Det är lite svårt att säga vad jag tycker. Innan h.. Visa hela

Det är lite svårt att säga vad jag tycker. Innan hade jag förväntat mig en berättelse som skildrade en kedja händelser. Det här är en bok som presenterar en massa saker och personer (någon gång även djur) utifrån ett perspektiv där tolvårige Juha Lindström är hjärtat och utgångspunkten. Med andra ord presenteras ingenting som inte har något med hans liv att göra. Vi lär känna Juha och genom honom lär vi känna hans familj samt några av hans klasskamrater, vi får se hur livet ser ut för åtminstone två av dem. Dessa är Jenny och Thomas. Men berättelsen skulle kanske vinna på ett händelseförlopp. Som det nu är är allt bara en slumpmässig skildring av karaktärernas vardag. Efter ett tag blir det lite tjatigt att nästan ingenting händer. De enda stora händelser jag kan minnas i detta ögonblick är Juhas hippa och Thomas kalas. Ett annat moment som kan ifrågasättas är att saker som kanske inte tillför något alls åt handlingen dyker upp och avbryter. Detta händer åtminstone en gång, då det berättas om hur Juha som åttaåring försökte lära sin då treåriga lillasyster att läsa.
Men sedan finns det massor som är bra med boken också. Den har atmosfär, den är poetisk. Den är sorglig och rolig. Jag tycker om karaktärerna. Särskilt Jenny är en gripande figur som man kan känna igen sig i.

En ytterst djupsinnig berättelse som filosoferar i.. Visa hela

En ytterst djupsinnig berättelse som filosoferar i själ, om att släppa taget om det man älskar, att överleva sorgen. Skräcken är inte av den traditionella sorten, det blir skrämmande först då karaktärerna lider mentalt. Men också när det blir äckligt. Slutscenerna är väldigt kaotiska och kusliga, som den våldsamma olyckan på ön, döden med sina fiskekrokgestaltade händer, David som tvingas släppa taget. Men boken är mer sorglig än läskig. Den sista scenen med Anna och Elias till exempel. Och den är inte förutsägbar heller, den slutade inte alls som jag tänkt mig.

Man måste bara älska boken, och resten av serien o.. Visa hela

Man måste bara älska boken, och resten av serien också. Rowling korsar "Vi Fem"-stilen med Storslagen fantasy utan minsta skarv som följd. Hon kan variera mellan tonerna spännande, humoristiskt, gravallvarligt och kärleksfullt i en enda, ganska kort bok. Scenerna med Dursleys bjuder på mycket komik, nattvandringarna på Hogwarts är spännande, skogsscenen mycket mörk, klimaxkapitlet gastkramande otäckt och de tre huvudkaraktärerna älskvärda. Boken utlovar genast fantastiska fortsättningar, och Rowling lyckas hålla vad hon lovat. Att den är barnslig stör många, men blir en fördel i mina ögon. Om barnen vore mogna, vilket de blir som som halvvuxna i de sista böckerna, skulle det vara orealistiskt. Rowling vet hur barn tänker och fungerar, och låter dem växa upp och mogna bitvis, precis som i verkligheten.

