A capella-gruppen “The Courage Consort” har fått e.. Visa hela

A capella-gruppen “The Courage Consort” har fått ett ärofullt uppdrag att framträda med ett nyskrivet stycke av ett av den moderna klassiska musikens stjärnskott. Trots att gruppen jobbat ihop i intensiva perioder under flera år känner de varandra i stort sett bara professionellt. Enda undantaget är gruppens ledare och hans hustru Catherine.

Catherine är en oerhört begåvad sopran, men också känslomässigt instabil. Hennes man tolererar men accepterar inte detta, utan är halvhjärtat överseende med hennes utspel. Han fokuserar i stället på gruppens framgång och drillar alla till deras yttersta. Catherine känner sig väldigt ensam och utsatt och finner en viss tröst i samtal med den fetlagde bassångaren Ben.

På ett sätt är ”A capella” en oerhört enkel historia. En sånggrupp träffas på en herrgård för att öva in ett stycke. Olika motgångar inträffar och motivationen sjunker. Gruppens framtid hotas. Men det är inte på den nivån behållningen i boken ligger. Det är det finstilta psykolgiska spelet som är intressant. Catherines funderingar och ångest. Dynamiken i gruppen. Spänningarna som uppstår. Och de smärtsamt intensiva urladdningarna när gruppen intensiv repeterar sången – så väl beskrivet av Faber att det känns som en sadomachokistisk sexuell ormgrop, men med stämbanden. Gruppen fungerar nästan som en sekt med en karismatisk ledare – och nu ifrågasätts denna ledare.

Tiffany Aching har blivit lite äldre och fullkomli.. Visa hela

Tiffany Aching har blivit lite äldre och fullkomligt spritter av häxpotential. Hon blir upptäckt av en kringresande häxheadhunter, som tar henne med sig så att hon kan gå i lära hos en erfaren häxa. Detta visar sig vara Miss Level och Miss Level (fast det är egentligen Miss Level – som är samma person som Miss Level). Hos Miss Level är det inte många som stannat länge hos, eftersom de flesta har problem att hantera dennes multipla personlighet. Tiffany försöker lära sig vad magi innebär. Hennes jämnåriga häxkompisar lockas gärna av flärden och spektakulära effekter, men Tiffany känner i sig att det inte är det häxeri handlar om. Dock, i sina försök att lära sig nya magiska knep, gör hon ett misstag och släpper in en svärm som tar över delar av henne person. För att besegra denna måste hon rannsaka sig själv i djupet. För att kunna besegra en ny del av sig själv måste hon vara riktigt säker på vad i henne själv som är genuint. Till sin hjälp har hon givetvis de våldsamma och moraliskt depraverade Feeglarna som ständigt finns i hennes närhet.

A hat full of sky är ännu en mästerlig ungdomsbok av Pratchett. I böckerna om Tiffany får Pratchett relativt svåra moralfilosofiska frågor att framstås om ganska enkla och tydliga. Vad är jaget? Vad är rätt och fel? Stora frågor som här presenteras i ett lustfyllt äventyrspaket. Pratchett är helt enkelt en mästare på sånt här.

Jag har aldrig tidigare haft behovet att fråga mig.. Visa hela

Jag har aldrig tidigare haft behovet att fråga mig vad Arto Pasilinna vill berätta med sina böcker. Han berättar en historia, en skröna - och han berättar den väl, till min stora tillfredställelse. Därmed jämt.
Men i Adam & Eva berör han två stora allmänviktiga frågor: världsmiljön och världsekonomin. Han tar upp båda frågorna till diskussion, men låtsas sedan som om han inte gjort det, utan återgår till att bara berätta en skröna. Detta lämnar mig frågande om vad han egentligen ville berätta.

Uppfinnaren och akumulatorkonstruktören Aatami (Adam) Rymättylä befinner sig vid ruinens brant när han äntligen lyckas tillverka den ultimata akumulatorn. Han uppfinning gör det möjligt att driva en cementblandare i tre dygn med hjälp av ett batteri i ett cigarettpakets strolek.
Efter att uppfinning är fullbordad tar Adam hjälp av advokat och vice häradshövdning Eva Kontupohja att söka världspatent och bygga upp ett energiimperium.
Resten av boken är en lång rad av "vad skulle du göra om du hade femhundra miljarder att sätta sprätt på" och "hur många sätt kan en yrkesmördare, utsänd av OPEC-länderna misslyckas att mörda akumulatorinovatören på".

Arto är som vanligt fantasirik och sprudlande i sitt berättande. Och som alltid har han med små anekdotiska stickspår som aldrig irriterar utan får en att le genom hela boken.
Men igen. Boken har en annan ingång än hans andra böcker, vilket ger en tomhetskänsla i slutet. Arto lyckas inte knyta ihop boken på annat sätt än själva historieberättandet - vilket han som vanligt gör lysande. Men vad ville han säga om miljön och energipolitiken...

Tomas Laustiola är som skapt att läsa in ljudböcker. Det är inte bara det att hans finlandssvenska passar ypperligt till Arto Pasilinnas böcker, han är också duktig på att på ett måttfullt sätt lyfta fram humor och känsla. Karaktärerna blir levande och äkta, utan att behöva "gestaltas" som många inläsare lockas till att göra.
Heja Tomas.

I någon utsträckning har vi nog alla en bild av Hi.. Visa hela

I någon utsträckning har vi nog alla en bild av Hitler och hans liv. Och trots att vi vet att han var en människa, precis som alla andra, har han fått bli symbolen för den totala och onyanserade ondskan.
När jag läser om Hitler får jag svårt att koppla honom till den ondska han stod för allt ont han genomförde. I sin biografi har Bengt Liljegren försökt lyfta fram människan Hitler och samtidigt avliva de otillräckliga och felaktiga myter som försökt förklara hans monstrositet. Hitler hade tillexempel inget uttalat hat mot judar innan han inledde sin politiska bana. Och även om läkaren som behandlade hans mamma när hon dog i cancer var jude, fanns det inget som visade på att Hitler la skulden på honom – snarare tvärtom.
Bengt Liljegren försöker inte ge några svar i sin bok – utan skapar snarare fler frågor. Han vill avliva enkla och falska svar och tvinga sina läsare att inse att Hitler var bara en människa och att det inte finns någon enkel och kategorisk förklaring till ondska och Hitler.

Thomas Bolme gjorde ett bra jobb som inläsare av boken.

Alfons tycker att roligast är när hans pappa vill.. Visa hela

Alfons tycker att roligast är när hans pappa vill leka med honom. Men när pappa läser tidningen och är upptagen är det roligaste att leka med verktygslådan i garderoben.
Den här dagen får Alfons låna verktygslådan och bygga något. Men han får inte röra sågen.

"Aja baja Alfons" tillhör den kategorin av Alfonsböcker som jag i tidigare recensioner definierat som "igenkänningsböcker". Det är oftast böckerna där Alfons är 5 -6 år och gör olika saker: lär sig knyta, snickarar, packar upp matkassar mm.
De har säkerligen sina pedagogiska poänger och är gissningsvis uppskattade av barn i 4 - 6 års ålder - som kan identifiera sig med Alfons göromål... Men i förhållande till flera andra Alfonsböcker upplever jag dessa som ganska meningslösa.
Och så känner jag även med denna bok.

Många har genom åren försökt förstå Albert Speer:.. Visa hela

Många har genom åren försökt förstå Albert Speer: Hitlers arkitekt, rustningsminister, favorit. Man har försökt förstå denne charmige och till synes varme och sympatiske man – som skrev på order om att miljontals judar fick arbeta ihjäl sig i arbetsläger, miljontals polacker och öststatsmedborgare tvångsförflyttades västerut för att arbeta i den tyska krigsindustrin - och att han, trots att han befann sig mitt i händelsernas centrum, under hela efterkrigstiden hävdade att han inte kände till utrotandet av den judiska rasen.

Gitta Sereny träffar kontinuerligt Albert Speer, på dennes ålders höst, för längre intervjuer. De diskuterar igenom hela hans liv från barndomen – med en känslokall mor och bröder som tog all plats – arkitektutbildning, det tidiga yrkeslivet och de första uppdragen för socialnationalisterna. De går vidare igenom hur han klättrar upp genom hierarkin till det han blir Hitlers favorit, får ansvaret för ombyggandet av Berlin till tredje rikets nya huvudstad Germania och den slutliga utnämningen till rustningsminister för den tyska krigsmakten. Därefter Tysklands nederlag, Nurnbergrättegångarna och de 20 åren i fängelset Spandau, tillsammans med de andra krigsförbrytarna som klarade sig från dödsdom.
Avslutningsvis tiden efter frigivningen 1966 och utgivningen av självbiografier och andligt sökande.

Albert Speer hävdar genom alla intervjuer att han inte kände till judeutrotningen, men att han tar på sig ett generellt ansvar då han tillhörde den regim som genomförde dessa. Han säger sig känna stor skuld och söker ständig rannsakning.

Gitta Serenys bok är en djupdykning i ett sinne som på många sätt är genialt men på andra sätt är ytterst begränsat. Man får känslan av att Speers synbara empati egentligen är en mycket skicklig konstruktion – byggt på samma sätt som psykopater som försöker imitera känslor för att smälta in. När Sereny skrapar och skrapar börjar hon hitta ett enormt och självuppfyllt ego vars förhärligande är det viktigaste. Så viktigt att förintelsen av judarna mycket väl skulle kunna vara ett tänkbart offer. Speer uttrycker aldrig några antisemitiska tankegångar. Han uttrycker aldrig förakt för vissa grupper eller människor. Hanuttrycker sig genomgående respektfullt och avmätt – som en gemytlig farbror som berättar gamla minnen. Vilket vilseleder en att känna sympati för honom.
Men Sereny visar upp motsatsen – bortom den skickligt byggda fasaden. Speer ger inte uttryck för människoförakt då andra människor inte betyder något för honom. De är medel för hans framgångar. Varför hata något som inte har någon betydelse för honom? På slutet får man känslan av att den ende människa som var stark nog att göra ett värdefullt och bestående intryck på honom – var just Hitler. Men när denne brutits ner av kriget, tagit sitt liv och blivit hela världens syndabock – hade han sedan inga problem att ta ett steg åt sidan och låta Hitler ta hela ansvaret. Så att hans egen glorifiering kunde fortsätta.

Albert Speer och sanningen är en mycket komplex bok som jag upplever ger en – i hög grad – objektiv och rättvis bild av Speer. Gitta Sereny lägger nästan 20 år på att färdigställa boken och har rimligtvis vägt varje ord på guldvåg. En stor journalistisk och litterär prestation som blivit en av den stora verken kring ämnena Förintelsen och Andra världskriget.

Torbjörn Vrang heter inläsaren av denna över 800 sidor långa tegelsten. Många, många timmar fick jag spendera med Torbjörn i öronen för att få i mig Serenys lysande bok. Och det tog flera timmar innan jag lyckades förtränga denne inläsares egenheter så att de inte stod i vägen mellan mig och läsupplevelsen.
Vrang verkar vara rädd för att missa en enda stavelse eller bokstav eller tecken i inläsningen. Om det är hans eget val, eller produktionen som krävde det vet jag ej – men resultatet är mycket enerverande.
För det första tycker jag att citat (vad folk säger) går att visa med tonfall. Att säga ”citat” och ”slut citat” hackar sönder och dödar även den bästa dialog. När sedan en person i en dialog, i sin tur citerar – blir det till slut oändliga harranger av prat som vid vanlig läsning inte skulle märkas alls. Vid ett tillfälle hörde jag Torbjörn Vrang säga: ”slut inom citatet inom citatet”. I dialoger med korta meningar och ibland bara enstaka ord – blir det mer ”slut inom citatet” –information än verklig dialog.
Jag tycker att en bra inläsning ska ge en neutral och friktionsfri läsupplevelse. När inläsare misslyckas med detta kan det antingen vara att de är för torftiga och korrekta – som i detta fallet – eller allt för dramatiska, tolkande och slarviga (Ernst-Hugo Gäregård som skräckexemplet). Om inläsaren gjort ett bra jobb ska jag inte ens tänkt på att boken lästes upp för mig. Då ska jag tänka tillbaks och vara osäker på om jag läste eller hörde boken.

I ”Aldrig fucka upp” följer vi nya karaktärer, men.. Visa hela

I ”Aldrig fucka upp” följer vi nya karaktärer, men det är samma Stockholms undre värld där allt utspelare sig. Så därför stöter vi då och då på karaktärer från Jens debutroman ”Snabba cach”. I denna uppföljare möter vi den muslimska bodybildaren Mahmud som vill göra sig fri från de muslimska värstingarna genom en uppgörelse med juggarna. Går dock från asken in i elden. Vi möter även polisen Thomas som råkar snubbla över ett mord som alla verkar vilja glömma bort och sopa under mattan. Och när han inte vill göra det samma börjar obehagligheter hända honom. När han ändå fortsätter kommer han en konspiration på spåren som verkar vara kopplad till Palmemordet 1986. Sedan har vi före detta legosoldaten Niklas som hemkommen till Sverige försöker fly sina inre demoner genom att starta ett privat enmanskrig mot våldtäktsmän och kvinnomisshandlare. Han jobbar systematiskt och professionellt och letar efter likar att utöka sitt krig med. Dessa tre människors öden vävs samman kring några händelser som vänder upp och ner på Stockholms undre värld.

”Aldrig fucka upp” är inte bara en värdig uppföljare till ”Snabba cash” utan i mitt tycke bättre. Karaktärerna känns mer sammansatta och äkta, deras mål och strävanden mer viktiga och det underliggande grundtemat mer angeläget. Man börjar ana Lapidus berättarstil. Liksom i den första boken får vi följa tre olika karaktärer som på olika sätt är insyltade i Stockholms undre värld. Ingen av dem är sympatiska, men ändå kan vi sympatisera med dem. För någon går det till slut bra, för någon går det verkligen åt helvete och för någon fortsätter livet i stort sett oförändrat. Detta vet vi i stort sett i början av boken, men för vem det kommer att gå på olika sätt för – det vet vi inte. Därför är boken in i det sista oförutsägbar och ger en realistisk känsla.
Lapidus kunskap om Stockholms undre värld är mig veterligen oöverträffad och han berättar om allting i både grod och fågelperspektiv på ett både samhällsbeskådade som djupt personligt plan. Jens Lapidus är en mycket intressant Svensk författare och jag ser fram emot att läsa fler av hans framtida böcker.

Boken läses in av Jonas Malmsjö som gör ett gott jobb, om än lite för förtjust i att försöka skapa en filmnior-känsla som redan finns i böckerna och blir överdriven när han försöker förstärka den.

Arton år var Alexander när han första gången fick.. Visa hela

Arton år var Alexander när han första gången fick föra en egen här i ett krig - vilket han gjorde med enorm framgång. Därför var han redan rutinerad, och vid gott självförtroende, när han som 21 -åring tog över Babylonien efter sin far Filip. Han drog genast ut på ett erövringståg.
När han startade var riket stort som Skåne, Halland, Blekinge och Småland tillsammans. På sin dödsbädd, 11 år senare, sträckte sig hans rike från Aten i väster till Indien i öster. Bland annat hade han lagt under sig det enorma, mäktiga och förmögna Persien.

Att Alexander den store var ett unikum är nog känt av alla - även idag 2300 år senare. Många har försökt förstå vad som gjorde honom så ojämförbart framgångsrik. Under sina 11 år av krig förlorade han inte en enda strid.
Han var ett naturligt geni på alla de områden en härförare behöver besitta. Strategi, logik, flexibilitet, människokännedom. Han kunde även vara omänskligt hänsynslös och på gränsen till dumdristigt modig. Ofta red han i täten vid anfall och ådrog sig många skador.

Bengt Liljegren ägnar största delen av sin bok åt att återge Alexanders liv och gärningar, så som han anser det troligast.
I slutet har han en genomgång av hur olika forskare fått fram kunskap om Alexanders liv och hur dessa i alla tider varit djupt oense om vem han egentligen var.
Utsagorna skiftar från ängel till djävul, där Liljegren lägger sig någonstans i mitten - möjligen med övervikt mot djävul.

Bengt Liljegrens biografi är både lättillgänglig och engagerande. Samtidigt ger den en kompetent och förtroendeingivande känsla. Liljegren är noga med att redovisa vad han vet och inte vet. Han gissar aldrig. Går källorna isär redovisar han de olika alternativen.

Thomas Bolme är en av Sveriges mest rutinerade ljudboksinläsare - som bland annat anlitas när Jan Guillous böcker ska läsas in - och gör här ett utomordentligt bra jobb.

"Alfons ABC" är på ett sätt en klassisk ABC-bok. P.. Visa hela

"Alfons ABC" är på ett sätt en klassisk ABC-bok. På varje uppslag avhandlas en bokstav. Men på många sätt är ”Alfons ABC” mycket oklassisk.
Varje uppslag är ett veritabelt kaos av nästanalliterationer, rim, skisser, målningar, tankar, krumelurer, skämt…
Jag blir andfådd bara av att räkna upp det. Varje sida är en bokstavsleksexplosion som skulle varit omöjlig att överblicka om inte ramen varit det mycket strama alfabetet. Varje uppslag – en bokstav.

Varje bokstav blir som en behållare i vilken Gunilla Bergström har tömt sin sprudlande, fantasifulla, lekfulla, empatiska hjärna i – för att sedan sätta en ”klart”-stämpel på och inte vidare pilla med.

Så känns det – och för mig fungerar det utmärkt.
En inspirerande och energifull ABC-bok som bör få många barn att bli nyfikna på att läsa och skriva.

Alfons har olika saker. Och dessa får vi se här... Visa hela

Alfons har olika saker. Och dessa får vi se här.

Detta är en klassisk pekbok för de allra yngsta barnen. Peka, identifiera, få bekräftelse, lär.
Boken är på inget sätt unik eller speciell, men är självklart en naturlig inkörsport till hela Alfonsserien - vilket nog är tanken med boken.

Trots att det egentligen inte hänt på riktigt är A.. Visa hela

Trots att det egentligen inte hänt på riktigt är Alfons väldigt stolt över sin bedrift. Han var nämligen kung i ett land - men var ovetande om att hans folk levde i svält och missär. När han så blev uppsökt av några representanter, som berättar att folket marscherar mot honom för att revltera, förstår han att han som kung måste ta ansvar för sitt folks väl och ve. Och han har ju sin styrkesäck - i vilken medlen finns som kan göra hans kungerike och hans folk lyckliga.

Gunilla Bergström fortsätter skriva Alfonsböcker och hittar nya tankeväckande historier som hon förmedlar till barn. Här berättar hon på ett enkelt sätt att med makt följer ansvar och att man blir stolt över sig själv när man tar sitt ansvar. Även om det bara är på låtsas. Detta är inte en av Bergströms bästa, men ändå en av de som är mycket bra.

Alfons har en hemlig vän som heter Mållgan. Det är.. Visa hela

Alfons har en hemlig vän som heter Mållgan. Det är bara Alfons som kan se honom, och när han inte har någon annan att leka med, så leker han med Mållgan.
En dag leker Alfons och Mållgan tåg, och som skorsten använder de pappas pipa. Men pipan försvinner.

Vissa företeelser i samhället blir allmän egendom. Direkt när man nämner dom så vet alla vad man talar om. Om någon är en Einstein så är det en smart människa. Är någon Hulken, är han väldigt stark. Och om man säger Mållgan, så menar man en låtsaskompis. Alfons Åbergs låtsaskompis Mållgan har blivit allas låtsaskompis.
Och när jag som vuxen läser ”Alfons och hemliga Mållgan” så blir jag fascinerad över hur det kan ha blivit så. För själva boken är inget vidare. Många av Alfonsböckerna är lysande och en självklar litteraturskatt – men inte den här. I förhållande till flera andra böcker i serien är denna ofokuserad och lam.

Ändå är Mållgan ett begrepp som visar att just denna bok haft ett mycket starkt inflytande på flera generationer barn.

Precis som alla andra pojkar så leker inte Alfons.. Visa hela

Precis som alla andra pojkar så leker inte Alfons med tjejer. Men då räknas inte Milla. För hon gör inte tjejiga saker. Hon hittar på roliga lekar. Hon bygger trädkoja tillsammans med Alfons. Hon kan hoppa från garagetaket.
Nä, Milla räknas inte som tjej tycker Alfons. Men det finns det andra som tycker. För en dag är det någon som skrivit på väggen på killarnas toalett i skolan: ”Alfons leker med tjejer.”
Och Alfons leker inte med tjejer.

I ”Alfons och Milla” är tanken god men en aning för tillrättalagd för att tillfredställa min kräsna Alfonssmak. Det enda som hade kunnat göra boken mer politisk korrekt var om Milla hade haft invandrarbakgrund. Men Gunilla Bergström har i en senare bok. ”Alfons och soldatpappan”. visat att hon kan ta sig an det ämnet utan att hänfalla åt det tillrättalagda. Så med ”Alfons och Milla” blev jag lite besviken.

Alfons har fått en ny fotboll och spelar med den m.. Visa hela

Alfons har fått en ny fotboll och spelar med den med sina kompisar. Lill-killen är bollkalle. Plötsligt får Alfons till en riktig långboll och den far iväg, långt bort.
Lill-killen springer iväg efter den, men hittar inte den. Alla letar, men bollen är borta.
Alfons blir arg på Lill-killen och beskyller honom för att ha stulit bollen. Till slut klipper han till honom på näsan så det börjar blöda.
Den natten har Alfons svårt att sova. Han tänker på hur han slog Lill-killen, som var mindre än honom själv. Och under sängen ligger odjuret och gör att Alfons mår dåligt inom sig.

Av en ingivelse började jag läsa om Alfons som ljudbok och fick mig en riktigt intensiv och kort läsupplevelse. Trots sitt korta format hann jag bli så engagerad av Alfons samvetskval och Lill-killens rädsla att jag nära på började gråta.
När något som är så kort och enkelt skrivet, berör så starkt - då kan bara få skyhöga betyg från mig.

Björn Gustavssons röst är omisskännelig och har följt Alfons Åberg hela vägen från tv på 70-talet. Och kanske hjälpte Björns fantastiska inläsning till att göra min läsupplevels så stark.

34 år efter Alfons ”födelse” är Alfons fortfarande.. Visa hela

34 år efter Alfons ”födelse” är Alfons fortfarande 6 år och ett barn av sin tid. Det är så det måste vara. Alfons måste vara 6 år och se världen på sitt sätt.
År 2006 bor Alfons i ett integrerat förortssamhälle. Han är bästis med Hamdi vars pappa varit soldat i ett land med mycket sand.

Hamdis pappa vill gärna träna alla småpojkarna i att spela fotboll - och tillsammans bygger de ett fotbollsmål. Men när Alfons nyfiket frågar Hamdis pappa om hur det var när han var soldat svarar han: ”Det vill man inte tänka på. Krig är ruskigt. Det ska vi inte prata om nu.”
Hamdis pappa vill bygga. Och dom bygger ett fotbollsmål.

Fascinerad är jag över Gunilla Bergströms fingertoppskänsla. Hon fortsätter ta pulsen på samtiden ur 6-årige Alfons perspektiv.
Många försöker berätta historier om integration, flyktingar och krig – men ofta blir det bara krystat, konstruerat och tillrättalagt.
Men i ”Alfons och soldatpappan” får en historia om en liten myra, och ett fotbollsmål som byggs, mig att förstå så mycket och håren på mina armar att resa sig,

Alfons tycker om olika saker. De sakerna får vi se.. Visa hela

Alfons tycker om olika saker. De sakerna får vi se här.

Detta är en klassisk pekbok för de allra yngsta barnen. Peka, identifiera, få bekräftelse, lär.
Boken är på inget sätt unik eller speciell, men är självklart en naturlig inkörsport till hela Alfonsserien - vilket nog är tanken med boken.

Alfons har många olika sätt han kan se ut på. Arg,.. Visa hela

Alfons har många olika sätt han kan se ut på. Arg, rädd, glad, klurig, nyfiken. När Alfons ser sig i spegeln förundras han över hur olik han kan se ut.

"Alla möjliga Alfons" är en löst sammansatt bok som snabbt sveper förbi utan att lämna något intryck på mig. Idén känns tunn att basera en hel bok på. Som idébok är "Hur långt når Alfons?" en förebild om ett barns existensiella tänkande. Men satt bredvid den boken har denna bok ingenting att komma med.

Med höga förväntningar om vad Claes Eriksson skull.. Visa hela

Med höga förväntningar om vad Claes Eriksson skulle kunna prestera som textförfattare gav jag mig i kast med "Alster - en stunds texter". Boken innehåller en uppsjö av dikter, kortnoveller, sketcher, kåserier, tankar mm. Allt i en salig blandning - på olika sätt präglade av Erikssons sprudlande kärlek till ordlekar och underfundigheter.

I det stora hela blev jag dock besviken. I min mening består bokens texter till största delen skräp. Många alster känns framkrystade utan någon baktanke, omtanke eller mening.
Men sedan finns det andra som förmedlar den känsla jag hade hoppats på, och väntat mig av Claes Eriksson. Korta, kärnfulla – talangfulla – texter. Som:


”Jag ville sjunga en visa om världen
Jag ville ta alla mänskor i famn
Jag ville kyssa min bror och min syster
Jag ville lära mig alla namn
Men det var där det sprack alltihopa
Det var där det sprack, så vitt jag minns
När jag skulle lära mig alla namnen…
Herrejävlar vad namn det finns.”


Det är i sketcher, verser och sångtexter som Claes kommer mest till sin rätt och bara vid ett fåtal tillfällen höjs hans prosa till mer än bara pretentiöst ordbajseri.
Och det är märkligt med tanke på hur han i förordet till boken ursäktar sig för att han alls skriver en bok, då han inte vill vara pretentiös.
(Så låt bli då.)

Jag hade hellre sett att han sållat bort 80 % av bokens innehåll och ersatt med annat kvalitativt material – som jag vet han har producerat.
Han har skrivit texter som skulle räcka till en tjock bok värd en femma. Denna samling får dock, i sin helhet, betydligt lägre betyg.

Anne Franks dagbok är en av förintelselitteraturen.. Visa hela

Anne Franks dagbok är en av förintelselitteraturens mest kända böcker. Den har varit vägen till förståelse för tusentals ungdomar som kunnat identifiera sig med den unga Annes vardagsproblem, med andra världskrigets fasor som en mörk fond i bakgrunden. Anne Franks dagbok är vare sig mer eller mindre än just en dagbok - direkt från verkligheten. Den är skriven med någon fantasi/dröm om att den ska ligga till grund till en roman - någon gång efter kriget när alla fasor är över. Tyvärr blev det aldrig så. Anne Frank blev till slut ännu ett offer för nazisternas utrotningar av judarna och boken gömdes undan och letades slutligen fram av hennes far efter kriget. Därefter publicerades den som just en dagbok – om än något censurerad av fadern. Den version som trycks numer är dock ocensurerad.

I dagboken får vi följa Anne när hon går från att vara en bekymmersfri och tämligen bortskämd gymnasieflicka till en judisk flicka som gömmer sig från nazisterna tillsammans med sin familj. Hon ställs inför en helt ny verklighet som omstöper hela hennes väsen. Ändå är hon fortfarande en tonåring som försöker frigöra sig från sina föräldrar.
I över två år lever hon tillsammans med sin familj och några andra judar – i ett dolt rum i pappans fabrik. I dagboken skriver hon om slitningar mellan henne och föräldrarna - i det som egentligen är normal befrielseprocess, men som under rådande omständigheter intensifieras.
Trots allt är Anne Frank en ung flicka som när sina drömmar, blir kär och lär känna sig själv – precis som alla andra flickor, både före och efter andra världskriget. Och det är väl därför boken blivit så omåttligt populär.

Gunilla Rör läser in boken med en gestaltning som jag tycker fungerar bra. Hennes späda röst känns mycket trovärdig för en flicka i tonåren.

Vid förra sekelskiftet var satirtecknandet något n.. Visa hela

Vid förra sekelskiftet var satirtecknandet något nytt och fräscht. Och att teckna serier hade man tidigare nästan bara kunnat se i form av "The yellow kid" i en amerikansk tidskrift.
Oskar Andersson - välkänd under signaturen OA - figurerade både i Albert Engströms Strix och Hasse Z:s Söndags-Nisse som satirtecknare.
OA skapade med sin "Mannen som gör vad som faller honom in" Sveriges första serie, i den bemärkelsen att samma karaktär återkommer i upprepade serierutor.
Han blev även hågkommen för sina betraktelser kring dåtidens politik och teknikens framfart. Både då och senare betraktades han som en nytänkare, humanist och genialisk satiriker.

I "AO:s bästa" har författaren och litteraturvetaren Helmer Lång blandat AO:s mer kända med några mindre kända teckningar - för att försöka ge en bild av vem AO var.
I sitt förord försöker han även ge en kortare biografi som ska fånga den oro AO kände inför det nya århundrandet och den teknik och de nya strömningar som drog in överallt.
En tid före sitt självmord hade AO i uppdrag att illustrera vad som hände i ett militärt förband - och i kontakten med alla nya vapen som tagits i bruk och hur hästar behandlades i det militära, förmodar man att detta - efter flera års oro och ångest - till slut puttade honom över gränsen. Att kanalisera sin ångest via sina illustrationer räckte inte längre. Så den 28 november 1906 tog han sitt liv där han först skar upp sina vrister och sedan sköt sig.

"AO:s bästa" ger en lagom småputtermysig bild av en man som borde kunnat beskrivas mycket mer dramatisk. Med hundra år på nacken har den tidsanda som gav AO inspiration och ångest bleknat bort och många av de teckningar och skämt som presenteras i boken känns ganska intetsägande.
Dock får jag en känsla av att AO tillhör de genier som känns mediokra idag för att de var med och skapade normen. För att se genialiteten bör han betraktas utifrån sin tid. Han bör jämföras med dåtidens norm och hur hans tänkande och arbete skiljde sig från och sedan förändrade denna.
Utifrån Helmer Långs glorifierande av hans verk förstår jag att så var fallet - men själva illustrationerna förmedlar inte detta. Ett mer tillfredställande verk för dagens läsare hade varit om varje illustration sattes i ett dåtida sammanhang. Det skulle visserligen vara att förklara skämt - men det skulle behövas.
Jag kanske inte skulle uppskatta komiken då heller, men jag skulle kunna uppskatta geniet. Nu kändes det mer som en omotiverad geniförklaring. Och jag tror inte det är omotiverat att geniförklara AO - men jag skulle velat förstå varför.

Boken sattes ihop till AOs 100 årsdag (om han blivit 100 år i stället för 29) och kanske har de 30 år som passerat sedan dess föråldrat teckningarna ytterligare - så 1977 kunde man kanske fortfarande förstå och se det jag missar idag.
Så på samma sätt som man bör betrakta AOs verk utifrån hans samtid, bör man i ärlighetens namn även bedöma Helmer Långs sammanställning utifrån hans samtid.
Men utifrån min samtid får boken en trea - då den gjorde mig sugen på att ta reda på mer och försöka förstå genialiteten.

Den femte maj 2007 dömdes Paris Hilton till 46 dag.. Visa hela

Den femte maj 2007 dömdes Paris Hilton till 46 dagars fängelse (av vilka hon bara avtjänade 23) för att hon kört rattfull. Många förfasades över att hon skulle behöva sitta i ett fängelse tillsammans med vanliga, förhärdade brottslingar. Andra förfasades över att hon kom så lindrigt undan - att de previligierade alltid ska särbehandlas.
Hade Paris Hilton levt i slutet i 1700-talets Paris, hade hon varit själsfrände med drottning Marie-Antoinette och haft Axel von Fersen som älskare. Och Axel von Fersen skulle varit en av de som skulle skrikit högst när Paris Hilton låstes in av den smutsiga och burdusa pöbeln.

Ungefär så uppfattade jag Herman Lindqvists utmärkta porträtt av Axel von Fersen. En av sin tids jetsetare. En som tar det för självklart att han och hans likar är previligierade och är mer värda än andra.

Axel von Fersens karriär börjar när han som mycket ung åker räkmacka genom Europas kungahus och får knyta kontakter med de största. Tyvärr korsas hans spikraka karriär av den Franska revolutionen och den olyckliga kärleken till drottning Marie-Antoinette vars skydsling han var.
På äldre dar får han även stifta bekantskap med den unge spolingen Napolion och drar sig sedan tillbaka som en tvättäkta aristokrat med hedersuppdrag i den Svenska regeringen.

Men lika previligerat som hans liv och karriär var - lika ovärdigt och förnedrande var hans död. Oskyldigt anklagad blev han misshandlad till döds och förnedrad på Stockholms gator.

Herman Lindqvists tecknar en övertygande biografi över von Fersens liv. Stundtals får jag känslan av att Lindqvist vill hylla och sprida ett overkligt skimmer över hans bragder - men lika ofta får jag känslan av att Lindqvist driver med von Fersen. För ofta framstår han som både inbilsk, löjlig och fåfäng.
Och sanningen var självklart att han var allt detta. Han var en fåfäng hjälte. Han var faktiskt nära att rädda det franska kungaparet undan döden i en våghalsig räddningauktion. Och han var med i det avgörande slaget när USA vann sin frihet från Storbritannien. Men han fick också en venerisk sjukdom av sin älskarinna som fått den av sin man som fått den av sin älskarinna. Och han tvingades stundom spela med i Gustav den III pjäser i olika fåniga roller då konungen ansåg honom därtill vara lämpad.
Kontentan är en levande och mänslig beskrivning av en mycket speciell människa som gav mig många tankar och känslor. Jag kunde inte bestämma mig för om jag ville vara en av dem som gav von Fersen ännu en glittrande bedalj på hans bröst eller om jag ville vara en av dem som sparkade och slet honom sönder i gamla stan, en dag i början på 1800 -talet.

Herman Lindqvist läser själv in sin bok och gör det med sådan känsla för tempo och tonläge som nästan bara en författare själv kan ge sitt verk.

Här är Alfons, 5 år. Han har precis lärt sig knyta.. Visa hela

Här är Alfons, 5 år. Han har precis lärt sig knyta själv. Det tycker Alfons pappa är jättebra, för det har inte varit helt lätt att behöva knyta skor och skridskor och presenter och nalles halsduk. Så när Alfons vill öva sig i att knyta med alla snören han hittar tycker pappa bara det är bra.
Men när stora delar av lägenheten är hopknuten och översnörad är det inte lika roligt längre.

”Bara knyt, Alfons!” är en Alfonsbok av bagatellsorten. Kanske något för de allra minsta barnen som känner igen sig i att precis ha lärt sig knyta själv. Men i övrigt har den inte mycket att erbjuda. En mellanbok som jag inte kommer att minnas.

Bortskämd kung vill ha något annat som faller från.. Visa hela

Bortskämd kung vill ha något annat som faller från himlen än regn, snö, sol och dimma. Han vill ha en egen femte årstid och med trollkarlars hjälp får han det och Oobleck faller från himlen. Först är han nöjd, trots hovgossen Bartholomews alla varningar. Men när alla i kungadömet - inklusive kungen själv - fastnar i det gröna, kletiga ooblecket vill han inte längre och det är bara Bartholomew som kan rädda kungadömet.

Dr. Seuss naiva inlägg i miljöförstöringsdebatten. Saga med rim och nästan för mycket reson.

I tredje boken är det Kinesiska riket - om inte fö.. Visa hela

I tredje boken är det Kinesiska riket - om inte förintat - så åtminstone besegrat. Kejsaren har flytt söderut och mongolerna härjar runt i landet och samlar på sig rikedomar och funderar på hur de ska gå vidare. Handelsmän och diplomater och skickats västerut för att skapa förbindelser åt det hållet. När det visar sig att länderna västerut inte är det minsta intresserade av förbindelser - utan skickar tillbaks sändebuden slaktade i säckar - vänds krigsmaskineriet från söder till väster. Djingis Kahn skickar ut sina söner - som nu är generaler - att visa vem som bestämmer i världen. Dock har Djingis Kahn inte lyckats så bra med de interna relationerna, då hans söner i det närmsta är dödsfiender. Han måste bestämma sig för vem som ska ta över efter honom om inte riket ska falla samman efter hans död.

Denna bok i serien är i mitt tycke den bästa. Framgångssagan har börjat visa en baksida. Precis som alla föräldrar som satsar på karriären i första hand och familjen i andra hand får Djingis Kahn skörda konsekvenserna. Han vägrar att behandla sin äldsta son som sin egen och hans andra fru - som han "vann" av en Kinesisk kung - är inte speciellt glad i att Djingis planerar att stävja hennes hemland genom att skicka dit en armé att slakta dom snälla.

Jan Berglin - som på senare år har ett nära samarb.. Visa hela

Jan Berglin - som på senare år har ett nära samarbete med sin fru Maria när han skapar sina alster - har en förmåga som få andra att sätta fingret precis i ögat på Sverige och det moderna samhället. Som att Sverige självklart skulle vinna melodifestivalen om vi bröt upp monarkin Sverige i små republiker där alla röstade på Kicki Danielsson, eller att man kan uppnå sina dagliga 7000 steg om man smyger ner sin stegräknare i arbetskamratens rockficka.
I "Berglins tolva" fortsätter Jan och Maria att träffsäkert visa upp vårt Sverige, ofta med hjälp av litterära citat och små gubbar med muminstora näsor. Dock når denna tolfte samling av paret Berglins samlade teckningar inte upp till samma nivå som de brukar. Boken innehöll inget direkt överraskande gapskratt, utan nådde blott till en lång kedja av småfnitter och igenkännande leende. Dock erkänner jag mig bortskämd vad det gäller Berglins förmåga att få mig att skratta - så betyget blir ändå högt.

Pi ska med sina föräldrar flytta från Indien till.. Visa hela

Pi ska med sina föräldrar flytta från Indien till Kanada. Dock sjunker båten mitt ute på stilla oceanen och bara Pi lyckas ta sig ombord i en livbåt och överleva. Av människorna det vill säga.
För ensam ombord i livbåten är han inte. Med sig har han en skadad zebra, en orangutanghona som precis mist sitt barn, en hungrig hyena och en mycket uppretad bengalisk tiger.

Det är en otrolig historia som målas upp i "Berättelsen om Pi" och genom att skriva in sig själv och den vuxna Pi i boken, hävdar författaren att hela historien är sann.
Eller kan vara sann.
Ska sanningen fram bryr jag mig inte så mycket om sanningshalten. Det är en mycket bra historia, berättad på ett engagerat och varmt sätt. Jag tror på att den skulle kunna vara sann.
Och är den sann... Ja, då skulle nog även jag hålla med om att det finns en Gud.

Johan Rabeus agerar sig igenom de 11 cd-skivorna som ljudboken består av. Han spelar på alla de strängar som en rutinerad skådespelare har till förfogande i sitt gestaltande.
Och redan efter en halv cd är det ytterst enerverande.
Ju fler ljuböcker jag läser, ju mer anser jag att ljudboksinläsare ska vara ytterst tillbakadragna och reserverade när de gör sitt jobb. Annars är risken stor att inläsaren stjäl min läsupplevelse och ger mig hsin egen.
Och den vill jag för det mesta inte ha.

En tidig och kall vintermorgon hittar bibliotekari.. Visa hela

En tidig och kall vintermorgon hittar bibliotekarien Vicki Myron en liten bedrövlig kattunge som någon stoppat in i bokinkastet på biblioteket. Mycket snabbt bestämmer sig Vicki för att ta hand om katten och kort därefter blir det uppenbart att kattungens hem blir själva biblioteket. Personalen sluter upp och tar tillsammans hand om kattungen och ger honom namnet Dewey Readmore Books. Dewey visar sig – utöver att vara en katt med allt det innebär – också vara en god människokännare. Han har en förmåga att vara för var och en det den behöver. Om någon känner sig ensam lägger sig Dewey i dennes knä, om någon känner sig ledsen tröstar Dewey och om någon är uttråkad roar Dewey gärna. Även om biblioteket är fullt av folk hittar han tid till var och en som behöver honom och ger denne något. Dewey var en sådan katt som får alla att känna att de hade en alldeles speciell relation med honom. Efter ett tag tar hela samhället Spencer Dewey till sitt hjärta och ryktet om den unika bibliotekskatten sprider sig. Efter några år har detta rykte spritt sig hela vägen till Japan och ett japanskt filmteam kommer och gör ett reportage. Tidningar världen över kommer och gör reportage och till slut är Dewey världsberömd. hela tiden finns Vicki Myron där som en sorts kombination av Matte, själsfrände och assistent.

Bibliotekskatten Dewey är en feelgoodbok som får ens hjärta att svälla och dunka utan att bli det minsta sockersött. Vicki skriver bara vad hon varit med om och sett. Feelgoodkänslan är något som Dewey i sig bidrog med – och sån var han bara.
Är man kattvän och kattälskare kan man känna igen sig i boken och har man dessutom en egen katt där hemma som delar Deweys unika förmåga att se människor och vad de behöver – då är boken en riktig upplevelse.

Babben Larsson läste in boken med den äran. Hennes egen gotländska dialekt passade mycket bra. Dock försökte hon gestalta olika karaktärer i boken med hjälp av olika dialekter vilket absolut inte fungerade.

Dan Piraros bakgrund är nog mycket lik många andra.. Visa hela

Dan Piraros bakgrund är nog mycket lik många andra serietecknares. I stället för siffror i räkneboken och bokstäver i skrivboken, fyllde han sina böcker med seriefigurer. Och när han fick nog av att lärarna hindrade honom från detta, bad han om att få gå på toaletten och gick sedan hem – och ritade seriefigurer.

I 20 års tid har Piraro producerat runt 6000 skämtteckningar och när Gary Larson, i mitten av 90 –talet, pensionerade sig från tecknandet gick Piraro in och fyllde hans plats i hundratals dagstidningar.
Piraro har en förmåga att vrida verkligheten något varv extra och låta oss titta på den från ett nytt och absurt håll. Ofta roligt – men inte alltid. Men alltid intressant.

”Bizzaro: samhället i skrattspegel” innehåller en samling av Piraros senare alster. Många speglar det amerikanska samhället av idag på ett kritiskt sätt och är inte sällan starkt politiskt. Att Piraro är en djurrättsaktivist med liten respekt för den sittande regeringen blir både tydligt och övertydligt.
Boken innehåller många favoriter och jag får mersmak.

Sotfinger är död. Han valde att ta Farids plats oc.. Visa hela

Sotfinger är död. Han valde att ta Farids plats och följa de vita fruarna till dödsriket. Farid försöker övertala Fegnolio och Meggie att försöka läsa tillbaks honom. Fegnolio - som sett alla sina försök att ordna till sin historia - har dock fått slut på ord och kan inte göra mer. Han övertalas i stället att skriva en text så att Meggie kan läsa in Orpheus i historien, så att denne kan ta över skrivandet och läsandet som behövs för att hämta tillbaks Sotfinger.
Orpheus vill gärna hjälpa till att få Sotfinger tillbaks, men på sitt egeet sätt och under tiden utnyttja sin förmåga maximalt och leva i lyx och välmåga. Ganska snart har han även anslutit sig till Ormhjärta i sin strävan efter makt och prestige. Moe har nu helt axlat hjälterollen Nötskrikan men har fått en mycket farlig fiende i Orpheus samt den numer odödlige Ormhjärta. En odödlighet som Moe själv gett honom genom den bok han tillverkat åt honom. Att godhetens ka segra verkar mer och mer omöjligt.

I den sista delen i triologin om Bläckvärden har Cornelia Funke dragit upp tempot - vilket passar min smak. Den tredje boken är lika lång som sin föregångare men innehåller så mycket mer. I Bläckdöd handlar mycket om liv och död - men magin är mer närvarande än i Bläckmagi. Funkes grundidé kommer här mer till sin rätt och överraskande vändningar avlöser varandra - som de ska i en riktigt bra bok.

Lo Iweborg fortsätta förmedla böckernas magiska känsla på ett utmärkt sätt.

Kapricorn är död och Moe och hans dotter Meggie ka.. Visa hela

Kapricorn är död och Moe och hans dotter Meggie kan koppla av i Elinors hus - tillsammans med Resa som nu är tillbaks i vår värld - men stum.
Dock längtar Meggie efter att besöka Bläckvärden efter alla historier hon fått höra. Därför bestämmer hon sig för att läsa in sig själv i berättelsen, tillsammans med Farid - som lämnats kvar när Sotfinger lästes in av den egenkäre men farlige Orpheus. Orpheus har ingått en pakt med Kapricorns mor och hantlangaren Basta och är nu ute efter hämnd på Moe.
Till slut har även Moe, Resa, Kapricorns mor och Basta lästs in i Bläckvärden - där historien tar en vändning som bokens författare Fenoglio inte alls har tänkt sig. Trots sina försök att skriva historien rätt vill historien själv något annat och ondskans makter - i form av Ormhjärta - växer sig starkare.
Den ende som verkar kunna kämpa för det goda är hjälten, Nötskrikan, som Fenoglio hittat på genom några sånger han skrivit. Som förebild har hant haft Moe - utan en tanke på att denne faktiskt skulle dyka upp i Bläckvärden och tvingas fylla ut den roll som skapats åt honom.

Denna andra delen i triologin om Bläckvärden är en komplicerad, men mycket spännande historia. Idén om en saga som börjar leva sitt eget liv - oavsett författarens avsikter .- är väldigt kittlande och Cornelia Funke har förvaltat denna idé väl. Dock tycker jag att tempot är något för lågt. Även om språket är både vackert och poetiskt blir det för mycket av karaktärernas tankar som bara står i vägen för historiens framåtrörelse. Men både idé och berättande är så fascinerande att det inte förtar det faktum att Bläckmagi är en läsupplevelse utöver det vanliga.

Lo Iweborg är en mycket duktig inläsare som lyfter fram bokens känsla på bästa sätt. När hon till och med får så enkla ord som "ja" och "nej" att låta så magiska att det kittlar i magen - då är det precis rätt sorts inläsning för en magisk bok.

Herr Fågel trivs bra i sin holk. Det gör inte Fru.. Visa hela

Herr Fågel trivs bra i sin holk. Det gör inte Fru Fågel. Hon kräver att de ska flytta. Så de börjar leta efter något nytt krypin. Men det går inte så bra som de hade velat. I hålet i trädet bodde en tvättbjörn och i skon bodde en fot. I brevlådan bodde post och i klocktornet bodde det stora högljudda klockan.
Och när den började ringa försvann Fru Fågel spårlöst.

”Borta bra men hemma bäst” är en söt liten rolig historia. Slutpoängen är förutsägbar och fylld av sensmoral. Men det är en sådan historia. Den har charm.

Peter Englund är historisk författare av dignitet.. Visa hela

Peter Englund är historisk författare av dignitet som för ett par år sedan intog stol nr 10 i Svenska akademin. I "Brev från Nollpunkten" tar Englund med läsaren genom 1900-talets mörkaste episoder; förintelsen, bombningen av Nagasaki och den totalitära stalinregimens urskiljningslösa utrensningar.

Sverige har ett effektivt sätt att se till att inte få nobels litteraturpris, då alla tänkbara kandidater röstas in i akademin och därmed gör sig onominerbara. Peter Englund är en lysande historiker och driven berättare. Det är med insiktsfull överblick han reflekterar över historiens ondska och med kioskvältarintensitet han berättar det för oss. "Brev från nollpunkten" är en historisk essäsamlingen som jag slukade som vorde den en Stieg Larssondeckare. Och detaljer har satt sig i mitt sinne - starka bilder som lever kvar. Som anekdoten om skylten som Stalin satte ovanför sin yngsta sons säng: "Om du växer upp och visar dig vara en ynkrygg så dödar jag dig.", eller formuleringen som angav stämningen när den var som värst under de kommunistiska utrensningarna. "Angivarna angavs, torterarna torterades, avrättarna avrättades".

Detta är min första bok av Peter Englund och det gör mig så glad att jag har flera framför mig.

Torsten Walund är en av de flitigaste och mest kompetenta inläsare jag stött på. Och även här gör han ett utmärkt jobb.

Raskolnikov har bestämt sig för att begå ett mord... Visa hela

Raskolnikov har bestämt sig för att begå ett mord. Han planerar det och gör det. Men det gick inte precis som han tänkt sig och den känsla han eftersträvade vägrar infinna sig. I stället blir han ångestfylld, paranoid och svårt sjuk. Mitt i allt detta anländer hans syster och mor till StPetersburg, en poliskommisarie kallar in honom på förhör men presenterar inga direkta misstankar. Till slut erkänner han sitt dåd för den prostituerade Sonja Marmeladovich, ett erkännande som oturligt nog hörs av någon i vars våld Raskolnikov inte vill vara i.

Brott och straff är alla klassikers klassiker, och med all rätt. Dostojevskij är en mästare på de psykologiska detaljerna både i det lilla och det stora. Samtidigt fångar han den underliggande psykologin i den tidsanda som rådde i Ryssland och Europa på slutet av 1800-talet. Hela tanken om att ett brott - oavsett hur stort det är - kan rättfärdigas om idén bakom bara är tillräckligt stor och viktig, skapade ju ett ganska stort brott i Europa några decennium senare.

Före jag läste "Brott och straff" trodde jag det var en tung, snårig och svårgenomtränglig bok, men tji fick jag. Det var som att läsa en spänningsroman med burleska mellanspel med Raskolnikovs bästa vän i olika dråpliga situationer.
Samtidigt kan man göra hur många komplicerade analyser som helst av boken. Som en riktigt bra bok ska vara kan den läsas i flera lager.
En spänningsroman med humoristiska och romantiska mellanspel är det enklaste. Men den fungerar även som en satir över tidsandan - som jag var inne på ovan. Vidare som en psykoanalytisk djupdykning i en människas sinne, i en tid då psykoanalysen ännu inte existerade. (Utifrån det perspektivet kan man se huvudpersonens dåd som en självbestraffning. Redan före boken börjar har han mått mycket dåligt, men han har inte förstått varför, och då begår han mordet för att på så sätt konstruera en orsak till att må så dåligt som han gör. Sedan efterkonstruerar han ett motiv till varför han begick mordet. Men motivet är endast förnuftsbaserat.)

En tolkningsvariant som Elinleticia planterade i mig under läsningens gång handlar om kronologin. Berättelsen kan ses som den är; kronologiskt berättad och rakt fram. Eller så kan man tänka sig att den är okronologiskt framfödd ur huvudpersonens nevroser. En sådan tanke föder exempelvis idéen om att Raskolnikov kanske inte alls begått ett mord, utan bara fantiserar ihop skeendet i sin hjärna allt eftersom han får reda på ny fakta kring ett mord som någon annan begått. Men berättelsen presenteras då för oss i den ordning som Raskolnikov föreställer sig den. Detta är en tolkning som delvis antyds av en av karaktärerna i boken.

Eftersom detta är en bok med så många lager, och så många tolkningsmöjligheter, är jag säker på att andra som läser den ser helt andra saker i den än jag har sett. Och när jag läser om den om några år, med nya tankar, kunskaper och livserfarenheter - kommer jag nog att få läsa en helt annan bok än jag nu recenserar.

Per Myrberg läste in boken. Han har en helt fantastisk röst för ljudboksinläsning, men är lite för pigg på att dramatisera karaktärerna. Jag tänker mig att en del av hans småjud, hummanden och andra "levandegörande" trix inte står i boken, och för mig är det en av inläsarnas dödssynder. Men trots detta ror han flaggskeppet "Brott och straff" i hamn.

Barbro Bronsberg och Nina Vestlund brända båda ut.. Visa hela

Barbro Bronsberg och Nina Vestlund brända båda ut sig i början på 80 -talet. På den tiden fanns ubrändhet knappt som begrepp och de fick mer eller mindre lära sig själva hur man rehabiliterade sig efter utbrändhet.

Boken inleds med en kompetent genomgång om vad som händer i kroppen vid stress och vad det är som leder fram till utbrändhet.
Sedan följer huvuddelen av boken, som är en genomgång av tolv rehabiliteringspunkter.
De börjar med det rent uppenbara: lugna ner dig, andas djupt och slappna av.
Därefter blir punkterna mindre och mindre allmäna och självklara och avslutas med hur tärande det kan vara på psyket att jobba i ett företag vars ideal man inte delar.
Därimellan avhandlas tung arbetsbelastning, dålig planering, inkompetent ledning, överambition, själv-är-bäste-dräng-syndromet, egna och andras krav osv.
Boken avslutas med ett mycket givande kapitel om vad anhöriga kan och bör göra under rehabiliteringen.
Ge stöd, ha respekt, ha förståelse, ha tålamod.

"Bränn inte ut dig" är en mycket kompetent, givande och inspirerande bok. Den kan med behållning läsas både av de som känt sig bara det minste jäktade och de som står inför flera års sjukskrivning då de blivit mentalt, fysiskt och själsligt urlakade.
Boken har en välavvägd balans mellan djupare känslomässiga insikter och rent konkreta handlingsråd.
Någon gång tycker jag det flummar iväg, men har ändå respekt för nödvändigheten av det. Att använda de fyra elementen som metafor och beskriva hur vinden är tanken, jorden är kroppen osv, är inget jag går igång på. Men jag förstår att detta är vägen in för vissa människor - och på det sättet når författarna så många läsare som möjligt och kan göra större nytta.

Helena Gripe är helprofessionell i sin inläsning. Dock har hon den irriterande egenheten att tala med samma betoningar som Anders Jansson i "Hip! Hip!" när han gör parodi på melodikrysset. Detta får mig att ibland sluta lyssna och börja fnissa i stället.
Dock var det inte irriterande nog för att hindra mig från att läsa boken två gånger på raken.

Astrid Lindgrens klassiker om pojken Skorpan som d.. Visa hela

Astrid Lindgrens klassiker om pojken Skorpan som dör i en sjukdom och följer efter sin döde bror och hjälte - Jonathan - till landet Nagiala. Landet dit man kommer när man dött och där sagorna och lägereldarna lever. Men det är också där som den onde Tengil och hans tämjda urtidsmonster Tekla bor. Så det är rakt in i ett ganska obehagligt äventyr Skorpan kastas - där han måste bevisa att han är en människa och inte bara en liten lort.
"Bröderna Lejonhjärta" är en av Astrid Lindgrens populäraste böcker och tolkningar och analyser har gjorts på tvären och längden genom åren, men i slutänden är detta en bok för barn om modet att våga vara och leva. Sedan är det givetvis ett tecken på att en berättelse är av arketypiska mått att så många kännare och vetare kunnat uttolka så mycket av boken. Kort och gott; en spännande och inspirerande bok för generationer av barn.

Astrid Lindgren har själv läst in sin bok och inte behöver jag berätta för någon att ingen gör detta bättre än hon.

I denna andra bok i serien har den unga Temudjin t.. Visa hela

I denna andra bok i serien har den unga Temudjin tagit sig namnet Djingis Kahn och har samlat alla de mongoliska folken. Nästa steg är att slå tillbaks mot mittens rike - Kina - som under flera generationer hållit mongolerna på mattan genom att vända dem mot varandra i eviga stamkrig. Genom list, hänsynslöshet och oerhörd skicklighet på slagfältet erövra Djingis Kahn område efter område av det Kinesiska imperiet och närmar sig obevekligt den unga kejsarens palats.

Conn Iggulden har gång på gång tidigare visat sin skicklighet i att gestalta stora slag. Kejsarböckerna var fulla av enorma slag där tusentals krigare drabbade samman i till synes oöverskådliga slag. I den andra boken i serien om Djingis Kahn återvänder Iggulden till denna sin specialitet. Han lyckas plocka ut de mest centrala delarna i ett stort slag och få läsaren att känna sig vara mitt i det. Parallellt berättar han om Djingis Kahns privata liv. Relationen till familjen och de närmsta männen. Relationer som kommer att få stor betydelse framöver.

I avslutande boken i triologin om den mörka materi.. Visa hela

I avslutande boken i triologin om den mörka materian knyts alla trådar samman och Philip Pullman levererar en fantastisk bild av hur livet, universum och allting hänger ihop. Parallellt med Lyras och Wills kamp för att bekämpa de krafter som vill slita sönder universum får en forskare på ett universitet i vår värld chansen att besöka ett annat universum där livet har utvecklats på ett helt annat sätt än i vår värld. Där är förmågan att se vad livets minsta delar består av en självklarhet. De varelser som hon får träffa på är sävliga, men mycket andliga och fridsamma. Men de verkar vara oförmögna att hindra den process som långsamt suger livskraften ur deras verklighet. Deras gäst kanske skulle kunna hjälpa dem, om hon bara hade haft förmågan att se det de ser. Men det visar sig att hon kan det. Genom att tillverka en speciell kikare - en bärnstenskikare - lär hon sig se, och kan kanske hjälpa dem.

