Barabbas är tveklöst den bästa svenska roman jag h.. Visa hela

Barabbas är tveklöst den bästa svenska roman jag hitintill läst, en suggererande historia om tro och frågor om livets utveckling. Barabbas, mannen som benådades istället för Jesus, får här, tack vare Lagerkvist underbara språk och berättarteknik, åter komma till liv, och läsaren blir en medresenär i hans liv efter frigivelsen. Varför frikändes han, varför var det inte honom de hängde upp på korset. Med tankar som dessa vandrar Barabbas runt i landet, filosoferande om livet.

Må så vara att historien är fiktiv, men den känns ändock som otroligt sann och jag måste åter berömma Lagerkvist som briljerar då han beskriver rövarens liv och vandel, känslan att jag själv befinner mig på plats infinner sig ofta, och det känns ibland som jag är mitt i den tragik som skildras. Romanens språk är både enkelt och vackert, och det är slående hur författaren kan beskriva så mycket känslor och händelser på sån liten plats (romanen är inte speciellt omfångsrik)

Ett solklart högsta betyg.

Att Fjodor Dostojevskij räknas till en av världshi.. Visa hela

Att Fjodor Dostojevskij räknas till en av världshistoriens främsta författare är något, i alla fall jag, hört vid flera tillfällen. Trots detta har det aldrig blivit av att jag läst några av hans verk, även fast jag faktiskt har haft ett par av dessa stående i min bokhylla under en längre period. Nåväl, för ett tag sedan fick jag dock för mig att jag skulle läsa något av Dostojevskij, och tog då ned Brott och straff ifrån den hylla där den under en längre tid befunnit sig och samlat damm, och ack vad jag nu skäms! Hur kunde jag låta ett sådant mästerverk få stå orörd?
Brott och straff är utan tvekan en av de hitintills bästa böcker jag läst, ett verk som innehåller det mesta och som trots att den är skriven 1866 känns det som om boken skulle kunnat vara skriven idag.

Kortfattat handlar boken om den unge studenten Raskolnikov som jag som läsare får följa under den tid han planerar det mest fruktansvärda av alla brott, mord i 1800-talets mitt i storstaden Petersburg. Efter dådet blir huvudpersonen mer och mer instängd och isolerar sig från sin omgivning, och betraktaren får följa honom i hans utveckling (som tenderar att gå åt det mer neurotiska), detta samtidigt som det finns ett antal vad man skulle kunna kalla sidospår i historien. Dessa är minst lika intrikata och fascinerande, och handlar exempelvis om familjen Marmeladov och dennas öde men också om Raskolnikovs mor och syster som kommer på besök. Trots boken omfång (cirka 630 sidor) blir den aldrig trivial eller tråkig, tvärtom. För var sida man tränger sig igenom blir boken bara alltmer fängslande och mot slutet kändes det som om jag satt på nålar, jag kunde bara inte lägga den ifrån mig.

Det mest intressant som utspelar sig i boken är utan tvekan Raskolnikovs tankegångar om att det finns två olika typer av människor, där den ena grupperingen som utgörs av genier och strateger, vilka genom sin storhet kan sätta sig över andra medborgare, till och med lagen. Dessa reflektioner eskalerar sedan efter det att Raskolnikov begått mordet, och leder honom in på ett aningen psykologiskt instabilt spår.

Till sist kan jag inte säga mer än att ni som begått samma misstag som undertecknad, låt inte detta mästerverk stå orörd i bokhyllan, tag ned det och njut, jag vågar lova att ni inte kommer att bli besviken. Själv kommer jag genast att ge mig på Idioten av samma författare, och hoppas innerligt att den inte gör mig besviken, vilket jag inte tror att den kommer att göra.

Efter att under en tid sträckläst både Idioten och.. Visa hela

Efter att under en tid sträckläst både Idioten och Brott och straff var det nu dags för Dostojevskijs Bröderna Karamazov, och trots att boken sträcker sig över 840 sidor blir den faktiskt aldrig enformig eller långrandig, utan detta är faktiskt det bästa jag läst av honom. Jag hade aldrig trott att något jag i framtiden skulle läsa på något sätt ens skulle vara i närheten av att överträffa Brott och straff, men ack vad jag bedrog mig. Precis som i de ovan nämnda verken är personlighets- och miljöbeskrivningarna enastående men skildringen av de tre bröderna samt deras far och deras olika livsöden är så underbar att jag utan tvekan kan ge detta verk epitetet mästervärkens mästerverk. Varje person som infinner sig i Bröderna Karamazov har sitt lilla särdrag vilket skapar ett stort intresse för varje enskild karaktär, och både bokens helhet och det individuella som varje individ som existerar inom den bidrar med är utformat intill absolut perfektion. Jag rekommenderar stark Bröderna Karamazov till alla som letar efter en läsupplevelse!

Precis som i den första romanen (Stäppvargen) jag.. Visa hela

Precis som i den första romanen (Stäppvargen) jag läste av denne litteratör, präglas boken av en stark dualistisk kamp. Romanens förgrundsfigur, Eric Sinclair, råkar under sin uppväxt sätta sig själv i en minst sagt prekär situation då han skuldsätter sig till en ung skrupelfri pojke, något som får oanade konsekvenser och påverkar hela hans framtid. Den unge Eric har framtill denna situation levt skyddad i ett hem kryddat av kärlek, ömhet och det ”goda”, ett kristet hem i en borgerlig miljö. Men efter att Eric satt sig i detta predikament känner han sig inte längre hemma i denna trygga miljö då han ser sig själv som en bärare av något mörkt, och detta lever ständigt inom honom sida vid sida med det ljusa som varit så utmärkande för hans tidigare liv. Dock påverkas situationen ytterligare då den något äldre pojken Demian liver in i handlingen och Erics liv då denne hjälper Eric att lösa sina problem. En vacker roman om utanförskap och sökandet efter en identitet som rekommenderas starkt.

I denna korta roman/långa novell är Dostojevskij i.. Visa hela

I denna korta roman/långa novell är Dostojevskij i högform när det gäller den mentala infiltrationen i verkets gestalter som han är så känd för. En man sitter vid sin fru som ligger död framför honom. Om ett par timmar kommer liket att hämtas, detta är alltså hans sista stund med hans gemål. Hennes självmord har skapat en desperation hos den äkta mannen som börjar rannsaka sig själv och söker i deras gemensamma förflutna för att hitta upphovet till detta abrupta slut. Var gick det fel? Hur mycket av detta kan jag beskyllas för?

Att Dostojevskij räknas som den bästa människoskildraren genom litteraturens historia är något som detta verk är ett ytterst bevis för, jag känner själv hur jag dras med i den melankoli och det mörker som inramar berättelsen. Rekommenderas starkt!

En modern klassiker som jag äntligen tog mig för a.. Visa hela

En modern klassiker som jag äntligen tog mig för att läsa. Jag hade planerat att läsa denna bok under en längre tid men de hade tyvärr inte blivit av förens nu. Och först skall påpekas att jag blev lite besviken, den litteratur som jag blev serverad var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Men efter ett tag växer skildringen av den gamle fiskaren Santiago och hans strid med både han själv och den gigantiska fisk han har på kroken. Skall han lyckas övervinna naturen eller kommer han besegrad att bege hem? Eller kommer han att tappa sitt liv under denna kamp på liv och död? Men efter att jag läst färdigt detta Hemingways mästerverk kan jag inte undgå att känna besvikelsen återigen växa, och ordet överskattning dyker upp hos mig. I mina ögon är detta ingalunda något mästerverk, själva berättelsen är läsvärd men språket är enligt mig inte som ovan beskrivits på något sätt exceptionellt eller särskilt vackert, vilket bidrar till att jag inte kan ge ett högre betyg än en stark trea.

