A walk to remember – Nicholas Sparks A walk to re.. Visa hela

A walk to remember – Nicholas Sparks

A walk to remember är en mycket romantisk bok som plockar fram de finaste sidorna hos människan. Mitt intresse för boken och dess författare Nicholas Sparks väcktes av att jag såg en film med samma titel. Jag blev rörd av de starka känslor och passioner som illustrerades i skådespelarnas attityder, ansiktsuttryck och beteenden. Något inom mig berördes av den renodlade godhet och goda intentioner som kännetecknar huvudrollsinnehavaren. Till en början var jag orolig över att filmen var en sliskig och ytlig romantisk film som får en att spy av alla floskler. Men så var det inte. Filmen var välgjord och väl genomtänkt. Man anade att något inte stod rätt till med huvudrollsinnehavaren Jamie Sullivan men man kunde aldrig riktigt lista ut vad innan faktumet presenterades för tittaren.

Detta var bakgrunden till att jag nu har läst denna bok. Jag blev något besviken då den inte levde upp till filmens kvaliteter av planterade ledtrådar och den inre logiska sammanhållningen. För första gången i mitt liv är boken sämre än filmen. Men trots detta gjorde även boken mig rörd. Det är inte ofta man får läsa en romantisk bok som inte går över gränsen till vad som känns äkta.

Jamie Sullivans medspelare och sedermera partner Landon som är den egentliga huvudrollsinnehavaren förvandlas från en ointresserad och blaserad person som värderar andra människors åsikter högre än sin egen till en generös och självständig person som vågar stå för sina nya känslor som vuxit fram med tiden. Jamie har en väldigt stark tro på Gud och hon överlämnar hela sitt öde till denna andliga entitet. Hon är en äkta altruist som ägnar hela sitt liv åt att hjälpa andra. Detta ger henne en tillfredsställande känsla av mening och sammanhang.

Men precis som alla altruister äts hon upp inifrån. Egoism är grunden för människans existens och den är inte oförenlig med generositet och hjälpsamhet. Förvisso får hon glädje och lycka tillbaka från sina medmänniskor, men det sker när det redan är för sent. Bara den som verkligen tror på Gud kan känna tillfredsställelse med det tragiska slut som boken erbjuder läsaren. Jag måste erkänna att några tårar letade sig ut ur mina ögonvrår. Samtidigt som det är tragiskt är det mycket vackert, även då livsfilosofin hos Jamie går emot min egen. Läs boken, den kommer att beröra dig!

Anne Frank skrev väldigt vackert, så vackert att m.. Visa hela

Anne Frank skrev väldigt vackert, så vackert att man har svårt att förstå att det är en 13-15 åring som skrivit detta. Jag är oerhört imponerad och begeistrad över den kunskap hon förfogade över vid denna tidiga ålder. För att ge ett exempel, vid femtonårsålder hade hon läst Goethe, Shakespeare, Oscar Wilde och Thomas More. Så mycket kan jag i alla fall säga att jag vid femtonårsålder knappast läst dessa författare.

Onsdagen den nionde juli tvingades familjen Frank gömma sig undan nazisterna i ett gårdshus någonstans i Amsterdam. Gömstället låg invid firman Nederlandse Opekta AB som pappan Otto Frank hade varit direktör för. Den firman kom dock senare att flyttas medan de fortfarande var gömda i Gårdshuset.

I övrigt är det väldigt intressant att läsa hur livet kan te sig för en tonåring som är isolerad och instängd i ett gårdshus och fylld med tankar om vad som händer om de blir hittade, om alla de fel och brister som hon har osv. Att dela en liten yta med åtta personer som dag ut och dag in tär på varandra måste vara outhärdligt. Att i över två år inte få någon annan stimulans än de åtta personer man delar husrum med samt böcker måste verkligen vara psykiskt påfrestande. Anne Frank beskriver också väldigt mycket bråk och osämja i huset. Det framgår tydligt att Anne och hennes mor inte går särskilt bra ihop. Anne tyr sig främst till pappa Otto men känner länge att alla klagar på hennes brister och fel.

Men trots allt detta kom Anne Frank att utveckla en kärlek till Peter som var en sjuttonårig pojke, son till den andra familjen som gömde sig i gårdshuset. Till en början hade Anne Frank svårt för honom eftersom han var så tyst och tillbakadragen medan hon alltid var så aktiv och pratsam. Denna kärlek som emanerade ur en stor och nära vänskap är bland det vackraste jag någonsin har läst. Så direkt, så naivt och så romantiskt.

Jag rekommenderar er alla att läsa Anne Franks dagbok om ni nu inte redan har gjort det. Det finns många guldkorn och visdomsord i den. Den som har läst den har svårt att försvara totalitära regimer såsom nazismen och kommunismen. I det här specifika fallet är det främst nazismens illgärningar som illustreras, men de kan lika gärna tillämpas på kommunismen.

I boken framgår det förvisso att det finns vissa aktörer såsom den svenska nazisttidningen ”Fria ord” som ifrågasätter korrektheten i Anne Franks dagbok. Men den som följt med någorlunda i forskningen vet dock att Anne Franks dagbok med största sannolikhet är autentisk.

Slutord: Trots allt elände valde hon livet! Hon valde att tro på livet och på hoppet om en bättre framtid.

Antifeministiska manifestet – Startskottet f.. Visa hela

Antifeministiska manifestet – Startskottet för utmaningen av feminist- och socialisthegemonin

Recension på: Strokirk, Kalle: Antifeministiska manifestet – en kritik mot ge igenställdhetens och avundsjukans evangelium, Contra, 2003

Tecknaren Kalle Strokirk som bland annat varit publicerad i Aftonbladet och DN har skrivit en bok som tydligt utmanar feministideologins hegemoni. Tyvärr riskerar boken, enligt frilansskribenten Elise Claeson, att bli årets mest nedtystade bok. Strokirk beskriver i den ena delen av boken hur farlig feminismen, särskilt likhetsfundamentalismen, är för det svenska samhället. Den underliggande tesen är att feminismen är en förlängning av marxismen. I den andra delen målar Kalle Strokirk upp ett alternativ på ett jämställt och rättvist samhälle.

Författaren lyckas tydligt skilja på feminism och jämställdhet samt på feminism och kvinnor. Det viktiga är att ifrågasätta och krossa illusionen om att feminism är synonymt med jämställdhet. Feminismen kan enbart vara en väg av flera till jämställdhet. Precis som antikommunisten inte behöver vara emot arbetare och rättvisa behöver inte antifeministen vara emot kvinnor och jämställdhet. Tyvärr föreligger ibland risk för kvinnohat när feminismen kritiseras. Denna manschauvinism har Strokirk med bravur undvikit genom att plädera för fred och harmoni mellan könen.

Den vision som Kalle Strokirk målar upp är ett antibyråkratiskt lågskattesamhälle som bygger på entreprenörskap och kreativa nätverk. I dessa nätverk kommer människor att specialisera sig efter kompetens, intresse och behov. Det ska finnas fria yrkesutövare som raggar arbeten åt nätverket och en nätcentral som bokför åt de fria yrkesutövarna i nätverket. I nätverkssamhället är människor fria och självägande småföretagare. Detta är ett alternativ till statens och storföretagens marknadsekonomi där staten står för tvånget och storföretagen och kapitalisterna för anställningstrycket. Strokirk föreslår en blandning av nätverksekonomi och kapitalism så att människor själva kan välja om de vill ha den trygghet som en anställning ger eller den frihet som företagandet ger. För att uppnå bättre valmöjligheter blir skattesänkningar och en dramatiskt nedbantad stat ett måste. Staten ska enbart ägna sig åt grundtrygghet och försvaret av individens fri- och rättigheter.

Boken kommer antagligen att förtigas eftersom boken i princip säger att kejsarinnan är naken. Förhoppningsvis får vi en tankeställare nu när ett nytt perspektiv ställs mot det idag allenarådande perspektivet – genusperspektivet. I Sverige verkar vi inte ha plats för mer än en ”sanning” i taget. På 1960- och 1970-talet var det extremvänstern, på 1980-talet var det nyliberalismen och idag är det likhetsfundamentalistisk feminism.

”-Varför ha ru skygglappar?
-Jag vill inte missa genusperspektivet!”

Fredrik Runebert


Länkar:
http://www.contra.nu/strokirk.html
http://www.kallestrokirk.se

Författaren Joachim Lindberg som kommer från Avest.. Visa hela

Författaren Joachim Lindberg som kommer från Avesta debuterade med spänningsromanen ”Arvet” år 2006. Boken är välskriven och har ett långsamt språk som skapar en utdragen spänning och mystik. Författaren lyckas utmärkt med att skapa en ödesmättad stämning genom detaljerade miljöbeskrivningar där miljön förstärker själva andan i boken. Den långsamma stilen upplöses dock något i slutet av boken då den dröjande spänningen övergår till den spänning som man finner inom action-genren. Det upplägget gör att det tar lite tid att komma in i boken, men att det blir svårt att lägga ifrån sig boken när man väl har bekantat sig med miljön och alla karaktärer som finns i boken. Ett sådant upplägg har sina risker om man i början förlorar sina läsare, men troligen skapar inledningens mystik en motivation för läsaren att fortsätta.

Romanen handlar om hur Roger Nessing gör upp med sitt mörka förflutna för att skapa en ljus framtid. Under sin barndom blev han misshandlad och hatad av sina föräldrar. Men under stora delar av sitt liv hade han en väktare som skyddade honom mot dödens intåg. När föräldrarna dog ärvde han, troligen av misstag, allt som föräldrarna ägde, vilket var väldigt mycket pengar. Tack vare det arvet fick Nessing möjlighet att börja om, att frångå sitt torftiga liv i den lilla etta i storstaden som han bott i under en längre period för att bosätta sig på godset Ekudden, beläget i ett skånskt samhälle. Där påbörjas ett nytt liv med nyfunna vänner och en materiell frihet som han tidigare saknat. Men samtidigt hopar sig hoten från det förflutna via spöken och sjuka personer i hans omgivning. Ekudden bär på en mörk hemlighet, en hemlighet som högt uppsatta personer gör allt för att dölja för allmänheten. Ett tag ser det mycket mörkt ut då han hotas av mäktiga personer, står anklagad för att antal brott samt begått ett antal misstag. Denna episod kan enligt den klassiska tolkningen av litteratur i Aristoles anda betecknas som en peripeti, dvs. en kulmen i dramat. Efter denna kulmen påbörjas upplösningen där alla pusselbitar börjar falla på plats.

Författaren har på ett skickligt sätt planterat ledtrådar och byggt upp en spännande intrig i första delen av boken som sedan får sin förklaring i slutet av boken. Vissa är så subtila att man inte direkt tänker på det, ett exempel är de spöken som dukar fram gamla husgeråd i Nessings kök. Detta spökeri som till en början skrämmer upp Nessing kommer något i skymundan bakom alla andra stora händelser men får sin förklaring i en enda mening på en av de sista sidorna utan att direkt ha skrivit ut innebörden av det hela. Jag uppskattar verkligen den stilen där man inte skriver läsaren på näsan, läsaren måste få möjlighet att tänka lite själv också.

Jag uppskattar också flashbacksmetoden, dvs. man förklarar det förflutna genom att huvudpersonen själv tänker tillbaka på det förflutna eller ännu hellre drömmer om det utan att förstå hela vidden av det förflutna, det sistnämnda gör att läsaren inte får alla svaren serverade utan kommer att vara lika medveten, eller omedveten, som huvudpersonen. Författaren använder även intervjuer och hypnos för att få pusselbitarna att falla på plats.

Författaren är också skicklig på att lägga ut ett antal trådar och bihistorier som över tiden går in i varandra för att förenas i en enhetlig berättelse. Allt passar in som pusselbitar i ett stort pussel, det är som en ekvation som har en svår men självklar lösning. Problemet med det är dock att romanen får en alltför ödesmättad ton där allting som sker faller på plats. Det finns ingenting som är öppet i slutet, allt är förklarat på ett uttalat eller på ett outtalat sätt. Ingenting lämnas åt slumpen utan allt är en del i en stor plan. Jag tror att romanen skulle ha mått bra av lite fler lösryckta trådar, fler blindgångare samt några falska ledtrådar som gör att läsaren går lite vilse i mystiken. Då skulle handlingen ha blivit mindre tillrättalagd. Ett annat problem är att så många karaktärer har likvärdiga bakgrunder, dvs. de har blivit misshandlade. Deras beteenden förklaras därmed främst av vad som skedde i barndomen och då på ett ganska likvärdigt sätt. Här kan jag tycka att fantasin är något andefattig.

Vissa saker känns också något långsökta såsom att Nessing köper ett hemsökt hus som han via andevärlden har en omedveten kontakt med. Han går förbi ett skyltfönster och ser ett vackert gods, om han inte hade gjort det hade inte boken ens kunnat börja. Även vänskapen mellan karaktärerna uppstår alltför enkelt. En viss misstro mot Nessings motiv och beteende borde ha funnits hos vännerna, särskilt den nya flickvännen som inte kunde vara helt säker på att de anklagelser som riktades mot Nessing i mitten av boken verkligen vara osanna. Här kunde författaren ha ansträngt sig för att göra övergångarna lite mer trovärdiga.

Förövrigt är karaktärerna väl beskrivna och det råder en god balans mellan goda och onda karaktärer. Särskilt balanserat är det mellan könen, det är inte som det brukar vara, dvs. att enbart män gör onda saker, utan även ett par kvinnor beter sig illa i denna intrig. Här beskrivs indirekt jämställda relationer och det utan några feministiska floskler och fåniga konspirationsteorier. I övrigt finns det ett antal politiska och ideologiska budskap upplagda i boken såsom kritik mot synen på staten som all godhets givare. Bara detta är ju ett bidrag till balans i den totala bokutgivningen.

Boken är väl värd att läsa, den ger ett par timmars underhållning samtidigt som läsaren får lite hjärngymnastik för att få ihop trådarna ordentligt.

Lindberg, Joachim: Arvet, 2006

Att åter mötas – Rosamunde Pilcher Handlar om en.. Visa hela

Att åter mötas – Rosamunde Pilcher

Handlar om en dotter (Emma Litton) till en självcentrerad och excentrisk konstnär (Ben Litton) som har svårt för att stanna på en plats under en längre period. En agentur sköter Ben Littons affärer, men inte bara det. De två som driver agenturen känner ett stort personligt ansvar för Emma Littons väl och ve.

”Att åter mötas” är ett utpräglat men ganska ytligt relationsdrama där vänskap, kärlek och faderskap ingår. Till en början är den något klyschig och stereotyp där konstnären är en obändig och rastlös själ och där dottern gör allt för att fånga faderns kärlek. Fadern i sin tur tolkar kärlekstörsten som ett uttryck för kvinnans vilja att äga mannen. På slutet av boken lyckas ändock författaren överraska och karaktärernas bestämda drag nyanseras något.

Babels hus PC Jersilds bok Babels hus från 1978 ä.. Visa hela

Babels hus

PC Jersilds bok Babels hus från 1978 är i mångt och mycket fortfarande aktuell i svensk sjukvårdsdebatt. Storsjukhustänket och det mekaniska synsättet på patienten lever fortfarande kvar i sjukvårdens kultur. Några förändringar har dock skett, som små krusningar på ytan, såsom att primärvården och hemsjukvården har fått en större betydelse. Långvårdens sterila och inhumana miljö har också försvunnit och privata alternativ har ploppat fram och skapat ett konkurrenstryck på den offentliga vården. Sjukvården har i någon mån decentraliserats, men fortfarande är det till stor del tjänstemän och läkare som styr verksamheten.

I den första delen är författaren neutral och låter de olika karaktärerna ge uttryck för olika perspektiv på hur vården ska bedrivas. Någon slår vakt om det offentliga systemet, någon är mer inne på att öka den privata sjukvården. De yngre kandidaterna får representera nya idéer på hur sjukvård ska bedrivas och hur patienter ska behandlas, och de står mot de äldre professorerna och läkarna som har en mer trångsynt men samtidigt mer realistisk syn, baserad på lång erfarenhet, på hur sjukvården bör vara organiserad. Boken beskriver även hur sjukvården är uppdelad mellan olika yrkesgrupper och kontakten däremellan är ganska kall. Det beskriver det så kallade stuprörstänket som mer går ut på att betona den egna organisationen och sina egna revir än att uppnå en så god vård och service till den enskilde patienten som möjligt.

I den andra delen av boken förlorar författaren något av sin mer neutrala position när han klart och tydligt beskriver att moderater är känslokalla och centerpartister är amatörer. Hade det varit en karaktär som sagt detta hade jag inte reagerat men nu var det författaren själv via bokens berättare som uttalar sig på det viset. Men förutom just detta snedsteg lyckas författaren vara neutral och avslöjar sällan sina egna vänstervridna ståndpunkter.

Visst är det okey att väva in politiska värderingar i en roman, men jag tycker det är stilistiskt bättre om författaren beskriver moderaten som känslokall och centerpartisten som amatör genom att låta karaktärerna agera därefter. Att skriva ut känslokall och amatör är att skriva läsaren på näsan.

Historien är väl genomarbetad och trots att inte mycket händer är boken spännande. Det är helt klart ett karaktärsdrama och inte en händelsedriven historia. Olika perspektiv möts och på så sätt ger Jersild en intressant bild av hur livet på ett storsjukhus kan te sig.

Barnens Ö Reine är 10 år, ska snart fylla 11, som.. Visa hela

Barnens Ö

Reine är 10 år, ska snart fylla 11, som en sommar bestämmer sig för att söka meningen med livet. Egentligen skulle Reine till sommarlägret ”Barnens ö” men lyckas lura sin mor som jobbar i en annan stad under sommaren. Boken handlar i stort om Reines tankar och funderingar kring livet, döden, meningen, blodsband samt om hans olika äventyr där han träffar många olika människor. Reine avskyr dock kollektiv och föreställer sig vara ensam i hela universum. Alla andra är bara ”dammkorn på hans öga”.

Men samtidigt som Reine vill vara ensam dras han till olika sammanhang och gemenskaper såsom en kvinnligt dominerad arbetsplats som textar begravningsdekaler, ett vänstervridet teaterkollektiv där solidaritet och extrem jämlikhet utan konkurrens förespråkas samtidigt som enbart de bästa skådespelarna får framträda, ett kompisgäng som i vissa stunder är snälla och i andra riktigt elaka.

Reine är rädd för puberteten då han får hår på pungen och blir vuxen. Det är mycket roligare att vara barn. Men samtidigt skildras barnens grymhet mot de som avviker från mängden. Reine anser till exempel att människor i rullstol inte lever värdiga liv och att det ligger i deras intresse att dödas. Ett annat exempel är Reines utsatthet i skolan där han mobbas och får stryk.

PC Jersild lyckas väl med att beskriva verkligheten från ett barns perspektiv. I ena stunden kan Reine vara riktigt barnslig och orealistisk för att i nästa stund vara oerhört förnuftig. Gränslandet mellan barn och vuxen gör barnet förvirrat och uppskrämd vilket beskrivs trovärdigt i boken. Negativt med boken är att historien är något ojämn och sammanhangen varierar så pass att det blir svårt att se den röda tråden.

PC Jersild: Barnens ö, Bonniers, 1976

Brott och straff Fjodor Dostojevskij omfattande,.. Visa hela

Brott och straff

Fjodor Dostojevskij omfattande, djupa och tankeväckande bok ”Brott och straff” bygger på de psykologiska processer som föregår och följer två mord. Hela boken bygger egentligen på hur Raskolnikovs psyke utvecklas efter morden på en pantlånerska och hennes syster då mordet sker ganska tidigt i boken. Samvetskval, förföljelsemani, feber och yrsel, skräck, atapi och många andra känslotillstånd beskrivs via Raskolknikovs tänkande. Det är knappast någon action och bokens handling löper över en ganska kort tid. Men dialogerna, brevskrivandet och tankegångarna hos Raskolnikov ger förklaringar till Raskolnikovs agerande och sätter in brottet i ett meningsfullt sammanhang. Det finns även en presentation av dåtidens idéer och ideologier som florerade i det tsarryska samhället på 1800-talet.

Raskolnikovs förebild är Napoleon som blev en stor och hyllad man för att han tog sig rätten att döda och för att han lyckades ställa sig över andra människor. Detta övermänniskoideal kombinerades med det socialistiska tänkandet som utgick från att miljön bestämmer människans beteende och inget annat. Raskolnikov går bokstavligen vilse i dessa elitistiska idéer. Dock är inte Dostojevskij så enfaldig att Raskolnikov enbart lider av hybris och onda idéer utan han är också solidarisk och generös mot sina medmänniskor vilket komplicerar bilden av Raskolnikov.

Raskolnikovs idéer kontrasteras dock mot Raskolnikovs religiösa mor och dotter samt kommande hjärtevän Sonja som försöker få tillbaka Raskolnikov på den rätta vägen. Hans vän Razumijin utgör den tredje idésynen genom att anta rollen som den hederliga gentlemannen som är mycket fokuserad på att lösa de problem som uppstår. Han förkroppsligar helt enkelt idén om att ta ödet i sina egna händer utan att skylla på någon annan. En fjärde idésyn är den hycklande och självgoda charlatanen som enbart ser makten som ett självändamål. Denna syn representeras av Dunjas (Raskolnikovs syster) vidriga friare Svidrigajlov.

Berättelsen är skriven i tredje form men följer nästan boken igenom Raskolnikovs tänkande, grubblerier och oro. Dostojevskij har verkligen lyckats förmedla den vanmakt, de känslor, tankar och kval som Raskolnikov går igenom. Men vid slutet av boken sker dock några perspektivbyten som förvirrar något. Först förflyttas berättelsens fokus från Raskolnikov till hans syster där man får veta hur hon tänker. Tidigare har man främst fått veta hur Raskolnikov tänker och hur han tror att andra tänker. Sedan följer några andra perspektivbyten innan berättelsen helt och hållet avslutas.

Utan att avslöja slutet vill jag påpeka att Raskolnikov balanserar mellan två ångerskänslor och tillstånd. Den första känslan är en äkta och genuin ånger för det han har gjort med en religiös grundinställning där skulden måste betalas tillbaka genom hårt arbete. Den andra känslan bygger på övermänniskoidealet. Det enda som finns att ångra är att han inte kunde stå emot det psykiska trycket. Han kunde inte göra sig själv till undantag och få rätt. Han var för svag helt enkelt. Vilken känsla som vann tänker jag inte avslöja. Du får helt enkelt läsa boken.

Dostojevskij, Fjodor: Brott och straff, Bonniers, 2000 (1866).

”Brottsplats Sjövik” är en spänningsroman och en s.. Visa hela

”Brottsplats Sjövik” är en spänningsroman och en självständig uppföljare till ”Masänglar” som jag tidigare har recenserat, http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=3610. Många personer i romanen återkommer i de två böckerna och detta gäller även (om jag har förstått saken rätt då jag själv inte har läst dem) de två första böckerna ”Sommarö-Costa del Crime t/r” och ”Mygel och mord på Sommarö”. Precis som ”Masänglar” utspelar sig intrigerna i mina hemtrakter i Avesta kommun vilket ger läsupplevelsen ett extra värde då det blir lättare att följa med i miljöbeskrivningarna som annars är ganska bristfälliga. Men den fördel de fåtaliga miljöbeskrivningarna ger är att texten fokuserar mer på skeenden och relationer människor emellan vilket ger historien ett högt tempo.

Intrigerna handlar om ett hemligt avtal som byggherren Ernst Sund och Avesta kommun har ingått. Avtalet innebar att stadskärnan skulle göras om till en dynamisk och kapitalistisk miljö där framstegs- och framtidstro skulle vara ledstjärnor. Arkitekten bakom det hela var Alvar Aalto. Men av politiska orsaker bordlades frågan i kombination med att några mystiska dödsfall inträffade. Frågan tas sedan upp 60 år senare då Aaltos gudson Tapani Sund finner det hemliga avtalet och stämmer kommunen för att de inte har efterlevt det ingångna avtalet. Samtidigt köper en rysk oljemiljardär Sjöviks folkhögskola för att bedriva diverse mystiska projekt. Allt från ekonomisk brottslighet, databrott, kidnappning och mord till traficking (borde heta sexslaveri) får plats i denna bok. En motståndsrörelse byggs upp under namnet BSSS som använder mindre konventionella metoder för att rädda sin bygd från skurkar.

Boken är lättläst och välskriven även då vissa stavfel och konstiga meningsuppbyggnader stör läsningen. Ett exempel på en meningsuppbyggnad som fick mig att stanna upp i läsandet var följande: ”Konstaterade mannen i trappan…”. (s. 13) Att börja en mening med ”konstaterade” och hänvisa till föregående mening är en jobbig läsning för en pedant. En ytterligare invändning är att dialogen ibland är något missvisande då man inte vet vem som säger vad. Ibland kan det vara en och samma person som talar trots att dialogtecknet ger för handen att det är just en dialog. Fast det bör påpekas att sådana läshinder är väldigt få. Problemet är istället det motsatta. Det är väldigt svårt att lägga undan boken och att avbryta läsandet. Ett problem när man ska upp tidigt på morgonen: ).

