En klassiker! Måste läsas om man tänker läsa eller.. Visa hela

En klassiker! Måste läsas om man tänker läsa eller har läst Sagan om ringen.

Men den är hållen i en annan stil, frejdig och humoristisk, och är ju tänkt som en barn- eller ungdomsbok. Mer ett fantasiäventyr med drakar, spindlar, vargar, troll, djupa skogar, mörka hålor, flodfärder och storslagna bataljer än en mångbottnad bok som Sagan om ringen.

Den här (och del 2) är sammanställd och kommentera.. Visa hela

Den här (och del 2) är sammanställd och kommenterad av Tolkiens son Christopher och utgör förstadierna till det som blev Silmarillion. Men där Silmarillion är otroligt kompakt och "arkaiserande" i sitt språk, så får här historierna ta sin tid och breda ut sig.

Här får man mer kött på benen än i Silmarillion, och även en inblick i hur Tolkien långsamt formar sin mytologi. Namnen ändras gång på gång och t ex Melkor heter här Melko, Teleri heter Solosimpi, Noldor heter Noldoli osv. Men det får man acceptera.

I del 1 får man historierna från Ainurs musik fram till att människorna framträder. Kul är t ex de mer detaljerade berättelserna om gudarna och deras liv, solen och månens skapelse och några tidiga skisser på hur världen såg ut. Och så får man förstadiet till Tom Bombadil! Här är han flöjtspelare och heter Tinfang Warble.

Men särskilt lättläst är den inte...

Del 2 av skisserna till Silmarillion (med Christop.. Visa hela

Del 2 av skisserna till Silmarillion (med Christopher Tolkiens kommentarer) är mer matnyttig än första delen. Innehåller några helt fantastiska berättelser, som visar upp Tolkien som begynnande berättargeni.

Här får man tidiga versioner av Beren och Lúthien, Turin Turambar, Dvärgarnas halssmycke och Eärendils resa. Dessutom den i Silmarillion utelämnade (mycket spännande och levande) berättelsen om Gondolins fall (som bara refereras på några rader där)!

Det roliga är att här får sagorna ta tid, som de inte får i Silmarillion (Turins saga finns också i en ännu längre version i Sagor från Midgård, nyligen separat utgiven som "Hurins barn"). Bland annat är Beren och Lúthien mer utförlig och innehåller den stora kattfigureren Tevildo, som tyvärr inte togs med i Silmarillion – en av Tolkiens bästa skapelser, faktiskt. (Anm: Jag har senare förstått att Tevildo är fröet till det som senare blev Sauron! Så inte glömde han bort den figuren...) Och den är mer levande berättad än i Silmarillion.

Så den här är ett mycket givande komplement, som den Tolkienintresserade inte bör missa.

Detta är alltså Erik Anderssons nyöversättning av.. Visa hela

Detta är alltså Erik Anderssons nyöversättning av Bilbo. Har inte läst den själv, men jag tvivlar på att den är så mycket bättre än Britt G. Hallqvists version. Det som lär skilja mest är väl troligen dikterna.

Bilbo som bok är ju en klassiker, om än inget mästerverk, så den kan nog inte få mer än en fyra av mig.

Det här är alltså en separat utgåva av Narn i Hîn.. Visa hela

Det här är alltså en separat utgåva av Narn i Hîn Húrin (Sången om Húrins barn), som ingår i Sagor från Midgård, och som är en lång version av "Om Túrin Turambar" från Silmarillion. Men här saknas de noter och tillägg som finns med i Sagor från Midgård, vilket jag tycker är synd. Det är också så, att denna saga är en "hoplappning" som gjordes av Christopher Tolkien inför utgivningen 1980. Den är alltså inte fullbordad av Tolkien själv, vilket förklarar att den känns ganska ojämn.

Men som idé är det ju fint att ge ut Tolkiens längsta "saga" som en egen fristående bok. Eller också är det bara ett sätt för förlaget att tjäna pengar...

