Med sin mästerliga översättning av det babyloniska.. Visa hela

Med sin mästerliga översättning av det babyloniska skapelseeposet ”Enuma Elish” introducerar Ola Wikander (81-) en litterär skatt för svensk publik. Tillsammans med Gilgamesheposet utgör detta epos en ovärderlig källa till kunskap kring den religiösa föreställningsvärld som var rådande i det forntida Mesopotamien. Det område som brukar beskrivas som ”den moderna civilisationens vagga” eller ”tvåflodslandet”, d.v.s. området mellan floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak.

Den version av verket från vilken Wikander utgår har daterats till ca 800 före Kristus men man är idag ense om att verket är av betydligt äldre datum och man uppskattar dess ursprung till perioden 1500-1000 före Kristus.

”Enuma Elish” eller ”när i höjden” (sv. övers.) består i sitt original av sju lertavlor och språket är akkadiska, ett östsemitiskt språk vilket var i bruk under perioden 2500 före Kristus till 100 efter Kristus.

Berättelsen inleds med en teogoni, d.v.s. en beskrivning av hur gudarna själva blev till. Genom en förening av Apsu, (det söta vattnet/den manliga principen) och Tiamat, (det salta vattnet/den kvinnliga principen) två förstadier till gudar uppstår de första egentliga gudarna. Därefter följer flera generationer gudar vilka alla blir mäktigare än sina föregångare och slutligen föds stormguden Marduk, den mäktigaste av dem alla.

Marduk kan beskrivas som verkets hjälte - i den mån beteckningen hjälte är passande - och det är genom att döda Tiamat, symbolen för kaos, som han kan bringa ordning och skapa världen. Slutligen skapas även människan men enkom i syfte att tjäna gudarna och till skillnad från i exempelvis Bibeln är det i ”Enuma Elish” gudarna som är skapelsens krona.

”Enuma Elish” är dock betydligt mer än bara en skapelsemyt. Berättelsen är mångbottnad och förutom dess mytologiska innebörd är den även att betrakta som en politisk skrift. Marduk beskrivs som den som grundar staden Babylon eller ”guds port” (sv. övers.) och genom att staden förklaras vara ett verk av gudarna, motiveras i samma stund dess överhöghet över andra städer. Med detta som utgångspunkt kan verket ses som en nationalistisk propagandaskrift för Babylon och det forntida babyloniska riket.

Men Enuma Elish är även en astrologisk skrift. I den femte tavlan beskrivs hur Marduk skapar stjärnorna och de övriga himlakropparna och ger gudarna deras positioner på himlen. Till detta kommer att verket bjuder en omfattande del svårtolkad ordmagi och den näst sista och sista tavlan utgör till stora delar en uppräkning av Marduks femtio namn.

Troligt är att denna del uppfattades som eposets mest betydelsefulla men för moderna läsare utgör den i samma stund den mest svårtolkade. Att någon eller något får sitt namn är i ”Enuma Elish” liktydigt med att det skapas och att Marduk erhåller femtio namn bör med detta som utgångspunkt uppfattas som ett erkännande av hans storhet och betydelse för skapelsen.

Att ”Enuma Elish” nu finns tillgängligt i svensk språkdräkt (Wahlström & Widtrands) måste utan tvekan betecknas som värdefullt, i synnerhet som utgåvan dessutom bjuder en fyllig inledning och kommentar i det närmaste nödvändig för en förståelse av detta verk. I den breda allmänhetens medvetande uppfattas ofta Homeros och de grekiska tragediförfattarna som litteraturens skapare och det är därför lovvärt att översättare och tolkare som Wikander visar på dess långt äldre historia. Detta i synnerhet då verk som ”Enuma Elish” utövat ett enormt inflytande över mängder av senare texter.

