Herrman Hesse hade hunnit bli 66 år gammal innan han äntligen kunde ge ut Das Glasperlenspiel. Det var våren 1943. I fantasin hade han flytt från samtiden, han drömde om en tidålder utan krig och våld. Ändå är vårt blodiska och kaotiska 1900 - tal ständigt närvarande i berättelsen, som ett fasansfullt minne och en varning om att ondskan åter kan vakna så länge människan finns. Hon är fortfarande samma varelse, hon har inte förändrats trots århundranden har rullat hän. Vad som en gång hände kan hända igen.
Romanen var från början en pacifistisk och antifascistisk stridsskrift som speds i hemliga manuskript bland Hessens vänner. Den kastaliska världen, spelarvärlden som liknar en munkorden, växte fram som en dagdröm medan han gick i sina sysslor kring huset i Montagnola. Det var fantasier som gav honom hopp om att livet skulle gå vidre. Han skapade kring sig ett andligt rum där han kunde leva och andas, mitt i krigslarmet och den politiska propagandan. För Hesse var det konst och vetenskap som gjorde människan till människa, medan politiken var och förblev en påminnelse om vårt djuriska ursprung: en smutsig och meningslös hunger efter makt.
Glaspärlespeltet blev ett vapen mot barbariet, ett uppror och en framtidsdröm. De tyska censorerna förbjöd boken, och den låg från april till november 1942 hos S. Fischer Verlag i Berlin utan att bli tryckt. I november 1943 utkom den i Zurich.
Romanen är en lycklig utopi, drömmen om hur en kulturens och förnuftets fristad växer fram ur historiens kaos, ur katastrofer och människors vånda. Kastalien, spelarnas lilla samhälle, är redan några generationer gammalt. Världen utanför är lika osäker och hotfull som den alltid har varit, men samtidigt är den verkligare och färgrikare än kastaliernas, den är sinnligt skön och lockar med livets fullhet - för de få som vågar spana mot yttervärlden. Den är Goldmunds värld som skrämde Narziss, forskaren och drömmaren som ville leva i fred med sina böcker och sina tankar.
Den kontrasten finns hos Hesse själv. Han är både Narziss och Goldmund, han vill helst leva i bägge världrarna. Men nu, i nazismens år, har det mörknat kring honom. Han ser ingen annan utveckling i historien än att vapen har förfinats och blivit allt brutalare från Simsons åsnekäke till samtidens bombflygplan och vedergällingsraketer.
I skuggan av allt detta, långt från politik och teknologi, finns historien om vad människoanden har skapat genom tusentals år: de religiösa urkunderna, musiken, matematiken, astronomin, dikten och målarkonsten, språken med sina ständigt fränderliga former. Att detta existerar är kanske meningen med världen. Människan skapar trots våld och kaos, hon drömmer om det tidlösa. Men hon skapar med insikten att hennes verk ändå är förgängligt, att det när som helst kan utplånas för eviga tider.
I Glaspärlespelet visar oss Hermann Hesse sin egen situation som diktare och humanist. Hans ideal är hotade, den tyska kulturen tycks vara på väg att gå under. Även det sköna Kastalien skall en gång försvinna från jordens yta. Glaspärlespelarna själva anade inte faran. Boken handlar om en man som ville göra dem medvetna om undergånghotet, just så som Hesse ville väcka och varna sina läsare.
Hesses glaspärlespelet är på sätt och vis en science fiction-dröm. Ändå rör hans fantasier vid några av dem djupaste och väsentligaste frågor vi kan ställa oss om vår tillvaro.
Genom spelet kunde vi ana sammanhang som ännu är fördolda för oss, som vi inte ens kan föreställa oss inom vår tids vetenskap. Man lekte fram nya ordningar i symbolernas värld, tills urladdningen av associationer kunde spänna över väldiga distanser genom idévärldar och tidevarv. Leken förvandlades till insikt.
Som läsare till denna bok ser man det som man är ´´öppen´´för att se.
Lycka till!
//Lori
|
(50 år)