Väglederskan hade kunnat vara en deckare. Den som förväntar sig lättuggad kiosklitteratur där svaren serveras på silverfat i slutet går nog bet, men om man gillar att aktivera de små grå är det här rätt bok. Romanen är svår att placera i ett gängse fack, men så är också King Ink förlags idé att publicera nyskapande, unik litteratur som kanske inte ryms inom de traditionella litterära ramarna. Utan att avslöja för mycket så innehåller boken en del nya intressanta berättargrepp.
Berättelsen är en betraktelse över vanliga människors beslutsångest och vår fåfänga strävan efter enkla lösningar på svåra problem. Men här finns godbitar att hämta även för den som föredrar lättsam underhållning och avkoppling. Berättelsen om vägskälskonsulenten Liv som kommer till den lilla byn rymmer också en hel del spänning och mystik. I kapitel efter kapitel rullas bybornas hemligheter ut och det avslöjas vad som ligger dolt under den lugna ytan i byn. Hemligheter som kan få ödesdigra konsekvenser om de kommer ut. Kort sagt, ett upplägg som är som bäddat för en klassisk deckare i Agatha Christiestil. Men någon deckare är det inte.
Behållningen i romanen är de träffsäkra porträtten av byns karaktärer och den komiska dialogen dem emellan som för berättelsen framåt på ett naturligt sätt. Författaren (som skriver under pseudonym) lyckas på ett mycket bra sätt måla ut karaktärernas unika personligheter. Det är egentligen bara Väglederskan själv som både byborna och läsaren har svårt att få grepp om. Man vill veta vem denna människa är som tycks ha svar på allt.
Dialogen mellan de olika personligheterna såsom den ständigt supande, pensionerade sjömannen Edvard och den skvallrande moraltanten Maud skapar en uppfriskande dynamik som slår an den humoristiska tonen i boken. Likaså är dialogen mellan prästen Charlie och den sarkastiska ateisten Edvard en fullträff och en av höjdpunkterna i romanen. Humorn (om än stundtals svart), värme från människorna i boken kryddat med en dos mystik får mig att vända blad och jag småler och till och med skrattar högt vid vissa avsnitt, även om jag inte delar den svartvita syn på tillvaron som ibland tar över i kapitlen. Betraktelserna över livets svårigheter och hur man bäst handskas med dem är stundtals klarsynt och stundtals förenklat svartvit, en dubbelhet som går som en röd tråd genom berättelsen. Bokens betyg blir en stark trea!
Monica Wiksten Gideonsson
|