Det har sagts att Den gamle och havet är en metafor över människans inneboende styrka, motsätter sig en individ de omgärdande omständigheterna och uppsamlar sin styrka kan allt överlevas och bekämpas. Men om jag skall vara cynisk och verkligen betänker bokens slut kan sensmoralen lika gärna vara att en människa aldrig skall lägga hela sin själ i ett enda projekt, det blir aldrig i slutändan som man verkligen hade förväntat sig.

Trots att Djurens gård först gavs ut 1945 är den f.. Visa hela

Trots att Djurens gård först gavs ut 1945 är den fortfarande aktuell, då alla fall jag gör kopplingar från hans metaforiska skrift till nutidens korrupta länder (läs världen). Boken är rolig, träffsäker och samtidigt oerhört sorglig, då den tar upp den gamla devisen, ”makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut”, som kantat hela världshistorien.

Djurens övertagande av gården, vilket självklart sker genom revolution, och deras fortsatta utveckling under sitt eget egid ger först upphov till känslan, ”de kommer att klara det, de kommer att bygga det jämlika samhället”, men dessa förhoppningar blir naturligtvis grusade snabbt. Hela boken visar på vilken liten tilltro Orwell hade till det kommunistiska, eller låt säga klasslösa samhället och är trots att den skrevs så pass tidigt en rolig allegori som innehåller likheter för hur till exempel Sovjetunionen utvecklades. Jag står själv en bra bit in på vänsterkanten men uppskattar likväl denna bok då den ger en skrämmande bra bild över hur vi människor lever och lär, och vad som händer när makten kommer i fel händer. En bok som det här blir aldrig oaktuell.

Otroligt rolig men samtididigt tragisk bok om den.. Visa hela

Otroligt rolig men samtididigt tragisk bok om den något kufiske Ignatius J. Reilly. Boken är väldigt underhållande och jag rekommendera alla som är i behov av ett gott skratt att läsa den.

Jag kan efter att ha läst Döda själar förstå att G.. Visa hela

Jag kan efter att ha läst Döda själar förstå att Gogol räknas som en av litteraturvärldens stora, då han i detta verk med en väldig precision begagnar sig av slående ironi och träffsäker satir, men också på ett slående sätt tidvis beskriver mänsklig misär och dess motsats, den upphöjda societetens existens och vandel. Det enda problemet med Döda själar är dock att trots att Gogol som ovan nämnts är väldigt träffsäker och även framställer varje karaktär på ett vackert sätt, med enskilda personliga små egenheter, fastnar jag aldrig riktigt för själva berättelsen, som ibland kunde bli lite långrandig. Jag kommer att läsa denna bok ytterligare en gång i framtiden för att se om den ger mig ett annorlunda intryck, och måhända att jag då lämnar ett högre betyg, men nu är en stark trea det enda jag kan utdela.

Precis som titeln antyder får läsaren följa Ivan D.. Visa hela

Precis som titeln antyder får läsaren följa Ivan Denisovitj under en dag som spenderas i ett ryskt fångläger, där han placerats på grund av spioneri. Det som känns så speciellt med denna lilla (men ändock stora) roman är att de förväntade beskrivningar av hårda miljöer, pennalistiska fångvaktare och medbrottslingar som är allt annat än goda medborgare i mångt och mycket uteblir. Och detta är absolut inget negativ för boken i dess helhet, utan tvärtom bidrar till att skapa en känsla av autenticitet och cynisk klarhet.

Precis som tidigare recensenter nämnt är undertonen i hela boken ”det hade kunnat vara värre”, vilket i alla fall hos mig skapar en tryckt känsla, och visar den vanmakt som kan infinna sig hos människor som lever under förtryck. Ivan är nöjd så länge han får äta sig mätt och kanske ibland kan få sig en cigarett. Det skapas också en melankolisk känsla då det ofta påpekas att Ivan suttit inne i 8 år, och att han har två år kvar på sitt fängelsestraff, alltså har han då han sonat sina brott tillbringat tretusensexhundrafemtiotre liknande dagar i fängelset. Emellertid når boken inte upp till toppbetyg, mycket på grund av dess omfång, den hade gärna fått vara lite längre för mig, jag var vid slutet nyfiken på hur Ivans framtid gestaltade sig. Hade han klarat sig utanför fängelsets murar?

Vad är då detta? Ja, jag vet faktiskt inte. En ber.. Visa hela

Vad är då detta? Ja, jag vet faktiskt inte. En berättelse med kärlek, burlesk humor och lite till, där en rad personers öden och tillvaro beblandas och blir till en skildring av allt och inget. Jag orkar faktiskt inte beskriva vad som utspelar sig i En midsommarnattsdröm, är ni intresserade och vill veta något om handlingen så läs de utförliga och välskrivna recensionerna ovan. Rappt, fantasifullt och en stor portion humor/satir är en, i alla fall enligt mig, bra beskrivning av romanens språk. Blir emellertid lite påfrestande i vissa stunder, och den här korta berättelsen tilltalade inte alls mig i samma utsträcknings som Hamlet, det enda jag läst av honom tidigare, gjorde.

Jag gick direkt ifrån Vernes ”Jorden runt på 80 da.. Visa hela

Jag gick direkt ifrån Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” till denna roman, och hoppades att jag skulle finna samma typ av äventyr och faror, vilket jag även fick givet till mig. Vernes skriver även här rappt och skapar på så sätt ett intresse, men efter ett tag tappar boken sitt sting och det hela blir menlöst och platt. Det jag främst irriterar mig på är att det känns som om väldigt mycket är utelämnat, jag hade gärna velat veta mer om alla karaktärer, särskilt kapten Nemo, men också om vad som egentligen utspelade sig på ”monstret” Nautilus, även om detta inneburit en roman med dubbelt antal sidor. Dessutom är slutet ett antiklimax av högsta dignitet, och jag var om inte rasande, så i alla fall enormt besviken då jag lade ifrån mig boken. Jag hade troligen uppskattat berättelsen betydligt mer om den lästs vid yngre ålder, en känsla som även infann sig vid läsningen av ”Jorden runt på 80 dagar”.

Kan tänka mig att boken var en storsäljare då den 1870 först gavs ut, det måste då ha varit helt otänkbart att människan i verkligheten skulle kunna åstadkomma något som på när liknar det som illustreras i romanen.

Jag blev något besviken då jag läste Den gamle och.. Visa hela

Jag blev något besviken då jag läste Den gamle och havet då den romanen inte alls motsvarade mina förväntningar, varför jag beslöt mig för att läsa ytterligare verk av denna amerikanske klenod. Valet föll på Farväl till vapen eftersom jag hade hört talas om romanen tidigare och dessutom kände jag att titeln på något konstigt sätt tilltalade mig (eftersom jag numer klassar mig själv som pacifist).

I centrum i Farväl till vapen (som utspelar sig under första världskriget), finns Henry, en frivillig officer i den italienska armen, som under sin tid i en liten pittoresk by/stad träffar Catherine, en sjuksköterska som han fattar tycke för, och deras stundtals platoniska kärlek. Hemingway tar oss vidare med på en resa kantad av kärlek och saknad, och detta mitt under brinnande krig.

