Stäppvargen Boken är uppdelad i tre delar, med tr.. Visa hela

Stäppvargen

Boken är uppdelad i tre delar, med tre olika ingångsvinklar: Utgivarens förord, en kylig, objektiv analys av huvudpersonens inre – beskrivet av en utomstående – och Harry Hallers egen berättelse.
Boken är egentligen en beskrivning av en personlighetsmodell, alternativt tidssjukdom, och är därför svår att på ett enkelt sätt sammanfatta. Allting utgör stoff till en helhet, en beskrivning, och allting som vi möter i boken har ett samband. Så är till exempel bokens andra del, ”traktat om stäppvargen”, en uppräkning av tydliga drag hos en speciell individ, ett porträtt som ger vid handen vad som är kännetecknande för denne Harry.
Boken presenterar vissa specifika förutsättningar som man idag kan ha svårt att identifiera sig med, som att huvudpersonen växt upp under romantiken och härstammar från en strängt pietistisk familj. Men boken budskap är vidare och universellare än så, och om man ska våga sig på att sammanfatta dess grundproblematik kan man säga: de svårigheter som uppstår när något form av förtryck upphör. I djupare mening förtryck av anden. Det må vara kristendomen eller romantiken, båda med en inpiskad platonism och våldförande på anden.
Båda inpräntar en sorts skuld över vardandet, och när sen gamla värderingar luckras upp och omprövas, står man där, med skulden intakt och ett svagt utvecklat själv. Självet har bågnat under de höga idealen, och får inte längre någon styrsel sedan det fasta upphört. Då problematiseras förhållandet till en själv, och saker som man förträngt tränger obönhörligen upp till ytan. I detta fall Harry Hallers mörkare sidor, som inte hade någon plats i det borgerliga samhället. Ett själv som inte står i överensstämmelse med sig själv – ett svagt själv – föder sedan alla andra drag/problem som tas upp i boken: en överkänslighet för omgivningen, självhat, spinnande reflexion och navelskådning. Vidare oförmåga att älska, att ha nära mänskliga relationer, och att förpliktiga sig till eller binda sig vid någonting, då ju vederbörande hamnar i kontakt med sig själv, öga mot öga med detta själv som han så innerligt försökt förtränga och är rädd för.
Han är ständigt på vakt mot något hot, något farligt och ångestframkallande, och den ångesten skulle bli tydligare och smärtsammare i en nära relation till en annan människa. Inte ens livet vill han binda sig till, utan leker ständigt med tanken på själmordet, och att närhelst han vill kunna dra sig ur.

Den futtiga trygghet och värme som strömmar ut från den borgerliga världen föraktar han givetvis, eftersom han själv har lämnat den bakom sig, i ett försök att hitta något nytt, men han längtar samtidigt tillbaka till denna smula värme som den skänkte.
Vi har alltså att göra med en människa i utkanten av det mänskliga, och han känner universums iskalla oändlighet ligga framför honom. Så halas han åter in i mänsklighetens ombonade värld av kurtisanen Hermine. Hon svarar på någonting inom honom, och isoleringen bryts. Han tinar upp och kan åter börja andas.

Boken målar vidare på detta porträtt, och Harry blir en grundläggande, universell problematik utdragen till sitt yttersta. Somt kan man identifiera sig med, trots en annan tid och annan situation, somt förblir tidsbundet och knutet till det samhälle Harry levde i.
Lösningen presenteras i slutet av boken: att inte känna skuld över vardandet och det oupphörliga livsflödet utan istället kasta sig in i det med liv och lust, som på lek. Att istället för att asketiskt vända sig bort från det med blicken fastnaglad på något absolut försona sig med det och göra det till sin verklighet. På gott och ont.
I en liknelse skruvar Mozart, som han träffar, ihop en radioapparat som han låter spela Conserto Grosso av Händel. Det bristfälliga ljud som strömmar ur rasioapparaten av den mest fullkomliga musik representerar den hinna som finns mellan idé och form, det gudomliga och mänskliga. Något man får lära sig att ha överseende med och acceptera. Annars stångar man sig blodig. Verkligheten är ingen romantisk hjältesaga utan en ganska banal borgerlig liten håla. Humorn är det krydda som måste till. I den kan man acceptera det absurda i existensen och inrymma motsatser.

