Detta är ännu en överreklamerad tramsroman där karaktärerna och historien är så absurda och verklighetsfrämmande att man till sist inte orkar bry sig. Slutet är så illa uttänk att jag bara skummade igenom sista kapitlet. Kändes som en dålig kopia på Da Vinci koden.
Vad som verkligen irriterar mig är alla de små bihandlingar som inte har någon bäring på huvudhandlingen. Det känns mer som om författarparet bakom "Lars Kepler" bestämt sig för att bocka av alla delar i deckarkostcirkel - lite spänning, lite mord, lite polishjälte, lite sex, lite psykopat och lite tramsigt slut.
I början försöker de också sig på ett litet författartrick. De skildrar en och samma händelse ur tre människors perspektiv. Kul, förutom att de sedan glömde bort att använda berättartekniken i resten av boken, vilket stärker mina misstankar om att författarna bestämt sig för att bocka av så många egenskaper som möjligt i debutromanen.
I en annan del av boken är huvudpersonernas son kidnappad. I denna högst tragiska stund bestämmer sig mamman för att vara otrogen.
Ute i Sundbyberg härjar ett pokemon-gäng i åldrarna 6-13 som har som affärsidé att stjäla pengar från andra barn.
Morfar är såklart pensionerad polis och drar igång en egen spaning med
skarpladdat vapen.
Listan på knasigheter kan göras hur lång som helst.
Handlingen bärs också till stora delar fram genom dialog mellan karaktärerna. Att sida upp och sida ner läsa repliker känns nästan som att läsa ett skådespelarmanus.
Boken känns som ett examensarbete från en kommunal studiecirkel.
Köp den inte. Låna den av någon om ni kan.
|
(56 år)