Det som inte riktigt föll mig i smaken med Den gamle och havet var språket, vilket jag såg som något banalt, är i denna roman enligt mig bättre, men tyvärr är dock inte den historia som här berättas i lika gripande och frapperande som i nämnda roman. Skildringen av den av den ömhet och närhet som växer fram mellan de två kärlekskranka huvudpersonerna är stundom underbar och hjärtknipande, för att sedan bli, i mina ögon, alltför trivial.

Jag hade lite problem när jag skulle ge Farväl till vapen ett betyg, en svag fyra eller en stark trea, det var frågan. Det som talade för ett högre betyg var den genuinitet som präglar denna roman, men även beskrivningen av en trött soldat som funderar över kriget och dess utgång. Det som talade mot detta högre betyg var berättelses ibland triviala karaktär, som vissa stunder fick mig att längta till boken slut. Efter en del tänkande beslutade jag mig för att låta kritiken få övertag och därför ge den det lägre betyget, men jag kommer att försöka hinna med fler böcker av Hemingway för att försöka förstå storheten hos denne av många kultförklarade författare. Kanske är det jag som inte tagit innehållet i de romaner jag läst av denne nobelpristagare på rätt sätt, men likväl har jag gjort mina tolkningar och jag tar gärna lite kritik.

En läsvärd och intressant bok, men tyvärr inte mer.. Visa hela

En läsvärd och intressant bok, men tyvärr inte mer. Boken fick mig inte tillräckligt engagerad och det fanns en del partier i boken som var rent ut sagt tråkiga. De mer läsvärda bitarna var dock i majoritet och jag tänker läsa den den andra delen, så att man ger hela sagan en riktig chans.

Boken börjar aningen trevande, i och med att huvud.. Visa hela

Boken börjar aningen trevande, i och med att huvudpersonen Mersault besöker sin mors ålderdomshem för dennes begravning, vilket dock kommer att ha en väldig betydelse för bokens utveckling i ett senare stadium. Genom ett antal olika tillfälligheter råkar slutligen Mersault hamna i en något prekär situation då han kliver över lagens gränser, och blir slutligen inspärrad i väntan på sin rättegång. Trots att det först är närmare mitten av boken som han hamnar i detta vanskliga predikament, tycker jag att det är först här som boken verkligen börjar och tar fart, det var här jag fastnade och blev nästan blev ett med texten.

Precis som i Camus senare utgivna Pesten spelar religion, och den enskilda individens tro en viktig roll, och ett av de mest välskrivna partierna i boken är när Mersault i sin cell har ett samtal med en präst, vilken vill få huvudpersonen att erkänna Gud.

Sammanfattningsvis är det inte så mycket mer att säga, förutom att det är en av de bättre böcker jag läst den senaste tiden, och att betyget blir en stark 4.

Protagonist Gregor Samsa vaknar en morgon upp, och.. Visa hela

Protagonist Gregor Samsa vaknar en morgon upp, och märker till sin förvåning att han genomgått en förvandling, han är inte längre en människa, utan en insekt. Han har väldiga problem med att ta sig upp ur sängen, märker efter ett tag att han inte längre är i stånd att tala människans språk, och att ta sig ur lägenheten är det självklart inte att tala om. Efter att, som insekt, ha genomgått ett preludium av rudimentär art, vänjer han sig något vid sitt nya insekts Jag, och börjar kunna använda den nya kroppen med alla dess finesser, men han vet att han aldrig mer kommer att kunna sitta ned och samtala med de övriga familjemedlemmarna.
Att Förvandlingen på något sätt är en metafor för något i Kafkas värld är troligtvis ingen dålig gissning, men boken egentligen handlar om, där tvista de lärde. Det här är en sådan bok som kan tolkas i all oändlighet, teorierna om kvintessens i Förvandlingen är många, och ingen av dem är mig gissningsvis den rätta. För författaren Kafka var det gynnsamt att han dog innan den här romanen eller någon av de andra nådde den breda allmänheten, eftersom då han aldrig kunde göra några uttalanden och förklaringar helt och hållet lämnar ansvaret för allehanda tolkningar till läsare och recensenter, vilket förhoppningsvis leder till att boken aldrig kommer att ”dö ut”.

Vad tycker jag då om boken? Ja, detta är om något en bok som verkligen förtjänar epitetet klassiker, då den är skriven på ett helt hänförande sätt, med väldigt enkelt språk som på ett briljant sätt begagnas. Det bästa med Förvandlingen är utan tvekan berättartekniken, då Kafka framför berättelsen på ett frapperande sakligt sätt, utan inblandning av moraliserande moment och dylikt.

Anledningen till att jag väntat så pass länge med.. Visa hela

Anledningen till att jag väntat så pass länge med att läsa något av Shakespeare beror troligtvis på minnen i mitt undermedvetna gällande engelska undervisningen på gymnasiet, då vi stackars elever blev påtvingade litteratur av en gammal stofil. Nu var det så väl att jag nyligen besökte ett antikvariat och fick syn på några av Shakespeares verk och då fattade ett beslut, det att jag skulle ta reda på om mina onda minnen verkligen var befogade. Vilket de givetvis inte var. Handlingen i Hamlet är klassisk, mord inom en kungafamilj, inom de blåblodigas gemak, vilket leder till ohämmade vedergällningar såsom berått mord och teatraliska intriger,.
Men det är inte handlingen som fått Hamlet att leva vidare, utan språket. Den version jag läste, en modern tolkning, har säkerligen tappat en del av den originalitet som dväljdes i den Shakespeares ursprungsverk, men enbart språket i denna utgåva är värt högsta betyg.
Sagolikt vackert, spetsfundigt, sorgligt, raljerande, allt detta om vart annat i en hänförande blandning, och vid var sida finns beaktansvärda citat. Självklart kommer jag att nyttja varje tillfälle att i fortsättningen läsa Shakespeare, och ger mig nu på En midsommarnattsdröm.
Jag måste även återge ett citat som jag fann slående och intressant, ett citat hämtat ur Hamlets dialog då han ondgör sig över att hans mor så snabbt gifter om sig efter att hennes man dött. Håll till godo!

”Tvi dig, du värld! Du är en vanskött trädgård,
som går i frö – där frodas bara ogräs
som kväver allt”.

För personer som läst och uppskattat Sagan om ring.. Visa hela

För personer som läst och uppskattat Sagan om ringen trilogin är detta ett måste, den skämtar med allt och alla ur den hyperkända boken. Ni får följa med Frito och hans vänner under deras farliga resa och den hårda kamp de hela tiden genomgår för att returnera den magiska ringen till dess mörka hembygd. Bokens humor är spetsfundig och träffsäker men blir tyvärr på vissa ställen en aningen pueril men det är något man får leva med. Jag är vanligtvis inte så förtjust i fantasy, utan Tolkiens mäktiga epos nästintill det enda ur genren som jag verkligen uppskattar. Därför blir denna parodi extra roligt eftersom jag kan placera allt som händer i boken på ett precist sätt. Slutligen skulle det vara roligt att höra vad en riktig Tolkien fanatiker anser om denna bok.