Ännu en förhöjande upplevelse är de små satirinpassen där kommunala politikers karaktärer överdrivs på ett ganska underhållande sett. Givetvis måste författaren själv förneka sådana liknelser eftersom det kan ställa till med juridiska problem om någon person utan humor känner sig alltför träffad. Det är också upphöjande med de politiska inflikningarna, ibland ganska subtilt inlindade såsom den framtida regionindelningen, där författarens värderingar lyser igenom ganska tydligt. Särskilt viktig tycker jag att nyanseringen av bakgrunden till skotten i Ådalen, som snarare har blivit en ideologisk sanning än en historisk, är.

Det enda jag reagerade lite negativt på var författarens beskrivning av mellanösternkonflikten där båda parter mer eller mindre likställs. Att Israel är en demokrati som faktiskt slåss mot terroristorganisationer som i vissa fall fått makten i någorlunda demokratiska val framgår inte särskilt tydligt. Han försöker inta en neutral syn på konflikten och inte lägga skulden på någon särskild part, men när man gör det begår man misstaget att låta de riktigt skyldiga komma i skymundan. Det är inte Israel som är palestiniernas problem, det är Hizbollah och Hamas och andra likvärdiga terroristorganisationer. Men jag kanske är överkänslig som läser in lite för mycket i några få meningar uttalade av bokens karaktärer.

Men samtidigt som författarens åsikter exponeras låter han en vänsterpartist komma till tals och bli hjälte vilket höjer trovärdigheten. Det gör att författaren undviker den vanliga fällan att bli alltför förutsägbar såsom Jan Guillou tenderar att bli.

I ”Masänglar” hade jag svårt att hålla isär de olika personerna samt komma ihåg deras bakgrunder. Men i denna uppföljare finns inte det problemet överhuvudtaget. Antingen beror detta på att jag har fått en bakgrundsbild från ”Masänglar” vilket gör att de olika personerna fastnar bättre på min mentala karta eller också har Mats Myrén utvecklat sitt författarskap. Kanske en kombination?

En brist med boken är, precis som i ”Masänglar”, att vissa lösningar känns för enkla. Känslan är mindre påtaglig i ”Brottsplats Sjövik” än i ”Masänglar”, så det går åt rätt håll. Ibland går det lite för lätt för vissa privatpersoner att göra dataintrång och lyckas med sina föresatser att ställa till ekonomiska problem för bovarna i dramat. Visst är dataintrång fullt möjliga och visst sker de i verkligheten, men det beskrivs ändå som väldigt enkelt. Kanske beror det på att det är svårt att i ord beskriva svårigheterna med, eller snarare de ingående kunskaperna om, dataintrång.

Det känns också lite väl enkelt för rektorn på Sjövik och hennes bundsförvanter att skrämma upp den vidskepliga och xenofobiske Sture Petersson som är en av de lägre stående skurkarna i dramat. Jag skulle nog vilja ha lite mer motstånd från de onda och kanske också en längre period av stabilitet för skurkarna innan den mödosamma vägen mot de godas seger påbörjas. Fast detta kommer troligen att sakta ned tempot något och därmed försvinner kanske en del av den fartfyllda spänningen.

Men mina invändningar är marginella i förhållande till det koncept som Myrén utgår ifrån, dvs. en fartfylld spänningsroman där det goda ställs mot det onda och där de goda vinner. Det har ju blivit trend inom litteraturen att slutet ska vara sorgligt eller att de onda ska vinna över de goda för att det inte ska bli för klyschigt och förutsägbart. Man kan säga vad man vill om Myréns bok men slutet är inte förutsägbart även om man vet vilka som kommer att vinna.

Köp boken här: http://www.masanglar.nu/

Tre bröder med tre fundamentalt skilda personlighe.. Visa hela

Tre bröder med tre fundamentalt skilda personligheter. Så kan man sammanfatta Fjodor Dostojevskijs storverk Bröderna Karamazov. Det är ett karaktärsdrama där brödernas skilda tankemönster leder till deras skilda öden. Deras pappa, Fjodor Pavlovlitj är en ansvarslös narr och hänsynslös ockrare som inte tar någonting på riktigt stort allvar, förutom sina stora passioner för kvinnor, vin och sång. Sina barn har han aldrig brytt sig om och har aldrig engagerat sig i deras uppfostran och försörjning. Det har däremot hans tjänare gjort.

Den äldsta brodern, Mitja, uppvisar en viss avsky mot sin fader. Han är också ganska girig, något skurkaktig och vill gärna ställa till med stora festligheter, oavsett om han har pengar för morgondagens försörjning eller inte. Men trots denna ansvarslösa inställning till livet har han en liten kärna av samvetsmoral som gör att han inser sin egen skurkaktighet. Hans stora passioner i livet såsom alkohol och kvinnor och sång får honom att begå många misstag. Det är först när hans tidigare obesvarade kärlek blir besvarad som han börjar inse att livet är värt att leva mer ansvarsfullt.

Mellanbrodern Ivan är mer tystlåten, dyster, introvert, intellektuell och mystisk. Han har en ateistisk och något anarkistisk inställning till samhället. Han gillar inte sin far, men kan ändå umgås med honom och bo under hans tak. Hans moraluppfattning är att allt är tillåtet. Den filosofin leder honom till förvirring och fasansfulla mardrömmar. Men även han har en kärna av samvetsmoral som visar sig när situationerna ställs på sin spets.

Den yngste brodern, Alexej, är till en början en kristen munk som, efter att hans lärofader (starets) på klostret dör, tvingas tillämpa sina kristna värderingar och övertygelser i vardagslivet. Hans fromhet och empati för andra människor är tilltalande men kan ibland gå till överdrift då han försöker vara vän med alla trots att det är omöjligt. Baksidan av hans personlighet är hans naivitet.

Stämningen i boken är något fatalistiskt och deterministiskt då karaktärerna är övertygade om att deras öden är förutbestämda. Deras egna handlingar är mer resultatet av medfödda egenskaper och personlighetsdrag än av eget ansvar och fri vilja. Dock finns det några tankegods som kontrasterar mot denna syn, särskilt under rättegångsscenerna.

I den första delen av boken får man mest lära känna de olika karaktärerna och som vanligt i Dostojevskijs böcker får läsaren följa många biberättelser som till slut samlas till en enhet. I den här delen får läsaren de mest dråpliga scenerna och dialogerna till livs.

Den andra delen av boken kan karakteriseras som en detektivroman där de tidigare karaktärernas personligheter och tankemönster leder vägen fram till ett justitiemord.

Jag rekommenderar starkt denna bok men föredrar personligen Onda andar mer på grund av den sistnämnda bokens filosofiska djup. Även i Bröderna Karamazov erbjuds läsaren filosofiska tankegångar, men de praktiska tillämpningarna av premisserna blir inte lika tydliga som i Onda andar. Båda böckerna var dock lika svåra att lägga ifrån sig. Dostojevskij var en mästare på att bygga upp spänning och dra ut på mysteriernas lösningar ända fram till slutet.

Voltaire skrev på 1700-talet boken Candide vars hu.. Visa hela

Voltaire skrev på 1700-talet boken Candide vars huvudperson hade en filosof vid namn Panglos som vägledare. Denna Panglos var en satir av den optimistiska filosofen Leibniz. Enligt Panglos var allt här i världen ordnat till det bästa. Anledningen till att vi har näsor är att vi ska ha något att sätta våra glasögon på. Orsaken till att det finns krig och elände är att vi människor ska komma närmare gud (teodicéproblemet). Osv. Vi lever i den bästa av alla världar.

Candide höll sig länge till denna tro men började mer och mer tveka när han fick se hur det såg ut i världen. Tortyr, slaveri, krig och annat elände hemsökte Candide, hans filosof Panglos och andra av hans vänner. Till slut kom de fram till att det enda de kan göra är att odla sin trädgård. Det är det enda sättet att få ett någorlunda drägligt liv.

Boken är underhållande men bitvis dryg i sina satiriska excesser. Lite väl många äventyr och snabba vändningar för att boken ska kännas väl sammansatt. Sensmoralen är dock väldigt viktig. Den tar avstånd från utopier och social konstruktion och överdriven optimism. Pessimismen kan lätt ta överhanden när de optimistiska förhoppningarna inte håller streck, men med hjälp av vetenskapliga observationer och pragmatiska reflektioner kan människan finna sig till ro genom att inte sträva efter alltför mycket.

Castleview Gene Wolfe´s ”Castleview” är en fantas.. Visa hela

Castleview

Gene Wolfe´s ”Castleview” är en fantasybok med fokus på spöken, myter och folksagor. Storyn kretsar kring ett slott som enbart vissa människor tros ha sett vid vissa omständigheter. (Som exempel syns slottet bäst när det regnar.)

Familjen Howard ska sälja sin fastighet för att flytta till en annan stad där fadern i familjen har fått ett nytt arbete. Men när fadern dör förändras planerna. Familjen Shindler och Shields som vill köpa huset ger upp efter att de fått kännedom om faderns död. Änkan Sally Howard får dock problem med Mr. Fee som är en mystisk man som påstår sig ha köpt huset genom att lämna en check på ett bord, dvs. att avtal har ingåtts utan att den andra parten har accepterat budet. Barnen till Shields och Howard blir vänner och vissa indicier tyder på att de förälskar sig i varandra.

Mycket av händelseförloppet utspelar sig vid Meadow Grass, en hästgård för ungdomar, och en stor del av boken handlar om att nysta upp de mystiska saker som sker kring aktörerna i boken.

Jag får inget grepp om boken även om den stundtals är spännande. Tyvärr lämnar boken en känsla av: jaha, var det inte mer än så här. Jag ställer mig frågan: Vad har jag fått ut av denna bok? Och i varje försök till svar på den frågan har svaret blivit ingenting. Storyn är dålig och stilen är ytlig. Om författaren hade bemödat sig att anknyta storyn i boken till någon känd myt som existerar i verkligheten hade boken kunnat bli bättre. Bakgrunden till de mystiska händelserna borde ha varit mer bearbetade och genomtänkta. Tyvärr lämnar boken många frågetecken om vad som var poängen med spökenas existens. Jag vill ha motiv och bakomliggande premisser och inte bara action och mystik.

Den dubbla resan "Den dubbla resan" av Elina Erik.. Visa hela

Den dubbla resan

"Den dubbla resan" av Elina Eriksson är en personlig skildring av ett biståndsarbete i Vietnam efter Vietnamkriget. Författaren är sociolog, en unik sådan, hon är nämligen inte vänsterinriktad. Hon var efter Vietnamkriget, tillsammans med sin man, med i ett biståndsprojekt som tillsammans med företaget Bai-Bang byggde upp en stor ståtlig massafabrik som inte ens hade en motsvarighet i Sverige. Detta trots att det inte fanns några garantier för att man skulle kunna transportera träd till massafabriken på grund av dålig infrastruktur och politiska maktspel. Man hade alltså ett biståndsprojekt där man byggde upp en massafabrik, i ett skakigt kommunistland, som man inte hade råd att bygga upp i Sverige. Hur tänker man då? Hur många skattepengar har gått till dylika projekt? Är det detta mina föräldrars föräldrar har arbetat för?

Sedan hade inte vietnameserna någon nytta av en fabrik som de på grund av otillräcklig kompetens inte kunde förvalta. Infrastrukturen var urusel och de vägar som byggdes anpassades efter militära strategier. Varför byggde man upp en fabrik innan man hade byggt upp infrastrukturen? Innan man hade utbildat människor i självständigt tänkande? Empowerment!? Varför satsade man på ett projekt som inte leder till att befolkningen kan bygga upp egna företag? Bai-Bangprojektet gick bara ut på att imponera med svenskt kunnande och sedan låta kommunisterna få ta del av den teknik som Sverige innehade. Visst är industrialisering ett viktigt steg för att höja välfärden men det måste ske i rätt ordning. Man börjar inte med att slå upp en stor fabrik i ett kommunistland. Man borde ha börjat med att utbilda och hjälpa befolkningen att klara sig på egen hand.

Elina Eriksson beskriver inte enbart sin fysiska resa i Vietnam utan även sin ideologiska resa från vänsterns FNL-grupperingar till ett mer nyktert och konservativt högerperspektiv. Som bonus ingår också en känslomässig resa med romantiska förtecken. Den dubbla resan är alltså fysisk och andlig. En mycket läsvärd bok om svenskt slöseri!

Eriksson, Elina: Den dubbla resan, Contra, 1988

Dante Alighieris (1265-1321) klassiska mästerverk.. Visa hela

Dante Alighieris (1265-1321) klassiska mästerverk ”Den gudomliga komedin” som handlar om en resa i dödsrikets tre zoner; helvetet (inferno), skärselden och paradiset är en vackert formulerad bok på versmåttet terzin. I Ingvar Björkesons översättning har dock rimmen övergetts för att undvika patetiska nödrim och konstigt formulerade verser som försvårar förståelsen och textens flyt. Däremot är antalet (11) stavelser detsamma i översättningen som i det italienska originalet.

Huvudpersonen som går under samma namn som författaren själv har hamnat i en depression och gått vilse i livet efter att hans kära Beatrice har lämnat jordelivet. Beatrice som huserar i paradiset oroar sig över sin vän Dante och ber den högste att tillåta Dante en mental resa i dödsriket för att uppväcka hans respekt och förståelse för livets mening. Som vägledare i de första två dödsrikena väljs den hedniske diktaren Vergilius (författare till Aeneiden) som följer Dante genom inferno och skärselden samt förklarar det som utspelar sig framför den ofta frågande och nyfikne Dante.

I inferno bestraffas människor i proportion till sina brott på jorden. Ju grövre brott, desto värre bestraffningar. De lättare brotten presenteras först på de första nivåerna och de grövre brotten på de lägre nivåerna närmast jordens mitt där Lucifer och Judas utsätts för bestraffningens klimax. Brotten sträcker sig från odöpta och hedningar från tiden före Kristus födelse till tjuvar, bedragare, hädare och blasfemi (såsom homosexuella) till mördare och grova förrädare. Många av dem som straffas i inferno är personer som kommer från Dantes hemstad Florens vilket inte är så förvånande då Dante före bokens tillkomst 1314 blev bannlyst från Florens och hotad med att brännas levande om han återkom till sin hemstad.

I skärselden renas kristna själar som gjort misstag och fel som är förlåtliga. Innan de får resa upp till paradiset måste de renas från synder, såsom någon enstaka otrohetsaffär och kränkningar av Guds överhöghet, genom att avancera på ett klippberg. I paradiset stiger Dante stegvis till oanade höjder tillsammans med sin kära Beatrice. Han förklarar hur vackert, ljust, lugnt och harmoniskt det är där uppe, men beskrivningarna är mindre ingående och detaljerade än i helvetet vilket Dante förklarar med att paradisets skönhet och sanning är omöjligt att beskriva med ord. Jag tror dessutom att det generellt sett är enklare att ingående beskriva hemskheter än att beskriva vackra ting. Vi verkar vara mer ordrika när det gäller det makabra än när det gäller det vackra och sköna. Dante menar också att himlen är så skön, ljus och stark och sanningen så klar att ögonen måste vänja sig gradvis med hjälp av saliga andar för att de ska kunna se allt ordentligt. Att sedan minnas detta och sätta dessa upplevelser på pränt låter sig omöjligen göras. Det som ändå framgår är himlakörernas lovsånger till dygder, kärlek, harmoni samt kritik av den dåvarande kyrkans praxis och stridigheter.

Den intressantaste läsningen, precis som många andra före mig har ansett, är Dantes upplevelser i helvetet. Detta beror troligen på det jag nämnde ovan om att det är lättare att beskriva det som är makabert än det som är vackert. Bokens bakgrund är den romersk-katolska kristendomen i 1300-talets splittrade Italien. Den är lite av en uppfostrings- och moralhistoria som försöker sprida det rätta sättet att leva på, dvs. den kristna moralens väg. Den får en emellanåt att fundera på om det inte verkligen finns en Gud, men mestadels anbefaller läsupplevelsen mer tvivel på grund av alla motsägelser och makabra påståenden såsom att homosexualitet, odöpta och personer som existerade före Kristus inte kommer till himlen. Det säger ju allt om den Gudens barmhärtighet. Men bortsett från de otidsenliga teologiska budskapen finns det också tidlösa budskap såsom många av de tio budordens rimlighet.

Edgar Allan Poes novell Den svarta katten är en ps.. Visa hela

Edgar Allan Poes novell Den svarta katten är en psykedelisk skräckskildring om en man som till en början är en god och djurvänlig man, som litar mer på djur än människor, men som av alkoholens negativa effekter blir alltmer våldsam och elak. Innan alkoholens klor hade satt ett fast grepp i huvudpersonens liv var den svarta katten, Pluto, hans bästa vän och Pluto var honom lojal och trogen och följde honom vart han än gick.

Efter en kväll på krogen kommer han dock i berusat tillstånd att alstra en stark ilska mot katten som börjat undvika honom efter att han märkt av sin husses förändrade tillstånd och beteende. Den berusade mannen drar därför katten i svansen vilket medför att katten reagerar förskräckt och ilsket genom att bita honom i handen. Då blev huvudpersonen så arg att han tog fram sin kniv ur fickan och skar ut ögonen på honom.

Dagen efter då han sovit ruset av sig får han ett sting av skuldkänslor, men genom alkoholens inmundigande kan han döva dessa stickande känslor. Därefter undviker katten sin husse helt och hållet, vilket tar huvudpersonen hårt. Men en dag gillrar huvudpersonen en fälla för sin katt. När katten fångas in hänger han katten i ett träd för att slippa påminnas om sin skuld inför den tidigare så kära katten. Agerandet verkar dock inte ha något särskilt syfte utan handlar mest om att göra något som är fel, bara för felandets skull.

På natten brinner hela huset ner och när huvudpersonen undersöker ruinerna efterkommande dag upptäcker han att en nyrappad vägg är det enda som står kvar av huset. På väggen finns en katt med snara fastmålad på väggen. Den naturliga förklaringen tror huvudpersonen är att någon granne upptäckt katten hängandes i trädet och att denne slängde in katten i det brinnande rummet för att väcka honom. Sedan kom katten att brinna upp mot väggen vilket etsades fast som en avbild. Denna episod av novellen är nog den mest otroliga och det främsta beviset för att övermänsklig verksamhet försiggår.

Därefter börjar han sakna en katt vid sin sida och försöker finna någon att ersätta den gamla med. På krogen finner han en svart katt som är identiskt lik den gamla, men med den skillnaden att han har vit päls på delar av halsen. Ju mer tiden går desto mer föreställer det vita pälsområdet en snara.

Efter eldsvådan har huvudpersonen och hustrun bosatt sig i källaren. En dag när de båda går ned i källaren är den svarta katten som vanligt med sin husse och är så närgången att han snubblar och så när faller ned på golvet. Då återväcks hans stora argsinthet och han riktar ett slag mot katten med sin yxa. När hustrun hejdar honom mitt i slaget lyfter huvudpersonen i stället yxan mot hustrun och sätter eggen mot hennes huvud. För att dölja sitt brott väljer han att mura in henne i källarväggen.

Novellen är skriven i jagform, till och med som om att författaren själv har varit med om novellens innehåll, och som läsare uppfattar man händelseutvecklingen utifrån huvudpersonens perspektiv. Men trots det får man som läsare ingen sympati för mannen, snarare tvärtom. Och hans öde känns som helt rättvist.

Huvudpersonen är helt övertygad om att det är den svarta katten som spökar och genom sin list har försatt honom i olycka, både vad gäller mordet på hustrun och avslöjandet av hans hemlighet som han noggrant har murat in i väggen. Men han avvisar inte helt möjligheten, åtminstone inte i början, att allt är en slump. För allt som händer skulle kunna ske utan någon medveten avsikt bakom resultaten. Det kan lika gärna vara huvudpersonens dåliga samvete som gör att han avslöjar sig för poliserna. Men samtidigt är alla händelser sammantaget så otroliga att det inte verkar sannolikt att allt är en slump.

Att katten är svart är nog ingen slump utifrån författarens perspektiv eftersom det traditionellt sett anses betyda otur att se en svart katt. Mycket av novellens atmosfär byggs upp av vidskeplig skrock, vilket gör att novellens läsare lätt dras till den mer övermänskliga tolkningen av händelseutvecklingen.

Novellen bygger upp en spänning med hjälp av mystik och alkoholens dimmor och ger fler olika tolkningsmöjligheter. Men samtidigt är novellen ganska endimensionell då det är svårt att känna en minsta lilla sympati för huvudpersonen. Denna förenkling drar ned betyget ett snäpp.

Recension – Den unge Werthers lidande Goeth.. Visa hela

Recension – Den unge Werthers lidande

Goethes första bok ”Den unge Werthers lidande” tillkom 1774 under en fyra veckorsperiod som för författaren kan betraktas som ett bokslut över sin känslostormiga period. Efter denna sturm und drang-verk (förelöpare till högromantiken) utvecklades Goethe mer och mer till distanserad världsbetraktare med höjdpunkt i andra delen av Faust. Jag hade en fördom om att boken skulle vara smörig och patetisk. Men jag anser inte att boken uppfyller den beskrivningen. Förvisso kan Werther beskrivas som något patetisk men boken i sig ger ett intressant personporträtt av en person som är mer känslosam än förnuftig.

Den unge Werther var en orolig och rastlös själ som ältade hjärteangelägenheter och förstorade upp sina känslor och känsloyttringar till oproportionella överdrifter. Jag påstår inte att känslorna är orealistiska eftersom jag kände igen mig själv i Werther när jag var i tonåren. Men de överdrivna känslorna är knappast särskilt rationella och sunda. Visst är det fint att avguda en kvinna så pass mycket som Werther gjorde. Men hur kunde han ge upp hela sitt liv för en annan människas skull? Är detta romantik? Är detta kärlek? Då är den ganska destruktiv och inte särskilt vacker. Ideologin bakom hela historien bygger ju på att en man ger upp sig själv för en kvinnas skull. Något som knappast är särskilt populärt i den feministiska era vi lever i då enbart kvinnans umbäranden är intressanta att förmedla.

Min hypotes är att unga människor lätt kan dras till sådana starka känslor då de ännu inte upplevt den stora och mogna kärleken. Livet kan te sig ganska tråkigt och innehållslöst och då kan fantasin vara en bra utväg. Så var det för mig i tonåren. Men så här i efterhand kan jag inte låta bli att tycka att mina känslor då var ganska naiva och barnsliga och detta gäller också Werther.

Men trots detta kan jag inte låta bli att sympatisera med den unge älskaren som först gör allt för att försöka glömma bort henne eller alternativt enbart vara vän med henne då hon redan är trolovad med en man som Werther uppskattar. Sedan försöker han, trots vissa samvetsbetänkligheter, övervinna sin kärestas hjärta men misslyckas totalt.

Goethes målande beskrivning av Werther är en suggestiv beskrivning av ett visst tillstånd. Ett destruktivt känslotillstånd där inga utvägar kan finnas. Där allting känns lönlöst och där livet utan målet för kärleken är ett totalt meningslöst liv i extremt lidande.

Författaren är verkligen skicklig på att beskriva sinnesstämningen och atmosfären, särskilt när slutet närmar sig. Miljöskildringarna används som en förstärkare av dessa stämningar och känslor. När Werther är överlycklig och förälskad är miljön vacker men när Werthers liv fördystras mer och mer blir miljön mer mörk och hotfull. Boken är en brevroman där Werther skriver till sin vän Wilhelm. Detta är ett intressant grepp för att föra fram de känslor som övermannar Werther. Goethe har också skapat intrycket att historien är verklig då han låter utgivaren fylla i de luckor som Werther av naturliga skäl själv inte kan skriva något om. Med hjälp av andra människors utlåtanden lägger utgivaren ut texten om vad som händer med Werther de sista dagarna. Detta ger också möjlighet att beskriva Werthers älskade Lottes sinnesstämning och känslor. Hennes trolovade, Albert, hamnar något utanför men beskrivs som rationell, förnuftig och mindre känslosam och enligt Werther inte helt värdig Lottes hjärta. Att Albert inte är ond och elak ger en mer komplex bild av Werthers värld än vad det annars skulle vara om Werther kunde hata Albert.