Philip Pullman djupdyker i sin sista bok om Lyra och den mörka materian i en gnostisk världsbild där vetenskap och religion på ett naturligt sätt smälts samman till en begriplighet. Han presenterar en universell idé om hur allting hänger ihop som inte ens Einstein under sin livstid lyckades nå fram till via sina mattematiska kalkyler. Det är dock bara en skönlitterär teori. Men ack så vacker. Och ack så ljuvligt packeterad i formen av en ungdomsbok.

”Carolina Klüft räddade mitt liv” – och Lasse Anr.. Visa hela

”Carolina Klüft räddade mitt liv”
– och Lasse Anrell dödade delar av mitt.
Liksom Lasse var jag sommaren 2002 väldigt fascinerad av fenomenet Carolina Klüft. Jag följde hennes tävlingar på tv och läste allt jag kom över om henne – texter som ofta tillhandahölls av Anrell via sportsidorna.
När jag hittade den här boken tänkte jag i mitt stilla sinne att detta var en gedigen samling av allt Anrell skrivit om henne. ”Spännande”, tänkte jag.
Jag läste en, två, tre – några få - texter om Carolina (som jag redan läst då jag, som jag sa, läste allt som fanns att läsa om henne då det begav sig) – sedan var det slut. Efter detta magra Klüftutbud följde en låååång rad av texter som inte var Klüftiga (komik i Anrells anda) .
Nu fick jag läsa om Lasses syn på barnuppfostran, pelargonier, vilda bin på idrottsarena samt hur dråpligt det var den gången en servitris ville se legitimation trots Lasse var de dryga 40.
Så tråkigt. Så ointressant. Ett sådant slöseri med min tid, min energi och plats på min mp3-spelare.

Lasse Anrell betraktar uppenbarligen sig själv som en allmänt intressant person. Att allt han därför kan tänkas haspla ur sig, per definition, är intressant och läsvärt.
Det är det inte.

Det han skriver om sport är intressant – för där har han stor kunskap och insikt. De som kan ämnet – precis som Anrell – läser gärna hans historier om Pelargonier, för där lär han också vara mycket insatt. Själv skippade jag den biten då jag redan var totalt uttråkad och fasade inför ett ämne som inte ens föreföll intressant i förväg. I övrigt är hans fördomsfulla kåserier – taffligt förklädda i fördomsfrihet – enbart banala. Att läsa de flesta av Anrells texter är som att sitta och lyssna på en full person som inte förstår att det inte är intressant att lyssna på alla detaljer om när han gjorde triviala saker tillsammans med personer jag inte känner på ett sätt som bara är kul om man var där – och var berusad.
Internet kryllar av oavlönade bloggare med mer intressant att säga - på ett mer intressant sätt. Den här boken orkade jag inte ens läsa ut.

Dock låter jag ingen skugga falla på Per Godenius som gjorde ett mycket bra jobb att försöka få liv i boken med sin kompetenta inläsning.

Barack Obama vill som president öppna upp stadsapp.. Visa hela

Barack Obama vill som president öppna upp stadsapparaten och göra den tillgänglig för det amerikanska folket. Han vill stävja den dåliga ekonomin och skapa två och en halv miljon nya jobb. Han vill i grunden förändra landets infrastruktur och satsa på grön energi för att slippa undan beroendet från oljeproducerande arabländer.
Barack Obama som president vill vidare höja statusen på läraryrket och belöna de föräldrar som hjälper sina barn med studierna i form av subventionerat college. Han vill också minska löneklyftan mellan män och kvinnor och mellan vita och färgade. Han vill vidare starta informationscenter i muslimska länder som ska berätta för denna del av världen vad USA egentligen är, för att stävja den demonbild som ledde fram till att extremister attackerade USA 11/9. Han tänker även ge Afghanistan och Pakistan på nöten för att de håller Al Quaida bakom ryggen - och sedan plocka av Pakistan och Iran deras kärnvapen.

”Change We Can Believe in…” är kort och gott det partiprogram som Barack Obama gick till val med hösten 2008 och är ett hopplock av olika texter, tal och uttalanden. Första halvan är partiprogrammet rakt av, följt av olika politiska profiler som intygar hur förträfflig Obama är. Andra halvan är en sammanställning av tal som Obama höll under primärvalen, våren 2008. Boken utkom i september samma år - precis före höstens valspurt. Till skillnad från sina tidigare böcker har Obama inte läst in denna själv - vilket är förståeligt då han sannolikt hade häcken fullt med andra göromål två månader före valet. I stället lästes boken in av den svarte skådespelaren André Blake och sändes under hösten som radioprogram i USA.

”Change We Can Believe in…” in känns inte helt rätt att recensera på samma premisser som Obamas andra böcker. Detta är så uttalat valpropaganda att den självreflektion och ärlighet som återfinns i hans tidigare böcker - som skrivits i eftertankens lugna vrå - har fått stå tillbaka för slutspurtens hysteriska inhamrande av korta, konkreta budskap. Och därför är detta en tämligen ointressant bok som till utformningen lika gärna skulle kunnat sättas ihop kring vilken väljbar politiker som helst. Obamas tal i andra halvan av boken är väl de som ger mest Obamakänsla, men överlag är detta en medioker bok för alla - utom de som perioden 9 september 2008 till 4 november 2008 är amerikanska medborgare och osäkra på vem de ska rösta på.

Min jakt efter svaren på hur fenomenet Barack Obama kunde bli vald till USAs president fick inget svar alls i denna bok. Jag inväntar i stället hans första publicering efter tillträdet - om det kommer någon sådan. Annars är det bara att vänta på att nutid blir historia och att framtiden får berätta hur detta egentligen gick till.

(Ljudboken) Carl Hamilton återvänder till Sverige.. Visa hela

(Ljudboken)

Carl Hamilton återvänder till Sverige efter fem års specialutbildning i USA. Från den fysiskt och mentalt krävande och hårda utbildningen på Summerset farm har han svårt att finna sin plats i Sveriges underrättelsetjänst. Även militären har svårt att finna någon plats för honom och förpassar honom till en praktikplats på SÄPO.
Samtidigt har en högt uppsatt tjänsteman inom säkerhetspolisen blivit mördad och inga spår verkar leda någonstans. Hamilton sätts i spaningsgruppen och börjar försiktigt dra nytta av sina vida överkvalificerade färdigheter.

Coq Rouge är den första boken i den långa sviten om den svenska säkerhetsagenten Carl Gustav Gilbert Hamilton - den socialistiske greven. Och Jan Guillio har använt allt sitt kunnande om världspolitik och sveriges underrättelsearbete för att skapa en trovärdig, svensk motsvarighet till James Bond. Genom att ge honom en gedigen amerikansk tuffingutbildning känns alla hans spektakulära färdigheter trovärdiga, samtidigt som de eviga krockarna med den svenska mesigheten ger komiska effekter.
Den första boken i serien är dock mer en slags introduktion och ger inte den bild av en splittrad och sjäsligt sargad Hamilton som blir mer och mer tydlig längre fram i serien.

Thomas Bolme försöker hitta den rätta tonen i denna första bok och lyckas inte helt. Stundvis känns inläsningen som ett längre, stelt nyhetsreportage. Men han bättrar sig.

”Cynisk romantiker” är strandhugg i Åsa Grennvalls.. Visa hela

”Cynisk romantiker” är strandhugg i Åsa Grennvalls liv. I större utsträckning än i ”Det är inte värst sådär i början” upplever jag denna bok som självbiografisk. Vi får följa Åsas alterego under en dryg tioårsperiod ur hennes liv där hon går från självuppoffrande romantiker, som får uppleva en rad av motgångar, till att bli en erfaren och ärrad cyniker i kärlekens tjänst.

Som tidigare finner jag Åsas berättelser oerhört engagerande och gripande. Jag känner igen mig, lider med henne, berörs och vill kasta mig in i varje ruta, hålla om henne och säga att allt kommer att bli bra. Jag kan bara fortsätta att hylla hennes förmåga att gestalta vardagsnära smärta och den oromantiska romantiken.
Dock är jag fortfarande lika kritisk mot illustrationerna. Man kan hävda att bilderna – genom sin naiva ruffighet – ska gestalta en torftighet som ligger vardagsrealismen nära. Det kan man hävda, men jag håller inte med ett jävla dugg. Jag tycker Åsa Grennvall saknar tallang för tecknandet. Helt. Där hennes idéer kring bildskapande och berättande innehåller livfullhet, humor, nytänkande och fräschör får hennes illustrationer mig bara att bli trött.
Men åter – detta till trots – är innehållet i hennes historier så pass lysande att det totala betyget hamnar på en fyra.

Sen 2002 har ”Dagens pucko” varit ett stående insl.. Visa hela

Sen 2002 har ”Dagens pucko” varit ett stående inslag i radiopragrammet RixFM. Radioprataren Kristian Bartos har djupdykt i nyhetssidorna på Internet efter all världens dumhet och gjort radiounderhållning av det. 2005 sammanställde han sina favoriter till en bok som fick samma namn som inslaget: ”Dagens pucko”.

Inledningsvis kändes boken som något mycket underhållande och läsvärt. Den första dumhet jag stötte på var utomordentligt korkad och roande; kvinnan som köpt crack av en langare och kommer fram till att det är blott bakpulver. Hon känner sig förorättad och blåst och ringer därför polisen. Dessa kommer till platsen och konstaterar att det verkligen ÄR crack och sätter dit kvinnan för narkotikainnehav.

En mycket underhållande dumhet enligt mig. Men detta guldkorn var tyvärr sällsynt. De flesta dumheterna var inte speciellt roliga och ofta mycket smaklösa. Många hade sitt största ”underhållningsvärde” i att folk skadade sig på grund av sin dumhet. Dock kändes det under större delen av boken skönt att de inte hade med olyckor där folk dog. Men denna förtjänst försvann i slutet av boken där dödsolyckor fick ett eget kapitel.

Ju längre boken led, ju mer led jag, ju mer smaklös blev den och ju mer sällan var den underhållande.

Den sista halvan av boken blev en utdragen plåga, där det fullständigt usla språket och fantasilösa berättandet ytterligare drog ner en läsupplevelse som redan gick på tomgång.

I ett litet förtal till boken ber bokförlaget att vi läsare ska höra av oss om vi hittar några fel i boken. Jag säger: ”Lägg några kronor på en korrekturläsare innan ni publicerar er skit era puckon!”

I Łódź inrättade nazisterna en av sina j.. Visa hela

I Łódź inrättade nazisterna en av sina judegetto under andra världskriget. Det var hit man forslade alla judar som ett steg mot den slutgiltiga lösningen. I ”De fattiga i Łódź” har Steve Sem-Sandberg via olika historiska källor valt att gestalta ett antal människors liv och öde i gettot. Mest fokus ligger på gettots ordförande – den enväldesmäktiga Chaim Rumkowski – samt den unge Adam och hans förståndshandikappade syster. Utöver dessa två möter vi även en lång rad människor som på olika sätt upplever tiden i Łódź med alla dess umbäranden som svält, hårt arbete och dödande kyla. Ordförande Chaim är en mycket komplicerad person på det sätt att han i flera avseende jobbade hårt för att rädda sina 250 000 medjudar i gettot. Dock drog han sig inte för att missbruka sin makt fullt ut. Utan överdrift betraktade han allt i gettot som sin personliga ägodel – inklusive dess invånare. Därför hade han heller inga problem med att förgripa sig sexuellt på sina skyddslingar i barnhemmet i det gröna huset. Den unge Adams kamp för att först försöka rädda sin systers liv, och sedan sitt eget, bär en mörk och djupt poetisk ton genom hela boken. Genom hans erfarenheter får vi se det mörkaste och fulaste i Łódź getto och man känner igen mycket av hans kamp i andra överlevares historia som exempelvis Władysław Szpilmans självbiografiska ”Pianisten” där denne berättar om hur han överlevde Warsawagettot.

”De fattiga i Łódź” påminner i sin berättarstil på flera sätt om Peter Englunds författarskap – framförallt i sin bok om första världskriget ”Stridens skönhet och sorg”. Sem-Sandbergs berättargrepp lider dock av samma brist som Englunds – de försöker pressa in för många öden i ett och samma sammanhang i ett försök att skapa en så heltäckande bild av ett komplext skeende som möjligt. Med resultatet att man inte alls greppar skeendet. Man hinner inte börja engagera sig i en individ innan man hoppar till nästa och till slut engagerar man sig inte i någon. Den ende individ jag hann börja engagera mig i var den unge Adam då han var den ende av bokens karaktärer som blev kvar i gettot när nazisterna slutligen tömt det – och därför är ensam karaktär i bokens sista kapitel. Engagerad blev jag av hans bittra kamp att överleva de kalla vintermånaderna, nedgrävd i en grop i marken. Bitter blev jag när den enda karaktär jag lyckats engagera mig i går ett ” Cold Mountain” öde till mötes. Ett synnerligen osympatiskt drag av författaren som lämnade kvar en hopplös känsla.
Givetvis är det en omskakande och mycket välskriven bok. Men ändå grep den mig inte som den luttrade läsare av förintelselitteratur jag är.

Irene Lindh är en duktig inläsare som gav boken all rättvisa i kvalité.

Platsen: Så långt norrutman man bara kan komma i.. Visa hela

Platsen:
Så långt norrutman man bara kan komma i norden. En avlägsen stuga, mitt ute i ingenting.
Tid: någon gång när ABBA var som störst och 10 000 mark faktiskt var väldigt mycket pengar.
Inblandade:
* 1 st storskurk på rymmen från en hämndgirig kumpan
* 1 st försupen major från den finska armén, på rymmen från en karriär som gått i stå
* 1 st 90-årig gumma på rymmen från ålderdomshemsivrande socialarbetare och kommunpampar
* 2 st lyxprostituerade, influgna från Stockholm, för förnöjelse och omväxling
samt
* 1 st rådjursdetektiv som anar att något skumt pågår i den avlägset belägna stugan.

Historien om hur dessa vitt skilda karaktärer slutligen firar julafton tillsammans är i sanning en skön skröna.
Drivmotorn - de 36 kilo australiensiskt, stulet guld som ligger gömt i rävgrytet bakom stugan - skulle i en sämre berättad historia kunnat få huvudrollen. Men här blir det inte så. Guldet blir just bara motorn.
Huvudrollerna innehas av de ytterst färgstarka karaktärer som Arto målar upp och låter gå lös på varandra i oförutsägbara händelseförlopp.
På ett typiskt Paasilinnskt manér förblir alla karaktärer grovt hårdhudade, och samtigit föränderligt mänskliga och varma.
Historien skulle lätt kunnat vara platt och meningslös, men var allt annat än det.
Detta var helt enkelt en riktig jävla skröna.

Inläsaren Erik Hammar gjorde ett gott arbete med denna bok. Utan att själv ta någon plats gav han rättvisa åt de färgstarka karaktärerna.
Det enda som kunde stoppa flödet ibland var hans osäkra och övertydliga inbromsningar inför varje finskt ord eller namn. Men det är en försumbar brist.

Max Auer var i stort sett med om allt. Han var med.. Visa hela

Max Auer var i stort sett med om allt. Han var med i nazisternas systematiserade pogromer i Baltikum i början av kriget, han var på Krim och förhandlade om bergsjudarnas vara eller icke vara, han var i Stalingrad när 6:e armen höll på att förintas, för att skriva rapport om moralen bland soldaterna, han förhandlade kring kostens nivåer i förintelselägerna samt för arbetskraftens bevarande vid dödsmarscherna västerut.
Han var SS-officer och utförde pliktskyldig sina uppgifter. Han var tysk med franskt påbrå och stod på god fot med både Adolf Eichmann och Heinrich Himmler. Han var med överallt och gjorde allting och träffade till och med Hitler i bunkern ett par dagar före dennes självmord.

”De välvilliga” är en osannolik historia utspelat i ett osannolikt historisk skede. Ändå känns inte huvudpersonen Max Auer osannolik. Trots de grymheter han utför beskriver författaren Jonatan Littell sin huvudperson på ett sådant sätt att man stundtals tycker att han är både sympatisk, rättrådig och berättar sanningen för oss. Under bokens 900 sidor kommer jag ofta på mig själv med att tänka: ”I sammanhanget är han ju en riktigt sympatisk prick.” Och gång på gång går jag också i den fälla som Littell så skickligt arrangerat. Läsaren dras in i en sinnesstämning lik den som måste ha rått under 1930-talet och kunde förleda miljontals tyskar att rösta fram Hitler och vända sig bort när judarna började transporteras österut.
En bra bit in i boken har jag blivit så indoktrinerad att jag slutar tänka: ”Men herregud vad känslokallt! Ser de verkligen inte att judarna är människor!” och jag börjar tänka. ”Ja vad bra agerat. Nu ser han till att judarna slipper lida så mycket före de dör. Vilken god handling.” Och jag kommer på mig med att tänka på judarnas förintelse som något självklart som måste ske. Diskussionen handlar inte om det är fel att förinta dem, utan att förinta dem på ett ohumant sätt.

Det finns många riktigt bra böcker skrivna av överlevande från förintelsen; Primo Levis ”Är detta en människa”, Irmé Kartesz ”Mannen utan öde” och Victor Frankls ”Livet måste ha en mening” är några gedigna exempel. Men ingen av dessa kan – eller har ambitionen – att beskriva händelseförloppet ur någon annans vinkel än offrets. Och om vi söker svaret på frågorna: ”Hur kunde detta ske?” och ”Varför skedde detta? ”, så hittar vi inga svar. I ”De välvilliga” har Jonatan Littell berättat från förövarens synvinkel och om det över huvud taget finns svar på frågorna så kan de i mycket större utsträckning hittas här.
Jonatan Littell är oerhört påläst om andra världskriget och förintelsen. Alla händelser han beskriver har skett, de flesta personer han gestaltar har existerat. På ett genialiskt sätt låter han sin huvudperson interagera i dessa historiska sammanhang för att ge oss en spegel som kan visa oss svar.
Om jag frågar: ”Hur kunde det ske?” svarar boken mig: ”Vad då, märker du inte hur du själv börjar tänka annorlunda efter några hundra sidor?” Det är lätt och behagligt att identifiera sig med ett offer. Men ”De välvilliga” erbjuder 900 sidor av obehaglig identifikation med en förövare. Att Littell lyckats med det enorma konststycket gör honom till en mycket stor författare.

Boken lästes in av Ove Ström som jag stött på flera gånger tidigare och aldrig tyckt om. Eftersom jag läste boken två gånger på raken fick jag stå ut med hans märkliga sätt att läsa in ljudböcker i sammanlagt 72 timmar. Påfrestande, men en utmaning som bleknar i skuggan av den bokens kvalité.

(Ljudboken) Carl Hamilton är fortfarande fast på.. Visa hela

(Ljudboken)

Carl Hamilton är fortfarande fast på SÄPO, under den gravt inkompetenta Näslunds befäl. Dock får han möjligheten att jobba under andra omständigheter när västtysklands underrättelsetjänst är i behov av en svensk underrättelseofficer som kan nästla sig in i västtyska terroristorganisationer för att i förlängningen spränga dom.

Hamilton tackar ja till uppdraget men stöter på sina första etiska slitningar då han finner att han fäster sig vid vissa medlemmar i terrorgruppen och till viss del sympatiserar med deras ideal.

"Den demokratiska terroristen" är den andra boken i serien om Hamilton - och en av de bättre. Hamilton ställs inför ett par etiska val som hotar skada hans moral på ett plågsamt sätt.
Personligen är det dessa delar av Hamiltonböckerna som jag finner mest intressant och det är också hans utveckling - eller snarare moraliska avveckling - som fungerar som en röd tråd genom böckerna. Det är intressanta etiska problem som Guillou tar upp när Hamilton måste göra val som man önskar att ingen behövde göra.

Thomas Bolme är ständig Hamiltoninläsare och börjar i andra boken hitta den rätta tonen - där både karg hårdhet, humor och spänning lyfts fram på rätt sätt.

Den enda segern är en direkt fortsättning på Ingen.. Visa hela

Den enda segern är en direkt fortsättning på Ingenmansland och när de gjorde filmatisering slogs dessa två böcker samman. Kärnvapensmugglingen på sibiriska tundran var bara en skenmanöver medan en annan transport gick i lastbil via Sverige. Nu handlar det om att spåra upp lastbilens slutdestination och ta reda på vem som köpt bomben, för att sedan sätta ihop en styrka som ska åka ditt och förstöra den.
Med ett internationellt stort förtroende, goda kontakter och neutraliteten i ryggen faller det på Hamilton att sköta detta.
Samtidigt börjar det röra på sig nere i Sicilien och den maffia som Hamilton gjorde livet surt för i Vendetta, söker nu hämnd.

Fortfarande god underhållning, men Hamilton börjar gå på tomgång. Detta är nog något författaren är medveten om själv varför den Sicilianska maffian blir mer och mer närvarande och sätter spik efter spik i den kista där hel Hamiltons liv ska begravas – utom själva Hamilton då.

Thomas Bolme läser in och gör som vanligt ett utmärkt jobb med detta.

Robert Langdon blir av sin gode vän David Salomon.. Visa hela

Robert Langdon blir av sin gode vän David Salomon inbjuden att hålla ett föredrag i självaste Capitolium i Washington. Men när han kommer dit finner han vare sig sin vän eller en föredragspublik. I stället hittar han en avhuggen hand, tatuerad med mystiska och uråldriga symboler. På nolltid är både Capitoliums vaktstyrka samt CIAs säkerhetsschef på plats, och Robert Langdom tvingas samarbeta med både lagen och den galning som kidnappat hans vän, huggit av dennes hand och nu kräver att Langdon ska använda sina kunskaper för att lösa Frimurarnas äldsta mysterium och avslöja en portal till gränslösa kunskaper.

Den förlorade symbolen är den tredje boken i serien med symbolexperten Robert Langdon. Änglar och Demon och DaVincikoden har tidigare blivit filmade med Tom Hanks i huvudrollen – och det dröjer säkerligen inte länge innan även denna bok blivit film. Men av dessa tre är det bara DaVincikoden som är värd någon uppmärksamhet. Den förlorade symbolen har i likhet med Änglar och Demoner en lång rad av brister som ganska snart gör läsandet outhärdligt. Karaktärerna saknar trovärdighet och konsekvens, replikerna är styltiga och pratiga, känslobeskrivningarna är klyschiga och pinsamma. Storyn är för fantastisk och på slutänden platt. Och så vidare.
Dock har boken ett par behållningar i de idéer och tankar som diskuteras på ett par ställen i boken. Exempelvis finner jag en diskussion om huruvida människan har en förmåga att skilja på rätt och fel som är inbyggd i vårt DNA – att det finns faktiska sanningar. Det är stundtals även intressant med resonemang om hur äldre vetenskap och religiösa trosföreställningar under lång tid förkastats av modern vetenskap – men på senare år börjat ses i ett annat ljus. Att både koranen, bibeln och andra uråldriga texter har beskrivningar som antyder att det fanns kunskaper på den tiden som vi inte trodde de hade.
Intressant att fundera kring, men inte paketerad i detta format av billig mystikaction. Överlag är boken ”bla bla bla” och handlingen ”pfh”.

Jonas Malmsjö har en alldeles utmärkt röst för ljudboksinläsning och gör ett bra jobb med detta.

Kommissarie Rune Jansson vid Norrköpingskriminalen.. Visa hela

Kommissarie Rune Jansson vid Norrköpingskriminalen återkommer för tredje gången här i den femte Hamiltonboken. Han leder utredningen av det brutala mordet på den 85-årige f.d generalen, af Klintén. Ett hakkors och bokstäverna E och D finns inristade i generalens bröst.
En vecka senare mördas en pensionerad amiral i Uppsala. Detta leder till att den svenska militären blir intresserad av morden och sätter underrättelsetjänsten – dvs. Hamilton med personal – på att börja gräva i historien. Och det blir verkligen ett historiegrävande som leder hela vägen tillbaks till Sveriges fega inställning under andra världskriget – och sveken gentemot norska motståndsmän på flykt.

Parallellt med detta är Hamilton på väg att bli far och ska med tiden gifta sig med sin polisflickvän Eva-Britt. Samtidigt dyker hans f.d stora kärlek upp efter att ha blivit övergiven av man, familj och vänner i U.S.A.

”Den hedervärde mördaren” är än mer rörig än ”Fiendens fiende” och med en mycket svag historia. Uppenbart är att Guillou satt ihop intrigen enbart för att få berätta om Sveriges fega hållning under andra världskriget – något som han erkänner i ett efterord, skrivet 15 år efter publiceringen. Temat är mycket intressant, men inte tillräckligt för att lyfta hela boken.
Då känns den moraliska tråden fortsatt mest intressant.
Efter att Hamilton i ”Fiendens fiende” blivit en offentlig person och nationalhjälte, verkar han ha förlåtit sig själv för de moraliska betänkligheter som gnagt honom tidigare. Svenska folket har gett honom syndernas förlåtelse (något som i sig känns mindre troligt). Nu dyker dock nya problem upp. Framförallt valet mellan kvinnan som håller på att bli mor till hans barn och kvinnan som är hans enda länk till den person han en gång var och kunde tycka om.

Hamilton är inte lika intressant längre och två böcker på raken har känts lite svajiga. Ändå har jag bara kommit halvvägs genom serien. Förhoppningsvis lyfter det snart igen – annars kommer det att störta och totalhaverera om en och en halv bok.

Thomas Bolme fortsätter läsa Hamiltonböckerna med bravur. Till skillnad från tidigare böcker har han tonat ner det dialektala hos vissa karaktärer – vilket visar sig fungera bättre.

Exakt hundra år efter bokens ursprungliga utgivnin.. Visa hela

Exakt hundra år efter bokens ursprungliga utgivning gör Bonnier Audio en ljudbok av Selma Lagerlöfs "Den heliga natten".
Och de borde låtit bli med det. Av samma orsak som den ursprungliga boken inte skulle givits ut och Selma inte borde skrivit boken över huvud taget.
För att den är usel.
Detta är en riktigt dålig bok.

Historien om Jesu födelse har redan berättats - i nya testamentet - och där mycket bättre. Här blir den bara obegriplig, tårdrypande och mycket pretentiös.

Selma Lagerlöfs berättelse om bakgrunden till sagan, vilket är bokens inledning, är att den berättades av hennes farmor som gick bort när Selma var bara fem år. Den delen av boken är hyfsat intressant. Men själva sagan är platt och klichédraperad.
Mycket ovärdigt en nobelpristagare och en av världshistoriens mest dignitära sagoberättare.
Fy skäms Selma.

Bör nämnas att boken i sitt original är bilderbok och att texten möjligen har svårt att fungera utan dessa bilder. Därav den magra och meningslösa känsla som förmedlades i ljudboksformatet.
Inte alla böcker överlever den transformationen.
Tvärtom. Vissa böcker dör en plågsam död.

Solveig Ternström har en underbar gammelgummig berättarröst och passar bra att läsa in sagor.

Mary-Mari gör ett val som splittar upp hennes till.. Visa hela

Mary-Mari gör ett val som splittar upp hennes tillvaro och liv i två alternativa verkligheter. Hon blir Mary och Mari.
Mary-Maris man har bedragit henne och som kronan på verket gått till en prostituerad och blivit utkastad genom fönstret och brutit nacken. Ligger nu i respirator.
Mary tar hand om sin nu handikappade man, får stor sympati och beundras för sin styrka och blir till slut tillfrågad av statsministern att bli biståndsminister. Marie väljer att dra ut sladden till respiratorn, blir dömd för mord och sitter sex år i fängelse.
Både Mary och Marie har gjort ett val som de har svårt att hantera och genom hela boken vet vi inte vilket som är värst - och heller inte vilket som är verkligt.

"Den jag aldrig var" är på ett sätt en oerhört komplicerad bok med sina tidshopp och alternativa verklighetshopp. Toppat med djupa karaktärsbeskrivningar. Ändå känns boken så enkel och tydlig. Och detta skvallrar tydligt om Maj-Gull Axelssons skicklighet som författare. Att göra något komplicerat att verka enkelt visar vem som är geni.
Axelsson har i denna bok gett sig på en hel hög olika teman - trafficing, skitzofreni, otrohet, grupptryck mm - men alla handlar ändå om samma sak. Utsatthet.
Maj-Gull Axelsson har med denna bok skrivit en både engagerad och engagerande bok.

Kerstin Andersson läser in boken på ett engagerat sätt.

En svägerskas son och dennes degenererade kumpande.. Visa hela

En svägerskas son och dennes degenererade kumpander har tagit som otrevlig vana att besöka Linnea Ravaksa en gång i månaden, lagom till pensionsutbetalningen.
På hennes bekostnad dricker de sedan mellanöl, bastar, äter gott, slår sönder saker, dödar smågrisar och katter samt låter sig servas av den snart 80 -åriga överstinneänkan.
Men denna gång har Linnea fått nog. Hon flyr sin lantstuga och beger sig till en god vän i Helsingfors. Men före det sätter hon polisen på sin släkting Kauko och hans ligistvänner.
Gesten uppskattas inte och de planerar att slå ihjäl kärringen, och på så sätt få ut en rättvis hämnd och på köpet utkassera ett generöst arv.
Linnea tänker inte ställa upp på detta utan planerar att slå tillbaka med de medel hon förfogar över.
Däribland gift...

Arto Paasilinna är en mycket jämn författare som presterar stabila fyror på löpande band... Eller så har jag ännu bara råkat på hans bra böcker. För nu har jag ännu en gång fått njuta av en originell, basturykande skröna med ett färgstarkt, nyanserat och levande persongalleri.
Artos historier är aldrig speciellt komplicerade, men heller aldrig förutsägbara. De drivs snarare av en obetvinglig berättarlust än behovet av att berätta något viktigt om livet (vilket inte innebär att ha inte lyckas med det också då och då).

"Den ljuva giftkokerskan" lägger sig i övre kanten av Artos publikationer - och i övre kanten av betyget 4.
Extra minnesvärd är en lysande epilog, vars innehåll jag självklart inte kan yppa här.

Tomas Laustiola som inläsare var ett perfekt val, och han gör en förträfflig insats. Med sin trygga, återhållsamma finlandssvenska lyfter han fram handling och karaktärer utan att tränga sig på med egen tolkning.
Ett perfekt arbete!

Det finns väl få som inte vet vem Nelson Mandela ä.. Visa hela

Det finns väl få som inte vet vem Nelson Mandela är. För de som är osäkra så är det han som noshörningen Nelson - som till stor sorg för Svenska folket dog 1994 - döptes efter. Det som också hände 1994 - och var orsaken till att man tyckte att Nelson var ett bra namn på en liten noshörningsunge - var att Nelson Mendela blev vald till president i det första fria valet i Sydafrika någonsin. Detta efter att ha suttit i fängelse i nästan 30 år för sin kamp för svartas rätt att rösta och jämlikhet i landet.
Mandela uppfostrades att bli rådgivare till den blivande kungen för den del av Sydafrika där han växte upp. Han kunde ta mycket för självklart och var bland sitt folk privilegierad. Dock växte med tiden hans medvetenhet om hur hans folk stympats på olika sätt av den vita överheten. Som högst bland de svarta var han ändå lägre än längst bland de vita. Mandela började läsa juridik och engagera sig i folkrättsorganisationen ANC vars ungdomssektion han var med att starta. Under de kommande åren drev han egen advokatbyrå där han hjälpte svarta som inte hade möjlighet att driva sin sak. Samtidigt var han med att utveckla ANC och intensifiera kampen om de svarta och färgades rätt. Med tiden blev han mer och mer obekväm för regimen och till slut instiftades lagar med vars hjälp han och stora delar av ANCs ledning kunde fängslas. Under nästan 30 år satt han i fängelse och försökte så gott han kunde fortsätta kämpa för sin sak. Med tiden blev Nelson Mandela en symbol för kampen mot apartheid och i slutet av 90-talet började Sydafrikas president deKlerk inse att situationen var ohållbar och började förhandla med Mandela. Slutligen blev Mandela Sydafrikas första president i ett helt demokratiskt val och satt som sådan i åtta år.

Något som slår mig när jag läser Nelson Mandelas självbiografi är hans realistiska och samtidigt optimistiska syn på sin situation. Han hänfaller aldrig åt vare sig bitterhet åt ena hållet eller idealistiska floskler åt andra hållet. Han berättar om nödvändigheten av offer för att uppnå ett mål - men också om nödvändigheten av ödmjukhet och hänsyn när man väl uppnått målet. När de svarta väl fått sin rättvisa plats i det Sydafrikanska samhället måste de samtidigt glömma det som varit och inte straffa de vita som lever idag. Ty många av de vita som lever idag har varit med att kämpa för jämlikheten. Framtiden bygger man tillsammans. Inte som ett romantiskt ideal utan som en realistisk nödvändighet. Nelson Mandela är också smärtsamt medveten om de offer han själv tvingats göra, och som han tvingat sin familj att göra. Många gånger återvänder han till hur han utsatt sin familj både för frånvaron av en man och far under många år, och konstant förföljelse och trakasserier från myndigheterna. Men han har hela tiden haft framför sig vad målet innebär för många miljoner svarta som trakasseras oavsett om de är obekväma för myndigheterna eller ej. Han tog ett obekvämt beslut där hans familj blev lidande och han försöker inte urskulda sig - utan tar på sig ansvaret för deras lidande och har lidit även för det.
Nelson Mandela skryter inte om sina bedrifter utan använder sin självbiografi mer som ett dokument för framtiden - som ett riktmärke för de som ser upp till honom. Jag upplever inte att boken är till för att vi ska titta på Nelson Mandela utan titta dit Nelson Mandela tittar. Och jag förstår vari storheten ligger som gjort honom så älskad över hela världen.

Bo Green är en stabil och bra inläsare av denna ljudbok.

Om några råttor, av någon orsak, plötsligt skulle.. Visa hela

Om några råttor, av någon orsak, plötsligt skulle bli intelligenta. Vad skulle hända? Hur skulle de hantera om de plötsligt träffade en katt som, av någon orsak, också blivit intelligent? Om de sedan stötte på en ung, inte fullt så intelligent, pojke som är en hejare på att spela flöjt? Och sedan kommer de på att de kan dra runt och tjäna pengar på iscensatta råttfångningar.
Nåväl. Om de sedan kommer fram till en by där någon hemskt pågår. Där en kraft känner igen intelligens och vill använda den för att skaffa sig större makt.
Hjälper det då att råttorna och katten börjat skaffa sig drömmar, samvete, visioner, moral och fantas? Hur långt är steget från den nyvunna civilisationen tillbaks till den totala djuriskheten om de pressas tillbaks av en övermakt?

"Den makalösa Maurice och hans kultiverade gnagare" kan nog tolkas på väldigt många sätt. Vilket i sig gör detta till en mycket bra bok. Den kan även läsas som en ren äventyrsbok eller saga. Jag väljer att tro att författaren vill göra en parallell till den mänskliga civilisationen. Vad är "civilisation"? Vad gör oss till människor och skiljer oss från tillexempel råttor och katter?
Detta är en bok som ställer många frågor till den som söker och inga frågor alls till den som skiter i vilket och bara vill slå ihjäl lite tid.

Terry Pratchet har här presterat en perfekt balans mellan mörker och humor, saga och verklighet, djupsinnigt och ytligt. Lysande.

Det var först när jag läst klart denna ljudbok som.. Visa hela

Det var först när jag läst klart denna ljudbok som det gick upp för mig att det handlade om en "uppläsning ur" "i urval av författaren". Det är därför endast denna nedredigerade version av boken som recenseras här.

Karl den X Gustav gick till historien som hjältekonungen som gick över isarna och slog dansken. Men hur kunde han få en hel här med på ett så riskfyllt uppdrag? Med vilken makt lyckades han förmå tusentals män att gå över isar som kunde brista när som helst?
Med denna man - och denna händelse - som utgångspunkt broderar Peter Englund mycket tätt ihop en essäsamling. För i första hand skulle jag vilja kalla boken – i den form jag läste den - för det. Den röda tråden är Karl X Gustav, men med jämna mellanrum på färden stiger vi av och fördjupar oss i ämnen som hur den suveräne härskaren – som fenomen - uppstod i Europa, hur spritkonsumtionen stegrats, stridsmaskinernas utveckling och försvarsverkets naturliga efterföljd. Vidare olika små ämnen - hårdare eller lösare knutet till Karl x Gustavs liv.

Den oövervinnerlige är i första hand ett försök att ge en helhetsbild av tiden. Inte bara berätta vad som skedde utan också i vilken kontext det skedde. Vad hände innan, efter, varför mm. Detta gör ”Den oövervinnerlige” till en oövervinnerligt historisk skildring. Den nätta och lustfyllda trippande tur som jag tidigare följt Herman Lindqvist längs samma väg känns nu ganska fattig. Och då har jag ändå bara läst det avkortade versionen av Peter Englunds bok.

Helge Skog var utmärkt som inläsare till boken.

Mulan är besegrad. Plötsligt lägger han ner alla f.. Visa hela

Mulan är besegrad. Plötsligt lägger han ner alla försök att hitta den andra stiftelsen och några år senare dör han en naturlig död när hans muterade kropp inte klarar av att hålla kvar vid livet.
Allt återgår till det normala. Stiftelsen tar tillbaks sitt självbestämmande och börjar expandera igen. Planen går vidare mot sitt slutmål där Stiftelsen ska skapa det andra vintergatsimperiet. Men kan det vara så? Kan Planen fortfarande vara intakt när så mycket har hänt som förändrat den? Kan det bara vara så enkelt att allt återgår till det normala?
På den andra stiftelsen är de desperat medvetna om problemet. Första stiftelsen känner nu till deras existens, något som i grunden hotar Planen. För detta påverkar första stiftelsens handlande. När de vet att andra stiftelsen kan gå in när något hotar, så försöker dom inte lösa sina problem själv – vilket är förutsättningen för att allt ska fungera.
På något sätt måste mänskligheten glömma existensen av andra stiftelsen, så att Planen kan börja fungera igen.

Den sista av de tre böckerna är den mest invecklade. Och också den mest detaljerade. Där den första boken kändes mäktig och fundamental i sin överblick över mänskligheten, känns den sista boken som en intrigorgie mellan några få hyperintelligenta personer.
”Den segrande stiftelsen” har en helt annan drivkraft och mening än de båda föregående böckerna. På ett sätt är det bra, då det som drev de första böckerna inte hade hållit för en bok till. Men samtidigt håller den nya inriktningen inte samma unika kvalité, vilket ger trilogin en dalande känsla.

Boken slutar också i ett kontinuum. Det andra vintergatsimperiet har ännu inte skapats. Den känsla av avslutning som man vill ha från en avslutande bok i en trilogi infinner sig inte. Kanske är det också därför som Isaac Asimov något decennium senare skriver en fortsättning.

Drygt 1000 år efter Snorre Sturlason kommer hans t.. Visa hela

Drygt 1000 år efter Snorre Sturlason kommer hans tronarvinge och tar hans plats… Nåväl, en kanske något pretentiös presentation av denna opretentiösa och charmiga vikingasaga på vers. Men utan tvekan går Christoffer Gottberg Jakobsson i den gamle skaldens fotspår när han berättar historien om Ygg och hans 36 vikingabröder som ger sig ut för att supa, slåss och bråka – vinna ära, berömmelse, rikedomar och ett och annat kjoltyg.

Vad annat kan man säga om denna lilla pärla än att den skrivits med stor berättarglädje, mycket kunskap om tidsandan och språket och en tidstypisk humor som ofta får en att skratta till.
Det som dock drar ner mitt betyg en bra bit är själva verssmidet. Det är ett stort projekt att skriva en hel bok på vers – och jag kanske ställer för höga krav på en versmakare – men jag tycker Christoffers verser har för många skavanker för att ge mig den njutningsfyllda läsning som välgjort versdiktande kan ge. Rytmen haltar i både antal stavelser och betoning av ord – vilket ständigt stoppar upp flödet. Och ofta känner jag att rimmen ligger farligt nära gränsen till nöd, och ibland även på fel sida av den gränsen. (Nej! "är” rimmar inte på ”vänner” oavsett hur man uttalar det.)
Dock skvallrade många rader och rim om en stor diktarglädje samt mycken fyndighet och talang. Så nog är det en stor versmakare i Christoffer, men han bör – i min mening – ställa lite hårdare krav på sig själv.

Det är i denna andra bok i triologin om den mörka.. Visa hela

Det är i denna andra bok i triologin om den mörka materien som saker börjar bli tydligare och samtidigt blir djupare. Vi får lära känna den andra huvudpersonen i triologin - Will - och hur relationen mellan honom och Lyra växer fram. "Den skarpa eggen" är namnet på en kniv som är så vass att den kan skära upp revor mellan olika världar. Och det är Will som - av kniven själv - blir utnämnd att vara dess väktare. Och med en sådan kniv kan man givetvis ta sig smidigt fram och tillbaks mellan världar och undvika faror. Men det har också bieffekter - som ingen först berättade för dem. Oerhörda bieffekter.

Philip Pullman har skrivit en enastående triologi ungdomsböcker som inte bör begränsas till att endast betraktas som ungdomsböcker. Han ger sig på att försöka kombinera forskning och religion på en gnostisk plattform. Och han gör det enkelt och spännande. Det är en kittling att uppleva hur han samtidigt berättar en spännande historia och lär oss om livet.

David Batra har inte gjort sig känd som författare.. Visa hela

David Batra har inte gjort sig känd som författare av böcker av dignitet och tyngd. Och om någon påstod detta skulle jag tro att David upprört skulle protestera. Han gör komik som man skratta åt.
Dock tycker jag ändå att David Batra har en enastående förmåga att välja ämnen som innehåller så mycket mer än bara humor. I denna bok är ämnet ”arga lappar”. Han lyfter fram de absurda och sanslösa lappar han på olika sätt fått vetskap om. Han har satt in bilder på lapparna i en bok och kommenterat putslustigt runt dem. Men precis som i ”Vän av ordningen” (som handlade om insändare) belyser David Batra ett antropologiskt fenomen: Hur människor hanterar konflikter, utan att egentligen hantera dem. Och det är väl därför det blir så komiskt. Men inte desto mindre intressant.

Boken är roande och lättsmält. Perfekt toalitteratur. Men även om inget i den egentligen har någon större genomslagskraft, är detta en bok som stannar kvar i mig och som jag återkommer till i huvudet varje gång jag ser en sådan lapp: i tvättstugan, på en anslagstavla eller i något annat sammanhang.

Aljosja går på en internatskola och måste stanna ö.. Visa hela

Aljosja går på en internatskola och måste stanna över lovet. Eftersom Aljosja visar stort intresse för internatets trädgård och djur låter husmor honom ta hand om hönorna. Han fäster sig vid den svarta hönan och köper denne fri när den ska slaktas.
Det visar sig dock att hönan är minister hos ett magiskt folk som bor under skolan och som tack ger hönan Aljosja en önskning och visar honom sitt land och folk.
Aljosja önskar sig att han ska lära sig allt som står i skolböckerna utan att öppna dom. Han får sin önskan samtidigt som han får lova att inte berätta varifrån han fått sin nya förmåga. Aljosja lovar - men kan han hålla vad han lovat?

"Den svarta hönan" är en klassisk saga med alla de sedvanliga elementen. På inget sätt märkvärdig. Lite blek, lite lam, lite intetsägande.
Ganska tråkig att läsa.
Hade det inte varit för Gennadij Spirins fantastiska illustrationer hade boken fått riktigt låga betyg. Men eftersom illustrationerna i sig är så bra och målande - och var och en berättar sin egen historia - ger jag boken mycket högre betyg.

Lincoln Ryme och Emilia Sax besöker ett sjukhus i.. Visa hela

Lincoln Ryme och Emilia Sax besöker ett sjukhus i södern inför Lincolns stundande, riskfyllda operation som kanske ger honom en del rörlighet åter. De har knappt hunnit dit innan en lokal cheriff dyker upp och ber Lincoln om hjälp med ett fall. Den unge Gareth - kallad "The Bug Boy" (Insektspojken i Svensk översättning) har kidnappat två unga kvinnor och man behöver hjälp att hitta dom snabbt innan den kriminellt belastade - och till synes psykopatiska - Gareth dödar dem. Lincoln tar motvilligt uppdraget och börjar snabbt jakten och tar hjälp av den tekniska bevisningen som finns tillgänglig.
Till sin hjälp har han som vanligt sin partner (i jobb såsom i privatlivet) Emilia Sax. Den tekniska bevisningen pekar enträget åt ett håll, men Emilia börjar tvivla. Det äår något som inte stämmermed enstöringen Gareth. Trots all teknisk bevisning har hon en känsla som pekar henne åt ett annat håll...

Deaver är oklanderligt lysande i att bygga upp en smart historia kring kriminalteknik. Han har också skapat två intressanta karakäter i Lincoln och Emilie. Men efter det tar det stopp i god läsupplevelse. Karaktärernas repliker är genomgående styltiga, humorn som sig bör finns med är enbart töntig och krystad och övriga karaktärer är ett galleri av fördomsfullt ihoppåtade klichéer.

Deaver har skrivit bättre och mer intressant. I denna bok trängs fördomar om allt från psykopater till ungdomar. Deaver lägger mycket tid på att försöka förklara hur en tonåring kan känna sig och må och jag blir bara övertygad om att Deaver inte har en aning om hur en tonåring kan känna sig och må. Kanske är jag extra kritisk till sådana gestaltningar just nu då jag innan denna bok läste John Ajvide Lindqvists Lilla Stjärna - där jag läst den mest träffsäkra gestaltning av ungdomlig ångest och förtvivlan. Att sedan gå vidare till detta känns mossigt och stelt. Kanske orättvist - men ganska belysande. Beskrivningar av folks känslor är inte Deavers starka sida - även om han försöker.

Gösta Grevilius känns mer än lovligt mossig i sin inläsning. Hans röst och stil känner jag skulle passa bättre att läsa upp sjörapporter i radio på 60-talet än att läsa in en modern, amerikansk kriminalroman. Han gör en stelbenta och småtöntigt gestaltade bokkaraktärer - via en stelbent och småtöntig översättning - än mer stelbenta och småtöntiga. För att lyfta denna bok skulle det behövas en mer flexibel och intensiv inläsare.

Den vilda Bebin har bestämt sig för att den vill h.. Visa hela

Den vilda Bebin har bestämt sig för att den vill ha en hund. Eller en häst. Vad som. Den ska ha ett djur. Mamman försöker i den mån hon kan stävja Bebins tjuriga försök att stjäla grannens hund och hästen på stan.
Till slut får Bebin en hund - men av tyg. Bebin blir inte nöjd och vill skjuta sönder den med sitt leksaksgevär.
Men på natten vaknar hunden till liv, tillsammans med de andra kramdjuren i sängen - och de far iväg på ett fantastiskt fantasifyllt äventyr.

Jag tyckte inte så mycket om första boken i Bebi-serien, på grund av dess splittrade upplägg. Andra boken tyckte jag om för fantasifullheten. Denna boken - började bäst. Den var mycket lovande - och den vilda Bebin underbar. Men förföll plötsligt till en karbonkopia på den andra boken, vilket var mycket synd.
Illustrationerna - framförallt inledningsvis - är lysande och garanterar en bra läsupplevelse bara i sig.

Den vilda Bebin bygger sig en båt av en låda. Fyll.. Visa hela

Den vilda Bebin bygger sig en båt av en låda. Fyller den med bullar, saker och sina vänner. Den blå köksmattan blir ett hav och iväg på farliga äventyr.
I stormande hav, i valars magar och bland bläckfiskarmar går färden – och i fjärran försöker den vilda Bebins mamma få honom att komma hem – och äta.

I ”Den vilda Bebisresan” har Barbro Lindgren utvecklat sin karaktär på ett sätt som funkar mycket bättre. Historien är sammanhållen genom hela boken och äventyret är både hissnande och fantasifullt. Illustrationerna är lika spännande och levande som i första boken om Bebisen, men här håller historien samman på ett mycket bättre sätt.

Mjölnaren Gunnar Huttunen kommer strax efter 2:a v.. Visa hela

Mjölnaren Gunnar Huttunen kommer strax efter 2:a världskriget till en by i norra Finland. Han rustar upp en gammal kvarn och en kvinnlig trädgårdskonsulent hjälper honom att odla grönsaker. Hans egenhet att yla som en varg om nätterna retar grannarna och han sätts på sinnessjukhus. Därifrån rymmer han och beger sig ut i ödemarken där han lever som eremit.

”Den ylande mjölnaren” är en annorlunda Paasilinnabok på det sättet att han i denna uttrycker ett tydligt patos. I tidigare böcker jag läst av honom möter man egensinniga personer som går sin egen väg oavsett folks gillande. Men det brukar reda ut sig på slutet. Huvudpersonen tar ett par smällar, går ner på knä, reser sig slut och slår ut alla med en stjärnsmäll.
Men inte denna gång. För varje gång mjölnaren försöker slå tillbaks, slår samhället ännu hårdare.
Ingen får sticka ut. Ingen får existera som inte hela tiden bekräftar riktigheten i allmänhetens vedertagna livsstil.
Paasillinas ståndpunkt är klar och förmedlad i en engagerande och bra berättad historia.

Claes Krogsgaard-Ericsson som uppläsare är nära på bedrövlig. Paasilinnas böcker har ofta varit bortskämda med Frej Lindqvist och Tomas Laustiola. Och i det sällskapet var Krogsgaard-Ericsson särdeles blek och smått irriterande.

Simone de Beauvoir utgav 1949 det som kom att bli.. Visa hela

Simone de Beauvoir utgav 1949 det som kom att bli hennes magnum opus – feminismens bibel – ”Det andra könet”.
I den vill hon slå fast att könsrollerna är en konstruktion som mänskligheten påtvingat sig själv, och inget som naturen bestämt.
Ur alla tänkbara synvinklar - naturvetenskaplig, psykoanalytiskt, socialt, politiskt, litterärt osv. – visar Simone sin bild av hur människor redan i barndomen särbehandlas och präglas till att bli annorlunda från varandra.
Mannen blir den centrala ”förste” och kvinnan blir den sekundära ”andre”. Han uppfostras till stolt maskulinitet med fysiska aktiviteter och behovet att jaga och ta för sig. Hon å sin sida omgärdas med tabun, förbud, passiv väntan och instängdhet.
En återkommande tanke i boken är den om kvinnan som en autonom varelse. I Europa och Nordamerika 1949 hade kvinnan nyligen fått rösträtt och den ena efter den andra rättigheten lagstadgades till kvinnans fördel. Likväl var den allmänna bilden av kvinnan - som beroende av och underkastad mannen - fortfarande gällande.
Detta drev Simone till att skriva sitt verk med syfte att avliva varje myt och vrångföreställning att mannen och kvinnan skulle skilja sig värdemässigt – där mannen är den förste och kvinnan den andre, som bara kan definiera sin identitet i förhållande till mannen.

I en historisk genomgång försöker Simone inledningsvis förklara hur denna myt uppstod.
På den tid människan var ett nomadfolk var kvinnans naturliga uppgifter (att föda och amma barnet, och därefter ha huvudansvar för barnets uppfostran) värdemässigt likvärdigt med mannens naturliga uppgifter (att med sin starkare fysik jaga vildebråd och slåss mot fientliga inkräktare).
Men i det ögonblick människan slutade med detta leverne och började slå sig ner och äga försköts balansen. Kvinnans roll var fortfarande den samme, men mannen tog den nya rollen av att vara den som köpte eller erövrade – och därmed den som ägde. Detta innebar att kvinnan inte ägde, och stod i skuld till mannen. Hon fick betala med att föda hans barn och ge honom sex.
Här skapades den onaturliga obalansen som sedan dess existerat i olika grad i så gott som alla kulturer. Vissa har varit mer jämställda, ett ytterst fåtal har varit matriarkala och i allt för många fall har kvinnan betraktats som en ren ägodel - livegen och utlämnad till mannens godtyckliga vilja.

Genom alla tider har mannen sedan försökt hitta olika bevis – ofta genom att hävda Guds vilja – för att detta är naturens rätta varande. Men i själva verket är det så att mannen tagit sig denna rätt för att han kan det. Och numer är tillståndet så väl etablerat att få på allvar ifrågasätter det.
Simone citerar Standale för att belysa detta:

”En nyfiken Parisare, som förr om åren vandra i parkerna i Versailles, drog den slutsatsen av allt han såg att träden växte klippta.”






På Lettura har vi betygen 1 – 5 samt jordgubbe. Kravet för att en bok ska få jordgubbe är att den gjorde ett så djupt intryck på recensenten att den förändrade dennes sätt att tänka och se på saker.
”Det andra könet” är ingen perfekt bok, men den ändrade mitt sätt att tänka och se på saker. Framförallt kring vad som behövs för att vara en autonom/självständig person. Beroendeskap är så mycket mer avancerat och mångbottnat än jag tidigare trott. Exempelvis att även hänsynsfullt bemötande, vänliga handlingar och omtanke – under vissa omständigheter – kan vara kränkande, kontrollerande och respektlöst.
Ett ofta förekommande exempel i boken är den Viktorianska tidens syn på kvinnan. Hon är avgudad och dyrkad. Hon är en skir och ömtålig blomma, en blid varelse som män går genom eld och smärta för. Men detta var männens konstruktion av bilden av kvinnan. De kvinnor som inte levde upp till den bilden, eller valde att inte göra det, blev utfrysta och föraktade. Det var bara inom de ramar som männen bestämt som kvinnan hade sitt höga värde.
Dessa insikter – som boken gav mig – i kombination med att dessa ”nyheter” nådde mig först 60 år efter det att boken publicerats, visar vilken kraft den har och är värdig betyget jordgubbe.

Brister finns – men lyckas inte dra ner betyget från topp. Ett par brister har dessutom med åldern att göra. Simone skrev sitt verk då Freud fortfarande var psykologins gud, så vissa partier blir det i min smak psykoanalytiskt dravel. Men dessa partier är korta och inte betydelsebärande.
En annan brist visar samtidigt på bokens styrka – att kvinnans situation i 40 –talets Frankrike inte alls liknar kvinnans situation idag. Många orättvisor är borta och kvinnan är oerhört mycket mer självständig i förhållande till mannen än då. Detta gör att många av bokens exempel är föråldrade och jag saknar exempel utifrån dagens förutsättningar.
Styrkan jag pratar om är att det är just denna bok – feminismens bibel - som på många sätt lagt grunden för denna stora förändring blivit av. Därför är det också extra intressant att titta på de områden som inte förändrats. Exempelvis har kvinnor överlag fortfarande lägre löner än män – till och med i länder som hävdar att de är jämställda.
Detta får mig vidare att fundera på hur kvinnoförtrycket förändrats. För självklart finns det kvar trots alla förbättringar. Exempelvis var pornografi och extrembantning inte en del av kvinnobilden på Simones tid, medan det idag är farligt nära det accepterade.
Kvinnofötrycket har muterat och jag blir inspirerad att ta till mig Simones tankar så djupt att jag blir förmögen att se nya mönster i dagens samhälla och jobba emot dom.

Jag har läst den av Åsa Moberg och Adam Inczédy-Gombos oavkortade översättningen från 2002. Denna 880 sidor lång ljudbokstegelsten tog mig ungefär två månader att komma igenom, men då läste jag även fotnötterna längst bak i boken (i de flesta fall veckor efter jag läst det aktuella stycke där nothänvisningen fanns) – och även detta till trots var de flesta noter spännande och inspirerande att ta del av.
Boken lästes på ett utmärkt sätt in av Marianne Isaksson. Dock hade ljudtekniken ett par brister då man på vissa ställen kunde höra samma stycke upprepas ett par gånger varav en gång med Mariannes replik till ljudteknikern: ”Ska jag ta det en gång till eller var det bra så? … okej.”
Även om det är en lång bok – som kanske kan vara lite mastig för en ljudtekniker att plöja igenom för att dubbelkolla brister – så tycker jag det bör göras ändå. Om inte annat så för att slippa gliringar från ljudboksrecensenter.

När barn som inte blivit vuxna får barn, tvingas d.. Visa hela

När barn som inte blivit vuxna får barn, tvingas dessa barn bli vuxna – när de borde få vara barn.