Alldeles innan jag började med denna bok hade jag.. Visa hela

Alldeles innan jag började med denna bok hade jag precis lagt ifrån mig Dostojevskijs Brott och straff, vilken jag blev extremt tagen av och som tveklöst är en av de bättre böcker jag läst. Förväntningarna var således skyhöga när jag gav mig i kast med Idioten, och dessa förhoppningar slog verkligen in. Precis som i Brott och straff får läsaren genomleva en helt underbar och ibland skräckfylld resa som är kantad av precisa och oslagbara karaktärsskildringar, härliga dialoger och hänförande miljöbeskrivningar. Men, för det finns ett men, samtidigt anser jag att det finns fler moment och delar i Idioten, som gör att hela boken känns lite seg och samtidigt något tråkig, men dessa benämnda delar är i fullständig minoritet och de hänförande och fascinerande delarna i boken väger betydligt mer tungt.

Men nu till att kortfattat beskriva bokens innehåll så gott det går, eftersom detta på intet vis är en statisk och enkel berättelse, tvärtom är den mångfacetterad med ett flertal väldigt centrala karaktärer vilkas liv och leverne beskrivs mycket ingående. Bokens huvudperson, furst Mysjkin, som är en naiv och godtrogen man, kommer efter ett antal år spenderade hos en läkare i Schweiz (på grund av psykisk sjukdom) hem till det sagolika Ryssland, och kastas då direkt in i en intrigfull och stundtals hemsk värld, fylld med människor från den högsta ryska societeten men också personer som tillhör de lägre klasserna. Jag får som läsare följa med och tränga in i denna ovan nämnda noblessens hem och således följa deras liv, som trots yttre skönhet och stora rikedomar är fullt av sorg, hat och mycket mer. Som nämnt råkar fursten redan under sin första dag ut för diverse äventyr och möter under ett av dessa KVINNAN, den depraverade och förfallne Natasia som han genast blir förälskad i, och som kommer att förändra furstens för all framtid. Fursten erbjuder sig redan samma kväll de för första gången möts att gifta sig med henne, men Natasia, som är vad man utan tvekan skulle kunna ge epitetet halsstarrig och oberäknelig, nekar honom, men trots detta kommer hon hela tiden att finnas i hans liv, ibland fysikt, men mestadels mentalt, då han ständigt tänker på henne. Tyvärr, om man nu kan kalla det tyvärr, blir det även så att fursten blir förälskad i en annan kvinna, Aglaja, som även hon då och då ger honom svårigheter.

Dostojevskij låter oss på ett enastående sätt följa med fursten under hans resa, som hela tiden är händelserik och där svårigheterna är legio (som jag nämnt är fursten väldigt godtorgen och enfaldig) eftersom många, för att inte säga alla, av de alla individer som berättelsen innehåller, ser honom som något av en idiot och hela tiden försöker utnyttja honom, och i vissa fall känns det som fursten låter dem göra detta. Boken, som är absolut läsvärd, och ger mig en skarpare uppfattning om varför Fjodor Dostojevskij räknas som en av de största författarna genom tiderna, känns dock på något sätt inte riktigt lika bra som Brott och straff, jag blev inte riktigt lika tagen av Idioten. Därför kan jag inte sätta ut den femma som jag i förhand trodde den skulle få, utan jag ger den i stället en stark fyra.

Jag hade inga större förhoppningar på denna bok ef.. Visa hela

Jag hade inga större förhoppningar på denna bok eftersom jag inte tyckte att den första var något direkt mästerverk (dock läsvärd). Jag tycker att Idun når lite längre än vad Freja gjorde men denna får ändå inte ett högre betyg, utan även denna är läsvärd, varken mer eller mindre. Det skall tilläggas att jag tycker att det är ganska roligt med de kvinnliga hjältarna som både denna och första delen återger, det hör inte till vanligheterna och spetsar till boken lite. Jag hörde någon som ansåg att den var lite sexistisk men det anser jag att ta det lite långt, det är inte så att boken skall speglar vår jordetid och vem vet, någonting i likhet med boken kanske har existerat.

Världens mest lästa reseskildring har denna roman.. Visa hela

Världens mest lästa reseskildring har denna roman kallats, och jag måste erkänna att det ligger en viss sanning bakom detta epitet. Boken är välskriven och intressant, men det finns delar i boken som, speciellt när det gäller reseskildringarna, blir alltför intensiva och till slut även trista. Hade Verne dragit ner på de svängiga miljöbeskrivningarna hade detta kunnat bli ett i mina ögon veritabelt mästerverk, för i grund och botten är detta ett underbart och fartfyllt äventyr, en skildring av en man (Phileas Fogg) och hans kompanjoners eskapader då de efter ett vad måste färdas runt jorden på högst 80 dagar (precis som titeln faktiskt antyder).
Skildringen av protagonisten, gentlemannen Phileas Fogg visar dessutom en underbar, om än stereotyp och nidbildsaktig, bild av en engelsman härstammande ifrån den högsta societeten under det artonde århundradet. En beräknande och extremt lugn man, som frapperande nog inte visar tecken på några som helst känslor, trots de enorma motgångar och hemska besvär som framträder under resans gång.

Men de många och långa naturskildringar som jag ondgjorde mig över ovan drar ner på helhetsbetyget, och det fanns stunder då jag såg fram emot att boken skulle ta slut, vilket inte hör till vanligheten. Jag hade förmodligen läst Jorden runt på 80 dagar med större iver och intresse om jag läst den när jag var lite yngre, med detta är lite svårt att åtgärda i efterhand.

Efter att ha läst Kappan börjar jag förstå hur Gog.. Visa hela

Efter att ha läst Kappan börjar jag förstå hur Gogol med sitt författande påverkat sina efterföljare när det gäller den realism och naturalism som under 1800-talet blev så påtagligt i den ryska litteraturen. Till skillnad mot Döda själar finner jag i denna berättelse något starkt, något som biter tag i mig. Vad detta något egentligen är kan jag inte besvara eftersom jag själv inte riktigt kan komma underfund med vad det är med boken som väcker mitt gillande, kanske är det enbart det att jag känner att varje enskilt ord är skrivet med en obeskrivlig författarglädje. Jag vet faktiskt inte.

Trots att Kappan inte är någon voluminös tegelsten hinner Gogols berättande i högsta grad behandla ett flertal olika områden på ett hänförande sätt, till exempel hans beskrivningar av den extremt hierarkiska byråkrati som existerade under Ryssland under hans livstid, samt främst hans beskrivning av huvudpersonen Akakijs liv i stilla ensamhet, och hur detta liv förändras i och med det att han måste införskaffa en ny kappa (för dyra penningar skall tilläggas), inför det som i boken beskrivs som den nordiska vinterns anländande.

Till sist måste jag tilläggas att jag absolut inte ser ovan jämförda Döda själar som en dålig bok, tvärtom är den precis som denna bok en exposé i dåtidens Ryssland med en samma fantastiska språk, en berättelse där humoristiska inslag blandas med beskrivningar av social misär. Dock känns det som om Döda själar saknar något som tillfullo infinner sig i Kappan, men som sagt kan jag inte riktigt utpeka vad.