Gilgamesheposet betraktas idag som världens äldsta.. Visa hela

Gilgamesheposet betraktas idag som världens äldsta bevarade litterära verk. Eposet består av ett flertal till varandra fogade berättelse varav de äldsta dateras till 2000-talet före Kristus och de kretsar alla kring Kung Gilgamesh, hans liv och öde.

Att Kung Gilgamesh verkligen existerat är man idag i stort eniga om och uppfattningen är att han var kung i Uruk (en av världens äldsta kända städer) i Babylonien (nuvarande Irak). Kring år 2700 eller 2800 före Kristus.

Att uppfatta Gilgamesheposet, vars ursprungliga titel var ”Han som såg djupet” som ett sanningsdokument vore dock ett misstag. Kung Gilgamesh beskrivs i detta poem som två tredjedelar gud och en tredjedel människa och hans äventyr kan beskrivas som varandes av fantastisk natur.

Ovanligt för verk från denna tid är att Gilgamesheposet har en namngiven författare, Shin-egu-unnini, och vi får genom dennes ord följa berättelsen om Kung Gilgamesh liv och utveckling.

I sin ungdom är han högmodig, hänsynslös och ärelysten och han terroriserar sitt folk, något som får till följd att gudarna beslutar sig för att ingripa. För att tämja kungen skapar de Enkidu, ett slags primitiv och obefläckad urmänniska, vilken i eposets inledning civiliseras och blir till Kung Gilgamesh vän och följeslagare.

Efter allehanda äventyr beslutar Ishtar, kärleksgudinnan i den mesopotamiska mytologin, att låta Enkidu dö. Gilgamesh fylls av sorg och genom vännens död kommer han till insikt om livets förgänglighet och faktumet att han själv en dag skall dö. Han ger sig ut på ett sökande efter evigt liv men tvingas ge upp och i stället ompröva sin inställning till livet.

I Gilgamesheposet kan vi bland mycket annat läsa om Edens lustgård och syndafloden, berättelser vilka långt senare kom att fogas till judarnas Torah, det vill säga Gamla Testamentet (Första Mosebok/Genesis). Vi får stifta bekantskap med Utnapishtim, Noas motsvarighet i den mesopotamiska mytologin, vilken likt Noa får i uppdrag att bygga en båt för att rädda människan och djuren undan den stundande syndafloden. Till skillnad från Noa får Utnapishtim evigt liv och möter senare, under dennes sökande efter evigt liv, Kung Gilgamesh.

I Gilgamesheposet förekommer en lång rad hänvisningar till den mesopotamiska mytologin. En mytologi vilken kan sägas innefatta de religiösa föreställningar vilka var rådande i det forntida Assyrien, Babylonien och Sumer.

Den mesopotamiska mytologin var en polyteistisk antropomorf religion, d.v.s. en religion med flera människoliknande gudar och gudinnor och central i denna mytologi är dess skapelseberättelse, Enuma Elish, vilken beskriver världens och människornas uppkomst utifrån två urtidsgudar, Apsu och Tiamat.

I mångt och mycket kan Gilgamesheposet sägas handla om vårt förhållningssätt till livet och vår vetskap om att vi alla, en dag, skall möta döden och där blir, vid en läsning av detta poem, uppenbart hur litet vi som människor förändrats på 3500 år.

I Gilgamesheposet är det egenskaper som självbehärskning, ödmjukhet och eftertänksamhet som förklaras eftersträvansvärda och där finns i eposet tydliga spår av den etik vilken stoicismen långt senare skulle komma att göra till sin.

Oaktat ett stort antal fynd, varav de elva lertavlor man fann vid utgrävningen av Assurbanipals bibliotek (världens äldsta kända bibliotek) anses vara det mest betydelsefulla, saknas beklagligt nog fortfarande delar av detta verk något som dock, vilket bör betonas, inte förtar läsupplevelsen.

När nu, för första gången, en i stort komplett utgåva finns tillgänglig på svenska språket (Natur & Kultur) och dessutom i en prisvärd pocketutgåva, finns där icke längre någon ursäkt för den intresserade, att undvika ett studium av detta verk.