I den andra delen har brödraskapet splittrats och.. Visa hela

I den andra delen har brödraskapet splittrats och man får följa tre parallella historier i olika kapitel. I "tredje boken" (bokens första del) blir Boromir dödad och Merry och Pippin blir tillfångatagna av orcher. De förföljs på flera dagars avstånd av Aragorn, Legolas och Gimli. Merry och Pippin lyckas slutligen smita in i Fangornskogen, där de träffar enten Lavskägge (Trädskägge i den nya översättningen). Enterna beslutar sig för att delta i kriget och dräpa orcher, som ju bränner och hugger ner träd.

När de tre förföljarna kommit till Fangorn, uppenbarar sig Gandalf, nu som den vite ryttaren, och han leder dem först till Edoras, Rohans huvudstad, botar kung Theoden, de drar i krig och utkämpar slaget vid Hornborgen, varefter de rider till det av enterna förstörda Isengård och återförenas med Merry och Pippin och träffar den slagne förrädartrollkarlen Saruman, vars stav Gandalf bryter. Pippin följer med Gandalf till Minas Tirith, Gondors huvudstad, för att hjälpa till i det kommande storkriget.

I "fjärde boken" får man följa Frodo och Sam, och hur de till sist tar sig mot Mordor. De stöter på Gollum, som de gör till sin vägvisare, blir infångade av Faramir och hans män och ledda till deras grottor, frisläppta och ledda av Gollum den långa vägen till Cirith Ungol, en "bakväg" in i Mordor. Men det slutar illa. Frodo blir stungen av Honmonstret (Lockan i den nya översättningen), tagen av orcher och Sam blir kvar ensam i mörkret. Som tur är har han tagit hand om ringen.

Den här boken är den svagaste av de tre, alltså den som det händer minst spännande saker i. Framför allt början är ganska seg, när de tre jagar orcherna dag efter dag, utan att det händer särskilt mycket. Boken har egentligen bara två höjdpunkter, och det är slaget vid hornborgen, där Gandalf till sist kommer till undsättning tillsammans med enterna, och de avslutande scenerna i Honmonstrets håla.

Den största behållningen är istället de makalösa natur- och miljöbeskrivningarna. Man förstår att Tolkien måste ha egen erfarenhet av att vandra och orientera sig i terräng och hur det känns att vakna upp stel och frusen efter en natt under en sten. Här är det på något sätt den storslagna och karga naturen som är huvudperson, och man känner in i märgen hur eländigt det är för Sam och Frodo. Och hur härligt det är för Aragorn, Legolas och Gimli när de får sitta i den övergivna vaktstugan, äta god mat och röka pipgräs tillsammans med Merry och Pippin, titta ut över det översvämmade Isengård och berätta om allt som har hänt sedan de skildes.

Det är det som är bokens tjusning, men det är något som till stora delar går förlorat i filmversionen.

I den tredje delen av trilogin kulminerar händelse.. Visa hela

I den tredje delen av trilogin kulminerar händelserna och utvecklas på ett fantastiskt sätt. Det är den kortaste och mest koncentrerade delen i serien och även den bästa, och här finns verkligen gott om det mesta: spänning, romantik, storslagna bataljer, tragik, seger, glädje, sorg...

Dels skildras kriget mellan Gondor och Mordor+syd- och östländerna och dels hur Sam och Frodo efter fasansfulla strapatser lyckas ta sig till Domberget och (med Gollums "hjälp") slutligen lyckas att förstöra härskarringen. Detta leder till att Sauron störtas och Mordors rike faller. Aragorn bestiger tronen som den rättmätige kungen av Gondor, gifter sig med Arwen, och hobbitarna kan återvända hem till Fylke.

Där tar de itu med det banditstyre som upprättats med Sarumans hjälp under tiden de varit borta, Saruman dödas, och de fyra hobbitarna får alla ledande positioner i Fylke och Gondor (Pippin blir jarl hos Aragorn/Elessar).