Det första, men definitivt inte det sista jag läse.. Visa hela

Det första, men definitivt inte det sista jag läser av Selma Lagerlöf. Så oerhört vacker och oemotståndlig, utan tvekan en av de bästa romaner jag läst anno 2005. Att Lagerlöf besatt en berättarförmåga utan dess like märks redan i det första kapitlet, och då var jag fast, boken gick inte att lägga ifrån sig. Personskildringarna är enastående och beskrivna med en enkelhet som är hänförande, vilket även gäller miljöbeskrivningarna och mentaliteten som råder runt romanens huvudkaraktärer. Vet inte riktigt vad mer jag kan skriva, förutom att jag nu förstår varför Selma Lagerlöf fick nobelpriset samt varför hon räknas som en av Sveriges mest inflytelserika författare.

En både underbar och hemsk berättelse som utspelar.. Visa hela

En både underbar och hemsk berättelse som utspelar sig i Paris undre 1800-talets mitt. En roman innehållande vissa delar kärlek och ett fåtal lycka stunder, men mestadels beskrivs depraverad atmosfär som är kantad av fattigdom och misär. Författaren tar oss med på en resa till kvarteren i Paris där de mindre lyckligt lottade har sina hem, en miljö där nöden är stor och merparten av populationen är utblottade och var dag kämpar för att få mat på bordet. Samtidigt frodas de olika affärsrörelser där alkohol kan inmundigas. Zola skyr precis som andra naturalister, till exempel Dostojevskij, inte för något utan beskriver det mörker och vemod som existerade under denna tid på ett suveränt sätt, ingenting lämnas åt slumpen utan allt gestaltas utan eufemismer.

Det som Krogen saknar i jämförelse med verk av ovan nämnde ryske författare är den psykologiska biten, där vi verkligen får tränga in i psyket på personerna som infinner sig i berättelsen, men detta är det enda romanen i mina ögon saknar. Zola lyckas skapa en tryckande stämning med ett tema som aldrig blir oaktuellt och läsupplevelsen är enorm.

Tveklöst det mest underliga och skruvade jag någon.. Visa hela

Tveklöst det mest underliga och skruvade jag någonsin läst, vilket dock inte enbart är positivt. Arthur Dent, en man i sina bästa år, blir en dag, en dag som vilken som helst skall tilläggas, brutalt överraskad då det framkommer att hans hus tyvärr måste rivas eftersom en ny väg skall byggas, en väg som dessvärre måste gå igenom Arthurs hus. Några timmar senare sitter Arthur förvånad på ett rymdskepp, till vilket han kommit med hjälp av sin gode vän Ford Prefect som konstigt nog visar sig vara en utomjording. Han får veta att Jorden, hans hemplanet, blivit förintad av ett par elakingar till utomjordingar eftersom den, vilket är något olyckligt, låg i vägen för en ny autostrada som inom en snar framtid skall upprättas. Eftersom han inte längre har någon plats att kalla hem är han tvingen att förlita sig på Ford och dennes något tvivelaktiga och opålitliga natur, vilket leder till en utflykt genom hela universum, en utflykt som självklart är kantad av de mest förbluffande äventyren.

En liftares guide till galaxen är stundtals överdrivet rolig och skrattattackerna kommer ibland på löpande band, men tyvärr blir det för mycket med ordvitsar, konstiga äventyr och meningsuppbyggnader som faktiskt saknar mening, eftersom i princip alla sidor är präglad av något av ovanstående. Det finns tillfällen då det verkligen kan bli för mycket av det goda, och detta gäller tyvärr på denna roman, jag tröttnar till slut på alla spetsfundigheter och uppkomsten av kufiska karaktärer till höger och vänster. Förvisso så är Liftarens guide till galaxen, Adams magnum opus, på det hela ingalunda en dålig bok, det är tyvärr inte bara min kopp av te, men jag kan förstå den hausse som denna roman skapat, den är originell och driver med det mesta som går att driva med. Dessutom skall Adams ha en eloge för att han på ett elegant sätt för in filosofiska spörsmål i romanen, fast egentligen är hela romanen en filosofisk spekulation. Men som sagt, för mycket av det goda och att detta inte riktigt är min typ av litteratur, och vad innebär då detta kan ni fråga er? Inte fan vet jag!

Ett i mina ögon slående skolexempel på en roman so.. Visa hela

Ett i mina ögon slående skolexempel på en roman som till en början är småtrist och något prosaisk för att sedan lyfta och bli omöjlig att lägga ifrån sig. Till en början ställde jag mig väldigt frågande till hur denna roman fått en sådan kultstatus, men efter en bit in i berättelsen visade det sig varför. Berättelsen är mörk och dyster, full av vemod, men även stunder då lyckan lyser titelpersonen, den arma Emma Bovary, men den försvinner lika snabbt som den kom. Det är en saga om en kvinnas begär efter en mer förgylld tillvaro, och den hårda vägen för att ta sig fram.

Själva grundenhistorien om madame Bovary är faktiskt ganska rolig, då hon efter vigseln men den naive och tråkige Charles, blir väldigt besviken på äktenskapet, eftersom hon i sin ungdomens dagar spenderat långa stunder med att läsas kärleksromaner, och därför i äktenskapet förväntat sig glänsande middagar, möten med vackra och nobla män och allt annat som förekommer i sådana romaner. Då inget av detta infinner sig börjar hon, trots att han älskar henne över allt annant och tillfredställer hennes minsta behov, att hata sin man, och söker nya vägar för att få det liv och så länge suktat efter. Och det är då hennes problem börjar…

Allt i boken andas naturalism, från karaktärsskildringar till språk och miljö. Med en klinisk säkerhet guidas läsaren av Flaubert mellan lycka och olycka, kärlek och hat, inget lämnas ute, allt beskrivs med en övertygande säkerhet. Flaubert lär i sitt liv sagt att en författare skall arbeta med sina romaner utifrån tre kriterier; opartiskhet, obarmhärtighet och opersonlighet, och detta lyckas han väl med, det känns verkligen som att alla karaktärer dissekeras nästan in absurdum, vilket även är det som är den stora behållningen med Madame Bovary.

Madame Bovary hör till genren ”böcker man skall ha läst”, och när jag slog igen den förstod jag varför detta ligger till som det gör.

Tilläggas bör också att jag ser en viss likhet mellan Charles Bovary och furst Mysjkin från Dostojevskijs Idioten. Bovary är, precis som fursten, en godtrogen och naiv man, aldrig att han skulle se något fel i hennes agerande, vilket också är den största anledningen till att hans fru hatar honom. Är det månne någon annan som ser samma likhet?

Här går det undan vill jag lova! En abrupt och ibl.. Visa hela

Här går det undan vill jag lova! En abrupt och ibland hysterisk roman där turerna är många och historien är av en extremt otrolig och fabulerande karaktär. Jag hade faktiskt inte hört speciellt mycket om denna roman innan jag fick ett tips här på Boksidan om att jag borde läsa den, och efter att jag läst alla recensioner (läs: lovord) kände jag mig närapå tvungen att ögna igenom romanen, vilket jag uppenbarligen även gjorde.

Att beskriva handlingen i Mästaren och Margarita kort och koncist är enligt mig en omöjlig uppgift, då historien är obeskrivligt mångfacetterad och stundom abstrakt. Det som kan sägas är att det en dag kommer en besökare till Moskva, en underlig och kufisk man som är följd av ett antal servila hantlangare som han tar till hjälp i de olika predikamenter han råkar hamna i. Efter ett tag förstår man att denna besökare inte är någon vanlig dödlig, detta är Satan själv.
Mitt i detta virrvarr som vi får följa finns också berättelsen om Pontius Pilatus, vars öde vi får dölja från och med det att han dömer en viss biblisk man till döden och framåt. Mer av handlingen beskriver jag inte här, ni som läser detta måste själva ta reda på det som sker i romanen.