Det hände i vår tid En intressant bok, utgiven av.. Visa hela

Det hände i vår tid

En intressant bok, utgiven av Sveriges Radios förlag 1967, har hamnat i mina händer. Jag sträckläste boken som är skriven av tio skribenter med erfarenhet av gräsrotsnivån på sent 1800- och tidigt 1900-tal. Historiebeskrivningar bör utgå från abstraktioner och inte utifrån konkreta handlingar från ett visst årtal om en viss person. Historien ska först beskrivas utifrån olika historiska trender och stora sammanhang innan det blir meningsfullt att läsa om enskildheter. När man väl har det stora sammanhanget klart för sig kan man gå ned mer på djupet, och därmed i det mer konkreta. Jag intresserar mig mycket för svensk 1800- och 1900-tals historia utifrån den vanliga svenskens perspektiv. Den abstrakta historiebeskrivningen kommer främst utgå från händelser, trender och vissa viktiga ledare, inte från konkreta händelser och förutsättningar. För att få en helhetsbild behövs dock båda stilarna. Det var inte bara kungar som påverkade samhället, även allmogen gjorde det. Hur tänkte folk på den tiden? Hur levde man på den tiden? Om jag får vara kritisk mot dagens historiebeskrivning så tycker jag att den utgår från alltför mycket enskildheter, vissa årtal och vissa konungar istället för att beskriva sammanhanget och den lilla människans situation i historien.

"Det hände i vår tid" slår hål på myten om att allt var bättre förr då vi inte behövde stressa så mycket. Det fanns stress även på den tiden. Det enda som skiljer sig är formen av stress. Idag stressar vi, trots att vi inte behöver det. Dagens stress är ett lyxproblem orsakad av oss själva och av staten som berövar människan mer och mer av sitt handlingsutrymme. Dagens stress är dock destruktiv och nedbrytande och ska tas på allvar, även om det är ett lyxproblem. Den stora skillnaden från dåtiden är att vi idag har mer valfrihet. Att valfriheten kan bli bättre råder det ingen tvekan om. Men i ett historiskt perspektiv har vi fått det mycket bättre, även om vi tappat mycket under det sena 1900-talet. Den stress som rådde förr i tiden handlade främst om att hinna få in all skörd innan vintern. Att få mat för dagen! Husrum! Osv.

Samtidigt ger boken en bra bild av det som var positivt på den tiden. Det fanns äkta solidaritet bland byborna, om någon hade problem ställde man upp, till skillnad från idag då var och en sköter sitt. Idag är solidariteten påtvingad av staten och därför helt värdelös. I takt med att välfärden ökat via industrialiseringens positiva effekter har vi förlorat vissa värden. Den materiella utvecklingen har gått förbi den andliga utvecklingen. Många av oss behöver vänta in anden så att vi verkligen kan njuta av den materiella välfärden. Det är därför många människor dras till new age och diverse flumreligioner. De söker efter identitet och samhörighet, en mening och ett sammanhang. Den andliga utvecklingen har inte enbart kommit på efterkälken på grund av industrialiseringen, den har även direkt skadats av statens utbredning. Människor har inte behövt tänka själva, staten har fixat allt. Människor har inte behövt bry sig om sina medmänniskor, det har staten fixat, eller rättare sagt, staten har lovat att fixa allt, men har i praktiken misslyckats kapitalt.

Det är uppfriskande att jämföra nutid och dåtid. På samma sätt som man kan finna intressant kunskap via komparativa studier och benchmarking (kärt barn har många namn) kan man finna intressant kunskap genom att jämföra ett samhälle över tid.

Antologi från Sveriges Radio: Det hände i vår tid - om det gamla som var och det nya som kom, Sveriges Radios Förlag, Stockholm, 1967

Doktor Glas Doktor Glas personifierar det övermän.. Visa hela

Doktor Glas

Doktor Glas personifierar det övermänniskoideal som Raskolnikov i ”Brott och straff” misslyckades med att uppbåda. Doktor Glas känner ingen ånger eller samvetskval, bara en viss rädsla för att bli upptäckt, att misslyckas. Doktor Glas anser sig ha rätten att bestämma över liv och död och att avgöra vem som är parasit och vem som är offer. Till skillnad från Raskolnikov är Doktor Glas mer cynisk och mer kontrollerad, kanske lite väl mycket för att det ska kännas verklighetstroget.

Boken är mycket bättre än filmatiseringen då motiven och tankegångarna blir mer tydliga i boken. Det måste vara svårt att filmatisera Doktor Glas tankegångar före dådet som befriar hans älskade Helga från äktenskapets fängsel. Resultatet av dådet blev dock inte som Doktor Glas hade tänkt och han vågade aldrig avslöja sina känslor. Boken visar de stora riskerna med social ingenjörskonst där någon tar sig rätten att trycka på vissa knappar och dra i vissa spakar för att få människor att bli medel för ett framtida mål.

Du styr ditt liv Metrokolumnisten Jan Kallbergs b.. Visa hela

Du styr ditt liv

Metrokolumnisten Jan Kallbergs bok med den käcka titeln ”Du styr ditt liv” påminner mycket om en konsultbok där författaren vill sälja en produkt till läsaren. Problem identifieras och lätta lösningar erbjuds bara man gör exakt som det står i boken. I sina sämsta passager är boken ytlig och klyschig.

Men boken är bättre än så. Det finns ett antal guldkorn som är värt att ta till sig. I ett samhälle där allt ansvar och kontroll ligger utanför en själv är det befriande att läsa en bok om självmakt och om hur man får kontroll över sitt liv (eller till och med skapar sig ett liv).

Jan Kallberg förklarar på ett pedagogiskt sätt att ditt liv är just ditt och ingen annans. Du lever för din egen skull och inte för någon annans skull. Ditt liv är för kort för att du ska bry dig om vad andra tycker och tänker. Livet är för kort för att du ska följa samhällets normer om hur man ska leva på ett normalt sätt. Jan Kallberg har en stor poäng här. Man ska själv tänka efter och ta ställning till hur man vill leva sitt liv. Man ska skaffa familj för att man själv känner ett stort behov att göra det, inte för att ens föräldrar förväntar sig det.

Ett annat guldkorn är Kallbergs resonemang om kärlek. Många män har svårt att diskutera kärlek och känslor med varandra och talar istället om sex och knulla. Feminister brukar tolka detta som makthierarkier men i själva verket handlar det om osäkerhet hos vissa män. Jag talar själv för lite om känslor, men med dem som jag litar riktigt mycket på kan jag berätta om hur jag känner.

Ett tredje guldkorn är att våga göra något nytt. För hur ska man kunna veta att något är fel innan man har testat det? Det är lätt att falla in i normtänkandet och följa flocken, eller som författaren uttrycker det: fastna i ekorrhjulet. Detta är farligt eftersom det riskerar att leda till tristess. Författaren rekommenderar läsaren bland annat att våga söka sin partner av en annan kultur och nationalitet för att öka informationsutbytet mellan olika människor.

Ett fjärde guldkorn är att han pläderar för principen att arbete och pengar enbart är en metod för att uppnå ett mål. Meningen med livet kan knappast vara att arbeta dag ut och dag in ända tills man blir 65 år (eller ännu äldre som kanske blir ett måste i framtiden).

Ett femte guldkorn är att man ska välja bort vänner som tär och ty sig till de vänner som när. När man märker att en vän inte är något stöd utan enbart en belastning är det dags att klippa av banden. Det kan låta hårt, men livet är ditt och ingen annans. Om du inte får något tillbaka av en relation ska du inte hålla dig fast vid den.

En nackdel med boken är att Kallberg går för långt i sin ”köra sitt eget race”-retorik. Han gör samma fel som Ayn Rand som tror att människor är isolerade varelser som är totalt oberoende av andra. Givetvis måste man samarbeta med och ta hänsyn till varandra. Givetvis uppstår intressekonflikter som måste lösas på något sätt.

Slutligen föreslår författaren att man ska skriva sin egen självständighetsförklaring. Detta kan tolkas som att man tror sig stå utanför samhällsgemenskapen, men nämn det land som inte är beroende av omvärlden.

Jag rekommenderar starkt att du läser denna bok. Om du lyckas bortse från konsultsnacket typ ”Livet är inte komplicerat. Det är vi som gör det så svårt när vi strävar och försöker komma någonvart i ett liv som i många stycken är bestämt av andra.” kan du få en stor behållning av denna bok.

Om du känner att tristessen har tagit kontrollen över ditt liv, eller att du lever för andra människor läs då denna bok. Den löser inte alla problem, men den kommer troligtvis få dig att tänka efter en eller två gånger. Allt har en alternativkostnad, till och med ett ”normalt” liv. Det är dags att sätta sig i förarsätet och ta kontroll över sitt eget liv.

Kallberg, Jan: Du styr ditt liv, Pagina förlags AB/Optimalförlag, 2004

Dvärgen Dvärgen är en Machiavellivarelse som exce.. Visa hela

Dvärgen

Dvärgen är en Machiavellivarelse som excellerar i människohat och cyniska resonemang. Han intrigerar, dödar, torterar och utnyttjar alla i sina kallsinniga beräkningar. Den enda han har respekt för är sin furste som han tjänar och efterliknar. Alla andra föraktar han. Några undantag finns dock, två personer som visar stora talanger inom krigskonst respektive uppfinningsrikedom väcker dvärgens stora beundran. Dvärgen uppskattar grymhet, död, svält, krig, förstörelse, hämnd, muskler och effektiva dödsmaskiner mm.

Det är intressant att komma in i huvudet på en renodlat ond varelse samtidigt som det blir lite enkelspårigt och tjatigt. Hela boken kan i princip sammanfattas med ordet hat. Han är fullständigt inkapabel att känna kärlek och föredrar ensamheten framför social samvaro.

Dvärgen som ser upp till fursten har svårt att förstå sig på sin herre medan han förstår sig på furstinnan som dvärgen föraktar och betraktar som en syndfull och förhatlig sköka. Förklaringen till detta är enligt dvärgen att man bara kan förstå den man hatar, aldrig den man gillar. Därför kan dvärgen som har en tusenårig kunskap utveckla en stor förståelse för de flesta aktörerna i boken.

Dramat är spännande men håller en viss distans till läsaren då det är nära på omöjligt för läsaren att känna den minsta sympati för huvudpersonen.

Dödsdansen är ett triangeldrama mellan det gifta p.. Visa hela

Dödsdansen är ett triangeldrama mellan det gifta paret kapten Edgar och Alice samt karantänmästaren Kurt och utspelar sig på en befästningsö. I den första delen beskrivs händelseutvecklingen något neutralt, men i den andra delen av dramat utvecklas Edgar till den största skurken. Dramat utgår från ett äktenskap i tristess och ett ömsesidigt hat. Maken är en föråldrad kapten och Alice har försakat sin skådespelarbana för äktenskapets skull. Båda anser att de har hindrats i sin karriärsutveckling av sin partner.

Kaptenen har gjort sig omöjlig med alla invånare på den ö som de är bosatta på. Alice har i sin tur gjort sig osams med alla pigorna så att de en efter en lämnar hushållet. Därför lever de tu isolerade från det övriga samhället. Båda är cyniska och smågrälar ofta. Dialogerna visar tydligt att de båda har fastnat i ett hjulspår som de inte kan ta sig ur.

Kurt är mannen som varit i USA och sett världen och som nu har kommit tillbaka till Sverige och har fått uppdrag som karantänsmästare på ön. Han är något naiv och försöker hålla sig neutral i konflikten mellan Edgar och Alice men tvingas till slut ta ställning av överlevnadsinstinkt. Hans tidigare misstag utnyttjas till fullo av den elake kaptenen som ända in till döddagar ständigt strävade efter att trycka ned sina medmänniskor. Kurts ankomst gjorde att det tidigare vapenstilleståndet mellan makarna bröts och en slutgiltig strid blossades upp.

En dåres försvarstal ”Detta är en förfärlig bok”... Visa hela

En dåres försvarstal

”Detta är en förfärlig bok”. Så börjar boken ”En dåres försvarstal”. ”Min älskade, jag har hämnats, vi är kvitt” avslutar densamma. Dessa citat kan karakterisera innehållet i detta relationsdrama mellan en man och en kvinna samt en annan man. Det sägs att boken bygger på Strindbergs misslyckade äktenskap med Siri von Essen som försökte omyndigförklara Strindberg genom att få omgivningen att tro att Strindberg var själssjuk, dvs. sinnessjuk. Det är just detta som Maria, kvinnan i relationsdramat, försöker göra medan huvudpersonen dels känner hur han tappar kontrollen och dels hur revanschlusten river i hans väsen. Huvudpersonen balanserar mellan skuld och revansch.

Detta tema tas även upp i Fadren där modern sår ett misstroendets frö angående vem som är barnets far. Strindberg illustrerar på ett tydligt sätt att kvinnor har en inofficiell makt samtidigt som mannen har ansvaret att försörja familjen. För detta har Strindberg blivit kallad kvinnohatare.

Men trots att boken är en vedergällning och ett försvarstal är boken välskriven och spännande. Det är intressant att följa utvecklingen i förhållandet som börjar så passionerat men som slutar så tragiskt.

Strindberg, August: En dåres försvarstal, 1888

Hemmansägaren Paul Anderson skrev under signaturen.. Visa hela

Hemmansägaren Paul Anderson skrev under signaturen Inge Hwit varje vecka under en tjugoårsperiod i Vestmanlands Läns Tidning. Han skrev om livet på bondgården samt om hans vardagliga och filosofiska tankar. I min läsning av hans bok, som är en samling av hans personliga favoriter under de tjugo åren (1950-1970), kände jag hur stark hans känsla för bygden var. Hur starka hans rötter var i den västmanländska myllan. Hur starka banden var mellan honom och hans förfädrar. I de rotlösa tider som vi lever idag kan det vara bra att läsa om hur människor tänkte förr i tiden. Liberalism i all ära, men liberalismens atomistiska tänkande har en tendens att betrakta varje ny generation som totalt nollställd. Banden mellan generationerna är avskurna och människor utgår från att staten ska fixa vården om sina barn och sina föräldrar.

"Det är nära från hus till hus, men långt från hjärta till hjärta" sjöng Nils Ferlin poetiskt. Detta kännetecknar till stor del vår tid där anonymiteten slår ut den äkta solidariteten. Inge Hwit ansåg att det i hans hembygd var tvärtom. Det var långt från hus till hus, men nära från hjärta till hjärta. Människor i bygden ställde upp för varandra, må vara av egoistiska skäl. Men dessa egoistiska skäl skapade starka band mellan människor som idag är totalt avskurna. Thorbjörn Fälldin varnade för denna utveckling, men den statliga expansionen gick inte att stoppa.

Boken har också fått mig att inse det jag redan vetat sedan tidigare. Könskampen är konstruerad av dagens uttråkade lyxsökerskor som söker efter syndabockar för att de valt fel väg i livet. Den relation som författaren har till sin fru är romantisk, om ändå inte alltid lycklig. På den tiden tog man orden "I nöd och lust" på ett större allvar. Må vara att skilsmässor och separationer kan vara nödvändiga emellanåt, men idag råder hyperinflation på äktenskapsmarknaden. Livets mening sätts i relation till äktenskapsomsättningen.

Nu kan man inte ta denna bok som intäkt för att jag har rätt angående könskampen. För att bevisa att könskampen är en lyxkamp får man läsa historieböcker. Men för att förstå det som bevisas i historieböckerna rekommenderar jag boken "Ett bondeår". Inge Hwit och hans hustru levde i symbios, de delade upp sysslorna för att överleva dagen. Inte för att Inge Hwit och hans manliga grannar ingått en konspiration mot sina fruar. Inge Hwits konsekventa benämning av sin fru visar tydligt vad jag menar - livsförljuverskan. Har ni hört detta vackra tilltalsord tidigare? Min ordbehandlare har det inte. Men hora känner ordbehandlaren till.

Hwit, Inge: Ett bondeår, VLT-Press, Västerås, 1971

Eugenie Grandet Eugenie är dotter i en fransk fam.. Visa hela

Eugenie Grandet

Eugenie är dotter i en fransk familj på 1800-talet. Hennes far är en girig penningdyrkare som gör allt för att öka sitt kapital. Han kostar aldrig på sig någon lyx varken till sig själv eller till familjen och hans beteende leder till många olyckliga öden. Eugenies mor är undertryckt och tystlåten men stöder sin dotter i sin befrielsekamp och i sin törst efter den stora kärleken.

På grund av ryktena som sprids i byn är det välkänt att Eugenie är ett riktigt kap och två familjer tävlar om att få sina söner ingifta i den rika familjen. Hela dramat är tragiskt och påvisar hur irrationell snålhet kan leda till stora olyckor. Även romantiska idéer om evig kärlek som står emot alla hinder får sig en rejäl törn.

Eugenies far är en extremt endimensionell person som påminner väldigt mycket om Harpagon i Molieres ”Den girige” som skrevs på 1700-talet. Det hela blir något överdrivet och förutsägbart efter ett tag. Boken är trög att komma in i men stora delar av mitten och slutet av boken kompenserar till viss del detta.

Balzac, de, Honoré: Eugenie Grandet, Bokfrämjandet Hälsingborg, 1970

Fröken Julie och Fadren August Strindbergs ”.. Visa hela

Fröken Julie och Fadren

August Strindbergs ”Fröken Julie” bygger mycket på Darwins lära om att de bäst lämpade överlever. I detta fall är det väl mer socialdarwinism än darwinism då Charles Darwin själv inte ansåg att dessa naturlagar bör vara gällande inom mänskligheten. I dramat ”Fröken Julie” var betjänten Jean på uppåtgående vilket visades i hans drömmar medan ”Fröken Julie” själv var på nedåtgående vilket även det visades i hennes drömmar. Betjänten Jean är ambitiös och försöker få tag på den första grenen för att nå toppen. Fröken Julie var just den grenen, men grenen visade sig vara rutten, och därmed misslyckades betjänten Jean denna gång.

Fröken Julie som var mycket förvirrad och verkade söka efter någon sorts lycka betedde sig dåraktigt och fick folket emot sig samtidigt som Julie med en extrem naivitet gjorde allt för att roa sig oavsett hur det påverkade andra människor. Kristin som var trolovad med Jean var mer jordnära och stod under hela dramat över Fröken Julie och Jean. Man kan även betrakta Kristin som väldigt moraliserande.

Enligt förordet försökte Strindberg i detta drama skapa mer mångfacetterade karaktärer med många olika motiv. Hans strävan var också att göra dialogerna mer trovärdiga och mindre uppstyltade. Vidare påstod Strindberg att han var opolitisk då han enbart skildrade en utveckling där adeln är på väg ned och där arbetarklassen är på väg upp.

"Fadren" bygger på samma tankegång som "Fröken Julie" på så att Strindberg håller sig inom den naturalistiska genren som från början utvecklades av Emile Zola. Naturalismen går i princip ut på att sätta in några aktörer i en bestämd miljö för att sedan se vad som händer. Det hela bygger på ett pseudovetenskapligt synsätt.

"Fadren" skiljer sig från "Fröken Julie" på så sätt att kvinnan i "Fadren" är starkare psykiskt och lyckas också krossa mannen vilket inte sker i "Fröken Julie". Fokuserar man enbart på könskampen kan man dra slutsatsen att kvinnan vann i "Fadren" och att mannen vann i "Fröken Julie".

I "Fadren" lyckades Strindberg skapa en stark ångestkänsla, allafall hos mig, då jag som läsare insåg vart det barkade hän. Att följa mannens psykologiska nedbrytning framkallade hos mig starka känslor. Strindberg sätter också fingret på ett biologiskt faktum då kvinnan i dramat utnyttjar sitt livspatent genom att så tvivel i mannens medvetande. Hur kan en far veta att just han är far till barnet? (Nu är inte det något större problem längre vilket ännu en gång visar att teknologi kan minska könsskillnaderna).

Frankenstein är en filosofiskt djup skräckhistoria.. Visa hela

Frankenstein är en filosofiskt djup skräckhistoria som enligt författaren själv utgår från den fundamentala livsprincipen – livets helgd. Vad är liv? Frankenstein leker Gud och skapar en levande varelse. En sådan måste enligt vårt tänkande vara något fasansfullt. Jag tror att just detta är förklaringen till att detta skräckdrama har skapat så mycket fascination. Den skakar oss i grunden och är inte enbart något ytligt skräck för skräckens egen skull. Jämfört med filmatiseringen av Frankenstein är boken mer filosofisk och komplext uppbyggd. Den beskriver de olika aktörernas motiv mycket bättre än filmerna vilket ger en bättre bakgrund till skräckhistorien.

Boken är även något unikt upplagd då den består av en skeppares brevskrivande adresserat till en skeppares syster. I detta brevskrivande kommer skepparen in på historien om Frankenstein och hans monster. Skepparen har ett liknande motiv som Frankenstein, de vill båda kontrollera naturelementen. De är båda mycket ambitiösa, ärelystna och totalt uppslukade av sina visioner. Skepparen ville utforska Nordpolen och var den första att segla med ett skepp så långt norrut. En dag fastnade han och hans besättning i den nyligen fastfrusna isen och fick då se en stor gestalt med en hundspann. Dagen efter när isen sprack upp igen stötte de på en människa på ett isflak med ett hundspann där de flesta av hundarna redan hade dött. Denna människa tog ombord och visade sig senare vara Frankenstein.

Själva berättelsen börjar när Frankenstein berättar om sitt öde. Till en början hade Frankenstein tänkt ta med sig sin hemlighet in i döden. Men när Frankenstein upptäckte att skepparen var precis som han själv var i den åldern ville han avskräcka honom från att fortsätta den intagna vägen.

Den första delen av berättelsen handlar om tiden före, under och kort efter skapandet av monstret. Väldigt lite skrivs om själva skapandet just därför att Frankenstein inte vill uppmuntra skepparens hybris. Det enda som framgår i boken är att Frankenstein funnit lösningen på livets gåta genom att studera livets nedbrytningsprocess. Den första fasen handlar främst om Frankensteins skuldkänslor och försök att undfly sin skapelse.

Den andra fasen handlar om monstret själv och hans utveckling från icke-talande varelse som förstod väldigt lite till en talande förnuftsvarelse. Anledningen till att Frankenstein kunde återberätta monstrets utveckling och motiv var att han och monstret träffades några år efter skapelsen genom att monstret sökte upp honom med hjälp av kvarglömda papper i en kavaj som monstret på sin första levnadsdag tog från Frankenstein. Monstret krävde att få lycka och gemenskap vilket dittills hade berövats honom. Han ställde sin skapare till svars för att ha skapat en vanskapt varelse som alla människor hatar och fruktar. Han krävde därför att Frankenstein skulle skapa en kvinna åt honom precis som Gud skapade Eva åt den ensamme Adam. Därefter följer en skräckinjagande kamp mellan det hatiska och blodtörstiga monstret och den skuldbelagde och rädda Frankenstein. Monstret hotar med att förgöra både Frankenstein och hans familj och vänskapskrets om Frankenstein inte levererar ett kvinnligt vanskapt monster åt honom.

Frankensteins monster är till en början sympatisk och visar upp mycket goda egenskaper. Detta förvänds senare till sin motsats när de människor som monstret tyr sig till blir rädda och tar avstånd från honom. Här kan man dra en parallell till människors fördomar och homogenitet samt våra moralvärderingar. Hur behandlar vi våra avvikare? Ligger det i vårt intresse att skjuta ifrån oss vissa avvikare? Eller är allt enbart fördomar? Gudlösa varelser går väl inte att älska? Eller?

När vi ska försöka utdela skuld och ansvar måste Frankensteins skuld vara störst då han gick över gränsen och experimenterade med livets grundstenar. Den som skapar har också ett ansvar för sin skapelse. En varelse som inte kan tänka själv utan enbart följer sina drifter kan inte ta något ansvar och kan därför inte skuldbeläggas. Men till skillnad från filmerna om Frankensteins monster utvecklas monstret till en förnuftsvarelse som kan reflektera över vad som är rätt och vad som är fel. Med vår västerländska syn på rättssystem och straffansvar är monstret själv ansvarig för sina illgärningar. De människor som betedde sig illa mot monstret har givetvis ett ansvar och en skuld. Men att vissa människor beter sig illa och fördomsfullt får aldrig vara en ursäkt för mord.

Shelley, Mary: Frankenstein, Christofers bokförlag, Stockholm,1959 (1831)

Gengångare Gengångare av Henrik Ibsen är ett typi.. Visa hela

Gengångare

Gengångare av Henrik Ibsen är ett typiskt naturalistiskt verk. Naturalismen gick ut på att beskriva verkligheten som den var och att via experiment visa det. Naturlagar och samhällslagar skulle avslöjas och beskrivas. Man betonade människans beroende av arv och miljö. Aktörerna i dramat skulle smälta in i miljön samtidigt som handlingen sätts i bakgrunden till förmån för karaktären. Miljön bestämmer hur människor utvecklas. Naturlighet är viktigt och därför är det viktigt att dialogen fungerar som det gör i verkligheten, dvs. att man avbryter varandra och går in i varandras tankegångar såsom kugghjul. Skådespelarna ska inte spela utan vara och ”leva” in i sina roller. En dramatiker ska arbeta som en vetenskapsman och utgå från en teori om verkligheten och bör därför ta ett par personer med bestämda ärvda egenskaper och placera dem i en social miljö för att sedan se hur det hela går. (Dvs. pseudovetenskap). Emile Zola som utvecklade naturalismen ansåg att dramat ska vara brutalt och osminkat. Om realismen hade beskrivit soptunnan hade naturalismen lyft på locket och dissekerat innehållet.