Bilbo, Frodo, Gandalf, Galadriel, Elrond och många andra alver seglar efter ett par år iväg med det sista alvskeppet över till De Odödliga Landen (Tol Eressëa utanför Amans kust), dit de flesta av alverna redan har begett sig.

Här finns många höjdpunkter: beskrivningen av den bittre drots Denethor som bestiger sitt eget bål, färden på De dödas stigar, där Aragorn lockar med sig de odöda för att delta i kriget, det stora slaget utanför Minas Tirith, mötet mellan Eowyn och Nazgülernas herre, mötet mellan Aragorn och Saurons budbärare utanför Svarta porten, slutuppgörelsen mellan Frodo och Gollum på randen av vulkanen, Aragorns kröning, avskedet vid Grå hamnarna...

Det är otroligt mycket som ryms på dessa knappt 400 sidor.
En bok som värdigt avslutar en av de mest läsvärda romanserier som finns.

Första delen i trilogin om ringens krig, berättad.. Visa hela

Första delen i trilogin om ringens krig, berättad ur hobbitarnas synvinkel, de kortvuxna och dittills i Midgård i stort sett okända varelserna från Fylke. En av mina första stora läsupplevelser. Man måste erkänna att den är ett mästerverk, men den kräver mycket av sin läsare. Helst ska man läsa andra böcker av Tolkien, som förklarar och fördjupar hans stora mytologiska skapelse Arda. Ringens herre beskriver bara slutet av Tredje Åldern och början på Fjärde Åldern, den tid då människorna tog över och de gamla sagoväsena bleknade bort; alver, dvärgar, hobbitar, orcher, drakar, jätteörnar, jättespindlar och andra varelser.

Böckerna tänks bygga på "Västmarks röda bok", en krönika över "de stora åren" skriven av Bilbo och Frodo Bagger och avslutad av Sam Gamgi.

Första delen handlar om att trollkarlen Gandalf just förstått att den ring som Bilbo hittade under sin resa till Ensamma berget (se boken Bilbo) verkligen är Den Stora Ringen, Härskarringen, den som Isildur högg av från mörkrets herre Saurons finger flera hundra år tidigare och som sedermera hittades på floden Anduins botten av hobbiten Deagol, stals av hans kusin Smeagol, och varit i hans (som numera kallas Gollum) ägo sedan dess.

Gandalf inser att den absolut inte får komma tillbaka till Sauron, att den bara kan leda till ont och att den måste förstöras, och att Saurons makt på så sätt kan tillintetgöras. Han planerar ett sätt att föra ringen till Domberget, där den en gång smiddes. Bilbo är gammal och istället överlämnas ringen och uppdraget till hans släkting Frodo. Sedan tar den långa resan och allt som händer i världen runt omkring sin början.

Många klagar över att inledningen är så seg! Jag upplever istället att Tolkien bygger upp en enorm förväntan på vad som ska komma. Och att man på så sätt, och genom romanens långsamma tempo, kommer in i den här fantasivärlden, som ju på de allra flesta sätt påminner om vår egen, eller rättare sagt hur det var i ett medeltida Europa, där folk levde i mindre byar, som jordbrukare eller hantverkare och som hade ett närmare förhållande till naturen än vi har idag. Tolkien har sagt att han inte ville skriva en allegori över någonting, utan bara skrev för att roa och för att det var så kul att berätta en saga och att låta fantasin flöda.

Första delen följer resan fram till att Ringens Brödraskap skingras, i och med att Frodo och Sam ger sig av från de andra, efter att Boromir har försökt att ta ringen från Frodo. Det finns många höjdpunkter, som det magiska besöket hos Tom Bombadil, de svarta ryttarnas anfall mot värdshuset i Bri, flykten över vadstället där ryttarna spolas bort av en flodvåg, den ruskiga färden genom dvärgastaden Morias övergivna gruvor och salar, med "väktaren i vattnet", orchöverfall och balrogen som drar med sig Gandalf ner i jorden, och besöket hos alverna i Lothlorien, där Frodo och Sam får titta i Galadriels spegel.

