Bästa någonsin
Den här boken var den bästa som jag någonsin läst. Fast det som man såg fram emot var Eli och Oscars vänskap och utveckling på den. Ville veta mer om vänskapen, och andra personer som Håkan efter att jag sett filmen. Kunde aldrig släppa boken, den var så spännande.
Verklighetstrogen
Jag gillade att boken var mycket verklighetstrogen, han hade beskrivit blackberg väldigt noggrant och att det var en svensk förort gjorde så man kunde relatera till det ännu mer. Speciellt skärgården som man själv har kört över med motorbåt. Att det var verklighetstroget gjorde så att man trodde på att vampyrer fanns i verkligheten. Verklighetsskildringen gjorde ständigt det overkliga verkligt. Jag gillar det overkliga men man måste förklara det så gott det går, genom detaljer eller förankra det i verkligheten. Jag brukar annars aldrig läsa om vampyrer eller något annat sådant, var lite skeptisk innan.
Eli och Oscar
Eli och Oscars vänskap eller förhållande var det bästa jag någonsin läst, jag fick en starkare bild för kärlek efter den här boken. Kärlek kan vara en stark vänskap med. Det som gjorde det intressant var att man aldrig visste riktigt om Eli var en han eller en hon, han var en kille från början men såg ut som en flicka. Så man var aldrig riktigt säker ifall det var en kärleksrelation eller en vänskapsrelation. Det bästa var ju att Oscar stärktes från relationen med Eli och slogs tillbaks mot mobbarna som alla vill göra, Oscar var inte ensam mer och det var inte Eli heller. De hittade varandra. Sedan så börjar de ett nytt liv tillsammans. Det sorgliga är att man inte får veta mer om vad som händer i slutet, man får bara veta att de åker iväg. Troligen så kommer Oscar hjälpa Eli eller som ett bättre lyckligt mera tråkigt slut att Oscar bli vampyr och de lever lycklig och mördar folk i evigheten. Fast det slutet skulle inte vara så bra. Kanske bra att man inte får veta något ändå. Men jag kommer aldrig att släppa Eli och Oscar.
Skräcken
Den här genren är väl skräckromantik, och den brukar väl ha läskiga drag fast man blir aldrig rädd. Några läskiga stunder var när Tommy var inlåst i skyddsrummet och rymde från Håkan eller när Lacke hittade Eli i badkaret. Fast man blir inte rädd. Det är mera intressant att läsa än läskigt och oftast beskriver Lindqvist från någon som är vän med Eli som Oscar och då händer det ingenting läskigt. Själva grejen med skräck är väl att man läser från den som kommer bli skrämds synvinkel men nu oftare var det så att man läste från den som kommer att skrämmas synvinkel. Man var vän med monstret. Jag gillar mera att läsa sådant eller titta på film där man är med monstret och inte bli rädd, mera läskiga miljöer.
Inga gränser
Att han beskrev det sexuella, om pedofiler eller det där med Tommy när han slog och slog och mosade sönder Håkans kropp var bra. För det tyder på att han skriver utan gränser, men han tog även med det på ett bra sätt, vilket gjorde det bra.
Sidosaker
De olika sidoberättelserna gav flera personers synvinkel på händelsen och det var roligt att inte bara få Oscars version utan även Lackes, Håkans och Tommys. De alla hade olika personligheter och det var roligt att lära känna dem. Sedan tycker jag att boken kunde gärna var mycket längre så man fick veta mer om olika personer eller mer om Eli och Oscar, tyckte det blev lite på slutet. Sen var det roligt att han visste saker om t.ex. Dantes helvet om de olika kretsarna som Håkan pratade om när han undrade vart han skulle placerats eller när Lacke funderade över om något Fjodor Dostojevskij hade skrivit.
|
(32 år)