir skammen nästintill överförståelig då fadern blir mentalt rubbad och sonen undviker honom i den utsträckning det går, vill inte bli associerad med honom och vill inte bli som honom. Att associeras till någon som avviker från gruppen innebär att man själv också hamnar utanför den och synliggörs. Skammen uppstår när gruppmentaliteten får en stor betydelse för individen, vilket egentligen beror på individen, inte den som avviker från konventionen.

”Korparna” är en finstämd bok, som fick mig att tänka på boken ”Walden” och filmen ”Man tänker sitt” som visar hur naturen är en ständig frizon som aldrig dömer en, men också på boken ”Mosippan” gällande ett Sverige där den starka familjesammanhållningen kunde te sig ömsom vacker i sitt sätt att alltid hålla ihop, ömsom destruktiv i och med skulden som tvingar de att hålla ihop.

Ett kort teaterstycke som kan liknas vid en tidig.. Visa hela

Ett kort teaterstycke som kan liknas vid en tidig thriller. Uppbyggnaden av dramat är väldigt tydligt och kan anpassas till hur t.ex. filmer ser ut idag. Intressant drama om ödet som ingen kan ändra på och hur sanningen inte alltid är det bästa.

ijustdontseethepoint

Som en röd tråd genom boken får vi följa människor.. Visa hela

Som en röd tråd genom boken får vi följa människor (ofta kvinnor) som nått en slags brytpunkt i sitt liv och försöker hitta en tillvaro på andra sidan som bättre uppfyller deras behov. Men att börja med något nytt innebär att vandra på en oupptrampad stig där man inte är medveten om alla svårigheter som väntar och eventuella faror som lurar. I novellsamlingen får vi exempelvis ta del av kvinnor som vill påbörja nya relationer efter att befunnit sig i familjeliv eller tidigare relationer som upplevts begränsande. Det låter kanske inte originellt, men det är något med Jaskoviaks prosa, hennes överraskande och dödsbejakande inslag som tar texten till en annan nivå.

Genom novellsamlingen löper en enorm längtan hos karaktärerna– längtan efter något mer, men som sällan uppfylls och istället leder till besvikelse. Det ryms inom karaktärerna en oerhörd önskan om att komma någon annan människa nära. Men vad som upplevs som närhet för den ena parten är sällan helt ömsesidig. Att hitta någon som både ger en det man önskar och som har identiska behov ter sig som en dröm som vållar mycket smärta. Vart går gränsen för när man borde känna sig nöjd istället för att förvänta sig något mer? Man får inga direkta svar i boken, men man tvingas att rannsaka sin egen tillvaro.

I slutändan övervinner kärleken alla hinder är huv.. Visa hela

I slutändan övervinner kärleken alla hinder är huvudtemat i boken. Men samtidigt känns den även lite omöjlig kärlek á la askungesaga. Från början trodde jag inte att detta skulle vara en bok jag skulle gilla - mer kunde jag inte misstagit mig.

Jag har tidigare undvikit novellsamlingar, efterso.. Visa hela

Jag har tidigare undvikit novellsamlingar, eftersom jag konstigt nog ansett att de har lägre status än romaner. Men det var innan jag kom i kontakt med Alice Munro.

I "Kärlek Vänskap Hat" får Alice Munro mig på några sidor att känna en ångest som sträcker sig i flera dagar. Berättelserma är egentligen vardagliga, och likaså känslorna, men det är just det som gör att man kan relatera till det. Man tvingas att konfrontera sig själv, något som inte alltid är lätt.

Förutom den första novellen som var sisådär, är de övriga mästerverk. Det känns inte som att man läst ut en novell, utan som att man har klivit in i en människas liv och fått vara med och uppleva tillsammans med dem. Det här blir verkligen inte min sista novellsamling av Alice Munro.

Vad jag tidigare hört talats om Tjechov, var att h.. Visa hela

Vad jag tidigare hört talats om Tjechov, var att han var en pessimist. När jag sedan började läsa Körsbärsträdgården blev jag förvånad över lustigheterna som förekom.

Historien är väldigt lätt, men symboliken desto bättre. Att trädgården huggs ner, är som att en era tar sin plats i Ryssland.

En kärlekshistoria vid slutet av viktorianismen, n.. Visa hela

En kärlekshistoria vid slutet av viktorianismen, när kvinnofrigörelsen började bli ett faktum.

Boken påminde om "Porträtt av en dam" och "Mrs Dalloway". Connie är fängslad i ett kärlekslöst förhållande och livet för henne saknar mening, åtminstone innan hon träffar skogsvaktaren Mellors.

Förutom det "kontroversiella" sexet var det kanske även klasslösheten som gjorde boken upprörande. Man umgicks bara med de i ens egen klass, men Connie tog ännu ett steg till klasslösheten genom att ha sex med Mellors. Kärleken är blind och det spelar ingen roll om man är slav och den andra drottning, kärleken är svår att förhindra. Som D.H. Lawrence skriver i boken, det är inte förrän man är riktigt kåt som man struntar i ens klass och allt annat, det enda som gäller är ömheten med den andra personen.

Men boken tog även upp mäns otillräcklighet. Oliver är handikappad och i en hjärtskärande scen när han med sin rullstol försöker komma upp för backen är det svårt att inte tycka synd om honom, fastän han är en odräglig person. Mellors är fattig och kommer från en lägre klass och har därför svårt att se en framtid med Connie. Men även arbetarna har det jobbigt då maskineriet tar över mer och mer. Vi tror att vi är så betydelsefulla som individualister, men i slutändan klarar sig världen bättre utan oss med än utan oss och det finns alltid någon som kan ersätta oss.

Det är väl tankarna och åsikterna som gör boken läsvärd än idag, fastän det finns mycket mer erotiska böcker att läsa.

Clay lever i en ytlig värld där alla tonåringar/un.. Visa hela

Clay lever i en ytlig värld där alla tonåringar/unga vuxna har allt till hands tack vare sina rika föräldrar. Och eftersom de själva inte behöver kämpa för något, gör de vad de vill för att fördriva tiden med sitt liv. Gränserna för vad som är nöjsamt tenderar allt mer åt det morbida och självdestruktiva hållet.

Egentligen är det inte mycket till handling i boken, vilket gör att det som finns mellan raderna framträder desto tydligare. Jag kommer inte ihåg sist jag fick ångest av att läsa en bok. Känslan av hopplöshet och försöka skapa en vardag som man vill leva genomsyrar boken. Den enda ljuspunkten är Clay som förstår att något är fel, men inte vet vad han ska göra åt det.

Titeln kunde nästan varit Lida: ett författarskap... Visa hela

Titeln kunde nästan varit Lida: ett författarskap. Förutom den sidvändande handlingen kändes även boken som en slags "essä" över hur ett alster blir till (och hur det förstörs). Det kändes som Stephen King använde handlingen som en metafor över hur en bok kommer till hos honom, från idélösheten --> den svåra början --> torkan --> "måsten" --> den ivriga finalen till den (o)frivilliga förstörelsen.

Paul Sheldon blir räddad av Annie Wilkins efter en bilolycka. Vad han snart får veta är att hon är en galen, sadistisk, morbid och skenhelig kvinna. Hon är den person man inte ens önskade att ens värsta fiende skulle träffa. Hon är värre djävulen. Men ingen är fläckfri, förr eller senare dyker det alltid upp något som man förbisett och det minsta lilla kan stå en dyrt i slutändan. Hon är kanske en Gudinna, kanske en redaktör, men bäst hade passat ifall man hade gjort ett substantiv av hennes namn.

Det som är fascinerande med boken är överlevnadsinstinkten hos Paul. Trots all smärta som kunde ha lättat med döden, så kämpade han för sitt liv. Är denna överlevnadsinstinkt egentligen värd något med tanke på vad han filosoferade i slutet av boken: "Så här är det efter slutet, tänkte han, öppnade dörren och stapplade in i lägenheten. Det är därför ingen skriver om det. Det är alldeles för dystert." Men mot slutet var det inte ens överlevnadsinstinkten som närde honom utan hämnden, förmodligen en utav de starkaste av mänskliga känslor.

En riktig spännande bok och av de böcker som jag har läst av Stephen King så är detta hans bästa. Han undviker inte att utelämna referenser som Tusen och en natt i hopp om att få historien att framstå som originell, istället anammar han det. Lite kul är också hur han i ett stycke gör en kort epilog över "The Shining".

Man kan kort och gott säga att det är en rolig och.. Visa hela

Man kan kort och gott säga att det är en rolig och intressant sci-fi bok, dock utan något djupare budskap. Jag läste boken för ett tag sedan och kommer ihåg att meningen med livet är 42! Väldigt intressant. Kanske kommer jag att läsa de resterande delarna av boken!

En lätt bok man kan unna sig mörka och tråkiga dagar.

En liten prins försöker ta reda på sanningen om al.. Visa hela

En liten prins försöker ta reda på sanningen om allt och alla. Hans möte med en kung, en businessman, en alkoholist, en räv och många mer, hjälper honom i hans sökande på svaren på livets frågor; men, vilket det roliga är att han aldrig ger svar på andras frågor...

Räven symboliserar visheten och där fanns även ett uttryck som jag riktigt fastnade för (då jag läste boken på bosniska blir det kanske en aning annorlunda översatt): Stäng dina ögon och öppna ditt hjärta, då kommer du se allting.

Det enda som tyder på att detta är något utav en barnbok är språket, men filosofin den innehåller är svårt för barn att förstå. Det är helt klart en kultbok, som kommer att gå till världslitteraturen.

Vet inte om jag ska ge boken en femma eller fyra. En fyra är för låg, medan en femma för hög. Men jag känner mig på bra humör efter att ha läst boken så det blir en femma!

Vad är egentligen ett sunt förhållningssätt till e.. Visa hela

Vad är egentligen ett sunt förhållningssätt till ett arbete? När vi lägger för mycket energi på jobbet riskerar vi att bli utbrända enstöringar. När vi lägger för lite energi riskerar vi att bli uppsagda. Ett arbete är att befinna sig på en ständig vågskål där varje handling kommer innebära en viss tyngdförskjutning, där det gäller att ständigt lägga en motvikt innan vågskålen tippar över och allt skiter sig. Lätt är det inte, trots att vi gör det flera dagar i veckan, år efter år.

Elise Karlsson skriver i ”Linjen” om Emmas väg från arbetslöshet tills hon får ett jobb där hon hamnar i en någotsånär hög position. Vi får följa det känslospektra som varje steg innebär. Allt ifrån arbetslöshetens depressivitet där Emma upplever en förlust av sitt värde, till att vara provanställd med den ständigt gnagande oron över att hela tiden göra mer än så gott hon kan för att hålla sig kvar, tills befordran kommer och arbetet blir hennes liv.

”Linjen” är ångestladdad läsning som tydliggör maktstrukturerna vi faller offer för inom arbetslivet: den ständiga känslan av att känna sig utbytbar såvida man inte gör arbetet till sitt liv, den hierarkiska skillnaden kollegor emellan som skapar skavsår, den ständiga kampen om att bli kvar och kämpa sig högre upp.

Till skillnad från merparten av kollegorna blir arbetet för Emma synonymt med hennes liv. Hon får aldrig några vänner utanför jobbet och inget stadigvarande förhållande. Men för henne spelar det ingen roll eftersom jobbet får henne att känna sig värdefull, i jämförelse med tiden då hon gick arbetslös. Vad säger inte det om vår syn på arbetet, som något av det mest värdeskapande vi har i våra liv, åtminstone blir det aldrig mer påfallande än då vi går arbetslösa och ser alla andra streta på medan man själv blir utsugaren.

Elise Karlsson skriver sparsmakat och ibland blir det brutalt slagkraftigt, men när det inte blir slagkraftigt rycks man istället ur stämningen. Jag kom aldrig direkt in i boken, men den lämnade mig ändå med en kvarvarande känsla av obehag då introspektionen över ens eget förhållningssätt till arbetet blir oundvikligt.

En relativt tunn bok som ger en mycket inblickar ö.. Visa hela

En relativt tunn bok som ger en mycket inblickar över bokens situation i dagens samhälle och de villkor och värderingar som den är omringad av.

Väldigt intressant facklitteratur om mediala fenom.. Visa hela

Väldigt intressant facklitteratur om mediala fenomen, allt från Norén och Lundgren-debatten till fan fic-fenomenet. En fackbok som faktiskt är kul att läsa!

Lunar Park är en bok om författarens försoning, de.. Visa hela

Lunar Park är en bok om författarens försoning, dels hans försoning med hans författarskap, dels hans försoning med sin far. Hjalmar Söderberg skrev i "Förvillelser" att "ett långt liv gör inte människan bättre, utan ökar ofta skulden". Det är denna skuld Ellis försöker handskas med i Lunar Park, efter att nu blivit tillräckligt gammal för att förstå konsekvenserna av hans handlande under sitt liv.

Det är inte förrän en författare, konstnär, skådespelare eller artist får ett genombrott som han eller hon blir ett allmänt känt namn bland andra. Men det här genombrottet kan förutom att vara dennes uppgång, även vara dennes fall. Att i framtiden bara bli ihågkommen som den som skrev den boken, den som hade den rollen, den som målade den teckningen, kan göra att man senare inte blir ihågkommen för sina andra bedrifter, utan man blir fast i det förflutna. Utav alla Ellis böcker är American Psycho den mest omtalade och det är även den som utgör något utav grundstommen i den här boken (finns även referenser till andra av hans böcker). Patrick Bateman och andra karaktärer kommer tillbaka och hindrar författaren från att gå vidare. På så sätt blir Lunar Park blir något utav en upprättelse för att slutligen komma bort från denna bok som förföljt honom så länge

Det andra stora temat är fader-son-relationen. Enligt det första kapitlet som är något av en självbiografi, beskriver han kort hur han blev misshandlad av sin far och att fadern inte accepterad honom förrän han blev känd. I boken närmar han sig en förståelse till sin egen far, men då ofta i samband med en förväxling mellan hans nuvarande relation till sin egen son som intar författarens ansikte. Men denna försoning med den döda fadern blir inte alltid lätt, bland annat skuldbelägger han sig själv för orsaken till att fadern dött, då han lämnade fadern ensam i livet, något han själv kom att frukta. Dit Ellis vill komma är att det tar tid innan man förstår sina föräldrar, innan man förstår varför de gjorde vissa val.

Sättet på vilket Ellis skriver är schizofrent. Han skriver utifrån personen Ellis egna håll varvat med författaren Ellis perspektiv. Det blir ett sätt att reflektera på, men ger även en inblick över hur man som författare (liksom skådespelare) tar sig an olika roller. Man sätter sitt egna jag åt sidan, för att åstadkomma något. På sätt och vis är det en förintelse av jaget, men som Ellis skriver, så handlar det snarare om en flykt från sig själv.