I ”Gengångare” tar Henrik Ibsen upp tabubelagda områden såsom incest och könssjukdomar vilket tyder på att Ibsen dissekerade innehållet i den tidigare nämnda soptunnan. Osvald bär på en arvssynd efter sin far som ofta var otrogen. Hemligheter avslöjas i ett och samma rum genom naturliga dialoger där den ena hjärnan hakar i den andra som en kugge i ett kugghjul. Dramat ger också en kritik mot det borgerliga tänkandet genom att lyfta upp hyckleri och dubbelmoral vilket hör samman med liberalismen och borgerlighetens tillbakagång gentemot socialismen och arbetarklassen. Ibsen lägger också tonvikten vid att sanningskravet ska göra rent hus med det förflutnas hemligheter.

Boken är väldigt pratig och miljön är mystisk vilket framhäver de hemligheter som ligger fördolda hos familjen.

Giftas är en novellsamling som behandlar temat äkt.. Visa hela

Giftas är en novellsamling som behandlar temat äktenskapet och förhållandet mellan män och kvinnor. Den är skriven som en polemik på Henrik Ibsens Et dukkehem som beskriver en kvinna, Nora, som känner sig uttråkad och förtryckt av det borgerliga äktenskapet där mannen förslavar kvinnan. Strindberg menar å sin sida att motsatsen råder. Det är ju mannen som arbetar för att dra in pengar till hushållet och det är kvinnan som i regel förvaltar pengarna i de övre klasserna. Det betyder ju att det är mannen som arbetar för kvinnan, alltså är mannen förslavad.

Dessutom är den gifta kvinnan mindre ärlig än den prostituerade kvinnan som står för att hon tar betalt för samlag. Många kvinnor har gift sig och gör det fortfarande för pengarna eller statusen. Statistiken visar tydligt att kvinnor fortfarande väljer män som är högre upp på karriärsstegen och därmed tjänar mer, och det gäller oavsett kvinnans position. Det betyder att den gifta kvinnan säljer sig på ackord till skillnad från den prostituerade som säljer sig per timme eller per gång.

En extrem tolkning kan tyckas, men det är en bra balans till allt feministiskt snack om att mannen förtrycker kvinnan i äktenskapet. Det går med logik och observationer att komma fram till rena raka motsatsen. Och ska jag välja någon av dessa två versioner av äktenskapsbeskrivningen så blir det Strindbergs.

Men samtidigt är Giftas mer mångfacetterad och djup än så. Den beskriver olika äktenskapsöden, från att parterna träffas tills de bygger ett gemensamt bo tillsammans. I vissa noveller är det kvinnan som är elak mot mannen, eller bara oförståndig, och i andra noveller är det mannen som intar den rollen. För Strindberg är äktenskapet en institution som låser in människor i olika roller och funktioner som under tiden maler ned kärleken via en maktkamp mellan könen. I sin värsta form innebär det att parterna ständigt konkurrerar med varandra om att vara den högste, och i det äktenskapet kan bara mannen vara lycklig om kvinnan är olycklig och kvinnan kan bara vara lycklig om mannen är olycklig.

Särskilt gäller det de äktenskap, som i Giftas, ingås av filosofiska, rationella och andliga själ där föreningen mellan män och kvinnor handlar om en djupare, mer platonsk kärlek, än om den ytliga och kroppsliga kärleken. Ingen av försöken till själarnas förening lyckades i novellsamlingen. De förhållanden som kom närmast den äktenskapliga lyckan var de äktenskap som byggde på både kropparnas och själarnas samhörighet, men även där uppstod problem och en avslocknad gnista. I några noveller blev äktenskapet en räddning, men då beskrivs alltså det mest lyckade äktenskapet bara som något som är bättre än alternativet.

Strindberg målar i Giftas upp en mycket pessimistisk bild av äktenskapet samt förhållandet mellan män och kvinnor. Hans tes verkar vara, om man får tro hans förord, att relationerna mellan män och kvinnor har förpestats av de blåstrumpor som underblåser hatet mellan könen. I stället för samarbete och ständiga förbättringar för båda parter ägnar sig kvinnosakskvinnan åt att skylla alla fel på mannen. Och precis som i tidigare böcker förklarar Strindberg att dessa anklagelser mot mannen är enormt orättvisa.

Det finns också en tydlig socialistisk ansats och perspektiv på novellerna där han pekar ut kyrkan, skolan och borgerligheten som aktörer för att undertrycka underklassen till överklassens fördel. Socialist eller ej, men hans försvar för meritokrati går inte att ta miste på, de som är mest kunniga, kompetenta och ambitiösa ska vara elit i samhället, inte grupper som fått sina privilegier i arv såsom konungen och hans familj. Mest bitsk är nog Strindberg mot de högborgerliga kvinnor som lämnade över hushållsbestyren åt pigor och köksor, överlät amningen åt ammor, överlämnade utbildningen till guvernanter och som lät mannen stå för kostnaderna via arbete medan hon själv bara ägnade dagarna åt att lata sig. I de noveller där kvinnorna befann sig i arbetarklassen var tonen mycket blidare, och emellanåt kärleksfull och sympatisk.

Om man ska sammanfatta budskapet i Giftas så är det varken synd om män eller kvinnor, alternativt är det lika synd om män eller kvinnor. Det kan lätt glömmas bort vid läsningen eftersom boken är skriven i polemik mot de som anklagar män för att vara orättvisa mot kvinnor.

Så till den fråga som är omöjligt att förbigå när August Strindberg behandlas. Var han en kvinnohatare? Av de böcker jag har läst kan jag ännu inte finna några bevis för den tesen. Visst har kvinnor beskrivits som nedriga, elaka, oförnuftiga osv. men det har även män blivit beskrivna som. De som har fått för sig att Strindberg är kvinnohatare verkar läsa mycket selektivt. De läser ett stycke där kvinnan attackeras, och sedan ignorerar de fortsättningen där attacken mot kvinnan balanseras upp. En sådan läsning av en mästare är inte värdig någon som strävar efter att vara intellektuellt hederlig.

Så för att avsluta den här recensionen kommer jag att citera några rader för att bevisa min tes.

I novellen ”Tvekamp” beskrivs kvinnor till en början som elaka och sadistiska parasiter och utsugare:

”De råkades på en brunnsbal. Han hade kommit sent, och inga damer funnos kvar åt honom. De unga flickorna svarade sina glada triumferande nej, när han kom fram för att bjuda upp, och de viftade med sina program mot honom som om de viftar bort en närgången fluga.”

När mannen som är en ung advokat gett upp och gått ut på verandan för att röka stöter han på en ung kvinna. Båda förklarar sitt utanförskap med att de är fula.

Sedan fortsätter Strindberg på det påbörjade spåret genom att förklara kvinnors darwinistiska urval av män via den manliga huvudpersonen:

”Och ingen vill ha mig heller, sade han. Men löjtnanterna har ju rätt. I det naturliga urvalet ha ju de starkare och de grannare rätt. Se på deras skuldror och epåletter…”

Stannar man läsningen här är det ju ganska svårt att dra någon annan slutsats än att författaren är bitter och hatisk mot kvinnor. Kvinnor beskrivs som så sadistiska att de njuter av att nobba en man. Vidare beskrivs kvinnan som en ytlig varelse som enbart går efter utseende och yttre attribut såsom status.

Men läser man vidare följer detta:

”- Har ni känt Er utpekad, utkastad av ödet, har ni känt vad det vill säga att alltid vara den sista? återtog han med värme.
- Om jag har känt det? Men det är icke alltid de yttersta som bli de sista vid tillfällen sådana som dessa, tillade hon med eftertryck. Det finns egenskaper andra än skönhet, som ha värde i livet.
- Vilka egenskaper sätter ni då högst hos en man?
- Godhet, svarade hon bestämt. Ty den egenskapen är så sällsynt hos en man.
- Godhet och svaghet bruka ju gå tillsammans, och kvinnan brukar ju älska styrkan.
- Vilka kvinnor? Den råa styrkan har haft sin tid, och vi som kommit framåt i civilisation, vi skulle väl ha bättre förstånd att vi icke satte muskelstyrkan och råheten högre än det goda hjärtat.
- Vi skulle! Ja, och ändå! Se på uppträdet därinne!”

(sid. 259-260)

Efter dessa citat är det svårt att hålla sig kvar vid sin första tolkning av Strindberg. Eller hur? Här får en kvinna klart och tydligt tala emot den tidigare beskrivningen av kvinnan och dessutom ge en pik mot mannen (ovanligt med män som är goda). Och det finns massor med liknande exempel som dessa i hela novellsamlingen.

Att läsa mångfacetterade författare som Strindberg är mer krävande än att ägna sig åt strömlinjeformade ideologiproduktioner. Något Strindberghatande feminister borde fundera på.

Strindberg, August: Giftas I och II, Bonniers förlag, 1957

Gulag-arkipelagen – Evig rörelse Alexander.. Visa hela

Gulag-arkipelagen – Evig rörelse

Alexander Solsjenitsyns rysliga beskrivning av Sovjetunionens behandling av politiska fångar är en viktig läsning för de som inte själva levde under kalla krigets dagar (vilket jag har väldigt få minnen av). Behandlingen av politiska fångar var sämre än behandlingen av riktiga kriminella eftersom de kriminella hade en ursäkt i yttre faktorer såsom barndom och samhällsklimat. Under ett rent kommunistiskt samhälle finns det ingen brottslighet eftersom kommunismen eliminerar de sociala faktorer som orsakar brottets vägar. Det var samhällets fel att kriminella begick brott och därför var det viktigt att behandla de kriminella någorlunda bra. Politiska fångar valde själva att bryta med kommunismen för att därmed förråda Sovjetunionen via ”anti-sovjetisk agitation” och ”kontrarevolutionär” verksamhet.

”Evig rörelse” handlar främst om transporten av fångar i Stolypinvagnar och stålfartyg med olika genomgångsfängelser och genomgångsläger. De scener som utspelas mellan olika fångar och de rangordningar som uppstår ger en hemsk bild av hur primitiva och barbariska människor kan vara. Istället för att samarbeta försöker vissa fånggrupper erhålla privilegier på de övrigas bekostnad. (Påminner inte det om dagens demokratiska samhälle där särintressen söker privilegier på det allmännas bekostnad?). De som verkligen vann på fångarnas bristande samarbete var vaktsoldaterna.

Under transporten och i fånglägren var det snålt med mat och det som gavs riskerades att koncentreras till de starkaste fångarna, dvs. de kriminella. Trängseln i transporterna var också extrema. För att betona detta citerar jag följande: ”Trusjin erinrar sig dock, att han transporterades i en ”stolypin” redan på tsartiden – fast på denna sagolika tid fanns det bara sex personer i varje kupé.” (s.9) Under sovjettiden kunde antalet personer i kupéerna vara mellan fjorton och trettio.

Solsjenitsyn själv lyckades till slut lura till sig ett drägligare liv genom att påstå sig vara atomfysiker. De som hade talanger inom något område och hade ett yrke som kunde komma till nytta för kommunismens fortlevande fick en drägligare tillvaro i utbyte mot ett visst arbete.

Som avslutning vill jag citera en not som beskriver Sovjetunionens utveckling: ”Också före och under min fängelsetid hade jag länge åsikten, att Stalin styrt den sovjetiska statsapparaten i en ödesdiger riktning. Men så avled Stalin stilla – och frågan är om fartygets kurs verkligen ändrats särskilt mycket. Den prägel han personligen satte på händelserna var tröstlös inskränkthet, halsstarrighet, självgodhet. I övrigt följde han nogsamt i mästarnas fotspår.” (s. 118)

Solsjenitsyn, Alexander: Gulag-arkipelagen – Evig rörelse, W &W, 1974

Gustav Vasa är ett senare skrivet historiedrama (1.. Visa hela

Gustav Vasa är ett senare skrivet historiedrama (1899) som kan ses som en fortsättning på dramat Mäster Olof. Reformationen är nu genomförd och Vasa konsoliderar sin makt, ofta på ett mycket brutalt sätt. Han har också beslagtagit kyrkliga egendomar såsom kyrkklockor och annat guld för att finansiera sin maktställning. Dramat utgår främst från dalakarlarnas upprorslystnad. Även sönerna Eriks och Johans relationer till Vasa förmedlas i dialogerna.

Dalakarlarna och sonen Erik känner sig svikna av Vasa, medan sonen Johan är sin fader trogen och har ambition att få överta kungatronen även om Erik är äldst. Erik känner sig mindre hemmastadd på grund av att hans riktiga mor är död och på grund av sin spända relation till styvmodern. Han känner sig osäker på sin roll och är i början fast övertygad om att hans öde inte är vacker. Slutet får en oväntad twist då Vasa och hans söner erfar många motgångar.

Stämningen är både rå och ödmjuk då kungen under stora delar av dramat är brutal, förtryckande och övertygad om sin rätt. Senare kommer dock Vasa att erfara vissa dubier och tveksamheter kring sina handlingar. Mäster Olof har här funnit sin plats i tillvaron, ödmjuk, lojal och något nedstämd. Hans revolutionslusta från reformationstiden är över. Sonen Erik utvecklas från resignerad och nedsupen slarver till att bli mer ödmjuk och social.

Precis som pjäsen Mäster Olof är dialogen rättfram och rapp, och vändningarna är än mer dramatiska. Men samtidigt finns en djupare syn i kontrasten mellan tro och tvivel. Händelseutvecklingen är mindre förutsägbar i Gustav Vasa än i Mäster Olof.

Gäst hos verkligheten Pär Lagerkvists Gäst hos ve.. Visa hela

Gäst hos verkligheten

Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten handlar om pojken Anders och hans uppväxt. Mycket kretsar kring pojkens tankar om det som sker i hans omgivning och hans extrema rädsla för att dö. Boken är i själva verket en orgie i expressionistisk dödsångest. Pojken ber på ett hemligt ställe efter att få leva. Enbart att få leva. Inget mer än att bara leva. När hans mormor dog fick han en väldig ångestattack men hade samtidigt svårt att visa sin sorg över förlusten. En fullständigt meningslös bok som precis som dramat ”Himlens hemlighet” handlar om meningslösheten. Pär Lagerkvist är förvisso en produkt av krigets destruktion och förstörelse men någon gräns på pessimismen måste väl ändå finnas.

Gösta Berlings saga Gösta Berlings saga handlar p.. Visa hela

Gösta Berlings saga

Gösta Berlings saga handlar primärt om kampen mellan gott och ont. Den bestämda och stränga majorskan på Ekeby samt kavaljererna har ingått avtal med djävulen, via Sintram, vilket får stora konsekvenser för hela bygden. Kavaljererna övergav sin matmor då de ansåg att hon hade fört dem bakom ljuset då en kavaljer varje år offras till djävulen, via Sintram, för att majorskan ska få behålla Ekeby. Av den anledningen skrev de avtal med djävulen, via Sintram, om att få makten över Ekeby.

Majorskan representerar den lutheranska moralen där arbetet är en plikt och kavaljererna representerar motsatsen, dvs. arbetsskygghet och parasitism. Majorskan personifierar även nackdelarna med den lutheranska arbetsmoralen där arbetet blir livets mening. Hon har också den nackdelen att hon tillåter kavaljererna att leva gott på hennes arbete. Samtidigt får man en viss sympati för kavaljererna då de är ganska sympatiska och förtroendeingivande. De talar väl och agerar ridderligt. Men på sikt leder deras livsstil till stagnation och recession. De är inget att lita på när det väl gäller.

Gösta Berlings största problem är inte att han är oälskad utan alltför älskad av alltför många. Kvinnor faller pladask för Berling och detta leder till ett antal äktenskapsbrott. Berlings andra svaghet är alkohol vilket var den synd som fick honom att falla från prästämbetet. Men med hjälp av katastrofer och människor som börjar ställa krav börjar Berling sin färd mot botgöring.

Gösta Berlings saga visar en intressant spänning mellan det goda och det onda, men samtidigt är den lite väl omständlig och alltför långtråkig. Det finns ingen tydlig rak linje genom berättelsen då Lagerlöf gör alltför många utsvävningar. De mystiska övertonerna och de övermänskliga inslagen gör boken bitvis löjlig. Långa miljöskildringar drar också ned boken.

Lagerlöf, Selma: Gösta Berlings saga, SLF tal och punkt AB, 1995, (1891)

Himlens hemlighet Himlens hemlighet är ett absurt.. Visa hela

Himlens hemlighet

Himlens hemlighet är ett absurt och obegripligt drama som utspelar sig på ett halvt jordklot. Det halva jordklotet representerar mänskligheten och absolut inte individerna. Pär Lagerkvist ville utmåla människorna som förstörda och inte hela. (Och individen var givetvis fullständigt oförmögen till allt).

Dramats aktörer har alla olika strategier för att hantera livets meningslöshet och just meningslöshet har Lagerkvist lyckats förmedla genom meningslösa dialoger. Varför han valde att krångla till det så mycket när budskapet enbart är att allt är meningslöst kan jag inte lista ut.

Här följer några exempel på aktörer och strategier. En av aktörerna är en gubbe som sågar och han behöver inte fundera så mycket eftersom han är Gud själv. Detta får man inte veta i själva dramat utan det måste man gå en litteraturvetenskapskurs för att få reda på. En gubbe i kalott förstår inte gubben som sågar, med andra ord, han förstår inte gud. (Och det gör inte jag heller). Gubben i kalott påstår ändå att han vet vad allting går ut på och vad som är livets mening. Hans svar är att allt ska snurra, det är meningen med allt. En tredje aktör är en flicka som söker efter en gyllene sträng och här är det uppenbart att det är livets mening som eftersöks. En dvärg är också med och han är enbart cynisk. En femte aktör är en ung man som förgäves söker livets mening. Men det enda han möts av är meningslösheten. Han söker gemenskap och stöd men möts enbart av utanförskap och ett förakt från övriga aktörer.

Himlens hemlighet är avskalad och direkt. Den framhäver ångesten och grubblet över livets mening. Stämningen är uppgiven och allienerad. Ett fullständigt meningslöst drama om meningslösheten. Jag antar att Pär Lagerkvist är nöjd med sitt verk.

I väntan på Godot I väntan på Godot är inte mycke.. Visa hela

I väntan på Godot

I väntan på Godot är inte mycket till intrig utan ett drama uppdelat i två akter där ingenting händer två gånger. Vissa uttolkare menar att Godot som aldrig visar sig på scenen är den som är viktig. Godot har identifierats som Gud, en högre makt, målet för mänsklig längtan, det andra och intet. Med den tolkningsramen väntar luffarna på Gud eller på intet.

I Becketts drama är det svårt att fastslå tiden och platsen. Scenplatsen utsmyckas enbart av ett träd som i andra akten blommar ut, vilket kan tyda på att en längre tid har gått mellan de två akterna. Luffarna känner sig tvingade till att vänta på Godot och varje dag upprepas allt från gårdagen samtidigt som minnet sviker. Tingen gäckar ständigt aktörernas rörelser och många scener utvecklas till cirkusartade clownscener. Dialogen mellan de två luffarna är till viss del ordrik och livlig men den avbryts ständigt och måste ta ny sats. Dialogen klipps av via tystnad. Som sammanfattning är luffarnas väntan bara ett utsnitt av den mycket längre väntan. Dramat bygger på balansen mellan det statiska och det dynamiska.

Totalt meningslöst drama som ger det absurda ett ansikte. (Dramat ingår också i kategorin absurdismen.)

Inferno Kampen mellan gott och ont skildras ingåe.. Visa hela

Inferno

Kampen mellan gott och ont skildras ingående i August Strindbergs Inferno som utgör klimax för Strindbergs galenskap. Eftervärlden misstänker att Strindberg var psykiskt sjuk. Vissa säger att han led av paranoia och andra schizofreni. Eller en kombination. Ytterligare andra påstår att Strindberg blev galen av att dricka absint. Vad orsaken för Strindbergs ångest, åkommor, rädsla, kamp, kramper och förförjelsekänslor än är beskriver Strindberg sin komplicerade utveckling från den ena religionen till den andra på ett vackert och målande sätt. En brasklapp till detta är att det finns teorier om att Strindberg egentligen inte skrev en biografisk roman utan hittade på allt trots att han använde sitt eget namn som huvudrollsinnehavare.

Vad åstadkommer Strindbergs (dvs. Strindberg i boken) ångestkänslor? En förbannelse? Ockultisk magi? Svartkonst? Inbillning? Självpåkallad bestraffning? Sinnessjukdom? Satan? Gud? Ett straff för onda tankar? Inferno är en djupdykning i en människas psyke och själ vars författare vid tillfället inte mådde särskilt bra.

Boken är uppbyggd på Strindbergs dagbok, ”Den ockulta dagboken”, och kan emellanåt bli lite tröttsam och tjatig. Strindberg formligen vräker sig i helvetets träsk och ser tecken på ondska och fara överallt. En trädgren på marken kan få Strindberg att associera till i princip vad som helst som har med hans liv och person att göra. Man kan milt uttryckt betrakta Strindberg som en väldigt självupptagen man.

Boken rekommenderas den som vill läsa om en andlig kamp med metafysiska förtecken. Dock avråder jag en läsning av Inferno under perioder av depression.

Strindberg, August: Inferno, Aldus/Bonniers, 1962, tryckt i Lund, (1897)


Citat: ”Jag söker Gud, men finner djävulen.”, ”Ödmjuka sig inför Gud, alltså? Men det är en skymf mot den Högste att neddraga honom till att vara en plantageägare, som härskar över slavar!” (s. 131)

Jack – Ulf Lundell ”Jack” är in.. Visa hela

Jack – Ulf Lundell

”Jack” är ingen djuplodande eller djupsinnig roman med komplex dramatik utan en skildring av 70-talsgenerationen och dåtidens samhälle. Jag uppskattar boken trots sin ytlighet eftersom den beskriver ett leverne som både kan locka med sin softiga kravlöshet, flummiga frihet och hippiekultur och som dessutom kan betraktas som ett avskräckande exempel då Jack i många delar av boken hamnar i många icke avundsvärda situationer. Boken ger inblick i likgiltighetens, parasitismens och meningslöshetens värld och kan därmed bidra med en förståelse av vänsterns destruktiva tänkande och attityd.

Det slog mig många gånger under läsningen hur lätt det var att få jobb, förvisso inga smörjobb utan rejält ansträngande arbeten, men ändå jobb. Från mitt perspektiv blir det då omöjligt att smälta den lata och ansvarslösa stil som Jack uppvisar. När Jack inte kände för att fortsätta jobba, eller då han inte med detsamma hittar ingången till en fabrik bestämmer han sig för att skita i det och helt enkelt sluta. I det avseendet vill jag betona Ulf Lundells förmåga att trollbinda läsaren och få denne att sätta sig in i karaktären Jack. För när Jack gjorde något dumt såsom att köpa vin för de sista slantarna eller skippa ett arbete för att det inte kändes bra kunde jag utan vidare högt utropa: Nej! Vad f-n gör han?

Trots att Jack gjorde dessa val hade han mage att gnälla över att han inte hade några pengar och att han tvingades skuldsätta sig. När han ändå hade pengar köpte han alltför ofta en vinare eller någon annan alkoholdryck. Sedan tyckte han att det var orättvist att kapitalisten (som jobbade hårt och riskerade sina pengar för att skapa välfärd) var rik och inte han.

Jack kan egentligen sammanfattas med fyllor, festande, knarkkvartar, bohemiskt konstnärsliv, sökande, knullande och ansvarslöst beteende. Språket är lite väl slarvigt och luftigt, men det kan ju å andra sidan vara ett sätt att kommunicera bokens underliggande tema.

I Jäsningstiden får man följa Johan från Tjänstekv.. Visa hela

I Jäsningstiden får man följa Johan från Tjänstekvinnans son under ungdomstiden då han studerade på Uppsala Universitet. Han vantrivdes och hade svårt att förlika sig med professorerna och läromedlen samt olika filosofiska och estetiska skolor. Precis som i många av Strindbergs böcker uppehåller han sig kring tvivlet och dess potential att skapa nya kunskaper. Även motsättningen mellan idealism och realism får stort utrymme. Han är en sökare och testar sina förmågor vid teatern som skådespelare för att sedan testa sina förmågor som författare åt densamma.

Strindberg visar i första delen av denna bok upp en skepticism mot samhället som anses förljugen. Den är enbart en samhällsmaskerad där innersta känslor och naturliga behov döljs bakom en civiliserad mask. Den som genom exempelvis en fylla avslöjar sina djuriska instinkter och innersta hemligheter grämer sig över att ha tagit av sig masken. Därav bakfylleångesten.

