Man riktigt ser hur somliga fryser fast i stolen under läsningen av Kurt Sellings bok "Hemligheter". Nu ska det fram, nu ska det ut, liken tumlar ut ur garderoberna. Visserligen är flera av de beskrivna anonyma, men ack så många idrottsstjärnor, filmstjärnor och gamla kollegor som kommer att få både huvudvärk och huvudbry:
Vad fan har han? Säg inte att han skriver om...
Före detta kändis-agenten Kurt Selling skulle kunna återanvända en annan agents väl kända epitet - med rätt att döda. Här finns depraverade efterfester med orgier där manliga stjärnor och unga tjejer ingår solkiga föreningar, här förevisas en pinsamt exploaterad fåfänga hos många av de beskrivna, unga outvecklade män besatta av pengar och framgång, äldre svekfulla och giriga finansmän och advokater som dansar vidare kring flagnande guldkalvar och inte lyckas med annat, unga tjejer villiga till det mesta för en stunds uppmärksamhet i strålkastarskenet. Det är förfärande underhållande! Pasolini hade kanske velat använda Kurt Sellings berättelser som underlag för en ny beskrivning av det mänskliga förfallet i denna explosiva konsumistiska era, denna hedonistiska besatthet. Om han nu hade levat. Man ser också Kurt Selling för sig under läsningen som en sorts Orfeus, som beger sig till underjorden. Han hittar ingen Eurydike, men väl sig själv, och han vänder sig inte om under färden upp mot ljuset igen. Och han är mest skoninglös mot sig själv när det gäller "outandet" av icke särskilt berömvärda handlingar. Han berättar om sin abstinens, om svikande potens och av knarket elefantiasis-förstorade nojjor, och om hur han kört ut sin egen dotter ur lägenheten för att få ta drogerna i fred. Det är inte vackert. Men man känner ändå för den här envisa laxöringen som simmar uppströms i syndafloden.
AV
SalongK.se
|
(50 år)