Nu när jag beskrivit detta är det bara att komma med slutpoängen, denna roman är helt underbar. Historien, karaktärerna, skeendet, allt är hänförande i Mästaren och Margarita. Läsupplevelsen är enorm, och jag förbannar mig själv över att jag inte hittat detta mästerverk tidigare. Må jag brinna!

Slutligen måste jag även tillägga att jag håller med det som någon skrev ovan, det vill säga att Bulgakov när han skrev denna roman antingen var galen eller så begagnade han sig av all sin intellektuella tankeverksamhet, men troligtvis var det en kombination, annars vore det omöjligt att skapa något liknande. Och det tål att sägas igen, den här romanen är UNDERBAR!

Jag hade väldigt höga fröhoppningar på den här bok.. Visa hela

Jag hade väldigt höga fröhoppningar på den här boken eftersom jag hört av vänner att den skulle vara otroligt bra men också på grund av det jag tidigare läst av honom. Och jag kan säga det att mina förhoppningar blev inte nedtryckta på backen och krossade som det brukar vara i de flesta fall (i alla fall för mig), utan detta var precis som jag hade förväntat mig. Denna bok är en solklar femma och jag råder alla som icke läst den att snarast göra detta!

Denna novell är utan tvekan ett av de roligaste ve.. Visa hela

Denna novell är utan tvekan ett av de roligaste verk jag någonsin läst. Fylld av subtiliteter men även förskräckelse blir det hela en väldigt charmig och vacker liten saga, som trots att det är en väldigt osannolik historia känns verklig på något oförklarligt sätt. Gogols många spetsfundigheter gör det omöjligt att inte sitta och fnittra för sig själv och stundtals brista ut i ett rejält gapskratt åt den makabra skrönan.

Näsan handlar faktiskt, som det antyds i namnet, om en näsa. Majoren Kovalev vaknar en morgon upp men märker genast till sin förtvivlan att han saknar sin näsa. Hur den försvunnit vet han ej, den var trots allt kvar när han föregående kväll gick till säng. Allt som är kvar är en platt fläck utan tillstymmelse till bevis på att majoren någonsin haft en näsa. Efter att han kommit över den första chocken beslutar sig Kovalev för att söka upp det förlorade godset, och därefter får betraktaren följa majoren på en makaber jakt.

Gogol har här, på samma sätt som i Döda själar och Kappan, skapat en berättelse som är fylld av humor och bedrövelse, och jag rekommenderar alla som läser detta att om chansen gives, ta vara på den och läs Näsan, alla behöver vid vissa tillfällen lite komik i sitt liv. Och det är någonting som denna bok är full till bredden med.

En välskriven och mycket fängslande bok om hur pes.. Visa hela

En välskriven och mycket fängslande bok om hur pesten slår till mot en intet anande storstad.
Jag har ingen förståelse alls för Koala 75 resonemang, det vill säga att detta skulle vara en ”innerligt tråkig” bok, då den är vacker och väcker mycket tankar om vilken katastrof pesten skulle innebära idag. Boken tar även upp flera väldigt intressanta frågor såsom vänskap och, precis som i Camus Främlingen, har dödstraffet och religionen en mycket central roll i historien.

Vidare är Pesten väldigt filosofisk, och lämnar mycket till betraktaren, jag får själv som läsare inget svar på många av de frågor som boken ställer och ger upphov, utan dessa stannar kvar och man får själv något att begrunda över. Boken har dock några tillkortakommanden, och jag hade själv sett att den varit lite mer ingående, även om detta även betyder att boken blivit längre. Men som slutord måste jag bara ta och råda personer som läser den här recensionen att verkligen ta tillfälle och läsa Pesten, det kommer ni inte att ångra.

Jag hade tämligen höga förväntningar på Processen,.. Visa hela

Jag hade tämligen höga förväntningar på Processen, eftersom Kafka räknas till en av 1900-talets största författare och eftersom denna bok förmodligen är hans mest kända. Därför var jag riktigt besviken när jag lade den ifrån mig. Boken var välskriven och har ett tema som troligtvis aldrig blir gammalt, men ändå kände jag att den vid flera tillfällen blev något tråkig och intetsägande. Ändock skall jag inte ta såga boken totalt, den var stundtals lysande, och jag var ett par gånger tvungen att lägga ifrån mig boken för att begrunda vad K var utsatt för, och filosofera lite grand över hur jag själv skulle ha agerat om jag hamnat i ett liknande predikament. Jag kan inte heller undgå att fundera lite över hur Kafka själv var som person, eftersom den tillvaro han på ett väldigt bra sätt beskiver är så mörk och rå, nästan helt utan tillstymmelse till närhet och kärlek.

Men som jag nämnde ovan förekom det också tillfällen som jag fann en aning ointressanta, för att inte säga tråkiga, och därför kan jag inte sätta ett högre betyg än en trea. Jag kommer dock att läsa fler böcker av Kafka, och förhoppningsvis hitta ett verk som i mina ögon är som överträffar Processen.

Efter att ha fängslats av den första delen av denn.. Visa hela

Efter att ha fängslats av den första delen av denna trilogi, "Över Näktergalens golv" så kände jag mig tvungen att även inhandla denna bok. Jag hade skyhöga förväntningar och dessa blev tyvärr inte infriade då denna bok saknar något som infanns i den första delen, men vad vet jag faktiskt inte riktigt. Dock så innehåller den del samma härliga och slående miljöbeskrivning som är värd en läsning bara den, och jag rekommenderar därför alla som läst den första delen att även kasta sig över "På kudde av gräs".

Detta stora epos innehåller fyra delar som utkom m.. Visa hela

Detta stora epos innehåller fyra delar som utkom med ett år mellanrum mellan 1934-1937 och varje del illustrerar en viss tid i den unge Olofs uppväxt. Läsaren får följa honom från då han vid fjorton års ålder lämnar styvföräldrarnas skyddade hem för att bege sig ut i verkligheten och försöka ordna sig ett arbete, tills det att han är nitton och nästintill en vuxen man. Romanen ska delvis vara självbiografisk, och det känns nästan vid läsningen, då Johnson som ciceron guidar oss genom den unge mannens liv och vandel på ett makalöst sätt, och beskriver hur den unge Olof för första gången kommer i kontakt med litteraturen, socialismen, kärleken, det hårda arbetet och så vidare.

Att göra en detalj beskrivning av vad som exakt utspelar sig i ”Romanen om Olof” känns svårt då det är så mycket som känns som centralt och viktigt, men jag rekommenderar verkligen boken, en vacker och sorglig, men även vemodsfull skildring av en brådmogen pojkes resa till vuxenlivet under 1900-talets första decennium

En mångfasetterad roman som precis som det nämns i.. Visa hela

En mångfasetterad roman som precis som det nämns i recensionerna ovan kan läsas på flera plan. Två indiska män, Gibril Farishta (indisk skådespelare, den allra största) och Saladin Chamcha (röstimitatör, en man som försöker att glömma sitt indiska liv) faller, ifrån ett av terrorister sprängt flygplan, tiotusenmeter rakt ner i havet utanför Englands kust och överlever. Varför? Det är frågan. När de landar får den ena skepnaden av en djävul medan den andre antar en ängels gestalt.

