Jag försökte mig på boken i tjugoårsåldern men kroknade halvvägs. Nu, trettio år senare tog jag mig an den förlängda versionen (och på engelska). Återigen kroknade jag någonstans halvvägs (sidan 360, ungefär) innan jag något halvår senare helt enkelt skumläste fram till de sista 150 sidorna och sedan tog mig an finalen fram till kapitel 78. Det är en kaskad av händelser, intryck, förvecklingar, litterära och mytologiska referenser, allusioner till europeisk historia och kultur, och mycket mycket mer.
Men ändå - för mig är detta en bok av en ung ambitiös och välutbildad författare som vill slå världen med häpnad och tar i lite för mycket. Bombastisk, helt enkelt.
Ser man boken på detta vis är dock teckningen av författarens alter ego (?) Nicholas Urfe försonande - för inte är denna självgoda, pompösa, sexistiska, fördomsfulla britt sprungen ut det gamla imperiet någon speciellt sympatisk bekantskap.
Jag är glad att ha klämt den, men kommer inte att göra om det. Filmen från 1960-talet verkar däremot lite intressant, det är något visst med grandiosa misslyckanden.
|
(62 år)