Den aktuella utgåvan bjuder, vid sidan av poemtexten, bland mycket annat en utförlig och för förståelsen nödvändig notapparat samt till detta en omfattande kommentardel med information kring verkets innebörd, historik och inflytande över senare litteratur, såsom Bibeln, Koranen, Iliaden & Odyséen, ”Tusen och en natt” m.fl. och för den litteraturhistoriskt intresserade är denna utgåva att betrakta som en smärre guldgruva.

”Att riktigt förstå en alldeles särskilt invecklad.. Visa hela

”Att riktigt förstå en alldeles särskilt invecklad och elegant böjningsform kan faktiskt vara en nästan oanständig njutning”, ja det hävdar i alla fall Ola Wikander (1981-) i sin senaste bok ”I döda språks sällskap” (Wahlström & Widstrand).

Wikander har gjort sig ett namn som introduktör och översättare av litteraturhistoriskt intressanta texter såsom ”Enuma Elish – det babyloniska skapelseeposet” och en samling ”Kanaaneiska myter och legender” båda avfattade på sedan länge döda språk.

Att många av oss kanske inte delar författarens njutningspreferenser betyder i sammanhanget föga. Att läsa Wikanders bok är en ren lustupplevelse och han förmedlar kunskap på ett initierat, lättillgångligt och sprudlande sätt. För att inleda med slutorden hävdar författaren att hans förhoppning med boken är att väcka intresse för en samling döda men kulturhistoriskt viktiga språk, en föresats han enligt mitt förmenande lyckas väl med.

I korta men informativa kapitel beskriver författaren ett urval av de döda språk han själv behärskar, såsom sumeriska, akkadiska, hebreiska, koptiska, hettitiska, sanskrit, fornpersiska, oskiska, etruskiska, gotiska och anglosaxiska. Vi delges kunskaper kring språkens uppgång och fall (och vad gäller hebreiskan dess märkliga återuppståndelse), deras grundläggande struktur och de kulturer i vilka de levt sina liv.

Boken bjuder även mycket för den litteraturhistoriskt intresserade. Vi får stifta en flyktig men likafullt intresseväckande bekantskap med texter från dessa språk, där det som bevarats är allt mellan några få korta fragment och i det närmaste oöverblickbara litterära skatter.
I avsnittet om sanskriten presenterar författaren bland mycket annat Mahabharata, världens längsta diktverk (sju gånger så långt som Iliaden och Odysséen tillsammans) och i avsnittet om sumeriskan får vi exempelvis stifta bekantskap med Enheduanna, världens första till namnet kända författare av skönlitteratur vilken, värt att påpeka, var kvinna. Som ett extra plus avslutas varje kapitel med någon kortare text på det avhandlade språket och självklart är det författaren själv som står bakom översättningarna.

Förutom att man som oinitierad bibringas mängder av ny kunskap är den stora behållningen med boken den glädje med vilken Wikander delar med sig av sitt i det närmaste encyklopediska vetande vad gäller döda språk.

I bokens introduktion förklarar författaren med stor övertygelse varför han anser att man bör studera dessa i vardagslivet obrukbara språk, en fråga jag gissar att många ställt honom och på vilken han ger ett glasklart svar. Wikander menar att dessa språk är som nycklar till vår historia och att vi genom att studera dem bibringas en ny och djupare insikt om oss själva och vår egen tid. Jag utan tvekan beredd att hålla med honom.

I den mån där existerar något problem med Wikanders bok är detta problem i samma stund bokens stora tillgång. Urvalet språk är författarens eget högst personliga vilket fått till följd att vi inte erbjuds att läsa om exempelvis latinet och grekiskan. Detta är språk om vilka man, som författaren mycket riktigt påpekar, kan inhämta kunskap på annat håll, men likafullt saknar jag dem i boken och önskar att jag fått se dem avhandlade av Wikanders sprudlande penna.