Ungefär detta är Hamiltons utgångspunkt i ”Det infantila samhället”. Han inleder med exemplet: mamman som tog med sin 3-årige son upp på en 27 meter hög bro, satte honom på räcket för att han bättre skulle kunna se och tappade honom. Barnet föll ner i iskallt vatten. Överlevde.
Mamman friades från alla misstankar om dråpförsök – men diskussionen togs sedan aldrig upp om vilket ansvar man bör förvänta sig att en förälder tar.
Kan en vuxen förälder – som är det minsta ansvarskännande - överhuvudtaget komma på tanken att lyfta upp sitt barn på ett räcke 27 meter över iskallt vatten?

Efter detta inledande exempel jämför Hamilton hur dagens barn upplever sin omvärld med hur han själv upplevde sin egen omvärld som barn. Han kommer i alla jämförelser fram till att barn vet oändligt mycket mer om vuxenvärlden idag än förr.
Han gör även en jämförelse av hur föräldrar var förr och nu och sluter sig till att förr var föräldrar vuxna – som tog sitt mossiga, mogna, tråkiga ansvar. Idag vill föräldrar helst vara som sina barn.
Idag är barn överinformerade, överstimulerade, stressade och tvingas/slungas in i vuxenvärlden på olika sätt, utan att hinna vänja sig.
Vuxna å sin sida gör allt för att stanna kvar i ungdomen. Bland annat genom att göra sina barn till coola kompisar som delar vuxenansvaret för dom, med dom.
Vad Hamilton vill säga med allt detta är självklart att det är fel. Och att det är grunden till den förvirring och otrygghet som dagens barn känner.

Tyvärr presenterar inte Hamilton några alternativa lösningar annat än att föräldrar måste gå tillbaks till att vara bara föräldrar så att barn kan få vara bara barn.
Och är det något man vet om utveckling så är det att den aldrig går bakåt. Även om det var bättre förr, så är förr oåterkalleligt borta. Man kan inspireras av det gamla i sökandet efter det nya – men det blir aldrig som det gamla.
Därför känns stora delar av boken – trots att den bjuder på många intressanta insikter – mest som en gnällig gubbes insändare till en lokaltidning. ”Det var mycket bättre förr, men nu är allt för djävligt. Signaturen: Ansvarskännande vuxen”

Jag tycker att om någon sätter sig ner och skriver en hel bok om att vi är på väg åt fel hål, så borde det också presenteras ett förslag på vilken väg som kan vara rätt.
Jag skulle vilja ha en idé av Hamilton, om hur vi ska ta det positiva från dåtiden och förändra nutiden till en bättre framtid.
I stället lämnar han oss med ett allmänt ”nu har jag gnällt klart – nu får ni ta över och fixa det”.
Och det känns en aningen tomt.

Hamilton läser själv sin bok och understryker därmed min känsla av att han är en gnällig misantrop. För oavsett om han pratar om negativa eller positiva företeelser tycker jag mig höra ett löje i hans röst.
Däremot skulle jag inte ha något emot att höra honom läsa en skönlitterär bok, för som uppläsare gör han annars ett gott arbete.

Uppföljaren till Talismanen är lika bra som Talism.. Visa hela

Uppföljaren till Talismanen är lika bra som Talismanen var dålig. Ett antal barn har blivit bestialiskt mördade i den lilla amerikanska småstaden French Ending. I bokens inledning får vi stifta bekantskap men en rad personer som på olika sätt är kopplade till det händelseförlopp som kommer att utspela sig i denna TwinPeakska berättelse. Allt pekar mot det svarta huset - som inte vill bli hittat. En ond kraft som härhör från en annan värld, ett akademiskt sinnat motorcykelgäng, en blind och ofattbart cool radiopratare, en rättrådig sheriff, en vansinnig tvillare samt den före detta polisen ”Hollywood” - eller med det namn som vi också känner honom: resenären Jack – spelar olika roller i detta drama som blir djupare och hemskare ju närmre Det svarta huset och Terrirorierna vi kommer.

Här har King och Straub lagt upp en rad karaktärer som engagerar betydligt mer än i första boken. Och det som ska vara skräckinjagande och äckligt blir också det, då jag på ett helt annat sätt tror på det som berättas. Generellt sett känns det som att de intentioner som författarparet hade med första boken - men misslyckades med - lyckas de med i denna bok. Därmed faller också lite förtydligande och glans över den första boken. Varje gång Jack tänker tillbaks till händelserna i sin barndom blir dessa händelser något mer trovärdiga och engagerande än de var när jag lästa själva boken. En uppföljare som är oerhört mycket bättre än föregångaren.
Det är också coolt att Stephen King i denna bok syr ihop Talismanen med bokserien om det Svarta tornet och dess huvudperson, revolvermannen Roland.

Ljudbok Revolvermannen Roland korsar en oändlig ö.. Visa hela

Ljudbok

Revolvermannen Roland korsar en oändlig öken i jakten på mannen i svart. Denne kan nämligen svara på hur man kommer till det svarta tornet. På sin färd blir han tvungen att ta med sig pojken Jack som råkar korsa hans väg.
Roland fattar tycke för pojken, medveten om att han kanske blir tvungen att offra honom för att nå sitt mål.

"Revolvermannen" är första delen i serien om "Det svarta tornet". Serien påbörjades 1970 och avslutades så sent som 2004 efter att King varit nära att dö i en bilolycka och kände att han inte ville lämna något oavslutat.
Vad mig anbelangar kunde han lika gärna gjort det, för första boken i serien gjorde mig definitivt inte sugen att läsa vidare.
Bokens inledning lovar ett stort, mystiskt äventyr - men känns snabbt som ett stort flummigt "jaha".
Att King på den tiden han skrev boken gick på de flesta droger som fanns att tillgå märks tydligt i bokens mer drömlika episoder. Jag har aldrig provat LSD, men det bör vara ungefär som de partierna.
King har försökt prestera en blandning av spagettivästern, Sagan om ringen och beatnick - men inte lyckats med något annat än en förvirrad och flummig röra som låtsas vara djupare och viktigare än den är.
Jag blev bara uttråkad.

Torsten Wahlund läser boken och verkar försöka förmedla en hårdkokt känsla á la film noir.Det känns inte helt rätt.Men Torsten är professionell ut i fingerspetsarna och gör ändå ett mycket bra inläsningsjobb.

Anna-Lena Brundin skriver om sin bok: ”Först tänkt.. Visa hela

Anna-Lena Brundin skriver om sin bok: ”Först tänkte jag bara skriva en rolig bok om ett barns väg till livet.
Men sen kom jag att tänka på att vägen dit är ganska lång. Därför beslutade jag mig för att istället skriva en bok om helt vanliga människor som möts och blir kära i varandra, som kanske gifter sig och som skaffar barn.” ”Jag skriver om alla möjliga, för alla möjliga. Om min svåger, som började i fel ände. Om min brevvän som blev lesbisk. Om mig själv. Om mannen som blev skengravid. Om paret som filmade sin förlossning. Om flickan som blev på smällen … Ja, helt vanliga historier, men ändå så olika.”

Och jag frågar mig varför? Vilket motiv finns annat än att Anna-Lena tycker det är kul att kalla sig författare. För hon är inte duktig på att skriva. Jag får hela tiden känslan: ”man skulle nog varit med för att tycka att detta är intressant”. Men en duktig författare ska ge en känslan av att man är med.
I stället befann jag mig hela tiden tittande in i en skock ointressanta människors liv. Anna-Lenas revisor, hennes granne, hennes svåger mfl. Historier som kanske, kanske, kanske hade varit lite intressanta – om de berättats av en duktig berättare. Men nu var de bedövande.

Anna-Lena läste själv in sin bok. Och som van stå-uppare hade jag väntat mig mycket mer. Hon känns både osäker och otydlig. Hennes vanligen breda skånska verkar då och då vilja glida in i den märkliga form av risksvenskskånska som vissa skåningar som bott för länge i Stockholm lägger sig till med. Skånska ”r” men Stockholmsk melodi. Resultatet känns bara fånigt.

En bok om bajs och hämnd. Och något rent sagolikt.. Visa hela

En bok om bajs och hämnd. Och något rent sagolikt charmigt är det.
Den lilla mullvaden blir bajsad på huvudet, blir å det grövsta förnärmad (vem skulle inte bli det) och ger sig ut för att leta efter förövaren.
Ett efter ett blir djuren anklagade, och får lämna stolprover för att visa sin oskuld. Till slut får ett par specialistflugar kallas in för att ge sitt utlåtande. och Mullvaden kan äntligen förbereda sig för hämnden.

Att mullvaden går genom större delen av historien iklädd skor, glasögon och bajsklutten kvar på huvudet gör att jag inte kan annat än falla för charmen och ge höga betyg.

Ann Heberlein säger i början och slutet av denna b.. Visa hela

Ann Heberlein säger i början och slutet av denna bok att det inte är en självhjälpsbok - men att det kanske är det. På något sätt slår det lite an tonen i "Det var inte mitt fel!" Ann vill inte vagga in oss i tron att bara för att man läser en bok så har man löst ett problem. Kanske kan man bli hjälpt av Anns bok, genom insikter och råd, men på slutänden är det inte Ann som ska lösa problemen, det är vi själva.

I "Det var inte mitt fel" går Ann Heberlein igenom dagens Svenskars rädsla för ansvar och skuld. Vi har så svårt att peka ut någon som ansvarig så vi låter hellre bli. Vilket slår tillbaks på offret. Genom att säga till förövaren att "det var inte så farligt" nedvärderar man samtidigt offrets upplevelse och självbild. I början av boken tar Ann upp ett fiktivt exempel på en allt för vanlig situation från skolvärlden: Kalle mobbar Lisa. Han kallar henne fula saker, gör förnedrande handlingar mot henne och förstör hennes saker. Lärarna, när de väl börjar göra något, lägger offta då sin energi på att försöka förstå Kalle: "Kalle har en jobbig hemmiljö. Vi måste förstå Kalle. Vi måste visa Kalle att han är accepterad och älskad, så han mår bättre. Vi måste alla visa Kalle detta, även Lisa. För Lisa måste förstå att Kalle gör som han gör för att han har det jobbigt, att han inte hade gjort så om han mått bra. Lisa måste hjälpa till. Inte ta det så hårt. Inte göra så stor affär av det." Ann Heberlein pekar på en oerhört vanlig situation i vårt samhälle där denna situation från skolmiljön bara är ett exempel. Vi ser den lika ofta i samband med våldtäkt och andra kränkningar. Offret ska vara förstående och dela skulden (och på slutänden ofta ta den största delen).
Anns tanke kring detta exempel är att de som har ansvar för hur situationen Kalle/Lisa hanteras inte hjälper någon alls. Varesig Kalle eller Lisa. Tvärtom. Till Lisa berättar de att hennes känslor och upplevelser är mindre värda. Det hon känner är fel och därmed är även hon fel. Till Kalle berättar de att det är okej att göra och säga vad som helst bara man drar fram "jag har det jobbigt hemma"-kortet. Det finns då alltid en ursäkt till varför man behandlar andra illa. Man behöver inte ta ansvar för det man gör, då det alltid finns en orsak som ligger utanför en själv. Kalle mår dåligt för att hans pappa slagit honom. Det är inte hans fel, utan hans pappas, att Kalle gör andra illa. Och i framtiden är det då heller inte Kalles fel att han slår sin son. osv.
Kalle får aldrig lära sig skilja på vad som är acceptabel och inte acceptabelt och får inte möjligheten att uppleva att han kan kontrollerar sina handlingar, har kontroll över sitt liv, kan förändra sitt liv och bli stolt över den han är.
Så på slutänden och i förlängningen har situationen skapat två personer med sänkt självvärde.

Ann Heberlein är teologie doktor i etik och har skrivit flera böcker som behandlar människligt ansvar inför sig själv och sina medmänniskor. "Det var inte mitt fel" är i sin ton enkel och tydlig och tar upp ett stort problem i vårt samhälle. Hon är oerhört konkret i hur hon tar sig an problematiken och hänfaller aldrig åt teorier och allmängiltiga dogmer. Detta gör henne - i mitt tycke - till en en författare som tar fullt ansvar för vad hon förmedlar och vill uträtta.

Kristina Bäckman läste in boken och blev ingen direkt favorit. Hon har ett något sövande MammaMu-tonfall som stör mig, men som an.

I fem novelliknande serieberättelser får vi följa.. Visa hela

I fem novelliknande serieberättelser får vi följa Åsa Grennvalls persongalleri när dessa möter kärlek och ångest. Med stor smärta och insiktsfullhet berättas bland andra historien om kråkan som är deprimerad och har självskadebeteende, plåsterpojken som föddes i föräldrars försök att plåstra ihop sitt äktenskap - och mamman som genom sitt ofödda barns ögon får träffa den man som troligen inte finns.

”Det är aldrig värst sådär i början” är aldrig uttalat självbiografisk, men ger ändå känslan av att i olika grad vara detta. Och det är med en självutlämnande öppenhet, som gör ont i nästan varje bild, hon delar med sig av sin smärta och sina rädslor. Denna bok hade med lätthet kunnat få en stark femma – på gräns till jordgubbe - om inte teckningarna varit så rent ut sagt fula. Den smärta och humor som text och historia innehåller når mycket begränsat ut genom mellanstadieklotterbilderna. Teckningarna blir ett ”trots” snarare än ”tack vare” när det gäller gestaltning och förmåga att beröra läsaren. Men dessa teckningar till trots skriver Åsa djupt berörande vilket ger henne en 4a i betyg av mig.

Dexter Morgon jobbar som brottsplatstekniker vid M.. Visa hela

Dexter Morgon jobbar som brottsplatstekniker vid Miamipolisen med blodstänkanalys som specialité. Han är framgångsrik och uppskattad i sitt arbete och har en god relation med sin syster Debbie, men är i övrigt en ensamvarg. På jobbet är han social och trevlig och han ses ofta språka med grannar - men han har ingen nära vän. Orsaken är helt enkelt att han inte kan för han inte har några känslor. Han är nämligen psykopat. Och dessutom en psykopat som mördar människor. Han är dock något så unikt som en psykopatisk mördare som fått en god uppfostran av en insiktsfull och älskande far. Dexters styvfar, Harry, såg tidigt att Dexter var annorlunda och visade hur han skulle kunna kanalisera sitt behov av att spilla blod på bästa sätt för sig själv och samhället. Genom att endast mörda människor som kommit undan rättvisan men som han är helt säker på är skyldiga till bestialiska brott - gör han en stor samhällstjänst, samtidigt som han kan leva med sitt begärd att döda. Detta sätt att leva flyter på bra till den dag då Dexter - via några grymma och osannolikt sinnrika mord - blir attraherad av en annan psykopatisk mördares jobb. Han känner inte bara beundran och fascination för dennes jobb, utan blir också säker på att morden är gjorda just för att imponera - på honom. Han får en diffus känsla av att det kanske är någon han känner, eller kände - någonstans i ett dunkelt förflutet. Eller i sina dunkla drömmar.

Jeff Lindsay har skapat något så unikt som en psykopatisk mördare som vi faktiskt tycker om. Genom den hederskodex som hans fosterfar skapat åt honom begår han bara mord som vi kan tycka är rättfärdiga. Och den distanserade och torra humor som hela tiden flödar genom Dexter Morgan gör att man helt enkelt inte kan låta bli att älska honom. Hans relation med sin omgivning är både fascinerande och komisk och det är ett rent nöje att läsa böckerna om Dexter. Tv-serien som är baserad på boken blev minst lika bra, även om vissa betydelsebärande delar förändrades. Fortfarande bra - men annorlunda: vilket inte hör till vanligheten.

Nick Landrum är en inläsare som jag inte stött på tidigare men jag kan inte säga annat än att han är ett perfekt val av inläsning av boken om Dexter. Han levererar den torra humorn och boken språkliga lekfullhet på ett skönt sätt som gör ljudboksläsningen lustfylld.

Rimmade nonsensverser på temat "Om du tycker att d.. Visa hela

Rimmade nonsensverser på temat "Om du tycker att du har det jobbigt, tänk bara på ... som har det mycket värre".
Så får vi följa en rad olika osannolika och tokiga personer som har det riktigt illa. Och i förhållande till dem är du väldigt lycklig.
Minnesvärd är personen som har som jobb att bevaka den person som bevakar den person som bevakar att bina sköter sig. Han har det inte roligt.

En främling kommer till den lilla byn. Han har ett.. Visa hela

En främling kommer till den lilla byn. Han har ett ärende som oundvikligen kommer att ändra framtiden för dom alla.
Främlingen vill reda ut huruvida människan som sådan är god eller ond. Han erbjuder därför byborna tio tackor guld, på villkoret att de innan tre dagar gått har tagit livet av någon ibland sig.
Främlingen tvingar byborna att ta ställning. Ont mot gott, mängden nytta mot mängden lidande.

En demon vandrar vid främlingens sida och vi får veta att de skyddsänglar som skulle vaka över honom misslyckats med sitt uppdrag.
Godhetens räddning står till den unga fröken Prym. En kvinna vars bild av sig själv måste förändras för att hon ska kunna besegra ondskan.

"Djävulen och fröken Prym" är en bägare. Bägaren är omsorgsfullt och medvetet svarvad och konstruerad av Coelho.
I bägaren har han hällt visdom om godhet, etik och livsavgörande val. Den dramaturgiskt övertydliga berättelsen fungerar dels som en etisk tummelplats där "å ena sidan - å andra sidan"-diskussioner får fritt utlopp, och dels som en ram där kortare historier och anekdoter berättigas.
Dessa var också min största behållning medboken. De gav mig en känsla av värme och djup som historien annars hade saknat.
Så jag är tacksam över de korn av enkel visdom som trängde fram genom en ocean av moralfilosofiska orgier.

Som inläsare gjorde Mikael Persbrant en måttfull insats.
Som skådespelare är han inte känd att hålla igen och spara på krutet, men här lotsar han varsamt fram läsaren genom historiens invecklade etikdialoger.

Den förmögna redaren Lena Lundmark kraschlandar me.. Visa hela

Den förmögna redaren Lena Lundmark kraschlandar med sin luftballong i den finska ödemarken och blir undsatt av den flygande skogshuggaren Hermanni Heiskari. Som tack för detta skickar hon sin farbror Ragnar Lundmark till sin räddare, med uppdraget att se till att Hermanni får leva ett helt år i lyxliv. Eftersom Lena blivit förälskad i den egensinnige Hermanni har Ragnar också det hemliga uppdraget att lära skogshuggaren om det fina livet med dans, språkbruk och beklädnad.

Efter en tid med röj i sus och dus, där Ragnar gör sitt otillräckliga bästa för att tämja Hermanni, visar det sig att denne går och smider planer på ett finskt inbördeskrig, där den arbetslösa klassen ska resa sig mot regeringens ignorans.
Med fasa och skräck - som senare vänds till intresse - sluter både Ragnar och Lena upp bakom dessa idéer och planer då den första folkresningen i Finland på flera decennier ska ta sin början.

Arto Paasilinna är en mästare på att berätta skrönor, och ofta är det inte själva historien som berättas - utan hur den berättas - som gör honom till en ständig glädje att läsa.
Dock räcker detta inte alltid till. Ibland är idéerna för många och svaga och historierna och karaktärerna för tunna.
Denna berättelse om Hermanni Heiskari känns först som den finska obygdens svar på Nils Holgerssons underbara resa. Sedan blir det en modern version av Pygmalion för att sedan glida mellan det och någon allmän tanke om "fan man borde slå näven i bordet och göra revolution och så här skulle jag göra!".
Jag kan se Arto vid ett bord med några goda vänner, drickandes friskt och fryntligt - sitta och påta ihop revolutionära planer. Och på drucknas vis är alla idéer bra och oförutsedda händelser otänkbara.
Detta skulle kunna vara en parodi på den sortens planerande - men för det är den för allvarlig. Det skulle också kunna vara en passionerad kritik mot samhället, men för det är den för orealistisk och oseriös. Jag känner att Paasilinnas intentioner faller mellan två stolar och inte blir något alls. Och då är det berättandet som ska bära - och en lång, lång innehållsförteckning på vad som borde finnas i ett persedelmagasin i händelse av inbördeskrig, det är inte min idé om levande och inspirerande berättande.

Detta är en av Paasilinnas sämre böcker och får med nöd och näppe en tvåa.

Frej Lindqvist har läst in flera av Paasilinnas böcker. Med en findlandsvenska som utan problem växlar till Stockholmska vid behov känns han denna gång konstruerad. Det är inte nödvändigt att Paasilinna läses med finlandsvensk brytning, men så länge man tror att Frej Lindqvist har den dialekten känns det genuint. Dock spricker den känslan varje gång han växlar till att läsa svenska repliker. Frej Lindqvist brukar kännas bättre än så här.

(Läst som ljudbok.) Konstnären Basil Hallward har.. Visa hela

(Läst som ljudbok.)

Konstnären Basil Hallward har nyligen funnit en musa i den unge, oförstörde och mycket vackre Dorian Gray. Som kronan på sitt konstnärskap gör han ett porträtt av den unge Dorian.
Basils gode vän Lord Henry Wotton, som saknar allt intresse för moral, blir intresserad av ynglingens oförstördhet och bestämmer sig för omedelbart förstöra.
Genom depraverande diskussioner och fördärvlig litteratur sår han frön om att Dorian bör leva livet fullt ut och till varje pris njuta av ungdomens och skönhetens goda – för de är förgängliga och snart borta.
Dorian blir mycket riktigt förvriden av Lord Henrys prat och börjar hata ålderdomen och fulheten. I förtvivlan byter han sin själ mot att Basils tavla ska överta hans ålderdomstecken och förfall.

Till hans förfäran och glädje sker det – och berusad av sin eviga ungdom tar han steget fullt ut och störtdyker ner i narcissism och benhård egoism. Han passerar gränsen utan återvändo när en flicka tar sitt eget liv på grund av hans svek.
Han förblir ung, rosig och oskuldsfull till utseendet – men tavlan blir äldre och fulare och mer och mer märkt av ägarens ondska.

Dorian Grays porträtt är en av de klassiker som överlever tid och rum. Där idén är så stark att den kan leva sitt eget liv bortsett från tidens gång.
Men resten av boken har stannat på 1800-talet. Karaktärerna är i mitt tycke både stela, ointressanta och insiktslösa. Dorian Gray är ett klumpigt försök att utröna huruvida godhet är socialt betingat eller finns inom oss. Lord Henry är en endimensionell OscarWildeCitatsLeverantör – vars enda uppgift är att förleda Dorian Gray samt flika in med OscarWildeismer.
Och den naiva och moraliske Basil Hallward är… ja, naiv och moralisk. Inte mycket mer än så.
Hade boken berövats sin genuint genialiska idé om ett porträtt som åldras i stället för förebilden, hade den sugit.
Jag älskar Oscar Wilde, men inte Dorian Gray.

Richard Wolf ska tolka Edit Piaf, göra rösten till Scar och gå omkring i skinnbyxor på film. Han ska inte läsa Oscar Wilde. Oscar Wilde kräver snärt och underfundighet. Inte raspig dramatenautopilot.

Nobelpristagaren Imre Kertész har förbryllat sina.. Visa hela

Nobelpristagaren Imre Kertész har förbryllat sina läsare med att skriva romaner som är förvillande lika de erfarenheter alla vet att han haft (överlevare efter förintelselägret Auschwitz, censurerad journalist och författare i det diktatoriska Ungern mm.), men har konsekvent påstått att hans böcker är icke självbiografiska fiktioner.
I ”Dossier K.” samtalar Kertész med sin redaktör Zoltán Haffner om sitt liv och sitt författarskap och ofta kommer frågan upp: ”Men det du berättar nu är precis samma som du beskriver i ’Mannen utan öde’ (eller ’Galärdagbok’ eller ’Den engelska flaggan’), trots att du påstått att det är fiktion.” Och Kertész framhärdar ihärdigt att: ”Det ÄR fiktion”, och pekar sedan på några detaljer som skiljer sig från vad som verkligen hände. Just denna envetna hållning till att hans författarskap handlar om påhittad fiktion har nästan blivit ett signum för Kertész. Som jag tolkar hans liv och författarskap, efter att ha diskuterat dessa med Elinleticia samt läst Dossier K, så är denna attityd förutsättningen för överlevnad och skrivandets framgång. Attityden skapar en distans till hans traumatiska liv som gör att han kan betrakta det utifrån och lyfta fram alla känslor, minnen och upplevelser utan att dessa påverkats av all den smärta de kommer med – och nästan alltid förvrängs och färgas av. På det sätt skapar han större sanning genom att ta avstånd från det han minns. Han säger exempelvis att ”Minnen är ingen bra källa för att finna fakta.”
Kartész har på det sättet funnit ett sätt att ge oss större sanning genom att ljuga om det han minns.

Samtidigt har detta sätt att ta distans – genom att förskjuta minnen och upplevelser till en litterär sfär – troligen varit Kertész sätt att överleva och hantera sina upplevelser. Många ”överlevare” överlevde egentligen inte. Deras själ dog och kroppen levde vidare tills de slutligen tog sitt liv eller tynade bort. Flera exempel finns, även bland de mer framstående och aktiva överlevarna, som exempelvis Primo Levi. Irme Kartész är dock ett exempel på någon som lyckats hitta något sätt att finna vissa värden i livet efter Auschwitz. Litteraturen. Stundtals hittar han liv, eld och lycka. Men stundtals plågas han av depressioner och hopplöshet inför allt.

”Dossier K.” blir Kartész självbiografi. Enligt Sokrates/Platons metoder låter han sig ifrågasättas och nagelfaras av sin gode vän och redaktör Zoltán Haffner, för att på detta sätt nå sanningen. Å andra sidan upplever jag när jag läser boken att han allt som oftast undviker den väldigt elegant och konsekvent. De flesta påståenden och frågor från Haffner bemöter Kartész med vokabulära krumsprång och one-liners i sann Oscar Wilde stil. Jag älskar många av dem. Som:

”I en diktatur är varje människa, som inte sitter i fängelse, en fånge på permission.”

Men samtidigt är dessa showstoppers så uppenbart till för att imponera oss så att vi glömmer vilken fråga som ställdes och att vi faktiskt ännu inte fått svar på den. Kertész säger mycket klokt och mycket originellt. Mycket är självutlämnande, modigt och icke smickrande för hans egen person – men jag är långt från säker på att vi, trots det, får se sanningen.
Och jag är nästan helt säker på att i Irme Kertesz fall – finns inte någon sanning att hitta.

Boken lästes in på det enda sätt som egentligen är möjligt när man nedtecknat en dialog mellan två personer – av två personer. Irme Kertész repliker lästes in av Björn Granath och Zoltán Haffners av Svante Weyler. Den levande och fria dialogformen lockar givetvis till att dramatisera och leva ut – vilket båda inläsarna till viss del gör, men på ett måttfullt och fungerande sätt.

Annorlunda ABC-bok som inte bara staplar alliterat.. Visa hela

Annorlunda ABC-bok som inte bara staplar alliterationer på varandra utan erbjuder ordlekar i sann Dr. Seuss anda.

Mycket vemodig bilderbok med illustrationer av Ilo.. Visa hela

Mycket vemodig bilderbok med illustrationer av Ilon Wikland. Jag älskade denna saga när jag var liten. Jag identifierade mig med den längtande draken som flyger bort i solnedgången (och det gör jag än idag). Det här är en berättelse om att inte passa in och om frihet att få vara sig själv. Att vara barn på den tiden som berättelsen utspelar sig, kan inte alltid varit lätt. Draken kan ses som en symbol för längtan efter ett annat liv. Jag har fortfarande planer på att tatuera in min gröna lilla drake med röda ögon någonstans på kroppen - så MIG har berättelsen uppenbarligen påverkat. Men ser jag på sagan objektivt saknar den något. Den strävar efter ett större djup än den presterar. Det är orsaken till att jag bara kan ge den en fyra.

Vem behöver idag en närmare presentation av Barack.. Visa hela

Vem behöver idag en närmare presentation av Barack Obama? USAs nästa president... Och den första svarta någonsin... Med en vit mor från Kansas och en svart far från Kenya... Som vann stort mot John McCain i presidentvalet hösten 2008...
Men när valet var klart kände jag ändå vaccuum. Vem är han? Redan känns denna man som en osannolik myt, en superhjälte som inte borde kunna lyckas med det han beviserligen redan gjort.

Så för att slippa bli besviken bestämmer jag mig för att fördjupa mig i människan Barack Obama. Jag måste känna hans svagheter för att våga lita på det osannolika.
Jag läser hans biografi över hans far "Dreams from my father".
Jag läser om hans vita farföräldrar som unikt nog såg till person före färg och accepterade att dottern gifte sig med en svart, Kenyansk utbytesstudent. Och om denne Barack Obama d.ä som hade löjligt lätt för att lära, men lika svårt att hantera auktoriteter. En man som till varje pris vägrade vika sig för någon så att han - trots studier vid Harvard i USA - var försupen, utfryst och utfattig när han slutade sitt liv i en bilolycka.
Vidare berättar Obama om sina tidiga val i livet. Om hur han motvilligt studerade och kände sig mest hemma bland de kompisar som rörde sig farligt nära lagens råmärken. Oroligt sökte han sedan efter mening. Började studera och praktisera hos en folkrättsadvokat. Så smått började han finna sätten att agera i sitt jobb med att ena folk som annars var oförenliga. Men fortfarande plågades han av en inre oro som han inte kunde få bukt med. Detta höll i sig fram till dess hans faster hörde av sig och berättade om faderns dödsolycka
. Barack tog en paus i sina engagemang och reste till Kenya för att besöka sin faders grav. Väl där ställdes hans sätt att betrakta tillvaron på sin ända när han mötte sin faders släkt, den Kenyanska kulturen och Kenyansk livsstil. Och steg för steg började han förstå sig själv - hur hans egen inre oro och kamp egentligen varit hans faders. Nu upplevde han att han kunde börja söka sin egen väg, leva sitt eget liv.

"Dreams from my father" känns på många sätt splittrad. Många saker tas upp och behandlas. Rasmotsättnningar i USA, fattigdomen i Indonesien och hur en Keniansk man bygger sin stolthet. Men allt berättar egentligen samma historia: varifrån Barack Obama kommer och varför han vill det han vill? Han vill laga och hela. Föra samman det splittrade. Och hade det inte varit för att han redan lyckats göra omöjliga saker hade man kallat honom en naiv drömmare.
Jag letar efter svar i boken men hittar inga som står i proportion till mina frågor om Barack Obamas framgångar. Boken var intressant och givande - men räcker inte på långa vägar till. Den räcker som förklaring till hur en ung man fick ro med sig själv och sitt arv och kanske till och med hur han lyckades nå upp i i senaten. Men till USAs president! Det är fortfarande osannolikt efter denna bok. Jag måste helt enkelt söka vidare efter svaren på dessa frågor.

Barack Obama läste själv in sin bok och var lika oförskämt duktig på detta som på allt annat. Med opretantiös smidighet växlar han mellan inre betraktelser, burleska dialoger och skiftar sedan steglöst mellan Chicagoslang och Kenyansk engelska.
Vilka är denna mans begränsningar? Man blir rädd. På allvar. Kan han lyckas med det han säger han ska?
Om han misslyckas - eller dödas på vägen dit - vad blir konsekvensen av världens besvikelse?

Titulärrådet Goljadkin lever ett i hans mening res.. Visa hela

Titulärrådet Goljadkin lever ett i hans mening respektabelt liv. Han har en tjänare, ett gott jobb och 700 rubel i sin plånbok. Han är redo att uppvakta en vacker grevedotter och han är på väg till en prominent fest.
Detta är början på boken och höjdpunkten i Goljadkins liv. Snart blir det annorlunda. Snart går det utför. Festen blir han inte insläppt till, hans tjänare börjar svika honom och på jobbet vänder hans karriär neråt. Hans bekanta börjar baktala honom och intigrera.
Och allt detta på brund av titulärrådet Goljadkin. Alltså inte han själv. Utan den yngre Goljadkin. Hans dubbelgångare. Som ser likadan ut, heter likadant, har fått en liknande tjänst på hans arbetsplats och sägs komma från samma stad som honom. Han nästlar sig in och får alla att tycka om honom. Samtidigt sprider han illasinnade rykten om den äldre Goljadkin - den äkta Goljadkin.
Och detta trots att den äldre Goljadkin bara hade visat den nya Goljadkin tillgivenhet och omtanke. Dubbelgångaren lyckas bit för bit bryta ner orginalet Goljadkins tanke, själ och tillvaro.

Så tror jag hände. Jag vet faktiskt inte. Och det är en stor del av boken tjusning. Hela boken är starkt subjektiv. Vi följer Goljadkin paranoida tankegångar och ser det han ser. Samtidigt får man som objektiv läsare tänka: "Kan det verkligen vara så här?", "Vad är det som händer på riktigt och vad är Goljadkin fantasi. Och vad händer som resultat av Goljadkin eget inkompetenta och korkade handlande."
Goljadkin är en odräglig person. Han baktalar själv folk, men hävdar att han är rakheten och ärligheten själv. Han sviker folk men påstår att han är en rättskaffens man.
Detta förstår man på vad han säger och hur han uttrycker sig. Men samtidigt kan allt han upplever och hör inte vara inbillat.
Boken är en snårskog där Goljadkins paranoida, sårade inre är ett grumligt filter som man försöker se igenom för att förstå vad som verkligen händer. Det är en ytterst subjektiv historia, berättad av mästaren på sådan. Boken skrevs på mitten av 1800 -talet, föregick hela psykoanalysen, och känns än idag modern, fräsch och effektivt berättad.
Detta är mitt första möte med Dostorjevski, och trots att jag fick läsa boken två gånger - då ljudspåren olyckligtvis hamnat i fel ordning vid första genomlyssningen (vilket jag inte upptäckte förrän långt senare) - så fick jag mersmak. Det känns inte som en höjdarbok, men den andas latent genialitet. Det är en oerhört gedigen och logisk röra som bara en stor mästare kan komponera.

(ljudbok) I Duck City har kriget precis brutit ut... Visa hela

(ljudbok)
I Duck City har kriget precis brutit ut. Inte kriget mot den anonyma fienden i något ökenland långt borta – det kriget har pågått länge. Nä, nu har kriget mot fettman startat.
I fronten går President Pigg, uppbackad av VD:n för JVA, Jon Von Andersson.
Presidenten mäter sitt BMI varje dag och lägger ut på internet tillsammans med ett dagligt foto – för att stå i första ledet när nationen vänder sig bort från fettet.

Jon Von Anderssons företag JVA tillverkar den enda sortens fet mat som fått dispens från de nya krigslagarna – ty de är, på något sätt, ändå ganska nyttiga (och så är presidenten polare med Jon och är lite beroende av att deras samarbete fungerar). JVA:s mat distribueras även till det militära, till sjukhus och till illegala krogar.

På Jons fabrik jobbar hans brorson Kalle A. Kalle väger över 200 kilo och är beroende av insulin. Han, och hans drömkvinna Kajsa, är två av de som ligger risigt till när kriget mot fetman trappas upp. När det blir olagligt för taxibilar att ta upp feta personer – då dessa behöver motionen. När feta personer inte får köpa fet mat. När feta personer skickas till speciella bantningsläger när de överskrider en viss gräns. Men där de illegala krogarna växer upp som svampar för att, sena nätter, i skymundan tillgodose de fetas okuvliga begär på fett.

Duck City är en knivskarp kritik mot konsumtionssamhället – med fokus på den mat vi äter. De dubbla budskapen haglar ner över oss. ”Du måste vara smal och träna hårt – men vi vet att du misslyckas för du är värdelös – så trösta dig med att sitta framför tv:n och ät våra fantastiskt goda munkar.”
Med krass cynism visar Lena Andersson upp ett samhälle – dit vi är på väg, med USA i spetsen – där vi är konsumenter i första hand och människor i andra hand. Men där vi låtsas att det inte är så. Ju mer vi låter oss styras av marknaden, ju mer lurar vi oss själva att vi handlar efter ideal. Och när inte världen blir bättre, fortsätter vi vidare framåt tills vi blir extremister. Då anorexi blir ett ideal på riktigt – och den som svälter sig själv till döds betraktas som en ärorik hjälte som dog i kampen mot fettman.

Bitvis är Duck City splittrad, vilket drar ner betyget lite. Lena Andersson verkar inte kunna bestämma sig om hon vill göra djupa, förstående porträtt av människor eller satiriska karikatyrer.
Att växla mellan de olika sätten att betrakta karaktärerna hade kunnat fungera, för att få läsaren att tänka efter, men det kräver en något skickligare författare än Andersson för det.

Lena Andersson läser själv upp sin bok och levererar den journalitiskt koncist, vilket bokens kaotiska explosivitet tjänar på.

Edgar Freemantle försöker återhämta sig efter att.. Visa hela

Edgar Freemantle försöker återhämta sig efter att ha krossat halva huvudet och halva kroppen i en byggolycka.Så här långt har det inte gått bra alls. Det har snarare gått åt helvete. Okontrollerbara raserianfall har fått hans hustru att lämna honom och resten av livet känns helt meningslöst. Han bestämmer sig att ta sitt liv men blir övertalad av sin läkare att vänta. För sina döttrars skull bör han vänta åtminstone ett år och under den tiden resa bort och göra något han tycker om. Edgar Freemantle tycker om att måla. Så han hyr ett hus i Duma Key och där börjar han måla. Och han var betydligt bättre på att måla än han mindes. Han målar inte bara bra, utan genialiskt. Väldigt snabbt har hans alster jämställts med stora mästares. Och han målar inte bara genialiskt, han målar sådant han inte borde veta och sådant som ännu inte hänt. Han målar till och med sådant som händer - för att han målat det.
Och han målar en båt med en mystisk kvinna. Och han målar den om och om igen och för varje gång kommer den närmre och den bär med sig en mörk gammal hemlighet.

Duma Key tillhör de av Stephen Kings böcker där människans inre står i fokus. Visst finns det farliga monster, övernaturligheter och skräckmoment - men det är i min mening inte det som bär denna bok framåt. Det är inte skräckens klassiska dramaturgi som ligger till grund här, utan den oförutsägbara - men fullständigt övertygande - dramaturgin i att följa en människa i förändring.
Precis som det ska vara i en riktigt levande bok är det inte självklart vad som är huvudtemat eller den "riktiga" tolkningen. Jag ser en historia om språkets betydelse. Hur människan formar sin tillvaro genom de ord man sätter på olika saker och känslor - och vad som händer när man förlorar sitt språk. Det är också en historia om att hantera djup sorg. Att förtvivla. Att försöka förstå. Att hitta mening när livet känns meningslöst. Att bli hel när man varit trasig.

Jag läste denna ljudbok på engelska och den lästes in med en perfekt blandning av krass hårdhet och mjuk ömhet av den amerikanske skådespelaren John Slattery.

Dynamisk psykiatri har utkommit i ett antal upplag.. Visa hela

Dynamisk psykiatri har utkommit i ett antal upplagor och under flera år använts flitigt av utbildningar i psykologi. Det som jag tror gör detta till en stark introduktion till psykiatri är dels att den just uppdaterats regelbundet med det senaste inom psykiatrisk forskning och dels att den känns relativt heltäckande; både vad det gäller de psykiska problem som tas upp och olika behandlingsmetoder. De psykiska problem som diskuteras är allt från anorexi och depressioner till sexuella avvikelser och kulturellt baserade avvikelser. Behandlingsmetoderna innefattar både psykoterapi, KBT och hypnos.
Johan Cullberg och hans medförfattare känns försvarbart öppna och fördomsfria i sin hållning till olika grupper av patienter och förespråkar en sympatisk, förstående och inkännande attityd för att kunna nå bästa resultat. Det är centralt inom dynamisk psykiatri att nå förståelse för patientens föreställningsvärld och hur dennes liv sett ut och vad som lett fram till att forma den person som nu har problem.
I ”Dynamisk psykiatri” spelar även medicineringen en stor roll. Cullberg går i boken igenom vilka mediciner, i vilka doser, han anser lämpligt för olika psykiska problem. Han trycker starkt på att den mesta effektiva psykiatriska behandling är en växelverkan mellan terapi och medicin. Ibland räcker inte det ena och ibland skadar det andra mer än det hjälper.

”Dynamisk psykiatri” känns överlag som en lärbok som vill berätta hur det borde vara. Under de omständigheter då resurserna finns, myndigheter och psykiatriker runt om i landet förstår att de metoder Cullberg förespråkar är de bästa och att öppenheten och kompetensen är allområdande – så skulle Svenska folket i stort sett slippa må dåligt.
Det är den bild jag känner Cullberg målar upp och på många sätt tror jag på honom. Han är kompetent och empatisk. Och han kämpar för att förändra psykiatrin i Sverige. Men när man har sett hur det ser ut känns hans mål som utopier. Men jag uppskattar att han finns och kämpar för detta och ändå har uträttat mycket, mycket. Utan kämparglöd som hans hade nog psykiatrin i Sverige varit många resor värre.

Ska jag hitta något konkret att kritisera i ”Dynamisk psykiatri” så är det inställningen till homosexualitet. Att homosexualitet som läggning tas upp i sammanhanget ”sexuell avvikelse”. Att tala om homosexualitet i psykiatriska sammanhang kan jag se relevans i om det handlar om hur den homosexuelle ska lära sig acceptera sin läggning och hantera sin omgivnings värderingar. Men här uttrycks på flera ställen möjligheten att homosexualitet är ett psykologiskt val för att hantera vissa inre psykologiska konflikter.

Troligen har Cullberg blivit starkt kritiserad för detta då han inför 2002 års utgåva skickade ett exemplar till HOMO för utlåtande. Hans Ytterberg på HOMO svarade i ett öppet brev till Cullberg och belyste precis dessa saker. Tyvärr vet jag inte om dessa partier i boken sedan reviderades – då den upplaga jag läste var från 1999. Men att Cullberg tagit kritiken på allvar genom att låta en objektiv och insatt instans granska verket känns ändå mycket seriöst och positivt.
Sammanfattningsvis är det en mycket upplysande och givande bok och jag vill ge den en stark fyra.

Örjan Blix läser in boken på ett mycket tillfredställande sätt.

Barnen där Alfons bor har tillsammans byggt en trä.. Visa hela

Barnen där Alfons bor har tillsammans byggt en trädkoja. Till dörren har de satt en kedja med ett lås som låses upp med en silvrig nyckel. I går var det Alfons som gick sist från kojan. Idag är nyckeln borta. Milla är säker på att Alfons har stulit den. Och en efter en börjar alla de andra barnen tro det också. Alla börjar se på Alfons som tjuv-Alfons – trots att han bedyrar att han inte tagit nyckeln.

”Där går tjuv-Alfons” tar upp ett vanligt problem på det där djupare sättet som Bergström kan vara så bra på. Inte bara känslan av att vara utanför tas upp i den här boken, utan också vad utanförskapet har för följder.
Alfons känner sig som om han inte finns och hela hans tid går åt till att tvivla på sig själv och vem han är.
Det är en otäck bok. Och djup i all sin enkelhet.

När den före detta hustrumisshandlande polisen Joc.. Visa hela

När den före detta hustrumisshandlande polisen Jocke Lind suttit i fängelse i ett år för mordet på sin fru Louise flyttar den arbetslöse journalisten Maria Allende in i Jockes gamla hus, ovetandes om vilka hemskheter där begåtts. När hon väl får vetskapen kan hon inte släppa det utan börjar rota vidare. Hon lever och andas Louise Lind - med en gnagande känsla av att något är fel.

Samtidigt pågår en uppmärksammad rättegång kring ett hedersmord med åklagare Madelene Edwards vid rodret för brottsundersökningen, med polisen Mats Hjörne som brottsutredare. Det var även de som skötte åtalet som satte besten Jocke Lind i fängelse.

Katarina Wennstam gjorde sig först känd som förkämpen för våldtäktsoffer i de lysande böckerna "Flickan och skulden” och ”En vanlig våldtäktsman” där hon satte fokus på hur en svajigt formulerad lag överlämnar våldtäktsoffer i lagens uttolkares våld. Och dessa har alltid en tendens att tolka till mannens fördel och skuldbelägga kvinnan. ”Hon hade ju utmanande klädsel på sig”, ”Hon var ju full”, ”Hon har ju ett väldigt vidlyftigt leverne” – brukar vara kommentarer som verkar berättiga dådet eller förmildra förövarens skuld i en våldtäkt.

”Smuts” var Wennstams första skönlitterära bok och var enligt mig mindre lyckad. Den kändes sval och oangelägen – efter man läst hennes tidigare böcker. Med ”Dödergök” tycker jag dock att Wennstam lyckats. Hennes patos har följt med in i den skönlitterära världen och hennes karaktärer känns levande, fulla av fel men värda att älskas – precis som det ska vara.
Framförallt uppskattar jag Wennstams sätt att skriva en deckare med sina egna – och andras – fördomar som rökridå. När deckarförfattare vanligen använder dramaturgi och logiska finter för att dölja sanningen för läsaren - så att man i slutraderna, när sanningen uppdagas, känner sig korkad och nöjd - använder Wennstam fördomar. Och precis när man tycker man tänker fördomsfritt vänder Wennstam på perspektiven och avslöjar nya fördomar hos en själv. Och i slutraderna känner jag mig korkad, djupt oroad över sakers tillstånd – och nöjd. Dock tyckte jag hon kunde låtit bli att ha med en klassisk aktionavslutning – som enligt mig förtar en del av den gnagande oro som boken annars lämnat. Det växande frö av eftertanke som jag oförstört kunde tagit med mig, blev nu tillknullat av en ”hey-what-the-fuck-you-motherfucker”-slutscen som boken klarat sig mycket bra utan.

Angela Kovács läste in boken på ett mycket bra sätt. Greppet att låta Jocke Linds ”dagboksanteckningar från fängelset” läsas av Magnus Krepper är något som jag vanligtvis inte skulle varit speciellt förtjust i, men som ändå fungerade här.

Nioåriga Scout växer upp i en idyllisk småstad i a.. Visa hela

Nioåriga Scout växer upp i en idyllisk småstad i amerikanska södern. Verkligheten är lättförståelig och inrutad fram tills allt ställs på ända då en svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. Scouts pappa, som är advokat, tar hand om den svarte mannens försvar och trots överväldigande bevis för dennes oskuld blir han dömd och kort därefter dödad under mystiska omständigheter. Scout blir samtidigt utsatt för rasistiska människors förakt inför det faktum att hennes pappa försvarar en svarting. Det är mycket hat och känslor för en liten tjej att hantera – som redan har fullt upp att vara barn.
När boken kom ut 1960 var den rykande aktuell och gjorde stora rubriker. Trots att boken utspelade sig 30 år tidigare var det många som upprördes över innehållet – på ett eller annat sätt. Boken har skapat två läger som tycker extremt olika om den. Det ena lägret upphöjer boken som 1900-talets bästa bok som bör läsas av alla och envar. Dessa har propagerat för att boken ska ingå i alla barns kurslitteratur. Det andra lägret vill tvärtom bannlysa boken från klassrummen.
Det sorgliga med ”To kill a mockingbird” är att känslorna kring den är lika stora idag som för 50 år sedan när den kom ut. Det gör den lika aktuell och viktig.
Mitt eget intryck av boken är att den känns lite föråldrad. Grundtanken känns inte ny och inte jättespännande. Men detta fenomen är vanligt för många klassiker. En bok var först och vände upp och ner på föreställningar – sedan följde många efter och förfinade tanke och idé. Även om jag berördes av den ömhet som rådde i Scouts familj och den kärlek hon omgavs av, blev jag överlag relativt oberörd av berättelsen. Möjligen är det för att jag läst så mycket litteratur om judeförföljelse under andra världskriget att denna historia känns relativt marginell. Dock är det en mycket intressant parallell att många av de karaktärer i boken som betraktar den svarte mannen som en mindre värd, rättslös varelse samtidigt förfasar sig över nazisternas attityd gentemot judarna i Tyskland.
Detta är en bra bok, men för en Svensk läsare mindre intressant än tillexempel en bok som Majgull Axelssons ”Långt borta från Nifelheim” som behandlar den attityd som Svenskar av idag har på den tredje världens människor som mindre värda i stort behov av vår hjälp och välvilja.

Boken läses in av Sissy Spacek med en oerhört ömsint och mjuk sydstatsdialekt som gör läsningen mycket angenäm.

Carolina Gynning blev riksvåp i och med sitt delta.. Visa hela

Carolina Gynning blev riksvåp i och med sitt deltagande i dokusåpan Big Brother. För hela journalistkåren och stora delar av sverige blev hon: Bimbon. Hon var blond, hade silikonbröst, hade sex inför kameran och ville till varje pris festa.
Men samtidigt blev hon också en idol för tusentals unga tjejer. En symbol för en tjej som vågar ta för sig och skiter i vad folk tycker och tänker om henne.

I "Ego girl" - Carolinas självbiografi, skriven tillsammans med frilansjournalisten Ingrid Carlqvist - vill hon ge sin egen bild av sitt liv och sin tid i Big Brother huset. Där hennes skandalomsusade uppträde i huset faktiskt var hennes sätt att koppla av och varva ner. Hennes sätt att hitta sig själv och på kuppen sluta med droger.

När jag läser om Carolinas liv i Milano, London och Aten så tror jag faktiskt på henne. Big Brother var hennes rehabilitering ifrån knark och fester på löpande band - och hade hon inte redan varit så förtjust i lösa sexuella relationer hade hon säkerligen blivit utnyttjad på de mest vidriga sätt.
Big Brother var ett steg mot ett sundare sätt att leva (!!!!)

Men hur mycket Carolina än vill påskina att hon nu vunnit ny insikt i livet och har landat med alla fyra tryggt på marken - så tycker jag mig läsa mellan raderna att det inte alls är så. Hennes argument kring varför det är feministiskt korrekt att skaffa silokonbröst känns mer som en efterkonstruktion än som en realitet. "Jag har silikonbröst och vill vara feminist - därför är det feministiskt att ha silikonbröst".
Och hela hennes bok är full av sådana logiska kullerbyttor - som en person, som faktiskt inte har rett ut allting med sig själv, får dras med.

Kom tillbaks om fyrtio år och skriv en ny biografi, då tror jag att den kommer att se väldigt annorlunda ut. Å andra sidan - vem skulle köpa den boken om fyrtio år? För vem minns Carolina Gynning då?

Namnet Einstein har idag blivit ett namn som förkn.. Visa hela

Namnet Einstein har idag blivit ett namn som förknippas med genialitet och högt intellekt. Man behöver bara säga: ”Du är en riktigt Einstein” så förstår man vad som avses: ”Du är allt smart du.” Att den tyska juden Albert Einstein blev Einstein med hela världen har sina orsaker – inte bara genom de vetenskapliga landvinningar han bidrog med genom sin relativitetsteori, utan även genom att vara den mediala ikon han själv tillät att man gjorde av honom.
Med sitt toviga vita hår, sin frodiga mustasch och ett lätt förvirrat och jovialiskt uttryck – både skapade han och bekräftade han den bild som finns av en tvättäkta genialisk vetenskapsman. Under sin karriär ställde han ofta upp på att fotograferas och spelade gärna med i det mediala spelet sär han ofta sågs i sammanhang som exempelvis filmpremiärer tillsammans med Charlie Chaplin. Han älskade att sprida aforismer omkring sig och att försöka översätta sina avancerade teorier till förståeliga analogier och exempel. Det var också dessa exempel som la grunden för hans eget teoribildande. Det var en tanke han fick när han som mycket ung cyklade bredvid ett tåg – som var starten till hela hans vetenskapliga strävanden. Som vetenskapsman gjorde han inget mindre än skrev om reglerna för hela vår fysiska tillvaro. Sedan 1600-talet hade vetenskapen grundat sitt arbete på Newtons teorier om tyngdlagen. Enligt dessa var tiden en stabil konstant. Dock fanns det vissa fenomen som inte gick att förklara. Som ljusets krökning kring planeter. Einstein bevisade genom sina teorier att både ljus och tid påverkades av gravitation. Einstein förutsåg svarta hål, flera decennier innan dessa hade observerats.

Walter Isaacson har som författare i huvudsak skrivit biografier av framstående män som Benjamin Franklin, Henry Kissinger och Albert Einstein. Hans pågående projekt är en bok om Apples grundare Steve Jobs. Jag upplever Isaacson som en person som vare sig går vilse i vetenskapen eller i privatlivet. På ett väl avvägt sätt avverkar han varje period i Einsteins liv med en bra balans mellan olika viktiga moment – så att man får en känsla av vad som påverkade Einsteins liv åt olika håll. Både fördelar och nackdelar i hans liv lyfts fram – i ett uppenbart försök att ge en objektiv men personlig bild av vetenskapsmannen och människan Einstein.
Trots att Einstein dog 1955 sträcker sig biografin ända in på 2000-talet då vetenskapsmannens hjärna stals av hans obducent och råkade ut för äventyr långt efter dess ägares död. Obducenten såg det som sin livsuppgift att se till att Einsteins hjärna användes på bästa sätt. Bit för bit har denne skalat av små bitar och skickat till olika vetenskapsmän och forskare som ansökt om det – i försök att utröna om Einsteins hjärna på något sätt var unik.
Så vitt någon kunnat se var den inte den. Åtminstone inte rent fysiskt.
Men att den var unik – när den satt där den skulle – finns det nog ingen som kan ifrågasätta.

Erik Linderhamn läste in denna ljudbok på ett trevligt och bra sätt.

Eklips gemensamma tema är egentligen bara att mate.. Visa hela

Eklips gemensamma tema är egentligen bara att materialet producerades till största delen under 2005. I övrigt inget tema eller styrsel.
Men det är inget jag saknar heller. I Lindströms produktion står varje bild för sig själv, så då är det skönare att få en samling av det bästa än att få en samling på ett specifikt tema.

Som vanligt är Lindström oförskämd, elak, över gränsen. Flera gånger ler man, då och då skrattar man högt. Aldrig är jag uttråkad. Dock ställer jag mig tveksam till vissa återkommande teman. Ungefär som musikvärldens ”variationer” där ett tema tas om och om igen, men med små variationer.

Dels finner vi olika sorters personer som kommer till himmelen och finner att Gud inte var den de trodde och de säger: ”Åh, herre Gud.
Sedan har vi bäbisen som lemlästar en hund när mamman i bakgrunden säger till en väninna: ”Och så är det en så himla barnkär ras också”.
Och fågeln som nyser och omgivningen som får fågelinfluensapanik.

Genomgående är första versionen roligast. Även om någon av de senare versionerna egentligen är roligare, så blir de tama när man känner att det är en upprepning. Välj ut den bästa och sålla resten känner jag.

Ett mord begås på ett boende för utsatta flickor... Visa hela

Ett mord begås på ett boende för utsatta flickor. Föreståndarinnan har blivit hänsynslöst slaktad med en yxa ute i vedskjulet. I hysterien som följer är det ingen som märker att en av flickorna försvunnit och att en har gått och lagt sig - dränkt i blod. Misstankarna faller genast på henne. Men kriminalkommisarie Juha ..., som egentligen inte har med fallet att göra, känner att något är väldigt väldigt fel och börjar gräva djupare i indicier och flickornas sargade själar för att hitta sanningen bakom mordet.

Författarduon bakom Lars Kepler har - i mitt tycke - växt till sig för varje bok de skrivit. Hypnotisören var jag inte speciellt imponerad av, medan jag tyckte mycket om Paganinikontraktet. Med Eldvittnet har de tagit ett steg längre. Personbeskrivningarna känns mer angelägna och historien har ett patos som ligger bortom att bara skriva en spännande deckare. Dock är de lite för duktiga på att brodera en dramaturgiskt korrekt historia. Så duktiga att det blir för tydligt om man är allmänt medveten om hur en effektiv historia ska berättas. Vilket känns synd. Framförallt då boken - efter mordet är utrett i slutet - fortsätter i ytterligare ett par kapitel, med en upptrappning till en uppföljare. Det känns faktiskt ganska billigt att lägga det så övertydligt i slutet av en bok. Det känns som att få läsa en trailer om den kommande boken - och det sänker lite den nuvarande boken.

Jonas Malmsjö är en duktig inläsare som jag lyssnar på med stort nöje.