Han har även ett underklassamvete som då och då ger honom skuldkänslor, särskilt när han njuter av att skapa konst såsom att skriva drama till teatern. När är det rätt att njuta? Är det rätt att känna njutning när så många i underklassen lider av hårt arbete och fattigdom? Samtidigt upplever Johan att det gör ont att vara konstnär, att ett verks fullbordan och eftermäle skapar en extrem ångest. Så behöver han då verkligen känna skuld? Men efter ett tag märkte han att han egentligen njuter av smärtan, och återigen får han skuldkänslor ända tills han kommer på att njutning även erfars från hårt arbete. Att arbeta är njutning, och njutning är en plikt.

Mot slutet uppfattar jag dock författaren som mer inne på att människans främsta egenskap är att till skillnad från djuren känna tvivel. Detta tvivel frammanar en lugn reflektion över situationens tillstånd. Den rena handlingsmänniskan som helt saknar tvivel och som bara agerar lever mer som ett djur än som en människa.

Hans idealism framgår även av Johans vurm för romantiken och tysk och dansk sentimentalitet som av Johans professor liknas vid barndomens starka tro och ungdomens oreflekterade idealism. Vissa, såsom Göthes Werther, stannar för alltid kvar i detta stadium, även i vuxen ålder, och kommer oundvikligen gå självmordets öde till mötes. En sund utvecklingsprocess är att från barndomens starka tro, övergå till ungdomens skepticism för att därefter uppnå mognadens reflektionsstadium i vuxen ålder.

Konsten är till för att njutas menar huvudpersonen Johan. Ja, säger professorn, men njutningen påbörjas av själsfunktionernas harmoniska tillstånd, inte i oreflekterad passion för känslostormar. Det ska råda harmoni mellan form och innehåll.

King Lear King Lear är ett drama om fåfänga och g.. Visa hela

King Lear

King Lear är ett drama om fåfänga och girighet. King Lear ska dela upp sitt rike mellan sina tre barn. Två av hans barn är illojala och ett är lojalt. Tyvärr inser inte Lear detta när han ska dela upp sitt rike i tre delar. Lear är fåfäng och tycker om smicker vilket gör att han belönar de som med stora ord förklarar hur mycket de älskar honom. När den tredje dottern (Cordelia) inte vill förställa sig och hyckla blir Lear förbannad och säger upp hennes arvedel. De andra två döttrarna ljög när de deklarerade sina högstämda känslor medan den tredje dottern var den som verkligen innerst inne älskade sin fader. Med tiden märker Lear att hans döttrar inte menade vad de hade sagt och att de bara hade utnyttjat honom då döttrarna mer och mer drog ned på Lears rättigheter enligt avtalet. Under denna insiktsprocess blev Lear sinnessjuk. Han hade varit blind ty han hade inte sett det han borde ha sett.

En parallellhandling, en spegel, en annorlunda kommentar till samma fenomen, utspelades mellan Gloster och Edgar som är Glosters riktiga son. Edmund som är Glosters oäkta son spelar ett dubbelspel och lurar Gloster att tro att Edgar inte älskar honom. Edmund lyckas också utmanövrera Gloster från grevskap då Edmund lyckades lura Regan och Cornwall att Gloster förrått dem. Av den anledningen stack de ut Glosters ögon vilket i sin tur fick Gloster att inse sanningen. Han såg bättre blind än vad han gjorde när han fortfarande hade ögon.

Jag har nyligen läst en sjukvårdsthriller som via.. Visa hela

Jag har nyligen läst en sjukvårdsthriller som via den skönlitterära genren kritiserar dagens ineffektiva landstingspolitik. Boken handlar om ett landsting där landstingsrådet lider av storhetsvansinne. Landstingsrådet hamnar i konflikt med sjukvårdschefen som inte tycker om det skrytbygge som landstingsrådet vill bygga istället för att rusta upp två redan existerande sjukhus. Landstinget styrs av korruption och intriger, sakargument och patientens bästa kommer i andra hand.

Boken tenderar att dra åt ett särartsfeministiskt håll där kvinnlig logik, dvs. värme och omsorg är bättre än manlig logik dvs. egoism och girighet. Författaren målar upp en intressant vision av en bättre fungerande sjukvård byggd på decentralisering, gemensamma visioner, mindre politiker och mer patientmakt. En vision om ett mångfaldssamhälle likt Kanadas nationalstäder målas också upp. Tanken är att olika städer befolkas av olika nationaliteter och att dessa städer utvecklas åt olika håll utifrån befolkningens kulturer och traditioner.

Gränsen för utopi tangeras men undviks genom en oväntad vändning. Historiens gång är inte linjär utan olika krafter bryts mot varandra och inget är säkert på förhand. Läs den - Du kommer inte att ångra dig!

Tibblin, Gösta: Landet lagom - En sjukvårdsthriller, 1996

Jan Fridegård (1897-1968) räknas till en av våra a.. Visa hela

Jan Fridegård (1897-1968) räknas till en av våra arbetarförfattare som beskrev arbetarklassens situation och kamp för bättre villkor. Jan Fridegård är pseudonym för Johan Fridolf Johansson och skrev oftast självbiografiskt.

”Lars Hård” handlar om statarsonen Lars som bodde med sina föräldrar i ett litet torp. Han drömde om att bli en fin herre, en lärd man eller en uppfinnare med ett känt namn. Han tränade upp sitt språk för att kunna konversera med rika och förnäma damer. Han blev dock oskyldigt anklagad och dömd för att gjort en kvinna med barn. Anledningen skulle kunna vara att han var en riktig Don Juan.

Han blev enligt domen försörjningsskyldig. Då han inte ens kunde försörja sig själv skickades han till fattigstugan där han råkade ut för mer tråkigheter. Han slog ned en vakt efter att ha blivit provocerad av honom. Han rymde men blev rätt så snart tillfångatagen igen. Efter fängelsevistelsen fick han svårt att komma in i samhället igen. Principen en gång tjuv alltid tjuv gällde. Detta var en kritik mot det dåvarande samhället. En annan är att samhällets struktur kan leda till att en människa hamnar snett.

Boken var lättläst och flöt på bra. Beskrivningarna av miljön var tillräckligt långa. Händelserna utspelade sig till en början på landsbygden under 1930-talet, då en kvinnokamp blossats upp. 1936 blev kvinnorna jämställda med männen i äktenskapet. De som födde oäktingar fick numera skydd av lagen. Jag får dock en känsla av att författaren är emot dessa förändringar, eftersom han beskriver kvinnan som en gam som försöker roffa åt sig allt som mannen äger, oberoende om han är skyldig eller inte. Alternativt kritiserar författaren enbart rättssäkerheten.

Lars Hård var en drömmare som ofta misslyckades med det han företog sig med. Han ville komma upp sig i samhället och göra karriär. Han blev ofta besviken på sig själv men gav aldrig upp. Han hade en stark livsvilja. Mot kvinnor var han väldigt charmig men annars var han rätt så tystlåten. Han ville ofta vara lite för sig själv. Hans pappa var lugn och harmonisk. Hans livsfilosofi var att ingenting som händer nu spelar någon roll om hundra år. Mamman var istället lite ängslig och oroade sig ofta för sin son. Precis som många mödrar brukar göra, låg hon vaken i sin säng om natten och väntade på att sonen skulle komma hem. Han var ofta ute och dansade. Könsrollerna är väldigt tydligt beskrivna.

Lars Hård är en mycket känsloladdad historia speciellt under den tid då han satt i fängelset. Andra scener var då han blev sviken av en kvinna och då han gång efter gång misslyckades med det han höll på med. Man riktigt kände Lars Hårds ångest, hopp om framtiden och hans besvikelser.

De flesta fångvaktare var otrevliga och behandlade fångarna som djur. Men det fanns vänliga själar också som hela tiden gjorde sitt bästa för att fångarna skulle må någorlunda bra. Det finns alltid någon eller något i sin omgivning som man kan se positivt på. Den humanaste fångvaktaren behandlade fångarna som om de var hans egna söner. Han tänkte som så att det lika väl kunde varit hans son som suttit där. Detta borde vara idealet för en god människa. Nackdelen med boken är att författaren betraktar samhället som en struktur där ansvaret hela tiden ligger någon annanstans.

Fridegård, Jan: Lars Hård, Wahlström & Widstrand, 1963 (1935)

Liftarens guide till galaxen Liftarens guide till.. Visa hela

Liftarens guide till galaxen

Liftarens guide till galaxen är en science fiction bok som innehåller fem delböcker samlade på 880 sidor där läsaren får följa jordbon Arthur Dents otroliga och osannolika resor genom rymd och tid. När de destruktiva monstren vogonerna utrotar jorden startar Arthurs stora äventyr då hans vän Ford Prefect lyckas lifta med kökspersonalen på samma rymdskepp som vogonerna reser i. Som ett hjälpmedel i liftandet har de båda en var sin version av ”Liftarens guide till galaxen” som ger förnumstiga svar på frågor och funderingar. Ett oumbärligt hjälpmedel för en liftare.

Boken innehåller mycket humor och satir över människors vanor och beteenden. Formuleringarna är ofta väldigt kryptiska, finurliga och roliga. Ett exempel: ”Den avgörande skillnaden mellan ett föremål som det kan bli fel på och ett föremål som det omöjligen kan bli fel på är att när det blir fel på ett föremål som det omöjligen kan bli fel på, så visar det sig oftast att det är helt omöjligt att komma åt eller reparera”. (s. 777). Följande formulering likaså: ”En datamaskin började pladdra upphetsat för sig själv. Den hade lagt märke till hur en luftsluss helt meningslöst öppnades och stängdes. Detta berodde på att själva Meningen för tillfället var ute på lunch.” (s. 66). Ett annat exempel är Ford Prefects upptäckt att jordbor ofta har ett behov av att uttala det självklara såsom: ”Fint väder idag” – när vädret är fint, ”Det där var nära ögat” - när någonting var nära ögat, och ”Vi kommer att dö” – när allt verkar hopplöst och ingen utväg finns. Ett ytterligare exempel är definitionen av människan som en organism med en apbaserad livform. Jag bokstavligen älskar dessa formuleringar och tankeväckande funderingar.

Författaren Douglas Adams har en otrolig fantasi och en oerhörd förmåga att konstruera alla möjliga konstiga scener och scenarion. Eller vad sägs om levande madrasser i ett träsk? En kommersialiserad show där universums undergång spelas upp för en publik som efteråt kan åka tillbaka till den tid de kom ifrån från början? Eller vad sägs om råttorna som jordens mest intelligenta livsform? Eller en livsform som ständigt återföds och ständigt dör på grund av Arthurs existens? Eller en maskin med namnet den oändliga osannolikhetsdriften som kan få vad som helst att hända? Eller vad sägs om att jorden och mänskligheten enbart är ett datorexperiment med syftet att leverera frågan till det yttersta svaret? Eller en överkompetent och uttråkad robot som lider av extrem depression?

Boken väcker också mycket tankar och funderingar kring filosofiska spörsmål. Lever människan rätt? Håller människan på att förstöra sin miljö eller är det enbart skräckpropaganda? Finns ödet eller är allt en slump? Vad är meningen med livet? Det är här det berömda svaret 42 kommer in i bilden. En dator med namnet ”Djupa tanken” får i uppdrag att svara på vad som är meningen med livet, universum och allting. Datorn tog 7,5 miljoner år på sig och kom fram till något så abstrakt som ett tal. Något som mössen, som i en annan dimension i andra gestalter konstruerade datorn, inte kunde använda för att bli rika på. Därför upplystes de av ”Djupa tanken” att de måste fråga sig vad själva frågan var. För att få reda på frågan fick en ännu bättre dator utföra arbetet i 2 miljoner år. Det var då jorden skapades. Men tyvärr hann vogonerna förstöra jorden innan frågan var klar. Förslag till kontenta: Det viktigaste kanske inte är svaret på livets mening utan frågan om livets mening. Är frågan korrekt ställd?

Boken målar upp ett närapå anarkistiskt universum som i mångt och mycket riskerar att krackelera på grund av alla tids- och rymdresor. Därför finns det en grupp som kampanjar för ”verklig tid”, något som jag skulle vilja associera till den konservativa ideologins företräden.

Även en liten romans byggs upp, men tar tvärt slut. Det är ett av de stora frågetecknen i boken som jag gärna skulle vilja ha lite mer förståelse av. Bokens slut är, förövrigt, väldigt abrupt och det tog ett tag för mig att smälta det hela. Men samtidigt faller så gott som alla pusselbitar på plats på den sista sidan. Liftarens guide till galaxen är ett imponerande verk då flera olika händelser förs samman på ett eller annat sätt. Även om det är mycket fantasy i det hela så är det en bedrift att få allt att logiskt hålla ihop.

Sammanfattningsvis är boken mycket spännande och många överraskningar väntar läsaren. Vad som helst kan hända och det intressanta är att se hur aktörerna i boken hanterar de olika situationerna.

Lovsång – Ayn Rand Lovsång påminner mycket.. Visa hela

Lovsång – Ayn Rand

Lovsång påminner mycket om 1984 av George Orwell. Men då Lovsång skrevs 1937 och första gången gavs ut 1946 får man dra slutsatsen att Ayn Rand var före George Orwell när det gäller dystopier om den totalitära staten. Redan från första början är man betagen av den spännande handlingen och av den begränsade friheten för bokens aktörer. I Ayn Rands dystopi, som utan tvekan syftar på Sovjetunionen varifrån Ayn Rand flydde 1926, finns inga individer utan varje människa betraktas som en del av mänskligheten, dvs. en kugge i hjulet.

Under större delen av romanen används konsekvent orden ”vi” och ”oss” även då Ayn Rand menade ”jag” och ”mig”. Namnen är anonyma såsom Jämlikhet 7-2521 och Solidaritet 9-6347. Precis som i George Orwells mardrömssamhälle är alltså språket begränsat för att människan ska kontrolleras av överheten. All ensamhet och varje egen tanke är dessutom en synd. Jag anser att Ayn Rands Lovsång håller en något högre kvalitet än 1984, främst på grund av att det i Lovsång inte finns några tråkiga passager. Texten flyter på mycket bättre än i 1984.

Ayn Rand visar också hur samhället stagnerar och blir underutvecklat när de individuella krafterna förtrycks och när friheten beskärs. Nya idéer är, enligt den kultur som råder i "Lovsång, dåliga såvida de inte arbetats fram kollektivt. Även den sociala rörligheten är helt avskaffad då människorna i ”Lovsång” redan efter skolan leds in i ett visst yrke via yrkesvalsrådet. När man väl fått ett jobb tilldelat ska man hålla sig på denna plats och inte tro att man är något. Känns inte detta igen i Sverige? Låg social rörlighet och jantelag?

Ayn Rand visar med denna bok att människans inre styrka aldrig dör, oavsett hur hårt förtrycket är. Vi har mycket att lära av Ayn Rand.

Rand, Ayn: Lovsång, Egoisten, (1946), översättning av Per-Olov Samuelsson

Lycklig hora Lycklig hora är en erotisk och psyko.. Visa hela

Lycklig hora

Lycklig hora är en erotisk och psykologisk thriller som behandlar mord, makt och sexualitet. Det är ett mycket spännande drama som tar upp intressanta och djupa frågor såsom vem kan man lita på? Var går gränsen mellan liv och död? Var går gränsen mellan vänskap och passion? Vad är en hora? Är inte alla horor innerst inne?

Författaren Maria Küchen som är poet, litteraturkritiker och kulturjournalist har på ett välgjort sätt fört samman olika livsöden till en slutlig enhet. Olika trådar går samman till ett varande där allt är ett kaos.

Boken är mycket välskriven och jag rekommenderar den varmt. Det är svårt att lägga ifrån sig boken när man väl har påbörjat den.

Küchen, Maria: Lycklig hora, Ordfront, 2000

Lång väg till frihet ”Lång väg till frihet&.. Visa hela

Lång väg till frihet

”Lång väg till frihet” är en spännande berättelse med verklighetsförankring i Lettland efter andra världskriget då Sovjetkommunismen slagit sina vassa klor i det lilla landet. Pastorn Hugo M. Grivans familj lyckades fly till Sverige medan Grivan själv blev kvar i landet.

Han fängslades två gånger för anti-sovjetisk verksamhet. Första gången anklagades han för att tillåta sin församling att sjunga en fascisthymn. Fascisthymn är sovjetiska för den lettiska nationalsången. Andra gången han fängslades berodde det på en uppsats om kristendomsförföljelserna i det gamla Rom. Kommunisterna tog illa vid sig av uppsatsen eftersom de tolkade romarna som en kod för Sovjet.

Pastor Grivans fick sammanlagt sitta 16 år i sovjetiska läger - gulagarkipelagen. Trots detta glömde han aldrig bort sina nära och kära som utvandrat till Sverige. I mars 1977 fick han äntligen förenas med sin familj. Tyvärr hade en av hans söner gått bort.

Andres Küng har illustrerat ett öde som var bortglömt i dåtidens Sverige då Baltikum, enligt eliten, inte var ockuperat. I boken framgår med all önskvärd tydlighet hur lättlurade svenska politiker och biskopar mm. var som trodde på allt de fick höra och se när de besökte Baltikum. Religionsfriheten var fullständigt avskuren och kyrkorna agerade enbart marionetter åt Sovjetkommunisterna. Istället för att krossa kyrkorna helt och hållet och därmed få en stark opinion emot sig valde kommunisterna att skapa en illusion av självständighet för kristna församlingar. De som avvek från Sovjets direktiv råkade förr eller senare illa ut.

En viktig läsning för oss svenskar som med vår självgoda moralism och historielöshet har ringa förståelse för Baltikum och övriga Östeuropa.

Küng, Andres: Lång väg till frihet, Libris,1979

Masänglar – Mats Myrén Mats Myrén erbjuder.. Visa hela

Masänglar – Mats Myrén

Mats Myrén erbjuder läsaren en spännande intrig som utspelar sig i de två mindre städerna Avesta och Hedemora. Den främsta anledningen till att jag valde att läsa den här boken var just att bakgrunden till intrigen är mina hemtrakter. Författaren har sammanfört jugoslavisk maffia, ett ekonomiskt syndikat i Stockholm, Mc-klubben Masänglar som ägnar sig åt diverse olaglig verksamhet, korrumperade politiker, ett opålitligt SÄPO, en hederlig och skicklig lokal kriminalkommissarie och toppchef för EU:s polismyndighet, knarklangare och trafficking/sexslaveri i en oändlig soppa. Till en början kan det vara lite knepigt att hålla reda på alla de personer som finns med i galleriet samt deras inbördes relationer. Men efter ett tag kommer man in i boken och man vill gärna fortsätta läsningen ända tills frågetecknen har rätats ut. Det märks också att boken är den tredje i en serie då fotnoter visar på hänvisningar till tidigare böcker.

Mycket spännande och lättläst bok som tyvärr avslutas något smörigt och alltför enkelt. Allt blir så rosenrött bra. Ingenting återstår för läsaren att reflektera över förutom att alla brott inte lagförs och att vissa aktörer kommer undan. Även principen ändamålet helgar medlen kommer till sin rätt, och i den här formen av den principen håller jag verkligen med.

Myrén, Mats: Masänglar, Utbildningsbolagets Bokförlag, 2005.

Mäster Olof är Strindbergs första drama som blev k.. Visa hela

Mäster Olof är Strindbergs första drama som blev känd och uppsatt. Dramat som färdigställdes 1872 handlar om ungdomens eldighet, upprorsvilja och revoltlusta. Det utspelar sig under 1500-talets reformation då konung Gustav Vasa ännu inte hade bestämt sig för att göra Sverige protestantisk. Kyrkans och prästernas makt var stor och Vasa var osäker på om han verkligen vågade utmana den kyrkliga auktoriteten. Men samtidigt hade Vasa problem med statens finanser, så det fanns mycket att vinna på att överta makten över kyrkans egendomar.

Mäster Olof och några av hans vänner drev på för reformationen av den svenska kyrkan. De äldre, särskilt hans mor, ansåg att Olof var en kättare och skulle hamna i helvetet för sina ord. Bland annat kritiserade han det katolska helgondyrkandet, fastan, dess riter och de latinska predikningarna som kyrkobesökarna inte förstod. De äldre menade dock att latin var Guds språk, och var därför det enda sättet att förmedla Guds ord.

I stället betonade Mäster Olof bibelns betydelse som kristendomens enda auktoritet. Reformerna blev som bekant av, men det blev inte riktigt som Olof hade tänkt. Därför tvingades han in i en kamp mellan sin idealistiska ungdomseld och en mer sansad och cynisk pragmatism.

I dramat slits läsaren mellan tvivel och tro samt sanningssökande och nihilism. Stilen är rättfram och dialogerna rappa. Till skillnad från senare verk blir det dock ingen djupare intrig och läsningen blir därmed mer av levandegörande historia och ren underhållning.

Atlas Shrugged – Och världen skälvde - Vem.. Visa hela

Atlas Shrugged – Och världen skälvde

- Vem är John Galt? Den frågan ställs av många människor i Ayn Rands mästerverk ”Atlas Shrugged” som blev hennes klimax i arbetet för skapandet av ett moraliskt försvar för friheten. John Galt är symbolen för den liknöjdhet, uppgivenhet och rädsla som människor visar upp när någonting oförklarligt sker i samhället. Istället för att söka efter en förklaring deklarerar man att det inte finns något svar eller också låter man mystikens förklaringar och lösningar få överhanden. Egentligen vet inte människan någonting. Hur vet man att man lever? Hur vet man saker och ting existerar?

Senare i boken får läsaren reda på vem John Galt är. Klyschan ”Vem är John Galt” spred sig efter att John Galt under viss uppståndelse lämnade ett arbetsplatsmöte i protest mot att den nya ledningen för fabriken skulle införa de kommunistiska principerna: Var och en efter förmåga, var och en efter behov.

Atlas Shrugged är en utveckling av boken ”Fountainhead” (Urkällan) och i Atlas Shrugged har Ayn Rand försökt räta ut de frågetecken som uppstod i ”Fountainhead”. Den största skillnaden mellan ”Fountainhead” och ”Atlas Shrugged” är att den senare beskriver kampen mellan olika människoideal. ”Atlas Shrugged” beskriver de sociala relationerna mellan människor till skillnad från ”Fountainhead” som skildrar den inre kampen hos en individ.

Bokens ledmotiv är frågan: ”Vad händer om själva motorn i världen stannar och om innovatörer och kapitalister går i strejk?”. På det tidigare nämnda arbetsplatsmötet påbörjade John Galt sin strejk och lovade de närvarande att han skulle stänga av världens motor. Detta gjord John Galt. Arvtagarna till fabriken var socialistiska idealister och de skulle just införa ett socialistiskt system där principen ”var och en efter behov, var och en efter förmåga” skulle råda. Alla skulle tjäna lika mycket och inköp av förnödenheter skulle bestämmas centralt av fabriksledningen vilket ledde till att produktiviteten sjönk dramatiskt då incitamenten för att arbeta försvann. Man fick ju sin mat och sina kläder oavsett om man jobbade eller inte. Och den som visade sig extra duktig på att arbeta fick jobba mer utan att få mer betalt. Ingen kom med några nya idéer för den som gjorde det fick enbart mer arbete som belöning. En arbetare hade försökt spara pengar till sin sons utbildning men fick avslag från den centrala ledningen då ingen skulle få utbildning förrän alla barn fick utbildning. Till slut fanns det ingen som ville visa sina styrkor utan alla försökte istället dölja dem.

John Galts tal i den tredje delen av boken sammanfattar bokens ideologiska uppbyggnad. Även Francisco d´Anconia höll några längre tal. Atlas Shrugged är en bra och spännande thriller som saknar ett mord. Man kan dock betrakta det som ett mord på människoanden och mänskligheten. Vissa anser dock att boken blir bättre om man hoppar över hjältarnas långrandiga tal. Personligen håller jag inte med. Talen ger ett djup som saknas i vanliga thrillers. För att förstå de filosofiska och fundamentala principer som styr hjältarnas respektive parasiternas beteende är talen oumbärliga. Jag kan dock förstå att de som saknar intresse för filosofi och ideologi inte finner något nöje i dessa tal.

Lite förenklat kan man säga att boken bygger på två motsatta aktörer, Dagny Taggart och Jim Taggart. De har båda frihet som projekt. Det som främst skiljer de båda åt är att Dagny strävar efter frihet under ansvar medan Jim strävar efter frihet från ansvar. Dagny agerar och korrigerar fel medan Jim söker syndabockar och hjälp från andra.

Rand, Ayn: Atlas Shrugged, Signet, New York, 1996, (1957)
Rand, Ayn: Och världen skälvde, Timbro, Stockholm, 2004, (1957)

En dagbok kompletterad med brev mellan Strindberg.. Visa hela

En dagbok kompletterad med brev mellan Strindberg och skådespelerskan Harriet Bosse, så kan boken sammanfattas. Den är skriven som om den vore självbiografisk, men det är oklart om Strindberg verkligen skrev om sitt verkliga känsloliv eller om det bara är ett stilistiskt knep. Jag har valt att läsa boken som ett rent skönlitterärt verk, och har därför bedömt den därefter.