I ”Kanaaneiska myter och legender” (Wahlström & Wi.. Visa hela

I ”Kanaaneiska myter och legender” (Wahlström & Widstrand) bjuds vi av Ola Wikander (1981-) att ta del av en samling mytiska berättelser vilka han med stor skicklighet direktöversatt från ugaritiska, ett sedan länge bortglömt västsemitiskt språk.

De kilskriftstavlor vilka översättningen bygger på grävdes fram 1928. En syrisk bonde fann, då han plöjde sin åker, en märklig stenplatta, något som ledde vidare till upptäckten av staden Ugarit. En stad om vilken man tidigare endast haft möjlighet att läsa i olika främreorientaliska och mindreasiatiska texter.

I denna stad, vilken förstördes för mer än 3000 år sedan, fann man en omfattande samling stentavlor avfattade på en då okänd släkting till hebreiskan och tack vare dessa fynd, vilka daterats till perioden 1400-1200 före Kristus, och Wikanders språkgeni, bereds vi nu, för första gången, en möjlighet studera denna kulturs svunna tankegångar i svensk språkdräkt.

Berättelserna ger en god om dock icke helt lättgreppbar inblick i den ugaritiska mytologin. Texterna är, om detta råder icke minsta tvekan, stundtals mycket svårtolkade, men med Wikander som ciceron blir texterna, så långt möjligt är, en begriplig och angenäm läsning.

Genom en informativ och intresseväckande introduktion delges den oinvigde läsaren den nödvändiga bakgrundsinformationen och förutom historiska fakta visar Wikander på dessa texters roll i och betydelse för litteraturhistorien. Wikander visar bl.a. på deras enorma inflytande över Bibelns gammaltestamentliga texter och tydlig blir att olika religiösa uppfattningar icke bör betraktas som varandra avgränsade rum. Att nyare texter, såsom de bibliska, har vuxit fram och utvecklats ur äldre myter och föreställningar. För att exemplifiera detta pekar Wikander på en mängd namn, uttryck och formuleringar vilka återfinns i de kanaaneiska myterna och som senare kom att bli till en del av de gammaltestamentliga texterna.

Boken bjuder läsaren ett urval om sju berättelser vilka alla inleds med en kort presentation av Wikanders penna. I dessa texter presenteras bl.a. olika försök till tolkningar av de i många stycken svårtolkade texterna, vilka dessutom och beklagligt nog, i flera fall, endast finns bevarade i fragmentariskt skick.

Om vi inskränker oss till bokens längsta text, den inledande ”Baalcykeln” kan om denna sägas att den berättar om guden Baal (”Herren” i svensk översättning). Baal dyrkades av de semitiska folken i det forntida Syrien och Palestina och han är synonym med den Baal som i Bibeln kom att beskrivas som sinnebilden av en falsk gud.

I ”Baalcykeln” berättas om Baals konflikt med havsguden Yamm (vars namn betyder ”Havet”) och dödsguden Mot (vars namn betyder ”Döden”) och det är kring denna konflikt berättelsen kretsar. ”Havet” representerar här kaos och berättelsen kan uppfattas som en symbolisk beskrivning av kampen mellan ordning och liv kontra kaos och död. Man kan i denna berättelse utan svårighet se en tydlig parallell till den grekiska mytologin och klart är att Zeus, Poseidon och Hades har mycket gemensamt med Baal, Yamm och Mot.

I ”Baalcykeln” får vi även stifta bekanskap med El, gudarnas fader och ”skaparen av det skapta” vilken i kontrast till Baal förhåller sig i stort passiv till händelserna i berättelsen. Vi får även möta Anat, Baals syster, vilken är allt annat än passiv. Hon spelar en viktig roll i historien och hon är närmast att beskriva som en blodtörstig krigare vilken mer eller mindre vadar i blod. Intressant är att hon dessutom har modet att sätta sig upp mot den härskande mannen, gudafadern El.

