Thérèse Raquin - Émile Zola Thérèse Raquin är en.. Visa hela

Thérèse Raquin - Émile Zola

Thérèse Raquin är en roman från 1867 och är skriven av Émile Zola.
Boken utspelar sig i Vernon och Paris under 1860-talet, och är en skildring av naturalism.

Romanen har en handling om en kvinna , Thérèse som växer upp och bor med sin faster madame Raquin och hennes son, på grund av att hennes mamma var död och hennes pappa inte visste hur han skulle bete sig med henne. Hos sin faster, hålls Thérèse inomhus med sina sjuka kusin Camille, som sedan tidigare varit väldigt överbeskyddande av hans mor. Trots att hon alltid varit en galen, impulsiv och vild kvinna, får hon tygla sig själv för att hålla sig lugn för sin sjuka kusin och madame Raquins skull.
Madame Raquin börja tycka efter flera år att dessa två kusiner som de egentligen är, borde ta hand om varandra och arrangerar därför ett bröllop åt dom. Hon gör det just därför att hon vill att Thérèse skall ta hand om hennes son Camille när hon själv inte längre kan göra detta.
Men Thérèse, ger inget tycke för den situation hon blivit tilldelad och äktenskapet blir aldrig lyckligt, men det är madame Raquin, vilket hon tycker är det viktigaste.
Denna lilla familj flyttar senare till Paris där Camille börjat arbeta och Thérèse får då sköta en liten sybutik, där hon ständigt får vara tillsammans med madame Raquin.
En dag bjuder Camille hem en gammal vän till familjen, som egentligen är den stora början för romanen.
Denna manliga vän har sitt namn Laurent, och Thérèse börjar attraheras av honom och tillsammans inleder de ett otrohetsförhållande.
Laurent anser att enda sättet för honom att få träffa Thérèse är att undanröja Camille, vilket Thérèse i stort sett inte får en talan om.
Det är under en utflykt en söndag som Laurent och Camille beger sig ut på en roddtur i Seine, som Laurent bestämmer sig för att mörda Camille. Detta mord förändrar både Laurent och Thérèse till kroppar fulla av skuldkänslor.

De personbeskrivningar som kommer fram i romanen beskriver madame Raquin som en väldigt bestämd kvinna och tänker egentligen inte på någon annan än sig själv och sin son Camille. Hon visar att det är hon som bestämmer och hon är kontrollerande. Hon förstår inte eller vill inte förstå att äktenskapet ej är lycklig, och man ser snart att Thérèse inte känner sig hemma i giftermålet. Vad gäller Camille, är att han under en lång tid behandlat som ett barn trots hans höga ålder, medan Laurent är mer en självständig man som har en egen vilja och vill ha det perfekt, om han så måste undanröja personer ur hans liv. Vad gäller Thérèse får man ständiga beskrivningar om hur hon är, vilket bidrar till bilden av hennes kalla känslosamma sida som sedan förändras till en lycklig sida när hon träffar Laurent.

Det var genom denna bok som en ny trend startades, att beskriva känslor i en bok var tidigare inte någonting som ofta förekom. Han skriver och beskriver mycket natur och en brutal sida, såsom mordet på Camille. Man får en klar bild av vad som händer, men bilden man får är inte den trevligaste. Just därför att den är så detaljerad, brutal och rå i beskrivningen. Det är ett bra exempel på en roman från naturalism som var under den senare av 1800-talet.

Med tanke på att romanen är väldigt gammal ser man självklart vissa skillnader i språket. Det är både längre och mer detaljerade meningar, vilket jag anser gör en stor del av boken. Att det är väldigt mycket detaljerad miljöbeskrivning, och han skriver väldigt skickligt om vad som händer med ens kropp, ens kött och blod, vid ett antal tillfällen. Jag tycker dock att han ibland skriver för mycket miljö och personbeskrivningar, som om han i princip snurrat sig in på just beskrivningar. Men jag tycker ändå att boken var väldigt spännande, fastän att boken kunde kännas lite långtråkig vid vissa tillfällen.

Boken är skriven ur ett perspektiv att det är en berättare som skrivit den, att romanen berättas av en berättare som i princip vet allting om allting och alla. Det jag menar är att berättaren känner huvudpersonerna väldigt bra och man får verkligen följa dessa viktiga personer noggrant. Hur man märker detta är att man ständigt får veta vad de tänker på och hur de känner sig.
Man ser väldigt väl att språket är så kallat tidstypiskt, just därför att man märker på orden och hur meningarna är strukturerade. Émile använder sig även av dialoger, som ger en större och bättre syn på det hela. Eftersom att dialoger ständigt används, och det är även därför det är viktigt att det skrivs i romanen, just för att få oss läsare mer förstående.
Jag tycker även att man får följa romanen i en rak kronologisk följd, vilket är viktigt för att hålla intresset uppe

Enligt mig vill författare förmedla att väldiga hemska saker kan hända vid olycklig kärlek. Att bli tvingad in i ett äktenskap och sedan leva med det gör ingen lycklig utan bara olycklig och näst intill desperat. Jag tror även att budskapet i denna roman var att det onda man gör, kommer aldrig glömmas bor utan alltid finnas kvar i ens samvete, kropp och tankar.
Eftersom att naturalism var en nära epok till Romantiken anser jag att han ville förmedla vad känslor kan göra, hur brutalt en människa kan skada någon, hur rått en författare kan beskriva. Han ville helt enkelt göra uppståndelse och visa för alla att det är en bok som är speciell, en som är värd att läsa. Och det är vad även jag tycker, ska man läsa en klassiker som kanske inte varenda elev i skolan vill göra, ska man ge denna bok en chans. Det är en speciell teknik och metod som han använt sig utav och förmedlar någonting obeskrivligt. Jag tycker att boken är värd att läsa då man får en ny bild av litteraturen och jag anser även att denna roman är början på framtiden. Émile visade framfötterna för naturalism och var en utveckling inom litteraturen, då det var han som började beskriva människors känslor. Vilket som idag, är en stor del i alla böcker.