Elva minuter sägs det genomsnittliga samlaget ta... Visa hela

Elva minuter sägs det genomsnittliga samlaget ta. Men ett genomsnittligt samlag är inget som Maria någonsin strävat efter. I sina tonår söker hon den stormande förälskelsen och kärleken som ska vara livet ut - sex är inget som finns med i bilden. I sin ungdom har hon redan gett upp kärleken - och ännu mer sex - och viger sitt liv åt äventyret. En veckas spännande semester i Rio De Janeiro utvecklas snabbt till en danskarriär i Genevé - och landar väldigt hastigt i en tillvaro som lyxprostituerad på Geneves bästa bordell.
Som ambivalent till kärlek och sex blir Maria helprofessionell och går in för att bli bäst på det hon gör. Hon vill tjäna pengar för att förverkliga andra drömmar.
Hon studerar på ett kliniskt sätt sexualkunskap, psykologi och annat som hon föreställer sig ska göra henne bättre på sex.
På detta sätt fortgår det tills hon möter konstnären Ralf som även han fått en väldigt avmätt relation till sex. Han anlitar Maria för att "rädda" honom, men i själva verket påbörjar de en resa tillsammans där de har möjlighet att rädda varandra och uppleva känslor - starkare än de någonsin tidigare upplevt.

Paulo Coelho har med ”Elva minuter” tagit sig an ämnet sex. I sitt efterord berättar han att han valde att berätta utifrån sexets smutsigaste vinkel -prostitutionen - för att därmed kunna inbegripa allt och gå in på djupet. Och Coelho lyckas delvis med det. Just på grund av detta val blir ”Elva minuter” mer än ett tantsnuskäventyr. Historien berättar att vägen till stor kärlek kan gå via hopplöshet, sadomasochism och krossade drömmar. Det är genom prövning man finner sanningen.

Jag minns att jag, när jag läste ”Alkemisten” för flera år sedan blev inspirerad och kände att jag fick lära mig något nytt. Det var länge sedan och jag tror att min boksmak ändrats en del under åren. För även om ”Elva minuter” - i min smak - var mycket bättre än Alkemisten, så kan jag inte ge denna bok mer än en svag 4a. Trots det djup och mörker som Coelho lyckats få fram tyckte jag ändå den kändes lite platt. Jag upplevde inte jag kom in i någons smärta genom de ganska högtravande och sumeriska beskrivningarna. Det var exakta och ärliga beskrivningar, men trots stor passion och lidelse, alltid distanserat kyliga.

Stefan Sauk läste in boken och kunde i mitt tycke tyglat sin lust att gestalta och göra röster. Det var aningen irriterande i en annars bra inläsning

Katie har slutligen fått nog av Davids negativa oc.. Visa hela

Katie har slutligen fått nog av Davids negativa och bittra syn på livet och äktenskapet och bestämmer sig för att hon vill skiljas. David vägrar. Hon ingår i hans krig mot allting och behöver deras dagliga strid för att kunna upprätthålla detta. Katie drar sitt triumfkort; hon har varit otrogen. Och David tar sig en funderare. Under sina funderingar, och som ett led i att irritera sin praktiserande läkarhustru, går David till den flummige helaren Goodnwes med sin onda rygg. Han kommer tillbaks helad. Nästa gång går han till Goodnews med sin bittra själ. Och han kommer tillbaks helad.

Plötsligt kan Katie kryssa av alla punkter på sin önskelista för hur David borde vara och inser att det egentligen inte var vad hon önskade. Nya påfrestningar kommer av att ha en man som av allmän medmänsklighet bjuder in uteliggare och driver en kampanj att hela bostadsområdet ska göra detsamma.
Tillsammans med Goodnews börjar David ställa alla borgerliga och bekväma föreställningar på sin spets. Katie tvingas acceptera att hon kanske inte är en god människa - trots att hon är praktiserande läkare. På slutändan kanske hon är egoistisk, bekväm och ser sig själv som mycket bättre än de flesta. Och kommer att börja sakna den gamle bittre David i vars sällskap hon alltid kände sig som en god människa.

"En god människa" är väldigt annorlunda från Nicks Hornbys tidigare böcker. Den ställer mer allmäna och samtidigt djupare frågor. Detta på bekostnad av den komik man annars förknippar med Hornbys författarskap. Frågeställningarna är intressanta och gestaltningen av "vad skulle hända i en hustru om en äkta man i ett ögonblick skulle förvandlas från natt till dag" - blir bitvis dråpliga och bitvis dramatiska.

Överlag kan jag dock sakna ett ytterligare djup. Det blir för mycket av ett tankeexperiment och för lite fokus på vad som egentligen händer i människorna. Ambitionen är dock god även där - men räcker inte till i förhållande till frågorna som ställs.

Läsupplevelsen är dock god och jag sällar mig inte till de som tog emot "En god människa" med besvikelse. Det är en annorlunda bok av författaren, men definitivt läsvärd.

Kerstin Andersson gör ett bra jobb som inläsare.

Ann Heberlein är doktor i etik vid Lunds universit.. Visa hela

Ann Heberlein är doktor i etik vid Lunds universitet och har synts med jämna mellanrum i debattsammanhang. Framför allt är det hennes böcker som gjort henne till ett känt namn när man pratar om moral och etik. Hennes självbiografiska "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", skapade stor uppmärksamhet då hon tog upp sin egen ångest och ofta förekommande dödslängtan och hur hon tampats etiskt kring denna fråga. Hon anser det moraliskt oförsvarligt att ta sitt eget liv när man en gång blivit förälder och har ansvar för sina barn. I "En liten bok om ondska" försöker hon lyfta på och titta under stenarna kring begreppet ondska. Med sin obarmhärtigt rättframma logik ifrågasätter hon båda ytterligheterna i debatten. Den ena sidan hävdar att vissa människor är onda monster som är omöjliga att förstå och vars människovärde är obefintligt. Den andra säger att alla människor i grunden är goda och att de handlingar de begår ofta kan härledas till olyckliga omständigheter. Båda dessa förhållningssätt, hävdar Heberlein, är farliga då de fråntar individen ansvaret för sina handlingar. Hon försöker fokusera vår uppmärksamhet på den onda handlingen snarare den onda personen. Ondska och godhet finns i någon form i oss alla, men vi har själva att ta ansvar för vilka handlingar vi begår. I boken går hon igen några exempel där ondska ofta har diskuterats; förintelsen, det forna Jugoslavien, barnamörderskan Mary Bell - som själv var ett barn, Anders Eklund, Josef Fritzl och så vidare.

"En liten bok om ondska" går helt i linje med Heberleins tidigare diskussioner kring det personliga ansvaret och boken handlar väl egentligen snarare om det än om ondskan i sig. I Ann Heberleins världsbild framstår ondska snarare som en etikett vi sätter på företeelser som vi inte vill förstå och än mindre befatta oss med - än något som verkligen existerar. Det är vår rädsla för att ta vårt ansvar som kritiseras och vår ovilja att göra det som behövs för att minimera det vi väljer att betrakta som ondska. Utifrån den betraktelsen kan man sammanfatta Ann Heberleins bok med Martin Luther Kings citat: "Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad."

Anna Godenius läser in boken och gör det bra.

Brobyggnadsingenjör Akseli Jaatinen anländer till.. Visa hela

Brobyggnadsingenjör Akseli Jaatinen anländer till Granbacka i egenskap av konstruktör av kommunens nya betongbro. Välrenommerad, trots okonventionella metoder, sätter han igång med arbetet.
Okonventionell? Ja, han klär sig inte efter sin utbildning precis. Ingenjör som går klädd i arbetarkläder, om han går klädd alls. Nä, han kan mycket väl få för sig att klä av sig naken och bada i ån. Och han han verkar inte tänka på vem han umgås med. Både kreti och pleti går bra när han gör sig gemen med sina arbetare. Som han för övrigt låter sitta och lata sig och supa i oredliga fylleslag.
Flera kommuninvånare stör sig på Jaatinens metoder och sätt att vara. Och det som sticker värst i ögonen är att ingenjören ser ut att få ihop en riktigt bra bro, och på kortare tid än planerat. Detta måste till varje pris stoppas. Och i spetsen går kyrkoherden, kommunordföranden, den lokale polismannen samt andra moralens väktare och sedernas herdar.
Slutresultatet är att de får Jaatinen avskedad samma dag som den ytterst förträffliga bron invigs. Orsak? Allt det ovannämnda, plus ett par skändliga kvinnoaffärer.
Slagen, men inte besegrad, åker Jaatinen hem till Helsingfors. Men bara en kort tid. Snart återvänder han till Granbacka. Med planer, idéer och en spektakulär hämnd som ska förgöra vissa och frälsa andra.

”En lycklig man” gör mig glad. Det är en enkel krusidullfri bok. En bra hämndhistoria är aldrig fel. Men ovanligt i denna bok är att de goda inte är alltigenom goda. De har sina brister, fel och skavanker. Och de onda är egentligen inte onda. Bara osedvanligt fega, korkade och inskränkta. Precis som osedvanligt fega, korkade och inskränkta människor är.
Författaren hävdar i ett efterord att allt är sant. Aksel Jaatinen finns på riktigt och författaren har bara nedtecknat historien.
Det tror jag så mycket jag vill på.
Jag skiter föresten i vilket. Det är en bra historia och jag tyckte riktigt mycket om den.

Som ljudbok fungerade ”En lycklig man” mycket bra, med Frej Lindqvists finlandssvenska brytning. Han förmedlade bokens känsla bra, utan att dra på för höga växlar.

När boken börjar har Sicilianska maffian redan lön.. Visa hela

När boken börjar har Sicilianska maffian redan lönnmördat Hamiltons fru Tessie och hans dotter. För att hålla hans tankar borta från sorgen – och för att han är så satans kompetent – gör regeringen honom till ny SÄPO-chef. Boken blir därefter en jämn blandning av Hamilton som gör rent hus med gammal inkompetens i SÄPO-korridorerna, Hamilton som avvecklar sitt sociala liv, Hamilton som reser till Ryssland för att vittna till förmån för sin gode vän Jurij Tjivartsjev samt agerar informationskanal i jakten på en ny lasermannen.

Boken börjar med en känsla av att inledningen saknas. Mordet på Tessie har redan skett och händelsen refereras till som om detta har kommit läsaren till del och att vi nu bara tittar tillbaks lite. En annorlunda berättarteknik som tyvärr inte fungerar. ”I hennes majestäts tjänst” var rörig och splittrad och ”En medborgare…” inte bara fortsätter utan blir värre i detta avseende. Det känns som om det inte finns mer att berätta om Hamilton, men Guillou berättar i alla fall. Därför blir det en salig blandning av olika karaktärer och trådar som egentligen inte passar ihop och jag har inte en aning om vart boken är på väg. Jag vet bara att detta är sista boken i serien och att det därför kommer att sluta på något mer definitivt sätt. Den sämsta boken i serien.
Cool detalj att Kurt Wallandet vid Ystadspolisen utreder mordet på Hamiltons mamma.

Thomas Bolme läser in boken med sin sedvanliga bravur.

Katarina Wennstam har i sin bok haft som mål att f.. Visa hela

Katarina Wennstam har i sin bok haft som mål att förstå våldtäktsmannen och avliva myten om att den typiske förövaren är en suspekt, galen, utslagen, känslomässigt instabil man med invandrarbakgrund från samhällets bottenskikt. För enligt Katarina Wennstams undersökningar är förövaren lika ofta en genomsvensk, genomtrevlig, välartad, ung och snygg kille från en bra familj.

Katarina vill även lyfta fram att våldtäckt är lika illa på en promiskuös, prostituerad, drogberoende kvinna - på väg hem från en blöt fest - som på en förvärvsarbetande trebarnsmamma på väg hem från arbetet. Något som allmänheten inte verkar hålla med om, vilket påverkar förövarnas syn på sig själva och sina handlingar: "Man kan inte våldta en hora och en hora är en kvinna som följer med en främmande man hem.”

Den största boven i dramat är samhällets syn på offer och förövare. Hur en välrenommerad it-konsults handlingar kan vara lika grymma som en kriminellt belastad invandrarkille. Men samhället kan fria och urskulda den välrenommerade och fälla och fördöma invandrarkillen.

Katarina tar upp flera fall där det varit på detta sätt, och hur massmedia strukit under och bekräftat domarna med tjock understrykningspenna.
Folk verkar inte vilja veta att förövaren kan vara vanlig - nästan som dom. De behöver sitt monster. Och massmedia ger det till dom.

Katarina Wennstam ger en mycket nyanserad och fördomsfri bild av våldtäktsmannen. Fördomsfri då hon berättar om sina egna fördomar och om hur hon fått dem överbevisade.

Katarina är ingen förståsigpåare som berättar för läsaren hur det är. Hon är en journalist som, precis som vi alla, inte förstår – men som har bestämt sig för att ta reda på. Och denna hennes strävan följer vi i boken. Hon träffar och intervjuar unga förövare och följer deras väg till självrannsakan eller evig självförnekelse. Hon går in - oförmögen att inte döma, men fullt villig att försöka låta bli. Villig att låta de unga våldtäktsmännen berätta sin historia, visa sin mänsklighet, visa sin vanlighet.
Och hon gör det som massmedia inte gör. Hon visar att våldtäktsmannen kan vara vem som helst. Och det gör oss alla väldigt obehagliga till mods.

Katarina Wennstam läser själv in sin bok och gör ett bra jobb och lämnar inte så mycket mer att önska.

Will har precis fyllt 11 år när han får reda på at.. Visa hela

Will har precis fyllt 11 år när han får reda på att han är en av ”de gamle”. Han tillhör de goda är den som ska samla ihop de sju objekt som behövs för att bekämpa ondskan. Han får lära sig vad hans krafter kan göra samtidigt som han förflyttas fram och tillbaks i tiden för att utföra sitt uppdrag.

”En ring av järn” börjar bra med en suggestiv känsla av onämnbar ondska och huvudpersonens utsatthet. Men sedan får man se ondskan och den var inte så hemsk. Det är en svart ryttare som dyker upp lite och då och då och av någon orsak aldrig lyckas få tag på Will, även om jag aldrig förstår varför. Kanske för att den snälle gammelgamle alltid dyker upp och fixar skivan med ljusblixtar och fanfarer - vilket förtar poängen av "utsatt hjälte som kämpar mot alla ods".
Jag blev dock förtjust i tidsparadoxerna som ger lite originalitet till den annars glåmiga historien. Det, tillsammans med den starka början, höjer betyget något.

I Ellery Queens fiktiva värld existerade verkligen.. Visa hela

I Ellery Queens fiktiva värld existerade verkligen Sherlock Holmes och Dr Watson. Och i bokens inledning får Ellery i sin hand ett manus, som påstås återge den sanna historien om hur Sherlock Holmes stoppar och avslöjar Jack the Rippers sanna identitet i 1880-talets London.
Parallellt med hur vi i modern tid följer sökandet efter vem som skickade manuskriptet till Ellery, följer vi Holmes och Watson i sökandet efter vem som sände dom ett etui med kirurgverktyg – vilket i förlängningen ska leda dom till Jack the Ripper.

En bit in i boken slog det mig att jag kände igen historien. Men bara den delen som handlade om Sherlock Holmes. De partier Ellery Queen var med i kändes obekanta.
Jag gick ut på Internet för att undersöka om boken eventuellt gjorts om till film. Och i och med det började ett komplicerat letande som var nästan lika mycket deckarpussel som själva intrigen i boken.
I vanliga fall döljer sig bakom pseudonymen Ellery Queen de två kusinerna Frederick Dannay och Manfred B. Lee. Men i detta fall dolde sig hela sex författare bakom namnet. Så här ser det ut:

1965 hade filmen ”A study in terror” premiär på biograferna. Bröderna Derek och Donald Ford gjorde en pastisch på Arthur Conan Doyles skapelse Sherlock Holmes. Historien var en ren Sherlockhistoria utan några moderna inslag.
Året efter tog sig kusinerna Frederick Dannay och Manfred B. Lee an historien och adapterade filmen till bok. Dock ändrade de strukturen rejält då de skrev in Ellery Queen i modern tid och förlade upplösningen 80 år efter mördarjakten.
Dock skrev de själva bara nutidspartierna. För att skriva Sherlock Holmespartierna tog de in författaren Paul W. Fairman. Och där har vi totalt sex författare.

Med så många kockar borde det bli en bedrövlig soppa. Speciellt om man betänker att författarna till filmmanuset i vanliga fall skrev b-filmer på löpande band.
Men boken känns helgjuten. Och den inskrivna Ellery Queen i modern tid känns självklar och naturlig. Han får leverera upplösningen, utan att frånta Sherlock Holmes äran att ha löst ett mysterium.

Historien i sig är en ganska klassisk vem-gjorde-det. Dock kom den sista tvisten inte som en överraskning då boken, utan den, hade varit ganska medioker. Men den är mycket elegant sammansatt och tidsglappet på 80 år mellan mord och upplösning förhöjer känslan.

Cina Holmberg berättar i sin bok "Enkel resa med r.. Visa hela

Cina Holmberg berättar i sin bok "Enkel resa med retur" inledningsvis om sin lyckliga barndom i Ungern. Hur hon levde med sin mamma och pappa som drev lanthandel, den goda sammanhållningen i samhället och grannar vars barn hon lekte med och passade. Hon levde ett liv med vardagens glädje och sorger, som när hennes två systrar drunknade och hur hon - med sin mammas hjälp - fick lära sig att hantera sorg och smärta.
Sedan kom Ungerns egna små nazister - Pilkorsarna - och började tränga sig på och vardagen förändrades. I snabbt tempo berättar Cina om gettoiseringen av judar, om transporten till Auschwitz, om de hårda förhållandena och hur hon fick komma därifrån för att jobba på en fabrik. Och sedan om tiden fram till befrielsen med Folke Bernadottes Vita bussar, bara minuterna före hon skulle blivit avrättad.
Därefter fortsätter hon berätta om sitt liv efter hon anlänt till Sverige och åren fram till nutid.

"Enkel resa med retur" är en mycket kort bok, skriven med ett mycket enkelt språk. Ljudboken läser Cina in själv på knagglig Svenska. Detta är en livsskildrig med mellanlandning i det traumatiska Auschwitz. Cina överlever tack vare föräldrar som förberett henne väl på livets hemskheter, hjälp från de få välvilliga i Auschwitz samt två mycket lojala barndomsvänner som hon hade turen att få ha med sig genom hela upplevelsen. Till skillnad från överlevare som Irme Kartesz och Primo Levi - som överlevde förintelsen bara rent fysiskt men vars själar dog i lägerna - upplever jag att Cina Holmberg överlevde även själsligt. Troligen på grund av det jag nämnde tidigare. Hon hade upplevelser bland all hemskhet som bekräftade för henne att mänsklig godhet finns överallt. Som den kvinnliga SS-officern som såg henne sörja sin mamma, tog henne avsides och smög till henne en smörgås.

Cina har ägnat de denaste åren med att resa runt till skolor och konfirmationer och berätta om sina erfarenheter. Detta har hon sedan sammanfattat till en bok. Och som hon själv säger: hon är inte den första som skriver en bok om det här, men detta är hennes bok.
"Enkel resa med retur" är en viktig bok på så sätt att allas vittnesmål från förintelsen måste bevaras för vårt kollektiva minnes skull, men rent litterärt var boken medioker och jag kan inte ge den högre betyg än en tvåa.

I denna bildrika bok får vi följa Evert Taube geno.. Visa hela

I denna bildrika bok får vi följa Evert Taube genom hans liv. Hur han växte upp, mötte sin livslånga kärlek - Astri Bergman, hans resor, byggandet av Sjösala, firandet av bemärkelsedagar osv.
I bokens mitt återfinns även en sammanställning av hans mest populära visor och deras uppkomst.
Taube lyfts i boken fram som en levnadsglad textälskare som alltid kunde se det vackra i livet. Och framförallt – kunde få andra att se det vackra i livet.
Eller som Strömstedt beskriver det i sin inledande artikel:

”Det är möjligt att den Svenska sommaren fanns före Evert Taube – men hur såg man den?”

Evert Taube blev 86 år gammal och dog bara ett par år efter utgivningen av denna bok. Boken är således en hyllning av ett livsverk. En delikatess för en beundrande massa.
Någon kritik eller nyans står inte att läsa någonstans.
Det är inte en sådan bok.
Det antyds i en kommentar, i slutet av boken, från hustrun Astri att: ”Det har inte allt varit lätt att vara gift med den store konstnären.” Hon minns att hon en gång blev irriterad och sa: ”Nu rymmer jag.” Och han svarade: ”Då följer jag med.”

Jag skulle gärna vilja veta mer om hur hon hade det. Hon var skulptör, målare och mor. Och hennes man spenderade sammanlagt 5 år bara i Sydamerika – utan sin familj. Samt långa tider på andra ställen i världen eller på turné runt om i Sverige.
Det skulle jag vilja veta mer om.
Att hon inte backat undan och lagt ner sitt eget konstnärskap för hans skull tyder mer på en oerhörd styrka än att han stöttat henne.

Nåväl – jag känner inte till annat än vad denna bok beskriver. Och den berättar om stor kärlek, en stabil och lycklig familj samt en idyllisk sommarvistelse på Sjösala.
Men det är så mycket mer jag vill veta som boken så okritiskt inte berättar.

Bo Strömstedt skrev boken tillsammans med Edvard Matz och hade Agneta Johansson som redaktör.

Oscars pappa var en av de som omkom när flygplanen.. Visa hela

Oscars pappa var en av de som omkom när flygplanen störtade in i WTC 11/9 2001.
Sorgen efter fadern är massiv och Oscar tvingas söka efter själslig smärtlindring - då det inte hjälper så långt att ge sig själv blåmärken.
Det är ett stort och komplicerat arbete detta sökande, då Oscars 9-åriga inre är något väldigt utöver det vanliga.
Och därför kan han heller inte finna något stöd i sin alltför ordinära mamma - som dels inte förstår honom och dels är helt uppe i sin egen sorg.
Han får själv ordna med sitt sorgearbete, som tar sin början i att hitta låset till en nyckel som han hittat i en blå vas som tillhört hans far. Han tänker sig att låset döljer ett svar som han behöver för slippa sina alltför tunga skor.

"Extremt högt och otroligt nära" är en extremt originell och otroligt smärtsam bok. Jag har aldrig förr läst en bok som med sådan lekfull påhittighet och kreativitet tar sig an så mörka och sorgsna ämnen.
Ärligt talat har jag aldrig läst en bok som tar sig an NÅGOT ämne på detta sätt.

Safran-Foer använder alla uttrycksmedel som en tryckt bok tillåter. Bilder, illustrationer, stavfel, tryckfel, färger, svärta. Och allt betyder något och berättar något. Jag blir inte alltid klok på vad - men jag är alltid övertygad om att det är så, och blir hänförd över fantasifullheten.
Historien i sig känns också angelägen och överraskande - där ett par oväntade vändningar tillfredställer även en sådan dramaturgifeteshist som jag.

När jag ska leta fel - för att kunna prestera en hyffsat nyanserad recension - blir det brister som faktsiskt lika gärna kan vara något mycket bra, beroende på vad man som läsare söker efter i en bok.
"Extremt högt och otroligt nära" är nämligen så överfylld av idéer, tankar, infall och åskådningssätt att det för en vanlig dödlig som jag blir omöjlig att ta till mig allt under en enda genomläsning.
Men det betyder ju bara att boken kan (och ska och bör och måste) läsas många gånger.

Harry Bosch får otippat hand om ett fall som de fl.. Visa hela

Harry Bosch får otippat hand om ett fall som de flesta poliser skulle göra allt för att sopa under mattan och glömma bort. Civilrättsadvokaten Howard Elias har hittats mördad på spårvagnslinjen Angel Flight. Eftersom hans specialité är att åtala vita poliser för svarta kriminellas räkning - ibland med rätta, ibland orätt - är han alla Los Angelespolisers största hatobjekt - vilket gör att alla poliser i staden är möjliga misstänkta.
Med Rodney King och O.J-simson fallen ekande i bakgrunden börjar staden koka och upploppen från 1992 hotar att återupprepas om inte fallet får en snabb och korrekt lösning. Poliskollegorna vill att Bosch smusslar undan fallet - politikerna vill sätta dit en polis och hålla upp för stadens befolkning för att bevisa att de INTE vill smussla undan fallet.
Alla motarbetar Bosch som måste gå en knivskarp balansgång för att inte göra fel. Och med många oförutsedda vändningar är möjligheterna till det många.

"Fallen Ängel" är min första bok av Michael Connelly och jag blev glatt överraskad. Intrigen är både av spännande bladvändartyp och etiskt intressant. Huvudkaraktären Harry Bosch är väl i och för sig inget överraskande - utan snarare urtypen för en sammanbiten, lätt sliten och lätt alkoholiserad detektiv/polis. Dock trovärdigt och genuint framställd. Överraskningarna ligger i stället i intrigen och de olika vändningarna i historien. Jag fick mersmak.

Magnus Roosmann är visserligen bra som inläsare, men försöker nog vara mer skrovligt nior i rösten än han egentligen har täckning för. Men inget som förtar en bra bokinläsning.

Fredric Henry är amerikan med slåss som frivillig.. Visa hela

Fredric Henry är amerikan med slåss som frivillig ambulansförare för Italien i första världskriget. Efter att han blivit skadad träffar han den vackra Elisabeth och en flört går via djupare kärlek till att bli den stora kärleken. Efter att Italienska armén bryter samman och Henry är på väg att bli godtyckligt avrättad som utländsk infiltratör - deserterar han från armén och söker upp sin älskade Elisabeth för att rymma och starta ett nytt, lyckligt liv tillsammans.

"Farväl till vapen" är en titel av nobelpristagaren Hemingway som jag hört många gånger, men aldrig läst. Och vilka föreställningar jag än hade om boken tidigare så var de överskattade. För detta var en riktigt tråkig bok. Jag känner till Hemingways "isbergs"-metod - där man ska leta mellan raderna för att finna en djupare mening i dialogen. "Vi ser bara toppen på isberget". Men även om! Dialogen är direkt enfaldig. Tjatig och tråkig. På gränsen till infantil. Jag kan uppskatta texter där man kan gräva sig ner i lager av mening och betydelse. Men om de översta lagren är sinnesdödande - då tappar jag tron på att det ska finnas något på djupare nivåer. Det blir lika ologiskt som att sitta och leta efter en djupare mening mellan raderna när man tittar på Extreme Home Makeover. Och sedan slutar boken i totalt meningslös bittertragedi - vilket jag verkligen avskyr. Tyvärr föll denna min första riktiga kontakt med Ernest Hemingway riktigt dåligt ut. Men jag ska läsa mer. Jag sågade Selma Lagerlöfs "Gösta Berglings saga" men älskade "Kejsaren av Portugallien". Så detta behöver inte betyda särskilt mycket.

Fatta Eld är den andra delen i serien om Hungerspe.. Visa hela

Fatta Eld är den andra delen i serien om Hungerspelen. Genom skickligt spel lyckades Katniss inte bara vinna Hungerspelen, utan även se till att spelen för första gången vanns av två personer; henne och Peeta. Genom en smart manöver tvingades spelledarna att godkänna denna lösning. Detta med resultat att hela Hungerspelen och president Snow förlorade prestige. Vilket är mycket farligt när hela maktbalansen i världen baseras på att alla fruktar och lyder auktoriteter. För att straffa Katniss och Peeta arrangeras därför det 75e hungerspelet - jubileumsåret - som ett mästarnas möte. Hungerspelet detta år ska bestå av tidigare segrare som deltagare. Vilket innebär att Katniss och Peeta kastas rakt in på arenan igen. Återigen står de inför döda eller dödas för att överleva. Och denna gång tänker president Snow inte låta dem komma undan. Dock pågår det saker under ytan. Distrikten börjar bli oroliga. Det har funnits upplopp och revolutionsförsök. Och en underjordisk organisation - med högt uppsatta personer till och med i distrikt 1 - jobbar för att störta regimen. Som symbol för hela revolten - oavsett om hon vill det eller ej - blir Katniss.

Fatta Eld är en fortsättning på Hungespelen som håller måttet. Trots att upplägget är liknande första boken - ett nytt hungerspel - så har den politiska arenan öppnats upp och fördjupats så spelen pågår minst lika mycket utanför arenan som inuti. Vilket gör boken minst lika spännande som första. Även den psykologiska tyngden kring Katniss och hennes utmaningar fördjupas på ett gastkramande sätt.

Fatta Eld läses in av Anna Döbling, som jag föredrar framför Helena Gripe som läste in första boken. Hon har ett tätare sätt att läsa och även om Helena Gripe gjorde ett bra jobb känns det som om Anna Döblings röst och inläsningsstil passar bokserien bättre.

(Ljudbok) Genom en brittisk spionrapport utpekas.. Visa hela

(Ljudbok)

Genom en brittisk spionrapport utpekas Carl Hamilton - tillsammans med ett par andra inom svensk säkerhetspolis och underrättelseorganisation - som sovjetiska spioner. Få tror på detta, men saken måste undersökas grundligt. Medan undersökningarna bedrivs skickas Hamilton till Bagdad - för att lösa ett gisslandrama där svenskar är inblandande - och därefter till Moskva för att söka upp en svensk landsförrädare.

Anklagelserna mot Hamilton är starkt betvivlade och man antar att det är Sovjets militära underrättelsetjänst GRU som genom smutskastningen vill "bränna" Sveriges bästa underrättelseofficer. Men när en representant för GRU kontaktar Hamilton och bedyrar att de inte står bakom smutskastningen, och en del obehagliga mord som skett på svenska officerare, bestämmer de sig för att samarbeta för att hitta fiendens fiende.

"Fiendens fiende" är på ett sätt en ganska rörig bok i Hamiltonserien. Den känns som tre kortare böcker som slagits samman till en. Den börjar med en problematik i fokus och övergår sedan till en annan. Som fristående bok kan den nog vara frustrerande att läsa. Men har man läst de tidigare böckerna framstår den mer som tre mindre pärlor på ett större pärlhalsband. För allting han varit med om tidigare har betydelse för vad som händer i nu.

Hamiltons moraliska depravering tar i denna bok ytterligare ett steg och jag som läsare börjar ifrågasätta om jag ens kan sympatisera med honom längre. Det har jag kunnat göra tidigare då hans moraliska dilemman varit mycket svåra. Nu känns det som hans inre moral blivit så förvriden att han mycket enklare kan begå etiskt tvivelaktiga handlingar för mycket mindre vinning än tidigare. Utveckling är intressant, men obehaglig.
Dock sumpar Jan Guillou trovärdigheten kring detta i bokens slutskede, vilket jag beklagar. Är däremot nyfiken på kommande böcker ändå

Thomas Bolme läser vidare i Hamiltonserien och gör det klanderfritt.

"Flickan och skulden" är Katarina Wennstams första.. Visa hela

"Flickan och skulden" är Katarina Wennstams första bok om våldtäkt och samhällets skuldbeläggning av offret. Jag har tidigare läste hennes andra bok "En riktig våldtäktsman" som fokuserar på förövaren och hur svårt omgivningen har att acceptera att killar - som verkar så trevliga och charmiga och komma från bra familjer - kan vara våldtäktsmän. Att samhället har sin syn på hur en sådan bör vara - och att det sällan stämmer in, och hur samhället därför väljer att nagelfara offret i stället. Vilken skuld kan hon ha i det som skett? Det är också temat i denna första bok.

Det är aldrig våldtäktsmannen - hur tydlig hans skuld än är - som får stå med skammen. Av någon orsak väljer alltid omgivningen att försvara, ursäkta och hylla killen samt skuldbelägga och smutskasta tjejen. "Hon ville det själv", "Hon är en sån tjej", "Hon har gjort liknande saker förr", "Hon är lösaktig", "Hon ångrade sig och vill nu hämnas."

Och det är illa nog att samhället har denna attityd och ofta i sin förlängning driver tjejen till att byta skola, arbetsplats eller till och med stad. Men den starkaste kritiken riktar Katarina mot de myndigheter som objektivt ska värna om offer och stå för rättvisa och stabilitet. För även dom visar fram samma attityd. Polis, advokater, domare. Information om vad kvinnan hade på sig under våldtäkten är exempelvis irrelevant om man inte tänker hävda att kvinnan genom hur hon klär sig bär en del av skulden till det som skett. Och sådan information är i stort sett standard i rättegångshandlingar.

Genom denna myndighets och samhällsattityd sker "den andra våldtäkten" där offret måste kämpa för att göra sig hörd och trodd. Där hon måste stå ut med att bli ifrågasatt och misstrodd. Många gånger visar sig den kampen sarga offret mer än själva våltäkten.
Katarina Wennstam drivs i sitt skrivande av ett starkt patos och en stor samhälls/självinsikt. Och i det nagelfar hon oss alla och vår attityd. Hon gräver fram det obehagliga som vi alla vet är sant. När det visas upp ser vi hur fel det är, men vi är alla så mycket en del av detta skeva samhälle att vi alltid hittar spår i oss som stödjer denna attityd. Till och med offren själva. När den våldtagna själv känner att det inträffade är hennes fel och håller med de som ifrågasätter henne - då sker på ett sätt den djupaste och mest förödande våldtäkten. Och Katarinas kamp går ut på att ändra dessa attityder i samhället, i oss och i sig själv.

Angela Kovács gör ett proffsigt och engagerat jobb som inläsare till boken.

Ljudboken "Flickan som lekte med elden" är andra.. Visa hela

Ljudboken

"Flickan som lekte med elden" är andra delen i Stieg Larssons mellenniumtrilogi.
Här har Lisbeth Salander en framlyft huvudroll med första bokens huvudperson, Mikael Blomqvist, som en bifigur som alla andra.
Och efter att ha läst första boken, var detta precis vad jag ville ha. Det är nämligen så att Lisbeth Salander rockar fett.
I "Flickan som lekte..." följer vi Lisbeth när hon blir anklagad för ett trippelmord och tvingas gå under jorden. De som kallar sig hennes vänner försöker desperat nå henne för att bistå och bevisa hennes oskuld. Men för att lyckas med det måste de ta reda på sanningen om henens förflutna. Något som mörklagts av höga tjänstemän inom SÄPO.

Andra delen i mellenniumtrilogin är lika välskriven som första delen. Samma kompetenta kunnande, brinnande engagemang och drivna berättande återfinns i denna bok.
Dock når den inte lika långt. En lång rad detaljer, kombinerat med en allmän kvalitésänkning drar ner boken i förhållande till den förra.
Historien är lika otrolig, men inte lika trovärdig. Dialogen är mindre levande. Storyn är lite för forcerad. Och var kom Paulo Roberto ifrån?
Alla andra karaktärer har sina tydliga och troliga förebilder i verkligheten - men boxaren Paulo Roberto finns med som sig själv och boxas med en av skurkarna och räddar livet på en lesbisk flicka.
Robertos närvaro känns som ett internt skämt som inte får någon förklaring. Jag kan bara hoppas att tredje och sista boken kan ge detta.

"Flickan som lekte..." är definitivt ingen besvikelse, men ger ändå inte samma överrumplade läsupplevelse som "Män som hatar kvinnor". (En bättre titel på denna boken skulle föresten vara "Kvinnan som hatar män som hatar kvinnor".)

En sak värd att notera är att Stieg Larsson skrev hela triologin före någon av böckerna publicerats (vilket inte skedde förrän efter hans död). Så när andra boken skrevs visste han alltså inte hur första boken skulle mottas. Därför har han skrivit utan prestationskrav, framgångsångest eller publikfjäsk. Han har kört sitt eget race från början till slut.

Reine Brynolfsson fortsätter läsa trilogin på ett utmärkt sätt.

Ibland är Alfons pappa VUX-lig. Han gör vuxna allv.. Visa hela

Ibland är Alfons pappa VUX-lig. Han gör vuxna allvarliga saker, och då brukar han påpeka att Alfons borde vara mer vuxen och allvarlig och inte stöka ner så mycket. Den här dagen håller Alfons pappa på med en lista, men han har glömt en viktig sak som skulle vara med på listan.
Alfons försöker göra honom mindre VUX-lig och mer glad, genom att få med honom på lekar.

I ett fantasifullt ”drag-queen in space”-äventyr visar Gunilla Bergström i ”Flyg! sa Alfons Åberg” hur för mycket allvar utan lek inte är bra. Och hur ett barn – exempelvis Alfons – kan vara precis vad som behövs för att genom lek klara av den allvarliga vardagen.

”Flykten från Auschwitz” är förintelseöverlevaren.. Visa hela

”Flykten från Auschwitz” är förintelseöverlevaren Rudi Vrbas självbiografiska berättelse om sin 21 månader långa vistelse i Auschwitz och flykten därifrån. Boken är uppdelad i tre större sektioner där den första är ett förord där författaren berättar om tillkomsten av boken och de reaktioner den ursprungligen fick – då det fortfarande var tabu i början på 60-talet att tala om förintelsen. Många ansåg han hittade på och bara ville skapa osämja mellan Tyskland och en omvärld som försöker hantera en framtid i samexistens med det gamla nazistlandet.
I andra delen av boken börjar den självbiografiska berättelsen med start när en 17-årig Rudolf inser varthän det barkar och beger sig till den fristad som England innebär. Dock hinner han bara till Tjeckoslovakien innan han blir tillfångatagen och skickad till Auschwitz via Majdanek. Han lyckades överleva genom att skapa kontakter med inflytelserika personer och kom snabbt nära kretsen av ledare i motståndsrörelsen och välvilliga kapos och officerare. Där lyckades han vinna beskydd och förmåner som höll honom levande genom hela vistelsen och till slut gav honom möjligheten att fly. I bokens tredje del berättas om vad som skedde efter flykten – och då framförallt vad som skedde efter Rudi nått fram till den judiska ledningen i Ungern med information om vad som händer med judar som deporteras. Vrba hade hört ryktas att nästan en miljon judar skulle flyttas från Ungern till förintelselägerna och därför var han mycket angelägen om att den rapport han jobbat på i Auschwitz skulle nå fram. Dock hann 400 000 judar nå ugnarna innan något till slut hände, då det visade sig att ledningen för Ungerns judar mer eller mindre samarbetade med nazisterna.

Flykten från Auschwitz är på ett sätt en fullgod äventyrsbok i samma genre som ”Greven av Monte Cristo”. Boken har sagans dramaturgiska stilgrepp. Vi har en hjälte som klarar sig igenom de mest farofyllda situationer med hjälp av goda vänner, stort hjältemod och en god portion tur. Här finns även en kärlekshistoria och en del små komiska situationer.
Men allting hände på riktigt och Rudis syfte med boken är att berätta vad som egentligen hände med judarna. Att det blev en fullvärdig äventyrsbok är snarare en bieffekt än ett syfte då Vrbas berättelse kan betraktas som väldigt tillförlitlig. Hela tiden i lägret hade Rudi tanken på att skriva sin rapport och lämna över till nazisternas fiende, vilket gjorde honom ytterst observant på detaljer och memorerade siffror och statistik.
Rudi förefaller vara en handlingens man som presenterar sina erfarenheter i fakta och beskrivningar. Han berättar i första hand vad som hände, inte vad han tyckte om det, hur han kände kring det eller hur det påverkade honom. Detta är varför boken fungerar så bra både som äventyrsroman och som faktaskildring över de hemskheter judarna fick genomgå i förintelselägerna. Det är troligen också därför Rudi verkar ha överlevt Auschwitz så förhållandevis lindrigt. Många andra överlevare lämnade i stort sett sin själ kvar och lyckades aldrig repa sig känslomässigt; exempelvis författarna Irme Kartez och Primo Levi.

Mr. Fox är en en verbal virituos som försöker lära.. Visa hela

Mr. Fox är en en verbal virituos som försöker lära ut sina konster till en lärling. Han försöker dra med sin lärling i olika ordlekar som blir mer och mer avancerade och tungvrickande. Här får Dr. Seuss blomma ut i all sin ordleksgenialitet och helt klart min favorit av hans böcker.

En ung författare flyttar in i en lägenhet och sti.. Visa hela

En ung författare flyttar in i en lägenhet och stiftar snart bekantskap med det vackra yrvädret Holly Golightly. Hon glömmer alltid sin nyckel och ringer på hos folk - mitt i natten - för att bli insläppt. Hon har alltid me dsig herrbesök som hon inte alltid vill ha att göra med, men som alltid är frikostiga mot henne. Hon lever ett flärdfullt jetsetliv utan framtid eller historia.
Allt flyter på tills den dag hennes så mycket äldre man lyckas finna henne - samtidigt som det avslöjas att hon omedvetet hjälpt en gangsterboss att styra sig imperium, och hon ställs inför rätta på grund av detta.

Breakfast on Tiffanys har jag svårt att precisera vad jag tycker om. På ett sätt är porträttet av Holly både konsekvent och intressant - men jag tycker mig ha sett liknande porträtt så många gånger i film, litteratur och teater. (Men det kan mycket väl vara porträtt som inspirerats av Capotes Holly). Holly är intressant, men berör mig inte. Hennes sociopatiska inställning till omvärlden gör mig lika lite berörd som alla andra som självförvållat kastar sig in i elden och desperat försöker hålla sig kvar genom att dra andra med sig ner. Det är min negativa bild av Holly. Den positiva är bilden av en ung kvinna som efter en ytterst traumatisk barndom lärt sig att klara sig själv. Sin ungdom till trots har hon lärt sig att använda sitt utseende och sin personlighet för att ta vad hon kan - för det är det enda sättet att överleva på. Hon saknar nästan helt självinsikt utan ger sig helt hän i de njutningar som kommer i hennes väg och följer minsta motståndets väg - utan några kopplingar någonstans.
Jag förstår att detta är en karaktär som antingen tilltalar en oerhört eller inte alls. Hon är intressant, men tilltalar mig inte. Det förtar däremot inte att Capote gjort ett mycket intressant och levande porträtt av en udda människa.

Mattias Henriksson läser in denna bok på ett säkert och stabilt vis.

Någon gång på 90-talet blev Robert Gustavsson från.. Visa hela

Någon gång på 90-talet blev Robert Gustavsson från något håll utnämnd till Sveriges roligaste man och efter det blev det en anammad sanning. Resan från Skövdes lokalradio, via scenskolan och några mindre teater- och filmroller ledde fram till Glenn Killing i manegen och där började storheten. Genom att vara en folkkär humorist i en annars nyskapande och svårtillgänglig komikergrupp blev Glenn Killing i manegen med Robert Gustavssons hjälp både nyskapande och folkkär. För frågan är vad Killinggänget skulle tagit vägen utan Gustavsson. På ett eller annat sätt är det mycket troligt att Gustavsson med sin begåvning och arbetsdisciplin skulle nått framgång, men troligen inte Killinggänget.
Att Robert Gustavsson är unik komiker kan bara ifrågasättas med att han gjort sig själv o-unik genom att jobba för mycket och slita ut sitt ansikte. Detta som ett resultat av arbetsnarkomani.

Detta leder vidare till Robert Gustavssons privatliv. För bakom honom i alla år stod hans fru Lotta och servade med hemmatjänst. Något han belönade henne med genom att vara otrogen. I viss mån kryper Robert Gustavsson till korset i sin självbiografi genom att utan att ironisera visa upp sina egna dåliga sidor. Men det känns väldigt märkligt att han inte verkar inse vidden av det offer hans hustru gjort för hans skull. Henrik Schyffert sa vid något tillfälle till Robert att han levde i en 50-tals reklam för Electroluxdamsugare. Han hade en hemservande hustru i bakgrunden som utan att klaga såg till att allt funkade hemma och skickade med färdigbredda smörgåsar till sin man varje morgon. Robert Gustavsson försvarar sig inför Schyffert och sina läsare med att Lotta faktiskt inte är så ordningsam som man kan tro; att det ibland faktiskt kan ta flera veckor för henne att packa upp resväskorna efter att de varit ute och rest…
Känns lite märkligt att trycka på en sådan sak i den kontext.
I slutänden får jag intrycket av att Robert Gustavsson är en ganska osympatisk person rent privat. Vet dock inte om det är på grund av att hans professionella roligmysighet skapar privata förväntningar eller att Robert Gustavsson inte ansträngt sig överdrivet mycket att måla över sina skavanker i sin självbiografi – vilket är hedervärt. Kanske är det lite av en kombination.
Kontentan är dock en ärlig och självutlämnande självbiografi som dock inte når hela vägen fram. Kanske har han helt enkelt satt sig ner att sammanfatta sitt liv för tidigt – med för lite distans.

Robert Gustavsson läste själv in sin bok vilket passade utmärkt. Därför var det också okej att han gjorde roliga röster, imitationer och egna ljudeffekter – eftersom det är hans liv han berättar om. Något jag däremot avskydde - och skulle vilja belägga med näringsförbud för - är de ljudtekniska ljudeffekterna. I perioder innehåller ljudboken ljudeffekter flera gånger per minut. Varje gång exempelvis en sexig tjej omtalas i boken kommer det en ljudeffekt av en stönande kvinna. Och det är bara ett exempel. Detta är bland det mest irriterande jag varit med om i ljudbokssammanhang och jag önskar de låtit bli – för det funkar inte på något sätt alls.

Toru Okadas har bestämt sig för att säga upp sig f.. Visa hela

Toru Okadas har bestämt sig för att säga upp sig från sitt jobb som assistent på en advokatbyrå. Toru Okadas katt försvinner. Han stiftar bekantskap med grannens morbida lolitadotter. Han får anonyma samtal från en kvinna som vill prata sex med honom. Toru Okada får ärva hans och hans frus siare. Arvet överlämnas av en löjtnant som var med och stred tillsammans med siaren under andra världskriget. Han vår besök av en annan siare. En ung kvinna som heter Malta. Hon har en syster som heter Kreta. Toru Okada har sex med Kreta i sömnen. Sedan försvinner hans fru. Toru Okada upplever att hans tillvaro blir mindre och mindre begriplig och hanterar det genom att sitta några dygn i en torrlagd brunn - inspirerad av en historia som löjtnanten från andra världskriget berättade. Under sin vistelse i brunnen får han ett stort födelsemärke på kinden. Detta märke - visar det sig - har en helande effekt på den som slickar på märket. Toru Okada träffar en kvinna som visar honom hur han kan tjäna pengar på detta.

Och så fortsätter det. Sida efter sida. Haruki Murakami är en lysande författare som gjorde sitt stora genombrott med denna bok. Men detta är ingen bok som föll mig i smaken. Vissa av bokens bihandlingar är mycket intressanta och spännande - men huvudhandlingen lämnar mig fullständigt oberörd. Den röda tråden är både trasslig och blå. Det vill säga inte röd. Även efter jag läst boken vet jag inte vad den ville berätta och vart den ville ta mig. Efter 800 sidor har jag bara följt med på en resa genom en mängd händelser som staplats på varandra utan något vettigt sammanhang. Taget bit för bit kunde jag finna stor läsnjutning i vissa partier, men då borde boken skrivits som novellsamling - där vissa noveller borde plockats bort för helhetens fromma.

Örjan Blix tycker jag gjorde ett bra jobb med sin inläsning av boken. Trots historiens förvirrade och röriga ton, tyckte jag han lyckades läsa på ett sammanhållet sätt.

En man promenerar på en väg. Någon helt annan stan.. Visa hela

En man promenerar på en väg. Någon helt annan stans - i ett laboratorium där man forskar med atomenergi - sker någonting märkligt. En energistråle skjuts iväg, går igenom laboratoriumets vägg och försvinner. Forskarna vet inte vad som hänt och tystar ner det. Det de inte vet är att strålen träffade mannan - långt därifrån. Ena stunden tänkte mannen ta ett steg vidare på gångbanan och andra stunden sätter han ner foten på högt gräs någon helt annanstans. Mannen har hamnat på jorden i en radioaktiv framtid som för honom framstår som en sjuk och galen värld. Jordborna är illa behandlade av resten av Vintergatan och dess imperium styrt från den avlägsna stjärnan Trantor. Men det finns planer bland jordborna att ändra denna maktbalans.
När man tar i beaktande att Isaac Asimov är jude och boken skrevs i tiden mellan andra världskrigets slut och Israels bildande - så är det inte svårt att dra parallellen mellan jordborna i boken och det judiska folket. För bara några år sedan var judarna så hatade i Europa att miljontals utrotades. Och denna bok kan man på ett politiskt plan se som en kritik mot de krafter inom judeismen som på militant väg ville hämnas och slå tillbaks på militant väg. En attityd som Israel - även efter sitt bildande - ofta blivit kritiserat för. Ur denna aspekt är "Förbjuden värld" oerhört intressant. Det mesta Isaac Asimov skrivit får en extra spännande dimension om man ser dem ur ett sionistiskt perspektiv. Men utöver det är "Föbjuden värld" inte mycket att kissa på sig för. Det är en sience ficton roman annó 1950 av det något mer högkvalitativa snittet. Men annars inte mycket annat.

Peter Englund - historikern som innehar Svenska ak.. Visa hela

Peter Englund - historikern som innehar Svenska akademins 10e stol - minns och funderar.
Essäsamlingen börjar med hans betraktelser av en tavla där motivet väntar på att någon ska göra entre. Och en hjärna som Englunds fylls av tusen idéer om vem det kan vara. Och han fyller tomrummet med den känsla av historia han alltid bär inom sig. Han bär på historia och upplever historia.Bland annat genom tavlor. Allt vävs samman till ett sammanhang där trådar knyts ihop och blir levande. Sedan berättar han det han ser och upplever för oss. I en rad essäer berättar han om sexualitetens historia, odörens historia, blomsterträdgårdens historia - om Karl den XII död och hur avgörande ett slag rimligtvis kan vara.
Det är en brokig väg som Englunds återanvända - men bearbetade - texter tar oss med på. De har alla funnits med i tidskrifter och tidningar tidigare och har nu lösts fogats ihop till en bok. Till allmänn förnöjelse får tilläggas. För Peter Englund kan berätta med både distans och innerlighet. Han sätter historien i ett sammanhang och tolkar den några steg djupare och mer nyanserat än vi är vana vid. Men han gör detta med en rakhet, enkelhet och humor som gör att boken känns som lättsam underhållning.

Peter Englund läser själv in sin bok. Och detta gör han mycket väl.

1962 gick Karen Armstrong i kloster. Hon var 17 år.. Visa hela

1962 gick Karen Armstrong i kloster. Hon var 17 år och kallad av Gud. Det kunde inte ens hennes ytterst motsträviga föräldrar ifrågasätta.
Föräldrarna tyckte dock hon kastade bort sin begåvning. Hon hade läshuvud och kunde med lätthet komma in på Oxford om hon bara ville. Hon ville inte. Hon ville leva det asketiska livet i sökandet efter Gud.


I klostret var läsandet och det självständiga tänkandet också motsatsen till vad som ansågs vara vägen till Gud. Yttre intryck var distraherande och all form av mänsklig kontakt och kärlek till något annat än till Gud var avvägar.
Klosterföreståndarna bar Guds vilja och ifrågasättande av dom var det samma som ifrågasättande av Gud själv.


Novisens syfte var att förinta sitt jag för att helt kunna släppa in Gud. Nunnans mål var i förlängningen att dö.
Efter en tre år lång novisperiod - och två års praktik ute i ett annat kloster - blev Karen satt att studera på Oxford, då hennes förmågor uppmärksammats. Hon fogade sig ödmjukt men ställdes inför ett nytt problem: Hon hade glömt hur man tänkte själv. Hon hade glömt hur man ifrågasatte.


Återgiven på detta sätt berättar ”Genom den trånga porten” om en sektisk och diktatorisk klosterordning som på ett fascistmilitant sätt vill skapa robotliknande Guds tjänare. Och på många sätt är det så. Ursprunget till de gamla klosterreglerna är militanta – och ett par år efter Karens avhopp från klosterlivet lättades reglerna upp och attityden förändrades radikalt. Men något Karen säger i sina efterord – skrivet 10 år efter uppbrottet – får mig att fundera kring detta. Om hon hade gått i kloster idag, med dessa upplättade regler, hade hon känt sig mer hemma då? Hade hon stannat kvar? Svaret är, skriver Karen: troligen inte. Då hade hon nog sökt sig till en strängare klosterfalang.
För hon sökte disciplinen då. Hon sökte den totala underkastelsen i sökandet efter Gud.

Och däri ligger ett vanligt missförstånd, anser jag. Total underkastelse är inte nödvändigtvis något dåligt. Dåligt blir det först när någon utnyttjar den som underkastar sig . (Förutsatt att underkastelsen är frivillig – som den var i Karens fall. Ofrivillig underkastelse är alltid dåligt.)

Karens intentioner att gå i kloster, leva asketiskt och rannsaka varje skrymsle av sig själv – i jakten på Gud - kan jag mycket väl sympatisera med.
Det som gjorde de sju åren i kloster till en återvändsgränd var de nunnor som ledsagade henne i sökandet.
På ett fullständigt arrogant, inkompetent och maktfullkomligt sätt pressade de Karen på ett mycket destruktivt sätt. Till exempel tvingade de henne att äta mat hon var allergisk mot – med motivet att en nunna bör kunna kontrollera sin egen kropp. Karen kunde inte, utan började spy upp efter varje måltid som innehöll mat hon inte tålde. Till slut började hon spy upp efter alla måltider och i förlängningen drabbades hon av anorexi och näringsbrist. Ett annat exempel på föreståndarnas ansvarslösa arrogans var när noviserna - helt isolerade från omvärlden – blev informerade om Kubakrisen 1963. Världen stod inför ett tredje världskrig, så nu skulle alla be för mänskligheten.
Noviserna gjorde detta. Och veckorna gick.
Till slut dryftade sig Karen att fråga vad som hände med Kuba. Hennes föreståndare verkade inte riktigt förstå frågan, men när det slutligen gick upp för henne vad Karen menat så skrattade hon gott. ”Jaså det! Det ordnade sig för flera veckor sedan. Berättade vi inte det? Så dråpligt.” Föreståndarna skrattade. Men det gjorde inte noviserna. De hade gått i dödsångest i flera veckor i onödan.

Underkastelse kan vara något bra om den man underkastar sig är ansvarkännande och månar om den som lägger över bestämmandet. Paralleller kan göras till politiken. Vi går och röstar och lägger över delar av vårt bestämmande till andra. Vi ger dom tillåtelse att bestämma över oss. Om dessa känner ansvaret är det en god sak. Men ju större del av bestämmandet vi lämnar över, ju större blir ansvaret.

Karens föreståndare kände inte det ansvaret. I stället hänvisade de till Guds vilja. Eller till hur ett helgon för över tusen år sedan tolkat Guds vilja, och som de sedan i sin tur misstolkat. För de var både egoistiska och inkonsekventa i sitt handlande.
De predikade om jämnmod men blev rosenrasande för minsta förseelse noviserna gjorde sig skyldiga till. De agiterade om att kärlek bara fick visas gentemot Gud, inte gentemot andra människor. Men däremot höll de sig med katter och hade en relation till dessa som för tankarna till det antika Egyptens kattgudsdyrkan.
De tog inte ansvar i proportion till den uppoffring som gjordes av noviserna.

Därför blev det i stället en ren förintelseprocess där dess klassiska mönster går igen. Inom sig visste den tänkande och kritiska Karen att det som skedde var fel. Men den del av henne som verkligen ville klosterlivet och finna Gud gjorde sig starkast hela tiden. Och inför sig själv rättfärdigade hon det som gjorde mot henne. Dvs. hon inte bara gick med på den förintelse som drabbade hennes person, hon var dess ivrigaste förespråkare. Hon tog allt som sades mot henne som sanning, och spädde sedan på den ytterligare.
Att hon – efter flera år av självsvält – började drabbas av svimningsattacker, hade inte med näringsbrist att göra – det var ett tecken på att hon var svag i anden. Att hon var för känslosam, ville ha uppmärksamhet och inte ville styra sig själv tillräckligt mycket.
När hennes läkare rådde henne att byta livsstil tänkte hon: ”Vad vet han? Jag söker Gud. Han pratar om världsliga problem. Jag söker det djupaste andliga.”
Och i Karen Armstrongs värld då, var den väg som presenterats för henne den enda rätta. Och om hon ville nå målet – och det ville hon – var hon tvungen att vandra den vägen oavsett vad.

Gränsen är hårfin mellan att pressa någon till att uppnå något stort och att pressa någon att förstöra sig själv. Och ansvaret man tar på sig när man sätter den pressen är enormt stort. Kravet på att känna in den pressade personen är stort.

När Karen sedermera återtog sitt bestämmande över sig och sitt liv blev hon en auktoritet inom teologiska spörsmål. Dock säger hon själv att hon på många sätt saknar klosterlivet, att hennes uppbrott alltid känts som ett misslyckande och att hon i själen alltid kommer att förbli en nunna – men en ofullständig sådan.