Berättelsens temata kan sägas vara kampen om makten och hur ordning uppstod ur kaos men givetvis kan moralen i denna och bokens övriga berättelser starkt ifrågasättas. Om man väljer att jämför Baal med exempelvis den gammaltestamentlige Jahve, blir det dock tydligt att förstnämnda snarare är att betrakta som tidstypisk och berättelsernas grymheter, mer som en regel än ett undantag.

För den historiskt, litteratur eller religionshistoriskt intresserade utgör ”Kanaaneiska myter och legender” en god källa till ny kunskap. I samma stund vore det dock felaktigt att blunda för faktumet att dessa berättelser icke bör ses som ett lämpligt förstahandsval för den som söker en stunds underhållning. Boken kräver en hel del av sin läsare, vilket dock icke är sagt i syfte att avskräcka den nyfikne. För den med intresse och tålamod bjuder bokens texter en inblick i en för de flesta obekant litterär värld och det poetiska språk, vilket berättelserna bjuder, är stundtals bländande vackert.

Karen Armstrong (1945-) har med sina populärvetens.. Visa hela

Karen Armstrong (1945-) har med sina populärvetenskapliga verk ”Historien om Gud”, ”Historien om Jerusalem”, ”Kampen för Gud”, ”Islam”, ”Muhammed – En biografi” och ”Buddah” rönt både uppmärksamhet och erkännande som en lättillgänglig men saklig förmedlare av kunskap.

I ”Myternas Historia” (Bonniers/Månpocket) bjuder Armstrong en kortfattad introduktion till och analys av, myten som begrepp. Hur myten som företeelse tros ha uppkommit, vilken roll den spelat genom historien och dess eventuella betydelse för den moderna människan.

Hon bjuder läsaren på en historisk kronologisk exposé vilken inleds vid tiden för människans gryning och fortsätter med de tidigaste bevarade verken såsom ”Gilgamesheposet”, ”Atrahasiseposet” och ”Enuma Elish”.
Vi får bl.a. stifta en kortfattad bekantskap med de hinduiska ”Vedaskrifterna”, buddhismens kanon ”Tipitaka” och taoismens heliga skrift ”Daodejing”, för att därefter styra vår färd mot de tre monoteistiska religionerna judendomen, kristendomen och islam.

Hon introducerar kortfattat den tidiga filosofin, däribland de Joniska tänkarna, Platon och Aristoteles och deras uppdelning av tänkandet i begreppen ”logos” och ”mythos” - och ifrågasättandet av myterna - samt leder oss vidare mot Nietzsches förklaring att ”gud är död”, för att avsluta resan i det moderna vetenskapsoptimistiska samhället

Detta är icke ett verk för den som önskar fördjupa sig i ämnet myter. En resa över 17000 år sammanfattad på dryga 100-talet sidor är med nödvändighet endast en översiktig introduktion men även om författaren ytterst kortfattat avhandlar exempelvis det forna Egyptens liksom det antika Greklands mytologi så bjuder boken rikligt med information för den intresserade.

”Myternas Historia” bjuder ävenledes läsaren att ta del av Armstrongs egna reflektioner kring myternas betydelse för oss människor och hon ifrågasätter bl.a. det moderna samhälles ringaktning för dessa som fenomen, något hon menar bottnar i en felaktig tolkning av deras betydelse och roll.

Hon menar att myterna icke bör uppfattas som förmedlare av empiriska fakta, som ett tidigt och primitivt försök att förstå världen och skildra historien, utan som en konstform och mytens betydelse likt litteraturens, bildkonstens och musikens, ligger, enligt Armstrong, i dess förmåga att hänföra, påverka och inspirera oss.

Inspirerad blir man även av att läsa Armstrong och det är inte utan en nyvunnen nyfikenhet för myterna, den äldsta litteraturen, som jag rekommenderar "Myternas Historia" till alla de som inte redan upplever sig bevandrade på detta område