Jag håller inte med om att filmerna är bättre än böckerna. Man får helt andra bilder i huvudet när man läser. Peter Jackson har gjort en amerikaniserad och överdriven version, ändrat på saker i onödan, lagt till eget, överbetonat och förvanskat actionscenerna osv. Scenerna i Moria är de värsta – där stämmer inte mycket överens med boken. Visst är filmerna bra som sådana, men boken är något annat och mycket mycket rikare. Det är böcker man kan läsa om många gånger och ha med sig genom livet.

Den nya översättningen är bra, om än inte perfekt. Den har rensat bort många felaktigheter och överdrifter i Ohlmarks gamla översätting och lättat upp språket, men kanske gått lite för långt åt vardagsspråket till. Jag gillar Roland Adlerberths översättningar av Silmarillion, Sagor från Midgård m. fl. Där stämmer "tonen" bättre överens och man tänker inte alls på att man läser en översättning.
Ohlmarks dikter tyckte jag bättre om än Lotta Olssons lite blodfattiga nytolkningar.

Jämför Ohlmarks:

Eärendil, en sjöman stark,
blev strandsatt i Arvernien.
I Nimbrethil en timmerbark
han byggt, att ta sig hem igen.
Dess segel vävts av silverväv,
av silver var lanternans hus,
en svan var båtens vita stäv,
dess vimplar strålade av ljus.

med Lotta Olssons:

Earendil var en havets man,
långt borta i Arvernien.
En båt att segla byggde han,
av timmer fällt i Nimbrethil.
Av silver gjordes seglens väv
och dess lanternor likaså,
och som en svan var förens stäv
och flagg och vimplar glittrade.

Vilken har bäst rim och rytm och känns mest fantasieggande...?

Tolkien skrev de här böckerna (och Bilbo) som ett.. Visa hela

Tolkien skrev de här böckerna (och Bilbo) som ett sidoprojekt till sin stora brittiska mytologi, den som skulle bli Silmarillion (och som han aldrig helt slutförde själv).

Det var hans stora fascination för och kunnighet i språk som fick honom att skapa två nästan fullständiga språk, Quenya och Sindarin. Sen föddes alverna ur behovet att låta dessa språk få utövare och sin egen historia. En historia som sträcker sig över mer än tiotusen år, med årtalsangivelser! Den som läser Silmarillion, Sagor från Midgård och De förlorade sagornas bok får ett helt annat perspektiv på det som händer i Sagan om ringen.

Men visst lever Sagan om ringen sitt eget liv också, som en stor skröna över krig, fred, kamratskap, svek, världens förändring från jordbrukssamhälle till industrisamhälle, hyllning till naturen och det enkla livet, skräck, glädje, sorg, förtvivlan, räddning, försoning osv...

Visst, Tolkien var inte en författare i Nobelprisklass – han hade behövt stryka och skriva om en hel del, och alla namn och platser gör den ju onödigt tung, men helheten och storheten i de här böckerna kan ingen ta ifrån honom.

Och framför allt visar han ju upp en magnifik och outsinlig fantasi och skaparkraft. En kraft som smittar av sig och lever vidare. Hur kan han annars ha gett upphov till sällskap och föreningar över hela världen och till en helt ny litterär genre?

Så trots alla invändningar man kan ha, så är det en läsupplevelse utöver det vanliga, en värld att fördjupa sig i och en bok att komma tillbaka till många gånger. Den kan inte få något annat än högsta betyg.

Här får man mycket kött på benen för att förstå To.. Visa hela

Här får man mycket kött på benen för att förstå Tolkiens värld.

Från första åldern berättas en utförligare version om hur Tuor kom till Gondolin (men som inte tar med vad som hände sedan, med anfallet, stadens fall, flykten osv). Och så den långa versionen av Túrin Turambars saga (som nyligen gavs ut som "Húrins barn").

Berättelserna från andra åldern tycker jag är mera intressanta, för här får man äntligen en levande bild av ön Númenor (med karta och allt) och vad som hände där, utförliga hävder om Númenors kungar (som bara skissas snabbt i tilläggen till Sagan om ringen), mycket fakta om alverna och deras historia mm.