Och det är framförallt det jag tycker övergreppet mot henne handlar om. Inte det att hon fick utstå allt det förfärliga hon genomlevde – utan att hon fick göra det utan att uppnå det hon sökte.
Med rätt, ansvarskännande och inkännande föreståndare kanske hon hade funnit rätt. Men nu är det för sent.
Vägen tillbaka genom den trånga porten är stängd.


Karen Armstrongs bok är engagerande och väcker massor av tankar i mig. Detta är hennes debutroman – som hon färdigställde bara tio år efter händelserna hon skriver om. Därför pulserar den fortfarande av smärta och stor besvikelse. Men den innehåller samtidigt en tillfredställande distans och ett insiktsfullt reflekterande.
Boken lästes på ett utmärkt sätt in av Annika Francke.

Fågeln Gertrude McFuzz har bara en stjärtfjäder em.. Visa hela

Fågeln Gertrude McFuzz har bara en stjärtfjäder emedan LalaLe Lou har två. Hon kokar av avund och beger sig till sin doktor och ber honom om råd om hur hon kan få fler stjärtfjädrar att växa. Hon får till slut hjälp genom att äta bär från ett speciellt bärträd. Hon beger sig dit men äter inte bara ett bär - som ger henne en extra stjärtfjäder - utan tre dussin. Mycket vacker blir hon, men så tung av alla fjädrar att hon varesig kan flyga, gå eller röra på sig...

Sensmoralen är inte bara tydlig utan för övertydlig. Dr. Seuss styrka i att rimma genialiskt får heller inte komma fram i denna bok och den lämnade mig tämligen ointresserad.

Alfons ska sova, men kan inte. Han snälla pappa ko.. Visa hela

Alfons ska sova, men kan inte. Han snälla pappa kommer med vatten, nalle, potta, läser sagor och springer fram och tillbaks.


I denna första bok om Alfons är han blott fyra år och är som jag antar fyraåringar kan vara. Det är igenkänningsfaktorn som är drivkraften i denna bok. Och ett gulligt slut gör denna lilla bagatell läsvärd även för något äldre.
Men Alfonsdebuten tillhör definitivt inte en av mina favoriter. Den hamnar under medlet.

Exakt elva år före jordens undergång föds en pojke.. Visa hela

Exakt elva år före jordens undergång föds en pojke - den utvalde - på ett sjukhus drivet av satanistiska nunnor. I perferierna vakar onda och goda krafter med avsikt att fostra pojken till sin sak.
De onda och goda krafterna personifieras av demonen Crowley och ängeln Aziraphale. De vill båda att pojken ska växa upp till ett verktyg åt deras uppdragsgivare, dock är båda överens om att jordens undergång inte är önskvärd - något deras respektive uppdragsgivare inte håller med om.

"Goda omen" är en finurlig bok med massor av avslappnad attityd och roliga referenser till olika företeelser. På det sättet är boken väldigt underhållande. Den blir dock aldrig riktigt rolig, men hela tiden förbaskat underhållande.
Men allt detta gör även boken splittrad och rörig. Massor av karaktärer ska hinna avhandlas och få av dom känns relevanta för en story som redan i sig känns lite irrelevant. Således: en underhållande bok utan större djup.

Bokens upplägg pekar ut svagheter i ljudboken som alternativ till pappersboken. Med alla dessa karaktärer, referenser och otaliga fotnötter känner jag hela tiden behovet av att kunna bläddra tillbaks och kolla upp vem, vad, varför. I en vanlig bok är detta snabbt gjort. Med i en ljudbok är det bra mycket omständigare - och därför inte givande nog. Detta förlorar "Goda omen" på i ljudboksformat. Dock tjänar man på det faktum att inläsaren gör jobbet att leta upp rätt fotnot och läsa den i sammanhang och flöde, utan att störa läsupplevelsen.

Ove Ström är en bra inläsare. Men känns, i min smak, för lite "brittisk" för denna bok. Den torra, återhållsamma humor som genomsyrar boken måste levereras torrt och återhållsamt för att komma till sin rätt. Något jag inte tycker Ove Ström lyckas med.

Patrick och Angie är två privatdetektiver som gjor.. Visa hela

Patrick och Angie är två privatdetektiver som gjort sig framgångsrika på att hitta försvunna barn och sätta dit en beryktad seriemördare. Dock är de tveksamma till att åta sig fallet med försvinnandet av den fyraåriga Amanda eftersom hundratals poliser med likvärdig, eller bättre, kompetens redan jobbar på fallet. De är dessutom osäkra på om de klarar av synen av fler hålögda, utnyttjade barn.
Efter tjat från Amandas faster - då Amandas missbrukande mor inte verkar bry sig alls - börjar de sin egen utredning.

”Gone, baby, gone” är på ett sätt en typisk film nior historia. Tuffa deckare med stora puffror som dricker whiskey, slåss hårt och säger coola saker. Men på ett annat sätt är denna bok mycket mer. Karaktärerna är människor med komplicerade känslor som gör svåra val. Val som sätter sina spår och får konsekvenser på insidan och utsidan.
”Gone, baby, gone” är en actionthriller med tuffa scener och mycket skjutande. Men det är också ett drama som ifrågasätter samhällets normer och belyser hur barn utnyttjas - även av de som själva ser sig som barnens förkämpar.
Mer bör jag inte gå in på denna nyanserade och oförutsägbara historia utan att avslöja det överraskande och smärtsamma slutet.

Dennis L har skrivit en bra historia med goda ambitioner. Dock tycker jag han gör den mer än nödvändigt komplicerad vilket gör att den nästan dignar under sina egna överlastade intriger.

Peter Andersson läser in boken med en jämn, mörk och behaglig röst.

Den klassiska sagan med raden "I am Sam, Sam I am... Visa hela

Den klassiska sagan med raden "I am Sam, Sam I am. I do not like gren Eggs and Ham". En väldigt tjatig historia. Sam tycker inte om gröna ägg och skinka. Och detta får vi veta i oändliga versioner tills Sam blir så trött på att folk frågar honom om han tycker om gröna ägg och skinka tills han provar i alla fall.

Ännu en övertydlig sensmoral. Du vet inte om du tycker om maten förrän du har provat.

På den historiska och politiska fonden som inleder.. Visa hela

På den historiska och politiska fonden som inleder Greven av Monte Cristo sitter Napoleon fångad på ön Elba, men är på väg att rymma och ta tillbaka makten. Men denna historia har dock ingenting med Napoleon att göra annat än att denne står för det goda och kungen står för det onda. Det vill säga att alla personer i denna bok som var Bonapartister är alltigenom goda och ädla - de handlar moraliskt, ärar sin fader och är beredd att gå i döden för sin ära och sin kärlek. Alla som är royalister är onda. De är lismande, vänder kappan efter vinden, sviker, är giriga, ringaktar sin fader och berusas så lätt av makt. Bokens huvudperson Edmond Dantès är dock vare sig det ena eller andra. Han är en ung och bekymmerslös yngling på väg att vid blott 20 års ålder bli kapten på ett skepp gift med sitt livs kärlek. Avundsjuka och onda män (dvs. royalister) smider dock planer på att röja Edmond Dantès ur vägen. De anger honom för att vara Bonapartist och kan bevisa att han besökte Napoleon på Elba och tog med ett brev.
Arresterad och kallad inför den kunglige prokuratorn (som är royalist) blir det uppenbart att Edmond Dantès icke är Bonapartist och att han varit helt ovetande om vilka ärenden han gått. Dock har Edmond Dantès den maximala oturen att brevet som han fått med sig att överlämna till en adress i Paris är ställd till kunglige prokuratorns far (som är bonapartist - och mycket stolt och godhjärtad), och för att inte äventyra sin egen karriär bränner han brevet och skickar unge Edmond Dantès i fängelse som landsförrädare utan rättegång. Napoleon tar makten och kunglige prokuratorn byter sida (som den kappvändande royalisten han är). Men som historien berättar varar detta maktövertagande bara i hundra dagar innan Napoleon åter störtas och nu skickas till Sankt Helena där han sedermera dör. Kungen återinträder och prokuratorn behåller sin position och kan för alltid hålla Edmond Dantès gömd i en fängelsehåla på en avlägsen fångö.

Efter 12 år i fängelse gräver Edmond Dantès en tunnel och får kontakt med en annan fånge. En abbé Farias. En lärd. En intellektuell som skriver egna böcker på egentillverkat papper. Abbé Farias lär honom om livet och om språk och vetenskap och att skärpa sitt sinne, sitt minne och sitt tålamod. Tillsammans ägnar de två år åt att gräva en tunnel som ska leda till friheten. Innan de blir klara dör abbén och Edmond Dantès får ta möjligheten att fly genom att lägga abbéns kropp i sin säng och sig själv i liksäcken. Säcken kastas i havet och Edmond Dantès kan fly. Det första han gör är att lyda ett råd som abbén gett honom. Nämligen att bege sig till ön Monte Cristo och efter specifika instruktioner leta upp en skatt som där legat gömd i flera hundra år. Edmond Dantès gör så och vinner omätliga rikedomar.

Nu förflyter några år då Edmond Dantès reser runt i världen under olika alias. Sinbad Sjöfararen, Greven av Monte Cristo, Abbé Busoni och Lord Wilmore. Han blir världsvan och samlar information. Men framförallt planerar han en hämnd. En hämnd på de fyra personer som satte honom i fängelset och krossade hans liv. Hämnden är långsam, uträknad och mycket detaljerad.

Greven av Monte Cristo dyker plötsligt upp i den franska societeten med massor av pengar, överlägsen stil, excentriska utsvävningar och omätlig välvilja. En efter en skapar han kontakter med sina fyra banemän och införlivas mer och mer i deras liv. Långsamt börjar han så och plantera. Små ord till rätt person, antydningar och handlingar. Och långsamt börjar olika händelseförlopp rullas upp - som inte skulle startat utan Greven av Monte Cristo men som i efterhand inte går att spåra tillbaks till honom. Och alla händelseförlopp är uppbyggda så att onda handlingar faller tillbaks till gärningsmannen med hänsynslös hårdhet. Över allt svävar Greven av Monte Cristo och övervakar så att hans massiva hämnd går i lås.

Boken Greven av Monte Cristo hade kunnat vara en solklar femma. När jag läst fram till flykten från fängelset var jag övertygad om att boken skulle få det betyget av mig. Men sedan bytte hela boken stil och riktning. Den gick från ett mörkt äventyr där outsäglig smärta hanteras genom ett stålbad av nya sätt att se på tillvaron. Men efter Edmond Dantès flykt förvandlades boken till en lång rad av intrigfyllda möten, blötromantiska kärleksträffar, bekymmerslösa och sensationella operabesök och en väldigt, väldigt lång karneval i Rom. En flera hundra sidor lång viktorianromantisk sörja sipprade fram och jag ville bara kasta boken ifrån mig. Dock gjorde jag inte det, i rädsla att missa de geniala spår som då och då dyker upp i vilken Edmond Dantès hämnd sätts i verket. Men det mesta som imponerade mig i första delen av boken var nu borta.

Jag läste den oavkortade versionen av Greven av Monte Cristo – som egentligen är en sammanställning av en tidningsföljetång. I den första svenska översättningen blev detta en bokserie på sex volymer. I en senare översättning kortades så historien ner till endast två volymer som fick namnen ”Fången” och ”Hämnden”. Jag har som sagt inte läst den nedkortade versionen, men kan mycket väl tänka mig – om den är välgjord – ger en mycket bättre läsupplevelse än den jag fick.

Det som ger boken sin drivkraft och en kvalité som tagit den genom sin gegga av viktoriansk romantik och låter den leva kvar i nutid – är en oerhört stark grundhistoria, som har fortsatt att inspirera i sekler. Bara medan jag läste kom jag och tänkte på många andra historier som kändes inspirerade av Greven av Monte Cristo och på Wikipedias engelska artikel om denna bok har någon gjort en förteckning över dessa historier, och jag fick mina misstankar bekräftade. Stephen Frys bok ”Stjärnornas tennisbollar”, Stephen Kings ”Nyckeln till frihet”, filmen ”V for Vendetta”, Stephen Sondheims musikal ”Sweeny Todd” och tv-serien ”Life” är alla historier om män som fått sitt liv förstört av någon och hur denne kommer tillbaks flera år senare för att utkräva hämnd.
Det är en oerhört stark historia men i samtliga ovanstående fall (utom ”Sweeny Todd”) tycker jag att sentida författare och filmskapare har förvaltat historien bättre än Alexander Dumas gjorde.

Boken får bara en trea i betyg – och möjligen en svag sådan. Men begravd i flera tusen ord av dövande tråkig såpalitteratur döljer sig en stark femma. Men läs inte Greven av Monte Cristo i oavkortad version. Läs nedkortad version eller helt enkelt någon av de sentida, inspirerade verken.

"Gåtornas palats" är lättsmält sidvändarthriller... Visa hela

"Gåtornas palats" är lättsmält sidvändarthriller. En litteraturens BigMac & Company med stor Cola och en chokladmunk. Du äter det snabbt och du är ganska övertygad om att det smakar bra. Men snart har du glömt smaken och strax är du hungrig igen.
Och så vill jag ha det då och då.
När jag läste "Gåtornas palats" hade jag hållit på att traggla med en tjock, trist bok i över en månad. Jag var så in i döden trött på den att jag behövde en paus – en återställare. Och en sådan var ”Gåtornas palats”. Jag plöjde igenom bokens 420 sidor på en dag - och njöt av att inte ha lust att efter varje sida dubbelkolla hur många sidor det var kvar innan jag kunde förpassa boken till de lästa.

Dan Brown vet hur man skriver för att hålla kvar läsaren.
Innehållet är förutsägbart. Karaktärerna har vi sett förut. Intrigerna är på gränsen till överkonstruerade i sin vilja att fascinera och överraska. Men jag läser. Jag kan inte låta bli. Jag låter mig förföras av konspirationsmästarens knep.

Och så vill jag ha det då och då.
Då och då vill jag helt enkelt äta på McDonalds.

Tänk dig att du river ut ett antal sidor ur några.. Visa hela

Tänk dig att du river ut ett antal sidor ur några turistkataloger om Värmland. Därefter gör du samma sak med ett antal sidor ur några slumpvis utvalda Harlequinromaner samt en bok om folklore och gammalt skrock. Sedan sätter du ihop alla dessa sidor på måfå tills du har fått en plågsamt lång bok.
Ungefär där anser jag att vi har "Gösta Berlings saga".
Av fjorton cd skivor var jag totalt uttråkad från och med den andra.
Olika parallella, och till stor del ointressanta, historier blandas okronologiskt med varandra.
Huvudberättelsen om titelkaraktären Gösta Berling lyckas med nöd och näppe hålla mitt intresse uppe. Men sedan har den splittrats upp och massakrerats brutalt med en uppsjö av bihistorier och karaktärer som blir mindre och mindre intressanta ju fler de blir.
Då och då får vi återstifta bekantskapen med den självgode, självömkande, självförhärligande, självtillräcklige, narcissistiska Gösta. I boken faller alla andra karaktärer för honom - män som kvinnor - och förlåter honom allt. Och jag begriper det bara inte.
Jag tycker han skulle fått ta livet av sig efter första cd skivan - precis som han ville - så skulle det blivit en rätt okej novell, i stället för en plågsamt långtråkig roman.

Att jag inte fick mycket utbyte av denna svenska klassiker lär inte ha gått någon förbi vid detta laget. Och jag försöker hitta ursäkter för Selma. Hur kan det komma sig att hon skrev denna sörja? En orsak är att det var hennes debutverk. Kanske var hon ovan. Kanske försökte hon härma den stilens romaner, men med sämre resultat. Kanske försökte hon berätta något viktigt, men förklädde det, för att hon som kvinna i dåtidens litterära värld annars inte skulle bli publicerad.
Jag tycker nämligen man kan skymta ett feministiskt ställningstagande mellan raderna. Gösta Berling och hans elva medkavaljerer framställs som ytterst löjliga emellanåt. De anser att de dyrkar och högaktar kvinnan - dock blir massor av kvinnor lidande och går hemska öden till mötes på grund av denna "dyrkan". Men hela denna feministiska ambition stjälps av att Gösta Berling in i det sista blir förlåten utan att behöva plikta för sina svinerier.
(Ja, jag avslöjar lite av slutet när jag berättar det - men jag rekommenderar er ändå inte att läsa den...)

Per Myrberg som uppläsare gjorde att jag alls kunde ta mig igenom de 14 cd skivorna. Till skillnad från själva boken gjorde han ett utmärkt jobb med att låta bli att irritera mig.

Adjunkt Vilhelm Persson blir åter ett bihang till.. Visa hela

Adjunkt Vilhelm Persson blir åter ett bihang till sin svåger Statsrådet i jakten på en mördare. Denna gång i Harpsundstrakten. Fabrikören Adolf Lindberg blir giftmördad morgonen han fyller 80. Misstankarna riktas väldigt snart mot dennes son Ejnar som blir arvtagare till Adolfs hela förmögenhet. Men misstänkta är också Generalen, Ambasadören och Apotekaren som under åren träffat Adolf regelbundet för att spela bridge och som alla är märkligt intresserade av dennes massiva sekretär.

Med sedvanligt gott humör tar sig Statrådet - i egenskap av polisväsendets högste chef - sig an utredningen. Och med sedvanlig motvilja och klagan hjälper Adjunkt Person till.
Harpsundsmordet är den andra i Bo Baldersons serie om Statsrådet och bjuder på mycket underhållning och en ovanligt gripande mordhistoria.

Slutstriden drar ihop sig. Profedssor Dumbledore ä.. Visa hela

Slutstriden drar ihop sig. Profedssor Dumbledore är död, mördad av Snipes. Ministeriet tas över av Voldemorts dödsätare och Harry och hans vänner väljer att hålla sig på flykt i jakten på de återstående delarna av Voldemorts själ. Ingenting är längre vad det varit. Vänskap ifrågasätts, älskade dör och djup kärlek börjar likna ren egoism och äregirighet.

"Harry Potter and the Deathly hallows" är den längsta, mörkaste och mest komplicerade boken i serien. Och i mitt tycke den bästa. Jag har läst att jag delar detta tyckande med författaren själv. Slutet hade hon klart för sig redan för 17 år sedan när hon påbörjade serien. Och det märks. Det är smart, genomtänkt och definitivt. Serien hade inte kunnat vara kortare och definitivt inte längre. I denna sista bok knyts trådar ihop och alla offer motiveras. Ett mästerverk av Rowlings som får en femma av mig.

Jim Dale fortsätter läsa bokserien med inlevelse och utan att dramatisera för mycket. (Dock finns det av Jim Dale två olika inläsningar. Dels denna perfekt avmätta inläsning och dels en mer dramatiserad och teatral version. Enligt Gunnies Rekordbok har Jim Dale med den inläsningen världsrekord i flest röster skapade av en person i en ljudbok. Rekordet delas dock med Stephen Fry som läst in samma bok fast i en brittisk utgåva.)

"Harry Potter and the Half blood prince" är egentl.. Visa hela

"Harry Potter and the Half blood prince" är egentligen en mellanbok. En upptakt till den stora finalen. Harry Potter lämnar Dursleys, kommer till skolan, får ny lärare i försvar mot svart konst, ställs inför olika problem och utmaningar. Dock saknar den en specifik historia. Den är en del i den stora historien men har ingen egen Quest. Så med de förutsättningarna borde denna bok kännas som en meningslös utfyllnad i väntan på den riktiga historien. Men så är det inte. I mitt tycke är detta den bästa boken i serien så här långt. Det mörker som dragit ihop sig allt eftersom är nu kompakt. Trots att Potter inte träffar lord Voldemort i egen hög person i denna bok så har denna aldrig varit mer närvarande. Samtidigt är Harrys smärta och utsattethet mer påtaglig och svart/vitt börjar suddas ut till grått. Uppoffringar måste göra och inga val är enkla.
Jim Dale fortsätter läsa mästerligt!

I serien om den unge trollkarlen är det vissa möns.. Visa hela

I serien om den unge trollkarlen är det vissa mönster som liksom bara måste finnas med. Varje bok måste börja med att Harry haft en misserabel sommar hos familjen Dursley och bara väntar på att få återvända till Hogwarts. Han återförenas i glädje med Ron och Hermione och avskyr att behöva träffa Draco Malfoy och professor Snape. Sedan ska han spela lite Quidditch och få en ny lärare i försvar mot svart magi.

Men sedan kommer alla momenten som inte är de samma. Mörkret som närmar sig. Faran som blir större. Utsattheten och maktlösheten. I "Fenixordern" har huvudkonflikten på allvar börjat nå utanför skolans gränser. Det har förvandlats till politik och när Harry Potter envetet hävdar att Lord Voldemort är tillbaks är det inte bara den nya lärarinnan Dolores Umbridge som vill tysta honom, utan hela magiministeriet. Ingen vill höra talas om något sådant och Harry Potter ska till varje pris tystas. Men det finns en sammanslutnning av människor som tror honom och de kämpar i tysthet för att förbereda sig inför den kamp som måste komma.

Precis som tidigare Potterböcker var detta en slukare. Slurp, så var allt läst. Nya fantasifulla varelser och magiska företeelser presenteras och får betydelse för historiens utgång. Konflikten fördjupas, mörkas och breddas. En värdig fortsättning på bokserien.

Jag har läst boken som ljudbok på engelska med den ytterst eminenta inläsaren Jim Dale. Jag är glad att jag fick spel på Christer Henrikssons krystade och överdrivna inläsning på Svenska så jag fíck tillfälle att njuta av Jim Dales mörkröstade och dynamiska oxfordengelska.

(Ljudboksrecension) ”De vises sten” läser jag eft.. Visa hela

(Ljudboksrecension)

”De vises sten” läser jag efter att redan ha sett filmatiseringen av de fyra första böckerna. Och boken är självklart bättre, med fler detaljer, bättre utformade karaktärer och historia – men udden förtogs av att jag redan kände till mycket.
Under mitt läsande önskade jag så att jag varit 12 år och för första gången kommit i kontakt med böckerna om Harry Potter. Vilken oändlig lycka det hade varit. Övernaturligheter, fantasirikedom, humor, spänning. Jag hade utan tvekan blivit en av de största Potterfantasterna.
Som 34 åring, med ganska bra koll redan på hela den Potterska världen, blev jag i stället… tillfredställd.

Christer Henriksson gjorde inläsningen av denna ljudbok och märktes bitvis av alldeles för mycket. Jag placerar honom i samma fack som Johan Rabeus, som också allt för gärna vill ta till stora gester, höga skrik och konstiga röster för att gestalta – och berövar därmed läsaren möjligheten att själv skapa sig bilder och känslor.

Mörkret drar ihop sig och Voldemort börjar ta fysi.. Visa hela

Mörkret drar ihop sig och Voldemort börjar ta fysisk form. Denna fjärde bok i serien om Harry Potter fortsätter i den riktning som Fången från Azkaban inledde. Inget är svart eller vitt. Vänner kan vara fiender och vice verca. Detta är min favorit så här långt i serien. Kanske beror det på den fantasifulla och spännande tävlingen som följer på det enorma och mäktiga Quidditch-VM. Kanske är det för att temat kring rasism blir starkare och de dova tongångarna blir obehagligare. Men framförallt tror jag det beror på Stephen Fry.

De tre första böckerna i serien läste jag på svenska, med Christer Henriksson som inläsare. Jag tyckte inte om hur han gjorde det, men min vilja att läsa böckerna fick mig att fortsätta. Till slut var hans inläsning så outhärdligt att jag valde att övergå till engelska med Stephen Fry som inläsare - och plötsligt var det som att dra in luft efter att ha hållit andan väldigt länge. Alla detaljer och nyanser som försvunnit i översättning och Henrikssons påfrestande inläsning, kom nu fram och humor, spänning och mening lyftes.

Harry Potter ställs för första gången mot dementor.. Visa hela

Harry Potter ställs för första gången mot dementorerna som är på jakt efter den förrymda fången Sirius Black. Det sägs att Black var den som svek Harrys föräldrar och som alltid varit Voldemort trogen. Att Sirius Black är på fri fot kan därför bara vara illa för Harry. Alla försöker hålla honom skyddad, utom han själv – för själv vill han helst hämnas.

I "Harry Potter och fången från Azkaban" går Harry Potter-böckerna från att vara relativt enkla barnäventyr till en mer mörk och varierad historia. Den ondska som antyds i tidigare böcker börjar märkas av i större utsträckning nu.
Framför allt blir intrigerna mer komplexa och vändningarna mer överraskande – ont är inte självklart ont och vice versa - vilket uppenbart tilltalar en vuxen storynörd som jag.
I takt med att bokens huvudkaraktärer blir äldre och förnimmer en mer och mer komplicerad värld blir böckerna det också – vilket är ett berömvärt litterärt drag av Rowlings.

Christer Henriksson fortsätter att läsa in de svenska översättningarna av Pottersviten, och för varje bok går han mig mer och mer på nerverna. Han har inte alls känsla för hur man läser balanserat. Han tillhör denna kategori av bokinläsande skådespelare som vill agera och gestalta - vilket alltid får konsekvensen att jag som läsare/lyssnare inte får någon chans att skaffa mig en egen uppfattning.
Dessutom är Henriksson väldigt förtjust i att göra figurer med nasala röster, som verkar dumma och som skriker högt och genomskärande.
Allt är mycket, mycket irriterande.
Detta är den sista boken jag står ut med Henriksson. Nästa bok kommer jag att läsa på engelska, inläst av Stephen Fry.

”Hemligheternas kammare”, andra boken i serien om.. Visa hela

”Hemligheternas kammare”, andra boken i serien om Harry Potter, fortsätter bjuda på fantasifulla detaljer och överraskande vändningar. Detta är barn- och ungdomslitteratur på hög nivå. En nivå som är tilltalande men inte insmickrande. Vilket gör att man inte behöver vara 12 år – och inne i magi och trollkarlar för att bli förälskad i bokens stämning och karaktärer.

Christer Henriksson fortsätter som inläsare av böckerna om Harry Potter med samma påfrestande stil. Framför allt poltergeisten Peeves gestaltar han med den mest irriterande, genomträngande, skärande, skrikiga röst som tänkas kan, och den får mig att vilja slita mp3-spelaren från min kropp och stampa den platt på asfalten.
Vad än Christer Henriksson förmedlar med sina stora röstgester, så inte är det en behaglig läsupplevelse.
Tona ner. Snälla. Tona ner.

Ingvar Kamprand var rätt man på rätt plats under r.. Visa hela

Ingvar Kamprand var rätt man på rätt plats under rätt förutsättningar. Och så byggdes ett imperium i världsklass. I biografin om Ingvar Kamprand får man följa hans väg från det Småländska Älmhult, där han börjar sälja importerade pennor, till nutid då han som småjobbig nestor skrotar runt bland IKEAs högdjur och förståsigpåar och tycker saker. Under vägen berättas också om hur detta imperium kunde byggas. När Per-Albin Hansson byggde folkhemmet så möblerade IKEA det brukar man säga. Så det var verkligen i de tider då folk började få lite mer pengar - men inte för mycket mer - och ville köpa billiga och nygjorda möbler. Som framgångsrikt uppstickarföretag i möbelbranschen blev de bojkottade av de etablerade aktörerna och blev utfrysta från de vanliga kanalerna. Därför tvingades IKEA tidigt ut i Europa. Inte för att erövra - utan för att överleva. Snabbt skapades goda kontakter i Polen som kunde ställa upp med både billigt material och billig arbetskraft. Så branschens försök att släcka IKEAS låga gick om intet. De förväxlade vatten med bensin. Biografin tar även upp Kamprads liv på ett privatare plan. Den alltid närvarande - men slutligen kontrollerade - alkoholismen. Relationen med barnen och hustrun samt skandalen kring Ingvars engagemang i ungdomen för ett nazistiskt parti. Bertil Torekull - som står som författare till boken - har intervjuat Ingvar samt hans omgivning för denna biografi. Han tar även upp problemet att hålla sig helt objektiv när man ska skriva om sin egen uppdragsgivare - trots dennes försäkran att han vill ha en ärlig och öppen bild. Det hedrar Bertil Torekull att han tar upp problematiken i boken och även erkänner att han inte lyckats förbli objektiv. Att han faktiskt förförts av Ingvar Kamprad och IKEAS storhet. Med den bekännelsen i tanken kan man själv som läsare filtrera det man läser och få en mer riktig bild än en biografi skriven av en författare som hävdar att han är helt objektiv.

Boken är som ljudbok inläst av Gösta Grevilius, vars lite gammelmodiga inläsningsstill faktiskt funkar mycket bra till denna bok. Jag har hört honom läsa in moderna deckare tidigare - vilket inte alls fungerar. Men hans röst känns som en fläkt från 50- och 60-talet och känns helt rätt när boken till stora delar utspelar sig under denna tid.

Historier från Färs är en samling berättelser med.. Visa hela

Historier från Färs är en samling berättelser med likartat ursprung från sekelskiftet 1800 - 1900. Ibland är pojken Piraten själv huvudperson i berättelserna och ibland är det helt och hållet om personer som han bara hört talas om. Alla historier har sanning i sig, men återberättas troligen inte helt sanningsenligt. Något som inte hör skrönor till.
Utöver platsen, tiden och andan, finns få gemensamma nämnare mellan de olika historierna. Något som ger läsningen en något splittrad känsla. Själv är jag ingen beundrare av korta skrönor - om de inte är mycket speciella och originella... Och det tyckte jag inte historierna här är.
Piraten är mycket duktig på att levandegöra personerna i sina historier, men historierna i sig står och trampar vatten och berör mig måttligt. På slutänden blir jag varesig road eller berörd.

Ernst-Hugo Gäregård som uppläsare borde intensifiera en god läsupplevelse... Och det hade nog blivit så om jag tyckt boken var bra, men nu blev han i stället mest

Elefanten Horton går med på att bara vakta ett fåg.. Visa hela

Elefanten Horton går med på att bara vakta ett fågelägg ett litet ögonblick. Den lata fågelmamman kommer dock inte tillbaks utan försvinner. Och den mycket principfaste och trogne Horton stannar kvar och vaktar ägget. För han menar vad sa och han sa vad han menade - en elefant är trogen till 100 %.

En rörande och absurd historia om att hålla ett löfte till varje pris.

Troligen Dr. Seuss mest kända saga om Grinchen som.. Visa hela

Troligen Dr. Seuss mest kända saga om Grinchen som hatar julen och råkar bo precis bredvid Whostaden där allt handlar om att fira jul. Till slut får Grinchen nog av deras sjungande och glädjefulla utrop och bestämmer sig för att förstöra deras firande och stjäla julen från dem. Dock råkar han på lilla Cindy Lou som till skillnad från alla andra varesig är rädd för Grinchen eller dömer honom. Grinchens bottenlösa hat blir ifrågasatt och hans förkrympta hjärta hotar att växa.

Helt klart Dr. Seuss mästerverk där både historia och rim glider genom en och sprider glädje.

Gabriel García Márquez fick 1982 nobelpriset i lit.. Visa hela

Gabriel García Márquez fick 1982 nobelpriset i litteratur och "Hundra år av ensamhet" anses vara Márquez främsta verk. Boken följer släkten Buendía från det att dess anfader Aureliano tar sig genom träskmarkerna tillsammans med några vänner och grundar samhället Macondo tills samhället hundra år senare tynar bort tillsammans med de sista i släktledet.
På vägen radas en hel linje med oerhört färgstarka personligheter up, som alla delar ensamhetens förbannelse. Varje medlem av släkten Buendía är ensam på sitt sätt - som generalen som inte kan sluta kriga, kvinnan som är vackrast i världen, upptäckaren som aldrig får upptäcka något, teologstuderande i Rom som aldrig blir påve. Alla är ensamma.

"Hundra år av ensamhet" är på många sätt en förunderlig bok som sägs vara basimage1200erad på Gabriel García Márquez egen släkt. Karaktärerna är färgstarka på gränsen till overkliga, men alltid medryckande. Realism blandas med vetenskap och magi på ett otvunget sätt där det ena vävs in i historien lika självklart som det andra. Små vardagliga ting varvas med förbluffande övernaturligheter som man nästan lockas att tro på.
I fonden ser vi också hur Colombia som stat utvecklas från ett historielöst pionjärland med hopp och framtidstro till ett trött och exploaterat u-land.

Denna bok ville jag kapitelvis upphöja till min första jordgubbe, medan jag i andra partier mest ville lägga den ifrån mig av leda. Den är för långt - personerna för många och med för likalydande namn.
"Femtio år av ensamhet" hade nog varit en bättre bok.
På slutänden får jag ge boken en jämn fyra och konstatera att jag känner mig sugen på att läsa mer av Gabriel García Márquez.

Maud Backéus läste in boken för "De blindas förlag" 1972 och kontrasterar bokens livfullhet med sin torra, skolade röst på ett ypperligt sätt. Jag upplever att både humor och allvar kommer till sin fulla rätt med hennes inläsning.

Ramberättelsen med den åldrige Allan som med vänne.. Visa hela

Ramberättelsen med den åldrige Allan som med vänner drar runt med en fem tons elefant i Smålandstrakten är likvärdig med en bättre Arto Paasillina. Men episoderna som går igenom Allans 100 åriga och märkvärdiga liv är på en nivå som Paasillina aldrig kommer upp i.

Boken börjar lite småputtrigt. Som om skrivet av en pensionär som saknar sin Bo Baldersson och i hans anda försöker skriva en historia om hur tokigt det kan gå i ett samhälle när en åldrig yrar i väg. Men snabbt får jag ångra mina småsarkastiska tankar då detta är en berättelse som bara växer och växer och efter 100 år av äventyr har Allan hunnit med att ändra världshistorien på betydande sätt ett antal gånger i sina möten med Harry S. Truman, Stalin, Mao Tse Tung, Richard Nixon, Tage Erlander osv. Han var den egentliga hjärnan bakom atombomben och råkade prata bredvid mun åt både väst och öst. Han korsade Himalya, satt fem år i Gulag och hade 15 års semester på Balhi. Trots en osannolik historia kan jag inte låta bli att tycka om den på samma sätt som jag tyckte om Forrest Gump. Med lite källgranskning kan man nog forska fram att Allan inte kan ha varit på den och den platsen och mött den och den personen då och haft det och det samtalet - men det är tillräckligt troligt för att det skulle kunnat varit så (även om det vore otroligt om det var så). Det skulle säkert gå att hitta bevis mot precis varenda punkt i historien. Men varför förstöra ett sådant nöje.

Björn Granath gör inte bara ett bra jobb med inläsningen av denna bok utan den blev till och med utnämnd till årets ljudboksupplevelse 2009. Och välförtjänt.

Varje år går det oerhört populära "Hungerspelen" a.. Visa hela

Varje år går det oerhört populära "Hungerspelen" av stapeln i det dystopiska framtidslandet Panem. Det som en gång var Nordamerika är numer indelat i 13 distrikt där 11 av dem endast finns till för att producera varor till distrikt 1 - ledarfolket. Distrikt 13 förintades fullständigt i inbördeskriget. Hungerspelen är distrik 1:s sätt att straffa de andra distrikten och varje år påminna dem om vad som händer om man försöker göra revolt. Hungerspelens grundtanke är lika enkel som grym. Två ungdomar från varje distrikt - utom givetvis distrikt 1 - väljs ut slumpvis och tvingas delta i spelen. De 22 ungdomarna sätts tillsammans på en gigantisk arena och bara en kommer levande därifrån. Hungerspelen direktsänds i tv över hela Panem och vinnaren garanteras ett liv i lyx efteråt.

I boken följer vi Katniss, från distrikt 12, som vid lottdragningen tar sin lillasyster Pimroses plats i spelen. På vägen inser hon att Hungerspelen inte bara är en grym kamp om överlevnad - det är också politik. Genom att bli populär hos massorna kan man få rika sponsorer som kan köpa medicin och andra förnödenheter och skicka in på arenan till en. Framför allt lär hon sig att man inte kan lita på någon - inte ens bagarsonen Peeta, den andra som lottades fram från distrikt 12 och intygar att han älskat henne enda sedan han var liten och skulle göra allt för hennes skull. Hungerspelen handlar om offer och svåra beslut. Och även om man blir den som är ensam kvar så är man ingen vinnare. Man har redan fått avstå från allt man tror på och älskar.

Hungerspelen är inget annat än ett mästerverk av Suzanne Collins. Grundidén har synts tidigare genom åren; exempelvis filmen Battle Royal och Maratonmarschen av Stephen King. Och även om Maratonmarschen varit lite av min favoritbok av King, så överträffas den vida av Collins Hungerspelen. Denna sidvändarroman innehåller allt man kan önska sig av äventyr, kärlek och kittlande idéer - berättat med ett effektivt men vackert språk, med djup psykologisk känslighet och stor empati. Hungerspelen är en solklar femma.

Helena Gripe läste in Hungerspelen som ljudbok och gjorde ett bra jobb med det.

Alfons pappa frågar från köket: ”Är du där”. Och p.. Visa hela

Alfons pappa frågar från köket: ”Är du där”. Och precis det står Alfons och grunnar på. Vad är Alfons och vad är Alfons arm, ben, huvud, kropp, tankar? Är inte hans spottloska på marken i morse en del av Alfons fortfarande? Och vart tog den vägen sen?
Och minnet av honom i andras tankar, är inte det lite han också? Var slutar Alfons? Hur långt når Alfons?

Existentialismen enligt Alfons. I en rimordlekskavalkad funderiliklurar Alfons på sin egen existens. Vem är han? Var går gränserna mellan honom själv och andra?
Egentligen oerhört komplexa tankar som Gunilla Bergström för fram på ett oförskämt enkelt och lekfullt sätt.
Detta är Alfons och Gunilla när de är som bäst!

I morgon fyller Alfons pappa år. Alfons vill gärna.. Visa hela

I morgon fyller Alfons pappa år. Alfons vill gärna ge honom en present. I hemlighet har han jobbat på ett askfat i lera. Han frågar pappa vad han önskar sig – kanske ett askfat? Nej, tycker pappa. Jag önskar mig ingenting. Jag önskar mig ett snällt barn.
Alfons tycker det är omöjligt att hitta present till sin pappa.

”Hurra för pappa Åberg” är av den där sorten som har lika delar igenkänning och gullighet. Inget som vidgar mitt hjärta och vänder på min värld som vissa av Åbergböckerna, men den glider in och lägger sig till rätta i den omfattande serien om Alfons Åberg.

För 10 är sedan lovade Erik Maria Bark sig själv a.. Visa hela

För 10 är sedan lovade Erik Maria Bark sig själv att han aldrig skulle hypnotisera någon igen. Han ansågs som en av världens bästa hypnosterapeuter, men något hände som skapade skandal och puttade ut honom i kylan. Och efter det - löftet.
Men när polis, Joona Liina, och överläkaren på Karolinska institutet övertygar honom att hypnos är enda sättet att rädda livet på en brännskadad pojkes syster gör han ett undantag. Och då börjar saker hända. Eriks son försvinner och unga pojkar med pokemonnamn och avhuggna nästippar börjar agera psykopatiskt i förorterna.

Lars Keppler är en hysteriskt upphausad inkognitoförfattare som har sålt bokrättigheter till ett tjog olika länder innan första boken ens var publicerad. Kepler spås från flera håll (av exempelvis "Svensk bokhandel" och givetvis Bonniers) bli nästa Svenska deckarexport efter Stiegh Larsson...
Man bör inte ta in sådana aspekter i läsningen, och trots stor besvikelse ska jag inte göra det. Detta är en bok som är värd en rättvis recenssion även om bokförlaget Bonniers gör den en otjänst genom att hausa upp den in absurdum. Den är definitivt inte SÅ bra. Men den är bitvis både välskriven, spännande och intressant. Men jag har personligen svårt för deckare och thrillers som använder sig för flitigt av psykopater. Det är för enkelt. Om skurken bara är tillräckligt psykopatisk så kan denne göra hur hemska, ologiska och knäppa saker som helst.
Att boken sedan avslutas med en oh så klassisk action/skräckfilmsfinal är också det ett starkt minus.

Om ni törstar efter en ny millenniumläsupplevelse blir ni besvikna - läs då hellre om Stiegh Larssons triologi. Men om ni vill läsa en deckare av samma goda kvalité som de flesta av våra svenska deckarförfattare kommer ni att bli fullt nöjda.

Peter Andersson gjorde en bra inläsning av denna bok.

Anni jobbar som socialarbetare och är duktig som d.. Visa hela

Anni jobbar som socialarbetare och är duktig som det. Överlag är hon duktig. Hon ser till att saker fungerar. Framför allt försöker hon se efter sin bror Sami - som konsekvent avvisar denna hjälp på ett djupare plan. Han har nämligen inga problem. Inte med alkohol eller droger eller med livet i sin helhet. Han tycker att Anni ska koppla av och inte ta allting så allvarligt. Men Anni tar det allvarligt, för hon ser sin brors liv gå åt helvete precis som deras föräldrars liv gick åt helvete i alkohol och misshandel.
Anni ger gång på gång upp sin bror och börjar betrakta honom som död, men ger honom ändå nya chanser. Hon säger: "Det gör mer ont när du återuppstår från de döda än när du dör. Skulle vilja döda dig. Nu tvingas jag gå igenom allting en gång till. Fast baklänges."

"Håpas du trifs bra i fengelset" känns på ett sätt som en fortsättning på "Svinalängorna". Ungefär som att man följer två av syskonen som skildrades i första boken - som vuxna. Men det är inte samma personer och definitivt inte en fortsättning. "Håpas du trifs bra i fengelset" är något helt eget. Unikt. Framför allt språket använder Alakoski på ett suggesivt sätt som piskar in huvudpersonens hopplöshetskänsla och törst på kärlek i oss.
Boken är stycke efter stycka av stakato-prosa som för tankarna till en judisk kadish. Kadish över en knarkande bror. Med det direkta tilltalet till brodern genom hela boken ger huvudpersonen uttryck för frustration, hopplöshetskänslor, besvikelse, ångest, sorg - men mest av allt; en kärlek som övervinner all frustration, hopplöshet, besvikelse, ångest och sorg.

Susanna Alakosiki läser själv in sin bok och får mig att känna att det var enda möjligheten. Jag kan inte se hur någon annan så exakt och perfekt skulle kunna läsa denna unikt skrivna text på ett sätt så rätt känsla förmedlades. För känslan är intensiv och smärtsam och stundtals brutal och stundtals ömsint. Lysande bok och lysande inläsning av Susanna Alakoski.

Häxor finns överallt, och mer än något annat hatar.. Visa hela

Häxor finns överallt, och mer än något annat hatar de små rentvättade barn. Dessa luktar som hundbajs och bör utrotas till varje pris.
En liten pojke, som nyligen blivit föräldralös och fått flytta in hos sin mormor, får höra berättelserna om att häxor finns på riktigt och hur man känner igen dom. Han får också lära sig att de finns där man minst anar det och alltid vill en illa.
Därför blir det en obehaglig överraskning när hotellet, som han och hans mormor tagit in på, även gästas av en konferens för häxor - där huvudämnet på dagordningen är hur de ska gå till väga för att utrota alla barn i Storbritannien.

Boken är på ett sätt en väldigt enkel historia berättad på ett väldigt enkelt sätt. Men den är också fylld av massor av finurliga och fantasifulla detaljer som gör den till en rolig läsupplevelse.
Vissa vändpunkter är mycket förutsägbara, medan andra kommer som totala överraskningar – vilket gör att boken aldrig blir tråkig trots sin enkelhet.
”Häxorna” har jag hört beskrivas som en komisk skräckis för barn, och i det kan jag bara hålla med.
För som vuxen, utan någon barndomsrelation till boken, kan jag vare sig säga att jag tyckte den var speciellt rolig eller skräckinjagande. Jag kan bara beklaga att jag aldrig fick uppleva den som liten, för då slår jag vad om att jag hade älskat den gränslöst mycket.

Johan Ulvesson som uppläsare kändes de första tio minuterna som det perfekta valet. Han kunde föra fram komiken, han kunde göra röster och han kunde till och med låta lite normal mellan varven.
Men en bit in i berättelsen blev Ulvessons stämma en utdragen påfrestning där alla röster, dialekter och genomträngande gutturala överhäxmonologer blev ett väsentligt hinder i vägen för mig när jag ville komma in i Roald Dahls historia.
Det blev lite mycket Ulvesson och lite lite Dahl av det, vilket jag tycker är synd. I övrigt fanns det inget att anmärka på i ljudkvalité och cd-produktion.

Ett antal kufiska mord sker i Storbritannien där n.. Visa hela

Ett antal kufiska mord sker i Storbritannien där några ingenjörer dör i klumpigt arrangerade självmord. På grund av brittiska lagar kan MI6 själva inte göra de insatser som är nödvändiga utan tar hjälp av Svensk underrättelsetjänst – dvs. Hamilton och hans gäng. Samtidigt sker saker i både Saudarabien och Sibirien som kräver Hamiltons uppmärksamhet. Samtidigt som Sicilianska maffian blir mer och mer närgående.

Rörig bok med väldigt många parallella trådar som berättas. Tonen är löjligt raljerande gentemot britter, räknenissar, rika samt könskvoterade kvinnor. Detta blir en allt för stor ingrediens och gör historien bitvis förrödande platt och dryg.

Thomas Bolme fortsätter vara en av Sveriges bästa ljudboksinläsare.

I slutet av 70 –talet genomsyrades fortfarande ten.. Visa hela

I slutet av 70 –talet genomsyrades fortfarande tennisen av brittiskt gentlemannaskap, fare play, sträng disciplin och idealism.
I denna tradition blev Björn Borg arketypen och den slutliga fulländningen av allt vad tennis då stod för.
Men sen kom John McEnroe.
Med sina vredesutbrott, och en narcissim i en storleksordning som världen i allmänhet och tennisen i synnerhet aldrig sett maken till, förändrade han hur man såg på tennis och sport.
För trots att de gamla brittiska högdjuren, som styrde och ställde inom tennisen, avskydde och föraktade allt McEnroe stod för, var det ett faktum att publiken älskade att se honom och sponsorerna älskade att publiken älskade att se honom.
Klädesföretaget Nike såg tidigt McEnroes udda kvalitéer och gjorde dem till sina. Med sponsorkontrakt, som på bara tre år steg från 80 000 dollar till fem miljoner dollar, hade tennis blivit en pengaindustri utan dess like. Och mitt i detta stod den neurotiske, egendemonskämpande och koleriske McEnroe.

Tim Adams gör ett mycket intressant och mänskligt porträtt av en ikon som jag själv bara haft en diffus bild av tidigare. Visst visste man vem McEnroe var: Borgs huvudkonkurrent som skällde och slog sönder racketar. Men vilken roll han hade i en sport, och i en värld, i förändring – det visste jag inte.
Tim Adams sätter in denna unika tennisspelare i ett världssammanhang och visar både hur han var med och förändrade, och själv förändrades, av tidsandans utveckling.
Tonen i boken är lågmäld och lätt att ta till sig. Vissa betraktar boken som humoristisk, men då får jag säga att dessa ”vissa” personer har för vana att ha det ganska tråkigt – så rolig var den inte. Det är i första hand en intressant bok - som får mej, som egentligen inte var speciellt intresserad av att göra en djupdykning i McEnroes huvud, att tycka att det var bra att jag gjorde det.
Och skulle man vara det minsta tennisintresserad, i kombination med en viss nostalgisk läggning, är ”I huvudet på John McEnroe” ett absolut måste.

(Ljudboken) Genom en inövad överlevnadsreflex död.. Visa hela

(Ljudboken)

Genom en inövad överlevnadsreflex dödar Hamilton en oskyldig kvinna. För honom blir detta droppen. Det välkomna slutet. Om han vill överleva känslomässigt och moraliskt måste han sluta som Svenska nationens mördare och börja ett normalt liv. Därför vill han också dömas för sitt brott och ta sitt straff.
Den Svenska nationen vill dock annorlunda. Hamilton behövs. En högt uppsatt sovjetisk underrättelseofficer vill hoppa av till väst och har valt Sverige som sin första destination. Han befinner sig i Kairo och behöver tas oskadd till Sverige.

Hamilton gör detta och förväntar sig sedan att bli entledigad och dömd. Men det som underrättelseofficern har att berätta kräver att Hamilton - i nationens intresse - inte ställs inför rätta utan ger sig ut på ett nytt uppdrag.

I tredje boken i Hamiltonserien blir hans sår djupare. Carl finner sig själv vara en instinktiv mördare, utom kontroll för honom själv. Gamla spöken och sår får sällskap av nya och hans rader av flera internationella militära utmärkelser fungerar inte ett ögonblick som plåster på såren.

"I nationens intresse" tar tydligt upp problematiken som intresserar mig i bokserien. Hur mycket är man redo att offra för "nationens bästa"? Hur många lagar - juridiska och moraliska - är brytbara för att försvara desamma. Hamiltons gräns nås i den här boken. Men han tvingas att passera den och får betala för det.

I samtliga ljudböcker om Hamilton har Jan Guillou läst in ett efterord som förklarar det Sverige som gett upphov och idé till respektive bok. Och till denna bok presenterar han ett par intressanta kurriosa. På 70 -talet blev Jan skjutjärnsjournalisten med hela Sverige när han avslöjade IB-affären. Sedermera blev han - mot all trolighet - god vän med IB:s chef Birger Elmér. Denne står för mycket förstahandsinformation som ligger till grund för Hamiltonböckerna. Och den situation som uppstår i "I nationens intresse" - att direkt grova brott sopas under mattan för att värna om nationens intressen - är inte alls är något fantastiskt och ovanligt.
Det ger en extra dimenssion att läsa Hamiltonböckerna när man vet att mycket av det är sant - men man vet inte vad och hur mycket.

Tomas Bolme har i tredje boken hittat formen och får nu visa upp sina färdigheter i dialekter då han levererar både finlandssvenska och öskötska på ett trovärdigt sätt.

Utanför Aten hittas en ung man söndersliten av var.. Visa hela

Utanför Aten hittas en ung man söndersliten av vargar. En del frågor finns dock kring händelsen och eftersom mannen studerade vid Platons akademi anlitas uttydaren av gåtor Herakles Pontor, för att gå djupare i saken.
Därefter börjar en kriminalroman förlagd till antikens Grekland. Men när vi definierar boken som sådan så begränsar man gravt vad denna bok egentligen är. Detta är bara första lagret bland väldigt många.
I nästa lager följer vi Översättaren. I dennes fotnoter i manuskriptet följer vi hans funderingar kring manuset och de dolda eidetiska budskap som presenteras i varje kapitel. Något som ju längre boken översätts kommer närmre och närmre och till slut involverar översättaren själv.

Ideernas grotta är en komplex bok. Redan idén att skriva en kriminalroman som utspelar sig i antikens Grekland är kul. Att sedan involvera en, i modern tid verksam, översättare är mycket spännande. Tanken om att en författare presenterar eidetiska bilder i kapitlena genom att överdriva förekomsten av vissa ord och händelser är också mycket originellt och i sig roligt och spännande.
Men det stannar inte där. Karaktärerna i boken börjar på en nivå interagera med översättaren och till slut gör även de eidetiska bilderna detta. Allting vävs samman mot ett slut som ska bevisa en filosofisk tes som handlar om människans djupaste natur.

Om boken lyckas med detta vill jag vare sig berätta eller uttala mig om, men resan dit är mycket nyskapande, intressant och spännande.
Det är uppenbart att José Carlos Somoza är mycket påläst om Grekland under Platons leverne, Platon och dennes teori, samtida litteratur och litterära grepp och översättning av gamla texter. Men han är också förmögen att berätta en oerhört komplex historia utan att det blir tungrott och konstigt. Tvärtom skriver han på ett sätt att man själv känner sig smart. En mycket speciell läsupplevelse.

Unge Gerald är på besök på zoo och är lagom impone.. Visa hela

Unge Gerald är på besök på zoo och är lagom imponerad. Om han skulle driva ett zoo skulle det se helt annorlunda ut. Sedan berättar han om hur han skulle släppa ut de djur som nu finns och fylla zooet med alla de djur som han fantiserar ihop.

Fantasieggande saga där Dr. Seuss leker loss både vad gäller fantasifulla djur och gnistrande verskonst.

En saga om en pojke som helt enkelt inte kommer at.. Visa hela

En saga om en pojke som helt enkelt inte kommer att gå upp idag. Oavsett vad som händer, vad han lockas eller hotas med - oavsett vilka argument han bemöts med: han tänker helt enkelt inte gå upp. Han tänker ligga kvar och sova!

När en enkel idé blir tillräckligt enkelt och utförs med stil och finess då kan det bara bli bra. Rolig och välskriven av Dr. Seuss.

Alternativ verklighet med politiker vi känner igen.. Visa hela

Alternativ verklighet med politiker vi känner igen, men där Carl Hamilton har en särställning som internationellt känd hjälte med ett jäkla flyt. God underhållning med ett visst moraliskt tema kring vilka dåd man är redo att göra för det "stora goda". Några smugglare på sibiriska tundran försöker få ut ett kärnvapen från det sammanfallande Sovjetunionen. Hamilton får inte bara i uppdrag att stoppa smugglarna – nej, det räcker inte ens med att döda dem, utan de ska även förinta deras kvarlevor så att inga bevis finns att de ens funnits. Situationen leder tydligt tankarna till förintelsens bränningar av judar och de känslor som Hamilton och de andra i efterhand kämpar med är i viss mån intressant. De räddar världsfreden och motiverar sina handlingar med detta. Men på vilket sätt skiljer de sig från de soldater i nazityskland som jobbade i förintelselägerna. De ansåg också att de jobbade för en bättre värld och att de följde order. Rent konkret hade det kunnat räcka med att stoppa smugglarna och ställa dem inför rätta för att rädda världsfreden. Men nu fick de andra order som anses helt nödvändiga när de genomförs, men som blir fullständigt meningslösa när Rysslands nytillträdde president offentliggör allt en månad senare som ett politiskt drag.
GPS var en sådan cool och hightec pryl vid denna tid att J.G i boken känner sig tvungen att berätta ingående vad det är och hur det fungerar. Coolt 1992, nördigt att anse det coolt 2010. En påminnelse om hur mycket böcker som fokuserar på en vis tid åldras. Samtidigt blir det ett intressant tidsdokument.

Thomas Bolme är Jan Guillous mesta inläsare och tillhör – enligt mig – en av Sveriges bästa ljudboksinläsare. Även denna gång gör han en alldeles utmärkt inläsning.

Milla leker och har jättekul. Men plötsligt slutar.. Visa hela

Milla leker och har jättekul. Men plötsligt slutar det vara kul. Vart tog det roliga vägen. Hon börjar leta. Letar i en garderob. Hon hittar många saker. Men inget som är så roligt.

Denna Alfons-spin-off är lite annorlunda i det att Alfons inte är med (annat än på foto i ett album) och att allting är skrivet på rim. Men i övrigt är det en ganska ointressant bok av Bergström. Vissa av henne böcker griper mig osannolikt mycket medan andra inte berör mig alls. Detta var en sådan bok. Den känns banal, inte enkel.

Del 1: ”När Emil gjorde en bravad så hela Lönneber.. Visa hela

Del 1: ”När Emil gjorde en bravad så hela Lönneberga jublade och alla hans hyss blev glömda och förlåtna.”
Alfred skär sig i tummen och insjuknar snabbt i blodförgiftning. Utanför viner snöstormen och ingen vettig människa går utanför dörren.
Men om Alfred inte kommer till doktorn kommer han att dö. Emils pappa säger: ”Det går inte Emil. Du vet att det inte går.”
Men Emil tror på att det går. Klockan fyra på morgonen spänner han en släde bakom sin häst, får Alfred att lägga sig på den och beger sig sedan ut i snöstormen.

Del 2: ”Inget knussel sa Emil”.
Det är fest på gården Katthult och byns festliga lärarinna är med. Hon inför en hel hög med nya lekar som ingen provat på innan. Med olika mycket företjusning deltar de församladet.
Men när de kommer fram till kyssleken är de flesta på alerten. För alla vill ju gärna kyssas. Bara de slipper kyssa prostinnan.

Historien om Emil som, med risk för sitt eget liv, beger sig i snöstorm till läkare med Alfred är bland det bästa som skrivits i Svensk litteratur. Utan att vara gråtmild lockar den till så oerhört mycket känslor. Jag har hört, läst, sett historien förut – men får ändå darr på underläppen bara ett par minuter in i historien.
Historien beskriver ett stort och självklart hjältemod, utan att det känns det minsta orealistiskt eller otroligt.