Först några positiva ord om boken; författaren lyc.. Visa hela

Först några positiva ord om boken; författaren lyckas utan något visuellt mörker eller några blodtörstiga monster få fram ett obehag. Obehaget tar i "Lilla stjärna" inte form av skräck, utan snarare ett mycket mörkt drama. Till exempel är Theres, Flickan med det gyllene håret, den förmodligen mest skrämmande karaktären hittills i någon bok av John Ajvide Lindqvist. Det kanske inte märks genast, men mot slutet står det klart att hon är en psykopat, alldeles från vettet. Många gånger har jag hört hur ondska blir till. De som behandlas illa och mår dåligt blir onda förr eller senare. Men aldrig har jag sett en så intelligent skildring av det. Även efter att hon dödat Lennart och Laila i början uppfattade jag henne som oskyldig och välmenande. Något jag inte begriper är hur hon verkar ångerfull till den gärningen först, men sedan blir stolt över den istället. Jag blev berörd av hur Jerry mognar som människa då han tar hand om henne, och lite arg då det visar sig att hon egentligen inte tycker om honom. En kritiker beskrev Theres och Teresas relation som "härligt rå girlpower", men jag anser att Theres är oempatisk och egentligen inte bryr sig om någon annan än sig själv. Hon lägger inte märke till att andra är ledsna förrän det syns tydligt, och då tröstar hon dem för att hon för ett krig mot "de stora", inte för att hon vill att den personen ska vara glad. De förtvivlade flickorna söker sig till henne och uppfattar sedan sig själva som hennes vänner, fast de bara är hennes underhuggare. Teresa är förtvivlad, känner sig ful och värdelös. Det kan man verkligen tycka synd om henne för. Men att hon bara har ögon för Theres, som inte bryr sig om henne, och inte ser de som älskar henne och vill henne väl, det tycker jag är idiotiskt. Intrigerna är faschinerande, som i "Låt den rätte komma in", även om inte berättelsen är lika spännande. Det som är dåligt med boken är att författaren bygger upp många historier som aldrig avslutas, fastän det finns en antydan till det i början av varje. För Jerry slutar det bra, men berättelsen om Teresas familj har inget slut, vilket man tror att den ska ha eftersom pappans perspektiv är mycket känslomässigt beskrivet. Våldet är mycket detaljrikt beskrivet, vilket visserligen kan behövas ibland, men denna gång gick Ajvide över gränsen. Scenen där flickorna våldsamt torterar Max Hansen till döds är så äcklig att jag nätt och jämt överlevde den under läsningen, och efteråt vill jag inte gå in på några detaljer, vill inte beskriva den scenen för någon därför att det gör ont att ha namnet på ett av de verktyg de använde i munnen. Detsamma med de sexuella teman som tas upp. Avsugnings-episoden ville bara få mig att kräkas. "Låt den rätte komma in" handlar om människans mörka sidor, "Hanteringen av odöda" utforskar filosofiska teman om liv, död och kärlek, "Lilla stjärna" visar hur ondska blir till, men den glömmer till skillnad från andra av författarens böcker bort att påminna om det godas existens samt att uppmuntra godhet. Kanske är det sistnämnda motiveringen till att många anser "Lilla stjärna" vara Ajvides hemskaste bok.

Intressanta noveller och roliga sketcher, men viss.. Visa hela

Intressanta noveller och roliga sketcher, men vissa av texterna var lite obegripliga, som till exempel "Känner du Rudi Schmerz?". "Ansiktsburk" var spännande och underhållande. Även roligt att sommartalet är med, så att man får veta lite av Ajvides tankar och erfarenheter som ligger bakom böckerna. Måste även tillägga att jag beundrar omslagsbilden. Den är skrämmande och symbolisk.

När jag för första gången hörde talas om denna bok.. Visa hela

När jag för första gången hörde talas om denna bok var beskrivningen följande: det handlar om en vampyr, och det är väldigt otäckt. Just då kände jag inte till så mycket vampyrer, och föreställde mig en sådan där Twilight-figur som kan vara ute i solen och konstatera människors betéende nuförtiden. Men efter ett tag såg jag en bild från filmen i tidningen, till följd att jag sökte upp biotrailern på YouTube. Då förstod jag på den kusliga musiken, det hårresande tempot och de gastkramande bilderna (en kvinna som slår ut i lågor under ett skärande dödsskrik, en man som faller mot sin död från ett högt fönster etc. etc.) att detta var en bloddrypande, kolsvart och absolut barnförbjuden historia med krångliga intriger som sträcker sig över en lång tidsperiod, och jag nappade. Jag läste boken två gånger på några få veckor och vet nu att det handlar om så mycket mer än bara vampyrism och spökhistorier eftersom den också tar upp andra beckmörka teman som beskriver både sexuella brott, våldsamma skador och ångestanfall. Skildringen av vampyrer visar tydligt att vampyrism inte är ett gott alternativ, vilket många av Twilight's fans verkar tro. Man måste vara en brutal kannibal vare sig man vill eller inte och dagsljuset är en för evigt förbjuden zon. Den utstötte Oskar som aldrig blir accepterad av den "goda" sidan, den sorgsna Eli som brutalt slets ur sin chans till ett bra liv redan när han/hon var ett försvarslöst barn, den hatade Håkan som gör sitt bästa för att vara en god människa men i slutändan går en fruktansvärd död till mötes och de bortglömda alkisarna med sina trasiga liv är alla tragiska personer som aldrig får ett varmt välkomnande till samhället, vilket beskriver hur skoningslös världen kan vara. Även små detaljer som till exempel grannar som brutit benet, tidningsartiklar om styckmördare, nära vänner som dött i Cancer eller blivit senila ger en mörk och skrämmande världsbild, och det är just det som boken delvis verkar handla om, nämligen det mörker som finns i både världen och människans innersta väsen. Dessutom är ramhistorien en avancerad och spännande berättelse som visar hur en händelse kan få en logisk konsekvens, dessa konsekvenser blir viktiga bidrag till den avgörande upplösningen i slutet. När man tänker igenom allt i en kortfattad mening blir det nästan chockerande otäckt, alla brutala och bloddrypande händelser som ägde rum under en så kort tid som tre veckor bara för att en till synes oskuldsfull liten flicka flyttande in i området medan livet pågick som vanligt. Hur mycket elände hon ställde till med. Samtidigt har romanen även sina ljusa sidor, särskilt i den rörande barndomsskildringen, och man önskar att man kunde få vara ett barn igen.

