Här har vi en skildring av den narcissistiska mamman, komplett med pekpinnar. Det gläder mig att läsa alla de 12 recensionerna, för väldigt många har gått på den här storyn trots dess uppenbara litterära och logiska brister. Vilket alltså gläder mig, för ämnet är givetvis angeläget och läser man med hjärtat så ger man fulla poäng. För min egen del fann jag skildringen torftig, osannolik och ställvis verkligt tråkig. Det enda som verkligen brann med klar låga var porträttet av mamman. Det var synnerligen osannolikt att dottern skulle ha ihjäl henne på basen av ett beslut fattat i barndomen... Det hade gått att göra det helt sannolikt utan alla dessa pekpinnar, för själva brottet framställs ju som baserat på att bägaren rann över. Vi förstår det. Däremot inser man ju att det var dramaturgiskt rätt att slänga ut kroken med att döda mamman genast i början. Det uppmuntrar läsaren att läsa vidare. Man vill veta a) varför mamman borde mördas och b) hur det sker. Hade man inte haft detta fläskben som lockbete så skulle man faktiskt inte ha orkat igenom den osannolika och ganska illa skrivna berättelsen.
Det är inte förbjudet att skriva dåliga böcker. Det är ju tacknämligt om de dåliga böckerna handlar om något viktigt. Det gör Busters öron. Därför ger jag 3 poäng av 5.
|