Till en början tyckte jag att det var för mycket upprepningar och meningslösa upplysningar om att Strindberg hade ätit mat och druckit vin. Men efter ett tag kände jag att den stilistiken skapade en stark suggestiv stämning som höll sig kvar ända till slutet. Stämningen kan beskrivas som en kamp mot det egna psyket, en kamp mellan erotisk passion och moraliska samvetsbetänkligheter, samt en kamp mellan hopp och förtvivlan.

Huvudpersonen Strindberg upplever ett starkt andligt band till Harriet Bosse som under första delen av boken är hans fästmö och som under andra delen är skilda. Läsaren får följa hur de träffades, hur de blev ett par, vad som hände under äktenskapet och sedan följa skilsmässans gång och tiden därefter. Strindberg hade svårt att skiljas från Harriet Bosse trots att han på ett tydligt sett inte tålde henne i sin närhet och vice versa.

Strindberg tror att det är en platonsk kärlek där de älskar varandra i idévärlden, eller deras kärlek finns på astralplanet efter Swedenborgs andliga och ockulta mysticism. Därför kan de enbart älska varandra på avstånd och idka umgänge på det andliga planet. Utan ett enda perverst ord lyckas Strindberg förklara att de idkar sexuellt umgänge på avstånd, och det även efter skilsmässan.

Dels förebrår Strindberg henne för att söker upp honom om natten och lockar honom till umgänge, trots att hon är gift med en annan man. Och dels förebrår han sig själv för att han ger efter för frestelsen. Huvudpersonen blir därför mer och mer förvirrad, och han har svårt att samla sina tankar. Känslorna som förmedlas i boken för tankarna till olycklig kärlek.

Ockulta dagboken påminner mycket om Infernos psykiska kaos, ockulta inslag och irrationella tänkande, men här är det på ett mer sublimt plan och tankarna är inte lika extrema och skrockfulla. Även den omfattande paranoian saknas i den Ockulta dagboken.

Det finns även gemensamma nämnare med En dåres försvarstal som också handlar om ett Strindbergskt äktenskap. Men här är Strindberg mindre offensiv i sina attacker mot kvinnan. Ockulta dagboken är mer balanserad mellan kritik mot kvinnan och kritik mot sig själv.
Det kan vara bokens akilleshäl, den bygger inte upp en lika stark och suggestiv stämning och påverkar inte läsarens känslor lika mycket. Kanske hade det med Strindbergs närhet till döden att göra, Ockulta dagboken var en av de sista böcker som han skrev. Den utgavs efter hans död 1912.

Maksim Gorkij tillhör en av de ryska arbetarförfat.. Visa hela

Maksim Gorkij tillhör en av de ryska arbetarförfattarna och är den som grundade den ryska socialrealismen. Den ryska mystiken som man kan förnimma i exempelvis Dostojevskij är hos Gorkij mer materialistisk, där kroppen och tillvarons torftighet ersätter andens och psykets labyrinter. Det som är gemensamt är den brinnande idealism som finns hos vänsterideologen respektive hos den religiöse. Gorkij personifierade dock mycket den människotyp som Dostojevskij illustrerade och varnade för i sina böcker. Inte så konstigt att Gorkij inte uppskattade Dostojevskijs psykologiska människoskildringar.

"Om min första kärlek" är en kort kärleksnovell som saknar all romantisk överdrift, men som samtidigt saknar den känsla som en kärleksnovell bör skapa hos läsaren. Beskrivningarna av känslorna är torftiga, andefattiga, klyschiga och fyrkantiga. Eller vad sägs om denna passage: ”Jag kände mig i stånd att välta vilket som helst av stadens kyrktorn och meddelade damen, att jag kunde bära henne i armarna ända till stan. … Hon smekte mig med blicken, började skratta tyst och hennes ögon skimrade sedan hela dagen framför mig, och naturligtvis övertygades jag om att de skimrade bara för mig.”

Men de meningslösa plattityderna är väl kanske ett led i den socialrealistiska litteraturgenren där det är den materiella verkligheten som är i fokus, där ideologisk idealism står över den äkta kärleken till sig själv och en partner och där klasskampen och vardagslivets alla trivialiteter står i främsta blickfånget. Här förstår man varför Gorkij gillade Leo Tolstoj som tillhör den naturalistiska traditionen där beskrivningen av verklighetens statiska tillvaro och urskillningslöst dravel är genrens kännetecken.

Förvisso försöker författaren förmedla en stark åtrå mellan en ung man och en tio år äldre gift kvinna för att sedan beskriva hur drömmen om det perfekta förhållandet bara leder till vardagstristess. Men eftersom författaren faller platt i den första delen av novellen så faller även den sistnämnda.

I den sistnämnda delen framgår det tydligt att de båda dras isär på grund diametrala skillnader i personlighet. Huvudpersonen, vars upplevelser troligen utgör författarens egna erfarenheter, beskrivs som en filosofisk djuping som analyserar sönder all glädje och som ständigt försöker finna djup och mening i tillvarons meningslöshet. Den tio år äldre kvinnan är barnsligt lagd och oroar sig inte över problem. Hon lägger inte heller någon större vikt vid historien och framtiden. Nuet är det enda som existerar och det viktigaste är att se det glädjande i livet. Hennes främsta intresse är att egga upp personer av manskön medan huvudpersonens största intresse är att fundera över ideologiska spörsmål. När den manliga ynglingen ser allt elände omkring sig ser hans hjärtas dam all glädje och vill inte höra talas om några eländesbeskrivningar.

Novellen gav mig i princip ingenting. Romantiken är som sagt var platt, budskapet är trivialt och någon humor existerar knappt. Enda gången jag drog på smilbanden var när den gifta kvinnans make fick sin personlighet beskriven. Maken betraktar allt ur en strikt vetenskaplig synvinkel och kallar middagen för ”intagande av föda”. När han ätit klart säger han: ”Tillförseln av näringslösning från magen till kroppscellerna kräver absolut stillhet”.

Det är en ganska bra parodi på en marxist som tror sig vara absolut vetenskaplig. I stället för djup och förståelse ägnar marxisten sig åt triviala påståenden i vetenskaplig dräkt.

En annan behållning är att få Dostojevskijs beskrivning av kommunisten bekräftad av en kommunistisk författare. När huvudpersonen lyckas fånga sin älskade Olgas kärlek uppstår en banal konflikt eftersom hon är gift. När Olga förklarar sin kärlek till en annan man brister maken i gråt och Olga bestämmer sig för att stanna kvar hos sin make av rent medlidande. Huvudpersonen tänker då så här: ”Detta var nog första gången jag kände mig som en fiende till svaga människor. Senare, i mer seriösa fall, har jag bara alltför ofta tvingats iaktta hur tragiskt hjälplösa starka människor är i en omgivning av svaga, hur mycket hjärtats och förståndets värdefullaste energi, som förslösas på att understödja fruktlösa existenser, som är dömda att gå under”.

Inte undra på att Lenin och Stalin gillade Maksim Gorkij som dock senare visade sig tillhöra de fruktlösa existenser som den starke Stalin inte hade någon nytta av på lång sikt.

Fjodor Dostojevskijs omfattande roman Onda andar h.. Visa hela

Fjodor Dostojevskijs omfattande roman Onda andar handlar om 1870-talets anarkistiska och revolutionära stämning i Ryssland. Det utspelar sig i brytningen mellan tsarväldets auktoritära diktatur och kommunistdiktaturen från 1917. I brytningen började landet även industrialiseras och utländska idéer inom bland annat filosofi och ideologi började spridas. Författarens utgångspunkt är att de revolutionära krafterna var besatta av onda andar som inte tog några som helst hänsyn till människors fri- och rättigheter. Ett liv är ingenting värt i förhållande till det stora kollektivet och det stora målet – den klasslösa och regellösa utopin. Metoden för att uppnå utopin är att skapa kaos och oreda genom att spela ut olika krafter mot varandra samt skapa spänningar mellan olika grupper och etablissemang. Det handlar också om att använda våld, sabotage och bränder för att skapa förutsättningar för den stora revolutionen.

Många av de som samarbetar för den kommande utopin är ateistiska, nihilistiska och likgiltiga. Den revolutionära sammanslutningen i den lilla staden, där romanen utspelar sig, leds främst av, Piotr Verchovjenskij. Han är till skillnad från de andra i sammanslutningen målinriktad, klarsynt, snillrik, smart och fullständigt hänsynslös. Detta gör honom också väldigt endimensionell och enkelriktad. Han utnyttjar alla människor som pjäser i ett schackparti för att få händelseutvecklingen dit han önskar.

Den andra ledaren, Nikolaj Stavrogin, är mer lynnig, egoistisk och cynisk, men samtidigt mer hänsynsfull, reflekterande och moralisk. För Stavrogin är inte allt tillåtet för att genomföra revolutionen. Han försöker emellanåt även göra gott för att hjälpa nödställda. Hans karaktär är därmed mer komplex.

De andra i sällskapet är mest agitatorer och drömmare, de är inte lika hänsynslösa och cyniska som Verchovjenskij utan de drabbas av oerhörda samvetskval efter att ha begått bestialiska mord i den stora sakens namn. Deras dåd leder helt enkelt till galenskap.

Mot dessa revolutionära krafter står de konservativa krafterna som vill bevara det auktoritära tsarsamhälle som existerar. Deras motiv för handling handlar mest om att öka sin sociala status och genom barmhärtighetsverksamhet, donationer och festarrangemang skapa glamour kring sin ställning i samhället.

En tredje grupp är kulturskapare och kulturutövare som har svårt att finna sig i både tsarsamhället och i de nya idéerna. De går helt enkelt vilse i sina försök att fundera ut sin roll i världen. Verklighetsfrämmande idéer och förhoppningar är deras signum.

Kontentan av boken är att snabba förändringar som går ut på att radera ett helt samhällsskick för att ersätta det med ett nytt, oundvikligen leder till blodigt och okristligt förtryck och kaos. Att betrakta samhällsutvecklingen som ett skrivet papper som man kan radera bort, för att därefter skapa en ny människa som om samhället vore ett blankt blad är en filosofisk kvarleva från Rousseaus tankegångar. Att försöka skapa nya människor och överföra egendom från en grupp till en annan möter automatiskt motstånd från många människor, och därmed blir ond bråd död resultatet. De revolutionära tankarna kan sammanfattas av ett bibelcitat som romanen hänvisar till:

”Då gåvo sig de onda andarna åstad ur mannen och foro in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade.” (Luk. 8:33)

Citatet passar perfekt till det som sedan kom att hända mot slutet av boken för den revolutionära fraktionen.

Författaren sätter sitt hopp till kristendomens moral där människovärdet inte bestäms utav människans betydelse för kollektivet och revolutionen, utan är ett medfött och absolut värde som aldrig får kränkas. Den konservativa synen där kontinuitet går före snabba förändringar kommer tydligt fram i romanen. Ett civiliserat samhälle måste förändras stegvis med hänsyn till traditioner och kultur. Men författaren sällar sig inte till den konservatism som vill bevara tsarväldet eftersom han på många ställen i boken ironiserar över de adliga familjernas och dess bundsförvanters koketterande och franska fraser.

Karaktärsporträtten är som vanligt i Dostojevskijs anda målande, distinkta och humoristiska. Även om det händer mycket i den sista halvan av boken är romanen främst karaktärsdriven. I första halvan är boken händelsefattig, men trots det skapade Dostojevskij en tryckt och spänd stämning som gjorde det svårt att lägga undan boken. Anledningen är djupet i karaktärerna samt deras resonemang om liv och död, frihet och förtryck och andra filosofiska frågor.

Boken är skriven utan ett egentligt berättarjag även om det finns ett berättarjag. Anledningen är att romanen är skriven som om att berättarjaget är författaren och att författaren mest har en biroll i händelseutvecklingen. Berättaren skildrar vad som händer med viss distans och försöker ge intryck av att bara vilja berätta och inte värdera. På så sätt får man mest veta vad som sägs mellan olika personer vid de tillfällen då författaren är närvarande. Man får ofta inte veta hur karaktärerna tänker. Man får som läsare också upplysningar om klädsel och beteenden.

Kunskap om händelser som författaren inte varit åskådare till återberättas som om någon har berättat det för författaren. Berättartekniken är intressant och ger en distanserad effekt med ett omfattande persongalleri och sidoanekdoter. Läsaren får inte sympati för någon särskild karaktär och berättarjaget är bara en biroll. Men samtidigt lyckas inte Dostojevskij vara konsekvent eftersom man i vissa partier av boken får veta hur karaktärerna tänker utan att detta skulle vara möjligt att få reda på ryktesvägen. Denna plump skapar en viss irritation hos mig och stör flytet i läsningen. Den konsekventa svartsynen blir också lite för dominerande och skulle behövt kontrasteras med mer livsbejakande filosofier. Men trots dessa fadäser är romanen helt klart värd högsta betyg.

Romanen blir inte sämre av att den kan ses som en profetia om vad som komma skulle i det gamla hederliga Ryssland när Lenin och Stalin fick härja fritt.

Paradiset Paradiset är den tredje och fristående.. Visa hela

Paradiset

Paradiset är den tredje och fristående romanen i serien om journalisten Annika Bengtzon. Boken har utsetts till årets bok 2000 av QX:s läsare.

Boken handlar om paradiset som är en stiftelse som utger sig för att vilja hjälpa förföljda och mordhotade kvinnor. Frågan är dock om den håller vad den lovar. Den väver också in Jugoslavienkonflikten och en kärleksaffär som slutar lite väl bra för att undvika smörgenren.

Boken är emellanåt spännande och emellanåt långtråkig och förutsägbar. Dock anser jag att boken i sin helhet är ytlig och lämnar en tomhetskänsla efter sig. Vad vill författaren ha sagt?

Hon har även lyckats väva in aktuella händelser såsom Mona Sahlins kontokortsaffärer och teorier om manliga strukturer osv. Hon avsäger sig förvisso ansvaret för sådana liknelser med verkligheten men sammanträffandena är alltför många för att det ska vara en slump. För mig känns det jobbigt att få diskret propaganda till livs. Dock måste jag medge att Liza Marklund har en mycket mer nyanserad syn på verkligheten än vad många andra feminister har.

Det är dock svårt att avgöra om det är genren eller Marklund jag ogillar då jag inte är så förtjust i deckare.

Marklund, Liza: Paradiset, Pirat, 2000

Peer Gynt Peer Gynt är ett drama på vers om en dr.. Visa hela

Peer Gynt

Peer Gynt är ett drama på vers om en drömmare som inte lyckas företa sig någonting riktigt. Hans drömmar försätter honom dock i vissa problem då han inte kan skilja dröm från verklighet. Det kan förövrigt inte läsaren heller. Till en början är dramat spännande och tilldragande men efter ett tag utvecklas dramat till ett virrvarr av drömmar och sagoberättelser. För mig blev det till slut ganska långtråkigt av alla olika drömscener även då man på slutet fick en tydligare kontenta framför sig. Hur är man sig själv? Hur vet man att man är sig själv?

Processen – Franz Kafka Franz Kafka (1883-1.. Visa hela

Processen – Franz Kafka

Franz Kafka (1883-1924) var före sin tid med sitt stora verk ”Processen” som inte blev känd förrän efter Kafkas död. Han beskrev nämligen det tredje riket och Sovjetunionen, främst Sovjetunionen. Peter Englund har förklarat i sin bok ”Brev till nollpunkten” att i Nazityskland var det vissa grupper som hade anledning att frukta väldigt mycket medan de som inte tillhörde dessa grupper såsom judarna kunde ta det relativt lugnt. I Sovjetunionen var det dock annorlunda, där var alla lika mycket hotade. Man skulle kunna säga att jämlikhetsidealet uppnåddes genom godtyckliga arresteringar, rättegångar och bestraffningar (särskilt under Stalinperioden). Ingen kunde känna sig säker, inte ens Stalins mest trogna medarbetare.

Processen utgår just från ett sådant samhälle med en sådan lag, dvs. en godtycklig lag som vanligt folk inte kände till. Inte ens den anklagade, i det här fallet Josef K, fick veta anklagelseakten vilket gjorde försvaret väldigt svårt. Den anklagade fick helt enkelt gissa sig fram till åtalspunkterna och rannsaka varje liten händelse i sitt liv för att därefter finna ett bra försvar. Franz Kafka målar upp ett extremt kontrollerande och godtyckligt samhälle som från början till slut omges av en hisklig mystik. Byråkratin var mycket omfattande och byråkraterna saknade tydliga lagar och regler att följa. Det existerade ingen maktfaktor som kontrollerade byråkratin. Processen är ett praktexempel på vad som händer när all makt samlas i en hand.

Mycket väl värd att läsas, särskilt som komplement till George Orwells 1984 och som komplement till ordinär historieundervisning från seriösa historiker såsom Peter Englund.

Ivar Lo-Johansson har en arbetarbakgrund och är en.. Visa hela

Ivar Lo-Johansson har en arbetarbakgrund och är en av de främsta inom arbetarlitteraturen. Romanen ”Pubertet” handlar om en pojke som läsaren möter i jagform. Handlingen följer pojkens väg genom pubertetens slingriga vägar. I början av boken bor han och hans familj på ett torp inom ett stort gods. Baronen och friherrinnan var mycket fruktade av folket som bodde på godset. Mitt i all den fruktan såg de upp till det rika herrskapet. Som rik kunde man få bete sig hur som helst, men för de mer fattiga fanns det mer bestämda normer för hur man skulle bete sig. Hans fader som ville ha någonting för sig själv köpte ett litet torp som var en del av ett avstyckat gods som för en tid sedan hade gått i konkurs. Modern var helt emot detta. Hon var lite rädd för det okända och ville ogärna se några förändringar. Hon kände sig trygg under godsets beskydd. Men det blev som mannen sade. Men det ska tilläggas att mannen ifråga annars inte var någon despot utan konsulterade alltid sin hustru innan något bestämdes. I själva verket var det oftast modern som bestämde genom manipulation. Flyttningen till det nya stället blev en vändpunkt i familjens liv. Småbrukarlivet var ett helt annat liv än torparlivet. En annan vändpunkt är när pojken insjuknar i tbc. Vid den tiden dog man av denna sjukdom, men han blev botad av en kvacksalvare, eller med ett finare ord homeopat.

Pojken var en sökare, som sökte meningen med sin tillvaro. Han ville finna sin egen väg. Det skulle ta honom många år innan han förstod att skriften var hans begåvning. Han hade alltid vetat att han var begåvad, men han visste inte inom vilket område. Han hade provat på att vara uppfinnare, regissör, skådespelare, musiker, fotograf, tjuv och mycket annat, men alltid misslyckats. Han var mycket intresserad av tjejer och fantiserade rätt så ofta perversa scener om dem. Han hade ingen framgång när det gällde att ragga upp flickor. Han kände sig som om han var den mest ensamme i hela världen. Han sökte ofta lugn i skogen. Där kunde han kommunicera med sig själv.

Kommunikationen inom familjen var mycket bristfällig. Man teg hellre än konfronterades med problemen och konflikterna. Modern som hela tiden ville vara bäst på det hon kunde var mycket ambitiös. Hon var den bästa statarhustrun, den bästa torparhustrun på godset, och sedan den bästa småbrukarhustrun i trakten. På godset hade familjen arbetat sig upp från botten till toppen inom godsets domäner. De bodde i det bästa torpet och deras äldsta son var den bästa arbetaren på området. Modern ville inte slänga bort resultatet av detta slit. Hon tänkte mycket på vad andra skulle säga. Hon hade alltid en baktanke med allt hon gjorde. Men hon var samtidigt mycket blygsam och oförmäten när hon fick beröm. Modern talade alltid i gåtor och i motsatser, "gå du på det nytorkade golvet" när hon menade att man inte skulle göra det. Hon använde sig också mycket av kroppspråket, främst ryggen, och det språket lärde sig aldrig hennes man och det blev roten till många missförstånd. Han var dessutom analfabet, så allt skrivbordsgöra fick pojken sköta.

Pojkens bror var en riktig "karl". Han var den mest arbetsduglige i trakten och det var han mycket känd för. Hans föräldrar var mycket stolta över honom. Han var mycket fördomsfull och hatade män som studerade. En riktig karl arbetar och tar sig en sup ibland. De två bröderna hatade varann. Det fanns en stark rivalitet mellan de båda vilket kanske hade något med den stora åldersskillnaden att göra. Men det var inte den största skillnaden. Pojken tyckte mest om att läsa och var lite lat av sig. De två var rena motsatserna till varandra.

Fadern var mer lugn av sig och tänkte mest på sina odlingar. Han var mycket snäll och godtrogen. Man skulle kunna säga lättlurad. Han hade svårt att säga nej, när någon bad honom om något. Han lånade exempelvis ut familjens besparingar till en torpare som skulle köpa sig ett ställe i närheten. Men han lämnade aldrig tillbaka pengarna då han gick i konkurs. Han hade stor respekt för myndigheterna och ville alltid göra som han blev tillsagd. Han ville alltid vara ärlig och följa lagens alla föreskrifter. Ett tag såg det ut som om detta skulle stoppa hans dröm om att köpa sig ett eget ställe. Men pojkens morbror som var timmerman och hjälpte pappan att bygga ett större hus bredvid torpet lånade ut sina besparingar på villkoret att han skulle få bo kvar där till döddagar. Resten lånade han utav bolaget AB Hem. Det nya huset skulle familjen bo i, och i det äldre skulle Jan-Olof och pojkens morfar bo i.

Hans morfar och mormor bodde på undantag hemma hos familjen. De ville inte hamna på ålderdomshemmet. Det var deras största skräck. Morfar var ofta lugn och var den som gav pojken mest uppmärksamhet. Han var religiös och sjöng ofta psalmer och läste bibeln. Det var han som lärde pojken att läsa. Hans mormor var beskedlig och tystlåten. Hennes liv kretsade runt sin folkpension som inrättades strax efter hennes mans död. Anledningen till att folkpensionen var så viktig var nog för att hon kände det som att hon fått ett erkännande för sitt arbetsfyllda liv som hemmafru. Jan-Olof, som i hela sitt liv varit ungkarl, var mycket tystlåten och gåtfull. Han var beskedlig och gav ofta med sig vad gällde konflikter. Pojkens mamma hatade honom mer än allt annat. Varför visste hon nog inte själv, men en orsak kan vara hans ungkarlsliv. Hon fick för sig att Jan-Olof var en kvinnohatare.

Författaren berättar om sig själv som barn i en orättvis och förtryckande värld. Boken följer någorlunda tidslinjen, men kan ibland hoppa fram lite i tiden när det är nödvändigt för handlingen. Den första halvan av boken är rätt så seg, men ju närmare slutet man kommer desto svårare blir det att lägga ifrån sig boken. Texten flyter på bra, inga onödiga utlägg, utan allt som står i boken är väsentlig för handlingen.

Man kan tydligt se skillnaden mellan de olika miljöerna, torpmiljön och småbrukarmiljön. Ett exempel är hälsningens lag på godset, som inte alls existerar i småbrukarbygden. Där var det nästan oförskämt att hälsa på en främmande person. Var och en skötte sig själv. Detta faktum fick pojkens mamma att ännu mer sakna torparlivet på godset. Handlingen utspelar sig i början på 1900-talet. Det första världskriget 1914-1918 blev räddningen för familjen eftersom spannmålspriset kraftigt steg under kriget vilket gjorde att de kunde betala tillbaka sin skuld till Jan-Olof och amortera av på lånet till AB Hem. Men eftersom ingen av deras söner var intresserade av att ta över gården, planerade föräldrarna att sälja den och själva flytta in där Jan-Olof bott. Han hade därför tvingats flytta efter att lånet betalats tillbaka. Detta trots löftet om att få bo kvar till döddagar.

Lo-Johansson, Ivar: Pubertet, Månpocket, 1978

Rebell med frusna fötter Denna roman är fylld av.. Visa hela

Rebell med frusna fötter

Denna roman är fylld av kaosteorier, anarkistiska funderingar, antikapitalistiska spekulationer och ett förakt för ekonomi. Jag har svårt för det underliggande vänsterbudskapet även om gränsen till avgrundsvänstern markeras någorlunda väl.

Trots detta gillar jag denna bok som är skriven på ett lättfattligt och medryckande sätt. Huvudpersonen är student på Handelshögskolan i Stockholm som egentligen inte vill bli ekonom. Hon läser ekonomi av den enda anledningen att hon vill lära sig vad livets mening inte är, dvs. att spekulera i aktier, strunta i människovärdet samt irra omkring bland siffror. Förvisso kan jag köpa denna kritik av vissa människors syn på ekonomi och aktier mm. men att utgå från att hela kulturen kring ekonomisk handel skulle vara rutten är att gå för långt.

Men även om läsaren är höger eller vänster finns det något befriande i Johanna Nilssons roman. Sverige behöver fler rebeller som vågar tänka självständigt oavsett om det råkar vara med ett vänster- eller ett högerperspektiv.