Att Harry Haller, liksom sin författare, startade som romantiker är givet: romantiken är själva inkörsporten till den extra dimensionen som Harry stundom känner sig tyngd och plågad av. Han bekände sig åt det esoteriska, förandligade och upphöjda i sin ungdom. Han trodde blint och trosvisst som ett barn på livet, konsten och människans höga bestämmelse, men berusningen släpper så småningom, och istället finner han en värld som hans äkthetssökande, stolta och lättsårade idealism inte kan fördra. Istället tvingas han leva i halvförbittring i resten av sitt liv.

Ungdomen förlänar allting en skönhet, ett sagoskimmer, kanske av sublimerad könsdrift som är i uppvaknande, ”som under senare år blott stundom kommer tillbaka till de utvalda och diktarna”.
Många av Harrys sort längtar ofta tillbaka till denna oskuld, denna förtrollade värld, men istället för att sträva tillbaka mot denna begynnelse, uppmanas han att kasta sig in i livets malström, den ständiga återkomsten med ett leende på läpparna. Det är en form av separationsångest Harry genomlider, men var sak har sin tid, och Harry vet att man aldrig kan få tillbaka något passerat.

I kontrast till att återförenas med urmodern, med livsströmmen, det eviga, står jaget som en plattform. Ett provisorium. Ett slags förbannelse, som människor av Harrys sort vill söka utplåna, bli av med. ”Leva innerligt kan man bara på bekostnad av jaget.” Likaledes kan man bara fullt ut hänge sig åt någonting (t ex skönhet) på bekostnad av jaget, denna självhävdelse som futtigt går in för att upprätta sig själv och hävda något slags värdighet.
Jaget är någonting som ligger i vägen för att tränga in i något. På samma sätt kan jag känna då jag lyssnar på Mozart, denna bitterljuva skönhet, gudsfläkt; då känner jag en skam i kroppen! Då kan jaget bara vara något fel. Jaget ett fåfängt hävdande som skulle brännas bort i nära kontakt med det gudomliga.
Medelmåttor ser ofta som sin enda uppgift att forma detta jag, och tror att det är det yttersta: de ser inte kontrasten mellan jaget och det gudomliga.
Som framgår av resonemangen kan detta bara vara självupplevt om man ska kunna förstå det. Det går inte att ha något akademiskt intellektuellt förhållande till det, och jag erkänner att jag själv inte kan ta in allt.

Är detta en tidssjukdom, eller endast Harrys eget halvt förryckta själstillstånd? Den som lever i slutet av en kulturepok får naturligtvis genomlida dess nackdelar, och upphöjandet av ögonblicket till något evigt ungt och förandligandet av naturen – under romantikernas ledning – tog istället död på desamma och efterlämnade en unken luft. Nu ville man ha liv! En känslig individ som Harry suger naturligtvis upp stämningar i tiden och genomlider dem själv. Sedan hatade han den förljugenhet hos omgivningen som han själv innerst inne brottades med. Projicerade den så att säga på tiden.

Jag skulle säga att romanen i första hand är expressionistisk, med inslag av det som karaktäriserar existentialismen. (Harrys situation är ju självvald, och Hermine förebrår honom det.) Man får en slags känsla av att alla personer i boken är till för Harry, eller kanske rent av är en del av honom.
Detta är ett själsdrama med en expressionistisk lyskraft, men självansvaret är ändå en viktig del av bokens tema, och man har svårt att tycka synd om denne Harry. Reflexioner och funderingar över det egna jagets förhållande till omvärlden gör den sålunda existentialistisk.