Boken kan läsas som en skildring av invandrares liv i 1980- talets England, utsatta för övergrepp och justitiemord, fruktade och hatade, av många föraktade. Men den kan även läsas som en beskrivning en kritik av religionens grepp om människorna, och om tron på det övernaturliga. Det finns flerinfallsvinklar, men dessa är de mest framträdande. Det är just det här som gör ”Satansverserna” så oerhört spännande och intressant, att den har så många bottnar, och dess hopp mellan nutid och grundandet av en av de största religionerna, mellan ondska och godhet, kärlek och hat och så vidare. Jag ska erkänna att det är lite vanskligt att förklara vad som egentligen utspelar sig i romanen, men något som har stor betydelse är boken första mening; ”För att födas på nytt måste man först dö”.

Boken är hela tiden intressant och tappar aldrig fart, och den väcker dessutom många tankar, en berättelse som fortsätter att växa även när man läst den klart. Språket är precis som själva berättelsen underbart, och det som är mest frapperande är Rushdies makalösa sätt att hela tiden väva in metaforer och omvandlingar. ”Satansverserna” är betydligt bättre än det första jag läste av Rushdie, ”Ursinne”, och rekommenderas till alla som uppskattar en bra roman.

Jag vet inte om jag kan skriva en recension om Sid.. Visa hela

Jag vet inte om jag kan skriva en recension om Siddharta, jag vet inte riktigt var jag skall börja och sluta. Med denna roman rättfärdigade Hesse sin roll som min favoritförfattare, en underbart vacker berättelse och språket förtjänar samma epitet. Hesse bevisade verkligen genom hela sitt författande att en litteratör kan uttrycka känslor, äventyr och upplevelser på ett väldigt begränsat antal sidor, det behövs inte kopiös mängder ord, allt som betyder något är deras betydelse. Kvantitet betyder inte kvalitet.
Precis som i de tidigare romaner jag läst av Hesse är det centrala i hans skildringar den inre dualistiska kamp som människan är dömd att genomleva, allt vi gör får också konsekvenser, vissa av dem bra, andra dåliga.

Som sagt kan jag faktiskt inte skriva en recension om denna roman, allt jag kan säga är att den är makalös!

Vad handlar då denna bok om? Kärlek, socialism, fi.. Visa hela

Vad handlar då denna bok om? Kärlek, socialism, filosofi, hat, allt detta och lite till ryms inom ramarna på Kunderas Skämtet. Huvudkaraktär är Ludvik, inbiten socialist och en man med intellekt som efter en liten spetsfundighet gentemot sitt hjärtas dam blir utesluten ur partiet (ni får själva ta reda på vilket parti) samtidigt som han även blir utsparkad från universitet och således även sina studier. Han blir därefter inkallad till armen, och hamnar i det för en socialist mest föraktade regementet, det svarta. Där finns alla politiska fiender, motståndare till det ett kommunistiska samhället, kapitalister och så vidare. Följaktligen, fiender till allt det Ludvik står för.

Men det finns även andra levnadsöden som skildras vid sidan om den förtappade Ludvik, till exempel får vi följa hans barndomsvän Jaroslav och den flicka, Lucie, som han träffar under sin militärtjänst och som etsar sig fast i hans minne och påverkar hela hans kommande liv.

Behållning med denna roman är det filosoferande som Kundera begagnar sig av, men även personbeskrivningar och de levnadsöden vi får uppleva. Men tyvärr faller detta korthus efter ett tag då de långa monologerna (romanen innehåller väldigt få dialoger) blir tröttsamma och tråkiga, samtidigt som vissa delar av romanen känns som ett sammelsurium utan dess like, och detta gör att helheten tar skada. Hade Kundera hållit sig och kanske skrivit en något kortare roman hade detta kunnat bli något stort.

Ett samhälle där den personliga individualiteten i.. Visa hela

Ett samhälle där den personliga individualiteten intet betyder, ordet integritet saknar betydelse och den enskilda människan är totalt maktlös, detta är vad som bjuds på i Kafkas Slottet. Den unge lanterimätaren K ankommer till den by dit han blivit kallad till av det lokala slottet för att ta en viss tjänst i besittning, vilket tyvärr verkar svårare än vad han väntat sig. Ändock ger han inte upp utan fortsätter att kämpa mot nomenklaturan, men nya svårigheterna ställer sig omedelbart i hans väg när han tagit sig förbi något tidigare. Temat är detsamma som går att finna i exempelvis Processen, det vill säga en individs kamp och strävan efter upprättelse gentemot den byråkratiska staten/övermakten, men i mina ögon har Slottet något i sin ägo som inte Processen har och förtjänar därför ett högre betyg denna.

Herman Hesses Stäppvargen är utan tvekan en av de.. Visa hela

Herman Hesses Stäppvargen är utan tvekan en av de vackraste böcker jag någonsin läst, och dessutom är boken är full med frågor som Hesse lämnar till läsare att själv besvara, vilket leder till att den etsar sig fast i ditt medvetande för en tid framöver. Boken berättar om den intellektuelle Harry Haller, en man med en något annorlunda syn på världen och den borgerliga miljö varifrån han själv härstammar, och hans liv som präglas av de inre motsättningar han ständigt lever med. Hallers själsliga liv präglas nämligen av en kamp mellan hans två personligheter, eller hans två själar, och hans försök för att återigen få smak för det liv han i sina äldre dagar föraktar så oerhört. Hallers dualistsiska tillvaro förändras dock då han träffar Hermine, som tar besittning över hans liv och bestämmer hur framtiden skall gestalta sig för honom.

Skall även tilläggas att jag inte bara ser Stäppvargen som en av de vackraste romaner jag läst, det är samtidigt en av de mest intressanta och beaktansvärda, och jag kommer så snabbt som möjligt att bege mig djupare in i så mycket av hans litteratur som möjligt.

Suggestiv och otäck är det första jag tänker när j.. Visa hela

Suggestiv och otäck är det första jag tänker när jag skall skriva den här recensionen. Och strålande! Den unge Thérèse gifter sig med sin kusin Camille, och tvingas flytta till storstaden, Paris. Olycklig och trött på livet hankar hon sig fram utan några ljusglimtar i tillvaron. Men så en dag… Hennes man återvänder hem från arbetet med en gammal skolkamrat, Laurent, vilken dras till den melankoliske Thérèse trots att hennes utseende inte är till hennes fördel. Kärleken gryr dem emellan, förälskelsen etsar dem båda samman, men problemen hopar sig, hur skall de kunna träffas, var skall de träffas? Mörka planer börjar smidas, är lösningen kanske att taga Camille av daga? Om de så skulle agera, skulle de för alltid kunna leva tillsammans utan att vare sig smyga eller dölja de svallande känslorna.

Självklart blir det inte som de tänkt sig. När väl Camille, som efter en dramatisk ”olycka” drunknat, är borta från deras tillvaro slutar de båda kärlekskranka individerna att umgås, för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet. Men när de senare börjar att träffas, märker de att någonting är står dem emellan, eller varför inte säga någon…

Som jag ovan nämnt, suggestiv och otäck är två ord som på ett flagrant sätt illustrerar denna romans innehåll. Stundtals blev jag nästan rädd då Zola utan några dubier likt en ciceron leder oss fram till det essentiella i människans innersta, där ondska, hat och egenkärlek dväljs, och som en äkta naturalist väjer Zola inte för något, allt beskrivs utan eufemismer. Jag kan tänka mig att denna roman, som förövrigt var Zolas debut, skapade ett ramaskri 1860-talets Europa.