Nilsson, Johanna: Rebell med frusna fötter, månpocket, 2001

Röda Rummet Röda rummet blev Strindbergs riktiga.. Visa hela

Röda Rummet

Röda rummet blev Strindbergs riktiga genombrott och blev början till den produktiva och harmoniska period som varade till mitten av 1880-talet.

Röda rummet skildrar livet ur artist- och författarvärlden. Bland aktörerna finns en författare (Arvid Falk), en skådespelare (Rehnhjelm), två filosofer (Olle Montanus och Ygberg), två konstnärer (Sellén och Lundell). Den gamla konflikten mellan idealism och realism förs fram genom de olika aktörernas strategier. Vissa är beredda att anpassa sig efter vad som efterfrågas medan andra håller på sina principer. De sistnämnda får givetvis svårt att försörja sig. En tredje kategori, personifieras via Struve, är en ren hycklare som fullständigt saknar riktiga värderingar och principer.

Röda rummet är en av de bästa böcker jag har läst. Den är både underhållande och mycket djup. Viss förförståelse i filosofiska resonemang samt kulturellt och religiöst betingade ramar krävs för att få verklig behållning av Strindbergs klassiska storverk.

Strindberg, August: Röda rummet, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 1970 (1879)

Samvetskval Bokens centralfigur är den tyska löjt.. Visa hela

Samvetskval

Bokens centralfigur är den tyska löjtnanten herr von Bleichroden som genom sitt arbete går itu i två delar. Den ena delen är riktig och naturlig medan den andra är konstlad och kulturell. Tankegången är hämtad från Rousseau som i sin filosofi idealiserade den ädla vilden.

Det är genom sitt arbete som tysk militär i det fransk-tyska kriget 1870 som löjtnanten blir splittrad i två personligheter. När han skriver brev till sin hustru är han ärlig, men när han i sin yrkesroll möts av sina under- och överordnade, prästen och övriga besökare anlägger han en mask och spelar en bestämd yrkesroll.

När hans överordnade beslutar att avrätta de krigsfångar som är i hans förvar och kontroll drabbas han av rädsla och panik inför sin egen ordergivning. Därför marscherar han iväg med en trupp för att ”rekognoscera” omgivningen efter att utfärdat sin order. När avrättningen är klar och han har återvänt till förläggningen får han på kvällen stora samvetskval. Det börjar med att han läser Schopenhauers ord: ”Födelse och död hör båda till livet; de utgör motvikter mot varandra; den ena betingar den andra; de bildar de båda ytterligheterna, de båda polerna av varje livs uppenbarelse. (…)”. (s. 14)

Efter sin läsning av Schopenhauer tappar han boken på golvet och utsätts för en inbillad klyvning av kroppen. När prästen, i läkarens ställe, tog sig an en diagnos blev det samvetskval och fördömelse. Herr von Bleichroden vred sig i krämpor och konvulsioner medan prästen öppnade dörren till det rum där liken låg. Herr von Bleichroden fick sådan panik att han hoppade ut genom fönstret och övermannades av de sina. Efter denna händelse blev han intagen på ett hospital. Hans sjukdom och samvetskval tog tid att bota och han hade förträngt sin hustrus existens. Läkaren slog fast att när han minns sin hustru igen är han frisk.

”Samvetskval” har ett mycket intressant budskap om ett postnationellt Europa utan gränser. En vision om ett förmodernt EU. Redan innan första och andra världskriget såg Strindberg behovet av ett europeiskt samarbete liknande USA. Antagligen skulle inte Strindberg vara särskilt nöjd med dagens EU då dagens EU bygger på Frankrike och Tyskland som modeller. Strindberg önskade Schweiz neutrala profil som en förebild för ett gemensamt Europa. Han hyllar även organisationen Röda Korset som bildades 1863 av Henri Dumant.

I denna bok visar Strindberg upp en visionär sida och har till och med upphöjt kvinnor som fredsskapare. Motsatsen till den syn Strindberg sedan fick av kvinnor.

Strindberg, August: Samvetskval, Samspråk förlags AB, entimmesboken, 1985 (1884)

Simon och ekarna – Marie Fredriksson Simon.. Visa hela

Simon och ekarna – Marie Fredriksson

Simon och ekarna är en lugn, djuplodande och emellanåt ett mycket filosofiskt verk där andra världskrigets fasor och skräck utgör den sammanhållande bakgrunden. Simon är adopterad av arbetarfamiljen Karin och Erik Larsson som under hela barndomen håller Simons bakgrund hemlig. Särskilt under andra världskriget försökte de dölja sanningen, inte bara för Simon, utan också för omvärlden. Simon var nämligen jude, barn till en mystisk musicerande jude och Eriks syster Inga som blev med barn med den man som hon inte kunde kommunicera med (de hade inget gemensamt språk). Hon betraktade länge den fiolspelande juden som näcken och var emellanåt osäker på om han verkligen hade existerat eller om det hela hade varit inbillning. Men efter att han återvänt till Tyskland, utan att med ord ha kunnat kommunicerat sitt farväl, visade det sig att Inga blivit med barn och då var det inte längre någon tvekan om att han ”näcken” verkligen hade existerat på riktigt.

I början av boken är den ganska rörig och det är svårt att hänga med i hoppen mellan de olika historierna som sedan förs samman i ett enda öde – Simons. Simon fick också en vän i Isak, en jude, som var son till den rike bokhandlaren Ruben. Både Simon och Isak får under bokens gång problem att hantera sina minnen och liv. Efter att ha upplevt ett trauma i det nazistiska Tyskland utvecklar Isak en förmåga att stänga av allting när någonting blir för farligt. Men han lockas tillbaka till verkligheten av Karins, den stora moderns, lugnande och tröstande ord. Simon drabbas av vissa identitetsproblem och skuldkänslor och blir mycket av en grubblare som älskar att förlora sig själv i böckernas värld medan Isak istället är mer praktiskt lagd och har fler likheter med Simons far Erik än med sin egen far Ruben som är mer teoretiker. Andra skillnader i strategival är att Isak är mer inåtvänd och stänger av sina känslor medan Simon agerar ut sina känslor och kan bli väldigt aggressiv och har lärt sig att slåss av sin far som tidigare oroat sig över sin sons situation i skolan.

Jag anser verkligen att denna bok är väl värd att läsas då den är väl sammansatt, väl genomtänkt och djupsinnig. Man tvingas reflektera över livet och verkligheten. Vad är verkligheten? Är det upplevelsen bortom bilderna och orden? Försvinner förståelsen av verkligheten när man sätter bild och ord på den? Dessa är några av de existentiella frågor som läsaren ställs inför.

Den turkiska författaren och nobelpristagaren i li.. Visa hela

Den turkiska författaren och nobelpristagaren i litteratur 2006 Orhan Pamuk har skrivit en spännande, politisk, mystisk och psykologisk roman om en isolerad landsbygdsort i Turkiet. Snö används som en symbol boken igenom och skapar en förstärkning av de stämningar som författaren försöker frammana under händelseförloppen såsom tystnad, isolering, skönhet och filosofiska system.

Romanen utspelar sig i skärningspunkten mellan den sekulariserade regeringen vars arv härstammar från Kemal Atatürk, islamister och nationalistiska kurder. Även små marginaliserade vänstergrupper får plats i dramat. Det gemensamma som alla dessa grupper, utom den förstnämnda, har är att de tar avstånd från västvärldens sekulära och ”dekadenta” levnadssätt samt västvärldens ”fördomar” om turkar och kurder mm. Värt att veta är att författaren själv, Pamuk, är en jagad och hotad man som inte kan känna sig säker i Turkiet utan måste leva i exil. Han har blivit åtalad för att ha skymfat den turkiska identiteten och hans böcker har dessutom blivit utsatta för bokbål.

Huvudpersonen i ”Snö”, Ka, har återvänt till Istanbul efter att ha levt tolv år i exil i Tyskland där han tappat mycket av sin inspiration. Han har också anammat ett västerländskt leverne och betraktar sig som ateist. Han har därför lite svårt att anpassa sig till den landsbygdsort som han sedermera reser till för att rapportera om en självmordsepidemi bland unga huvudduksflickor för en Istanbultidnings räkning. En ytterligare anledning till att han reser är att han vill träffa en tidigare kvinnlig vän.

Då huvudpersonen är poet och berättarjaget är författare är de mycket nyfikna på olika människors sätt att tänka. De problematiserar samt vrider och vänder på sin egen roll i sammanhanget. De har mycket svårt att ta parti för någon sida och tenderar att ge efter för den som de för tillfället talar med, särskild huvudpersonen Ka. Exempel på detta är att Ka ena gången kan tänka sig att frångå sin sekulariserade livsstil för att bli religiös när han talar med islamister medan han håller med Atatürk-anhängare vid direkt konfrontation. Det enda som man kan vara säker på med Ka är att han blir väldigt inspirerad till att skriva dikter i den lilla turkiska orten, Kars, samt att han har förälskat sig i Ipek.

Romanen ger en personlig beskrivning av de spänningar som finns inom Turkiet och det är intressant att läsa en roman som utspelar sig utanför västvärlden som omväxling. Ett problem med boken är berättartekniken där jaget först är passivt och sedan aktivt. Man får först intrycket av att romanen har en allvetande berättare då man får veta ganska ingående hur Ka tänker. Efter ett tag framgår det att den allvetande berättaren inte är en allvetande berättare utan en vän till Ka som försöker ta reda på så mycket som möjligt om sin vän. Det blir lite av en pseudodokumentär på slutet av boken. Något som fungerar mycket bättre är teaterns och verklighetens gränsöverskridanden. En teaterföreställning övergår i en statskupp och en statskupp övergår i en teaterföreställning. Som helhet är boken värd en läsning då den kombinerar skönlitteraturens inlevelseförmåga med verklighetens spänningar i ett land som någon gång kan bli ett EU-land.

Lena Sundströms bok ”Spår” skulle funka som en spä.. Visa hela

Lena Sundströms bok ”Spår” skulle funka som en spännande och underhållande deckare om det inte vore för att boken i själva verket är ett journalistiskt verk. Det är en bladvändare som trollbinder läsaren med ledtrådar och cliffhangers. Flera gånger kom jag på mig själv med att jag förträngt att den här historien har skett i verkligheten.

Det som kan saknas i mästerverket är det motsatta perspektivet om terroristhotet som är bakgrunden till Egyptenaffären 2001, där ett amerikanskt flygplan på Bromma hämtade upp de utvisade till en säker tortyr. Det var i svallvågorna efter terroristattacken mot de två World Trade Center tornen den 11 september 2001 som affären uppstod. Den händelsen kom att bli ett paradigmskifte i västvärldens syn på hur vårt demokratiska och civiliserade samhälle ska skyddas mot odemokratiska terrorelement. Så hur tänkte skurkarna i exempelvis regeringen och CIA när de tillät en deportering av egyptier utan en föregående domstolsprocess?

Problemet för författaren är dock att det perspektivet inte är transparent och offentligt. Det enda hon har att gå på är plattityder från exempelvis Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Och då återstår bara författarens egen fantasi, vilket gör att boken ändrar karaktär från ett journalistverk till en skönlitterär roman. Därmed är det väl bara att konstatera att man inte både kan äta och behålla kakan.

Boken ger en ingående insyn i hur deporteringen av de två egyptierna, som sedermera utsattes för tortyr i sina hemländer, gick till. Beslutet godkändes av bland annat den dåvarande utrikesministern Anna Lindh och ingen har hittills ställts till svars för den regelvidriga hanteringen. I slutet av boken finns en gedigen källförteckning för den som vill kolla upp de påståenden som Lena Sundström gör i boken. Till skillnad från slaskförfattare som Jan Guillou, som aldrig kan bestämma sig för om han skriver som journalist eller som skönlitterär författare, tar Sundström sin gärning på allvar.

Hot från terrorism är verkligt, det är inget påhitt från neokonservativa krigshetsare. Förutom den 11-september attacken och de mer eller mindre lyckade attentaten som föregick stordådet, finns många bevis för att svenska och andra medborgare i västerländska länder allierar sig med terroristgrupper i främst mellanöstern. I senaste numret av Magasinet Neo har Per Gudmundson avhandlat hur svenskar med utländsk bakgrund ägnar sig åt terrorturism, då de frivilligt väljer att ta värvning hos terrorgrupper i länder såsom Irak och Syrien. När de återkommer är de utbildade och tränade legosoldater som skulle kunna utföra blodiga attentat i Sverige. Enligt Säkerhetspolisen har minst 80 svenskar rest till Syrien för att tränas upp till fullblodsmördare. Och den 11 december 2010 kunde vi ha fått en egen terrorkatastrof om självmordsmördaren Taimour Abdulwahab, som sprängde sig själv på Bryggargatan i Stockholm, hade vetat vad han gjorde. Så visst finns det ett hot mot vårt civiliserade och demokratiska samhälle. Ingen tvekan om det.

Men när man strävar efter att försvara demokratiska värden, måste man akta sig för att inte tillämpa metoder som riskerar att leda till en upplösning av de demokratiska värden som man vill försvara. Eller som filosofen Friedrich Nietzsche uttryckte det: ”He who fights with monsters might take care lest he thereby become a monster. And if you gaze for long into an abyss, the abyss gazes also into you.” Ungefärlig översättning: ”Den som slåss mot monster måste akta sig så att han själv inte förvandlas till ett monster. Och om du stirrar för länge ned i avgrunden, kommer avgrunden också att stirra in i dig.”

Det är här jag tycker att västvärlden, med George W. Bush i spetsen, gick för långt i sina ansträngningar att bekämpa terrorismen och islamismen. Med en onyanserad analys av hotbilder och med alltför panikartade utspel och strategier, kommer sådana här rättsövergrepp att bli legio. Men alternativet är inte en naiv tro på silkesvantar, utan alternativet är traditionellt och tidskrävande underrättelsearbete. Och då syftar jag inte på massavlyssning utan på professionellt utfört arbete där äkta faktainsamling sker.

Så mitt råd är att läsa både Lena Sundströms bok ”Spår” och Per Gudmundssons artikel i Magasinet Neo nr. 4 2014. Då får man en inblick i de två perspektiv som är nödvändiga för att kunna bilda sig en genomtänkt uppfattning om terrorismbekämpning och demokratiskt försvarsarbete.

Spöksonaten är ett väldigt mystiskt drama som är c.. Visa hela

Spöksonaten är ett väldigt mystiskt drama som är centrerat till en direktör Hummel som sitter i rullstol. Han ägnar sin tid åt att smida ränker och manipulera människor. Den enda karaktär som han är rädd för är mjölkflickan som mer är en vision än en människa. Studenten är den som läsaren får se lindas in i direktörens nät av lögner och vilseledande information såsom att studentens far var skyldig honom pengar och att studenten därför hade skyldigheter gentemot honom. Studenten är i sin tur en hederlig karl som har mod att utföra hjältedåd som att hjälpa människor som utsatts för eldsvådor.

Direktörens onda samvete personifieras av en mumiefierad kvinna som blivit galen av sorg och motgångar, och som därför sitter instängd i en mörk garderob. Hon har fött direktörens dotter som blivit uppväxt med att en överste varit hennes pappa. Mumien symboliserar ångern och lidandet som kan stoppa tiden och radera det förlutna, medan direktören symboliserar maktmänniskan som använder mutor och hot för att få tiden att ticka ut för de som blir offer för direktörens framfart.

Dramat har tydliga associationer till österländsk filosofi och buddhismen. Mystiken är förtätad samtidigt som snällhet och menlöshet beskrivs som vägen ut ur tillvarons helvete.

Eyvind Johnson har skrivit en egen version av Home.. Visa hela

Eyvind Johnson har skrivit en egen version av Homeros berättelse om Odysseus och hans äventyr. I den här boken är Odysseus till skillnad från förlagan en vanlig människa som erfar tvivel, osäkerhet, samvetskval, sorg, ilska, förtvivlan, glädje och tristess. Berättelsen ger en rimlig beskrivning av hur rykten och skrönor skapas och sprids, särskilt när Odysseus av egoistiska skäl berättar om sina äventyr, ofta med stora överdrifter. I sina egna tankar uppstår dock många frågor om hur hans hustru Penelope, som han lämnade för att mot sin vilja delta i det trojanska kriget, ska reagera på hans sena återkomst. Han har inte sett henne på över 20 år.

Vi får även följa Penelopes bryderier som ensam kvinna som tvingas hantera parasiterande friare som strävar efter makt och rikedom. När den självklare ledaren är borta passar de på att fylla maktvakuumet. Som tur är får hon hjälp av en mycket vis och förslagen gammal gumma som inte har några som helst skrupler. Här får läsaren följa olika strategier för att hålla friarna på armlängds avstånd från makten och härligheten. Men samtidigt är Penelope tveksam om alternativet är så mycket bättre. Är det verkligen möjligt att börja om efter drygt 20 års frånvaro?

Odysseus son Thelemakos har under hela sitt liv levt i skuggan av sin försvunna far som försvann när han var ett litet barn. Han har inte kunnat glömma sin far och har därför inte lyckats stiga över tröskeln till vuxenlivet. Fadersgestalten är bara en fantasi i hans huvud och han har inte haft någon verklig fader som danat honom till en man som kan hantera livets svårigheter. Men trots detta uppvisar Thelemakos ett mod när han försöker hitta sin pappa, och framförallt när han deltar i själva upplösningen av storyn.

Väl värd att läsa, särskilt om man läst Homeros originalberättelse. Kontrasterna mellan en halvgud/halvmänniska och en vanlig människa ger ett intressant perspektiv på människans tillstånd i världen.

Stäppen Boktiteln säger ganska mycket om bokens i.. Visa hela

Stäppen

Boktiteln säger ganska mycket om bokens innehåll. Allt utspelar sig på en stäpp i Ryssland där läsaren får bekanta sig med ett par originella karaktärer. De pratar inte så mycket och dialogerna bygger i mångt och mycket på upprepningar, avbrutna tankar och ett virrvarr av sakpåståenden.

Huvudpersonen är en pojke som sänts av sin mamma för att gå i en skola. I den första delen av resan får pojken göra sällskap med sin morbror som fått i uppdrag sin syster att sätta pojken på skola, en mycket affärsmässig präst och en yngre man som sköter hästtransporten.

Morbrorn är något opersonlig och ser pojken mest som ett problem, åtminstone i sitt tal utåt, medan prästen är mer sträng men samtidigt väldigt välmenande och pedagogisk mot pojken. Morbrorn är fåordig mot pojken, men i hans handlande förstår man att han bryr sig mycket om honom.

I den andra delen resan får han slå följe med ett antal foror (vagnar) som ska transportera produkter till en hamn som ligger i det samhälle som pojken ska till. Det första sällskapet tar en bistickare och de sammanstrålar sedan med pojken vid resans destination. På vägen träffar pojken på många vänliga och originella karaktärer, men även några frustrerade och direkt elaka personer.

Resan till studieorten kan liknas vid tonåringens väg mot vuxenlivets ansvar. Han får avnjuta varma, soliga och glada dagar, men också oerhört skrämmande åskoväder ute i det fria. Pojken får alltså uppleva livets hela register på sin fysiska resa. Boken är emellanåt tråkigt skriven när författaren blir alltför vardaglig, medan boken blir mer spännande vid de passager där exempelvis åskovädrets bemödanden beskrivs. Förtjänsten ligger inte i dialogerna utan i beskrivningarna av karaktärer och naturens skiftningar.

The night of january 16th The night of january 16.. Visa hela

The night of january 16th

The night of january 16th är ett teaterdrama som utspelar sig i en rättssal där publiken är åskådare och där juryn väljs ut från publiken. Själva dramat utspelar sig i tre akter och handlar om en mordrättegång. Den misstänkt mördade Bjorn Faulkner var en stor och mäktig affärsman som använde sig av okonventionella och olagliga metoder. Inspirationen till Bjorn Faulkner kommer, enligt Ayn Rand själv, från den svenska tändstickskungen Ivar Kreuger som tog livet av sig när hans tändsticksimperium var på fall. Ayn Rand ansåg att Ivar Kreuger till en början var ett ideal då han byggde upp ett imperium från ingenting. Problemen kom när han blandade sig i politiken och lät andra spelregler råda där monopol från olika stater i utbyte mot stora lån fick gå före den fria konkurrensen.

Den åtalade i rättegången är sekreteraren och älskarinnan Kate Andree. Utfallet i rättegången ligger hos juryn som tidigare nämnt är utvald från publiken. Dramat har därför två slut beroende på vilken dom juryn fäller. Ayn Rand är därmed före sin tid med att försöka involvera publiken i dramat. Enligt Ayn Rand handlar rättegången om att välja sina karaktärsideal. Utfallet av rättegången avslöjar fundamentala principer i människans tänkande.

Rand, Ayn: The night of january 16th, A Plume book, 1987, (1961)

Timmarna Timmarna kan emellanåt kännas tråkig och.. Visa hela

Timmarna

Timmarna kan emellanåt kännas tråkig och svårläst på grund av alltför många underliga tankegångar hos aktörerna i boken. Men ju fler sidor man läser desto mer börjar man förstå de ursprungliga tankegångarna och motiven. Tre kvinnoöden förs i denna bok samman till en integrerad helhet på ett mycket sofistikerat sätt.

Jag skulle ljuga om jag påstod att det är mycket action i denna bok, men varför måste det alltid vara action? Även filosofiska resonemang, känslomässiga motiv och politiska ståndpunkter kan skapa intressanta spänningar som för handlingen framåt.

Det finns även en kvinnofrågeaspekt i boken på så sätt att det gemensamma för kvinnorna är att de inte är nöjda med sin situation. De mår dåligt och ibland sjunker de in i depression eller flyr ut i hysteriska utbrott på grund av att de känner sig instängda. De vill bryta med konventionens gränser men klarar det inte riktigt. Det intressanta är att även männen i dessa tre kvinnors omgivning var fastlåsta i sina positioner och var i mångt och mycket påverkade av sin barndoms erfarenheter.

Cunningham, Michael: Timmarna, Bonnier, 2003

Bodil Jönsson som är fysiker till sitt yrke har sk.. Visa hela

Bodil Jönsson som är fysiker till sitt yrke har skrivit en mycket intressant och tankeväckande bok om tid. Hon skiljer dock på den tid som fysikern mäter, dvs. den som är konstruerad av människan och den som vi uppfattar spontant. Den fysiska tiden kan även betraktas som en naturlig grundlag som är upptäckt av människan. Detta då den fysiska tiden bygger på verklighetens beståndsdelar, dvs. atomer. Med den tolkningen kan man kalla denna tid för den objektiva tiden, den tid som är lika för oss alla. Den andra tidsindelningen utgår från den subjektiva uppfattningen av tid.

Författaren bygger sin filosofi på att tiden är det enda kapital vi har. Tid kan växlas till olika värden i livet såsom pengar via arbete eller fritid där vi hänger oss åt nöjen. Istället för att som ekonomen utgå från pengar som kapitalbas utgår Jönsson från tiden. Det är tiden som är guldmyntfoten vilket får mig att associera till en Internetskrift med titeln ”Alexanderhugget” som beskrev ett helt nytt skattesystem baserat på tid istället för procent av total årsinkomst.

Den upplevda tiden handlar mer om kvalitet än om kvantitet och frekvenser. Författaren menar att detta är den verkliga och naturliga tiden. Det känns i mitt tycke lite missvisande eftersom alla människor har 24 timmar tilldelade per dygn och att den tiden är som den är oavsett våra önskningar. Den upplevda tiden kan vi själva påverka men den existerar inom ramen för den verkliga.

Många känner det som att tiden går fortare och fortare trots att vi har lika mycket tid per dygn idag som för hundra år sedan. Delvis beror detta på att vi har mycket att göra. Men det har också delvis att göra med att vår tid är mer styckad nu än tidigare. Förut var sommarlovet oändligt eftersom de planerade aktiviteterna var färre då än vad de är idag. Tiden upplevdes då som ett sammanhängande sjok och saknade tydliga milstolpar.

För den som är permanent uttråkad och nedstämd kan tiden vara alltför ostyckad. Varje dag är densamma och inget nytt händer. För att då få lite mer glädje i livet kan en uppstyckning av tiden vara bra. Medan det är tvärtom för den som känner sig alltför stressad. Han eller hon behöver ett andningshål och behöver prioritera mer för att minska antalet aktiviteter i almanackan.

En annan faktor som påverkar tidsuppfattningen är ställtiden eller brist på ställtid. När människor står inför en uppgift måste de förberedas mentalt innan de kan ta sig an uppgiften på ett systematiskt sett. Det är precis som en maskin som måste kalibreras om för att producera en annan produktserie. Om man inte tar hänsyn till skillnaden genom att under en viss period verka inaktiv, men då det undermedvetna bearbetar data, ökar risken för att man kör ut sig själv. Jag har personligen märkt av detta behov av ställtid när jag står inför en skrivuppgift av något slag eller någon svår prövning av annat slag.

