"Det var just vid denna tiden på dygnet han kunde gripa henne. Till klockan fyra på morgonen gör man i allmänhet ingenting, och man sover, även om natten varit ett självbedrägeri. Ja, vid den tiden sover man, och det är en tröst, eftersom ett oroligt hjärtas högsta önskan är att ständigt besitta den varelse det älskar eller också att under skilsmässans tid kunna försänka henne i en drömlös sömn, ur vilken hon inte kan vakna förrän på återföreningens dag."
Vackert och gripande. Ett modernt mästerverk. Camus lyckas med pesten beröra en på ett sätt som han i min mening inte lyckades med fullt ut i Främlingen. |
(49 år)