Liksom i American Psycho, är imagen lika viktig och allt görs för att upprätthålla den för andra människor. Men i denna bok tas det ett steg längre, genom att även föra över ens levnadssätt till ens barn, som får allt de inte behöver samt en massa medicin, för att föräldrarna ska stå ut med dem.

Bokens "semiautobiografiska stil" gör den än mer spännande än vad den annars skulle varit. Och trots avsaknaden av Ellis sadomasochistiska inslag, har den fortfarande passager där man blir smått rädd mitt på dagen, för att inte säga hur det är på natten. Det kan tyckas att det finns en del lösa trådar som man verkligen törstar efter direkta svar på när boken är slut. Men att få direkta svar från Ellis är sällsynt, man får istället resonera fram något själv.

Stephen King möter En komikersuppväxt möter Odjure.. Visa hela

Stephen King möter En komikersuppväxt möter Odjuret. Så är lättast att förklara denna bok.

Jag tror jag aldrig har varit uppe så länge, bara för att läsa de sista 100 sidorna. Boken är helt klart underbar; spännande, romantisk, mörk, blodig, alla ingridienser i en bok jag söker. De sista sidorna av boken andades jag knappast av, så tagen var jag av den!

Vänskap och makten att stå upp för sig själv är de röda trådarna.

Föräldrarna har en självklar roll i boken - de reagerar alltid för sent eller så tror de att allting är en fas. En utav de bästa svenska böckerna.

Vad är kärlek? Handlar det om ett starkt begär och.. Visa hela

Vad är kärlek? Handlar det om ett starkt begär och att sukta efter den andra? Eller handlar det om att ha någon vid sin sida i tid och otid, men där åtrån kanske inte finns i främsta hand. Präglad av naiva kärleksromaner, skapar sig Madame Bovary uppfattningen att kärlek är det förra, något som blir början till slutet för henne.

Under hela boken uppfattas Madame Bovary som egoistisk, naiv och kall. Hon tänker främst på sin egen lycka (att det är viktigt att hon ska vara lycklig), hennes föreställning om kärleken är ouppnåelig och trots att hon har en man och dotter som älskar henne så drar hon sig undan från dem. Men samtidigt kan man inte undgå att fundera ifall hon inte är ett offer för omständigheterna. Hon visste inte förväg att Charles inte skulle kunna ge henne det hon behövde, hon kunde inte direkt undgå från att föda barnet som hon efteråt skydde (med de flesta äktenskap i den tiden så fick man barn), hon kunde inte hjälpa att hennes begär inte passade det samhället hon levde i.

Förutom kärleken (läs: åtrå) och dess låga som snabbt släcktes, beskriver även Flaubert vetenskapens och religionens skenhelighet. Det handlar inte om att hjälpa människorna, utan om att skapa sig ett namn (oavsett vem man skadar), skaffa pengar och låtsas att bry sig om andra.

Boken påminde om en censurerad version av Lady Chatterlays älskare, vilket förmodligen beror på att den skrevs ett sekel tidigare. Den vann mycket med sitt sorgliga och äkta slut, något som man inte hade erfarit ifall den hade skrivits ett sekel tidigare. Definitivt läsvärd och leder lätt till diskussion.

MaddAddam är den sista boken i Margaret Atwoods dy.. Visa hela

MaddAddam är den sista boken i Margaret Atwoods dystopiska trilogi. I tidigare böcker (Oryx & Crake, Syndaflodens år) har man fått ta del av en värld där människor legat i den yttersta framkanten(/överkanten) inom vetenskapen, samtidigt som det moraliska förfallet och girigheten växt sig så pass stor att världen urlakats på alla sina resurser.

I Oryx & Crake skapade Glenn/Crake ett virus som ödelade nästintill hela mänskligheten i hopp om att världen skulle få en omstart samtidigt som Crake gett upphov till en ny fredligare, icke-resurskrävande organism - crakerianerna. I Syndaflodens år följde vi Toby och Ren som före pandemin levde i en sekt som värnade om naturen och på något sätt lyckades överleva katastrofen, för att slutligen hitta andra överlevande och crakerianerna.

MaddAddam i sig är en bok om vad som händer härnäst, när människan tvingas lägga upp nya strategier för att överleva, då premisserna för överlevnad blivit nästintill helt omkullkastade. Det är en bok om att antingen ta sig vidare, eller dö. Atwood knyter ihop karaktärer från tidigare böcker och svarar på de flesta frågor, men i slutändan lämnas jag ändå en aning besviken.

Tidigare böcker, åtminstone Oryx & Crake kändes så nyskapande bland dystopiska skildringar och hör till en av mina favoritromaner av Atwood. Men de nästkommande upphörde med kritiken mot människans amoralitet och vårt kortsiktiga perspektiv, mot vetenskapen utan gränser, mot människans enorma girighet, och blev istället mer av äventyrsromaner. Den sista skulle jag inte ens vilja kalla dystopi, snarare en överlevnadsskildring á la Robinson Crusoe.

Vad hon dock lyckas förmedla är människans enorma självbevarelsedrift, hur vi på något sätt alltid försöker överleva. Åtminstone när vi inte är helt ensamma, utan också har personer runtomkring oss som kan hjälpa en att plocka upp de spillror som uppstår under ett liv.

Atwood sade vi något tillfälle att denna trilogi är de viktigaste böckerna hon kommer skriva i sitt författarskap. Förutom markandsföringsvärdet som uttalandet har, handlar det om att inse konsekvenserna av vår livsstil. Visst kan vi under kort tid nyttja resurser utan att tänka på några begränsningar överhuvudtaget, vi får bara förstå att den dagen de tar slut så tar även mänskligheten slut.

Boken grep aldrig riktigt tag om mig, eftersom jag.. Visa hela

Boken grep aldrig riktigt tag om mig, eftersom jag inte förstod hur huvudpersonen kunde ta så lätt på koncentrationslägret. Men eftersom han var så ung och fortfarande oerfaren över vad riktig ondska verkligen innebär, kan det vara förståeligt.

Titeln, Mansklubben, får mig att direkt skapa för.. Visa hela

Titeln, Mansklubben, får mig att direkt skapa förutfattade meningar om hur boken kommer te sig. Misogyn? Homofobisk? Rasistisk? Och trots att den berör några av dessa teman så visar den sig faktiskt vara mer än en schablon.

Ett antal män samlas en kväll för att starta en mansklubb. Ingen av dem vet egentligen vad man bör göra i en sådan klubb, men efter en tafflig start börjar de dela med sig av olika historier de själva varit med om. Ofta handlar det om deras relationer med kvinnor. I första hand upplevs de ofta som misogyna, men bortom detta visar de snarare på ett försök att förstå sig själva genom återberättandet. Tragiskt nog är ju människans inneboende komplexitet sällan förlösande, och ens handlingar blir avgörande när de inte kan motiveras.

Med utsökt prosa dras man en kväll in i en värld, ofta osympatisk men ändå mänsklig, vilken man inte trodde man ville beträda.

Vinna eller försvinna. Hur långt är människan vill.. Visa hela

Vinna eller försvinna. Hur långt är människan villig att gå för det komersiella syftet. Det visas ständigt serier som bl.a. Robinson där meningen är att vinna, frågan är inte om människan kommer ta nästa steg, utan snarare när.

Maratonmarschen är som dödshjälp. "Vi vill dö, det är därför vi gör det. Varför skulle vi annars göra det, Garraty? Varför?" Överlevaren bör få den största önskningen av de alla - hopp.

I slutändan har vi bara oss själva att förlita på. Om man inte är Majoren, är man bara en blindtarm, något som man inte behöver, något som man när som helst kan bli utbytt. Det som fattas i boken är lite bakgrundsinfo av majoren, Garratys pappa, etc. Men den ständiga plågan och misären under marschen får en att inte tänka bakåt, utan om de kommer överleva eller ej.

En skrämmande dystopisk skildring.

Makt. Någon som har makt är osårbar. Någon som har.. Visa hela

Makt. Någon som har makt är osårbar. Någon som har makt är mäktig. Någon som har makt räds andra åt. Detta framgår klart och tydligt i Markurells i Wadköping, där självaste H.H.Markurell, har makten att ruinera de flesta i staden Wadköping. Men fastän Försynen hjälper en till makten, kan den lika gärna störta den.

När Markurell får veta sanningen om sin son - som han offrat sitt liv för - blir han en levande död. Men han accepterar sanningen, han sväljer sin stolthet och han försonas.

En mycket viktig bok i svensk litteraturhistoria. En absolut femma.

"It's not the family you are born into, but the family you make"

Jag drogs olyckligtvis inte till denna bok, fastän.. Visa hela

Jag drogs olyckligtvis inte till denna bok, fastän jag gillar Söderberg väldigt mycket.

Är framtiden som en ungdom verkligen så dyster? Som bortskämda barn tror vi att vi har förutsättningarna och möjligheterna till allting, men ett misslyckande efter ett annat leder till depression.

Jag förstår att Söderberg skriver om handlingsförlamningen, men herregud, gör något för en gångs skull Martin Birck! Gud stänger aldrig en dörr utan att öppna ett fönster, men som ateist kanske inte det funkar för honom.

Spännande berättelse om Medea som offrar allt hon.. Visa hela

Spännande berättelse om Medea som offrar allt hon har för att hon har blivit sviken av sin man. Lite tragisk ur ett feministiskt perspektiv, men det var andra tider då. Svek, svartsjuka och hämnd slår sällan fel.

ijustdontseethepoint

Metro 2033 beskriver hur människan är sin egen fie.. Visa hela

Metro 2033 beskriver hur människan är sin egen fiende. Hela världen har förstörts på grund av människan, men även den spillra av människan som överlevt lär sig inget av detta, utan återskapar ett sådant samhälle som i första hand var orsaken till det slutgiltiga kriget. På så vis fungerar inte boken bara som en avskräckande dystopi, utan också som en berättelse i sökande efter identitet.

Huvudpersonen Artiom, vandrar från samhälle till samhälle där han möter människor med olika ideologier: fascister, kommunister, sekterister, kannibaler, etc. Men han anser att ingen har rätt. Istället bör man bara acceptera människan för vem hon är och istället kämpa tillsammans mot en ondska aldrig tidigare skådad. Men i och med att människan är en varelse som söker sig bort från ensamheten och har ett behov av att tro på något så bildas ändå dessa falanger. Människans svaghet, leder till mänsklighetens förfall.

Slutet av boken visar även lite kort hur vår främlingsfientlighet inte bara nödvändigtvis hindrar utveckling, utan även överlevnad.

Metro 2033 är en sidovändare, som inte bara levererar spänning i formen av en sci-fi dystopi, den är också smart och en politisk som de flesta andra dystopier. Det är en mörk dystopi, men den lyckas dock inte skapa den mardrömsliknande atmosfären som Cormac McCarthy lyckades skapa med Vägen (och det utan att använda monster och dylikt). Men den är ändå läsvärd och speciellt ett måste för alla som älskar dystopier.

Åsas mamma lämnar Åsa med sin pappa. Äcklet och ha.. Visa hela

Åsas mamma lämnar Åsa med sin pappa. Äcklet och hatet av sin pappas sätt att bete sig och vara får henne att lämna honom. Men minnena om hans kärlek mot henne, får de att försonas.

En ganska okronologisk självbiografi, speciellt i början, men som håller en standard. Den fråga jag ställde mig när jag lyssnade på boken, var om blod verkligen är tjockare än vatten. Kanske är det lika tjockt? Vad som än hände med Åsa, hade hon alltid någon att luta sig tillbaka mot, om inte sin mamma, hennes styvfar, om inte farmor och farfor, Majken, etc.

Då jag var född 1991 kände jag inte många anknytningar till dåtidens Sverige. Men känslor som att känna sig bättre än andra, speciellt i tonåren, finns kvar än idag. Men trots detta har jag mycket svårt att koppla mig till boken.

Mio min Mio påminde mig en aning om Harry Potter o.. Visa hela

Mio min Mio påminde mig en aning om Harry Potter och J.K. Rowling har troligtvis läst denna barnbok.

Riddar Kato i boken nämns sällan vid namn och detta orsakar samma stämning som i Harry Potter när någon nämner Lord Voldemorts namn. Men för att undvika detta i Harry Potter säger man istället, Han-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn, medan i Mio min Mio, syftar man endast på denna person.

Lord Voldemort hade sina gesäller, dödsätarna, och likaså hade riddar Kato sina gesäller, spejarna.

Fastän detta är en barnbok, tål den att läsas av unga vuxna. Jag trodde den skulle vara barnslig för min ålder, men jag hade fel. Visst förekommer det ibland orealism, men vilka sci-fiction böcker gör inte det.

En självklar fyra får boken och det kanske skulle varit svagare om jag hade läst Ronja Rövardotter vilket jag inte än har gjort.

Mitt liv som hund ger en känslan av en “typisk” sv.. Visa hela

Mitt liv som hund ger en känslan av en “typisk” svensk barndom från den tiden. I grunden är det en ganska lättsam skildring över två år av Ingemar Johanssons liv. Det kan tyckas som en kort tidsperiod för att beskriva en barndom, men den sammanfattar indirekt hans tidigare år och ger även en försmak över hur hans liv kommer te sig.

Ingemar Johanssons liv återspeglar livet av en hund (varav titeln) – att ständigt slängas mellan personer som mer eller mindre vill ha en, utan att ta hänsyn till hundens känslor. Det är en brutal skildring av att ha en sjuk mor som inte vill ha en och därför tvingas åka runt mellan släktingar i hopp om att hitta en stabil punkt i tillvaron. Men hans bus, påhitt och rätt och slätt hans existens gör det svårt för andra att stå ut med honom. Han försöker göra det bästa av det hela, trots att det inom honom gnager en önskan av att vilja bli älskad.

Mitt liv som hund är en galghumoraktig överlevnadsskildring, där Ingemar försöker hitta ljuspunkter i livet som får honom att glömma avsaknaden av en person som älskar honom och vill ha honom, helst hans mor. Men ibland kommer hans innersta känslor fram som tar uttryck i ett destruktivt beteende.

Boken hoppar fram och tillbaka i tiden och i vissa fall verkar händelserna bara vara Ingemars fantasier, vilket i början gjorde det lite svårt att följa med, men efter ett tag kom man in i det. Den skildras utifrån Ingemars tankeperspektiv som då ter sig i ett oskyldigt synsätt, vilket gör de hemska stunderna ännu hemskare.

Att vara ett barn är lite som att vara hund. Man finns där och gör sina saker, men det är sällan någon tänker på hur barnet känner sig inombords. Man tror inte att barn är komplexa till den grad att de kan skuldbelägga sig och förgöras inifrån, trots att man kanske själv erfor sådana känslor när man själv var i dess ålder. Man tror att det är lekar, stim och stoj som gäller, men i själva verket handlar barndom om överlevnad. Det finns lärare som lär barnet svenska, engelska, hemkunskap, och så vidare, men det finns ingen lärare som lär barnet hur den ska hantera livet.