Historien om festen på Katthult ligger på en helt annan nivå. Den är charmig och söt och Emil visar på liknande ädelmod, som gör honom till denne lille komplexe varelse han är. Men det enda den egentligen kan ha som orsak, att sättas ihop med den första historien, är att de båda utspelar sig vintertid.
Men boken bör ses som en helhet och jag betygsätter den som helhet. Första halvan snuddar på jordgubbe. Andra halvan är en neutral fyra.

Astrid läser själv in boken - och vem kan göra det bättre? Hennes röst förmedlar precis samma ömhet, humor, ilska och passion som hennes text.

Utvandrarna från Småland har nått fram till Amerik.. Visa hela

Utvandrarna från Småland har nått fram till Amerika och förvandlas nu till invandrare.
De har rest i månader och nått en ny världsdel, men ändå har de bara gjort halva resan. Nu påbörjas färden mot "svenskbygderna" i Minesota. Med knappa medel och i stort sett inga språkkunskaper reser invandrarna genom landet.

Invandrarna känns lite som en mellanbok i serien. I första boken reste dom och i andra boken reser dom. På det sättet känns andra boken lite mindre angelägen. Man har tröttnat lite på resan och vill att de ska komma fram och börja bygga sitt nya liv.
Men om jag gav första delen i serien en stark fyra så får "Invandrarna" ändå en fyra, för kvalitéerna är uppenbara.

Per Sjöstrand fortsätter läsa Utvandrarserien på ett utmärkt sätt.

Karen Armstrong levde sju år som katolsk nunna inn.. Visa hela

Karen Armstrong levde sju år som katolsk nunna innan hon till slut började ifrågasätta och lämnade det livet. Hon gav sig ut på en lång inre färd innan hon hittade sin egen tro. Vägen ledde bland annat förbi Islam. Boken "Islam" utgör, tillsammans med "Muhammed", vad Karen kom fram till.

På knappa 200 sidor får vi följa Islams historia från Muhammeds lilla klan på 600-talet till en världsreligion med över en miljard anhängare. Boken försöker också reda ut de olika förgreningar som Islam - liksom kristendomen - spjälkats upp i.

Framför allt vill boken visa upp Islams relation till västvärlden och den sekularisering denna står för.
Karen visar i sin bok att den rigiditet som Islam uppvisar på många håll i världen står i direkt proportion till västvärldens sekularisering. Det moderna samhälle som väst försöker trycka på öst hotar att förinta den islamiska identiteten varför rigiditeten uppstår som ett desperat försök att skapa en bevarande motvikt - där fundamentalister och terrorister er den extrema ytterligheten.

Karen Armstrong försöker lyfta fram den levande diskussion som pågår inom den Islamska världen som handlar om hur religionen - som anpassat sig många gånger genom historien - måste förändras för att fungera i ett modernt samhälle. Karen uttrycker optimism och har en god tro på Islams framtida bärkraft som en dynamisk världsreligion.

"Islam" känns i överkant optimistisk och överslätande i sin ton för att helt kännas rätt. Armstrong vill gärna lyfta fram en fredlig underton, i klass med den kristna, och vill få Muhammeds egna erövringskrig som absolut nödvändiga för sin tid och kultur. Men, trots en vacker filosofi, var Muhammed en krigsherre.
Men som en allmän och lättsmält genomgång av Islam och dess historia är denna bok att rekommendera.

Fjällbaka i Bohuslän har inte haft ett mord på väl.. Visa hela

Fjällbaka i Bohuslän har inte haft ett mord på väldigt många år. Plötsligt är det uppenbart att den unga kvinnan Alexandras plötsliga bortgång omöjligt kan vara ett självmord – utan ett mord. På Fjällbackas polisstation läggs en högre växel in och polischefen Bertil Mellberg – förvisad från Göteborgspolisen – driver på sin lilla stab för att lösa mordet. Den ambitiösa polisen Patrik är en av dem som ligger i för att lösa fallet samtidigt som han återfinner sin ungdomskärlek, författarinnan Erica Falck, som också råkar vara barndomsvän med offret.
Tillsammans finner de både kärleken och gamla förborgade hemligheter.

Isprinsessan är den första av Camilla Läckbergs deckare om polisen Patrik Hedström och författarinnan Ericka Falck i den lilla sömniga turistorten Fjällbacka. Det mest drivande i Läckbergs deckare är faktiskt inte själva morden och intrigerna – efter att ha läst bara ett par böcker ser jag redan ett ganska tydligt mönster som upprepar sig: för många år sedan skedde ohyggligt dåd, människor som lever idag vill till varje pris behålla hemligheten dold och är till och med redo att mörda för detta.
Hade det bara varit intrig och inget mer hade jag mycket snabbt tröttnat och gett upp att läsa dessa böcker. Men i stället läser jag vidare med stort nöje, för karaktärerna är gripande, levande och berörande. Erica förlorar sina föräldrar och försöker hantera det, hon har en syster vars man misshandlar henne, hon blir kär i en ungdomskärlek, hennes gamla vän hade hemligheter som hon inte kände till. Och på polisstationen finns den grisige polischefen, den arbetströtte nästanpensionären, den nybakade polismannen och sekreteraren som egentligen har koll på allt. Personer som så lätt skulle kunnat bli platta karaktärer, men som Läckberg blåser liv i med unika detaljer.
Camilla Läckberg är en bra författare som säkert skulle kunnat skriva bra och berörande böcker oavsett vilken genre hon valt att verka i.

Boken lästes in av Katarina Ewerlöf så bra som man bara kan vilja.

Ska man plocka ut essensen ur "It´s a hair in my d.. Visa hela

Ska man plocka ut essensen ur "It´s a hair in my dirt" så är det väl att felriktad godhet (dvs. dumhet) kan vara lika - eller mer - förödande som ren ondska.

I Gary Larsons saga följer vi en mask som får följa en prinsessa som är mer än lovligt korkad. Precis som Lenny i "Möss och människor" är hon otroligt snäll, men också mycket dum - och därför råkar hon liksom bara ha ihjäl djur. I all välmening.

Sensmoralen är mycket tydlig: Skaffa dig kunskap före du handlar.

Bilderna i boken är mycket roliga och historien i sig både humoristisk och glättig. Men jag skulle vilja säga att ämnet i sig är bland de mer allvarliga man kan ta upp och Gary Larson för fram det på ett mycket bra sätt.

När 68-revolutionen härjade som värst stod K.G Ham.. Visa hela

När 68-revolutionen härjade som värst stod K.G Hammar på barikaderna. Men inte vid ett kårhus i Stockholm utan på ett kykomöte i Lund. Tillsammans med några andra radikala och nytänkande, unga präster tog de strid mot konventioner, auktoriteter och kyrkans stelhet.
K.G Hammar gjorde sig snabbt impopulär i vissa kretsar, men också populär i andra. Bland de som längtade efter förnyelse och en kristendom som kommer inifrån och en kärleksfull och personlig Gud, var Hammar efterlängtad. Så efterlängtad att han trots starkt motstånd blev vald till både biskop i Lund och senare Sveriges ärkebiskop.
Hammar har alltid följt sin övertygelse om att en religion måste utvecklas och följa med i tiden. Det behövdes, och hände, under medeltidens reformationer - när bland annat Luther startade sin protestantism - och det behövs igen nu.
Kristendomens språk måste nå fram till de som söker. Idag är detta språk ett starkt motstånd som snarare skrämmer iväg människor än drar dem till sig. Folk upplever kristendomen främmande, förlegad och tom. Där vill K.G Hammar skapa broar och vägar mellan den moderna människan och Gud.

"Jag har inte sanningen, jag söker den" är en bok på dryga 200 sidor där journalisten Annie Lönnrot vid sju tillfällen - när K.G Hammar ännu var ärkebiskop - förde diskussioner om dennes tankar kring Gud, godhet och den moderna människan sökande. Annie Lönnrot försöker ställa de frågor som ofta dyker upp och vanligen är grunden till varför människor idag tvekar inför att ta till sig Gud. Hammar besvarar dem på det sätt som han oftast gör och som blivit kritiserat som flummigt, otydligt och veligt: dvs. med motfrågor och fördjupning av diskussionerna. Genom att aldrig svara ja eller nej på frågor cementerar han aldrig en ståndpunkt eller deklarera något som sanning. Sanningen kan man bara finna själv, i sig själv. Det han kan göra är att hjälpa en att söka. Och det gör han genom att fördjupa, nyansera, visa nya infallsvinklar. Så hittar vi vidare och så undviker vi att än en gång hamna i en auktoritär institutionskyrka som berättar vad dom är sant och som fördömer alla som inte följer deras väg.

Jag tillhör de som hyllar K.G Hammars inställning till tro och sökande. Det var inte mer än ett par år sedan jag alls började kalla mig kristen och tro på en Gud. Och det dom fick mig att börja söka var insikter som låg mycket nära det som Hammar här pratar om. Jag tyckte själv att mitt sökande kändes radikalt och jag kunde inte tänka mig att det fanns plats i Svenska kyrkan för en sådan tro. Därför var det mycket värdefullt att läsa den här boken och förstå att Svenska kyrkans förre högste företrädare på många sätt delar min syn på tro, Gud och sökande. Och då kändes det plötsligt självklart att även jag har en plats i Svenska kyrkan.
Det var en värdefull bok att läsa som ändå kändes "lite så där i förbifarten". Sju intervjutillfällen gånger tre timmar ligger till grund och bokens sammanfattningar och slutledningar görs av Lönnrot som jag känner ligger längre bort ifrån mig och som jag förstår mindre.
Jag hade hellre sett en bok helt skriven av Hammar. Sådana bocker finns det dock gott om och dessa ska jag börja undersöka.

Boken lästes på ett utmärkt sätt in av Lo Iwerborg.

Ingrid har precis blivit befordrad till förestånda.. Visa hela

Ingrid har precis blivit befordrad till föreståndare på daghemmet där hon jobbar. Vissa tyckte inte hon var den rätta för jobbet och från ena dagen till nästa har hon gått från uppskattad medarbetare till hårt kritiserad chef. Inte konstigt att Ingrid behöver koppla av med ett eller två glas vin när hon kommer hem från jobbet.
Ingrid har sin underbara dotter Julia som hon älskar mer än något annat. Hon har ensam vårdnad om henne och pappan - som bor på en båt - får träffa henne varannan helg. Nu vill han dock ha delad vårdnad och Julia har gått till BRIS för att hon upplever att mamma inte lyssnar på hennes önskemål om att få träffa pappan mer. Inte konstigt att hon måste lugna sig med mer än en flaska vin på helgen.
Ingrid har en alkoholiserad mamma och ingen annan än hon verkar vilja se det. Inte hennes syster och inte hennes bror. De äter middag hemma hos hennes mamma på söndagarna och alla skrattar bort att mamma redan vid middagen är så full att hon måste gå och lägga sig. När Ingrid antyder att detta är konstigt blir hon kritiserad för hur hon själv dricker - vilket är orättvist. Ingrid dricker bara så mycket hon behöver. Inte konstigt att hon behöver trösta sig med ett extra glas när hon kommer hem. För att den kalla hårda känslan i magen ska bli lite varmare.

Moa Herngren har i "Jag ska bara fixa en grej i köket" skrivit en mycket realistisk, nära och smärtsam skildring om en människas självbedrägeri och oförmåga att hantera sin egen smärta. När man talar om alkoholism ser de flesta framför sig en a-lagare som sover på en parkbänk med en tom vodkaflaska i handen. Men den största alkoholismen är den hos de som mer eller mindre lyckas leva ett normalt liv. Och de kan tänka precis så: Jag sköter mitt jobb, jag har ett rent hem, jag är framgångsrik... Och detta håller de så hårt tag i att de inte ser allt de försummar. Självbedrägeriet blir så stort att de inte ser hur de själva och deras omgivning barkar rakt åt helvete. Vissa får hjälp eller självinsikt på vägen och lyckas bryta nedåtfärden. Andra hamnar på bänken.

Marianne Ekenbjörn följer bokens känsla och nära smärta på ett mycket bra sätt i sin inläsning.

Två svenska officerare har begett sig ner till ett.. Visa hela

Två svenska officerare har begett sig ner till ett belägrat område i det Svenska Polen för att utröna vad som egentligen hände när en svensk trupp på förnödenhetsrekognisering blev inblandat i ett blodbad på en herrgård. Blott en man överlevde och han beter sig som ett vilddjur. Bara en hårt åtgången dagbok finns kvar.

"Jag ska dundra" utspelar sig under Sveriges storhetstid i tidigt 1700-tal. Akademiledamoten och historikern Peter Englund har i denna bok skrivit en rafflande historia som växlar mellan rå realism och en demolerad dagboks upphöjda språk.
Att välja denna växelverkan ger en känsla av att allt skulle kunna hänt i verkligheten - och då kan läsas som en soldatberättelse från fornstora dar. Och är det något Peter Englund kan så är det sin historia. Dock är det inte detta jag fastnar för i boken, utan den filosofiska och etiska mellanperiod som tidigt 1700-tal innebar. Kristendomen stod mot vetenskapen. Förlegade värden om gudsfruktan och rederliget ställs mot humanismen och ett nyanserat tänkande. I "Jag ska dundra" låter han båda riktningarna komma till tals med för och nackdelar - och det blodbad som uppstår blir samtidigt en analogi för de etiska motsättningar som denna tid hade att tampas med.

Överlag var det en spännande och intressant liten bok, även om jag blev besviken när jag läste efterordet och fick veta att dagboken - som framställdes så autentiskt - är Peter Englunds fantasifoster. Det hade varit så mycket coolare om den verkligen varit riktig och Englund sytt ihop en trolig historia utifrån den. Men icke - tyvärr. Min besvikelse drar ner betyget något. Men det höjs i lika hög grad av att dagboken var så skickligt skriven att jag trodde på den.

Ann Heberlein är teologie doktor i etik, författar.. Visa hela

Ann Heberlein är teologie doktor i etik, författare till flera böcker om människans ansvar och ofta anlitad som debatör och krönikör i olika tidningar. Och även om allt detta passerar revy i hennes självbiografiska "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", så är det inte det boken handlar om.
Denna bok handlar om ångest. Och det är inte "usch vad jobbigt, jag har ångest"-ångest. Det är "jag kan inte existera och måste dö"-ångest. I en lång smärtsam kedja av ögonblick berättar Ann utelämnande i sin bok om hur hennes liv präglats av ångest och sin bipolära personlighet. Hur hon kastats fram och tillbaks mellan att känna sig oövervinnerlig och att känna sig värdelös.
Hon är doktor i etik, eftertraktad debatör, höginkomsttagare, gift med en präst med vilken hon har tre barn som hon älskar. Hon har mycket av det som de flesta drömmer vad hon har att leva för, det är något annat. Något som i perioder sliter meningen ur allting och lämnar henne hudlös. Något sjukt, något kemiskt, något bortanför mänsklig kontroll.

Jag upplever inte att Ann Heberlein skrev denna bok för att ge hopp till andra som också lider av svår ångest. För denna bok lämnar inte många glimtar av hopp. I bokens slutskede ger hon i stort sett anvisningar till sin redaktör om hur boken ska bearbetas i fall hon inte finns kvar att vara med i det arbetet. I stället skriver hon om att bokens syfte är att berätta för alla andra om ångest. För att de ska förstå vad ångest innebär. Hur den skapar ett avstånd och ett främlingsskap till omvärlden.

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" är oerhört självutlämnande och självbiografisk. Samtidigt varvas dessa partier med etiska frågeställningar och resonemang om självmordets varande. Som den doktor i etik hon är rannsakar hon sig själv angående om självmordet är rätt eller fel. Hon kommer fram till att som mor till tre barn har hon inte rätt att ta sitt liv. Därför är självmord för henne inte acceptabelt. Det är hon övertygad om. Frågan är om det på slutänden ändå räcker.

Efter utgivningen av boken försvann Ann Heberlein några dagar, vilket orsakade stort rabalder i pressen och stor oro i familjen. Hon kom dock tillbaks och kom sedan ur den ångestperiod i vilken boken föddes. Jag och Elinleticia träffade henne på en författarträff i Lund i våras i somras var hon sommarpratare i radio och har definitivt tillfrisknat för denna gång.

Personligen förstår jag att med den enorma ångest som drabbar Ann Heberlein kan existerandet kännas omöjligt. Om hon en dag skulle ge upp skulle jag förstå, men samtidigt sakna alla de smärtsamt ärliga och rakframma insikter hon sprider i sitt författande - i denna och tidigare böcker.

Boken lästes in av Marie Richardsson och även om hon gjorde ett samtidigt bräckliga och skärpta skånska.

Jag har tidigare läst Fredrik Lindströms "Vad gör.. Visa hela

Jag har tidigare läst Fredrik Lindströms "Vad gör alla superokända människor hela dagarna" och minns nästan ingenting av den. Ingenting fastnade. Samma gäller "Jag är en sån som bara vill ligga med dig". Den har redan börjat blekna och jag läste ut den i går.

Detta är en diktsamling. Nej, förresten. Det är en samling kåserier och essäer. Nä, förresten. Det är ett hopplock av tankar och funderingar från en grunnande människa...
Jag vet inte vad det är. Formen är obestämd. Det har jag i sig inte något emot. Tvärtom är det en behållning. Men innehållet däremot känns mycket oangeläget.
Det är pretentiöst och utan substans. De vardagstankar, blandat med existensiella funderaingar, som är bokens stomme ligger på samma nivå som de dikter jag en gång hördes uppläsa av en folkhögskolas skrivarlinje. Pubertal poesi, framförd med alldeles för mycket allvar.

Fredrik Lindström är väldigt duktig på vissa saker. Andra inte.
Skriva skönlitteratur och poesi är inte en av de saker han är duktig på. Att läsa in böcker är en annan. (Se kommentar ovan om folkhögskola och uppläsning.)

Här börjar det. Här börjar Isaac Asimovs skönlitt.. Visa hela

Här börjar det.
Här börjar Isaac Asimovs skönlitterära författarskap, 1954, och här börjar hans litterära och episka produktion. Den sträcker sig från vår egen tid, in i en avlägsen framtid där mänskligheten spritt sig över hela universum. Här finner vi också för första gången, de sedermera välkända, robotikens tre lagar.

I en rad sammanknutna noveller följer vi pionjären och robotpsykologen Susanne Calvin och hur hon ställs inför olika problem när de tre lagarna, av olika orsaker, råkar i konflikt. Samtidigt får man följa mänsklighetens första stapplande steg ut i universum. Något mänskligheten aldrig hade klarat utan robotarna och deras tre lagar

Som vanligt tycker jag om Asimovs visioner och spännande tankeexperiment. Men här, ännu tydligare än i senare böcker, lyser hans bristande personbeskrivningar igenom. När karaktärerna målas upp känns det mycket tydligt att boken är skriven på 50 –talet. Djupen i karaktärerna är ofta lika nyanserade som en pirat i en matinéfilm från det nämnda 50 –tal. Endast huvudpersonen Susanne Calvin känns intressant i sin kallt passionerade relation till robotarna. Speciellt spännande är hon när hon av sårad stolthet i princip mördar en robot genom att pressa honom in i en logiskt omöjlig konflikt som helt förstör hans hjärna.

”Jenny” är den tredje delen i Jonas Gardells trilo.. Visa hela

”Jenny” är den tredje delen i Jonas Gardells trilogi om hans alter ego Juha. Här ligger dock fokus på hans barndomsvän Jenny och det fruktansvärda som hände henne en kväll vid en avslutningsfest vid en sjö.
Juha var aldrig med den där kvällen för 25 år sedan, och när han får ett brev från Jenny om det – gör han slag i saken att slutligen ta tag i detta som gnagt i honom i alla år. Han måste ta reda på vad som verkligen hände och ge Jenny någon form av upprättelse.

”En komikers uppväxt” är den första delen i trilogin, vilken jag läste för flera år sedan och bara har ett blekt minne av. Andra delen, ”Ett Ufo gör entré”, har jag inte läst alls. Därför kan jag säga att jag läste ”Jenny” fristående från sina föregångare och tyckte det fungerar alldeles utmärkt – även om jag förstår att läsupplevelsen blir mer komplett som en avslutande del i en helhet.
Jenny är en kort och koncis bok om ett mycket speciellt tillfälle och hur detta gett ekon drygt två decennium in i framtiden.
Det mycket starka temat i boken är, precis som i föregångarna, mobbing – och Jonas ger en mycket nyanserad bild av offer/förövarerelationen.

Med ”Jenny” har Jonas Gardell skrivit en mycket tänkvärd och gripande bok, där de mest intressanta tankarna sättas igång efter en oväntad vändning i slutskedet av boken.

Jonas har själv läst in sin bok och det tycker jag han skulle låtit bli att göra.
Få har nog undgått att höra hur han deklamerar sina texter – och det är just detta deklamerande som gör att man redan efter försättsbladet tröttnat på hans överpretentiösa pauseringar och medömkansfiskande röstdarr.
Med stor möda fick jag kämpa för att separera hans text från hans egen tolkning av den. För texten tyckte jag om, men inte hur han läste den. Det blev väldigt mycket kaka på kaka.

Sedan ett par hundra år tillbaka är magi ett akade.. Visa hela

Sedan ett par hundra år tillbaka är magi ett akademiskt ämne som mer handlar om historisk forskning än praktiskt utövande. Praktiska magiker anses inte längre finnas. Döm om alla teoretiska magikers förvåning när Mr Norrell en dag äntrar scenen och visar sig besitta stort kunnande och pratiskt magisk förmåga. Han tvingar myndigheterna att erkänna honom som den enda äkta magikern och påbörjar sitt projekt att återställa den brittiska magin. Hans planer blir först lite störda när det visar sig att den unge ädligen Jonathan Strange visar sig vara en självlärd naturbegåvning inom magi – men när han kommit över det har Mr Norrell i stället funnit en lärling och bundsförvant. I bakgrunden rör sig dock mycket mäktigare och mörkare krafter där en smått psykopatisk älva fått för sig att den svarte slaven Stephen ska bli Englands nästa kung.

”Jonathan Strange och Mr Norrell” är lite av en genreblender. Influenser kan man hitta från Jane Austen, Terry Pratchett, J.K Rawlings med flera; lite magi, lite torr humor, lite absurditeter, lite äventyr skapar en spännande och läsvärd bok som dock laddar upp för ett crescendo som lite kommer av sig. Slutet känns antingen som ett upplägg till en uppföljare, som inte känns intressant, eller så är det bara ett bortslarvat slut. Oavsett vad kändes det väldigt mjäkigt i förhållande till resten av boken.

Boken var inläst på utmärkt trivsam brittiska av Simon Prebble.

Kafka Tamura är en femtonårig ung man som rymmer h.. Visa hela

Kafka Tamura är en femtonårig ung man som rymmer hemifrån för att komma bort från en situation som är skrämmande lik en oidipussituation. Han vill hitta sin mamm och sin syster som han är säker på finns någonstans. Han hamnar slutligen vid ett privatägt bibliotek där han inleder en sexuell relation med en äldre kvinna – Miss Saeki – som han när någon misstanke om kan vara hans mamma. Det visar sig även att hans pappa – strax efter hans rymning – hittas mördad, vilket leder till att polisen söker honom som eventuellt misstänkt. Långt därifrån stöter den efterblivne kattletaren – och kattkomunikatören - Nakata på kattmördaren Johnnie Walker och dödar denne. Han flyr med hjälp av lastbilsschauffören Hoshino för att genomföra något som måste göras.

Ett referat av Murakamis böcker är alltid en orimlig omöjlighet. Det går helt enkelt inte att genom att återge handlingen i några korta rader egentligen förklara vad boken handlar om. Handlingen är ofta komplex och tämligen odramaturgisk. Handlingen är nästan alltid underställd ett drömlikt bildmålande av ett känslomässigt tillstånd. Och när man börjar analysera på olika nivåer hamnar man oftast vilse. "Kafka på stranden" är - liksom flera av Murakamis andra böcker - på detta sätt. Det är i första hand en bok att känna och andra hand att försöka förstå. Försöker man psykologisera den unga Tamuras flykt från sin far och sökande efter sin mor och syster blir det rent ut sagt tråkigt. Det är så uttalat ett oidipuskomplex att man genast försöker nå nästa tolkningsnivå.

Mästerdetektiven Kalle Blomkvist har skapat sig et.. Visa hela

Mästerdetektiven Kalle Blomkvist har skapat sig ett namn som mysterielösare. Det hindrar honom dock inte från att - tillsammans med sina vapenbröder Eva-Lotta och Anders - strida mot de röda rosorna om den ärofyllda trofén Snusmumriken. Dock har de vita rosorna fått ett "prospect" på halsen - i form av den femåriga Rasmus. Efter att ha träffat på de vita rosorna kan han inte tänka sig något mer fantastiskt än att få bli en sådan själv. Anders och Kalle är lite skeptiska men Eva-Lotta tycker att Rasmus är den allra sötaste lilla unge man kan tänka sig.
Rosornas krig får dock läggas på hyllan då Rasmus och hans far - uppfinnaren av den ogenomträngliga metallen - blir kidnappade av främmande makt, i ett försök att komma åt formeln till den åtråvärda metallen. De tre vita rosorna blir vittne till kidnappningen och bestämmer sig för att inte låta någon göra lille Rasmus illa. Eva-Lotta kastar sig in i kidnapparnas bil och blir till ett väldigt förtret. Kalle och Anders försöker vara behjälpliga på avstånd.

Astrid Lindgren är oefterliknerlig i sitt sätt att skriva enkla historier för barn - med stort hjärta och mänskligt djup. Denna egentligen banala historia från 1953 följer på många sätt den mall som fanns för spännande deckarhistorier från den tiden. Men sedan är det Astrid Lindgren som berättar. Här hittar man den lite långsamme kidnapparhejduken Nicke som motvilligt tar lille Rasmus till sitt hjärta. Relationen mellan Rasmus - som tycker att kidnappare är snälla eftersom Nicke är snäll - och hans fångvaktare, som inte tycker om att bli kallad kidnappare - är så ömhjärtad att tårarna ofrivilligt börjar tränga sig fram i bokens slutscener. Astrid Lindgren är nästan alltid bra, och detta är inget undantag.

Alexandra Rapaport läser in boken och får godkänt. På ett sätt är det ett otacksamt jobb att försöka läsa in en bok av Astrid Lindgren då de flesta av oss är uppväxta med Astrids egna inläsningar. Det är nästan med besvikelse jag började läsa boken och hörde att det inte var hon själv som läste in. Alexandra Rapaport gör dock ett bra jobb, även om jag tycker hon är för ivrig att gestalta karaktärerna med dialekter och egenheter.

"KBT i utveckling: en introduktion till kognitiv b.. Visa hela

"KBT i utveckling: en introduktion till kognitiv beteendeterapi" är utformad som en lärobok för blivande terapeuter inom KBT. Men eftersom det är en introduktion ligger innehållet på en sådan nivå att vem som helst kan ta del av det och ha stor behållning. I ett antal kapitel går Kåver igenom KBT:s historia, övergripande behandlingsmetoder, attityd gentemot patienten samt ett urval av metoder.
Kognitiv beteendeterapi är grundat i människans beteenden och vad som formar dessa. Ofta kan våra beteenden formas på ett sådant sätt att vi mår dåligt. Vi kan stötas ut, eller uppleva oss utstötta, av vår omgivning. Vi kan hantera vardagliga situationer på ett icke adekvat sätt eller helt enkelt bara må väldigt dåligt när vi gör det. I KBT nystar terapeuten, tillsammans med patienten, upp dessa beteendemönster, för att de ska bli tydliga. Därefter får patienten göra värderingar och bedömningar av sina "beteendescheman" och bestämma vilka som bör förändras och på vilket sätt - för att patienten ska uppnå sina inre mål och må bättre.
Därefter erbjuder terapeuten en rad metoder, modeller och verktyg med vilka patienten kan uppnå dessa inre mål.

KBT är en mycket konkret terapimodell. Sällan går man till källan och ser vad som skapade ett visst beteendemönster. I stället fokuserar man på själva beteendet och vad som kan förändra detta på ett önskvärt sätt.
KBT är en relativt ny terapiform men grundar sig bitvis på kunskap som är flera tusen år gammal. Mycket influenser kommer från kinesisk visdom och har sedan testats kliniskt, utvärderats och införlivats i de metoder som utgör KBT arbetssätt.

Anna Kåver är leg. psykolog, leg. psykoterapeut och handledare med många års erfarenhet av både forskning och klinisk praktik inom KBT. Hon har gett ut flertalet böcker där vissa vänder sig till terapeutstuderande och vissa till gemene man som på egen hand vill fördjupa sig i terapiformens arbetssätt.
Jag har inte läst någon av Anna Kåvers andra böcker tidigare och kan inte jämföra denna med dem. Men denna upplevde jag mycket positivt. Den genomgående känslan hon förmedlar är respekt, kvalité och ödmjukhet. Respekt för patienten och dennes förutsättningar och vilja. Kvalité och effektiv i behandling är ledord tillsammans med begränsat antal träffar, kvalitetssäkring och utvärdering. Och ödmjukheten att hela tiden utgå från att patienten vet bäst vad denne vill och behöver.
Anna Kåvers beskrivning om hur KBT-behandling bör gå till känns på många sätt utopisk i jämförelse med mina egna erfarenheter av terapi. Å andra sidan är en del av hennes ödmjukhet också att hon erkänner att hon själv haft ett privilegierat yrkesliv där hon jobbat i intressanta sammanhang med motivation och kompetenta och trevliga kollegor. Det är sällan det ser ut så annars. Många terapeuter jobbar under mycket svåra omständigheter och kan må dåligt själv - vilket påverkar deras arbete. Därför ägnar hon ett helt kapitel till att berätta om hur terapeuten bör vara uppmärksam på sin egen situation - då ett vanligt problem är terapeuter som utgår från att de är osårbara bara för att de har kunskapen att ordna upp emotionellt trassel. Terapeuter som har denna attityd demoraliseras och kan inte garantera god kvalité i sin behandling. I kvalitetssäkringen ingår därför självterapi enligt KBT-metoden och vid behov terapi hos kollega.

Min sammantagna uppfattning om denna bok är mycket positiv. Den känns som en god inkörsport och jag kan tänka mig att den ingår som standard i landets KBT-utbildningar. Den är delvis teoretisk men ger i första hand många - mycket konkreta - verktyg, diagram, tabeller och instrument att använda sig av om man vill utöva KBT med sig själv.

David Zetterstad har läst in denna bok och gör detta alldeles utmärkt.

Gajus och Marcus växer upp på Gajus fars gård. På.. Visa hela

Gajus och Marcus växer upp på Gajus fars gård. På ett sätt är det en trygg och lycklig barndom trots grannpojkarnas grymma pennalism och en gammal gladiators stenhårda soldatträning.
Gajus och Marcus är blodsbröder och reser tillsammans till Rom för att bo hos Gajus morbror Marius efter att Gajus far Julius dör i ett slavuppror.
Marius är tillsammans med Sulla en av de två konsulerna av Rom och ett mäktigt spel mellan de två pågår för att ensam få makten. De unga pojkarna hamnar mitt i smeten och får sitta på första parkett när maktspelet pågår

Gajus och Marcus är pojknamnen för Julius Caesar och Brutus och i första delen av bokserien får vi följa deras barndom och ungdom. Iggulden berättar en driven och spännande historia som gör det lätt att förstå att bokserien blivit en populär storsäljare.
Det boken kanske förlorar på, i mitt tycke, är bleka och ointressanta kärlekshistorier tar den igen på mäktiga och strategiska slag. Varje gång Julius Caesar har ett kärleksmöte vill jag bara att han ska dumpa tjejen och i stället gå ut och banka skiten ur någon rövarlegion. Det är en sån bok. Och det är en sån författare. Och hungrigt kastar jag mig över nästa bok i serien.

Thorsten Wahlund läser in boken och har en behaglig röst som passar bra till historien. Dock känns det som han försöker för mycket att skrovla till sin röst i gestaltningen av vissa karaktärer – och det ror han inte riktigt i hamn med. Men annars gör han ett bra jobb.

Fram till att Jan i Skrolycka fått se sin nyfödda.. Visa hela

Fram till att Jan i Skrolycka fått se sin nyfödda dotter för första gången hade han inte vetat vad kärlek ville säga. Efter att han för första gången fått hålla henne i sina armar visste han inget annat. Resten av sitt liv skulle han älska denna lilla flicka mer än han trodde var möjligt. Han fanns vid hennes sida så mycket han kunde och gav henne total och okritisk kärlek.
När hon uppnått ungdomens ålder av 18 kommer föräldrarna i obestånd och dottern – Klara Fina Gulleborg – erbjuder sig att fara till Stockholm för att införtjäna de 200 kronor som föräldrarna måste betala före den förste oktober för att inte behöva gå från gården. Med smärta – men med stort förtroende och förtröstan – släpper Jan iväg sin dotter och väntar henne självklart tillbaka den förste oktober med en stor sedelbunt i handen. För något annat skulle vara omöjligt för Klara Fina Gulleborg, för vilken inget är omöjligt. Den första oktober har Jan i Skrolycka redan längtat sig halvt galen efter sin dotter – men hon kommer inte. Hon sänder endast ett ombud med pengarna. Själv förblir hon borta. Och så förblir hon i många, många år. Jan i Skrolycka försöker acceptera hur det kan komma sig att hans Klara Fina inte återvänder. Vad kan hålla henne borta? Han vet inte – eftersom hon inte skriver. Och hans hjärna börjar fabulera ihop en massa möjligheter. Och för att separationen de emellan ska vara förståelig, måste det vara oerhört fantastiska orsaker. Slutligen har han nått fram till den punkt då han förstår att något oerhört inträffat. Och det är att hon upphöjts till kejsarinna. Och på grund av allt det innebär, kan hon ännu inte återkomma. Men under tiden håller Jan i Skrolycka på att vänja sig vid att vara Kejsare. Kejsaren av Portugallien – som väntar på att hans dotter Kejsarinnan ska återvända till sin födelseby och återförenas med sin älskade far.

”Kejsaren av Portugallien” är en av de böcker av Selma Lagerlöf som motiverar varför hon fick Nobelpriset i litteratur. Med stor ömhet, människokännedom och enkelhet beskriver hon en kärlek så total och omfattande att den ger huvudpersonens stor lycka, men fråntagen honom gör honom galen. Med inre monologer - på Dostojevskijnivå – får vi följa hur Jan försöker foga ihop den tillvaro som splittrades när hans orsak att existera försvunnit. Stegvis bygger han en upp en galenskap som ska kompensera monumental saknad. Men samtidigt som jag som läsare förstår det uppenbart galna i att utropa sig själv till Kejsare och vandra runt i en by, översållad av glittrande stjärnor – så ser jag ändå upp till Jan i Skrolycka. Han står för den totala kärleken. Hans dotter ger sig av och är borta i flera år – och hör inte av sig alls. Och inte för en sekund hyser han agg mot henne. Hans kärlek till henne är så total att han hellre bygger om verkligheten än riktar någon form av besvikelse eller förebråelse mot henne. Vi andra utgår från vad vi ser, hör och vet – sedan ifrågasätter vi allt utifrån vissa principer som vi bär med oss. Jan i Skrolycka utgår han helt och hållet från kärleken till sin dotter. Den är den enda sanningen – och utifrån den ifrågasätter han allt annat.
Om det största i livet är kärlek och lycka och vår mening är att finna kärlek och lycka: vem kan då egentligen kalla Jan i Skrolycka för galen? Måhända var han en av de enda riktigt vettiga människorna.

Selma Lagerlöf har på ett enkelt och okomplicerat sätt skrivit en mycket djupgående och komplicerad bok som bara kan få riktigt högt betyg. Stig Torstensson läser in denna ljudbok på en bräcklig Värmländska som enligt mig går i total samklang med boken.

För mina tankar till en ofullständig version av "M.. Visa hela

För mina tankar till en ofullständig version av "Mörkrets hjärta". En maktfullkomlig man i mörkaste Afrika skapar egen moral och egna lagar - vår huvud person försöker leta sig fram till händelsernas centrum. Och i likhet med Mörkrets hjärta bygger Kennedys hjärna på en bra idé men är mördade tråkig. Huvudpersonen hittar sin son död i hans lägenhet och blir övertygad om att det är mord. Sedan reser hon världen runt och pratar med olika personer som på kryptiska sätt berättar alldeles för lite - antingen av obegriplig orsak, av rädsla eller för att deras huvud precis blivit avhugget eller skjutet i bitar. Där i mellan sitter huvudpersonen på flygplatser och väntar på att resa vidare någon annan stans eller så ligger hon på ett hotellrum och mår pest och pina. I bakgrunden ligger författarens ambition att berätta för oss att det finns mäktiga och mörka krafter som konspirerar för att skaffa sig mer makt och mer pengar. Och detta gestaltas av mystiken kring hur Kennedys hjärna och några obduktionsfotografier försvann kort efter mordet på presidenten. (Samma sorts mörka krafter - tag er i akt! De verkar än!) Tre år efter skrev Mankell "Kinesen" som strukturellt liknar Kennedys hjärna på många sätt. Här hittar vi också en kvinnlig huvudperson som reser runt för att uppdaga en världsomspännande konspiration - och med mörka krafter som bakfond. Men i den boken tycker jag Mankell lyckats med det han så fatalt misslyckades med i Kennedys hjärna.

Helena Bergström läser in boken är överlag mycket bra. Dock har hon ett sätt att leverera många repliker som om personen vill säga det med ett tvivlande skratt. Ofta när jag läser in helt andra känslor i det som sägs. Det irriterade mig mycket och jag tar åter upp inläsarens ansvar att göra en neutral inläsning och överlämna tolkandet åt läsaren.

Den 14 -årige Eriks mamma ligger för döden i cance.. Visa hela

Den 14 -årige Eriks mamma ligger för döden i cancer. Det bestäms att Erik ska bo i familjens sommarhus, Genesaret, över sommaren tillsammans med äldre brodern Henry och de nyfunna vännen Edmund.
Det blir, trots den tunga närvaron av moderns förestående död, en toppensommar. Och trots att "DET FRUKTANSVÄRDA" hände.
I juli sker nämligen ett mord. Bara ett tiotal meter från Genesaret, på deras parkering.
Skitstöveln och handbollspelaren Berra Albertsson hittas blodig och död, med huvudet inslaget.
Misstankarna faller genast på Eriks bror, som nyligen inlett ett förhållande med Berras flickvän, Ewa Kaludis. Det ser ut som ett triangeldrama med dödlig utgång.
För vem skulle inte döda för att få en kvinna som ser ut som Kim Novak.

Detta är mitt första möte med Håkan Nesser och jag kan därför inte göra någon jämförelse med hans andra böcker. Men jag har förstått att denna bok på många sätt är annorlunda.
Mitt intryck av boken är mycket positivt. Trots att mordet sker långt in i boken, känns det absolut inte som att det finns någon "tomgång i väntan på mordet".
Tvärtom känns handlingen som att den kan stå utmärkt för sig själv utan något mord.
De två vännernas sommar, relationen till en döende mor och en mycket äldre bror, broderns relation till pojkarnas våta dröm - Ewa Kaludis.
Allt detta är så ömsint och levande berättat att mordet bara blir en del i handlingar - varesig mer eller mindre viktig.
Detta är därför snarare en relationsberättelse än en krimanlroman. Och som sådan är den mycket bra.

Bokens inläsare är Håkan Nesser i egen hög person. Och han gör jobbet med all heder.
Vem kan bättre, än författaren själv, känna in rätt tempo och få till klockrena betoningar utifrån texten.
Nesser får fram den ömsinta humorn och den pubertala osäkerheten på ett trovärdigt och ärligt sätt.

Det största massmordet i Sveriges historia inträff.. Visa hela

Det största massmordet i Sveriges historia inträffar i en liten norrländsk by där i stort sett hela byns befolkning utom en liten pojke blir slaktade. Ett massmord i denna storleksordning är något man hör talas om inte bara i Sverige utan även i utländsk media över hela världen. Givetvis hör den Helsingborgsbaserade domaren Birgitta Roslin talas om mordet - precis som alla andra - men till skillnad från alla andra visar det sig att Birgitta är avlägset släkt med de gamla människorna i byn. På inrådan av sin läkare tar Birgitta ledigt ett par veckor och använder denna tid att resa upp och ta reda på om hon har något att tillföra utredningen. Etthundrafemtio år tidigare i en liten by i Kina flyr en ung man tillsammans med sina bröder för att komma undan en adelsmans vrede. Svält och onda mäns gärningar för dem över havet till USA där de i stort sett blir slavar vid järnvägsbygget genom landet. Detta visar sig ha en koppling till mordet i Norrland på 2000-talet. Birgitta har inte en aning om detta när hon ger sig in i att börja snoka. Inte heller vet hon att det i Kina verkar oerhört mäktiga krafter som inte vill att det ska snokas för djup i morden och att fler mord kan begås för att se till att det förblir så.

Kinesen är på ett sätt ett enormt kraftprov i deckardramaturgi. Det är ungefär som Henning Mankell har velat se över hur långa avstånd och hur lång tid det är möjligt att koppla mänskliga emotionella motiv. Runt hela världen och 150 år visar sig vara inte bara möjligt utan även välgjort. Kinesen är en ytterst välkomponerad dramaturgi som elegant och kraftfullt kastar sig mellan olika världsdelar och århundraden. Och på slutet knyter han ihop en logik som inte bara håller utan känns trovärdig. Och utöver detta kraftprov i dramaturgi levererar Mankell även sina åsikter kring hur världen ser ut och vart den är på väg. Kina är ett oerhört stort och folkrikt land. Dess befolkning fortsätter växa och kräver dessutom större standard. I en annan världsdel håller en hel ras på att förintas av utsugning, inbördeskrig och AIDS. Vad hindrar Kina från att bli en ny kolonialmakt där Kinesiska bönder placeras i Afrikas enorma landområden att exploatera och odla upp. Kinesen är på många sätt en mäktig bok som var ett nöje att läsa.

Johan Rabéus är urtypen av skådespelande inläsare. Han kan helt enkelt inte försitta en endaste chans att slänga på en bred dialekt eller låta en otrevlig journalist vara slemhostande och lismande. Jag är således inte speciellt förtjust i Rabéus som ljudboksinläsare då jag anser att en sådan bör vara lågmäld och ge läsaren möjlighet att själv bilda sig en uppfattning av boken - och slippa dras med inläsarens tolkning som en mindre talangfull mellanhand mellan författaren och läsaren. Det är dessutom synd att Johan Rabéus läser in på detta sätt då han i övrigt har en behaglig röst och är alldeles ypperlig i de partier av boken som inte innehåller dialog.

Ljudboken: Överste Hermanni Kemppainen och direkt.. Visa hela

Ljudboken:

Överste Hermanni Kemppainen och direktör Onni Rellonen träffas av en slump när de båda hittat samma lada att ta livet av sig i - en midsommardags morgon.
Detta märkliga sammanträffande får dem att skjuta upp självmordet till förmån för den intressanta idén att söka upp andra som också vill ta sitt liv till ända. Att de själva en dag måste ta sitt liv är självklart – men kanske kan de göra någon skillnad för andra och göra att deras liv får mening.
De startar en intresseförening för självmördare, med syfte att ge stöd och vägledning tillbaka till livet. I stället förvandlas föreningen till en kollektiv resa där ett gemensamt självmord är målet. För alla vill de verkligen dö. En buss, som ska köra ut för ett stup i nordligaste Norge, införskaffas och resan börjar.
Sexhundra visade intresse att vara med i organisationen. Fyrtio var de som slutligen valde att kliva på bussen mot stupet. Frågan är hur många som vill följa med över kanten.

Arto Paasilinnas persongalleri brukar innehålla en skrovlig blandning av halvt osympatiskt folk. Det går bra för dem, det går dåligt för dem och för en del går det åt helvete. Det är alltid roligt och särdeles respektlöst.
I ”Kollektivt självmord” är det dock inte så. Här finns genomgående en respekt för karaktärerna, deras lidande och deras desperata jakt på lidandets slut.
Man skulle i och för sig kunna tolka karaktärernas ständiga uppskjutandet av det kollektiva självmordet som att Arto inte respekterar deras känslor och gör sig lustig över deras tvekan. Som att de inte egentligen menar allvar utan bara söker ursäkter för att finna dramatik i sina miserabla liv.
Men när jag läser boken tolkar jag det inte så.
Av de sexhundra som först visade intresse för direktörens och överstens förening var det bara fyrtio som ville ge sig ut på självmordsfärden. Detta var de fyrtio som balanserade på gränsen. De som desperat letar efter en orsak att leva. De som vet att de måste satsa allt på ett kort: ”hitta en ny mening i livet eller dö”.
Därför skjuter de ständigt upp självmordet. De hoppas helhjärtat att bakom nästa krön finns det äventyr som på nytt ska ingjuta livslusten i dem.
Men bakom sig lämnar de 560 personer som redan är på ena eller andra sidan. Antingen vet de att de ska leva eller dö – och de vet att inget egentligen kan förändra det.

Arto Paasilinna berättar den varma, roliga och respektfulla historien om de fyrtio som ännu vacklar.

Frej Lindqvist gör som vanligt Artos text och ton rättvisa när han läser in.

(ljudbok) Stefan Einhorn inleder sin bok att ge s.. Visa hela

(ljudbok)

Stefan Einhorn inleder sin bok att ge sin egen definition av ”snäll”. Han anser att ordet idag har en närapå negativ klang (dvs. någon som är lite dum, lätt att utnyttja och alltid blir överkörd).
Enligt Einhorns definition är ”snäll” någon som handlar med omtanke och godhet. Någon som handlar med långsiktig omtanke både om sig själv och andra samt äger ett gott omdöme och känsla för ansvar.

Efter denna definition går Einhorn igenom olika aspekter av snällhet/godhet och hur samhället betraktar det utifrån olika synvinklar.
Religionen, biologin (darwinismen), sociologin, psykologin. Alla har sin teori om varför människan över huvud taget väljer att utföra goda handlingar.
Stefan Einhorns summering av forskning, filosofi, teologi och sina egna funderingar är att människan är god/snäll för att hon tjänar på det. Både emotionellt men också rent överlevnadsmässigt. ”The survivor of the fittest in struggle for life” är inte – som det allmänt ses – den starkaste, utan den snällaste. Den som bäst passar in i ett samhälle. Den som får folk att må bra, den som fungerar som ett föredöme och ger folk livsande och motivation.

I mitt tycke är Stefan Einhorn – om än mycket intressant i sitt tänkande – en aning naiv. Han försöker i realiteten bevisa att godhet i slutänden alltid tar oss längst. Men ändå får jag känslan av att han inte helt lyckas, utan att ta till någon form av etisk/filosofisk/religiös devis om hur det bör vara.
I det stora hela tycker jag inte att boken bevisar något. Men som inspirationskälla och motivationsspridare är den ypperlig. Den tangerar på många sätt hur jag själv vill att världen ska fungera – och hur jag själv vill handla för att den ska bli sådan. Men notera: #hur jag vill att den ska vara”, inte hur den är.
Jag har själv en något mörkare bild av tillvaron än Stefan Einhorn, men ser mig ändå som en stor optimist.

Dock får jag låta pendeln svänga tillbaks till Stefan Einhorns fördel då jag anser att han har en betydligt större inblick i världens och människans mörker och smärta än jag har.
Stora delar av hans äldre släktingar förintades i nazisternas utrotningsläger och själv har han mött och försökt behandla hundratals, cancerpatienter – från små barn till vuxna.
Med så mycket lidande och smärta i bagaget måste man helt enkelt respektera någon som lyckats skaffa sig en sådan ljus världs- och människobild. Naiviteten är underbyggd av en stark övertygelse.

Stefan läser själv in sin bok och ger ett bra jobb med detta.

Julius Caesar återvänder till Rom efter ett decenn.. Visa hela

Julius Caesar återvänder till Rom efter ett decenniums erövringståg i Gallien och Britannien. I Rom härskar Pompeji ensam och känner det konkreta hotet av den allt mäktigare och populärare Julius. Han beordrar Julius att komma hem utan sina trupper. Julius ser igenom den uppenbara fällan och marscherar i stället mot Rom med allt han har. Pompejus tar med sig senaten och flyr till Greklan samtidigt som Julius intar Rom och på nytt blir vald till konsul.
Därefter utbryter inbördeskriget som bland annat innebär Brutus stora svek och bekantskapen med den egyptiska drottningen/gudinnan Kleopatra som blir Julius sista kärlek.

”Krigets gudar” är en värdig avslutning på serien om Roms första kejsare (även om ordet kejsare inte fick sin innebörd förrän senare – då det under Julius tid helt enkelt var hans efternamn). Julius tar den slutliga och totala makten och börjar snegla åt nya fantastiska mål som innehåller republikens död och upphöjande till Gudstatus.
”Krigets gudar” är på ett sätt den mest spännande i serien då den går vidare. I de tidigare böckerna har det varit klättringar i karriären, konflikter, intriger och kamp. Det mest spännande börjar faktiskt när Julius uppnått alla sina mål och blivit störst. Vad gör man när man uppnått alla sina drömmar? Sätter sig ner och är nöjd? Nej, så fungerar inte människan – och allra minst Julius Ceasar som kommit att identifiera sig med ständigt strävande. Och inspirerad av hur egyptierna upphöjt sina kungar och drottningar till gudar satte Julius därför detta som sitt nya mål och även om han själv inte hann uppleva det så kom följande generationer Romare att se honom som sådan – inklusive en rad efterföljare. Och det är en mäktighet som jag tycker Iggulden lyckats lyfta fram.

Torsten Wahlund avslutar inläsningen av bokserien på ett bra sätt. I första boken tyckte jag han försökte skrovla till rösten på ett sätt som inte fungerade – men det har tonats ner till en bra nivå allt eftersom.

Kringel är en av fem taxvalpar som föds en dag. Ga.. Visa hela

Kringel är en av fem taxvalpar som föds en dag. Ganska snart visar det sig att Kringel är speciell för snart har han blivit längre än sina syskon – och vid ett års ålder är Kringel världens längsta och förnämaste hund.
Mitt emot Kringel bor Fiffi som inte är det minsta imponerad av långa hundar. Henne är Kringel förälskad i. Henne vill han gifta sig med. På alla sätt försöker han. Men hon nobbar honom. Tills den dagen då något otäckt händer…

Kringel är en liten söt historia. Men inte mycket mer än så. Den har en tam charm men berättar egentligen inte så mycket. Lätt underhållning för barn.

Under första halvan av 1500-talet lade vår landsfa.. Visa hela

Under första halvan av 1500-talet lade vår landsfader, Gustav Vasa, grunden för det Svenska riket när han kastade ut danskarna ur Sverige, tömde den katolska kyrkan på tillgångar och gjorde oss alla till protestanter.
I och med det hade han banat vägen för kommande kungars framfart och stordåd.
När Gustav II Adolf ungefär 100 år senare härjat runt i Europa ett tag var Sverige ett av Europas största länder och en verklig stormakt. (Jag antar att det är denna period som åsyftas i vår nationalsångs ”fornstora dar”.)
Men efter det vände lyckan och en rad kungar följde som tappade landområde efter landområde tills Sverige blott bestod av ungefär det vi har i dag.

Men vår historia var inte bara härsklystna kungar, den var också listiga drottningar.
En som höll sig kvar vid makten genom list (Karin Månsdotter) och en som lämnade allting, kvitterade ut ett fett underhåll och levde loppan som promiskuös rättroende katolik och granne till Påven i Rom (Drottning Kristina).

Ljudboken ”Kungar och drottningar” är en nedbantad version av boken, som i sin tur är baserad på tv-serien med samma namn – och samma upphovsman.

I ”Kungar och drottningar” strosar Herman Lindqvist fridfullt fram genom vår rojalistiska historia. Han stannar då och då, pekar och berättar små bekymmerslösa anekdoter och paketerar sedan varje kung och varje drottning - på ett underhållande sätt - och räcker dem åt oss i ett blågult sidenband.
Kan man annat än vara purrigt förtjust i den här boken?

Herman Lindqvist läser själv och kändes faktiskt lite knarrigare och äldre än jag väntat mig. Men i övrigt oklanderligt förtjusande i sin inläsning.

Viktor Kunzelman, den internationellt respekterade.. Visa hela

Viktor Kunzelman, den internationellt respekterade konstkännare och konservatorn, hiottas en dag död framför en ofärdig tavla i sin ateljé i Falkenberg. Tavlan är en mycket välgjord kopia av den kände skagenmålaren Kröyer och skulle inbringat stora summor om den varit äkta. Som det otalet tavlor som Viktor under åren köpt och förmedlat...

Sonen Joakim Kunzelmann tar emot budskapet om faderns död med blandade känslor. Delvis sörjer han sin far som han älskade, delvis gläder han sig åt arvet som i ett slag kommer att förvandla hans skulder och miserabla liv till ett välbärgat fritt liv.
Därför kommer det som en obehaglig chock att Viktor före sin död förstörde nästan alla sina tavlor, och de som inte förstörts är sannolikt falska.
Viktor träffar faderns hemliga kollega som beställt förfalskningar av fadern under alla år, ända sedan de under andra världskriget hankade sig fram genom att förfalska frimärken, autografer och konst.

Härifrån delas boken upp i två parallella historien. I den ena får vi följa Viktors liv med tonvikt på sin gryende homosexualitet och nazitysklands syn på detta. Hur han först klarar sig genom svårigheter genom att driva en verksamhet som säljer mycket skickligt förfalskad konst men sedan bli påkommen och sänd till arbetsläger. I den andra historien får vi följa Joakim i modern tid som faller djupare och djupare ner i depraverat leverne och moraliska tvivelaktigheter.

Kunzelmann & Kunzelmann verkar ha som ambition att i så många vinklar som möjligt belysa ärlighet och lögn och dessas konsekvenser. Viktor blir en enastående förfalskare som ljuger om konstens ursprung, samtidigt som han homosexuellt lever bakom en fasad av heterosexuell normalitet. Joakims hela moralbegrepp är fullständigt ur led och han tar varje chans att klara sig undan utan några betänkligheter att ljuga och bedra.
Om boken kommer fram till något annat än att det nog inte är riktigt bra att ljuga men ibland måste man för att överleva - det vet jag inte. Dock förlorar historien mycket på att temat har fått sådant tydligt fokus. Berättelsen om den förfalskande Viktor under nazismens skugga är mycket läsvärd. Lika värd att lägga ifrån sig är den burleska porno-putslustiga historien om Joakims dekadenta leverne. Det är som att ha tagit några kapitel ur Jonathan Lithells "De välvilliga" och varvat dem med några noveller från en porrtidning. Resultatet är mycket sämre än det kunde ha blivit, men fortfarande bra nog att ge en spännande läsning.
Överambitiöst som snubblar på eget ogenomtänkt grepp.

Karl-Johan Wallgren läser själv in sin bok och har inte mycket att anmärka på detta.

I den lokala kyrkan finns en mumifierad kyrkdjävul.. Visa hela

I den lokala kyrkan finns en mumifierad kyrkdjävul. En lärare kräks ut ett bevingat odjur och själv bajsar Mattis fram en varelse som med tiden blir en björn.
En kamp mellan det onda och det goda rasar på jorden varje gång en speciell komet passerar. Och denna gång ligger det godas tunga ok på Matti och hans vänner.

”Kyrkdjävulen” är en ungdomsbok av Mikael Niemi (pre-populärmusikfrånvittula).
”Svålhålet” (post-populärmusikfrånvittula) blev, när den kom, anklagad för att vara för inspirerad av Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen” och andra författare inom SF-genren. I det fallet höll jag inte med. Där tyckte jag Niemi på ett lysande sätt gjorde stilen till sin egen, utvecklade den och överglänste sin inspirationskälla.

I ”Kyrkdjävulen” höjer jag själv det anklagande fingret och påstår att influenserna från Ray Bradbury och Stephen King är för uppenbara och den Niemiskt originella berättarkraften lyser med sin frånvaro.
”Kyrkdjävulen” är bara en tom kopia av bättre verk och tillför inget nytt. Den kan på sin höjd undkomma med att vara ett verk av en författare som fortfarande provar sig fram i jakt på sin egen ton och stil – utan att denna gång lyckas med det.

Herr Brun har ett hus en trädgård och ett jobb. Ha.. Visa hela

Herr Brun har ett hus en trädgård och ett jobb. Han har en mamma också. Trädgården använder han inte och mamman besöker han sällan.
Herr Brun mår inte bra. Han är inte lycklig. Så en dag bestämmer han sig för att inte gå till jobbet, utan ger sig ut för att söka lyckan.

