|
|
Pickelhaubt  (45 år)
| |
| Pickelhaubt är en obotlig mysanarkist, som pluggar till bibliotekarie, jobbar på bibliotek, och översätter skönlitteratur i terapeutiskt syfte. Pickelhaubt har läst nästan alla böcker av Sture Dahlström, och tagit sitt användarnamn från en karaktär i en av hans romaner. Hon har slukat, tuggat och smaskat i sig böcker sedan fröken Ingrid tog med alla barnen till Vintrosa kommundelsbibliotek, som då låg inhyst i ett ålderdomshem, och där Pickelhaubt tyckte allra mest om att gömma sig i u, U-hyllan, med färgstarka bilderböcker om vilda djur i djungeln. Mest var det tvättbjönar och pandor som gällde. Numera föredrar hon skönlitteratur, och tycker att den är som skönast när den skippar alla uppblåsta stilistiska modenycker och bara vill berätta. |
Senast inloggad 21 jul. 2008
Besökt boksidan 5 ggr.
|
Tot. 2 recensioner
Snitt-Betyg: 5
|
Nedan visas alla recensioner skrivna av Pickelhaubt
| Titel |
Författare |
Recension (inledning) |
Betyg |
Datum |
|
| Fakta om Finland | Loe | Om du har en förkärlek för oändliga meningar och i.. Visa hela | 5 | 08-07-08 | | Om du har en förkärlek för oändliga meningar och inte tycker att det gör något med tusen miljarder till synes meningslösa sidospår som sakta men säkert mynnar ut i en helt ovanlig människas uppgörelse med sig själv ska du absolut läsa den här varma och kloka berättelsen om en norsk broschyrmakare vars namn vi aldrig får veta.
| | Gör vad du vill | Loe | Om en norsk 18-årig bratstjej som blir familjelös.. Visa hela | 5 | 08-07-08 | | Om en norsk 18-årig bratstjej som blir familjelös när mamman, pappan och storebror störtar med ett plan i Afrika, och hur hon hanterar livet efter kraschen genom ett antal misslyckade självmordsförsök. Bokens originaltitel är Muleum, det vill säga barnspråk för museum. Alla riktiga familjer har såna där ord som bara förstås och har betydelse inombördes. I min familj har vi till exempel "åka på hellemester och bo på popotell", och min egen son trodde länge att polisbil faktiskt hette polispobil eftersom jag och hans pappa tyckte det var så gulligt att vi avstyrde varje utombördes försök att korrigera missförståndet... Att inte längre ha en enda människa i livet som talar samma språk är förstås fruktansvärt ledsamt. Det är ungefär om det som boken handlar. Får man verkligen lov att ha roligt åt en ung människas längtan efter att sluta finnas? Det kan jag inte svara på, men det är alltid befriande att inte vara ensam om att ta döden på allvar. Man kan också läsa den om man vill få tips på hur man bäst överlever ett fall från sjunde våningen, eller hur man raggar upp och parar sig med elitidrottande koreaner i Seoul.
|
|
|
|
|