Att vara ett barn innebär direkt att man är beroende av andra. Det räcker inte med att få de kroppsliga behoven uppfyllda; om man likväl inte får hjälp med de själsliga behoven, kommer man sargad och dysfunktionell ur barndomen.

http://ijustdontseethepoint.wordpress.com/

En tragikomisk livsskildring av en kvinna som unde.. Visa hela

En tragikomisk livsskildring av en kvinna som under sin livstid råkar ut för mer händelser än vad man tror är möjligt. Men oavsett omständigheterna så lyckades hon anpassa sig. Det gör väl boken till lite av en typisk upplysningsroman: människan har kunskap till att åstadkomma det mesta som hon vill.

Något som visade sig ha stor betydelse under hela boken var pengar. I slutändan var det enda som betydde något för huvudpersonen, pengar. I början blev det hetsiga diskussioner om att skönhet uppvägde pengar, men skönheten visade sig bara vara en genväg till förmögenhet. I slutet av boken blev hon så girig att jag blev äcklad av henne.

Det som jag tyckte var lite märkvärdigt var hennes förhållande till sina barn. Det togs visserligen inte upp så tydligt, men under alla sina fem äktenskap och icke-äktenskap där hon blev med barn, så lämnade hon barnet till mannen eller hans familj. Det var inte så att hon visade några tecken på att hon ens saknade sina barn (förutom några enstaka, av någon anledning man inte fick förstå). Hon hade alltid kunnat ta med sig barnen eller stannat kvar med dem, men i slutändan var hon självisk till den grad att hon bara brydde om sig själv. Är överlevnadsinstinkten större än modersinstinkten? Jag skulle inte tro att så är fallet, men kanske hon gjorde det rätta med att lämna sina barn, än att ta dem med i fördärvet.

Boken började ganska bra, men allteftersom man närmade sig slutet blev det lite moralkaka över det hela och allt var bara tvunget till att bli sockersött, även om motsatsen, enligt mig, hade förstärkt handlingen. Man fick sig dock en inblick över England på 1600-1700-talet och hur brutalt landet kunde vara. Men det var en intressant bok och snäppet bättre än Robinson Crusoe (skriven av samma författare). En sidovändare med glimten i ögat.

"Moment 22" är en bok som skildrar kampen om rätte.. Visa hela

"Moment 22" är en bok som skildrar kampen om rätten att som soldat få ses som individ under andra världskriget, men egentligen vilket krig som helst. Huvudpersonen Yossarian inser efter ett brutalt dödsfall, under en bombflygning, sin egen dödlighet. Med denna medvetenhet följer insikt efter insikt att han inte är annat än en spelpjäs i ett krig som bedrivs flera instanser över honom, där han inte har något att säga till om. Och det enda vapnet han har är civil olydnad - han slutar att följa order.

Krig i sig är omoraliskt. Men när man finner sig inkallad hamnar man i ett tvångssolidariskt läge; man strider för att vinna, men också för att ens övriga kamrater inte ska hamna i underläge. Om man då slutar strida innebär det, förutom att man blir en desertör, att man per se inte längre hjälper ens kamrater. Just denna tvångssolidaritet kan utgöra en hämsko i valet att inte fortsätta strida vidare. Men är det fel att inte vara solidarisk? Speciellt i ett läge som ett krig, där solidaritet innebär att ens chanser för överlevnad minskar drastiskt.

Idag står vi inte längre inför samma situation som Yossarian, när värnplikten var ett tvång. Vi har fått ett val där inget av alternativen gör oss till brottslingar. Idag kan vi dock se effekter efter slopningen av värnplikten - män kan inte längre åberopa patriarkala strukturer eftersom de inte längre befinner sig i en maktlös situation där de kan bli inkallade och bli tvungna att offra sina liv. Och då uppstår nya problem i självbilden hos män. Från att i Yossarians värld ha kunnat utnyttja kvinnor (vilket i sig inte var berättigat, men kanske sågs som berättigat), till att inse att både könen ska existera lika villkor.

Om det är något som boken visar så är det krigsförloppets brutalitet, inte bara genom att människor dör, men också hur moralen förvrängs. Krig förändrar människor. Krig förändrar bilden av vad som är fel, eftersom man tillåts göra saker som aldrig annars är tillåtna. Våldet blir så pass normaliserat att man kanske inte längre rannsakar ens handlingar. Just detta visas speciellt i ett kapitel, "Den eviga staden", där Yossarian vandrar genom gatorna i Rom och ser elände efter elände, vilket återspeglas i en mörk och obehaglig Kafka-liknande atmosfär.

Boken i sig är väldigt absurd i såväl handling som dialog, vilket kanske är ett sätt att återspegla krigets absurda dimension. I vissa lägen är den alltför långrandig, men Heller vet vad han gör. Allting vävs förr eller senare samman, varenda liten detalj. Och det är välskrivet. Men framförallt är det hyllning till rätten att få bestämma över sitt liv.

Boken påminde om Lille Prinsen till en viss del. D.. Visa hela

Boken påminde om Lille Prinsen till en viss del. Den handlar om att stänga sina ögon och öppna sitt hjärta för att kunna se allting. Momo förlorar så många saker i sitt liv, hans mamma, hans pappa, hans oskuld (på flera olika sätt), men han vinner så mycket annat.

Shmitt fick mig inse, att trots hur mycket pengar betyder och hur stressfyllda våra liv är, så bör man unna sig möjligheten till att sätta sig ned och beskåda världen för vad den verkligen är. Ibrahim blir för Momo, som vad Vergilius var för Dante, en vägledare genom livet.

En trevlig och väldigt kort bok som får en att le (och inse leendets betydelse).

För ett par år sedan läste jag Johan Hiltons repor.. Visa hela

För ett par år sedan läste jag Johan Hiltons reportagebok ”No tears for queers”. Vid denna tidpunkt hade jag ännu inte kommit ut ur garderoben och bokens innehåll – hatbrott gentemot hbt-personer – påskyndade inte denna utveckling så att säga. Men den blev något av en genusintroduktion gällande heteronormativitet och manlighetsstrukturer. När jag av en slump sökte på Johan Hiltons namn fick jag reda på att en ny bok av honom snart skulle komma ut – ”Monster i garderoben”.

”Monster i garderoben” tar med en på en kulturhistorisk resa gällande synen på homosexualitet från psykoanalysens storhetstid fram till aids-krisen genom att följa skådespelaren känd som motellägaren i Hitchcocks ”Psycho”, the closet-case Anthony Perkins.

Hilton delar upp boken i 3 delar: (I) mammamonstret – de psykoanalytiska hypoteserna om orsaken till homosexualitet, (II) homosexualitet i efterkrigets Amerika – senator McCarthys förföljelse av homosexuella i statsapparaten, filmstudions starka heteronorm, homo-kurerna, aids-krisen, etc. och (III) porträttering av homosexuella som perversa våldsmän i fiktion. Mitt i allt det här finns Anthony Perkins som under hela sitt liv faller offer för samhällets patologiska syn på homosexualitet.

Det är snabb och engagerande läsning, om än kanske inte djuplodande. Tankar om ens eget förhållande till sin mamma är svårt att inte tänka på när man läser om mammamonstret. Var min mamma för beskyddande och uppmuntrade ”feminina” egenskaper vilket gjorde mig till bög? När det gäller frågan om perversion och våld går tankarna huruvida min sexualitet innebär att jag har våldet nära till hands?

Johan Hilton skriver: ”En minoritet låter sig alltid definieras genom en yttre blick”. Idag, i västvärlden, har denna blick blivit mer vän mot hbt-personer. Men det finns fortfarande ett arv från 1900-talet som gör sig påminnande gällande mammamonsterns inverkan i homosexualitet och den sexuella läggningens inverkan i våldet såväl i populärkultur som i nyhetsredaktioner. Men synliggörandet som Hilton gör är åtminstone ett steg på vägen att rikta den yttre blicken åt annat håll.

En mor som lever på kriget och som indirekt offrar.. Visa hela

En mor som lever på kriget och som indirekt offrar sina barn p.g.a. de fördelar hon tar ut av det. Fin, liten historia, men inget extra.

”Mor gifter sig” hör till en av de stora böckerna.. Visa hela

”Mor gifter sig” hör till en av de stora böckerna inom svensk arbetslitteratur. Men ändå är det inte själva arbetsklasskildringen som jag tänker på i första hand när jag läser boken. Istället är det Moa Martinssons fantastiska sätt att skildra barnets perspektiv på. Huvudpersonen Mia, en flicka på mindre än 10 år, beskriver vad det är hon är med om. Det är barnets naivitet, ambivalens, oförståelse och klarsynthet som träder fram. Och det Mia och hennes mamma är med om drar av lager efter lager av den barnsliga oskulden tills Mia slutligen kläs av denna och blir införstådd med livets svårigheter.

Men det som får Mia att inse livets svårigheter är hennes situation. Hon växer upp under fattiga omständigheter, hennes styvfar super ner alla pengarna och träter ständigt med Mias mamma och bedrar henne, mamman sliter för varenda liten krona och får missfall efter missfall, de flyttar till allt sämre ställen för att kunna sörja för sig, omständigheterna hindrar Mia från att gå i skolan och mitt i allt det där finns Mia som önskar att hon kunde ha det fint vid sig för då skulle andra vilja leka med henne.

”Mor gifter sig” är ett porträtt över ett Sverige innan det blev en välfärdsstat med många skyddsnät. Det närmsta man kom skyddsnät då blev andra människors omtanke och omsorg. Det var en tid då arbetarklassen bokstavligt jobbade ihjäl sig för att kunna överleva. Men ett visst hopp verkar ändå infinna sig när det nya ordet ”strejk” börjar bli aktuellt. Med facit i hand är det fantastiskt hur långt vi har kommit.

Jag tänkte en del på Elsie Johanssons ”Mosippan” läsandes ”Mor gifter sig”. För liksom Nancy i ”Mosippan” kan jag inte annat än tänka mig hur Mia kommer bryta sig loss för att bli sin egen person i kommande delar i denna trilogi.

Min första Agatha Christe pusseldeckare som gjorde.. Visa hela

Min första Agatha Christe pusseldeckare som gjorde mig ganska besviken. Inte ens det "finurliga" slutet gjorde boken bättre. Jag har märkt att man måste vara pensionär eller ett inbitet fan för att gilla hennes böcker (dock ej Tio små negerpojkar).

Mosippan är en "coming-of-age"-bok som beskriver N.. Visa hela

Mosippan är en "coming-of-age"-bok som beskriver Nancy, som nått den åldern där allt som tidigare varit på svart och vitt, blir komplicerat och nyanserat.

I början av boken fungerar Nancy som en betraktare, allt möjligt händer runtomkring henne, men inget med henne själv. Fast allteftersom hinner livet ikapp henne: kärleken, döden, arbetet, tron på Gud, men främst av allt hennes reflektion över sitt liv.

Boken är riktigt svart. Förutom de rådande förhållande, d.v.s. ett andra världskrig, att det är knapert om mat och fattigdomen, så har människorna det tufft. Men mitt i allt det här finns Nancy som försöker finna kärlek och finna en väg ut ur det hela. Nancy vill inte bli som sin syster vars livsgnista har slocknat efter ett (o)frivilligt äktenskap, hon vill inte bli som sin mamma som inte strävar efter något utan nöjer sig över sin lott, hon vill inte bli ett offer för kärleken som sårat henne så fruktansvärt, hon vill inte stanna kvar i sin ort där andra ser ner på henne och hon känner ett behov av att rättfärdiga sitt beteende. Men vägen dit blir svårare än hon hade tänkt (speciellt efter bokens slut).

Mamman är en central del i Nancys liv, det är hon som sliter, vaknar tidigast på morgonen, lägger sig sist på kvällen. I början fattade man sympatier för henne, men allteftersom märker man att hon vill staka ut livet för sin dotter. Det slutar med att man själv liksom Nancy drar sig undan henne. Men det visar sig vara svårare än hon hade trott.

Mosippan beskriver ett annorlunda Sverige, där moralen är starkare och på så sätt gör "utbrytningen" svårare. Men det som de flesta till slut frågar sig är: kan jag fortsätta att leva här och acceptera detta, trots den inre smärta det åsamkar mig, eller ska jag satsa och verkligen göra något jag vill, ovetandes om vad som kan komma att hända mig.

Trots all sorg finns det även hopp i boken. "Så hade sorgen stillnat undan för undan, så hade den värkt ut. Allting gör väl det, tänkte jag. Så småningom."

Jag har inte blivit berörd av en bok på länge, så som denna berörde mig. Det kom ganska oväntat och speciellt när Nancy inledde sin första kärleksaffär.

Otillräcklighet, livsleda, meningen med livet, hur.. Visa hela

Otillräcklighet, livsleda, meningen med livet, hur man blir lycklig, könsroller, etc. Flera teman som ingår i denna långa, långsamma och sömngivande roman. Vissa stycken är fantastiska och gör boken läsvärd, men all symbolik gör den ganska svårläst.

Woolf skriver om livets meningslöshet och hur miss.. Visa hela

Woolf skriver om livets meningslöshet och hur missnöjda vi är över det mesta. Vi försöker ändå att göra vårt bästa för klara av tillvaron, men det är inte alla som klarar av det, t.ex. Septimus Smith.

Sanningsenligt budskap, men hela boken består av massa massa massa massa massa beskrivningar över allting och in i minsta detalj. På det viset påminner mig boken om Dorian Grays porträtt, en annan bok som jag inte gillade.

Min första Virginia Woolf upplevelse, men absolut inte den trevligaste. Sammanfattningsvis - en långrandig text om livets meningslöshet.

Skapar lätt diskussioner; Vad är fakta och vad är.. Visa hela

Skapar lätt diskussioner; Vad är fakta och vad är fiktion?, Får man peka ut andra personer bara sådär? Problemet för min del var anti-estetiken, vars syfte var att skapa en autenticitet över boken, men det gjorde att jag samtidigt inte kunde njuta av den. Blev för surrealistiskt för min del.

Tjechovs bästa och bland de mer kända utav hans pj.. Visa hela

Tjechovs bästa och bland de mer kända utav hans pjäser. Fastän intrigen kan vara lite såpoperaaktig, Medvedenko älskar Masja, som i sin tur älskar Konstantin, vilken älskar Nina, som älskar Trigorin som redan är älskad av Arakadina. Komplicerat och trevligt, men redan i förväg fördömt för de allihopa.

Måsen som Konstantin skjuter blir en symbol för en människas svikna förväntningar. Över vad man önskat sig och sett framför sig, men som istället krackelerar.

En svensk block-buster, men med kavlité. Stieg La.. Visa hela

En svensk block-buster, men med kavlité.