En självklar fempoängare!!!

En sensuell och erotisk roman som anspelar på det.. Visa hela

En sensuell och erotisk roman som anspelar på det förbjudna, det tabubelagda. Donã Lucrecia har nyligen gift sig med sin älskade Don Rigoberto, men får även en styvson på köpet. Men det förakt och hat hon trott komma skulle från den unge Alfonsito infinner sig inte, och efter ett tag märker hon att han istället fatta tycke för henne, men dock på ett kanske inte så anständigt sätt. Jag hade planerat att läsa något av Vargas Llosa en längre tid eftersom att jag av någon (kommer tyvärr inte ihåg vem), hört ett lovprisande av författaren. Det jag fick mig till givet i denna bok var dock inte vad jag hade förväntat mig, en ekivok och incestuös roman med tarvliga såväl som intetsägande karaktärer, tråkigt dravel och sist men inte minst, självfallet en hel del snuskigheter. Om jag skall vara lakonisk, detta var inget som tilltalade mig. Det som rädda denna bok från bottenbetyg är att boken språk stundtals når oanade höjder, och på så sätt lyfter hela berättelsen ett snäpp.

Förhoppningsvis är detta verk av Vargas Llosa enbart en liten missberäkning, och inte representativ för hela hans författande, och för att ta reda på hur det verkligen ligger till när det gäller detta denna punkt kommer jag att så snart som möjligt att läsa ytterligare en av hans romaner, men då med väldigt små förhoppningar(dessa förhoppningar är för mig tyvärr omöjliga att komma ifrån. Det skulle vara skönt att någon gång kunna läsa en roman helt objektivt).

Malik Solanka, professor och dockmakare, lämnar St.. Visa hela

Malik Solanka, professor och dockmakare, lämnar Storbritannien för USA och New York, lämnar kvar sin familj och sina vänner, allt på grund av att någon slags sjukdom har gripit tag i honom, ett slags ursinne som allt oftare gör sig gällande. Hans tid i det nya landet präglas till en början av ensamhet och hat, men efter ett tag börjar nya känslor fatta tag i honom.

Till en början kände jag någon typ av förkärlek till den stackars Solanka, ensam och arg. Hur han ondgör sig över det nya USA, de nya kulturerna som växer fram, hur han grips av ett fullständigt raseri för den minsta petitess som sker i hans närhet. Men denna känsla försvinner efter ett tag och jag blir till slut enbart arg på den relativt gamle mannen, att han inte tar tag i sitt liv och försöker ordna till det för sig. Dessutom tycker jag att bokens kärlekshistorier på något sätt känns en aning malplacerade. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur jag ska skriva en recension av ”Ursinne”, men jag kan som slutsats säga att det är en annorlunda och i alla fall originell roman.

Ohyggligt intressant verk, där Lindqvist nagelfar.. Visa hela

Ohyggligt intressant verk, där Lindqvist nagelfar Joseph Conrads Mörkrets hjärta, och utifrån denna roman rannsakar kolonialtidens Europa. Tesen han driver i denna idéhistoriska berättelse är enkel; om vi skall kunna förstå Nazitysklands brott mot de mänskliga rättigheterna måste vi först se skärskåda oss själva (med oss menar jag kolonialmakterna), och vår egen historia. De mordorgier som utspelade sig i exempelvis Afrika under 18000-talet är troligtvis minst lika hemskt och brutalt som mycket av det som tyskarna åstadkom under det andra världskriget, men det är inget som hör till vanligheterna att detta förs upp till diskussion. Förutom detta tar litteratören även upp många av kolonialtiden största tänkare och beskriver hur teser om exempelvis den vite mannens börda och andra doktriner uppkommer bland de besuttna i 1800-talets Europa, tänkare som exempelvis socialdarwinismens fader, Herbert Spencer.

Sammantaget en väldigt intressant och lärorik bok, jag blev hela tiden slagen av den enkelheten Lindqvist begagnar sig när han bokstavligen gör en djupdykning i Europas mörka historia, och kommer upp till ytan med sådana klarheter att jag nästan blev arg på mig själv, helt enkelt för att jag aldrig betänkt något av det som romanen tar upp tidigare.

Skildringen av huvudpersonen Antoine Roquentin och.. Visa hela

Skildringen av huvudpersonen Antoine Roquentin och dennes kamp mot det Äckel som sakta men säkert suger sig fast i hans medvetande känns stundtals väldigt torrt och menlöst. Självklart är det väldigt intressanta frågeställningar som tas upp i boken, som till exempel de spörsmål Linuz nämner i sin recension; Vad är livet? Vad är meningen? Men som jag känner det faller det hela någonstans.
Likväl finns det i boken flera ljusglimtar, till exempel Sartres slående beskrivningar av det vemod och den melankoli som präglar huvudpersonens tillvaro, men enbart detta räcker tyvärr inte till, och om jag skall vara helt ärlig så hade jag förväntat mig mera av Sartres Äcklet.

En berättelse som utspelar sig i en tysk stad stra.. Visa hela

En berättelse som utspelar sig i en tysk stad strax efter andra världskrigets slut, en stad som till stora delar är ödelagd på grund av alltför intensiva bombräder. Mitt i denna förödelse finns Hans Schnitzler, soldat på rymmen efter att ha avvikit från den tyska armen. Vi får följa honom i hans jakt på mat för dagen och efter en plats att kunna kalla ett hem.

Denna fördärvade tillvaro präglas av fattigdom och girighet, men här finns även kärlek och lycka som trots en inte alltid perfekt existens sipprar fram och gör sig gällande. Det som boken enligt mig saknar och skulle behöva är en mer ingående beskrivning av karaktärerna, det känns ibland som att allt för mycket lämnas utan en djupgående skildring. Bristen på detta införlivande av bokens framträdande individer skapar hos mig ett ointresse, och boken blir stundtals smått långtråkig. Likväl är boken ingalunda dålig, men den lämnar en lite fadd eftersmak, det finns som sagt element i den som inte är utformat till perfektion. Efter vad jag har hört tror jag dock inte att detta verk är representativt för Bölls författarskap, och jag kommer att läsa fler romaner av honom för att ge honom ytterligare chanser att för mig rättfärdiga sitt mottagande av Nobelpriset.

Inhandlandet av denna bok sekdde faktiskt på ren o.. Visa hela

Inhandlandet av denna bok sekdde faktiskt på ren och skär impuls, jag var på en kiosk innan en bussresa och kom åp att jag inte hadde någon lektyr. Jag såg att kiosken hade en pockethylla men eftersom jag hade lite bråttom så han jag inte fundera speciellt mycket utan tog i princip första bästa bok. Så här i efterhand kan jag lugnt säga at det inte var något dåligt val jag gjorde, denna bok är vackert skriven och har en fängslande handling, man kan helt enkelt inte lägga den ifrån sig. Dock så tycker jag att det är lite missvisande att boken hamnat i genren fantasty, enligt mig kunde den lika gärna hamnat i historiska roman genren eller något dylikt (tror jag i alla fall). Så till er som vanligtvis inte brukar läsa fantaty (som jag själv), låt er inte missvisas utan tag och läsa denna bok.