Från tredje åldern berättas om slaget på Glitterfälten, då Isildur skar ringen av Saurons finger, blev förföljd och dödad och tappade ringen, en hel del om Rohirrim och Rohans historia, om Gandalfs förehavanden innan historierna i Bilbo och andra berättelser om vad Gandalf gjorde mm.

Dessutom mycket fakta om Istari (trollkarlarna), palantírerna och vildmännen, som inte står någon annanstans.

Den är ju en sammanställning av olika skrifter, och man kanske inte läser den i ett sträck, men den är ändå en oumbärlig nyckel till Sagan om ringens värld.

Silmarillion var den bok som Tolkien arbetade på i.. Visa hela

Silmarillion var den bok som Tolkien arbetade på i hela sitt liv, från de första berättelserna 1917 och fram till hans död 1973, och den blev aldrig fördig. Den är nödtorftigt avslutad av hans son Christopher efter Ronalds död.

Det är i stort sett en komprimerad berättelse i krönikans form om händelserna i Tolkiens värld fram till slutet av solens första ålder. Sedan kommer två fristående delar, en om ön Númenor och andra åldern, och en om maktens ringar och tredje åldern.

Språket är högtravande och det finns förhållandevis lite dialog, vilket gör att boken känns ganska torr och distanserad, men samtidigt mäktig och högstämd. Det myllrar av namn på alver, gudar, människor, dvärgar och platser – men försök själv att skriva en historiabok som spänner över flera tusen år utan att det blir mycket personer...

Själv anser jag att den kunde ha varit minst dubbelt så lång, för att slippa detta komprimerande, och låta berättelserna istället växa ut och blomma, en efter en. Grundstrukturen finns ju där ändå. Då hade det blivit mycket mera levande litteratur. Som den är nu känns den som en "synopsis till sig själv", om man säger så. Men Tolkien var tydligen rädd för att den skulle svälla ut för mycket och valde detta skrivsätt, tyvärr.

Så trots alla storslagna berättelser och all storslagen fantasi (Ainurs musik är en mycket sympatisk skapelsemyt, säger jag som är musiker!), så når inte Tolkien ända fram. För mig är den tidigare versionen av Beren och Lúthien, som finns i De förlorade sagornas bok 2, fortfarande mycket mer levande än den som finns med i Silmarillion. Och sagan om Túrin är bättre i Sagor från Midgård. Vilket jag tycker visar att han hade vunnit på att låta berättelserna ta mera plats.

Jag har alltid tyckt bättre om den här än om Alice.. Visa hela

Jag har alltid tyckt bättre om den här än om Alice i Underlandet, som alla alltid pratar om. Den har mer humor och mer lekfulla absurditeter. Jag gillar också de drömlika förvandlingarna, när Alice passerar in i nästa schackruta, t ex när den vita drottningen mitt i en replik förvandlas till ett gammalt får som sitter och stickar i en affär. Mysigt och fantasieggande. Språkliga experiment och ordlekar, t ex "Jabberwocky" med dubbeltydiga ord, som bl a inspirerat James Joyce till hans Finnegans wake.

En hörnsten i romanens historia. Outtömlig bok om.. Visa hela

En hörnsten i romanens historia. Outtömlig bok om en dag i Dublin, den 16 juni 1904, den dag då Joyce och Nora hade sitt första kärleksmöte. En hyllning till vardagslivet och storheten i människans existens. Här finns alla litterära stilar, mycket humor, absurdism, tragik, kritik mot rasism och inskränkthet, ett stort kärleksbudskap.
Jag föredrar Thomas Warburtons översättning ("Odysseus") före Erik Anderssons nya. Andersson har inte lyckats alls med stilnivåerna. Och är det något som Joyce är, så är det en stil- och språkvirtuos. Kapitlet om språkets utveckling genom århundradena är helt misslyckat hos Andersson, annat är något bättre, men Warburton har mycket bättre tonträff överlag.