Stieg Larsson var en författare som höjde standarden på den svenska deckargenren vilken, enligt min åsikt, är lika stark som den amerikanska.

Män som hatar kvinnor är bok med parallellhandling, som skildrar Lisbeth Salanders och Mikael Blomkvists perspektiv. Som de flesta deckare (om vi bortser från Brown, m.fl.), börjar det långsamt, men successivt, går tempot upp. Huvudpersonerna har spritt skilda karaktärer, men om man använder ett engelst uttryck "Opposites attract".

Miljön är det typiska lilla alla-känner-alla samhället; men i slutändan verkar det inte så ändå. Alla har hemligheter mot varandra och någras är mer fruktansvärda än andras.

Huvudboken har två intriger, Harrietdramat och Wennerströmkonflikten. Men det finns en peripeti, om man kan använda ett grekiskt uttryck, vilket jag ej nämner, då det kommer förstöra nöjet för andra. Men som sagt peripetin är en mycket viktig vändpunkt och nya problem uppstår.

Mycket bättre än Läckberg och en självklar fyra får kriminalromanen.

Jag påminns delvis om vem jag var och vem jag har.. Visa hela

Jag påminns delvis om vem jag var och vem jag har blivit när jag läser om huvudpersonen Magnus vandring en varm dag i Stockholm. Av en slump möter han flera bekanta, människor som är så säkra i sig själva att hans egen försynthet gör honom till en dörrmatta som man bara vill skrika på: ”Låt de inte göra så mot dig, ta för dig!” Samtidigt känner jag sympatier för en personlighet som utåt ter sig så vek, men som innerst rymmer ett övermått av känslor och tankar vilka aldrig får utlopp. Att behöva ta emot såväl explicita som implicita pikar och inte kunna hävda sig för att stå emot blir i längden så meningslöst.

Romanen känns nästan som ett manus av Ruben Östlund med sina otaliga pinsamma situationer, vilka får en att ständigt vrida sig i soffan. Jag vet varken om jag ska skratta eller gråta, och kanske är det just det som är bokens behållning. Å ena sidan uppfattar jag hans omvärld som oförstående å andra sidan vill jag bara ruska om huvudpersonen till att bli mer verklighetsförankrad.

Vilka snabba vändningar livet kan ta. Djävulen kom.. Visa hela

Vilka snabba vändningar livet kan ta. Djävulen kommer till Moskva och staden blir aldrig som den har varit. Mentalsjukhusen blir fulla och folket förvirrade.

En riktigt absurd roman som enligt mig är en revolt mot den allmänna ordningen (kommunismen). Staten lyckas inte ta hand om människorna och för de därför till mentalsjukhuset (koncentrationslägret i Sibirien?).

För mig blir djävulen en revolutionär som väner upp och ner på allt. Likaså gjorde Jesus med sina teorier. Vad säger det om vem som är god eller ond? Är man god för att man följer samhällets konventioner och ond för att man motsätter sig dem, eller så är samhället ont och man vill göra det bättre.

En tidlös och läsvärd bok.

"Manuskript brinner inte"

Min första bok av Kallifatides, och som många påpe.. Visa hela

Min första bok av Kallifatides, och som många påpekat från hans tidigare böcker finns en ångest om att ha lämnat sin familj när Grekland hade det som värst.

Det finns vissa stycken där jag känner igen mig, t.ex. om hur ett fåtal personer representerar ett helt land (min mormor och morfar i Bosnien). På så sätt blir boken mer personlig.

Inte en bok att rekommendera. För det första komme.. Visa hela

Inte en bok att rekommendera. För det första kommer man inte in i boken och för det andra är allt ytligt. Visserligen skrevs inte boken av Agatha Christie, vilket kan ha gjort att mycket känns platt.

Boken påminner till en viss del om Flugornas Herre.. Visa hela

Boken påminner till en viss del om Flugornas Herre. Kurtz hade alla möjligheter inom räckhåll, han var journalist, målare och kunde blivit politiker och talare, men han begav sig in i djungeln. Idag är det många missionärer som söker sig till sådana platser för att lära "vildar" vad humanitet innebär. För Kurtz' del blev han en vilde själv, liksom barnen i Flugornas Herre som anammade vildarnas kultur. Är vi så primitiva av oss, att vi hellre struntar i intelligensen som vi fått, än använder den till bättre ändamål?

Samtidigt är Mörkrets Hjärta en skildring över imperialismen och när människan började rita upp mer och mer på världskartan och inskaffa nya råvaror, på gott och ont. Många människor från Afrika fick arbeta ihjäl sig och klassades knappast som människor. Än idag finns begreppen "styra och ställa" och "härska och krossa". Vi skiljer oss inte alls från vildarna så som vi hoppas.

En riktigt seg bok/novell med ett pessimistiskt budskap.

En bok som är skriven på ett annorlunda sätt. Slut.. Visa hela

En bok som är skriven på ett annorlunda sätt. Slutet och början är det samma, men man får ständigt reda på något mer om Kelly (och Senatorn).

Njutning kan vara eftertraktat, men i slutändan bryr man sig bara om sig själv. "Man älskar det liv man har levt".

Min första Oates bok, och helt klart godkänd.

Återigen en bok jag har läst, men inte skrivit rec.. Visa hela

Återigen en bok jag har läst, men inte skrivit recension på, men som dök upp efter att ha rescenserat Processen.

Möss och människor beskriver de två nära vännerna Lennie och George. En ganska kort bok om vänskap, där den ene gör vad som helst för den andres bästa och då menar jag vad som helst...

Nja, var inte väldigt förtjust i boken, kommer mestadels ihåg min tolkning som vi hade till uppgift att göra på vår engelska lektion.

En stark trea får den i alla fall.

En introduktion till Narnia. C.S. Lewis blandar te.. Visa hela

En introduktion till Narnia. C.S. Lewis blandar teman som "curiousity the killed the cat" med att förändringar är bra. Inte den bästa av hans böcker, men en aning intressant och "före sin tid".

Hittills den bästa Narnia-boken. En trevlig berätt.. Visa hela

Hittills den bästa Narnia-boken. En trevlig berättelse om barn som tar en flykt från den bistra andra världskriget tillvaron till ett sagoland. Typisk barnbok där ondska möter godhet, och som i alla andra barnböcker så vet man vem som slutligen segrar.

En bok som successivt blir bättre och bättre. När.. Visa hela

En bok som successivt blir bättre och bättre. När jag var yngre orkade jag inte läsa ut den, men jag tänkte att jag måste ta mig igenom den och det var tur.

Visst håller inte boken samma nivå som de två första böckerna, men den är godkänd.

Ibland måste man offra sig själv för att inte tappa tron på sig själv...

Hur var mina tankar som barn? När jag läser "Natte.. Visa hela

Hur var mina tankar som barn? När jag läser "Natten som föregick denna dag" undrar jag om de var lika mörka och ödesmättade som den 13-åriga flickans i denna roman. Roman är nog fel benämning; snarare ett prosapoetiskt tankeflöde laddat med symboler. Boken är ömsom ett tankeflöde ömsom ett mässande som inleds med romanens titel.

Flickans tankar sträcker sig ofta mot det groteska i både sig själv och andra. I tankarna finns inga hinder i att skada sin egen och andras kroppar, omforma dem till oigenkännlighet genom hallucinatoriska tankebilder. Till slut blir hon genom dessa bilder oigenkännlig som människa, och snarare ett väsen som är ett med naturen istället för att höra ihop med andra människor.

Hennes liv är fjärmat från alla förutom sin mamma, syster och häst. Det är en oklar bild över vilken tid och plats som romanen utspelar sig i. Var kan två barn bara driva runt hemma med en ofta frånvarande mamma? Tillsammans bildar de sitt eget kosmos, men trots den fysiska närheten till varandra, är det en avgrund som skiljer dem åt, men som stundtals överbryggs.

Flickan beskriver sig ofta som en ful och gammal flicka, oälskbar. Det är i kontrast mot sin syster som hon skapar bilden av sig själv. Systern är den vackra, friska, konventionella och lättälskade. Det är framförallt här igenkänningen finns, hur man som barn ständigt såg sina brister utifrån andras företräden; hur detta kunde väcka ett mörker inom en.

Bokens speciella stil väcker en myriad av bilder i huvudet på en och det är ett annorlunda perspektiv man får ta del av som läsare. Men i efterhand är jag ändå lite besviken - är det inte mer än så?

En biografisk skildring över Traci Lords som nått.. Visa hela

En biografisk skildring över Traci Lords som nått botten, men lyckas resa sig upp och bli framgångsrik. Boken visar hur svårt det är att bryta sig loss från ens roll, speciellt en dålig en. Man umgås med fel människor, man gör saker man sedan ångrar, etc. Men faktumet att hon lyckas gör att boken samtidigt fungerar som inspiration till att allt går att lösa, ingenting är omöjligt.

Jag mår så dåligt när jag läser denna bok som dryp.. Visa hela

Jag mår så dåligt när jag läser denna bok som dryper av öppet och tyst böghat från samhället. Att något som manlighet är så viktigt och då någon löper en risk av avmaskulisering på grund av ens egen osjälvsäkerhet, så är de villiga att gå hur långt som helst.

Det är svårt att säga vilket fall som är det värsta, för alla är mardrömslika på sina sätt. Men det jag kände mest sorg för, var mordet på Johan Pettersson i Katrineholm. Inte på grund av själva mordet och mördaren, utan samhällets gensvar på det. Efter hans död hände inget, man pratade varken om tolerans och homosexualitet, man låtsades helt enkelt som inget hade hänt. Det grävdes ned, för Johan var ingen. "Mot sådana som inte förökar sig och hotar mansbilden måste man få skydda sig. Enligt Knutagårds rapport sker våldshandlingarna med samhällets tysta godtycke. Gärningsmännen gör det alla andra snackar om och, med Knutagårds ord: "den kritik och agg som deras föräldrar och det vuxna närsamhället har mot invandrare och homosexuella omvandlar de i handling (...)"

Johan Hilton visar likheten i brotten och det som jag reagerar på är samhällets vilja att få brotten att likna allt förutom hatbrott, som för att förtrycka homo-atmosfären på alla möjliga sätt. Boken i sig själv är fantastiskt skriven och Johan Hilton tar med alla sidor, så att det bara uppstår ett grått töcken oavsett vilken sida man står på.

När serien ”Girls” kom ut, tyckte jag att den var.. Visa hela

När serien ”Girls” kom ut, tyckte jag att den var något originellt och nyskapande, något som inte tidigare visats på TV och något som min generation behövde – en generation i livskris över att livet inte blev mer än så här. Visserligen har serien allteftersom övergått till att vara mer excentrisk än identitetsigenkännande. Just därför var det med en viss tvekan jag tog upp ”Not that kind of girl”.

Boken i sig är Lena Dunhams memoarer från barndom tills det att hon blivit ett namn inom såväl filmbranschen som feminismen. Vi får ta del av hennes ångest, bantningsdieter, sexuella erfarenheter, lägerminnen, kärleksupplevelser, och så vidare. Dunham värjer sig inte för att berätta om något; och det är med en stor dos självdistans och självironi som hon skapar en bok som gör att man, även i dess mörkare stunder, inte kan värja sig från att släppa ut ett gapskratt.

Det är just det faktum att hon inte räds att berätta om något som blir bokens styrka och svaghet. Som hon själv skriver, är det en instinkt för henne att dela med sig av erfarenheter, vilket gör hennes memoarer blottande och förlösande mänskliga. Men när jag lämnar ifrån mig boken undrar jag samtidigt vad det är jag har läst. Hon skriver att det finns ”inget djärvare än människor som hävdar att deras egen historia är värd att berätta, särskilt om berättaren är en kvinna”. Och sant är det att vi alla har en historia att berätta, men det blir då problematiskt att säga att något är negativt eller överflödigt, då man sekundärt blir en förtryckare som suddar ut den andres värde.

Men samtidigt ligger även styrkan i tidigare nämnt citat, för hur ofta blir böcker om medelklassneuroser storsuccéer? Istället är det memoarer om människor som utifrån inga förutsättningar ändå lyckats förverkliga den amerikanska drömmen som blir succéerna. Men här har vi motsatsen. Och det känns skönt att inte sig känna som en skurk eftersom man har vissa förutsättningar, samtidigt som man delar universella känslor med alla andra i världen i vad det innebär att vara människa och behöva lära sig livet.

Den passage som jag fastnade extra för var åren efter college, kanske just för att igenkänningen var som störst där. Hon beskriver den post-collegiala identitetskris som uppstår när man är i ett limbo efter det att skolan är över och innan det ”riktiga vuxenlivet” börjar. Visst blir man provocerad att man själv fått slita som vårdbiträde, medan arbetsbördan på en snobbklädesbutik för småbarn var nästintill obefintlig. Men kvar finns den gemensamma tanken om vart livet är på väg och om det finns något mer än det här?

”Not that kind of girl” är en sidvändare och tack vare Dunhams pricksäkerhet i sitt skrivsätt, skapar hon visserligen en aning spretig men läsvärd bok om hur erfarenheter förändrar en och lär en livet.

En typisk ungdomsdeckare, med överidealiserade per.. Visa hela

En typisk ungdomsdeckare, med överidealiserade personer, men med en oförväntad tvist på slutet.

Läste den i samband med tyskan i skolan.

Jodå, fortsättningen är bättre. Boken får mig att.. Visa hela

Jodå, fortsättningen är bättre. Boken får mig att tänka på Criminal Minds i och med seriemördariet, beteendevetskapen och att man även får följa förövaren. Jag trodde inte jag skulle ta upp denna bok eftersom den förra inte gav mig något. Men ändå gjorde jag det. Jag kände att jag lika gärna kunde sett Criminal Minds, istället för denna sidvändare. Men om man är förtjust i thrillers antar jag ändå att den är bra.

Efter att ha läst ut "Kärlek vänskap hat" var jag.. Visa hela

Efter att ha läst ut "Kärlek vänskap hat" var jag bara tvungen att fortsätta med fler av Munros suggestiva noveller. Tyvärr råkade det bli lite för mycket av det goda eftersom novellerna gick i samma anda, men med annorlunda handlingar. Men oavsett så är Munro en fantastisk novellförfattare.

I denna novellsamling visar Munro hur lite vi egentligen känner andra människor i vår omgivning; vare sig det är en arbetskamrat, nära vän, ens barn eller gemål. Oavsett ens relation till personen finns alltid en mur, i vissa fall synlig i andra fall ej, som alltid kommer vara ogenomtränglig. Är det av ondo kan man fråga sig? Både ja och nej. Nej, eftersom vi alla är våra egna med rätten att bestämma över vilka vi vill framstå som. Ja, för när man väl hittat muren hos någon kan ens relation till denne hastigt förändras. För helt plötsligt har man hittat en dörr till en person man trodde kände väl, när det i själva verket fanns annat, hemligheter, hemligheter som kan förtära en om man inte väljer att acceptera att man aldrig lär känna någon. Inte helt och hållet.