En annan risk är att man väljer att göra de lättare uppgifterna först, särskilt om de uppgifterna också är roliga. Därmed lastar man på sig själv ett lager av jobbiga och tråkiga uppgifter som man till slut tvingas göra i all hast när deadline närmar sig. Då uppstår perioder av mycket hög stress som vi hade kunnat undvika om vi hade planerat lite smartare.

Ett närbesläktat fenomen är att Tankar Tar Tid något som författaren och vardagsfilosofen Piet Hein förkortar till TTT. Det tar tid att skapa nya tankar, att vårda tankar och att göra sig av med gamla tankar. Ofta kommer samhällsutvecklingen att ligga före tanken. Jönsson tar i det lilla sammanhanget snabela-fenomenet som ett exempel på hur den teknologiska utvecklingen går fortare än tanken. I informationsteknologins högtid då e-mail är en av de viktigaste kommunikationskanalerna måste man fortfarande trycka på två knappar för att åstadkomma ett @, dvs. Alt. Gr. Och 2. En så viktig och ofta använd symbol bör kunna framställas med en enda knapptryckning. Hon tar också ett exempel från det stora sammanhanget eftersom det är svårast att förändra tankar som ingår i en tankeinfrastruktur. Det är inte längre basindustrin och tillverkningsindustrin som är den dominerande industrin, utan tjänste- och informationsindustrin. Dessa två industrier bygger på helt olika logiker, tillverkningsindustrin kan effektiviseras på Taylorskt vis medan tjänsteindustrin inte kan effektivisera sin verksamhet lika mycket. Det går inte att effektivisera en orkester genom att spela repertoaren dubbelt så fort som för tio år sedan.

Den nya teknologin gör också att skillnaden mellan närvaro och härvaro upplöses. Televisionen, telefonen och andra apparater som kan få det som är fjärran att verka närvarande har skapat andra villkor för människan. För hundra år sedan kunde det ta dagar innan man kunde ta sig till närmsta stad, idag blir man upprörd om tåget kommer en kvart för sent.

Denna teknologiska utveckling leder också till att tiden upplevs gå fortare. Produkter som tidigare kunde hålla flera år är nu passé efter någon månad. Detta påverkar också våra rytmer. Varje människa har en egen rytm och ibland kan två människors olika rytmer kollidera. Jag antar att detta är samma fenomen som brist på personkemi handlar om. I trafiken finns det olika rytmer i storstäder och på landsbygd. Den som kommer utifrån kan få svårt att anpassa sig efter rytmen och när man inte lyckas börjar de invanda att tuta och bråka. Kanske kan förståelsen av olika rytmer hjälpa oss att bli mer ödmjuka och förstående.

Jag rekommenderar er alla att läsa denna bok eftersom den får en att tänka till. Även om man inte köper allt som författaren torgför tvingar Jönsson en att vässa sina argument för att man har valt rätt livsstil. På andra punkter kommer man troligen fram till att man borde ändra något i sin livsstil för att höja livskvaliteten. Tid är inte pengar. Pengar är en del av tiden.

Huvudpersonen i ”Tjänstekvinnans son”.. Visa hela

Huvudpersonen i ”Tjänstekvinnans son” Johan antas vara Strindbergs alter ego. Mycket tyder på att boken till viss del är självbiografisk. Johan som i början av boken är tio år är väluppfostrad och vill göra rätt för sig men får ändå bestraffningar för sådant som han inte har gjort. Det första exemplet är när fadern anklagar Johan för att ha druckit ur faderns vinbutelj. Johan förnekade detta och fick stryk av fadern ända tills han erkände. Efter detta utvecklade Johan en offermoral som gick ut på att göra så stora offer som möjligt. Lidandet var något eftersträvansvärt och stora offer såsom att låta sina syskon få allt av de gåvor som fadern gav barnen var något som gjorde Johan stolt över sig själv.

Med tiden gjorde han bekantskap med en medelålders kvinna som var djupt religiös och som ingick ett helt och hållet asexuellt förhållande med Johan. I diskussioner och i brevväxlingar sporrade de varandra att göra offer och att inte kräva alltför mycket av livet. Johan kom dock i kontakt med andra impulser och blev mer frihetlig. Man skulle följa sitt samvete och behövde inte gå till kyrkan varje söndag. Plikter överhuvudtaget var inte nödvändigt utan det var känslan som räknades. Trots detta hade Johan också en fallenhet för vetenskapen.

Johan kom dock att bryta både med den medelålders kvinnan och mannen som gav Johan den senare impulsen genom att dra allting till sin spets. Sökandet beror mycket på den otrygghet Johan känner. Hans föräldrar är ganska känslokalla och Johan känner först sympati med modern men förstår sedan att fadern också gjorde uppoffringar för familjen. Fadern hade dock svårt att visa sina känslor och Johan kände en stark oro och ångest samt en känsla av rotlöshet.

Hela boken domineras av Johans sökande efter mening i tillvaron. Underrubriken är också ”En själs utvecklingshistoria 1849-1867”.

Strindberg, August: Tjänstekvinnans son, Albert Bonniers förlag, 1928

Ayn Rand - Urkällan Rand, Ayn: Urkällan, Wiken, 1.. Visa hela

Ayn Rand - Urkällan

Rand, Ayn: Urkällan, Wiken, 1993, (1943)

Ayn Rands 850-sidiga roman skildrar den stora kampen mellan individualism och kollektivism. Enligt Ayn Rands egna ord handlar inte boken om den politiska kampen utan kampen mellan egoism och altruism förs i boken hos människoanden. Den ideala människan är en förnuftig egoist som lever för sin egen skull, till skillnad från altruisten som lever via andra människor.

I ”Urkällan” representeras den goda människan, dvs. egoisten, av Howard Roark och den onda människan, dvs. altruisten, av Peter Keating. Båda är arkitekter som börjar från samma startpunkt. De gick nämligen i samma arkitektskola. Medan Roark blev relegerad för att han inte höll sig inom de etablerade ramarna var Keating den som gick ut med toppbetyg.

Peter Keating symboliserar den prestigetörstiga och ambitiöse människan som speglar sig hos andra människor för att få sitt eget värde. Ellsworth Toohey, som är en vänstervriden skribent på den viktigaste tidningen i New York, utnyttjar Keating och hans likasinnade i sina ambitioner att erövra makten i världen.

Enligt den allmänna synen är Peter Keating en egoist. Men detta är ett felaktigt sätt att använda begreppet egoist. Att som Peter Keating och andra maktmänniskor behöva spegla sig i andra människor för att få sitt värde är inte egoism. Den som vill ha makt över andra människor måste sälja sin själ och agera som en barometer för allmänhetens åsikter. En egoist finner sitt värde i sin egen duglighet och i sitt eget arbete. En egoist behöver inte söka erkännande hos andra människor, inte ens hos sina klienter.

Jag tycker att Ayn Rand målar upp ett alldeles för rationellt människoideal. För det första tror jag inte att människor är helt igenom rationella och förnuftiga. För det andra tror jag inte att det skulle vara en fördel att vara det. Människor behöver nog känslor, mysticism, traditioner mm. för att känna mening och sammanhang i livet. Ayn Rand tog fullständigt avstånd från mysticism, religion och intuition. Trots detta kan jag inte frånta Rand hennes poänger angående altruismens giftigheter. Om man inte kan tänka själv kommer alla att följa flocken vilket betyder att samhället stagnerar och likformas. Men varför måste det ena utesluta det andra. Går det inte att hitta en balans mellan nytänkande och välgörenhet samt nytänkare och konservativa?

Boken är välskriven men lite väl lång. De som i alla väder försvarar Ayn Rand påtalar att Rand har ifrågasatt varenda litet kommatecken. Det må så vara, men jag anser ändå att Ayn Rand kunde ha tagit bort vissa onödiga beskrivningar av miljön. Bortsett från detta är boken väldigt fängslande samtidigt som det finns ett djupare budskap i boken. Den som vill läsa om intriger och spänning samtidigt som man får ett moraliskt försvar för frihetens värden bör läsa denna bok.

Fredrik Runebert

Utopia - Landet Ingenstans! Thomas More (1478-153.. Visa hela

Utopia - Landet Ingenstans!

Thomas More (1478-1535) var en idealistisk och visionär katolik och humanist med socialt patos som rakryggat stod upp för sin tro och sina ideal oavsett dess konsekvenser. More var lordkansler, Englands högsta politiker, under Henrik VIII. Efter att konungen ville göra sig till engelska kyrkans överhuvud drog More sig tillbaka. More protesterade inte aktivt utan bara passivt, men det räckte för att väcka konungens misstankar. 1535 halshöggs More för att han vägrade kompromissa med sitt samvete. Sådana politiker borde vi ha fler av idag. Med tanke på att människor med avvikande åsikter inte riskerar att halshuggas bör det finnas fler politiker med integritet idag. Frågan är dock om så är fallet.

Det som More är mest känd för är att han myntade begreppet utopi som idag är ett positivt drömtillstånd som är ouppnåeligt. Ursprungligen var ordet neutralt och betydde ”ingenstans”.

I boken ”Utopia” berättar en sjöman vid namn Rafael Hythlodaeus (expert på skitsnack) om ett land vid namn Utopia. Hans mission är att sprida kunskapen om Utopias samhällsskick som i mångt och mycket är ett förmodernt kommunistiskt samhälle i Platonsk anda där all privategendom är avskaffad.

Utopier bygger i regel på premissen att alla resurser är obegränsade. När man väl uppnått detta stadium, utan att realistiskt beskriva hur, kan man ganska enkelt bygga upp ett drömsamhälle där allt är perfekt. Där kan man avskaffa penningsystemet som Utopia gjort. Men detta förutsätter att människans attityder förändras med penningsystemets avskaffande. Om människor fortsätter att sträva efter ära och berömmelse kommer det inte spela någon roll om samhället har ett penningsystem eller inte. Det är främst där som många utopier såsom kommunismen och socialismen har gått bet.

Problemet med Utopia är att samhället ska vara jämlikt trots att människorna i detta samhälle är olika. Vissa människor är mer lämpade att studera än andra och får i Utopia fokusera på att studera, och behöver därmed inte arbeta lika mycket som alla andra. Frågan är då hur jämlikheten ska uppnås samt hur strävan mot toppen ska stävjas så att människor inte är giriga. Det räcker inte att avskaffa penningsystemet och nedvärdera guldet så pass mycket att guld betraktas som fånigt och clownaktigt. Samtidigt strävar Utopia efter religionsfrihet som liknar vår syn på religionsfrihet, dvs. det är fritt fram att välja vilken religion man vill, men det är inte fritt fram att kritisera vilken religion man vill. Ett tydligt exempel på de totalitära dragen i det konformistiska landet Utopia.

Direkta fördelar med Utopia är synen på rättssamhället som ska styras av ett minimum av lagar. Något som dagens rättssamhälle bör ta till sig av. Om en vanlig människa ska kunna följa lagen kan man inte krångla till det så mycket att man måste vara utbildad advokat eller så rik att man kan anlita en advokat för att lyckas undgå lagens långa armar.

I Utopia är allting så bra att det inte finns några ursäkter för brott. De människor som trots allt gott i Utopia begår brott blir slavar som får arbeta mer och hårdare än alla andra. Landet Utopia har också ett försvar som drillas till att försvara det egna landet och vänligt sinnade stater mot fiender. Problemet med detta är att i Utopia betonar man medkänsla vilket gör att enbart slavar får slakta djur. När man dödar djur trubbas känslorna av och man blir mer hårdhjärtad. Hur kan man då träna upp människor i krigets konster? Förvisso hyr Utopia in legoknektar för att kriga samt vedergälla oförrätter för att minska riskerna för den egna befolkningen, men någon måste ju ta besluten att delegera våldet. Är inte detta en risk för medkänslan? Det finns således vissa motsägelser i landet Utopia som gör att man lätt förstår varför verkliga utopier såsom kommunismen och socialismen aldrig kan fungera. Ideologierna måste anpassas efter mänskligheten och verkligheten och inte tvärtom.

More, Thomas: Utopia – Landet ingenstans, Norma, andra upplagan, 2001, (1516)

Vem kastar första stenen? Tove Lifvendahl som tid.. Visa hela

Vem kastar första stenen?

Tove Lifvendahl som tidigare varit MUF-ledare och nu aktiv inom stadsmissionen samt ledamot i Moderaterna har skrivit en ödmjuk och undersökande bok om förhållandena på Rosengård i Malmö. För några år sedan kunde man läsa i tidningarna att bussturer ställts in till Rosengård på grund av stenkastning. Den negativa bilden av Rosengård har sedan förstärkts av att ett invandrargäng misshandlade en byggnadsarbetare på en byggarbetsplats. Lifvendahl tror inte på några enkla lösningar utan opponerar sig mot de som anser att invandrare och invandring är problemet och inte själva invandringspolitiken. Hon opponerar sig också mot regeringens förmynderipolitik som leder till bidragsberoende och ökad främlingsfientlighet hos svenskar.

Medan Mona Sahlin söker svaret bland osynliga strukturer söker Lifvendahl svaret i verkligheten. Hon har helt enkelt tagit sig tid att på plats prata med människor, både svenskar och invandrare, både Rosengårdsbor och människor bosatta någon annanstans, om hur de ser på Rosengård. Då massmedias logik bygger på att enbart dåliga nyheter är nyheter byggs generaliseringar hos människor upp. Invandrare, inte vissa invandrare, lever på bidrag och jobbar svart. Det är inte fel på systemet eller på skattetrycket utan det är fel på invandrarna.

Den första delen av boken beskriver verkligheten via intervjuer. Den andra delen riktar in sig på att finna lösningar som knyter upp de knutar som finns idag. Lifvendahl för fram tio pusselbitar som på något sätt ska sättas samman. Hon inser att det finns fler pusselbitar som hon ännu inte hunnit finna och att många pusselbitar liknar varandra vilket gör det svårt att passa ihop bitarna. Men de tio pusselbitar hon tagit fram ger en någorlunda bra bild av verkligheten.

Den första pusselbiten handlar om att integration tar tid. Det finns ingen snabbkur som löser problemen utan det gäller för alla parter att mötas på vägen. Integration bör heller inte enbart handla om försvenskning utan det bör finnas utrymme att samverka utan att likforma alla. Den andra pusselbiten handlar om att mytbildning förstärker problemen. Att betrakta invandrarna som ett kollektiv bestående av svaga invandrare är ingen väg ut. Tvärtom det cementerar problemen. Invandrare, precis som ursprungsbefolkningen, behöver arbete, mindre bidrag och lägre skatter. Den tredje pusselbiten tar upp det faktum att Sverige inte längre är ett homogent land utan består av en mångfald kulturer som i ett dynamiskt samhälle kan berika varandra. Den fjärde pusselbiten handlar om att vi i samället inte är överens om vad som är problemet. Problemet är inte att invandrare vill söka trygghet hos varandra genom att bosätta sig på ett specifikt ställe utan problemet är den begränsade handlingsfriheten. Den femte pusselbiten tar upp frågan om flyktingmottagandet som är väldigt inhuman och passiviserar flyktingen. Migrationsverket tillåter inga utsvävningar såsom att söka läkarhjälp vid sjukdom utan att fråga migrationsverket om lov först. De erbjuds heller ingen vettig verksamhet medan de väntar på uppehållstillstånd.

Den sjätte pusselbiten målar upp bilden av språkproblemet som är en viktig del för att invandrare ska kunna delta och samverka i samhället. Jag tycker dock att Lifvendahl angående denna pusselbit är lite feg då hon tar avstånd från tanken på språktest. Att en liberal inte bör förespråka språktest är en sak, men för en liberalkonservativ (som Lifvendahl anser sig vara) är det inga större problem. Så länge man ställer samma höga krav på svenska barn att lära sig språket riktigt bör vi ställa höga krav på invandrare. Att ställa krav är att bry sig. Den sjunde pusselbiten försöker finna en lösning på arbetsproblematiken. Alltför många invandrare är arbetslösa vilket påverkar individens självförtroende och värdighet. Den åttonde pusselbiten tar itu med boendet. Att invandrare väljer att bo tillsammans är inget problem. Problemet är istället att de som vill flytta ifrån Rosengård har svårt att göra det. Under denna pusselbit finns förslaget om att hålla så pass rent att vandalismen inte får överhanden i ett bostadsområde. Nionde pusselbiten för fram skolan där olika kulturer kan krångla till läroprocessen. Den sista pusselbiten slår fast att pengar inte är allt. Att strö pengar över problemen löser inte problemen utan ger bara politikerna en känsla av handlingskraft. Lifvendahl ställer sig, helt korrekt, skeptisk till att öppnandet av fler ungdomsgårdar löser problemen.

En mycket bra bok som alla politiker borde läsa innan de förvärrar situationen än mer.

Lifvendahl, Tove: Vem kastar första stenen? Om stenkastning och utlänningar på Rosengård, Timbro, 2003

Vem ska ta hand om mamma? Jag har nyligen läst An.. Visa hela

Vem ska ta hand om mamma?

Jag har nyligen läst Anna Bäséns aktuella bok ”Vem ska ta hand om mamma” som handlar om hur äldrevården fungerar i Sverige. Hon är journalist och är utbildad inom vård och omsorg. Själva boken är skriven som en dagbok under en period då hon arbetade inom vården. Dessa erfarenheter av vården kompletteras med faktarutor.

Det är en dyster läsning där både kommunal och privat äldreomsorg får tummen ned. Antagligen kommer enbart det privata alternativet att kritiseras och avfärdas som vanvård i den allmänna debatten, om man nu ens kommer att diskutera saken. Men oavsett om äldrevården är privat eller kommunal är det till syvende och sidst politikernas ansvar att skriva bra kontrakt med privata företag om man nu som kommun önskar lägga ut äldrevården på entreprenad. Det räcker inte att välja det billigaste alternativet, man måste också se vad man får för det pris man betalar. Många kommuner köper exempelvis städning som är billig men sämre än andra alternativ av den enkla anledningen att politiker stirrar sig blind på prislappen.

Kontentan bör vara glasklar. Politiker är inte kompetenta att driva äldrevård, i alla fall inte utan konkurrens. Idag kontrollerar kommunerna och landstingen sjukvårds- och omsorgsmarknaden alldeles för mycket. För att öka kvaliteten behövs fri konkurrens vilket man enbart kan få genom införandet av en äldrepeng som följer individen istället för kommunerna. Kommunerna kan gärna driva äldrevård, men då ska de göra det under konkurrens och ska inte styra individernas val.

Det som slår mig när jag läser Bäséns bok är att politiker och många andra så totalt har missuppfattat begrepp som ekonomi och effektivitet. Ekonomi betyder hushållning med resurser. Idag verkar ekonomi vara samma sak som misshushållning med resurser. Hur förklarar man annars de missunsamma och kontraproduktiva besparingar som genomförs? Det finns ju alternativa konton såsom kultur, fritid och diverse onödiga utgifter att ta av innan man naggar vård och omsorg i kanten. Varför inte börja fokusera på kärnverksamheten, som är en viktig företagsekonomisk sanning?

Grundproblemet är att politiker bestämmer allt och patienten och anhöriga ingenting. Patienten finns där för personalens skull och personalen finns där för politikernas skull. Vänd på pyramiden!

Ett illustrativt problem som tas upp i boken är att många demenspatienter får sin diagnos alldeles för sent vilket försämrar möjligheterna till ett drägligt liv via bromsmediciner. Förutom att allt detta är obeskrivligt humanitärt lidande är det en samhällsekonomisk katastrof då hälften av äldrevårdskostnaderna hänförs till vård av demenspatienter. Således kan man minska både lidande och samhällskostnader genom att tidigt sätta in bromsmediciner. Ett annat problem är att ansvaret för vanvård är otydlig. Den delas mellan länsstyrelsen och socialstyrelsen vilket gör att många frågor hamnar mellan två stolar. Dessutom fungerar inte Lex-Sarah då en anmälan från personalen måste gå via enhetschefen. Man borde givetvis kunna anmäla anonymt.

Denna bok borde vara en obligatorisk läsning för politiker.

Förövrigt är boken lättläst och intressant, men emellanåt lite väl långdragen och upprepande.

Bäsén, Anna: Vem ska ta hand om mamma, DN, 2004

We the living We the living handlar om en individ.. Visa hela

We the living

We the living handlar om en individs kamp mot den totalitära staten. I detta fall är det Sovjetunionen, men det kan lika gärna vara andra totalitära regimer. Den fascistiska regimen i Italien 1922-1943 lät till en början filmatisera denna bok men den förbjöds på grund av att den italienska publiken förstod att filmen inte enbart kunde tillämpas på kommunismen utan även på fascismen och andra totalitära ideologier.

Huvudpersonen i boken, Kira, dras mellan två män som hon känner varma känslor inför. Leo som är gammal borgare och Andrei som är medlem i kommunistpartiet. Tyngdpunkten för Kiras kärlek ligger dock hos Leo och Andrei förvandlas till ett medel för att hålla Leo vid liv. Men samtidigt var det ju Andreis kommunism som hotade Leos liv och därmed kan man betrakta Kiras beteende som ett självförsvar.

Redan 1936, dvs. före andra världskriget, försökte Ayn Rand informera om hur det egentligen såg ut i Sovjetunionen. En viktig bok i ett samhälle som ännu inte insåg faran med kommunismens utbredning.

Individens kamp mot systemets byråkrati, godtycke, korruption, anti-intellektualitet och zombieskapande. Kan en individ besegra systemet? Om ja, hur?

Rand, Ayn: We the living, Signet, 1995, (1936)

Älskade barn Marianne Fredrikssons ”Älskade.. Visa hela

Älskade barn

Marianne Fredrikssons ”Älskade barn” är en väl sammanflätad roman där nya aspekter får tidigare intryck av aktörerna att ändras, vilket faktiskt är rätt ovanligt. Huvudtemat för boken är kvinnomisshandel och hur en kvinna tar sig ur ett destruktivt förhållande. Utan att beröva mannen som slår ansvaret och skulden för sitt beteende komplicerar författaren misshandeln och visar tydligt att det alltid har funnits människor (och i människor inkluderas män) som aktivt försökt motarbeta kvinnomisshandel. Boken visar också en väg till försoning utan att kvinnan kapitulerar och går tillbaka till mannen som slog. Motiven för att en man slår beskrivs i boken som vanmakt och dålig självkänsla. Inte manlighet och patriarkaliskt maktbehov.

Huvudpersonen, Katarina Elg, strävar efter frihet och självständighet och hoppar därmed från man till man. Men en sommar träffar hon amerikanen Jack som resulterar i en graviditet. Det är då Jack slår henne medvetslös. Hon får då stöd av sin bror som är präst och hans fru Erika som till en början verkar sträng, självgod och tråkig men som sedan visar sig bildad, omtänksam och förstående. Katarinas mor, Elisabeth, är också en stödperson och har själv varit utsatt för misshandel av Katarinas fader. Katarina får läsa om detta i ett antal brev som mamman skrivit till henne. Ett mycket bra skönlitterärt grepp där en historia sammanjämkas med huvudhistorien. Hon får dessutom stöd av en konstnär och de två utvecklar en förälskelse. Kontentan av boken är vikten av egenmakt, uppgörelse, att våga gå vidare och förstå att det är en minoritet män som är skitstövlar och inte alla män. Boken visar också att frihet och självständighet förutsätter ett sammanhang och en trygg gemenskap.

Äventyr, vingslag Marianne Ahrne skriver om sina.. Visa hela

Äventyr, vingslag

Marianne Ahrne skriver om sina äventyr runt om i världen; flottåkning på Mississippifloden, äventyr i New Orleans, Voodoo på Haiti, kamelracing och elefantridning i Indien mm. Hon söker efter ett sammanhang, mänsklighetens grund, källan till livet och varat som föregår alla skillnader. Den inre resan är viktigare än den yttre men de går hand i hand.

Ahrne betraktas som manlig och utmanande men samtidigt bejakar hon sin feminitet och tar avstånd från feminismens fundamentalistiska likhetstro. Hon har utsatt sig för många risker och råkat illa ut ett antal gånger. Men hennes tro på människan finns kvar.

Hon har blivit våldtagen men inser att det är en minoritet män som beter sig på det sättet. Hon hatar inte män och hon tar avstånd från kvinnor som hatar män efter en våldtäkt. Det är den som begår brottet som har ansvar och skuld, ingen annan. Marianne Ahrne är verkligen en förebild för människan.

Ett problem med Ahrnes resebeskrivningar är att hon tenderar att romantisera primitiva kulturer och moralisera över västvärldens fel och brister. Hon utgår från att det är västvärldens kolonialisering som är grunden till dagens problem i U-länder när det i själva verket är de inhemska ledarna och de korrupta systemen som är de stora problemen. I-länderna har ett ansvar att införa frihandel, men därefter är västerlandet fri från skuld (även då I-länderna tidigare har haft en skuld i U-ländernas öden.).