Fam Ekman har en säregen och intressant ton i sin berättelse om Herr Brun. Ibland funderar jag på om det ens är en barnbok - men så kommer jag att tänka på att den är en produkt av 70-talet, då man tänkte att barn förstår och kan hantera det mörka.
Och visst är det så (vart tog den attityden förresten vägen och var kom "Teletubbies" och "Bananer i pyamas" i från?)

Fam (eller läsaren) talar direkt till Herr Brun och puschar på honom. "Ska du verkligen gå till jobbet? Du behvöer inte." Och när författaren väl knuffat iväg honom så är det bara att hänga på. "Vart ska du ta vägen Herr Brun?", frågar författaren. "Ut och söka lyckan", svarar Herr Brun. "Och vad ska du göra nu?", frågar författaren. "Hitta mig en dam", svarar Herr Brun. "Vad gör du nu Herr Brun. Sitter du och dricker?", frågar författaren. "Håll käften", fräser Herr Brun.

Jag blev stormförtjust i berättarstilen. Den är både överdrivet barnslig och överdrivet krass på en gång. Den ena stilen motiverar och bekräftar den andre.
Därför blir inte moralen för pekpinneaktig även om den är tydlig.

Fams illustrationer är lika enkla som uttrycksfulla.

Svensktoppsartisten Lennart hittar ett spädbarn ne.. Visa hela

Svensktoppsartisten Lennart hittar ett spädbarn nedgrävt skogen. Hennes overkligt klara och vackra skrik får honom att ta hem henne i stället för att ta henne till myndigheterna. Tillsammans med sin hustru Laila uppfostrar han henne i musikens värld och ignorerar att flickans sångröst inte är det enda som är mycket, mycket annorlunda med henne. Samtidigt växer en annan flicka upp. Om än inte lika udda så väldigt alinierad från samhället. Inte förrän dessa två flickor i tonåren möter varandra känner de att de hittar hem, med fasansfulla konsekvenser.

John Ajvide Lindqvist visar igen att han är Sveriges mest lysande författare just nu. Hans beskrivningar av en av huvudpersonernas upplevelse av ångest är den mest intensiva och inkännande beskrivning jag läst. Bara det skulle generera högsta betyg. Men denna bok innehåller så mycket mer än stor och empatisk människokännedom. Här finns ett driv som gör att varje minut av boken känns intensiv och engagerande. John Ajvide har gett oss en lång rad av märkliga karaktärer som alla känns helt äkta. De gör udda saker, men de känns som logiska konsekvenser och full trovärdiga. Lilla Stjärna håller lika hög, om inte högre, kvalité än tidigare böcker. Och det vill inte säga lite.

John Ajvide Lindqvist läser själv in boken och har blivit lite smidigare än förra boken. Nu har han blivit så pass rutinerad och bra på det att man kan njuta av de fördelar det ändå innebär när en författare läser och framför sitt eget verk.

Alfons äldre kusiner tycker Alfons är för liten fö.. Visa hela

Alfons äldre kusiner tycker Alfons är för liten för att lära sig spela kort. "Han förstår inte, han är för liten."
Men Alfons resonerar då att om han är för liten att förstå, då förstår han heller inte varför han itne kan ta så många kakor han vill när de andra spelar.
Är han för liten att förstå eller inte?

Ännu har jag bara läst två böcker om Alfons, men i jämförelse med den andra jag läst, "Alfons och odjuret" är denna ganska medioker.
Gunilla Bergström är dock oerhört tät i sitt berättande. Mycket sägs mellan orden - som det ska vara med riktigt bra litteratur.
Även i denna bok märks detta berätande, men det som sägs känns ganska oangeläget.
Jag förstår hennes budskap, men jag känner det inte. Och med vetskap om hur hon kan skriva, så förväntar jag mig att känna hennes budskap.

I Jens Lapidius tredje bok om Stockholms undre vär.. Visa hela

I Jens Lapidius tredje bok om Stockholms undre värld knyts flera trådar ihop. Karaktärer från första och andra boken kommer tillbaks och nya introduceras. Parallellt i boken berättar Lapidius flera historier som var och en är omfattande nog för att räcka till en egen bok. Några av karaktärerna planerar och genomför ett avancerat värdetransportrån, bossen i Stockholms undre värld blir mördad och hans dotter kämpar för att ta över hans imperium samtidigt som hon söker hämnd för sina pappas död.
Sedan har vi den homosexuelle polisen av adlig härkomst som övertalas att jobba undercover för att räkna ut vad J.W som snart ska friges, har för planer.
”Livet Delux” är precis som sina föregångare ett mäktigt epos av osvenska mått. Men den känns samtidigt så väldigt Svensk. Berättarstilen är driven och trots att det är flera parallella historier som berättas så är alla lika intressanta och håller läsglädjen brinnande konstant.
Jens Lapidius unika berättarteknik, med många huvudpersoner, gör att man heller aldrig vet hur det kommer att sluta. Man vet att det kommer att gå bra för en del och åt helvete för andra – men man vet inte vem som det går på det ena eller andra sättet för. Detta är en lysande teknik som Jens Lapidius bemästrar mycket väl.

Jonas Malmsjö har läst in två av Jens böcker och fungerar väldigt bra, även om jag faktiskt föredrog Morgan Alling som läste in ”Snabba cash”.

Victor Frankl hade i stort sett slutfört sitt manu.. Visa hela

Victor Frankl hade i stort sett slutfört sitt manus som beskrev hans idéer om logosterapin när han blev deporterad till koncentrationsläger. Hans manus förstördes och i tre år fick han genomlida förintelselägernas helvete.
I Auswitch-Birkenau insåg han betydelsen av sina teorier då han noterade vilka som överlevde och vilka som tynade bort och dog under tortyr och fångenskap.
De som överlevde var de som hade - eller fann - en mening.
Själv fann han sin mening i att försöka återställa sitt manus med de medel som fanns till buds.

Frankl överlevde och slutförde sitt manus och startade därmed en ny terapiform - logosterapin. En terapeutisk metod som inte bara betraktar människans psyke som en maskin, utan accepterar och räknar in en andlighet som ligger utanför männsikan.
Något som är större - och kan ge meningsfullhet.

Första halvan av "Livet måste ha en mening" är en beskrivning av Frankls erfarenheter från Auswitch-Birkenau - med utgångspunkt i hans teorier. Beskrivningen blir därför märkligt konret och strukturerad - men ändå med den smärta och angelägenhet som bara en drabbad kan förmedla.
Detta resulterar i en av de bästa beskrivningar av förintelselägren som jag fått ta del av.

Andra delen av boken är en nedbantad version av teorierna kring logosterapin. De presenteras och belyses med personliga exempel från förintelselägerna blandat med egna och andras fallstudier. Boken avslutas med utdrag från ett föredrag Frankl höll vid den tredje världslogoskongressen 1983.

"Livet måste ha en mening" är en mild, diskret och återhållsam bok - som paradoxalt nog även är upplysande, upprörande, omskakande och inspirerande.
Frankl förmedlar kunskap med minimalt fokus på sitt eget lidande. (Han fick till och med övertygas att sätta ut sitt eget namn som författare till boken, då han inte ville stjäla fokus från dess egentliga syfte.)
I stället ligger fokus på att få läsaren att förstå och känna vikten av att hitta en mening och att en mening alltid finns för alla - men att den kan vara svår att finna.

En riktigt bra bok är en bok som stannar kvar, förändrar en och inspirerar en.
"Livet måste ha en mening" har jag med mig varje dag nu. Jag har börjat se mening där jag inte sett den tidigare. När till och med meningslösheten börjar innehålla frö till mening - då har verkligen denna boks syfte haft sin verkan.

”Livläkarens besök” är en bra historia med alla fö.. Visa hela

”Livläkarens besök” är en bra historia med alla förutsättningar att vara både gripande och fängslande. Som en Shakespeareiansk tragedi berättas historien om den sinnessvage Christian den VII och det intrigerande hovet, som använder honom som en marionettdocka för att styra landet. Från ingenstans dyker så den helt okände tyske läkaren Johann Friedrich Struensee upp och blir kungens närmaste man, och plötsligt är det denne nytänkare och humanist som sitter med den totala makten i riket. Som omutlig idealist påbörjar han den danska revolutionen och genomför flera hundra lagändringar i upplysningens humana anda. Den unga drottningen Caroline Mathilde fattar tycke för den målinriktade och osjälviske läkaren och de inleder det förhållande som till slut blir Struensees fall.

Det är med motvilja jag berättar att allt går åt skogen för historiens hjälte. Sådant vill man inte avslöja i en recension. Man vill hålla den potentiella läsaren nyfiken och spänd. Men eftersom Enquist själv spolierar hela spänningen genom att inleda boken med att berätta att allt gick åt skogen, finns det ingen poäng med att jag hemlighåller detta.

Överlag har Enquist begått, i min mening, en lång rad dramaturgiska fel som alla gjort att en riktigt bra historia blev en medioker och bitvis långtråkig läsupplevelse. Vi vet att boken är baserad på historiska händelser. Men detta faktum piskar författaren in i vårt medvetande genom att dels ständigt referera till gamla dokument och dagböcker, och dels genom att använda en mycket märklig böjningsform i berättandet;

”Christian hade blivit förnedrad. Situationen hade verkat barnslig och komisk, föga passande en monark. Han hade blivit tillrättavisad som barnslig.”

Jag skulle tro att tanken är att vi som läsare ska få en känsla av autenticitet och trovärdighet när han skriver på detta sätt. Men effekten blir den motsatta. Hade det varit en historisk faktabok, hade det varit rätt sätt att berätta. Men detta är, trots den historiska grunden, en fabulerande historia – där författaren försökt jobba sig in i karaktärerna genom långa, inre monologer. Men vi får aldrig chansen att tro på det fabulerande, då vi hela tiden får veta att mycket av detta har hänt. Och då tänker man om fabulerandet: ”Hur kan du veta det?” Något vi i vanliga fall luras till att glömma bort. Men vi får i ”Livläkarens besök” inte chansen att bli lurade – något som jag gärna velat bli.

Ljudboken
Torsten Wahlund har en behaglig och levande röst som fungerar ypperligt till denna bok. Men inte ens denne skicklige uppläsare lyckas få liv i bokens sista avsnitt av långa, livlösa inre monologer.

I övrigt en välproducerad bok med bra ljudkvalité, lagom långa ljudspår och ett utmärkt tempo.

Spänningsroman utan några större överraskningar. L.. Visa hela

Spänningsroman utan några större överraskningar. Lee Child förefaller ha full koll på vapen, hur de fungerar och hur folk som handskas med vapen beter sig. Han verkar inte ha någon djupare insikt i människors känsloliv, men försöker heller inte skriva om det heller. Hans karaktärer är alla kärva och hårda. Karaktärerna har historia, men pratar inte om den. Ett vist val av en författare som känner sina styrkor och sina svagheter.
God spänningsunderhållning.

Peter Andersson gör ett bra jobb som inläsare.

(Ljudbok) Masarin bor tillsammans med sin anarkis.. Visa hela

(Ljudbok)

Masarin bor tillsammans med sin anarkistiske pappa Loranga. I vedskjulet bor Masarins hypokondriske farfar Dartanjang. Ute i skogen, i ett träd, bor Masarins fullständigt förryckte farfarsfar. Han tror han är en fågel.
En dag kommer minst tusen tigrar rusande mot Masarins hus och de flesta lyckas de lura in i ladan. Säkert sexhundra stycken. Alla är, som tigrar är, hungriga – så Masarin och hans pappa beger sig in till samhället och köper tusen varma korvar på krita av korvgubben.
Det håller tigrarna lugna ett tag.

När Lewis Carroll skrev ”Alice i underlandet” säger myten att han var påverkad av diverse droger och svampar. Därav den psykadeliska tonen i historien.
Liknande historier går om när Lennon/McCartney skrev ” Lucy in the Sky with Diamonds”.
Jag är dock förvånad att jag inte hört något liknande om när Barbro Lindgren skrev ”Loranga Masarin & Dartanjang”, för det är något av det skummaste jag någonsin läst. Både vuxen- och barnböcker inräknat.
Historien är lika sammanhängande och verklighetsnära som en feberdröm - och lika angenäm. Berättelsen är som när en fylla som har gått aningen för långt och man bara mår illa av att allting snurrar för snabbt.
Mina minnen av boken från när jag var liten är diffusa och lätt obehagliga – och när jag läste den igen, minns jag varför.
Detta låter nog som en sågning, men det är det faktiskt inte. Boken är på sitt sätt både genialisk och fantastisk. Den är stilbrytande, banbrytande, nytänkande och uppkäftig. Och den har blivit en av vår tids klassiker som lett till både filmatisering och opera.
Jag kan inte annat än att hylla boken med förundrad fascination. Och samtidigt avstå vänligt men bestämt från att läsa uppföljaren. Feberdrömmar är intressanta – men inte nödvändigtvis något vi uppskattar.

Jag kom över en omärkt kassettversion av boken – som troligen härhör från 70 –talet. Och efter lite efterforskningar har jag slutit mig till att inläsarens namn bör vara Toivo Pawlo. Jag har inte stött på honom tidigare, men han gör ett strålande jobb när han med ett överjordiskt lugn går emot bokens kaos och på något märkligt sätt får allting att låta ganska sammanhängande och troligt.

När sista delen av Stieg Larssons Millenniumtrilog.. Visa hela

När sista delen av Stieg Larssons Millenniumtrilogi börjar fortsätter den precis där ”Flickan som lekte med elden” slutar. Lisbeth Salander ligger med en kula i huvudet på en soffa i sin pappas kök. En pappa vars huvud hon precis satt en yxa i. Mikael Blomqvist har precis övermannat Lisbeths bror och placerat honom i ett dike någon kilometer därifrån och ambulans och polis är på väg.

När historien fortsätter förs Lisbeth till Sahlgrenska för akut hjärnoperation - samtidigt påbörjas det intensiva arbetet att rentvå hennes namn och sätta dit den sektliknande grupp inom SÄPO som en gång förstörde hennes liv.
Redaktionen på Millennium förbereder bok och temanummer, SÄPOS avdelning för konstitutionell säkerhet börjar internundersöka och till och med statsministern kopplas in och trummar sig förnöjt på sin trinda mage (det bör vara Göran Persson, även då hans namn eller kroppshydda inte vidnämns).
På skurkarnas sida finns den överlevande Zalachenco i ett sjukhusrum bredvid Lisbeth, Lisbeths bror på fri fot, en pedofilpsykolog som vill ha makt över Lisbeth, ett förnärmat motorcykelgäng samt den sektiska sektionen inom SÄPO som kallar på förstärkning i form av historiska storheter – rävar från den gamla skolan som är redo att göra precis allt för Sveriges säkerhets skull.

Tredje boken är en naturlig fortsättning på tvåan och är egentligen samma historia som avslutas. Precis som tvåan är den svagare än ”Män som hatar kvinnor”. Tillsammans bildar dessa tre en dalande skidbacke – men på hög nivå.
Larsson skriver mycket engagerande och med ett brinnande rättspatos och med stor kunskap och kompetens. Detta gör ”Luftslottet som sprängdes” till en sidvändare – precis som sina föregångare. Dock känns den inte riktigt lika spännande. Här har Lisbeth så många som jobbar på hennes sida att det aldrig uppstår någon tvekan om att hon till slut klarar sig. Detta är massiv overkill. Hoppa i skidorna och åk utför den litterära backen och in i mål.

”Luftslottet som sprängdes” är en värdig avslutning på en enastående trilogi. Före sin död påbörjade Stieg en fjärde bok och hade synopsis till totalt 10 böcker.
Så låt ingen spökskrivare få tag på dessa, utan låt denna värdighet bestå.

Reine Brynolfsson läste in även den tredje boken i serien och var utmärkt hela vägen igenom. Ska jag upprätta en lista på de tio bästa inläsarna i Sverige så är han en av dom.

Allting är tråkigt och ingenting känns kul. Både A.. Visa hela

Allting är tråkigt och ingenting känns kul. Både Alfons och hans pappa tycker att ingenting är roligt efter att julen tagit slut. Men Alfons farmor går omkring och pysslar, städar undan, verkar trivas och mumlar: ”Ja, det är bra för er att ha tråkigt.”
Alfons och hans pappa kan inte förstå vad hon kan mena med det.

”Lycklige Alfons Åberg” är på ett sätt en ganska banal historia. Men jag väljer att byta ut ordet ”banal ” till ”enkel” och tillåter mig då till att hävda att enkelheten här är bra.
Boken är inte enkel och bra på samma sätt som ”Alfons och soldatpappan” och ”Hur långt når Alfons?” – där ganska stora och viktiga frågor tas upp. Men det är ändå en ganska komplex fråga som tas upp och görs enkel på ett äkta GunillaBergströmskt vis. Här handlar det om ”känner man lycka om man aldrig känner olycka?”

Diplomaten Cecilia Lind sitter vid sin mors dödsbä.. Visa hela

Diplomaten Cecilia Lind sitter vid sin mors dödsbädd och minns. Hon minns sin barndom i ett nyrikt hem och att vara en sådan som kissar på sig. Hon minns relationen till sin man och sin bror ministern. Men framförallt minns hon tillbaka till händelsen i Manilla, när hon tillsammans med sin chaufför Ricki och den svenske fången Butterfield, råkade köra vilse i närheten av en briserande vulkan. Och hon tvingas möta sina egna fördomar och sin syn på sina medmänniskor i mötet med barnarbetaren Dolly och soldaten NogNog.

I "Långt borta från Nifelheim" Berättar Majgull Axelsson om västvärldens hycklande dubbelmoral. Hur vi skor oss på fattigare länder men samtidigt vill ha tacksamhet och respekt när vi kommer med bistånd och hjälp. Och smärtan i att inse att vi till och med genom att hjälpa gör en orätt - om vi inte hjälper på rätt sätt, och rätt sätt är fullt av en ödmjukhet och skam som vi kanske inte är redo att ge.

"Långt borta från Nifelheim" Är Majgull Axelssons skönlitterära debut, efter flera dokumentära böcker som rönt stor framgång - exempelvis "Rosario är död". Temat från de dokumentära böckerna går igen även här: De utsattas situation.

En tydlig tanke i denna bok är de svagas rätt till att växa sig starka.

Tanken är insiktsfull och mycket god och boken rymmer många smärtsamma sekvenser som pulserar av liv. Men dramaturgiskt är boken ett virrvarr. På ett sätt kan jag uppskatta detta virrvarr då det på ett pulserande sätt gestaltar huvudpersonens kaotiska inre färd mot ett sammanbrott där minnesbilder från olika tidsepoker i livet smälter samman. Men risken att tappa tråden är stor. Dessutom får jag känslan av att trådarna är fler än en. Olika tidsepoker, olika länder, olika sorters utsatthet på olika nivåer.
Jag förstår att Majgull vill visa upp och jämföra utsatthet i alla dess former - men litterärt och dramaturgiskt blir det för omfattande. Mångfalden blir ohanterlig och till slut tappar man greppet om vad som egentligen är poängen.


Trots detta är "Långt borta från Nifelheim" en mycket läsvärd bok och en väldigt stark skönlitterär debut.

Majgull Axelsson läser själv in sin bok med en gemytlig, sårbar och skorrande småländska som, så fort man vant sig vid den, plockar fram många nyanser i texten som andra inläsare kanske skulle missat.


Boken får en fyra i betyg av mig.

Detta är en novellsamling av en av Sveriges mest i.. Visa hela

Detta är en novellsamling av en av Sveriges mest intressanta författare just nu. Men som är vanligt i novellsamlingar är det skiftande art och kvalité på berättelserna. Titelnovellen "Låt de gamla drömmarna dö" är en spännande epilog till "Låt den rätte komma in" där vi får veta vad som hände med Oskar och Eli efter de försvunnit. Och historien "Anisktsburk" är en underbart självironisk självbetraktelse där John Ajvide framställer sig själv som neurotisk, självupptagen och bär på en ständig ångest och rädsla inför att ta ansvar för sina historier - och att få på käften av Roy Andersson. "Tindalos hundar" är en mer klassisk skräckhistoria som Johan Ajvide berättar med bravur. Resten av historierna i boken faller dock snabbt i glömska.

John Ajvide Lindqvist har valt att läsa in sina egna böcker och så även denna gång. Detta gör han bättre och bättre. Dock blir det lite kluvet i "Ansiktsburk" som betraktar honom själv - utifrån en fiktiv persons perspektiv. Det blir meta-meta-meta av det.

Trots att det inte skulle bli fler böcker om Carl.. Visa hela

Trots att det inte skulle bli fler böcker om Carl Hamilton kommer här, 10 år senare, en bok till. Palestina har lagt stora summor på att i samarbete med Ryssland framställa en ubåt med en teknologi som ligger flera år före USAs. Med hjälp av denna planerar de att tillintetgöra Israels flotta och med hjälp av mjuk makt (media och folkopinion) skaffa sig de internationella rättigheter och landområde som de kämpat för i så många år - men utan att använda de vanliga terrormetoder som de tidigare behövt ta till.
Mona - Carl Hamiltons gamla vän och kollega - söker upp honom i sin landsflykt och värvar honom till överbefälhavare över Palestinas flotta. Med sin kännedom om västvärldens politik och mentalitet hjälper han till att lägga upp och genomföra den plan som slutgiltigt ska avsluta den mångåriga konflikten i mellanöstern.

Detta är helt klart den Palestinavänliga Jan Gs fantasier om ett scenario som skulle kunna leda till att Palestina till slut skulle få den rätt de så länge kämpat för. Boken utspelar sig under George W Bushs andra mandatperiod.
Överlag för Jan G fram tankar i boken som är både intressanta och tänkvärda. Exempelvis om hur Palestinas handlingar alltid benämns som terrordåd och Israels handlingar som vedergällningar. Skillnaden mellan terrordåd och krigshandlingar är priset på de vapen som används. Detta är grunden till bokens intention. Om Palestina får i sin ägo ett vapen som överglänser allt som både Israel och USA kan prestera - och använder detta på ett sätt som följer alla krigsetiska regler samt med massmedias och folkopinionens gillande, då borde man inte längre kunna betrakta Palestinas handlingar som terrordåd utan folkrättslig krigshandling.
Grundtanken förefaller både väl genomtänkt och detaljerat kunnig för en lekman som mig, men ändå får jag en kompakt känsla av naivitet och önsketänkande. Det är visserligen befriande att läsa en bok där USA får på tasken och där hjältarna är muslimer och ryssar - framställda på ett relativt nyanserat sätt - men jag kan ändå inte tro att händelseförloppet skulle förlöpa så som beskrivs i boken. Islam och terrorhot är för hårt förknippat idag och skulle inte förändras enbart av den händelsekedja som beskrivs i boken.
Dock sympatiserar jag med grundtanken och det Jan G vill uträtta med boken. Jag tycker definitivt att det var en god tanke att återuppta Hamilton för att skriva denna bok. I mitt tycke en av de bättre i serien.

Som vanligt används Thomas Bolme att läsa in en Hamiltonbok. Och som vanligt gör han det mycket bra.

"Det var en gång en mamma som var så snäll och mil.. Visa hela

"Det var en gång en mamma som var så snäll och mild.
Hon hade fått en bebi som var förskräckligt vild.
Allt som var farligt ville bebin göra.
På mammans tjat ville han aldrig höra."

Och i denna inledande ramsa ligger både bokens hela handling och upplägg. I en rad osammanhängande episoder hittar vilda Bebin på olika vilda saker. Försvinner, klättrar, klipper med sax, med mera. Mamman blir konfys och livrädd, men på slutet ordnar det sig alltid.
Och efter en rad sådana händelser är boken slut.
Och jag känner: "Jaha…"
Jo, bilderna var oerhört fina och uttrycksfulla. Och texterna var okej rimmade. Men i övrigt... tja... Jag fick inte så mycket ut av denna bok.
Det finns fler böcker om den vilda Bebin. Jag ska läsa dom, för jag vill så gärna få ett bättre intryck än så här.

Petra och Calder har rönt viss framgång i Chicago.. Visa hela

Petra och Calder har rönt viss framgång i Chicago som barndeckare efter mysteriet de löste i förra bocken "Konstmysteriet". Det ser ut som om ett nytt mysterium trappas upp i samband att de får reda på av sin fröken Ms Hussey att Robie House - huset som byggdes av den världsberömda arkitekten Frank Lloyd Wright - ska rivas. Det är mycket som inte stämmer kring Robie House och Petra och Calder tycker sig se dolda budskap i varje vinkel och vrå av huset. Dessutom kan man se någon röra sig innanför fönsterna om nätterna och de byggnadsarbetare som förbereder rivningen av huset råkar ut för märkligt mycket olyckor. Dessutom verkar boken "Osynlige mannen" vara kopplad till detta mysterium. Detta hade varit ett perfekt nytt mysterium för Petra och Calder om inte Calders vän Tommy precis flyttat tillbaks till Chicago och nu är väldigt avundsjuk på Calders vänskap med Petra. Ett vänskaps-triangeldrama sätter käppar i hjulen för ungdomsdeckarnas undersökningar. Samtidigt visar det sig att detta mysterium inte är helt ofarligt. Det är krafter i görningarna som inte drar sig från att skada barn.

Blue Balliett har ofta blivit kallad för barnböckernas Dan Brown. Hennes barndeckare löser sina mysterier genom att lösa koder och se samband där ingen annan ser dem. Dessa koder återfinns även i illustratören Brett Helquists bilder i böckerna. Överlag är "Mannen i fönstret" en underhållande och spännande bok, men jag fastnade inte så mycket för den som jag hade hoppats. Mysteriet och intrigen kändes något för lös och det övernaturliga inslaget kändes ganska vagt. De olika röda trådar som sammanstrålar i bokens slut känns för spretiga för att jag ska ge högsta betyget. Men en god fyra ger jag denna mysiga läsupplevelse.

"Mannen som dog som en lax" inleds med att en hemh.. Visa hela

"Mannen som dog som en lax" inleds med att en hemhjälp finner den pensionerade folkskolläraren och tullaren Martin Udde död i sitt hem i Pajala. Han är mördad - och på ett mycket grymt sätt.
In från Stockholm flygs den unga, men kompetenta Therese Fossnes från rikskrim. Misstankarna faller snabbt på enslingen Esaias Vanhakoski och dennes uttalade hat mot den mördade - som mer eller mindre ägnat sitt liv åt att utrota Tornedalingarnas eget minoritetsspråk - meänkieli.

Mikael Niemi är tyvärr en mycket ojämn författare. Själv har jag gett hans böcker allt från tvåa till femma i betyg. Denna bok hamnar bland de sämre. Niemi gick ut med att han skulle prova på genren deckare när han skrev "Mannen som dog som en lax", och visst finns det en deckarintrig men mitt intryck i slutet av boken var: varför?
Vad Niemi egentligen vill berätta med sin bok är så uppenbart att det mest känns krystat att överhuvud taget ha med en mordhistoria. Under långa sekvenser får mordet stå tillbaka för berättelser om tornedalens historia, från den tid då nomadfolk vandrade in från ryssland fram till efter andra världskrigets härjningar. Vi får också mycket matnyttig information om tornadalingarnas eget språk meänkieli. Hur det är uppbyggt, vem som talar det och varför. Samt hur svensk myndighet har försökt utrota det med den äldre generationens goda minne.

Där i mellan har vi även en kärlekshistoria mellan enslingen Esaias och polisen Therese. I stort sett allt är mer intressant än mordgåtan - som i sin upplösning innehåller både långsökta, orealistiska och delvis övernaturliga inslag.

Vad Niemi vill berätta med boken är intressant, men som deckare suger den. Jag hade hellre läst en ren historieskildring á la Herman Lindqvist eller Peter Englund. Nu blev det en splittrad soppa i stället.

Mikael Niemi läser själv sin bok och känns lika lite trovärdig som själva boken. Efter att ha läst "Svålhålet" som ljudbok var jag lyrisk över Niemis bok och inläsning. Men även som inläsare är han mycket ojämn.

En dag tar den 14 årige judiske pojken György buss.. Visa hela

En dag tar den 14 årige judiske pojken György bussen till jobbet i grannstaden. Han är en av de få som har tillstånd att åka över stadsgränsen för att jobba och måste åka buss eller tåg. Just den dagen valde han bussen.
Och just denna dag blir bussen stannad och alla judar ombeds stiga av. Efter många timmar transporteras de vidare till ett uppsamlingsställe och en tid senare till arbetsläger.
György får under det följande året se insidan av nazisternas arbetsläger, koncentrationsläger och förintelseläger.
Steg för steg bryts han ner fysiskt och hamnar till slut på en form av sjukhus där han lämnas att tyna bort.

”Mannen utan öde” skulle kunnat vara en ordinär historia om en jude som överlever förintelsen. Men det finns en orsak till att Kartez är en nobelpristagare. Han har tagit sin egen historia, berättat den ur en vinkel som ingen tidigare betraktat förintelsen ur och serverar oss en djup smärta.
Men smärtan finns mellan raderna. I det som inte sägs. För smärtan uttalas inte. Det är avsaknaden av ord av avsky och hat som ger en obehaglig känsla av att bokens huvudperson måste ha djupgående sår i sig.
Nazisterna beskrivs som ståtliga, effektiva och storslagna – i samma ögonblick som de slår, torterar och svälter honom. Deras hat och ilska betraktar huvudpersonen dessutom som naturlig och självklar – då han delar den till en viss del själv.
Varma känsloyttringar, å andra sidan, beskrivs som äckliga, kväljande och pinsamma.
Opassande oavsett sammanhang.

Irme Kartez gör i ”Mannen utan öde” något så annorlunda som ett porträtt av en man som förnekar förintelsen – medan förintelsen pågår runt honom och med honom.
György väljer att tolka allting till det bättre. Det är inte smärta han känner, det är glädje. Det är inte hat hans fångvaktare utstrålar, det är välvilja.
Men förnekelsen av vad som egentligen pågår förstör honom inuti. Bit för bit. Och utan någon förståelig mening.

”Mannen utan öde” är på många sätt en komplex bok, trots att den är mycket lättläst. Dock fick jag läsa om slutet, diskutera boken med min flickvän och grunna en del – innan jag till slut kunde skaffa mig en uppfattning om den.
Och då lyfte den ett par steg och blev en riktigt bra och givande bok.

Christer Henriksson lyfte fram komplexiteten i boken på ett mycket bra sätt. Uppenbart har han tänkt igenom kontexten noga före han satt sig ner att läsa in boken – för huvudpersonens torrt konstaterande kommentarer lyfts fram med en balans som harmoniserar med min egen bild av hur det bör vara.

Per Ström innehar titeln integritetsombudsman på n.. Visa hela

Per Ström innehar titeln integritetsombudsman på nättidningen "Den Nya
Välfärden" (DNV). DNV vill verka för ett fritt företagande med lika möjligheter för alla och begränsad toppstyrning från myndigheter.
Per Ströms uppgift i sammanhanget är att upplysa om på vilka sätt Storebror vill bevaka och kontrollera medborgaren.
I detta ämne har han, via DNV:s förlag Tankesmedjan, gett ut flera böcker.
Han har även, via detta förlag, gett ut den bok jag precis har läst:
"Mansförtryck och kvinnovälde".
Boken finns att ladda ner gratis i PDF-format respektive mp3-format från tidningens hemsida, eller - med författaren samtycke - via Piratebay.org.

Per Ström vill i sin bok poängtera att den en gång så livsnödvändiga
feminismen muterat och förvandlats till mansförtryck och går i 16 kapitel
igenom olika exempel där kvinnan har fördel framför mannen.
Han myntar begreppet "egofeminism" och "kvinnogrisar" och hävdar att
feminism inte längre handlar om jämlikhet utan hämnd.
Han anser även att den feministiska kampen handlar om kvinnokollektivets kamp mot manskollektivet där individen - oavsett dennes roll i eventuellt förtryck - blir drabbad, och fördömer detta.

"Mansförtryck och kvinnovälde" är i sin helhet goja. Per Ström berättar
själv om ett exempel där han kände sig kränkt och orättvist utsatt när han som försäljare gjorde sämre resultat än en kvinna som använde sin sexualitet som försäljningsgrepp.
Boken dryper av bitterhet och raljerande förlöjligande, vilket gör det svårt att ta på allvar även de företeelser som Ström verkligen har rätt i.
Och detta är mycket beklagligt. Jag anser nämligen att han har rätt i att
jämställdhetsdiskussionen behöver tas upp på ett mer nyanserat sätt. Men Per bidrar knappast till nyanser. Tvärtom ställer han sig i andra ringhörnan (trots att han säger att han inte gör det) och slår i stort sett urskiljningslöst.
Ibland får han dock in en rak höger i jämlikhetens namn - men det känns mer som en argumentationsteknisk metod typ: "Titta vad jag också anser, visst är jag för jämlikhet, vilket gör allt jag säger jämlikt."
Ett sådant exempel är förslaget att pensionspoäng ska behandlas som
förmögenhet. Dvs. att de delas lika vid skiljsmässa (så om kvinnan varit
hemma med barn blir hennes framtida pension inte lidande av det) och kan ärvas vid dödsfall.
Ett i mitt tycka utmärkt förslag som trots allt tyder på att Ström kan tänka på jämställt sätt.
Men överlag känns han allt för onyanserad och börjar sin tankebana för långt in i sammanhangen.
Gång på gång tänker jag: "Ja, det kan tyckas orättvist, men varför ser det ut så." Exempelvis ägnar han mycket tid åt att orera över hur kvinnan blir prioriterad vid vårdnadstvister, och att många män blir orätt behandlade i dessa sammanhang.
Men varför är det så? Kan det vara för att mannen har lagt beslag på de flesta andra områden i samhället och överlåtit huvudansvaret för föräldrarskapet på kvinnan? Självklart slåss hon då för att hålla kvar en av de få viktiga saker som ger mening och betydelse i ett samhällsperspektiv.
Och självklart uppstår det individuella exempel av orätt mot män - men i ett större jämlikhetssammanhang är fortfarande kvinnan den som är betydligt mer orätt behandlad.

Ta som exempel när de svarta i Sydafrika fick återta sitt inflytande i
samhället efter en lång tid av apartheid.
Vita människor fick lämna ifrån sig land och gårdar som de kämpat oerhör hårt med. Är detta rättvist? På ett individuellt plan: absolut inte! Men i ett störra perspektiv har den vite mannen byggt denna gård och detta land på orätta premisser. På bekostnad av att deras förfäder en gång stal de svartas land och under alla år använt svarta som billig arbetskraft.
Jag ser samma sak med manligt tänkande, representerat av Per Ström i denna bok. Det är ofta inte rättvist mot de de drabbar i nuet, men tar man in det historiska perspektivet (något som Ström underkänner som argument) har mäns status idag byggts på orättvisor som skett förr. Och vi är i allmänhet inte förmögna att känna igen rättvisa då vi tar vissa saker för givna då det är en så självklar del av vår tillvaro (vi ser inte skogen för alla träden).
Därför räcker det inte med att härleda till individen utan vi måste
fortsätta till mycket större perspektiv.
Exempelvis kunde jag i detta perspektiv acceptera att kvinnor, vid senaste löneförhandlingarna för kommunal, fick bättre deal än männen - för att skapa jämlikhet. Jag som individ blev drabbad av mindre löneökning, men det offret hjälper till att skapa det jämlika samhälle jag vill leva i.

Per Ström föreslår att inga vetenskapliga genusforskningar eller rapporter bör subventioneras av myndigheter om det enbart är en uttalad feminist som står bakom - då man oftast får de svar man letar efter. Detta låter riktigt, men i hela sin bok gör sig Per Ström skyldig till precis denna sorts svarsletande. Vilket gör hela boken ensidig och bittert malande - precis som de egofeministers alster som Ström ondgör sig över.
Så oerhört mycket mer spännand en bok hade varit som Ström skrivit
tillsammans med en av dessa feminister. Vilka kriterier på äkta jämlikhet skulle de komma fram till?
Det skulle varit spännande.
"Mansförtryck och kvinnovälde" var mestadels dövande ointressant. Men får ett litet plus då den uppenbarligen skapar debatt till och med på sidan på Piratebay där mp3-versionen går att ladda ner.

Jag har inte hittat någon information om vem det är som läser in boken, men kan nog sluta mig till att det är en författarinläsning, då den känns
orutinerad gjord. Dessutom överinstämmer inläsarens röst mycket väl med den raljerande bittra ton som genomsyrar boken.
Att boken finns att tillgå gratis är också en orsak att tro att Per Ström själv gjort denna tämligen irriterande men ändå godkända inläsning.

Jag sätter betyget två. Men en svag sådan.

Marie Currie var inte fransyska, hon var polack. D.. Visa hela

Marie Currie var inte fransyska, hon var polack. Det var det första jag fick lära mig när jag läste denna biografi om världens mest framstående forskare. Jag skriver världens mest framstående forskare då hon fortfarande är den ende person som fått nobellpris i två olika vetenskapliga grenar. Det första delade hon tillsammans med sin man och Becerell för upptäckten av radioaktivitet och plutonium. Sitt andra nobellpris fick hon individuellt några år senare i kemi. Dock var det nära hon hade missat det på grund av skandalen kring relationen med den gifte vetenskapsmannen …. Hade en man stått inför samma situation vid den tiden hade dennes privatliv inte tagits i beaktande. Men som kvinna hade det betydelse. Som tur var blev nobellpriset utannonserat veckan innan skandalen nådde allmänheten och Svenska vetenskapsakademin.
Marie Currie är en av feminismrörelsensstörsta ikoner – något som Currie själv vare sig uppmuntrade eller motarbetade. Hon var i första hand forskare. Men för kvinnosaken blev hon en förebild och ett bevis för kvinnans kapacitet i männens värld.
Biografin av … är tydligt skriven med feministiska förtecken även om dessa inte tar överhanden. Dock känns återgivningen av konflikten mellan Marie Currie och …. Hustru …. Marie framställs som alltigenom rättrådig och sansad medan hustrun framställs som labil – på gränsen till psykotisk – oärlig och direkt farlig.
Aspekten av att hustrun försökt hitta en roll i en värld styrd av män. Rollen som hustrun till en framstående vetenskapsman. Den enda rollen hon lyckats få i livet. Marie Currie hade genom sin begåvning fått en helt annan roll i livet, men väljer att utmana hustruns roll som … kvinna. Vem som gjorde och sa vad och hur är mindre viktigt om man vill se detta ur ett feministiskt perspektiv. Marie Currie hade kommit in i männens värld och gjorde som männen – tog det hon ville ha på bekostnad av en kvinna i kvinnornas värld. Marie Currie påstådde inte något annat själv – då hon själv inte såg sig som feminist – så det är författaren till boken jag kritiserar för denna onyanserade vinkel. Annars är den en lärorik bok om en av den moderna tidens största och mest inflytelserika genier.

Isak är en man av jorden. Han har sin hydda och en.. Visa hela

Isak är en man av jorden. Han har sin hydda och en get och har röjt några åkerlappar. När han låter det bli känt nere i bygden att Isak uppe i obygden söker en kvinna till hjälp dyker efter en tid den harmynta Inger upp. Hon blir med tiden hans hustru och de får flera barn. Gård och marker utökas med strävsamt och hederligt arbete och händelser som intrigerande släktingar till Ingrid, fostermord och allsköns andra händelser blir trots allt bara bihändelser. I första hand ska åkrarna sås och kreaturen matas - för om man inte sköter om det, då avstannar allt och inget finns kvar. Isak är den gamla tiden. Bonden, nybyggaren. Mannen som jobbar med sina händer även om han har maskiner att tillgå. Det ska gå till på rätt sätt, annars kan man inte finnas. Hustrun Inger vistas några år i Trondheim och får influenser från den nya tiden och vacklar under många år mellan världarna - men även hon tillhör markens folk.
Dock pockar den nya tiden hela tiden på uppmärksamheten och finns där i krokarna. Framför allt i form av den nya telelinjen som sträcker sig rakt genom obygden och gruvdriften som man vill starta upp i fjällen. Isak erbjuds att sköta telelinjen som går nära hans marker - men det är inte hans sak. Och när folk vill ge honom massor av pengar för att köpa en bit fjäll av honom - som han ändå inte har användning för - så låter han dem, men är inte speciellt engagerad. Han köpslår inte. Han spelar inte ut intressenter. Han låter de moderna människorna hållas och återgår till sitt arbete.

Markens gröda är helt enkelt en bok om den gamla och nya tiden som möts. Industrialismens intåg i norden. Övergångstidens talesman blir den före detta länsmannen Geissler som omfamnar den nya tiden med hull och hår, men ändå har stor respekt för den gamla tiden. Han finns genom hela boken som å ena sidan en spelare och affärsman som dyker upp som en äventyrshjälte, men å andra sidan som en kär vän till familjen som ser till att de kan fortsätta leva sitt liv på det sätt de önskar. Språket i boken är kärvt och tillbakahållet - vilket utgör väldigt skön läsning. Inget pladder här (utom från skvallerkärringen Oline). Detta är en bok av samma dignitet som Mobergs utvandrarepos - men i den Norska obygden i stället för i Amerika.

Olof Lindfors läste in boken på den tiden det begav sig - 50-tal, och inläsningen bär den andan med sig. Det är ett något högtravande sätt att läsa, men blir ganska behagligt att lyssna på när man väl har vant sig.

I denna typiska Pratchettbok från Opera och musika.. Visa hela

I denna typiska Pratchettbok från Opera och musikalvärlden i allmänhet och Fantomen på Operan i synnerhet en smisk i baken.
Det är med både löje och omtanke han målar upp historien om Operaspöket i Ankh-Morporks gigantiska operahus - och de två (tre) häxor som rör sig i närområdet för att lösa mysteriet och klara skivan.

I Masker hittar vi Agnes - den gravt överviktiga men tallangfulla sångerskan - som har kravet på sig att bli häxa, men som mest vill sjunga. Genom ett misstag får hon privatlektioner av det mystiska operaspöket (som egentligen tror att han undervisar den vackra Christin).
Nanna Ogg och Mormor Vädervax har begett sig till stora staden för att förhandla om bokrättigheterna till Nanna Oggs kokbok, och får höra talas om konstigheterna som sker på operan - och att deras skyddsling Agnes är inblandad på något sätt.
De bestämmer sig för att ta tag i saken.

Som gammal musikalfantast (har sett Fantomen på Operan sex gånger) är det själklart jätteroligt att läsa Pratchetts version av den klassiska historien och se alla referenser till opera och musikalvärlden som finns invävda överallt.
Men som alltid med Pratchett blir det ingen parodi. Han vill alltid berätta något om människan och värdlen vi lever i - där han bara väljer olika temat som forum för sitt berättande.
Masker är en underhållande bok, men fascinerade mig inte lika mycket som till exempel Små Gudar.

Inläsare var Leif Liljeroth. Han gjorde ett bra jobb, även om jag fortfarande inte stött på någon som jag tycker lyckats förmedla Pratchetts torra humor på ett tillfredställande sätt.

I "Medmänniskor" fortsätter Stefan Einhorn den inr.. Visa hela

I "Medmänniskor" fortsätter Stefan Einhorn den inriktning som han tog i sitt författarskap i och med "Konsten att vara snäll".
I ett antal små kåserier och korta, skönlitterära noveller tar han upp olika aspekter av medmänskilghet.
"Konsten att vara snäll" var en allt igenom kåserande bok som på slutändan kändes något naiv, men ändå inspirerande.
"Medmänniskor" känns än mer naiv och inte det minste inspirerande.
En viss behållning får jag av de små kåserande partierna som innehåller relativt intressanta tankar och referenser - men de skönlitterära novellerna är bedrövliga. Stefan Einhorn har enligt mig ingen skönlitterär begåvning. Histoirerna hade fyllt en viktig funktion om de återberättat verkliga händelser - men eftersom de är alltigenom påhittade känns de mest fåniga och tomma.

Jag fick inte mycket behållning av denna bok och hoppas Stefan går tillbaks till sitt tidigare sätt att skriva.

Stefan Einhorn har läst in sin bok själv, i samarbete med Louise Raeder. Upplägget är så att Stefan läser kåserierna själv och låter Louise läsa novellerna. Detta upplägg känns ganska onödigt då jag inte tyckte att det tillförde något att det var olika personer som läste in kåserier och noveller. På sin höjd var det aningen förvirrande.


Louise Raeder

Alfons är sju år och har fått ett jobb. Han ska va.. Visa hela

Alfons är sju år och har fått ett jobb. Han ska vara barnvakt åt Småttingen. Alfons ser allting framför sig. Hur han ska göra kvällsmat åt Småttingen och sedan ska denne sitta i hans knä och Alfons ska läsa sagor för honom.
Men det blir inte som Alfons tänkt sig, för Småttingen säger att han kan själv. Och inte ens den hemskaste sagan om de hemskaste monster får Småttingen att vilja sitta i Alfons knä.

”Mera monster, Alfons!” är en söt bagatell. Det känns som Gunilla Bergström skriver två sorters Alfonsböcker. De som på ett smågulligt sätt tar upp små företeelser och låter barnen känna igen sig och fundera lite grann. Och sedan är det böckerna som tar upp de stora frågorna och med kuslig precision sätter fingret där det känns mest – på ett sätt som barn kan relatera till.
Detta är en gullig bagatell.

I drygt 10 år har livsstilscoachen och författaren.. Visa hela

I drygt 10 år har livsstilscoachen och författaren Mia Törnblom föreläst om självkänsla utifrån sin egen historia som före detta heroinist och kriminell.
2005 utkom hon med sin första bok "Självkänsla nu" som gav sådant gensvar - med önskemål om uppföljning - att hon till slut föll till föga, trots att hon lovat sig att det skulle bli en engångsföreteelse att skriva en bok.
"Mera självkänsla" är en fördjupning och förtydling av första boken, där läsarnas önskemål har fått styra innehållet. Mia tar upp mail som hon fått tillsänt sig och svaren hon givit på dessa. Hon använde även de tankar och metoder hon presenterade i första boken och aplicerar dem på konkreta sammanhang som självkänslans betydelse i relationer, i föräldrarskapet och i arbetslivet.

"Mera självkänsla" är uppenbart en nödvändig bok, då den skrivits av en motvillig författare på allmän begäran. Dock känns den lite tunn. Den kan inte stå helt för sig själv varför Mia har en sammanfattning av tankar och metoder från första boken med. Jag har varit kluven till denna bok då den tillför en del nytt, men i det stora hela bara är upprepningar. Bättre hade varit att göra en reviderad och förlängd upplaga av den första boken - så som man gör med många fackböcker när författaren vill lägga till och komplettera i samband med nya upplagor. Den perfekta Mia Törnblomvolymen hade varit en sammanredigering av alla hennes tre böcker som på olika sätt belyser varandra på ett kompletterande sätt.

Precis som med sin första bok läser Mia även själv in denna bok och har uppenbarligen övat sedan förra gången. De märkliga uttal hon då hade, troligen som resultat av vad hon själv trodde var dyslexi, är i stort sett borta. Inläsningen är jämn och behaglig, utan att patoset och innerligheten från förra boken försvunnit. Så på detta har jag inte längre något att anmärka.
Dock störde jag mig på de två inläsare hon plockat in att läsa de brev som citerades. Både den manliga och kvinnliga inläsaren hade nasala och enerverande röster med utpräglad Stockholmsdialekt. Först trodde jag att det var personerna som skrivit brevet som läste själva, vilket hade varit acceptabelt, men när samma stockholmsgnälliga röster återkom gång på gång blev det bara konstigt varför Mia inte valt att använda erfarna inläsare på de ställen hon valde att inte läsa själv.

Charlie Chaplin var utan tvekan en av filmhistorie.. Visa hela

Charlie Chaplin var utan tvekan en av filmhistoriens mest betydelsefulla personligheter. Han kom in i branschen precis i dess barndom. Framför allt inom fars och komedi var filmkonsten oerhört enkelspårig. När Chaplin började göra film var en fars ungefär 20 minuter lång och hade ingen egentlig handling. Händelseförloppet gick ofta ut på att folk jagade varandra fram och tillbaks och föll omkull. Det var lagom roligt och sålde enormt bra. Det fanns ingen orsak att utveckla och förnya när folks efterfråga på det som fanns var så stor. Charlie Chaplin nöjde sig dock inte med det utan ville göra något nytt. Han ville ha historia och även tragik. Med stort självförtroende och stor talang lyckades han skapa sin egen genre och de populära farserna blev oerhört mycket mer populära. Med inga andra krav på sig än sina egna kunde Charlie Chaplin leka sig fram från framgång till framgång.
Charlie Chaplins liv börjar dock inte så muntert. Hans barndom bestod av fattigdom i ett London som ännu inte hade en fungerande fattigvårdspolitik. Med en mor med sviktande hälsa och en bror som jobbade som sjöman fick Charlie ofta bo på barnhem. När hans talang upptäcktes turnerade han stora delar av året med olika teatergrupper.
Det var således mycket kämpande innan framgångarna i Hollywood till slut gjorde livet enklare. Men hans självbiografi avslöjar aldrig någon egentlig lycka. Han levde för sitt arbete och fick aldrig några egentliga nära relationer. Möjligen med Douglas Fairbanks som undantag. Chaplin gifte sig flera gånger men var egentligen bara trogen sitt jobb och sin publik. Därför tog det honom väldigt hårt när han blev anklagad för att vara kommunist. Detta fick honom att lämna USA, flytta till Schweiz - där han bodde fram till sin död.
En självbiografi är alltid skriven subjektivt. Något annat är omöjligt. Sedan kan självbiografiförfattare vara olika mycket självransakande. Jag upplever att Chaplin inte gräver särskilt djupt i sig själv, utan mer vill sammanfatta myten och ikonen Charlie Chaplin. Anekdoter varvas med porträtt av kända personer han träffat. Vi får veta omständigheter kring olika filmer och bildandet av United Artists. Han berättar om alla uppståndelse han orsakade och hur jobbigt det faktiskt kunde vara.
Att hans relation till sina barn var utomordentligt dåliga nämns över huvud taget inte i självbiografin. Och relationen med exfruar berättas endast utifrån förutsättningen att Charlie Chaplin blev orättvist behandlad. Det är intressant att läsa om en känd person från dennes egen synvinkel. Men det blir tämligen platt om man använder det som enda källa. Om man vill få en djupare bild av personen Charlie Chaplin, ska man nog inte nöja sig med denna självbiografi. Vill man - som jag - bara få en inblick i hans liv och bedrifter, är detta en roande och trevlig bok att läsa.

Tore Bengtsson är en flitigt använd inläsare av bibliotekstjänst och han gör en bra inläsning.

(Ljudbok) I ”Ulf Starks” självbiografiska barndoms.. Visa hela

(Ljudbok)
I ”Ulf Starks” självbiografiska barndomsskildring berättar han om hur han träffade sin vän Percy och dennes magiska gymnastikskor. Ett par gamla, slitna, illaluktande – men ack så fantastiska skor. När man har på sig dom kan man nämligen göra vad som helst. Man kan slåss, man kan balansera och springa jättesnabbt.
Ulf - som själv är tjock, feg och klumpig - skulle kunna göra vad som helst för att få ett par sådana skor och i utbyte mot bland annat sin lådbil, brorsans tidningar med tanter utan kläder samt pappas Paganiniskiva – får han dom till slut i sin ägo.
Och då förändras verkligen allt.

”Min vän Percys magiska gymnastikskor” är både skickligt och humoristiskt berättad. Med enkel rakhet berättar Ulf Stark en osminkad historia om hur vänskap kan växa fram där man minst anar det. Han berättar också om vad mod och självförtroende är, utan att avsluta med en tråkig sensmoral.
Det känns verkligen som en historia från verkligheten. Och en bra sådan.

Hade jag läst boken i stället för att lyssna på ljudboken tror jag dock att min upplevelse blivit mer givande än den var. För tyvärr var ljudboksproduktionen något av det sämsta jag varit med om. Det låter som om Ulf Stark läst in den hemma i sitt eget kök. Ljudet är burkigt och man hör både stolar knarra och klockor ticka.
Och Ulf Stark som inläsare känns heller inte som ett vettigt val. Han har nämligen en ganska enerverande röst. Nasal, smågnällig och tråkig.
Ibland är det det bästa valet när en författare läser in sin egen bok – för vem kan bättre känna varje tonfall och karaktär bättre. Men det förutsätter att författaren har fallenhet för att läsa in. Det har tyvärr inte Ulf Stark.

"Mindfullness" är ett engelskspråkigt begrepp som.. Visa hela

"Mindfullness" är ett engelskspråkigt begrepp som på Svenska översätts med "medveten närvaro". Mindfullness beskrivs i boken som en livsstil snarare än ett sätt att koppla av. Mindfullness baseras dels på gamla asiatiska filosofier kring meditation och koncentration och dels på modern vetenskap. Överlag handlar mindfulness om att man genom olika tekniker, övningar och allmän attitydförändring bli mer medveten om sin kropp, sitt sinne och sin omgivning. Fördelarna är många och uppenbara och vägen ditt lika enkel som svår. (Denna paradox innebär att det är "bara att" släppa sina tankar som man fastnat i, tömma sinnet och ta in sig själv och omgivningen med sina sinnen. Detta är lätt att göra, men svårt att bibehålla. Därför måste det göras gång på gång på gång. Det innebär också att det inte är något man bara gör i 20 minuter under ett meditationspass utan något som du i förlängningen gör hela tiden. Och långsamt - med övning - kan man lyckas längre och längre stunder. Resultatet är att du blir mer sann mot dig själv, mindre stressad, mår bättre mentalt och fysiskt samt får ut mer av din tillvaro.

Boken är informativ och välstrukturerad och ger dig säkert det du söker. Ändå ifrågasätter jag bokens existensberättigande. Ola Schenström hänvisar då och då i boken till sin praktik som läkare och hur han använder sig av mindfulness - dock utan att gå djupare in på det. I stället baserar han allt han skriver på vad andra forskare och mindfulnesspioniärer kommit fram till, som exempelvis Jon Kabat-Zinn. Då föreslår jag hellre att man går direkt till källan och läser deras böcker. En utmärkt bok som finns översatt till Svenska är "Mindfulness - en väg ur nedstämdhet". Den är skriven av Mark Williams tillsammans med bland annat Jon Kabat-Zinn och tar upp allt Schenström tar upp - plus en hel del annat. "Mindfulnes i vardagen" är alltså ingen dålig bok, men det finns andra som är bättre.

Timothy Gibran var inget vidare som inläsare. Jag föreställer mig att han var täppt i näsan under hela inläsningen av denna bok och försökte kompensera den otydlighet det innebar genom att överdriva sin artikulation. Resultatet blev väldigt enerverande på flera sätt.

På lysande versmått berättar Moliére om missantrop.. Visa hela

På lysande versmått berättar Moliére om missantropen Alceste som inte vet hur man inte är ärlig. Han blir ofta tillfrågad om sin syn på olika saker och blir lika ofta rådd till att vara diplomatisk. Lika ofta låter han bli att lydda detta råd då det är honom omöjligt. Han orerar över uppblåstheten vid hovet, dåliga poeter och falska kvinnors tal. Även hans egen hjärtas dam Celimene tycker han är falsk, men han älskar henne alltjämt - vilket är en förbannelse för honom. Samtidigt som ett förtalsåtal mot honom pågår försöker han ta reda på om hans misstänksamhet mot Celimene stämmer. Han söker sanningen och får sanningen.

Jag läste denna bok (pjäs) tillsammans med Elinleticia. Jag läste den högt, vilket gjorde att man fullt ut kunde höra och uppskatta Moliéres genialiska diktkonst och Ulf Peter Hallberg utmärkta översättning från 1988. Texten flödade av sig själv och bjöd på lysande rim och sinnrika och elaka stick mot uppblåstheten. Dock blev slutet en rumphuggen besvikelse, ungefär som Moliére inte riktigt visste hur han skulle avsluta på ett bra sätt och bara slutade.

I ”Molnfri bombnatt” följer vi Hedwigs liv under 6.. Visa hela

I ”Molnfri bombnatt” följer vi Hedwigs liv under 61 år, med fokus på hennes smärta och skam. Det börjar med hur hon som 11 –åring ser sin socialdemokratiske far föras bort av Gestapo och sträcker sig fram till när hon som 72 –åring 1994 ser nynazisterna marschera på Stockholms gator.