Ju längre fram jag kom i boken, desto svårare hade.. Visa hela

Ju längre fram jag kom i boken, desto svårare hade jag att ta mig till den. Den började intressant, egentligen som vilken annan sorglig uppväxtskildring, men mot slutet blev den bara förvirrande.

Martin växer upp under känslokalla förhållanden, där ingen bryr sig om honom. Efter sina föräldrars död skickas han från ett helvetiskt socken till ett än värre. Under sin uppväxt hade han bara två personer som faktiskt brydde sig om honom: hans syster Inez och fröken Tyra. Fast båda dör och lämnar honom ensam till sitt öde; ensamheten blir inte större än så.

Ur ett historiskt perspektiv visade "Nässlorna blomma" en sida av Sverige som jag aldrig vetat så mycket om - sockenbarn. Att sockenbarn skulle vara synonymt för slav hade jag ingen aning om. Vad som är värre är att det i det här fallet handlar om barn som tvingas att slita utan att få något för det. Kanske en god tanke bakom det hela, att ge ett hem för föräldralösa barn. Men det blir på barnets bekostnad eftersom majoriteten av de Martin kom till ansåg att blod var tjockare än vatten, och för att slippa bry sig om vattnet så tvingar de det ut att arbeta.

Inte någon vidare läsupplevelse, speciellt framåt slutet. En Dickens bok om Twist eller Copperfield ger en mer än denna.

Boken är baserad på Bodil Malmstens inlägg på henn.. Visa hela

Boken är baserad på Bodil Malmstens inlägg på hennes blogg. Förstår inte syftet med den här boken, men den innehåller en del tänkvärda betraktelser över livet. En fråga man kan ställa sig är huruvida det är fakta eller fiktion.

Det var på andra försöket jag till slut lyckades t.. Visa hela

Det var på andra försöket jag till slut lyckades ta mig igenom denna enorma bok. Frågan som ibland kommer gnagande: var det värt det?

Och världen skälvde (Atlas Shrugged) handlar om en värld där människans altruism blir början på hennes undergång. Det är en värld där andras behov är viktigare än att uppfylla sin egen lycka, vilket resulterar i ett krig mellan de socialistiska välgörarna och de liberalistiska industrialisterna. Mitt i denna smet finns Dagny Taggart som har hand om den transkontinentala järnvägen som inte bara är en förutsättning för kommunikation städer emellan, men en huvudingrediens för att hålla industrier levande. Men de styrande gör allt de kan för att sätta käppar i hjulet för henne och alla andra som drivs av vinst. De styrande förstår inte hur beroende de är av de intellektuella och när dessa försvinner en efter en och lämnar sina industrier till staten, börjar undergången komma allt närmre. I all denna hopplöshet finns en fras som verkar vara nyckeln till hur undergången ska förhindras: Vem är John Galt?

Och världen skälvde är en gigantisk bok där Ayn Rand förmedlar sin filosofi, objektivismen. Filosofin är en hyllning till människan, eller åtminstone till den människa som lyckas efterleva denna filosofi. Den handlar om att staten nästan inte ska lägga i sig alls i vad människan gör, utan människan ska vad sin egen man. Allt det man gör, ska man göra för att man själv vill, och inte för att någon har utfärdat ett direktiv som gör att man blir tvungen att motsätta sin egen vilja.

Rand tror att samhället som det ser ut idag, t.ex. att girighet uppfattas som något fruktansvärt, att andras nöd kommer före en själv, kommer resultera i mänsklighetens förintelse. Hon beskriver hur de flesta idag misstolkar Robin Hood. Att han stal från de rika, var för att ge tillbaka till de fattiga, vad som rättmätigt var deras. Men idag säger man “ta från de rika och ge till de fattiga”, vilket rättfärdigar att någon som har ett behov ska kunna plundra från någon som har det bättre. På sätt och vis kopplar hon samman det med skatter, som hon givetvis vill avskaffa.

Hon menar att denna plundring (läs: skatter) av industrialister är omoralisk och är det som kommer att få de att tappa drivkraften till att fortsätta producera. Världen är beroende av industrialister, det är de som finns på toppen av pyramiden, det är de som har gett oss “uppfinningar” av alla möjliga slag som vi idag tar för givet och som fortsätter de hålla igång och utveckla, det är de som är en viktig resurs för att skapa arbetskrafter, det är de som helt enkelt får världen att snurra runt. Enligt henne verkar vi inte förstå hur viktiga de är, hur vi tror att vem som helst skulle kunna driva en maskin och att man därför borde förstatliga industrier så att vinsten kan gå till de behövande. Men när industrialisterna försvann och likaså den kunskap som skapade deras unika industri, klarade inte staten att hålla igång den. Det blev en no-win situation

Något som jag har svårt att ta till mig med denna filosofi är att Ayn Rand förutsätter att alla är friska och vitala. Att alla kan kämpa för att komma någon vart och därmed göra rätt för pengarna de tjänar. Men hur är det t.ex. med handikappade, som är beroende av andra, som inte har samma förutsättning att tjäna sitt eget leverne. Om det inte fanns något som skatt; hur hade det blivit om man blev sjuk och inte hade tillräckligt med pengar? För en industrialist med en förmögenhet skulle det inte bli ett problem, men för någon som kämpar och arbetar men knappt lyckas att leva på det man har blir det inte lika lätt. Det behövs ett socialt nätverk, men Rand verkar bortse från marginalerna.

Fast dock kan jag förstå hennes funderingar angående hur mycket staten egentligen ska lägga sig i. När den fria marknaden sattes ur spel, infördes planekonomi; när industrialisterna försvann och äventyrade arbetstillfällen, infördes ett krav på att man inte fick byta jobb eller lämna sitt jobb; när folket hade det fattigt, krävde staten att företagen skulle höja lönerna fastän det inte gick att finansiera någon med luft; och till slut när staten insåg att människan tänkte och använde sitt förnuft för mycket, gjorde de allt för att tränga undan det, genom att hitta sätt att göra det straffbart på. När allt blev totalitärt, försvann till slut all drivkraft. Att veta att Ayn Rand var född i Ryssland i början av 1900-talet får en att inse varifrån hon fick sina kritiska åsikter om ideologier som vill att alla ska ha det lika bra.

Det är alltid lätt att komma med idéer om hur saker ska vara när man själv har det gott ställt. En fortsättning på den här boken skulle vara att beskriva hur människans undergång skulle bero på att ha valt objektivismen som filosofi, för att sedan visa att socialismen skulle vara nyckeln till att förhindra undergången. Det handlar helt enkelt om vad man väljer att undanhålla för fakta, för att få ens egen filosofi att verka bättre.

Och världen skälvde är något av en politisk-filosofisk thriller. Något jag hade svårt med ur litterär synvinkel var hennes sätt att upprepa sig på om och om igen, med enda skillnad att använda en annan metafor. Hela hennes filosofi koncentreras i 70 sidor, där John Galt håller ett tal, trots att man förstått essensen av den efter att ha läst nästan hela boken tills man slutligen kommer till talet som är något av hennes manifest.

Var den värd att läsa? Både ja och nej. Det är alltid intressant att ta del av andras sätt att tänka, men det skulle även fungerat på färre sidor.

http://ijustdontseethepoint.wordpress.com/

Jag köpte bland de äldsta utgåvorna av Oliver Twis.. Visa hela

Jag köpte bland de äldsta utgåvorna av Oliver Twist i ett antikvariat och de två volymerna låg och dammade på min bokhylla ett längre tag tills jag för någon vecka sedan bestämde mig för att läsa den.

Att läsa den nu vid 16 års ålder var ytterst bra - då jag tidigare var för ung för att förstå mycket utav de gammelmodiga orden, etc.

Men att läsa den nu var en riktig läsupplevelse. Jag har aldrig gillat Oliver Twist genren - men Charles Dickens fick mig att älska den. Boken är utomordentligt bra - språket, miljöbeskrivningarna, personbeskrivningarna, parallellhandlingarna, allt! Allting är utomordentligt bra.

Det är svårt att träffa en mer olyckssalig pojke än Oliver Twist, men för att ens träffa honom måste man läsa boken´.

Intressant bok över dramats uppbyggnad. Lika aktue.. Visa hela

Intressant bok över dramats uppbyggnad. Lika aktuellt idag bland böcker såväl som filmer. Läsvärt? Nja.

En äkta feelgood bok. Marcus och Will är varandr.. Visa hela

En äkta feelgood bok.

Marcus och Will är varandras motsatser. Fastän Marcus är barnet på ytan, är han vuxen på insidan och Will tvärtom. Men under tiden mognar de båda två till att passa in i världen.

Livet handlar ibland om förluster. För att ibland vinna något, måste man förlora något.

Min första Nick Hornby bok, och troligen inte den sista.

Trodde aldrig att jag skulle läsa denna bok. Men i.. Visa hela

Trodde aldrig att jag skulle läsa denna bok. Men i samband med litteraturvetenskap med temat Twilight och fanfic, läste jag den till slut. Den var verkligen inte dålig, men inte heller något fantastiskt. Dock måste jag säga att den sexuella laddningen de 250 första sidorna var väldigt påtaglig och fick mig att vilja läsa vidare.

ijustdontseethepoint

"Om någon skulle komma förbi" skulle kunna tänkas.. Visa hela

"Om någon skulle komma förbi" skulle kunna tänkas vara som vilken annan uppväxtskildring som helst. Den påminner särskilt om Jonas Gardells "En komikers uppväxt". I båda romanerna är huvudpersonerna unga bögar med knappt några vänner och deras tillvaro är en ständig växelverkan mellan tragik koch komik. Men egentligen är det där likheterna slutar. Medan Gardell fokuserar på utanförskapets mekanismer och framställer Juha som ett offer, blir huvudpersonen Tue, i Korsgaards bok, snarare någon form av antihjälte som snarare revolterar mot omgivningen. Under några år får vi följa Tues tillvaro under sin högstadietid när han tafatt navigerar i sitt vuxenblivande.

För Tue är det familjen som det är viktiga och det är på ett fantastiskt sett som familjelivet porträtteras. Det är starka personligheter, i både föräldrarna och Tue, vilket leder till en stor mängd konflikter och missnöjen men även någon enstaka försoning. Det är flera scener med just mamman som griper tag något extra i mig. Mamman som blivit deprimerad och spelberoende efter ett missfall i en långt gången graviditet drar ner hela familjen. I en scen har mamman skadat sig själv och Tue axlar rollen som den omhändertagande vuxne. Den gör mig både sorgsen och får mig samtidigt att tänka på vad det innebär att vilja väl när det kommer till sina anhöriga. Det ryms ett större spelrum för vad vi får göra för att visa att vi älskar.

Den tragikomiska prosan i kombination med Tue som en rebell snarare än ett offer lyfter boken något mer än andra romaner inom samma genre.

Det var inte lätt att ta till sig den här boken. D.. Visa hela

Det var inte lätt att ta till sig den här boken. Den kallas generationsroman, men jag förstod inte det omvälvande i det hela förutom längtan efter att komma bort. Men sedan, när jag var mer än halvvägs i boken så förstod jag verkligen huvudpersonen Dean och varför han var som han var.

Att vara Beatnik handlar om att vara slagen, men för att handskas med detta måste man ständigt vara på drift. Man kan inte stanna på något ställe för länge. För efter ett tag slutar människor förstå en, även de som man tror betyder mycket. När de inte längre vill förstå en slutar det i konfrontation som resulterar i glåpord efter glåpord. Men för en beatnik som Dean var det väl egentligen inte ett större problem, med sitt sätt att distansera sig. Och distanseringen är den andra tillflykten. Tillflykten finns i alkohol och droger - allt för att glömma, men även förstå, förstå världen, förstå sig själv. För en beatnik stjälper det att vara en vit människa. För vita människor är ständigt ute efter den här stadgningen. Men vad finns i det egentligen i den här stadgningen förutom en viss säkerhet? Ingenting förutom falskhet. Efter ett tag blir man så materialistisk av sig att man glömmer ens vem man själv är.

Det lättade när jag förstod innebörden av att vara beatnik med den här boken och det är väl det som räddade den. Men samtidigt så känner jag mig så avlägsen boken att jag inte kunde känna någon direkt större samhörighet med karaktärerna trots att jag delade vissa åsikter. Sal var inget annat annat än en wannabe-Dean, men han kunde aldrig bli det själv, p.g.a. sina värderingar han tidigare utvecklat. De flesta som gillar väl boken är väl en Sal.

I och med att beatnikrörelsens centrum var USA, så måste man kanske vara en ungdom i USA för att verkligen ta till sig den.

Det sägs att våld föder våld, men även här finns d.. Visa hela

Det sägs att våld föder våld, men även här finns det undantag och dessa undantag blir Erik varse om. En hemsk bok på sina ställen, speciellt när de häller skållhett vatten över honom. Att inte känna empati för Pierre (Eriks Akilles häl) är nästintill omöjligt.

Det som intresserade mig var hur svårt det är att bryta sig ur roller. Trots att Erik bytte skola och sitt beteende, blev han vad han tidigare varit, bråkstake.

En utav de starkaste läsupplevelserna detta året. Ett riktigt bra tempo genom hela boken, vilket gör att det är svårt att lägga ifrån sig den.

Läste den oavkortade versionen i högstadiet och hi.. Visa hela

Läste den oavkortade versionen i högstadiet och historien fängslade mig från första sidan. Trots rasismen, letade Tom efter det goda i alla människor, oavsett hudfärg. Varför måste hudfärg ha en betydelse i slutändan, liksom tro? "Blöder inte vi om ni sticker oss? Skrattar inte vi om ni kittlar oss?"

En kuriositet är att självaste Abraham Lincoln sade till Stowe att hon startade det amerikanska inbördeskriget.

Hur mycket kan man egentligen hjälpa andra människ.. Visa hela

Hur mycket kan man egentligen hjälpa andra människor? Efter våldsbrottet som både David och Lucy utsattes för, försökte David hjälpa sin dotter så gott han kunde. Men det slutade bara med att deras relation blev skörare och skörare. I slutändan så kan man kanske bara hjälpa sig själv för att ta sig över hinder. Det enda man kan hoppas är att när man väl lämnar personen till sina egna problem, är att den är tillräckligt stark att ta sig igenom dessa. Man fick aldrig direkt veta hur det låg till med Lucy på slutet, men symboliken till att han inte alltid kunde vara vid hennes sida var slående med sista orden.

