Populärmusik från Vittula, en recension av Adam Ruuth.
Jag har hört många prata om den, denna bok som ska vara så genialisk och rolig, jag har sett den i bokaffärerna med dess
gula fram- och baksida, som är prydda med vitsord från olika storortstidningar. Men samtidigt hade ju min bror sagt att
boken inte var mycket att ha. Och det är ju så med min bror och mig att vi kanske inte gillar samma böcker, men det är
underligt att jag nästan alltid ogillar de litterära verk som han inte tycker är så värst, och vice versa. Skulle den här
boken som handlade om en finsksvensk pojkes uppväxt och öden i Pajala med omnejd tilltala mig? Det var bara att hålla
andan och börja läsa.
Den handlar alltså om en pojke, vars namn är Mattias, detta är helt oväsentligt eftersom det bara nämn en gång i hela
boken. Han och hans kompis Niila är med om olika saker under sin uppväxt, bland annat en mäskdrickartävling,
snöbollskastning på uppsminkade tonårstjejer och framförallt Rock n' Rollens intåg i den norrländska glesbygden.
Boken berättar också om Pajalabornas syn på "södra Sverige" som verkar inbegripa allt land under polcirkeln. Mikael
Niemi berättar om alla saker som verkar vara typiskt för den typen av människor den här boken handlar om, genensamma
drag som är både underlägsna sydsvenskarnas (tandhygien) och överlägsna(kroppsstyrka och bastutålighet). Det är en bok
som berättar om enskilda händelser i en pojkes uppväxt, ungefär som om det hela vore en kryddad dagbok från sextio- och
sjuttiotalen.
Det handlar som sagt om Mattias, en helt intetsägande person som, med tanke på hans ålder, är ganska barnslig. Hans
kompis, Niila, är en annan luddig person som förutom sina religiösa släktband och underliga tystlåtenhet är helt
ointressant. Jag är helt övertygad om att jag om några dagar helt har glömt var enda person i den här boken, så
stor avsaknad av inre egenskaper har karaktärerna i den här boken. Visst, då och då får man en glimt av ursamiska
anleten och övertydliga kroppliga deformationer, men det är nästan allt man får. Hur folk som är mer insatta i
litteratur kan berömma berättarformatet i den här boken övergår mitt förstånd, varje kapitel kunde lika gärna
handla om vilken pojke i Pajala som helst. Lustiga observationer och dråpliga situationer finns det gott om, och just
dessa saker verkar vara det boken har baserats helt på, utan någon vidare känsla för kontinuitet. Kanske ville Mikael
Niemi berätta för resten av Sverige om ett utdöende släkte av Svenskfinskar i Lappland, men att säga att den här boken
skulle ha något slags djupare budskap vore i mina ögon att gå för långt. Mikael Niemi skriver på ytan och kommer sällan
ljupare än så, han skriver som en man i femtioårsåldern med en trettonårings fascination för sprit, brudar,
exkrementer och latent homosexualitet.
Kanske är den här boken roligare om man har upplevt sextio- och sjuttiotalen själv, själv kan jag inte finna dessa
kopiösa mängder humor som alla talar om. Historien och hoppande och flackande utan en grundläggande rytm. Humorn ligger
mig som sagt inte i smaken även om Mikael Niemi ibland har ett högst unikt sätt att beskriva ljud och stämningar som jag
kan uppskatta, och som dessutom var det enda som fick mig att komma igenom den här boken. Ganska vardagliga händelser
blandas här upp med övernaturligheter som spöken och helt osannolika situationer som jag antar har för syfte att
överraska, men som endast får en att stöna högt och rulla med ögonen. Att slösa några timmar på att läsa den här boken
skulle vara ett slöseri med tid, om man inte räknar med att man nu kan lägga till Mikael Niemi på listan av överskattade
författare som man ska hålla sig borta från. Om folk kan tjäna pengar på att skriva sånt här osammanhängande dravel
borde jag kanske slå mig in på författarens bana och göra mig en förmögenhet.
Läs inte den här boken.
|
(44 år)