Brevet till månen handlar om Moa som så gärna vill.. Visa hela

Brevet till månen handlar om Moa som så gärna vill skriva ett brev till månen, hon undrar om månen känner sig ensam.

En varmt berättelse om en flicka som fundera mycket. En dag tar hon tag i sina funderingar och frågor. Hon skriver ett brev till månen och frågar om hon känner sig ensam. Man får följa Moa och brevets väg till månen på ett mycket lärorikt och roligt sätt. Bilderna som är av kollageteknik och är både roliga och innehåller mycket att prata om.

En bra bok som tar tillvara barns nyfikenhet på kunskap och på saker som ibland kan kännas svåra att förstå. Rymden är ett ämne som både är abstrakt och spännande, dock kunde det kanske finnas mer fakta i berättelsen det gick helt plötsligt för snabbt, själva månfärden och besöket kunde fått mer utrymma kanske några sidor till, den passar för både flickor och pojkar.

Bokdebutant/Zusan

I boken Cirkeln har ondskan kommit till stan. En u.. Visa hela

I boken Cirkeln har ondskan kommit till stan. En ung pojke har begått självmord, strax efter ett samtal med skolans nye rektor. Invånarna är omedvetna om vad som pågår förutom några sextonåriga flickor som blir kallade till parken en mörk natt. Dessa sex flickor upptäcker att de är häxor och gemensamt måste de ta upp kampen mot vad som hotar dem och i slutändan hela världen.

Upptakten i Strandbergs och Bergman Elfgrens debutbok är spännande och gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Även om ämnet kan få mig att stöna till en början, "ännu en bok om magi", så lyckas den snabbt fånga upp mig igen. Antagligen för att det drivande i boken är huvudpersonerna och inte magin i sig. Tjejerna med alla sina olikheter är lätt igenkänningsbara för var och en av oss. Deras karaktärer går från den mobbade till den som mobbar, från plugghästen till alternativtjejen. Så kampen innebär också att ta sig över svårighetern mellan varandra och gemensamt mot vuxenvärlden. Att lära sig att helheten i gruppen är starkare än dess enskilda komponenter.

Författarna använder sig av en försynt och nertonad symbolik där platsen för ondskan är skolan. Där mobbning, glirningar och tuffa krav på att höra till är vardagsmat. Självklart med en rektor som står handfallen inför eleverna. För många ungdomar finns det inget symboliskt alls i detta utan det är en vardag som man går till varje dag, med en vuxenvärld som står lika handfallna i verkliga livet.

Men hopp finns och ges, någon vuxen kan reagera om han får en vägledning, och tillsammans kan man om alla är med.

Boken är välskriven och spännande, författarna lyckas även
lägga in några tårfyllda avsnitt. Den hoppar mellan vänskapens prov, kärleken och magin och lyckas få framförallt några karaktärere att träda fram och göra oss delaktiga. Fortsättningen ska bli kul att följa.

Camilla/Bokdebutant

När jag började läsa så tänkte jag, roligt! Första.. Visa hela

När jag började läsa så tänkte jag, roligt! Första skrönorna var kul och fyndigt och man fnissar lite åt Fabbes ägg och annat skoj. Efter det är det rättså mycket upprepning med olika statshuvuden i historiska händelser och det spelar ingen roll att Jonasson tillrättalagt historia på ett fiffigt sätt, om man inte orkar ta in det.
Jargonen i gänget, korkade ämbetsmän och fylleromantiken blir rätt snabbt gammal, och jag vet att jag inte ska bry mej, och att "min Sköna" ju är en komplimang, men det känns lite gubbsjukt. Och det är väl kanske som det är med det där, som Allan skulle sagt, men se endimisionellt det blir det.
Att leva om, och inte stanna upp för att ett visst antal år infunnit sej är så sant som det är sagt, men Allans framfart är ju direkt livsfarlig för hans omgivning och man kan inte låta bli att reflektera över syster Alice och den där nyckeln.
Att historia och politik ofta går hand i hand med galenskap, det vet vi och bättre blir det ju inte av Allans ofta missplacerade s k bondförnuft.
Boken får en osökt att tänka på Forrest Gump, men den sympati man kände för Forrest i hans ofrivilliga involveranden och äktheten i karaktärerna omkring honom finns inte på samma sätt i Hundraåringens värld.
Och ändå är det småtrevligt och småputtrigt skrivit, som en fika med en senil gammelmorbror, där man är glad att man gick men lika glad när man får gå hem. Man fnissar lite åt stolligheterna men så snart man är på bussen har man glömt det hela.

Anna flyttas och får växa upp i sin mosters familj.. Visa hela

Anna flyttas och får växa upp i sin mosters familj efter hennes bror försvunnit och familjen splittrats. Som ung kvinna beroende i Stockholm börjar hennes förflutna påverka henne mer och mer destruktivt. Med hjälp av kompisen Mirja börjar hon ställa släkt och vänner till svars, och tankarna på tonårstiden och första förälskelse tränger sej på.

Man dras med i historien på något underligt sätt fast det inte är en traditionell deckare eller pageturner. Det är inte svårt att räkna ut vad som hände för 16 år men det är inte poängen med boken. Vad som drar med en på resan är hur det påverkade de runtomkring och hur olika man tolkade händelsen eftersom ingen talade med varandra. Rädslan för vad som kunde vara sant tog över och antaganden fick drastiska konsekvenser.
Karaktärerna har fel och brister och det är vad som gör att dom känns verkliga. Man irriterar sej på Annas barnslighet men kan samtidigt se hur hon alltid fått ursäktat sitt beteende just för vad som hände henne. Hennes resa till att börja mogna är intressant. Det destruktiva beteendet i motsats till väninnan som njuter av att vara den som tar hand om henne och behovet av att bli sedd som tonåring är bra beskrivet. Skammen och uppstudsigheten känns igen och att Söderlind inte ursäktar sin huvudperson är skönt. Hon ska inte ändras till en bättre version av sej själv utan bara kunna förstå bättre, kunna göra bättre val i framtiden, förhoppningsvis.