Det vi dock är bra på är att straffa och hitta förövare. Det kunde inte gå mer regelrätt till när David blev avskedad efter att ha haft en affär med sina studenter. Men var låg det rätta i våldsbrottet? Var det att Lucy som vit kvinna inte hörde hemma i Sydafrika och rättvisa på så vis skippades genom att hon blev våldtagen? Hur mycket David försökte att behandla alla jämlikt, kunde inte ens han på slutet undgå att han och Lucy var en annan typ av människor (västerlänningar) till skillnad från dem (sydafrikaner) som begått våldsgärningarna.

Det enda man kan göra för att försöka glömma så mycket är att följa Voltaires råd: Odla din trädgård. Davids trädgård var den opera han försökte skriva. Men till slut blev den så närgången honom själv, att även det blev en omöjlighet.

"Orakelnatten" påminner smått om Stephen Kings "Li.. Visa hela

"Orakelnatten" påminner smått om Stephen Kings "Lida" i och med att det kan ses som en studie i författandet. Men i denna bok tas författandet ett steg längre och efterliknar snarare något maniskt skapande av verkligheter vilka snart blir svåra att skilja från den "riktiga" verkligheten. Metafiktionen och fiktionen nystas in i varandra och verkligheten blir ett allt mer diffusare begrepp.

Kreativiteten hos en författare ses både som en tillgång och last. En tillgång för skapandet av nya världar, men samtidigt en last ifall kreativiteten inte används på rätt sätt. Under huvudpersonen Sidney Orrs konvalescens blir hans relation till sin fru allt mer underminerat. Och eftersom den hemlighetsfulla frun inte vill berätta något har han bara sin kreativitet att utgå ifrån - han hittar på historier. Problemet med dessa historier är att det är det enda man har att ty sig till när det inte finns något annat till hands och med ens ser man det som verklighet.

Författaren efterliknar en slags profet i denna bok. Böcker lämnar något efter sig, dess ord är en ödets väv som nystats av författaren. Och med en fiktiv bild framför sig, istället för ingen bild alls, tillåts det fiktiva träda in i verkligheten.

Det är en ömsom spännande och ömsom intressant bok, om relationer och dess svagheter, om böcker och dess makt, och hur detta hör ihop. Och mitt i allt finns författaren som allteftersom börjar förstå att ord innebär makt.

"Orka torka" är den andra boken efter "Det kan all.. Visa hela

"Orka torka" är den andra boken efter "Det kan alltid bli värre" som jag läst av Lotta Sjöberg. Fastän böckerna berör vitt skilda fenomen, finns det ändå en stark beröringspunkt - kraven på individen; hur våra liv består av ett krav efter ett annat, allt från att vara psykiskt frisk till att ha ett inrett och välstädat hem efter de senaste trenderna.

Bilderna och bildtexterna, som utgör större delen av denna bok, fick mig att såväl bryta ut i skratt till att rysa av obehag över ostädade hem, för att slutligen ge mig ambivalenta känslor: skönt att det inte är så pass dåligt hemma hos mig/är det för min egen skull jag håller i ordning?

Avslutningstexten blir ändå något av det mer intressanta och visar hur något så ovidkommande som ett städat hem har patriarkala, politiska och sociala grunder. Hur det ska vara rent och snyggt fastän både män och kvinnor arbetar och hemmafrufenomenent blir allt ovanligare, hur RUT-avdraget är som en slags insinuation av politikerna på att det ska hållas rent, samt hur vi med TV:n hela tiden matas av program där ostädade, ofärdiga och smutsiga hus ska bli rena och trendiga hem.

Jag försöker ändå intala mig att jag vill ha det rent för att jag trivs bättre i det och inte för att jag blivit programmerad av samhället att tycka det. Men den viktigaste lärdomen blir ändå prioriteringen, speciellt bland småbarnsfamiljer. Ska jag ha det rent och städat eller ska jag ha kvalitetstid med min familj, ett dilemma som inte kan tas för givet hos en arbetande familj där tiden är något av en bristvara.

En viss enformighet i detta bastanta bildlager sänker betyget och det är inte lika slagkraftigt som hennes seriealbum "Det kan alltid bli bättre", men en viktig ögonöppnare för samhällets krav på individen som aldrig verkar ta slut.

Ormen består av två delar: Iréne och Vi kan inte s.. Visa hela

Ormen består av två delar: Iréne och Vi kan inte sova. Vad som binder samman båda delarna är ångesten som ingen lyckas undfly, men som alla försöker "tämja". Eller som Dagerman skriver "att försöka låsa in ormen lådan". Det är ormen som är hotet som lurar vid varje vrå. Det är ormen som är ångesten.

Den första delen Iréne handlar, liksom namnet antyder om, om en dag i Irénes liv. Mycket hinner hända under en dag, bl.a. att hon mördar sin mamma. Likgiltigheten, överlägsenheten och revoltviljan finns där, att vilja höra samman, men att inte ägas.

Vi kan inte sova består av flera kortare, men mycket starka berättelser, om fruktan för att frukta, rädslan för tryggheten, oindividualismen, ensamheten, etc.

Språket var likaså uppdelat i två delar, talspråket och det "vanliga". Dagerman använder målande liknelser för att beskriva de simplaste tingen. Språket var för tungt för att kunna ge boken en fyra.

Hur lång tid tar det innan människan blir orsaken.. Visa hela

Hur lång tid tar det innan människan blir orsaken till sin egen död? Kommer det finns någon som väljer att utrota människorasen för dess eget "bästa"? Det som jag reagerade starkt på var om människan måste börja om från början, finns det knappast några resurser för vidareutveckling, då vi har förbrukat nästintill allt.

Många har sagt att boken är en sci-fi, men ändå känns den så äkta. Visserligen beror det på att Atwood forskat väldigt djupt om temat, men en biologisk utrotning känns väldigt nära. Bara nu har vi svininfluensan.

Den påminde till en viss del om Cormac McCarthys Vägen. En typisk dystopi, men ändå inte. Kanske en snar framtid...

Intressanta och småkusliga noveller, med olika tem.. Visa hela

Intressanta och småkusliga noveller, med olika teman och olika budskap.
Vikarien som visar hur rutinmässiga och robotiska våra liv egentligen är, var en utav mina favoriter.
Men även Evig/Kärlek som påminner om Gilgamesheposet och som återigen visar att människan måste acceptera sin odödlighet.
Inledningensnovellen - Gränsen - handlar om främlingsfientlighet och identitessökande.
Novellen som mest ger upphov till diskussionen är Sluthantering. Finns det någon gräns för vetenskapen? När sätter sig människan likvärdig Gud?

Högklassiga noveller, men något saknas.

Parfymen är en ytterst sällsynt bok. Varje sida i.. Visa hela

Parfymen är en ytterst sällsynt bok. Varje sida i boken som beskriver Grenoulies resa, får det att kännas som sin egens. Boken är skriven på ett sådant speciellt sätt och den är så svår att släppa ifrån sig.

Den får en trea, mest p.g.a. den skrala översättningen som man då och då kommer kontakt med, men en stark trea.

En otäck och klaustrofobisk roman som ger en flera.. Visa hela

En otäck och klaustrofobisk roman som ger en flera rysningar, en riktigt spännande och bra thriller helt enkelt. En i synnerhet lätt historia, men som blir så braintwisted, att man själv måste lägga sig i.

Det som jag kom att tänka på är hur sköra vi är som individer. Hur enkla vanor som mat, cigaretter och mediciner kan påverka oss, om någon skulle få för sig att kontrollera oss allihopa, på gott och ont. Boken påminde till en viss mån om Ibsens En folkefiende, om korrupta system som lätt kan uppstå... för samhällets bästa?

Var det bara jag som kom att tänka på filmen Hide & seek, med de Niro i huvudrollen?

Margaret Atwood skriver om historien och får mig a.. Visa hela

Margaret Atwood skriver om historien och får mig att fundera på, hur mycket utav det som står i historieböckerna stämmer? Man försöker nämna händelser ur olika perspektiv, men det slutar ofta med att man alltid faller tycke för en utav parterna, de som ska föreställa de goda. Men inget är ju någonsin svart eller vitt.

Odysseus med de många olika epiteten, modige, påhittige, etc, saknade dock epitetet "den hänsynslöse". Ur trojanerans perspektiv är han en best och likaså ur de tolv pigorna, ur Penelopes perspektiv är han en lögnare, men ändå har vi fått bilden att han är en utav dem främsta krigarna. Med objektiviteten kommer alltid subjektiviteten.

Förutom kritiken mot historien handlar Penelopiaden även om det matriarkala. Penelope styr och ställer Ithaka och listar ut planer som lurar friarna gång på gång, med hjälp utav sina pigor. Jag måste liksom alla andra kalla henne intelligent, oavsett hur mycket hon avskydde det adjektivet som kopplades samman med henne. Men till vilket pris kostade hennes intelligens? Att hon inte hade något att säga om de 12 pigorna när de offrades, att hon fick verka undergiven sin man för att verka trogen, att hon insåg att hon aldrig skulle ha någon att lita på.

Penelopiaden har inte samma slagkrafthet som övriga böcker av Atwood som jag tidigare har läst. Men däremot är den så fiffig till den grad att jag beundrar hennes sätt att koppla samman historien med nutiden.

En bok om en stark liten flicka som bryter mot nor.. Visa hela

En bok om en stark liten flicka som bryter mot normerna och går sin egen väg, vilket lyckligtvis är en god väg, såsom den godhjärtade människa Pippi är. Boken i sig tyckte jag inte var något vidare - finns bättre och mysigare barnböcker.

Jag kommer inte ihåg så mycket av boken, men jag v.. Visa hela

Jag kommer inte ihåg så mycket av boken, men jag vet att jag gillade den väldigt mycket när jag läste den. Det jag kommer ihåg är två kvinnor som försöker bryta sig ur de redan tilldelade öden.

Hemskt att sådana här förfärliga saker sker. Det m.. Visa hela

Hemskt att sådana här förfärliga saker sker. Det måste ha varit svårt för Pelzer att skriva boken, men i och med att den kom ut ville han kanske skapa kunskap över att detta faktiskt sker. Förhoppningsvis kommer det finnas mindre utav dessa fall - de fall som socialstyrelsen blir lurade av. Den enda glädjen med boken är att Pelzer överlevde.

Så här välbeskrivet polisarbete är svårt att hitta.. Visa hela

Så här välbeskrivet polisarbete är svårt att hitta. Sjöwall/Wahlöö lyckas skapa medlidande för gärningsman, trots hans dåd. Är det ibland inte bättre att offra en ond människa för den goda sakens skull, än att låta världen förfalla mer? Tänk hur annorlunda det skulle ha blivit om man hade dödat Hitler.

Den hitills bästa Beck-boken. Persongalleriet är en aning knapphändigt om man inte känner Beck, Gunvald Larsson och Kollberg, men satiren uppväger det knapphändiga.

Ett måste för Beck-läsare.

Matti växer upp i ett samhälle där alkohol, sex, b.. Visa hela

Matti växer upp i ett samhälle där alkohol, sex, bastubad, hårt arbete (och musik) är vad som gör en kille till en man. Men samtidigt blir man varse om norrlänningarnas situation efter andra världskriget. En folkgrupp som minimeras, som människor och på det geografiska sättet. Att inte vara finsk, men ändå inte vara svensk. Utanförskap.

Boken var mer tragikomisk än rolig. Den var för abstrakt på vissa delar och vissa av delhistorierna var intressant, men ibland kändes det som de inte följde någon röd tråd.

En hjärtskärande bok om en tonårig flicka som får.. Visa hela

En hjärtskärande bok om en tonårig flicka som får stå ut med så mycket skit. Visserligen går livet hela tiden upp och ner, men när det går ner för Precious når hon inte bara marken, utan helvetet.

Vad författaren ville säga med boken är att det handlar inte alltid om familjen man är född i, utan de man gör till sin familj. Precious hittar en familj som älskar henne för den hon är i en alternativ skola. Där får hon veta vad det faktiskt innebär att vara älskad.

Kom aldrig in i den sorgsna stämningen, möjligtvis för att författarinnan bara radar på händelse efter händelse utan att låta läsarna få tid att andas. Men definitivt en läsvärd bok. (LÄS PÅ ENGELSKA!)

Vad apatisk man blir efter att ha läst boken. Kaf.. Visa hela

Vad apatisk man blir efter att ha läst boken.

Kafka förutspådde inte bara Hitlers Nazityskland, men också vår moderna värld. Vi lever i en värld, där oskyldiga människor blir anklagade som terrorister utan något bevis. Vi har bland annat Guantanamo. På samma sätt blir K. anklagad för något som inte ens han vet vad man har gjort.

Kafka ville säkerligen att denna bok skulle diskuteras och det är svårt att inte skapa sig en åsikt om den. Jag tänkte på Processen som livet, det tar slut utan att vi vet varför.

En skrämmande, mörk och klaustrofobisk känsla får man när man läser boken. Speciellt när K. besöker domstolen i vinden. Men mest rädd blir man när han besöker målaren. Målaren böjer sig ner och säger till K. "Flickorna hör till domstolen". K. blir fundersam och målaren svarar åter. "Allting tillhör domstolen".

En utav de bästa, men samtidigt mest irriterande delen, var när han träffar fängelseprästen som berättar historien om dörrvakten. Plötsligt har man för många åsikter att man inte vet vad man ska tycka.

En självklar femma för min del.

Ensamhet. Hur farligt är det egentligen? Man har e.. Visa hela

Ensamhet. Hur farligt är det egentligen? Man har en ständig längtan från ensamheten, längtan att bli plural. Men vägen dit är inte lätt och den är även individuell. Vissa offrar sin egen individualitet, andra sina drömmar, o.s.v. Frågan är om priset är värt? Att man blir fast i destruktivt förhållande, att man blir fast i ett förhållande som betyder mer än ens liv, men i vissa fall blir det bra.

Präriehundarna är för det mesta en tung bok som anklagar världen, som anklagar andra för att man själv inte lyckas passa in.

En mysig och väldigt rolig bok om DDR och ett gäng.. Visa hela

En mysig och väldigt rolig bok om DDR och ett gäng tonåringar och om hur de fördriver tiden för att överleva förtrycket.

En bok som är svårt att inte bli berörd av. När ma.. Visa hela

En bok som är svårt att inte bli berörd av. När man väl kommit in i boken, känns det som om man befinner sig i de förfärliga skyttegravarna, i ett krig som aldrig vill sluta, i förhållanden som man inte ens kan drömma om ens i sina värsta mardrömmar.

Hur onödiga är inte krig egentligen? Och varför måste hjältar dö, när det inte är de som har startat kriget, utan istället massa maktgalna politiker.

En utav de bättre skrivna antikrigsromanerna

Äventyret fortsätter och till en början känns det.. Visa hela

Äventyret fortsätter och till en början känns det som att historien får en helt ny vändning. Det börjar bli spännande! Men Adams övergår återigen till sitt skämtskrivande och det påminner en del om den första delen. Han lyckas ändå att skriva ett bra slut, så att man som läsare vill fortsätta att läsa den nästkommande del.

