Detta är en sådan bok som följer med en i tankarna flera dagar efter man avslutat den. Personligen tycker jag att Älskaren är en fantastisk och gripande berättelse. För den som tycker att boken är förvirrande i början är det på grund av att Duras pratar om hur hon ser på sig själv och böcker hon tidigare skrivit. "Plötsligt minns jag inte längre vad jag undvikit att berättat i de delar av mina böcker som har med min barndom att göra”. Detta är vad jag tror att Duras syfte med att skriva denna bok är. Att klargöra vad som är sanning och vad som är fikton ur hennes tidigare böcker.
Duras ställer hela tiden sig själv i centrum och berättar endast det som reflekteras i hennes ögon direkt. Inga speciella miljöbeskrivningar eller ingående förklaringar av något runtom som är ovidkommande tas upp.
Författaren ger oss en viss mängd information, hon berättar enkelt hur det var, men vill att läsaren själv ska analysera handlingarna och karaktärerna. Detta gör att läsaren dras in på ett helt annat sätt än om vi skulle få alla värderingar och tankar upplagda på ett fat. Något som är speciellt i Älskaren är att inga känslor beskrivs, utan endast uttryck för känslor. Så som till exempel "han gråter" stället för "en stark känsla av ångest överföll honom, tårarna började sakta rinna nerför hans kinder"
Denna bok är fantastisk på det sätt att den ska kännas så opersonlig, men i och med att författarinnan inte berättar för mycket sugs man verkligen in i handlingen och man finner att boken blir otroligt personlig.
Jag skulle vilja påstå att detta är den bästa bok jag läst. Den är så perfekt balanserad från början till slut.
|