Jag ville så gärna att Jan Wallentins Strindbergs.. Visa hela

Jag ville så gärna att Jan Wallentins Strindbergs Stjärna skulle vara en bra bok. När jag fick den med sitt spännande omslag och baksidetext kunde jag knappt bärga mej. Iden och upplägget är en bok i min smak. Så gissa om jag blev besviken. Något som började mycket bra, om än med konstiga ordval och upplägg, blev snart jobbigt att läsa. Wallentin börjar på flera bra idéer och karaktärer men han drar aldrig ihop det. Det mesta lämnas som skisser och idéer. Boken är en DaVinci kod-Millenium kopia men missar det som gjorde DaVinci koden intressant; möjligheten att följa med i resonemanget utan att bara behöva köpa författarens slutsatser i blindo. Brown lutar sej mot välkänd mytologi och presenterar tavlor och dokument så att läsaren kan själv överraskas av V och pekande marmorfingrar. Men varken Andrees luftfärd eller Sven Hedins upptäckt är så känd och Wallentins teorier är vagt framlagda utan kittlande uppbackning och dessutom med en total fantasi som slutkläm. Detta gör att hela poängen missas. Vem som helst kan hitta på en fantastiskt teori kring gamla dokument. Poängen är att förankra dessa i verkligheten på ett sätt som övertygar.
Personerna i boken är många och flyktigt framlagda. Elena eller ”italienskan” påminner om Lisbeth Salander men är så fragmentariskt presenterad att man aldrig fattar tycker för henne. Don Titleman, bokens huvudperson övertygar inte med sitt trötta tablettmissbrukande som han kan eller inte kan hantera beroende på var i handligen Wallentin behöver honom utslagen eller hög. Eva Strand Titelmans advokat insisterar på 40-talsmode med höga blanka stövlar och skaldjurssallad när paret med begränsade tillgångar flyr till Europa. De mest berörande porträtten är Erik Hall som tyvärr dödas i början av boken och Titelmans farmor, Bube.
Under Wallentins författarporträtt får vi egentligen inget veta om honom heller, mer än att han sålt boken för rekordbelopp till 14 länder. Och det är i just detta, tror jag, problemet ligger, om jag nu får spekulera. Boken skulle ut, den var redan såld och man klämde ut den ca 6 månader till ett år för tidigt. Vad som hade behövts är en strikt lektör och rejäla bearbetningar. Då hade man haft en bestseller som kunde leva upp till sin hype. Nu faller den kort. Upprepandet av succéförsäljningen hjälper inte boken, utan förstorar dess skavanker och när Wallentin skriver i sitt ”tack till”, att vid de fåtaliga tillfällen där romanen avviker från verkligheten borde verkligheten ändra sej, så vill man ta fram den där stjärnan och punktera hans ego. Hade Wallentin och Bonnier presenterat en säker och genomarbetat bok, så hade den typen av chutzpah varit underbar.

Bokdebutant/Maria

Samuel har bestämt att klassresan till Gotland i n.. Visa hela

Samuel har bestämt att klassresan till Gotland i nian ska bli hans sista resa och känner att nu lägger lugnet sig. Hans sista önskan om att få berätta för tjejen han har varit kär i länge ska han uppfylla. Klassresan är som de flera klassresor fyllda med intriger och spännande händelser.

Författaren beskriver Gotland och miljön omkring realistiskt, man följer berättelsen och har svårt för att lägga den ifrån sig. Det är spänning från första till sista sidan och händelserna avlöser varandra i ett bra tempo. Språkmässigt har författaren lyckats bra med dialogerna, man får känslan av att det är Samuel som skriver boken.

Hon beskriver hur hemskt och fruktansvärt det kan vara att inte känna som om man hör hemma någonstans. Utanförskap och osäkerhet av att inte höra hemma är något många ungdomar drabbas av på sin resa mot vuxenvärlden och det är många som finner just denna tid som den svåraste i livet i alla fall just då.

Bra bok jag kan rekommendera varmt

BD/Z

Läste nyligen Jesper Ersgårds "Ut kom vargarna", e.. Visa hela

Läste nyligen Jesper Ersgårds "Ut kom vargarna", eller läste är kanske inte riktigt ärligt för efter en rad brutala övergrepp, mord, våldtäkter beskrivit i detalj skummade jag mej igenom till slutet. Det är inte så att jag är känslig, utan det som stör mej är frosseriet i blod, hjärnsubstans, krossade näsor och ben, uppskurna kroppsdelar. Sensationellt våld. Porträttet av en rättrådig polis som faller och själv blir våldsam har inte samma djup som t ex i ”Crash” och kan inte hålla storyn uppe.
Det blir rätt och slätt mycket våld för våldets skull. Personerna i storyn engagerar en inte. Varför ska man bry mej om dessa hel och halv psykopater som skär upp varandra och alla andra som kommer i vägen i sin iver att hämnas. Det verkar inte finnas någon finess eller tanke bakom, bara det grova våldet i sej.

Bokdebutant-Maria