Jag är inte ett sci-fi-fan, men på något sätt lyckas Adams fängsla mig med sin bok. Förmodligen beror det på större del av det humoristiska och till synes omöjliga händelseförloppet. Det finns inget annat än att läsa vidare och se vilken fråga som ger svaret 42...

Det var inte förrän det tragiska slutet på "Revolt.. Visa hela

Det var inte förrän det tragiska slutet på "Revolt" som jag slutligen förstod att Hungerspelen-trilogin är något av en antikrigsskildring. Oavsett vilken sida man kämpar på finns det fortfarande något fel, något som inte känns rätt. Vad ska man göra? Kämpa för det nästsämsta? Lida av den nuvarande situationen?

Kan inte dra mig från att tänka på revolutionen i Egypten som ledde till ett nytt styre och nu pågår konflikter där igen. Det uppstår en slags apati när man förstår att det kanske inte blir bättre än så här, är det ens värt att kämpa när det blir så mycket förluster? För att inte nämna Syrien, där riktiga rebeller kämpar mot en existerande regim.

Men det viktigaste är att när det väl sker en förändring att aldrig glömma de dåliga förhållanden som var. Bara att Sverigedemokraterna får allt högre opinionsiffror får mig att tänka hur folk har glömt bort Nazityskland och dess frånvaro av medmänsklighet.

En typisk upplysningsbok där karaktären använder s.. Visa hela

En typisk upplysningsbok där karaktären använder sitt sunda förnuft för att överleva. Har läst flera överlevnadsböcker och i jämförelse med Den Hemlighetsfulla Ön av Jules Verne är denna inte riktigt bra.

Vad som gjorde mig arg när jag läste boken, var Robinsons beteende gentemot Fredag. Ytterligare ett bevis på att rasism alltid har funnits.

Läste boken (förmodligen en något förkortad version) på gammelsvenska. Olyckligtvis grep den aldrig riktigt tag i mig.

Ibland händer det att man är beredd på att gå hur.. Visa hela

Ibland händer det att man är beredd på att gå hur långt som helst för att lösa något. Men varje fall har sina hinder.

Min första Beck-bok och en helt klart godkänd en. (Mobiltelefonerna är kanske inte så överskattade...)

Stephen King har verkligen fått sig en konkurrent!.. Visa hela

Stephen King har verkligen fått sig en konkurrent! Jag skulle antingen läsa King eller Ruinerna och det blev denna - något jag absolut inte ångrar. Scott Smith skildrar fyra människors liv (det finns dock sex stycken) och vad som har gjort att de har kommit dit de är idag.

Att en simpel kulle kan vara så farlig, ja, jag vet inte ens om Stephen King kan lyckas med det och "växten" med alla dessa egenskaper, ger en riktiga rysningar. Det är helt otroligt att han kommer på en sådan mänsklig djurisk växt.

Om man vill läsa något spännande, som ger en rysningar (och ibland kväljningar!) och en känsla av hopplöshet - något som verkligen jag gillar. Då ska du läsa denna bok.

Jag blev förvånad över att ingen har skrivit något om denna bok - för det visade sig vara en riktig bestseller i USA, men kanske inte i Sverige.

Så lång tid har gått men ändå har så lite förändra.. Visa hela

Så lång tid har gått men ändå har så lite förändrats. Impulsiviteten, depressionen, ångesten och att vara trött på allt och alla lever kvar än idag. Och det är detta som är tjusningen.

Jag har själv aldrig läst en bok som jag har kunnat känna igen mig så mycket i, som i denna. Speciellt att bli äcklad av falska människor och ibland få en impuls av att sticka iväg från allting: skola, bekymmer, ansvar, etc.

Generationernas generationsroman.

En någorlunda spännande thriller. Hade trott att d.. Visa hela

En någorlunda spännande thriller. Hade trott att den skulle vara mycket läskigare och brutalare, men i sådana fall får man söka sig till American Psycho.

Vad som var intressant var bokens uppbyggnad - hur bokens handling gick framåt dels via huvudkaraktärerna, men även via bikaraktärer som endast var med i ett kapitel eller två och som observerade mördarens framfart. Att man även får följa mördaren relativt tidigt från boken, var intressant, då man i en och samma situation kunde läsa om två olika perspektiv.

Annars finns inte så mycket att säga, inte så värst spännande och gav inte så mycket, men definitivt ett bra tidsfördriv.

Margaret Atwood är en av få författare som står mi.. Visa hela

Margaret Atwood är en av få författare som står mig nära hjärtat. Hennes porträtt av kvinnor engagerar och berör en så pass mycket att man aldrig kan glömma dem helt och hållet.

I "Rövarbruden" berättar hon om tre kvinnor vars liv förändras av en succubus kallad Zenia. Zenia lyckas nästla sig in i dessa kvinnors liv, förför deras män, förbrukar dem och lämnar sedan dessa kvinnor i en ovisshet, osäkerhet och för alltid förvirrade över sitt egenvärde.

Vem är denna mystiska och förföriska Zenia? I början såg jag henne som en liknelse över när "livet" händer en, och med det menar jag situationer som för alltid kommer att förändra ens liv. Ingen förbereder oss egentligen för livet. Det närmsta man kan göra är att skydda någon från det. Men det går inte att stoppa och man är aldrig förberedd när livet kommer emellan. Det enda man kan hoppas på är att man inte är allt för förstörd ifall man kommer levande ut.

Men samtidigt som man känner en sådan ilska gentemot Zenia (livet?) kan man samtidigt inte undgå att tänka på henne som en feminist. I årtusenden har män bedragit och kvinnor har förminskat sitt eget värde genom att ta emot stötarna. Men i "Rövarbruden" blir mannen en passiv varelse, en förbrukningsvara, som utnyttjas av Zenia som visar framfötterna, tar plats och inte låter sig trampas på. Detta gör det visserligen inte mer moraliskt rätt att vara på det viset, men inom en finns ändå en glädje över att äntligen få se männen utstå lite smärta.

I slutändan är det ändå en historia över våra förnimmelser om hur kärlek ska te sig. För att låna ett citat från "Perks of being a wallflower" som sammanfattar det hela bra: We accept the love we think we deserve. Villkoren kan vara ojämna, man kan vara ett rebound eller en tröst, men vi väljer att acceptera vad vi tror vi förtjänar. Sorglig tanke? Javisst. Därför hoppas jag nu på att människor läser "Egenmäktigt förfarande" för att inse att man aldrig ska inleda något som inte ens i början är ömsesidigt.

Inte den starkaste bok av Atwood, men en fängslande bok i samma anda som hennes övriga.

Jag har försökt att läsa boken ett x antal gånger.. Visa hela

Jag har försökt att läsa boken ett x antal gånger tidigare, men jag beslutade mig för att lyssna på den istället. Vilken annorlunda upplevelse. Sångerna som helt plötsligt har fått en rytm och berättarrösten med uppläsningsglädje får Midgård att verka mer verkligt än någonsin.

Trots de långsamt förekommande etapperna är boken fortfarande magisk. För mig kändes det som om Tolkien var inspirerad av romantikens era. Naturbilderna och det nya sättet att tänka bland människovarelser i det här fallet.

Sagan om ringen är den moderna tidens Odysséen.

Jag trodde inte att deras samling bestod i av så m.. Visa hela

Jag trodde inte att deras samling bestod i av så många sagor. Från början är det intressant, man känner igen vissa, men de flesta är ändock nya. Men efter ett tag blir det långrandigt. Sagorna blir allt mer lika. Idealiserade personer, att den yngste i familjen att klarar sig, att det slutar lyckligt, fantasifoster, Försynen, liknande sensmoraler samt förvånansvärt mycket våld karaktäriserar flertalet sagor.

Några att rekommendera är: "Hunden och sparven" och "The Juniper-Tree (vet inte titeln på svenska, då jag läste sagorna på engelska)."

Jag kom först i kontakt med Inger Edelfeldts förfa.. Visa hela

Jag kom först i kontakt med Inger Edelfeldts författarskap genom boken ”Duktig pojke”. Det var en pricksäker skildring över en bögs uppväxt och jag var förvånad över hur hon (som icke-bög) kunde skildra det så autentiskt.

Och nu blev det ”Samtal med djävulen” en egentligen ganska pedagogisk (övertydlig) bok om två religiösa män vars liv kom att utstakas beroende på om de förtryckte sin homosexualitet eller ej. När de av en ren slump träffas efter mer än 40 år blottläggs det hur deras liv präglats över valen de gjort, smärtorna som de behövt erfara till följd av valen och slutligen försoningen.

Det är en bok om religionen och dess paradigmskifte – vi har fått en mindre fördömande kyrka som inte längre tillämpar en gammal motsägelsefull mall över vad som är ont och gott. Vi har fått en svensk kyrka som inte fördömer homosexualitet. Sen finns det alltid de som inte kommit så långt; i boken handlar det om pingstmannen Paul - i verkligheten handlar det om pingstpastorer som säger att homosexuella kommer hamna i helvetet och därmed indirekt uppmanar de att ta livet av sig för att inte leva ut sina liv i ”synd”. Jag ställer mig frågan, hur kan man vara så trångsynt? Den andra huvudpersonen, Asger, säger ”om man väljer att stanna i ett visst sammanhang så måste man ju fungera i det". Utgör majoriteten ett för stort sammanhang att känna gemenskap inom och att man därför väljer en annan gemenskap där man råkar ha privilegier som inte leder till att man blir fördömd (och istället fördömer andra)?

Samtidigt som jag ställer mig frågan om trångsynthet går även tankar kring acceptans och vad det är som får människor att slutligen acceptera. I första hand tror jag det lättast sker genom att den andre inte har något förlora på det. I andra hand, tror jag, att det sker genom att människan inom en minoritet behövt rättfärdiga sitt mänskliga värde och samtidigt inte kränker en annan människas värde. Men det är en kamp i sig, att känna nödvändigheten i att rättfärdiga sig själv, som att man måste bevisa för den andra att man har ett lika stort värde som människa. Men ändå är det nästan det enda sättet.

”Samtal med djävulen” är en filosofisk och psykologisk bok om skam, skuld, värde och acceptans – att först acceptera sig själv och därefter förhoppningsvis finna ”möjligheten till en smula medkänsla med en själv”.

Tonårsbok, tonårsångest, tonårsproblem, tonårsetce.. Visa hela

Tonårsbok, tonårsångest, tonårsproblem, tonårsetcetra. Boken fokuserar mest på hur svårt det är att bryta sig loss från de roller man befinner sig i, i en klass - t.ex. klassens clown, player, etc. Helt klart godkänd, möjligtivs av igenkänning?

Skrämmande inblick över hur sekter fungerar och hu.. Visa hela

Skrämmande inblick över hur sekter fungerar och hur svårt det är att gå ur dem. De utnyttjar svaga människor/familjer, för att sedan hjärntvätta dem. Mycket har man hört tidigare, bl.a. om Jehovas Vittnen och dylikt, men här fick man fördjupad kunskap.

Jag tror även terroristgrupper fungerar på samma sätt. Fattiga människor erbjuds en bättre framtid, men en dag vill ledaren ha något tillbaka av dem. Vad händer då? 11: e september, en utav de dagliga självmordsbombningarna, etc.

Jag skulle ha svårt att tro att någon har haft ett.. Visa hela

Jag skulle ha svårt att tro att någon har haft ett mer händelserikt och våldsamt liv än Gregory David Roberts. Medan jag läste boken googlade jag ständigt hans namn för att se att mannen faktiskt existerade. Trots all tortyr han utsattes för syns knappast ärren på hans kropp, åtminstone de som ligger på ytan.

Shantaram var en annorlunda läsupplevelse som tog mig bort från vanliga miljöerna till en helt okänd en. Och det var det som stod för mycket utav läsupplevelsen, att uppleva Bombay. Roberts kärleksförklaring till staden påverkade mig i synnerhet och fastän jag inte har besökt den, har den redan fallit mig i tycke, speciellt människorna som bor där.

Den största tjusningen med boken var dock filosofin. Allt ifrån Khaderbais filosofiska "timme" till Karlas egna tankar fick en att själv tänka till, varav "Göra fel av rätt skäl" var den regerande. Den idén som jag gillade mest och som kan sammanfatta hela boken är att ödet inte är förutbestämt. Ödet är något man själv kontrollerar med varenda val man gör i livet.

Jag var i övre tonåren när jag för första gången k.. Visa hela

Jag var i övre tonåren när jag för första gången kom i kontakt med Hermann Hesse. Då läste jag romanen "Stäppvargen", en bok som har satt stor prägel på mitt liv. Den gav upphov till introspektion över känslor inom mig som jag ännu inte lyckats förstå på den tiden; och som den relativt lättpåverkbara tonåring jag var anammade jag dessa fullt ut, utan att egentligen fullt förstå att boken snarare handlade om att vi alla inte bara har rätt till en karaktär, utan att vi består av flera karaktärer som skapar vår individ.

Men nu till "Siddhartha". För några veckor sedan läste jag "Spill: en damroman" av Sigrid Combüchen och jag skrev efteråt hur äldre generationer ständigt misslyckas i att förmedla sina erfarenheter till yngre generationer. Och det är detta som "Siddhartha" handlar om. Huvudpersonen Siddhartha är trött på tillvaron och börjar ett sökande efter mening i tillvaron. Han provar på religion, kärlek och sex, pengar men inget ger honom tillfredsställelse. Tills en dag då han slutligen inser hur det inte finns något med mål med sökandet efter mening utan hur viktigt det är att bara vara och älska.

Men Siddhartha förstår att det för oss inte räcker med att acceptera denna slutsats. Han menar på att livet är en sträcka med "dårskaper" att uppleva. Det är just dessa dårskaper som ger äkta insikt som inte kan läras ut. Det är dessa som man måste ta sig igenom för att växa som människa, för att förstå och framförallt för att det är genom våra dårskaper våra liv levs. Och de tar aldrig slut. Vad som är just intressant med alla våra upplevelser är att de egentligen är upprepelser, då alla förmodligen, förhoppningsvis eller olyckligtvis, kommer gå igenom dem eller redan har gått igenom dem. Vi befinner oss alla på olika stadier, där man i förväg kan se misstag som andra begår om man själv begått dem. Ett evigt kretslopp.

Det är just detta som är det mest hjärtvärmande med boken, man lär sig inse våra likheter som människor, hur vi alla har hinder, hur vi alla försöker, hur vi alla lider, hur vi alla gläds, hur vi alla tillsammans går genom livet, lika men ändå inte. "Siddhartha" är helt enkelt något av en filosofisk saga om vår personliga utveckling - om hur vi verkar densamma, men hur vi ändå blir något nytt.