Gulligt och spännande om barnvaktande, kycklingar,.. Visa hela

Gulligt och spännande om barnvaktande, kycklingar, möss och det hemska illmonstret... Jag hörde denna inläst av Björn Gustafson, som är precis rätt röst.

Stämningen och miljön är så starka att jag verklig.. Visa hela

Stämningen och miljön är så starka att jag verkligen ser den mulna himlen framför mig, känner den kalla, svaga vinden. Berättelsen är väldigt intressant och man tycker om karaktärerna. Det bästa i boken var i mina ögon skildringen av Anders barn- och ungdom. Även om allt är lika bra och det inte går att välja...

Skräcken är väldigt mörk, suggestiv och skräckinslagen tar god tid på sig att visa sig på riktigt. Jag anser att det är då som Ajvide Lindqvists historier blir som mest stämningsfyllda. Dock tycker jag att slutet var lite slarvigt skrivet. Scenen i "den bättre världen" känns ganska surrealistisk på ett sätt som inte passar berättelsens ton av realism. Men det är inget att fördjupa sig i egentligen då detta är ett rätt så ovanligt inslag i någon av författarens historier, vilket kan förklara saken. För övrigt slutar boken väldigt tvärt och jag känner att jag skulle vilja veta mer om hur det går för karaktärerna efteråt.

Mycket underhållande dialog. Jag hörde den här inl.. Visa hela

Mycket underhållande dialog. Jag hörde den här inläst av Björn Gustafson, väldigt bra!

Usch och fy, säger jag bara. Ska det vara vampyrer.. Visa hela

Usch och fy, säger jag bara. Ska det vara vampyrer ska det vara skräckpräglat och gastkramande otäckt. Men "Om jag kunde drömma" är en ytlig, äcklig och patetisk berättelse med personlighetsbefriade karaktärer och "vampyrer" vars blodsugande istället för något skrämmande blir en metafor för kåthet bland ungdomar. Istället för att bli rädd för de hemska monstrena avundas vi dem deras superkrafter och vill vara vampyrer själva. Det blir nästan som att tänka "jag vill ha Cancer" enligt mig. Kärleken är bara köttslig beundran till muskler och ansiktsdrag, om världen såg ut så skulle de flesta människorna bli utstötta för den yttre fulhet de icke kan rå för. Enligt mig är riktig kärlek omotiverad, själslig och oberoende av kroppens design. Enligt mig hör vampyrer hemma i skräckgenren, de är fasansfulla odjur som bara lever för att åstadkomma skada och död bland sina artfränder, vare sig de vill eller inte, de dör på ett mycket smärtsamt sätt om de kommer ut i ljuset. Men här har de förskönats till vackra, hotfullt beundransvärda gudafigurer som saknar nackdelar gentemot vanliga människor. Dessutom blir Bella vän med en varulv också! Twilight-serien är inget annat än en dum skönhetstävling mellan monster. Tacka vet jag "Låt den rätte komma in" som skildrar kärleken, personligheterna och skräcken på ett felfritt sätt.