En mycket bra bok att läsa innan man påbörjar univ.. Visa hela

En mycket bra bok att läsa innan man påbörjar universitet eller högskola, speciellt ifall man ska läsa något samhällsvetenskapligt. Den ger en goda råd och tips, allt ifrån hur man ska angripa en hemtenta, till hur man ska lyckas med att samarbeta på ett bra sätt.

Jag drar mig ofta från att läsa antikrigsböcker. M.. Visa hela

Jag drar mig ofta från att läsa antikrigsböcker. Mest för att jag har förutfattade meningar om att de alltid är likvärdiga varandra och när man har läst en så har man läst alla. Och har de egentligen någon nytta, inte enligt en av bikaraktärerna i "Slakthus 5" som skriver att författaren lika gärna kunde skriva en antiglaciärbok. Såväl smältandet av glaciärer och krig verkar vara omöjliga att förhindra.

När Joseph Heller skrev om kriget i "Moment 22" var det en brutal och psykiskt påfrestande skildring över krigets meningslöshet; Dalton Trumbo skrev om de fasansfulla konsekvenserna som kunde drabba någon i "Johnny var en ung soldat"; och så har vi Kurt Vonnegut vars bok mer efterliknar en självhjälpsbok.

Huvudkaraktären Billy Pilgrim hittar ett sätt att röra sig genom tiderna och lär sig av utomjordningarna att tiden inte är något linjärt som vi ofta tillskriver att den är, utan snarare något evigt, där vi hela tiden kan röra oss mellan olika tidpunkter. Allting är redan förutbestämt sägs det, en deterministisk hållning som snarare kan se som en en skyddsmekanism för att orka fortsätta leva genom det hemska kriget. Men lite konstigt är det när Billy vet om framtiden och inte väljer att göra någonting åt den. Det är här det blir en slags brytning mellan det deterministiska och det existentiella. Egentligen har han valet att kunna ändra på saker och ting, men istället låter han de ske som det är tänkt. Han blir en åskådare i sitt eget liv, en dystopisk profet som kan förtälja framtiden men som väljer att inte ändra något. För vad finns det för mening om man någon gång i evigheten ändå alltid finns till?

Utomjordningarna berättar för Billy att han ska använda sitt "tidsvarpande" till att besöka de goda minnena. Men genom hela boken kastas han för det mesta tillbaka i kriget, vilket får en att tänka på posttraumatiskt stressyndrom hos veteransoldater. Vissa händelser sätter bara sådan prägel på ens liv. Eller som Vonnegut ironiskt skulle sagt: så kan det gå.

"Slakthus 5" är en bok om att orka livet genom att leva det eskapistiskt och deterministiskt. I slutändan väldigt tragisk, fastän den med en mörk satir försöker mildra det hela.

”Slumpvandring” är en generationsberättelse om tre.. Visa hela

”Slumpvandring” är en generationsberättelse om tre kvinnor i tre generationer som måste tampas med det förflutna, men även nuet, då det förflutna inte går att undgå, då det är ständigt närvarande, även i nuet.

Kan man fly från sitt förflutna, är frågan som kvarstår när jag stänger boken. Huvudkaraktärerna såväl som bifigurerna uthärdar tragedier som får en att tänka om gällande uttrycket ”vad som inte dödar, härdar”. Vad som inte dödar kan också lämna en för evigt nedbruten utan någon möjlighet att ta sig vidare. Där hoppet om en bättre framtid blir mindre ju trasigare skick ens förflutna har lämnat en i.

Tragedierna i sig återspeglar synen på klass och kön. Det handlar om de som hamnar i botten i hierarkin eftersom de brutit mot såväl förlegade som gällande normer över vad som skapar ens värde: utomäktenskapliga graviditeter, att vara fattig, att vara ett fosterbarn, att vara alkoholiserad, att vara kvinna med sexdrift, etc. Och det kommer inte ut något bra att se sig som värdelös och samtidigt behöva utstå efterdyningarna av det som hänt. Hur finner man då gnistan?

Jag hade länge svårt med boken och tyckte den var platt och klyschig. Men ju mer jag läste om deras livsöden, om all trasighet vi människor bär med oss, om hur vi hela tiden försöker vårt bästa, blev jag till slut gripen.

Jag önskar jag kunde se något ljus i denna mörka bok. En möjlighet till försoning. Men denna försoning verkar enbart komma från demens och död.

Inte min typ av bok. Möjligtvis lite intressant at.. Visa hela

Inte min typ av bok. Möjligtvis lite intressant att få reda på en annan sida av Stockholm, vilken jag själv inte visste var så stor.

Det känns en aning som Lapidus försöker skapa "förebilder" av bad guys; eller åtminstone få en att känna empati för dem. Liksom andra har kommenterat är boken överskattad och utdragen i vissa delar.

Språket är inte det bästa, men inget som man kan förvänta sig utav en kriminalroman.

När jag läste boken tyckte jag nästan att man bord.. Visa hela

När jag läste boken tyckte jag nästan att man borde läsa den istället för att gå i skolan och i med detta så sänks betyget på boken. En bok ska inte vara så mycket lärobok som denna är. Och inte nog med det, slutet var för fristående och det ogillar man oftast som läsare, åtminstone jag i alla fall.

Liksom många kommenterar så är början på boken mycket bra. Efter sida 150 blir det segare och efter sida 290 orkar man knappast läsa tills man kommer till vändpunkten på sida 300. Sedan blir boken återigen seg fram till sida 480 och efter det blir det mestadels konsigt!

Äntligen någon som inte har läst ut boken för tjug.. Visa hela

Äntligen någon som inte har läst ut boken för tjugo år sedan, utan i nutiden!

Liksom de andras betyg får boken en självklar femma.

När jag läste boken såg jag en väg vilken delades upp i två vägar framför mig. Och var det något Sophie många gånger tvingades att välja, var en utav vägarna.
Vissa vägar har en stoppskylt och tvingar en att ta den andra vägen, vare sig man vill det eller ej och andra gånger slutar en svåråtkomlig väg hur skön som helst.

Livet består varje dag av val och i boken fick man reda på många av Sophies val. Men det fanns ett grundval vilket påverkade de alla andra och även jag kommer inte säga vilket detta var.

Jag gav nästan upp på boken när jag började läsa den; herregud vem orkar att gå igenom en bok där en sida tar århundraden att läsa (och det säger jag som har läst August Strindberg) och Styrons medelsnittliga meningar består av 50 ord. Men klarar man sig bara igenom de första sidorna, blir boken en del av en själv, man tvingas helt enkelt att ibland stå ut med den på grund av dess långsamhet, man tvingas att känna sorg, glädje, likgiltlighet och andra känslor när man läser boken och till slut tvingas man att läsa ut den.

Det är så svårt att bygga upp ett anständigt och r.. Visa hela

Det är så svårt att bygga upp ett anständigt och rikt liv, men så lätt att förlora allting och hamna i smutsen. Alexej är besatt av roulette och det är även det som kostar honom allt, hans drömmar, hans kärlek och hans liv. Han försöker intala sig själv att imorgon kommer han sluta, men likadant är det idag för majoriteten av människorna som har någon typ av missbruk.

Boken visar också människans parasitism. Hur vi utnyttjar andra till den grad att vi själva ska må bra. Blanche utnyttjar Generalen som i sin tur försöker utnyttja sin farmor, etc. Det är bara för värddjuret som befinner sig "högst" upp, som klarar sig någorlunda.

Var en aning tveksam när jag började med boken och den var inte så fängslande. Men när jag väl kom in i den efter några sidor var jag fängslad. Samtidigt som han i början av boken lockar till skratt, blir man på slutet äcklad av människornas beteende. Han var inte en stor författare utan anledning.

"Spill - en damroman" är något av en metafiktiv be.. Visa hela

"Spill - en damroman" är något av en metafiktiv berättelse som skapar ett porträtt över en människas liv. Författaren Combüchen skriver om en namne författare som i sin tur skriver en bok om en annan karaktär i boken, Hedwig, och utifrån Hedwigs erfarenheter skapar hon ännu en fiktiv variant av Hedwig i sin egen bok baserad på den förfiktiva Hedwig. Komplicerat? Det låter snarare mer komplicerat än vad det är.

I slutändan får vi ett porträtt över en kvinnas liv som befinner sig i ett vägskäl i livet där hon antingen måste välja att gå sin egen väg eller den väg som stakades ut för många kvinnor - att alltid sätta familjen före sig själv. Är hon egoist som väljer sig själv? Är det egoistiskt att vilja ha varit med om livet och i ålderns höst inte känna att det blivit förspillt - att känna att man har ett förflutet bakom sig? För hur är det i slutändan när man hela tiden passar upp för någon; hur sliter det inte på en när uppassningen blir så pass normaliserad att tacksamheten slutligen övergår i missnöje.

Samtidigt som meta Hedwig lever sitt liv, blickar första Hedwig nostalgiskt tillbaka och försöker dela med sig av sin visdom, med en förståelse för att alla ens val inte var de rätta och med försök att få kommande generationer att tänka annorlunda. Men som meta Hedwig visar har vi alla i ett tidigt skede av livet ett inre tvång att göra det som då faller oss viktigast, innan vi slutligen hamnar i de äldres fotspår och blickar tillbaka till vilka val vi gjort. Vi vill ju inte att någon ska komma och säga åt oss hur vi bör leva vår liv, vilket samtidigt innebär att liv ofta efterlevs lika, man får samma erfarenheter och kunskapen som av de äldre fanns till hands går till spillo.

"Spill - en damroman" är även observation i en författares verksamhet. Hur ens eget liv passiviseras till följd av romanfigurers, hur man blir en åskådare istället för en utövare, hur man vill att liv ska framställas som något linjärt och där varje handling ska ha ett syfte.

Allt som allt är det en berättelse om livet. Om att man aldrig vet vilka vändningar det tar. Om att man aldrig vet vad som väntar om. Om att man bara har ett liv.

Liksom den första recensenten till denna boken, de.. Visa hela

Liksom den första recensenten till denna boken, delar jag åsikten om att boken varken är bra eller dålig. Boken var visserligen tänkt om en fars - själv ansåg jag det om främlingsfientligheten mellan amerikaner, brittanier (och även zigenare).

Men sedan tänkte jag på Oscar Wilde och spöket - om vilka likheter som finns mellan dem. Innan amerikanerna flyttade in i Canterville var ju spöket en riktig gast som skrämde allt och alla. Oscar Wilde var också en författare som snabbt blev känd i hela världen (även världen). Men sedan kom amerikanerna som tryckte ner spöket. Oscar Wilde, kom ut och sade att han var homosexuell och aldrig blev det någonsin som förrut för honom.

Förutsåg han sin egen framtid med denna bok? Liksom spöket dog, dog sannerligen Oscar Wilde också i sorg.

Läs den, det enda du förlorar är en timme av ditt liv, istället för att sitta framför en TV. En självklar trea.

Lizzy, en självständig kvinna, i en tid då det int.. Visa hela

Lizzy, en självständig kvinna, i en tid då det inte passade sig.
Mr Darcy, en stolt (på det negativa sättet) man, med ett fördomsfullt förakt. Tillsammans, ett par som kommer att gå ner i världslitteraturen.

Jane Austens böcker som skrevs för ungefär 200 år sedan, fungerar lika utmärkt idag som då. En kärlekshistoria med mycket ironi. Austen lyckas verkligen med att göra bikaraktärer till huvudkaraktärer. Nästan alla får sina egna präglade personligheter.

Ett måste inom världslitteraturen.

”Livet är som en chokladask, man vet aldrig vad ma.. Visa hela

”Livet är som en chokladask, man vet aldrig vad man får” sade Forrest Gump. Citatet i sig är något av en sammanfattning på John Williams roman ”Stoner” som är ett porträtt över huvudkaraktären William Stoners liv. Det är en bok om livet, om hur allting är en enda slump som man hoppas ska gå vägen för en, men hur det så lätt kan skita sig. Men oavsett vilken genre livet får, fortsätter det vidare till sista andetaget.

”Stoner” beskriver namne karaktärs livshistoria. Det är en historia om en pojke som lämnar sina föräldrars bondgård för att bli akademiker, om en ung man som hamnar i ett kärlekslöst äktenskap, om en envis karl som får en fiende för livet, om ett liv där glädjeämnen är hushållna till en miniminivå.

Det är sällsynt att hitta böcker som berör en ända in i märgen och som får en att tänka på ens eget liv, vilka val och felsteg man gjort. Det är i alla fall vad jag hittade i ”Stoner”, en fruktansvärd vemodig bok om en man som livet inte ville väl. Visserligen kan man inte enbart skylla på livet då Stoner i sig ofta förefaller handlingsförlamad för att vilja ändra på vissa omständigheter som skulle gynna honom.

John Williams prosa är till den grad fantastisk att man sträckläser denna bok. Man gläds med Stoner, man känner sig sorg tillsammans med honom, man vill läsa vidare med hoppet om ett lyckligt slut. För i slutändan är det inte enbart en historia om William Stoners liv, utan en möjlig profetia över ens eget liv. Läs den!

Den första och enda boken som jag har känt mig så.. Visa hela

Den första och enda boken som jag har känt mig så relaterad till. Igenkänning till 110 %, trots att boken i sig själv är en bland många som handlar om människans dualism.

Jag var själv inte en favorit till kafkastämningen i teatern, men den visade en process över människoutveckling, inklusive konsekvenser.

Ett mästerverk.

Omläsning 2022-08-01


Stäppvargen blev den första boken i mitt omläsningsprojekt. Det är en bok som betytt något oerhört i mitt liv och som fick mig att se på världen på ett visst sätt. Så föreställ min förvåning när jag läser om den och inser att jag har missuppfattat den helt och hållet.

När jag som tonåring läste boken kunde jag identifiera mig med Stäppvargen, en enstöring som såg igenom människor och livet, något av en misantrop. Jag undrar hur jag kunde missa huvudbudskapet i boken, nämligen den förvandling som Stäppvargen genomgår. Han inser att en människa inte går att kategorisera, utan att vi består av ett myller av motsägelsefulla drifter, tankar och känslor, och hur vi inte bör vara rädda för att acceptera denna inre konflikt.

Är det en frihet att kunna acceptera sin komplexitet eller behöver man en fast punkt för att inte tappa greppet om vem man uppfattas vara? För det är inte bara omgivningen som bestämmer vem man är, till viss del sätter man även sätta sitt eget jag i ett fack för att kunna förstå sig själv.

Denna gång föll även delen med balen och den mystiska teatern i mitt tycke. Kanske var den för symboliskt tyngd när jag var tonåring, medan den nu kom att förstärka budskapet.

Det är en mer positiv upplevelse som Stäppvargen lämnar mig med. Kanske jag inte tycker att den är det personliga mästerverk som mitt tonåriga jag tyckte, men en påminnelse om vad det innebär att vara människa.