”Molnfri bombnatt” återberättar 61 år av smärta och skam. Skammen att tillhöra ett folk som förlorade, ett folk som utrotade ett annat folk på ett omänskligt sätt, ett folk som till slut gjorde allt och offrade allt för att få mat för dagen och tak över huvudet.

Ett sedvanligt sätt att berätta en sån här historia hade varit att börja berättelsen 1933 när nazisterna marscherar på Mainz gator och sluta 1993 när nynazisterna marscherar på Stockholms gator. Strikt kronologiskt.
Men så väljer inte Vibeke Olsson att skriva sin roman. I stället väljer hon att berätta historien med den mildaste smärtan och skammen först och den djupaste och smutsigaste smärtan och skammen sist.
Således kastas vi fram och tillbaks i historien och tiden på ett fragmentariskt sätt. Inledningsvis trippar vi runt och undviker diskret de mörka hemligheterna, men på slutet störtar vi oss rakt in i ett crescendo av huvudpersonen Hedwigs allra djupaste smärtor.

Denna skam-smärtskronologiska berättarstil är både bokens stora styrka och eventuella svaghet.
Är man van vid att följa ett sedvanligt kronologiskt händelseförlopp kan det bli svårt att hålla reda på alla trådar som tas upp och släpps och tas upp igen, beroende på hur djupt ner i Hedwigs mörker vi kommit.
Kan man dock föredra det sättet, måste jag säga att det är ett helt genialiskt sätt.

Själv hade jag bitvis svårt att hålla engagemanget på topp. Detta delvis på grund av berättarstilen, men också för att jag tyckte att vissa trådar kändes ointressanta i sammanhanget. Det kanske är ack så viktigt att berätta vad som hände i en stuga i Småland i augusti 1975, men just i det ögonblicket vill jag veta vad som hände i Ravensbrück i november 1944.
Alla dessa stickspår, avbrott och påbrott blev på slutänden väldigt frustrerande för en inpiskad dramaturgislav som jag själv.

Bokens största behållning är dock att den visar upp en nyanserad och mångbottnad historia som inte går i samma hjulspår som de flesta historier om andra världskriget redan gått i. Här är inte alla tyskar svin. Inte heller alla nazister är svin. Inte ens alla SS-officerare som jobbar i koncentrationsläger är helt och hållet svin. Tvärtom känner man sympati med både tyskar, nazister och en och annan SS-officerare.
Bara den bedriften berättigar boken till de högsta betygen.

Jonathan Livingston Seagull är annorlunda. När and.. Visa hela

Jonathan Livingston Seagull är annorlunda. När andra måsar ägnar sina dagar åt att flyga nära havsytan i jakten på mat flyger Jonathan högt och snabbt. Hela tiden vill ha ta reda på hur högt han kan flyga och hur snabbt.
En dag, när han överträffat alla hastighetsrekord som någonsin satts, upplever han att han funnit något nytt. Hanhar funnit en ny mening för sig och sin flock. Och flocken såg på nära håll när han gjorde sin bedrift. Så när flockäldste kallar honom till cirkelns mitt väntar han sig hyllningar som den banbrytande pionär han är. Men i stället möts han av oförståelse, rädlsa och uteslutning ur gemenskapen.
En mås ska söka mat och flyga lågt. Inget annat accepteras. Så Jonathan ger sig i väg och fortsätter sin kamp att nå högre. Till slut når han så högt att han stöter på flocken som är som honom. Som kommit vidare till nästa nivå och nästa och nästa. Jonathan fortsätter att i rasande tempo utvecklas och gå vidare - tills den dag då han bestämmer sig för att återvända till sin flock och trots allt försöka få dem med sig i sin väg uppåt och framåt.

"Måsen - berättelsen om Jonathan Livingstone Seagull" skulle jag vilja placera i genren inre utveckling och spiritualism. En genre där författarna ofta lockas att dra på för höga växlar och helt gå upp i sina visioner. Som exempel den mycket senare "Den nionde insikten".
Där många böcker i genren tappar grepp om verklighet och relevans behåller "Måsen..." - trots att huvudpersonerna är fabelaktiga måsar - sin jordbundenhet och sans.

Budskapet är på ett sätt mycket tydligt - och nästan övertydligt: "Inskränkthet och rädsla för förändring är dåligt, öppenhet och mod att utmana det okända är bra." Men det som jag upplever "Måsen" har, är fler bottnar, fler nyanser och en ton som tillåter motsägelser. Framför allt det sista gör att jag kan ta till mig budskapet.

När jag grunnar mig igenom bokens budskap kommer jag fram till att budskapet är tydligt och allmänt, ja - men vad man får ut av det är ytterst individuellt. Jag tolkar budskapet som att varje individ har sin egen väg att gå och sin egen plats att fylla - och genom att söka och finna den, finner man tillfredställelse med sin tillvaro.

Inläsaren Pär Lagergren gör en nedtonad och mjuk inläsning som jag känner går helt i ton med boken.

Ljudboken "Män som hatar kvinnor" är första delen.. Visa hela

Ljudboken

"Män som hatar kvinnor" är första delen i mellennium-triogin - Stieg Larssons mäktiga historia om tidningen mellennium, Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander.
Boken utspelas med ett mystiskt försvinnande i bakgrunden. En ung flicka, från en av Sveriges maktfamiljer, försvann för 40 år sedan. Mikael Blomqvist - som precis förlorat ett förtalmål - flyr Stockholm och övertalas att ta på sig att utröna vad som egentligen hände den där dagen för många år sedan.
Under ytan lurar en betydligt fulare sanning än någon hade velat veta.

Detta är en engagerande, spännande och driven historia - men trots det bara en slösande bra bakgrund till en ännu mer engagerande förgrund.

Det som gör att boken stannar kvar i mig, och att jag med förväntan ser fram emot uppföljarna, är berättelsen om Lisbeth Salander.
Den ensamma, socialt dysfunktionella, punkklädda, juridiskt omdyndigförklarade flickan med det ojämförbart överlägsna intellektet, det fotografiska minnet, den otroliga datorviriousiteten och ett djävlaranamma som ingen klarar av att sätta sig på.
Denna karaktär har alla förutsättningar att bli en krystad, konstruerad klichéstinn floppkaraktär. Men på ett häpnandsväckande sätt lyckas Stieg Larsson göra henne både trovärdig, äkta och levande.

"Män som hatar kvinnor" är en äkta sidvändarthriller med starka feministiska undertoner och andas kompetent kunskap och brinnande engagemang.
Det är tydligt att Stieg Larsson ville skriva en trilogi som skulle tilltala folk och sälja bra - vilket de också gjort - men också fylla den med det rättspatos och kamp för de svaga och utsatta som man förknippat honom med fram till hans död 2004.

Mellenniumtriologin skrevs i sin helhet före utgivning och gavs ut postumt efter Stiegs död.

Reine Brynolfsson gör ett mycket bra jobb med sin inläsning.

En solig vinterdag på Domarö försvinner Anders och.. Visa hela

En solig vinterdag på Domarö försvinner Anders och Cecilias dotter Maja spårlöst. De var ute för att titta på fyren och det fanns ingenstans hon skulle kunna försvinna. Men det gjorde hon. Efter en lång period av sorg, alkoholism och skiljsmässa återvänder Anders till Dommarö för att dö eller leva. Hans styvfar, trollkarlen Simon, försöker hjälpa honom komma till rätta. Men det är först när Anders får en föraning om att Maja fortfarande lever och finns gömd någonstans som han bestämmer sig för att leva. Men de krafter som tog Maja har inte för avsikt att låta henne återvinna. Tvärtom är de beredda att göra mycket för att hindra det. Gamla, onda krafter - som de infödda på Domarö har försökt hantera och leva med i generationer.

Det som gör John Ajvide Lindqvist till en av Sveriges mest intressanta författare just nu bevisar han med bravur även i denna bok. Trots övernaturligheter utan dess like med en spektakulär slutscen är det fortfarande bokens karaktärer som är mest intressanta och ger boken framåtrörelse. Med stor människokännedom och god förmåga att gestalta presenterar han sina karaktärer med stor ömhet och intensitet. Boken skulle utan vidare vara mycket läsvärd utan de övernaturligheter som genomströmmar John Ajvides författarskap. Men boken får en extra dimension med dessa inslag då Johan Ajvide Lindqvist har förmågan att introducera de mest osannolika företeelser på ett sätt att man tror på dessa lika mycket som karaktärernas inre liv.

John Ajvide Lindqvist har själv läst in sin bok. Inledningsvis känns hans inläsning avig och stapplande - men en bit in i boken började jag uppskatta hans sätt att läsa in.

Kalle Lind har gett ut en handfull böcker på olika.. Visa hela

Kalle Lind har gett ut en handfull böcker på olika teman. Den gemensamma genren får väl sägas vara satir. På ett sätt elak, men samtidigt med stor empati. I "Människor det varit synd om" får vi läsa om människor och företeelser vi kanske hört talas om, men kanske inte visste vissa saker om. Och nu får vi veta dessa genom Kalle Linds mycket speciella sätt att betrakta omvärlden.
"Det är synd om människorna" säger en av August Strindberg karaktärer i "Ett drömspel". När Kalle Lind tar sig an detta fenomen har han dock fokuserat på att det nog ändå är lite mer synd om vissa människor än andra; åtminstone om man frågar dessa människor själva. Eller Kalle Lind.
Det var synd om Lena Nyman när hennes stjärt blev kallad för ointelligent av en akademiledamot. Och det var synd om den romerska senatsmedlemmen som blev sliten i stycken av en uppretad folkmassa - på grund av ett illdåd en annan man gjort som hette samma sak. Och det var synd om Louis Armstrong som av Disney erbjöds spela rollen som apa i Djungelboken.
Trots att det verkligen är mer eller mindre synd om alla dessa människor Kalle Lind berättar om, så är det hela tiden roligt. Med en känslig balansgång mellan elakt och empatiskt tar han oss igenom livsöde efter livsöde och man får tillåta sig själv att le och njuta.

Kalle Lind är en författare som låter oss se värld.. Visa hela

Kalle Lind är en författare som låter oss se världen genom sina ögon. Och vi ser absurditeter som märkligheter som vi inte kände till, som gått oss förbi eller som vi inte förstått vidden av. Och om vi inte kände till det får vi nu se det, med den elaka empati och mjuka satir som är Kalle Linds kännetecken. Efter "Människor det varit synd om" verkar han haft väldigt många idéer kvar, för "Människor som gått till överdrift" är en mycket innehållsrik och underhållande bok att skratta och fascineras över. I 36 kapitel presenterar han människor och grupper som helt verkar ha tappat känslan för proportiner och företrädesvis gjort vansinniga saker.
Exempel:
Werner Herzog: gjorde film om en galen man genom att överträffa denne mans galenskap.
Maud Olofsson: beskriver Hitlers förintelse av judarna som "en tokig grej".
Stig Larsson: försöker hävda sig mot spöket Stieg Larssons berömmelse genom att stjäla medieuppmärksamhet som förespråkare av att sex med kvinnor över 25 år är äckligt och att alla män egentligen vill ha sex med 13-åringar.

Ljudboken Michail Bulkakov föddes i det förrevolu.. Visa hela

Ljudboken

Michail Bulkakov föddes i det förrevolutionära ryssland och var son till en teologiprofessor. I sin tidiga karriär skrev han fritt och fräckt litterära och dramatiska texter. Hans debutroman ”Det vita gardet” - som handlade om inbördeskriget – blev mycket populärt och han ombads dramatisera boken för scenen. Även pjäsen blev succé och störste beundraren var Stalin som lär ha sett pjäsen ett tjugotal gånger.
Bulkakov led inte särdeles av kommunismens införande och kunde spira som inspirerad och nyskapande författare.
Dock förändrades klimatet. Tyglarna stramades åt och Bulgakovs skapelser skärskådades av kommunistiska kulturkritiker. Steg för steg blev Bulgakovs arbete refusserat och nedlagt av den allt mäktigare kommunistiska kultureliten. Populära – men politiskt respektlösa – pjäser fick läggas ner och manus till böcker refucerades.
Bulgakov motarbetades aktivt av den kommunistiska kulturbyråkratin och lyckades endast överleva skapligt med hjälp av den populäritet han vunnit tidigare – hos bland annat Stalin. Men till slut hjälpte inte ens det och Bulgakov fick välja medelvägar för att kunna fortsätta verka som författare.
”Mästaren och Margarita” skrev Bulgakov under 12 års tid fram till sin död 1940. Han skrev om den flera gången (och brände till och med upp ett par versioner) tills han slutligen var nöjd. Den sista perioden av sitt liv hade hans dödliga njursjukdom gjort honom blind, så han fick diktera för att slutföra boken.

Så detta konstnärstestament – av en teologiproffessors son, i en regim som ville avskaffa andligheten - blev en grov drift av denna regim.
Den parallella satiren av Moskvas kulturelit som får se på Satan och Pontius Pilatus kval över att ha sänt Jesus i döden blir två spegelbilder av Bulgakovs liv och verk.
Denna starka kritik och förlöjligande satir blev också begravd av den rådande kultureliten och det dröjde en hel generation innan Bulgakovs verk fick en renessans och åter blev rumsrena. Först 27 år efter hans död publicerades ”Mästaren och Margarita” i en Sovjetisk tidskrift, och först 1969 blev den tryckt i sin osencurerade helhet av ett tyskt bokförlag.

När jag läste ”Mästaren och Margarita” fick jag svårt att bli gripen av karaktärerna. Inte ens den centrala kärlekshistorien fick något riktigt grepp om mig. Mest blev jag berörd av parallellhistorien om Pontus Pilatus och dennes förtvivlade kval och mardrömar som följd av det fega svek han begick.
Dock drunknar detta mycket i den allmäna, kaosartade kalabalik som satiren av Moskvas kulturelit erbjuder. Stundvis mycket roande – och hade jag känt till alla förebilder och händelser som Bulgakov parodierar, hade jag nog funnit det mycket mer stimulerande. Men som det var nu blev det mer som ett hinder i vägen för mig.

Ett par intressanta tankar (tex att godhet inte skulle kunna existera utan ondska - vilket, på ett sätt, gör djävulen god) samt att man betraktar bokens fantastiska tidlöshet och att vara långt före sin samtid – gör att det inte går att låta bli att ställa ”Mästaren och Margarita” bland andra stora klassiker. Men det allmäna intrycker var för rörigt, och förmågan att engagera mig för lågt, för att jag ska kunna ta boken till mig och ge den toppbetyg.

Stefan Moberg gjorde inläsningen av denna bok 1984 och gjorde i mitt tycke en tvivelaktig insats. Han tillhör den grupp av inläsare som inte kan hålla sig från att försöka gestalta och leva ut. Och hur lockande det än kan vara så anser jag att inläsare ska låta bli sådant. Balansen mellan att levandegöra och lämna tolkningen till läsaren är oerhört hårfin – men det är också bemästrandet av detta som gör en duktig inläsare. Stefan Moberg ville allt för gärna förställa rösten och betrakta boken i första hand som en komisk sådan, vilket förskjuter jämvikten åt fel håll i en bok som så uppenbart ska kunna kasta sig mellan tragik och komik mellan varje sida. Detta gör inläsarens balansgång ännu mer viktig – och Moberg klararde inte av detta.

Jag börjar den här recensionen med att berätta om.. Visa hela

Jag börjar den här recensionen med att berätta om själva ljudboken, så ni vet under vilka förutsättningar boken är läst och recenserad.
Peter Sandborgh är inläsare och har även gjort översättning, nedkortning samt bearbetning av boken.
Bearbetning och nedkortning innebär - i ännu högre grad än en översättning - att orginalet förvanskas och förändras. Därför har jag haft en något annorlunda utgångpunkt när jag nu skriver min recension på boken.

Jag har inte kunnat bestämma mig för om "Mörkrets hjärta" är en riktigt bra bok, värd att tolkas på tusen sätt, eller en pretentiös skitbok som vill vara en bok som kan tolkas på tusen sätt.
Men jag lutar nog åt något mitt imellan.
Joseph Conrad har haft en intention att skriva en bok vars ambition vida överstiger hans författarförmåga. Detta kan man bland annat se på hur embryot till ett mästervekt - som boken verkligen innehåller - många år senare plockats upp av Francis Ford Coppola och förädlats i filmen "Apocalypse Now".
Det som Conrad enbart famlade efter i sin bok, störtdök Coppola ner i i sin film.
Men vad är detta som Condrad famlar och Coppola dyker i?

Hade boken utkommit 15 - 20 år senare skulle jag sagt att den var en kommentar till Nazismen och Hitler - där Kutz var Hitler. En stor talare vars vansinniga och fanatiska urkraft fick folk att kasta sig för hans fötter och följa och älska honom genom folkslakt och obarmhärtig plundring.
Men 1920, när boken kom ut, hade Hitler inte på långa vägar hunnit så långt i sina värv.

Detta gör det hela mycket mer intressant. Conrad såg en tendens långt före Hitler dök upp. Det betyder att Hitler inte var ett unikum, vars frånvaro skulle unvikit judeutrotningen. Hitler var speciell, ja, men var trots allt bara en produkt av en tidsanda. En anda som inte bara tillät, utan älskade och hyllade det Hitler propagerade för.
På samma sätt som bokens Kutz existerade på grund av den anda som fanns redan då. Och det var det som Conrad upptäckt och kritiserade i sin bok.

I Sven Lindqvists "Utrota varenda jävel" diskuteras just detta. Att nazismen inte bara dök upp, utan var en naturlig följd av den attityd som existerat i många, många år. Där den utrotning och exploatering av urinvånarna i Kongo - som är "Mörkrets hjärta"s skådeplats - bara är ett steg på vägen.
Kurtz var en av de hänsynslösa män som producerades av sin tid. Hitler var en annan.
Intressant att fundera kring är vilka motsvarigheter vår tid föder fram.

Själva handlingen i boken är särdeles trivial: Brittisk yngling beger sig till Kongo för att finna äventyr.
Brittisk yngling åker båt på flod och får höra talas om konstig, märkvärdig och framgångsrik man som heter Kurtz.
Brittisk ynglings båt blir överfallen av illasinnade infödingar.
Brittisk yngling får träffa Kurtz och blir mycket påverkad av honom - före denna dör. (Vilket han i gör nästan med det samma efter de träffats.)
(Ursäkta jag berättar hela hanlingen, men det gör ingen störra skillnad.)

Sammsanfattningsvis. Trivial ävantyrsbok med oerhört goda och ambitiösa avsikter.

Peter Sandborgh läser in boken med relativ säkerhet. Då och då lockas han att gestalta med lustiga dialekter och plötsliga känsloutrop - vilket får mina tår att krampaktigt knyta ihop sig i avsmak. Men i stort gör han en god insats.

(Ljudboken) En riktigt bra bok ska kunna läsas på.. Visa hela

(Ljudboken)
En riktigt bra bok ska kunna läsas på många olika sätt och vara oändligt nyanserad.
"Möss och människor" tycker jag är en sådan bok. Därför har jag haft svårt att skriva en recension, kortare än boken i sig.
Jag har känt mig tvungen att ta upp och belysa varje vinkel och tanke som väckts under läsningen. Men då en sådan recension inte bara skulle bli oändligt lång och tråkig, utan även förta det som berörde mig mest med boken, har jag valt att fokusera mig på endast det.
Den dramatiska och mänskliga aspekten.

Även om Steinbeck med sin bok tar upp frågor kring mellankrigspolitik, etik om rasism och dödsstraff, människovärde mm., är det det enkla i historien som tilltalar mig mest. Den om vänskap och mänskliga relationer.
Ett kraftfullt drama berättas om två vänner som av olika orsaker tyr sig till varandra. Den ena förståndsmässigt klent begåvad och den andra ensam och bitter i en hård värd. Lenny skulle aldrig klara sig i livet utan den streetsmarte George, och denne skulle aldrig överleva själsligt utan den alltigenom gode Lenny.
Deras vänskap prövas gång på gång när Lenny, genom sin aningslöshet och förkärlek att smeka mjuka, lena saker, får in dom i olika problematiska situationer. Vänskapen överlever – bara George får avreagera sig då och då.
Men när boken börjar är de på väg in i en situation som ställer hela relationen på sin spets. Det öde som länge väntat dom båda är oundvikligen på väg mot sin fullbordan.

Sällan när jag läst - aldrig förr när jag läst en ljudbok - har jag blivit så gripen som av "Möss och människor". Slutkapitlet fick mig i tårar.

Och detta Ingvar Hirdvalls inläsning till trots. Jag är ledsen, men detta är ännu en skådespelare som försöker gestalta när han läser in en bok. Och denna gång sämre än det brukar bli när skådespelare vill utöva sitt yrke vid inläsningsmikrofonen. Alla hans karaktärsröster låter som mindre mentalt begåvade söderkisar i en pilsnerfilm från 40 -talet. Och en sådan dialekt stämmer mycket illa med den amerikanska södern på 30 -talet.
Om man inte kan ge rätt klang åt en bok, tycker jag inte man ska ge någon klang alls. Utan ge läsaren möjlighet att själv fylla i med egna intryck och känslor. Det räcker med att denna ljudboksversion redan är nedkortad och bearbetad (hur och hur mycket - anges inte).

Tafsa inte på min läsupplevelse!

Detta är inte vår tid. Det är inte ens vår verklig.. Visa hela

Detta är inte vår tid. Det är inte ens vår verklighet. Ändå handlar denna bok om oss som lever här och nu.
Jag ska förklara.

Mau befinner sig på en ö där han ska genomgå sin manlighetsritual, när plötsligt världens slukas av en gigantisk våg. Han överlever och återvänder till sin hemö - Nationen. Bara för att där upptäcka att ingen finns kvar i livet. De enda som nu håller honom sällskap är farfarsfåglarna och arga förfäders krävande spökräster.
"Du är nationen nu, gör vad som är rätt. gör vad som behövs göras", kräver rösterna i Maus huvud. Men Mau vet inte vad som är rätt och vad som behövs göras. han fick inte veta något. Han hann inte ens bli man ordentligt. Kanske hann han inte ens få någon själ.
Mau begraver kropparna av de som en gång var hans verklighet och försöker låta bli att bli tokig.

Från en annan del av världen har ett skepp anlänt och förlist.Endast den unga adelsflickan Daphne överlever och tar sig i land. Mau och daphme möts och börjar kommunicera. Det finner sätt att mötas språkligt och kulturellt och i takt med att överlenvade från andra öar börjar anlända skpas en ny civlisation/kultur där influenser från öarnas urinvånare och västvärldens teknologiska tänkande får berika varandra på ett naturligt sätt. Men i utkanten av denna spirande, nya civlisation hotar gammal ondska och gamla konventioner. Kanibaler, rövare och den brittiska kungafamiljen - med Daphnes farmor i spetsen.

"Nation" är en "what-if"-historia. Vad hade hänt om en tsunami hade förstört några öar i söderhavet samtidigt som pesten utrotar större delar av Europa - samtidigt som de överlevande nu fått makt att prägla världens framtid, samtidigt som de präglar varandra. Vi vet idag vart västvärldens teknik och framstegshets tog oss i form av kolonialism, elitism, rasism, nazism, individualism och egoism. Pratchett har i "Nation" försökt vaska frame n alternativ verklighet där några händelser hade skapat en helt annan framtid. Där Englands framtida drottning i sina tidiga ungdomsår lärt sig livsvisdom som helst skiljer sig från det hon annars skulle ha lärt sig. I denna verklighet var hon även med och upptäckte en gammal hemlighet som övertygade västvärlden om att de kanske inte var så bäst och duktigast trots allt...

För de som bara känner till Pratchets författarskap ytligt är hans böcker satiriska fantasyberättelser. Men en djupare läsning visar att satiren innehåller stor kunskap om vår tid och människans natur. Hans böcker innehåller oftast visdom på biblisk nivå och de som läser endast för att roas får helt enkelt stå ut med att lära sig värdefulla saker om livet också.
"Nation" tycker jag innehåller essensen i denna del av Pratchets författarskap och till den grad att jag delar ut min andra jordgubbe någonsin.

Stephen Briggs är Terry Pratchets röst för de som vill tillägna sig hans böcker via öronen. Och med den äran. Briggs har en behaglig röst och en – i mitt tycke – känsla för både humorn och allvaret i Pratchets böcker.

Under hotet att jorden ska träffas av en meteroit.. Visa hela

Under hotet att jorden ska träffas av en meteroit skickas rymdarken Rotor ut på ett uppdrag att finna en eventuellt beboelig planet i ett tidigare okänt men närbeläget solsystem. Efter några års resa och några års studerande har de kommit fram till att planeten i fråga är beboelig på alla sätt utom att folk som exponeras av dess syre av någon orsak blir galna. Detta stämmer fram till att chefsforskarens dotter får chans att komma ner till planeten som enligt henne "kallar på henne". Inte nog med att hon inte löper någon fara på planeten, den verkar till och med skydda henne från andra krafter som vill förstöra deras uppdrag.

Nemesis sägs inte vara hopknuten med Asimovs Robot-noveller eller Stiftelseböcker - ändå finns det tydliga tecken på att den har sin naturliga plats, då planeten jordborna anländer till på många sätt påminner om planeten Gaia i slutet av stiftelseserien. Nemesis är en lite annorlunda bok av Asimov. Dels har den inte så oerhört många dramaturgiska vändningar som brukar känneteckna hans böcker, men å andra sidan är personporträtten både djupare och insiktsfullare än han brukar våga sig på - och lyckas med. Det är ungefär som den åldrade Asimov äntligen vågade sig på att se lite djupare i människor, i stället för att satsa allt på en sinnrik intrik. Och på det hela vinner boken på det.

Nicke bodde i Afrika och var en mycket lycklig apa.. Visa hela

Nicke bodde i Afrika och var en mycket lycklig apa. Men han hade ett fel: han var rysligt nyfiken. En dag tog mannen med den gula hatten med honom till en båt och sa: ”Nicke, jag tänker ta dig med till en stor djurpark i en stor stad. Där kommer du att trivas. Spring nu ut och lek, men hitta inte på något fuffens.”
Men självklart gör Nicke det. För han är en nyfiken liten apa. Och hans nyfikenhet tar hon genom vatten, via brandbilsutryckning, in i fängelse och upp i en heliumballongfärd.
Det är inte lätt, men säkert ganska roligt att vara en nyfiken liten apa.

Man ska säkert tycka att Nicke Nyfiken är både rolig och spännande – och jag vill minnas att jag tyckte det när jag var liten. Men vuxenhet och erfarenhet får en att se saker på annorlunda sätt.
I ljuset av att bokens judiska författare flydde nazityskland, med detta bokmanus i bagaget – känns det lite olustigt att huvudpersonen blir tillfångatagen och deporterad till ett främmande land med målet att sitta i ett läger.
I bokens inledning bor Nicke i Afrika och är en ”mycket lycklig apa”. I slutet är han instängd i djurparken och ”det var ett trevligt ställa att vara på tyckte Nicke!”
Varför är det ett vettigt slut på en barnbok när en lycklig apa förflyttas, låses in och tycker att ”nu är det trevligt”?
Jag vet att jag kanske läser in för mycket i det hela, men jag tycker historien i stort är obehaglig – och kanske en typisk produkt av sin tid: djur och negrer kan inte ta hand om sig själva. Den vite mannen måste göra det åt dom.
Är det så författarna tänkte? Eller… tvärtom?

Nicke beger sig med sin vän, mannen med den gula h.. Visa hela

Nicke beger sig med sin vän, mannen med den gula hatten, för att åka skidor. Men först ska de värma sig med något att dricka och Nicke lovar att vänta tills mannen med den gula hatten kommer tillbaks.
Men då får Nicke syn på något som han bara måste undersöka…

Denna bok är skräp. Tyvärr är det den första i serien om Nicke Nyfiken som jag läser som vuxen, men jag kan inte annat än tänka mig att denna håller en avsevärt mycket lägre nivå än tidigare böcker i serien.

Jag blir också lite osäker på vem som egentligen skrivit boken. På omslaget står det ”Margret & H.A Rey” - men båda var döda vid publiceringen av boken 1998. Inne i boken står det vidare att den är baserad på karaktären ”Nicke Nyfiken” skapad av Margret & H.A Rey .
Illustrationerna är däremot inte gjorda av H.A utan av ”Vipah Interactive” – vilket är ett helt gäng med tecknare.
Det framgår sedan inte helt tydligt om det är Margret som stått för texten och att boken färdigställts postumt eller om det är någon annan som skrivit – inspirerad av Margret.
Det osar katt och girighet lång väg och inget jag rekommenderar.

Det känns speciellt att recensera den här boken, d.. Visa hela

Det känns speciellt att recensera den här boken, då jag läste den inför en författarträff med Lena Einhorn.
På så sätt har jag både boken, författaren och författarens tankar runt boken i färskt minne när jag skriver detta.

Författaren Lena är dotter till bokens huvudperson Nina, och på ett distansierat sätt berättar hon historien om hur modern steg för steg närmade sig de obärmhärtiga förintelseugnarna - men gång på gång fick återvända till livet och leva något som under omständigheterna skulle kunna kallas ett normalt tonårsliv.
Vi följer henne från Lodtz, den bekymmerlösa barndomsstaden, till Warszawas själsdödande judeghetto som del för del töms på judar för vidaretransport till förintelsen.

På samma sätt som senare filmen, balanserar boken mellan det skönlitterära och det rent dokumentära - utan att för ett ögonblick avvika från vad som hände i verkligheten.

Resultatet blir distansierat, men ändå personligt. Hade boken inte varit skriven av huvudpersonens egen dotter, med huvudpersonen som förstahandskälla - hade historien kunnat passare med relativ likgiltighet. Men nu förmedlas familjen Einhorn/Rajmiks kamp från 1900 -talets början in i nutid. Från släktens rysslandfödda förfäder, som flydde antisemitismens östeuropa, till nutidens Lena som än idag drivs av den starka viljan att berätta historien om judeförföljelsen. En drivkraft hon själv inte kan förklara helt, men som är obetvinglig.
Kanske för att hon vill göra oss uppmärksamma på att förintelsen inte var ett avslut på antisemitismen - blott ett mycket tydligt och våldsamt kapitel i en historia som ännu pågår.

"Ninas resa" är en spännande och lättläst bok. Vi vet att hon kommer att klara sig, men inte till vilket pris. Vi vet inte vilka hon kommer att överleva tillsammans med. Detta ger boken en mycket stark nerv som hela tiden håller läsaren på helspänn.
Som ren läsupplevelse är det en slukare.

Arto var bara tio år när han tillsammans med sin b.. Visa hela

Arto var bara tio år när han tillsammans med sin bror förverkligade sin första dröm. En gedigen trädkoja ute i skogen - döpt till Örnnästet. Några år senare byggde han sin första stuga, i all hemlighet, med timmer som han självsvådligt avverkat med motorsåg.
Därefter byggdes den ena stugan efter den andre. Ut på myrarna, upp i fjällen, vid Portugals solkust och Helsingfors skärgård.

"Nio drömmar" är ingen självbiografi, för en sådan har Arto redan skrivit. Men ändå är boken självbiografisk. Med nio olika drömbyggen som tema berättar han, på sitt prudentligt grova sätt, episoder ur sitt liv. Med spretiga drag målar han små detaljer, och jag började förstå att de extrema karaktärer han fabulerar upp i sina böcker blott är speglingar av honom själv.
Detta förstår jag bland annat av anekdoten när han en kväll vill ta sig in till stan för att supa. Då ska det ske med besked. Så han ringer efter en grävskopa från den lokala byggfirman och låter sig transporteras in till samhället åkandes i skopan - som en härförare på väg till ett slag. Väl framme sänks skopan ner framför krogen varefter han går in och begår sitt värv. Hemfärden blir på likaledes sätt.

Arto Paasilinna är en av mina favoriter - dock att läsas pö om pö då jag ibland kan tröttna på hans stil. Därför är "Nio drömmar" allt jag behöver av honom på ett par månader. Det är heller inte en av hans bättre böcker. Intressant om man är intresserad av honom eller i att bygga stugor eller i finska byggdeskrönor. Men inte mer än så.

Karl-Oscar och Kristina har slagit sig ner vid en.. Visa hela

Karl-Oscar och Kristina har slagit sig ner vid en sjö i Minesota och kampen börjar med att bygga ett nytt hem och en försörjning.

Denna torftiga kamp är dock inget för lillebror Robert som första våren i det nya landet beger sig iväg, med sin vän Arvid, till guldfälten i Florida.

"Nybyggarna" är tredje delen i utvandrarserien, och enligt mig den bästa. Boken sträcker sig öve de tio första åren i amerika. Åren då de småländska bönderna långsamt förvandls till amerikaner. I sätt, i språk, i tanke, i ande, själ och hjärta.
Och det är just denna stegvis fövandling - accepterandet och integreringen - som fascinerar.
Parallellt med denna identitetsmorfning, bjuder boken på spänningen kring hur familjen bygger upp sitt liv i de vilda utmarkerna.
Tredje boken bjuder på krossade drömmar där naiviteten utvandrarna bar med sig över atlanten försvinner. Men samtidigt föds nya drömmar och ett nytt sätt att se på tillvaron.
På ont och gott går de från det gamla feodala bondesamhället i Sverige, till det nya industriella samhället i Amerika.

Per Sjöstrand gestaltar på ett mycket bra sätt hur invandrarnas svenska språk stegvis förändras och blir mer engelskt. Hur ord förvandlas och får en ny klang. Mycket skickligt - så man nästan inte tänker på det.

Alfons leker med katten när hans pappa säger att m.. Visa hela

Alfons leker med katten när hans pappa säger att maten är klar. Men Alfons har inte tid att äta. Han säger: ”Nej”.
Ställd inför sin obstinata son försöker Alfons pappa med allt från hot och ilska till fjäsk och skoj, för att få Alfons att komma och äta. Men inget fungerar. Alfons säger: ”nej”, ”icke”, ”näpp”, ”vill inte”.

I ”Näpp! sa Alfons Åberg” tycker jag föräldraskapet tas upp på ett utmärkt sätt. Föräldrar förväntas veta vad som är bäst och hur saker och ting ska vara. När barnen sätter sig emot finns det sällan några bra verktyg att hantera det med. Ska man bli arg och hota?, ska man vara snäll och tigga? ska man beklaga sig?, locka? Det finns alltid en expert som uttalar sig positivt om det ena och negativt om det andra – så föräldrar står lika handfallna vilket som.

I ”Näpp! sa Alfons Åberg” tvingas Alfons pappa gå igenom hela registret – utan att något fungerar. Det som slutligen ger en öppning är när han tar in vad Alfons vill och de tillsammans kommer fram till vad som är bäst.
Och det är det jag tycker denna bok berättar så bra: förälder och barn är man tillsammans.

Mikael Nyqvist beskriver i sin självbiografi bland.. Visa hela

Mikael Nyqvist beskriver i sin självbiografi blandat om hur det är att som adopterad söka sina rötter och sin väg till framgångsrik skådespelare. Boken är välskriven och har ett bra driv. Mikael Nyqvists liv och erfarenheter är både spännande och tänkvärda - även om jag känner en viss avsaknad av djupare reflektioner. Han skriver visserligen självutlämnande och försöker inte försköna sig själv eller sina livsval på något sätt, men överlag känns det som att han tycker för mycket synd om sig själv. Denna känsla baserar jag främst i att han inte verkar reflektera över hur osynliga hans egna barn blir i hans egen rotlöshet. Av vad han berättar i sin bok blir hans barn skuggor i hans egen smärta av att vara en skugga.

Mikael Nyqvist läser själv i sin bok. Jag brukar inte gilla när skådespelare läser in böcker, på grund av deras tendens att vilja gestalta och dramatisera. Men här är det en författare som berättar om sitt eget liv - och då är det idealet. Inläsningen är mycket bra.

Barberare hittar en näsa i sitt frukostbröd. Skamf.. Visa hela

Barberare hittar en näsa i sitt frukostbröd. Skamfull försöker han göra sig av med denna genom att kasta den från en bro. Samtidigt vaknar Majoren Kovalev utan en näsa och måste möta omgivningens förvågning och förakt - att vara en man utan näsa. Febrigt och panikslagen letar han efter sin näsa i Sankt Petersburg vindlande kvarter - och finner mycket riktigt en näsa med rock och hatt som spatserar omkring. Men att få honom att frivilligt sätta sig tillbaks i Major Kovalevs ansikte låter sig inte göras.

Gogols gamla roman - som sägs inspirerat Dostojevskijs tidiga roman, "Dubbelgångaren" - är en starkt satirisk berättelse om dåtidens rysslands övre skickt. Vad händer med den högfärdige om denne inte har kvar någon näsa att sätta i vädret.
"Näsan" är i sin enkelhet som piskrapp mot det samhällsskick som förlöjligas. Det är en politisk kommentar och en dråplig parodi. Samtidigt är historien så enkel och fantasifull att den på samma gång kan uppskattas av barn. Och i denna bilderbok bekräftas det.
Gennadij Spirins detaljerade och vackra bilder i Sankt Petersburg miljö är bara de orsak att läsa denna sprudlande och sprittande bok.

En till åren kommen Kerstin Thorvall går igenom de.. Visa hela

En till åren kommen Kerstin Thorvall går igenom de viktigaste dansanta ögonblicken i sitt liv, vad dans betytt för henne, vad dans kan betyda för andra samt hur vissa frontfigurer i Sverige visat på den goda hälsoaspekten av dans. Detta skulle kunnat vara en bra bok - eller åtminstone informativ. Men i det stora hela är det en bok som handlar om Kerstin (som jag förstått att alla hennes böcker gör). Halva boken är en uppställning av berättelser om hur Kerstin T tycker att samhället sett henne som för gammal att dansa, hur hon gjort det i alla fall, hur folk tittat snett på henne - men när hon visat hur duktig hon var på att dansa har vissa digniteter på dansgolvet sänt signaler till henne som hon tolkat som "du är ok trots att du är en kärring, du hör hemma här". Hon radar upp historierna som om de ska bevisa en ståndpunkt, men är alla subjektiva upplevelser som inte bevisar ett dugg. Och även om de hade bevisat något så bryr jag mig inte om vad. Den andra halvan av boken var väsentligt mer intressant. Hälsoaspekten av dans är obestridlig och att någon vill föra fram den och lyfta fram personer som gjort en insats att göra dans till en legitim behandlingsform är lovvärt. Hade hela boken gått på den linjen, fördjupat, lagt fram fallbeskrivingar och på riktigt försökt uträtta något - skulle detta vara en läsvärd bok. Nu blir det bara en skrift där Kerstin T ska legitimera att få göra något ingen egentligen förbjudit henne att göra. Inläsaren Maria Samuelsson har en ytterst släpig röst och läser på ett sätt som jag upplever som drygt, på gränsen till arrogant. Det gör knappast läsupplevelsen mer förnöjsam. Tvärtom tar det mycket effektivt fram de egocentriska och dryga drag som Thorvalls bok dryper av. Är man ute efter detta är Maria Samuelsson som inläsare helt rätt. Annars är hon så fel.

Vid förra sekelskiftet var satirtecknandet något n.. Visa hela

Vid förra sekelskiftet var satirtecknandet något nytt och fräscht. Och att teckna serier hade manimage1344 tidigare nästan bara kunnat se i form av "The yellow kid" i en amerikansk tidskrift.
Oskar Andersson - välkänd under signaturen OA - figurerade både i Albert Engströms Strix och Hasse Z:s Söndags-Nisse som satirtecknare.
OA skapade med sin "Mannen som gör vad som faller honom in" Sveriges första serie, i den bemärkelsen att samma karaktär återkommer i upprepade serierutor.
Han blev även hågkommen för sina betraktelser kring dåtidens politik och teknikens framfart. Både då och senare betraktades han som en nytänkare, humanist och genialisk satiriker.

I "AO:s bästa" har författaren och litteraturvetaren Helmer Lång blandat AO:s mer kända med några mindre kända teckningar - för att försöka ge en bild av vem AO var.
I sitt förord försöker han även ge en kortare biografi som ska fånga den oro AO kände inför det nya århundrandet och den teknik och de nya strömningar som drog in överallt.
En tid före sitt självmord hade AO i uppdrag att illustrera vad som hände i ett militärt förband - och i kontakten med alla nya vapen som tagits i bruk och hur hästar behandlades i det militära, förmodar man att detta - efter flera års oro och ångest - till slut puttade honom över gränsen. Att kanalisera sin ångest via sina illustrationer räckte inte längre. Så den 28 november 2006 tog han sitt liv där han först skar upp sina vrister och sedan sköt sig.
image1343
"AO:s bästa" ger en lagom småputtrig bild av en man som borde kunnat beskrivas mycket mer dramatisk. Med hundra år på nacken har den tidsanda som gav AO inspiration och ångest bleknat bort och många av de teckningar och skämt som presenteras i boken känns ganska intetsägande.
Dock får jag en känsla av att AO tillhör de genier som känns mediokra idag för att de var med och skapade normen. För att se genialiteten bör han betraktas utifrån sin tid. Han bör jämföras med dåtidens norm och hur hans tänkande och arbete skiljde sig från och sedan förändrade denna.
Utifrån Helmer Långs glorifierande av hans verk förstår jag så var fallet - men själva illustrationerna förmedlar inte detta. Ett mer tillfredställande verk för dagens läsare hade varit om varje illustration sattes i ett dåtida sammanhang. Det skulle visserligen vara att förklara skämt - men det skulle behövas.
Jag kanske inte skulle uppskatta komiken då heller, men jag skulle kunna uppskatta geniet. Nu kändes det mer som en omotiverad geniförklaring. Och jag tror inte det är omotiverat att geniförklara AO - men jag skulle velat förstå varför.

Boken sattes ihop till AOs 100 årsdag (om han blivit 100 år i stället för 29) och kanske har de 30 år som passerat sedan dess föråldrat teckningarna ytterligare - så 1977 kunde man kanske fortfarande förstå och se det jag missar idag.
Så på samma sätt som man bör betrakta AOs verk utifrån hans samtid, bör man i ärlighetens namn även bedöma Helmer Långs sammanställning utifrån hans samtid.
Men utifrån min samtid får boken en trea - då den gjorde mig sugen på att ta reda på mer och försöka förstå genialiteten.

30-åriga kriget började som lokala konflikter mell.. Visa hela

30-åriga kriget började som lokala konflikter mellan olika furstar i det Tyska riket. Snart växte det och fick karaktären av ett religionskrig mellan katolicismen och protestantismen. Då fanns det ursäkt för utomstående intressenter att blanda sig i - av ideella skäl. En av dessa var Sverige och Lejonet från Norden: Gustav II Adolf. GIIA var visserligen bara inblandad i krigets inledningsskeden innan han stupade. Dock följdes han av en rad Svenska krigsherrar som tog order från rådet - förmyndarregimen - i Stockholm, lett av Axel Oxenstierna. Det var först många år senare som Karl X besteg tronen - och då när 30-åriga kriget var i stort sett över. Under tiden hade kriget pågått av sig själv och skapat stor förödelse, men gjort en del snuskigt rika.

Peter Englund - numer Svenska akademins ständige sekreterare - har i Ofredsår gjort en i det närmsta täckande bild av detta enorma krig. Parallellt med kriget får vi även dels följa en ung karriärists väg från enkla förhållanden till närapå toppen och dels Englunds karaktäristiska avstickande anekdoter som skapar en kontext till hela scenariot.

Peter Englund kan mycket om det här och det är med stort nöje jag läser. Dock blir de eviga krigsskildringarna ganska långtråkiga - framförallt när större delen av kriget bara var meningslösa upprepningar. Det var i stort sätt krigets signum. Då känns det ganska outhärdligt att läsa om varenda vändning. Hellre hade jag haft mer av kontexten. Fler små utstickande anekdoter om livet i tiden och övergripande reflektioner av olika händelsers betydelse och effekt.

Peter Englund är en sådan historiker som inte bara berättar vad som hänt utan också varför det hände, vad det som hände ledde till och sätter det sedan i relation till olika sammanhang som ger oss en helhetsbild av historien.

Gösta Grevillius läser in denna bok med historisk torftighet. Vill man skapa sig en bild av historia som något som bara läses av äldre herrar i fluga, mörkbeige kostym med en klocka på väggen i bakgrunden som slår varje timme – då är det exakt vad som levereras här. Hade önskat mig en mer levande inläsare till en sådan levande historia.

Poliserna i Tanumshede drabbas av ond bråd död. En.. Visa hela

Poliserna i Tanumshede drabbas av ond bråd död. En olycka med dödlig utgång ser först ut som en tragisk händelse utan illvilligt uppsåt. Men polisen anar oråd och ett minne från ett samtal med en kollega från ett annat distrikt får dem att fortsätta utreda. Det de finner är chockerande - en seriemördare har alldeles för länge fått härja ostört, utan att någon misstänkt något. Någon har arrangerat mord som olyckor, men har vid varje mord medvetet lämnat ett tydligt spår, som ingen upptäckt förrän nu. Morden har ägt rum i helt olika geografiska områden i Sverige, men det finns ett mönster vars lösning kommer att chockera honom och de övriga poliserna!Camilla Läckbergs fjärde spänningsroman som ljudbok.

Det som först ser ut som en singelolycka på grund av en gravt berusad förare visar sig snart vara ett mord. Och ett mord med en rad likartade förgångare i hela Sverige de senaste 20 åren. Poliserna i Tanumshede har plötsligt fått en seriemördare på halsen och Martin med koleger får fullt upp att reda upp trådarna. Samtidigt startar dokusåpan "Fucking Tanumshede" med ett hopskrap av dokusåpakändisar, påhejade av kommunfullmäktiges ordförande som vill sätta Tanumshede på Sverigekartan till varje pris. När det plötsligt sker ett mord bland deltagtarna i såpan börjar Tanumshedes poliskår gå på knäna. Samtidigt fortsätter Ericas vardag med en syster som krupit in i sig själv efter att blivit tvungen att döda sin ex-man i självförsvar. Samtidigt som hon försöker ta hand om hennes två barn och sitt eget. Nästan inget stöd har hon av sin man Martin som helt slukas upp av mordhärvan i samhället och till råga på allt ska de gifta sig om sex veckor. Vem orkar med det?

"Olyksfågeln" är fjärde boken i serien om Martin och Erica och deras liv i Fjällbacka/Tanumshede. Jag har läst de två första samt Tyskungen tidigare och detta är utan tvekan den sämsta. Läckberg har en förkärlek för mordhistorier som har sitt ursprung i det förgångna och måste rotas fram ur gamla arkiv och mörka skrymsel ur misstänktas tankar. Det har fungerat ok tidigare trots att det i längden är ganska tjatigt. Det är ändå inte därför böckerna är läsvärda (utan snarare på grund av att man engagerar sig i huvudkaraktärernas liv och leverne). Även här är en gammal händelse ursprunget till allt ont. Men denna gång kryddat med en dokusåpasoppa med icke trovärdiga karaktärer. Det ska väl ses som någon sort kritik mot företeelsen - men bortsett från tjejen med självskadebeteende tror jag inte på någon av karaktärerna. Jag tror inte på invandrarkillen - som erkänner sin homosexualitet och försöker göra upp med sina föräldrars krav - eller Barbie som egentligen är ganska smart eller RöjarUlf som bara är en neanderthalare med spritflaska i handen.
Mordhistorien bjuder heller inte på någon nämnvärd trovärdighet. Hela boken känns ihopkrystad för det var dax att skriva en uppföljare och slutar i en kliffhanger till den betydligt bättre "Tyskungen".

Katarina Ewerlöf läser in denna bok och är behagligt rutinerad men något för glad i att gestalta karaktärerna.

Det är helt tydligt att J.M Coetzee hade ett klart.. Visa hela

Det är helt tydligt att J.M Coetzee hade ett klart och tydligt syfte när han skrev Onåd. Faktum är att han nog hade flera stycken. Dels debatten om vad som kan betraktas som en våldtäkt, dels diskussionen om de vitas skuld gentemot de svarta i Sydafrika och slutligen den eviga rädslan för döden och förruttnelsen samt ångesten över att ha levt ett liv i meningslöshet.
Jodå, Coetzee hade nog flera syften - vilket framgår med all önskvärd övertydlighet.

Denna litterära treaktare berättar historien om David Luries väg från respekterad och aktad universitetslektor till utstött och föraktad våldtäktsman.
I akt ett får vi se David på ett diffust sätt förgripa sig på en ung elev till honom. Men är det verkligen våldtäkt? Det blir aldrig helt uppenbart då vi aldrig helt får veta hur flickan såg på alltihop. (Men troligtvis tyckte hon inte om det.)
I akt två får vi se hur Davids dotter blir brutalt skändad och våldtagen och vår huvudperson slår på fullt moralpådrag när dottern inte vill ta saken till polis, utan fogar sig i den roll som den vite i Sydafrika av idag - och tillika kvinna - har att bära.
Och slutligen i akt tre skriver Herr Lurie en opera om Lord Byron och har allmän ångest.
Slut.

Visst lyfts en del intressanta frågeställningar upp. Det är den största behållningen med boken, men också den största bristen. För frågeställningarna får all plats och bokens dramatik finns till enkom för att belysa dessa.
Resultatet blir, att när frågorna är avhandlade blir de sista 40 sidorna ett stort ”Jaså”, då karaktärerna i sig inte är speciellt intressanta att följa till boken slut.

Ljudboken:
Krister Henriksson har läst in Onåd, och som den skådespelare han är verkar han ha varit oförmögen att inte göra en egen liten tolkning av alla repliker. Efter att ha läst delar av boken i bokform, får jag bekräftat att alla "hmm" och "ja" och "uh" som finns insprängda i Henrikssons upplästa dialog, inte existerar.

Detta gör att Henriksson har läst en helt annan bok för mig än vad jag trodde. Och det blev en sämre bok.

Alfons och Victor vill leka, men eftersom det är n.. Visa hela

Alfons och Victor vill leka, men eftersom det är nystädat förbjuder Alfons pappa dom att dra fram en massa leksaker. Bara småbilar får dom ha framme.
Detta lovar Alfons och Victor. Sedan går pappa och leken börjar.
De håller sitt löfte om leksakerna, men eftersom saker behövs för leken använder de i stället annat. Den fina vasen blir en borg, kryddburkar blir soldater, filtar blir land och vatten. Till slut är hela vardagsrummet fullt av saker som blivit till en fantasivärld.
Men inga leksaker.

"Osynlig med Alfons" känns på många sätt snarlik "Alfons och hemliga Molgan". Men nu är det en riktig vän Alfons har och det är finvasen och inte pappas pipa som är det otillåtna elementet från vuxenvärlden.
Jag fastnade inte direkt för den här boken, men kan se hur dess fantasilekar och igenkänningsmoment kan tilltala barn. Kvalitén är uppenbar.

Judith är på besök hos sin mormor Tora över sporlo.. Visa hela

Judith är på besök hos sin mormor Tora över sporlovet. Där slipper hon ständigt bråkande föräldrar och där finns den totala trygghet i det gamla skolhusets träväggar och öppna spis. Allt har alltid varit som det är och det är så det ska vara.

Men tyvärr är det inte så längre,. En svart hund dyker hotfullt upp, utan att lämna spår i snön, obehagliga drömmer återkommer och Toras syster – som dog när hon var ungefär i Judiths ålder – börjar söka kontakt med henne.

Judith , som inte trodde hon kunde något verkar kunna en sak – att se bortom det man brukar kunna se. Hon ser något som hållits dolt i nästan 70 år. Något hemskt. Något som förändrade en hel byggds tillvaro.
Pådriven av sin bästa kompis försöker Judith hitta sanningen om vad som egentligen hände med hennes tvilingsjäl för 70 år sedan.

I ”Osynlig närvaro” har Hans-Eric Hellberg skrivit den ultimata skräckisen för barn/ungdom. Boken innehåller samma förtätade mystik som Gripes ”Agnes Cecilia”, men med humor och livsvisdom. Boken kan läsas som ren spänningsroman, men också som en berättelse som en ung kvinna som finner sin plats i tillvaron, i historien – och i sig själv.

Boken lästes upp av Elinleticia Högabo som har en god känsla för barn och ungdomars sätt att prata förmedlar därför en autentisk känsla vid uppläsandet och gjorde läsupplevelsen mer spännande.

Några märkliga självmord, som snart visar sig vara.. Visa hela

Några märkliga självmord, som snart visar sig vara mord, är uppstarten för Joona Linnas nya fall. När man kopplar samman morden hittar man en röd tråd som slutar vid ett fotografi med några människor på: människor som alla är internationella politiker och vapenhandlare. Egentligen inget konstigt - bortsett från att någon mördat flera människor för att hindra fotot att spridas.

En klar förbättring från debutboken Hypnotisören. Här hittade jag karaktärer som jag brydde mig om med konflikter som, även om de var udda, kändes trovärdiga. Storyn var egentligen överdrivet fantastisk, men även den köpte jag på ett sätt som jag inte alls gjorde i förra boken. Framförallt innehåller Paganinikontraktet en samhällskritik som leder mina tankar till förre ärkebiskopen K.G Hammars livslånga kamp mot internationell vapenhandel där Sverige är en av världens tio största exportörer. Större än Kina! Det är grunden till bokens konflikt och även temats patos. Det känns att boken är skriven med syfte att förmedla något och inte bara använda världens vapenhandel som en plattform för att berätta en spännande historia. Paganninikontraktet vill berätta något mer.

Jonas Malmsjö läser in boken med full tillfredställelse.

"Pelle Svanslös på tivoli" består av sju korta – l.. Visa hela

"Pelle Svanslös på tivoli" består av sju korta – löst sammanbunda – historier där katten Måns står i fokus. Boken börjar med att Måns får ärva och slutar med ett tivoli. Där i mellan är det kalas, spökhistorieberättande, frisersalongsskvaller och majfest. Genom alla historierna försöker Måns på varje tänkbart sätt hävda sig själv och göra livet surt för Pelle.

I min mening är detta en riktigt usel bok. Konceptet är: Måns är avundsjuk på Pelles städade tillvaro och är elak mot honom – främst genom att mobba honom för hans svanslöshet. Bill och Bull är dumma i huvudet (alltså riktigt dumma i huvudet). Måns försöker sätta dit Pelle men misslyckas, ofta på grund av Bill och Bulls dumhet. Till slut visar det sig att den som är elak alltid misslyckas och den som är snäll får sympatin från den söta kattflickan.
Och i denna ljudbok, som blott är 38 minuter lång, sker detta sju gånger. Efter ett nästan identiskt mönster. Jag får ingen som helst mersmak att läsa de andra böckerna om Pelle Svanslös.

Peter Harrysons röst kan göra vilket lyssnande som helst njutningsfyllt. Den mannen skulle kunna läsa upp telefonkatalogen för mig, och jag skulle sitta och småmysa för mig själv.

I Penelopiaden har Atwood valt att lyfta fram Pene.. Visa hela

I Penelopiaden har Atwood valt att lyfta fram Penelopes historia från Odyséen.
Atwood berättar om hur Odyseus trogna hustru med list, uthållighet och trogna tjänarinnor lyckas hålla igång sin herres rike och förmögenhet – och samtidigt hålla 106 friare på avstånd, trots att alla rykten om mannens död.

Penelopiaden är sann feministisk litteratur, när sådan är riktigt bra.
När sådan litteratur är dålig är den bara nyanslöst och frustrerat hat mot mannen som fenomen.
Och sådant känns svårt att ta till sig.

I motsats till Atwoods bok. Här lyfter hon mycket elegant och enkelt undan fokus från mannen, i en historia vi alla känner väl till, och lägger det på kvinnan i samma berättelse.
Och plötsligt ser vi saker vi tidigare inte tänkt på – men som är så uppenbara.
Nu ser man att Odyseus helt enkelt spenderade 20 år med att resa runt – supa, slåss och knulla. Medan Penelope under samma tid kämpade för att bevara livet, hedern och sin mans förmögenhet. Detta har egentligen aldrig ifrågasatts.
Inte heller Atwood gör det i sin bok. Denna gigantiska orättvisa är inget hon trycker på. Den bara finns där – i skuggan av en ännu större orättvisa.
Nämligen det faktum att Odyseus, när han återvänder, avrättar Penelopes tolv tjänarinnor som straff för att dessa levt lösaktigt och talat nedsättande om Penelope. Något de gjort på uppdrag av Penelope för att hålla horderna av friare i styr.

Formen Atwood valt att använda är en skicklig pastisch på antikens dramer och tragedier. De tolv pigorna agerar kör som då och då kommer in och kommenterar handlingen på ett satiriskt vis.
Dessa partier är emellanåt på både vers och rim – och tyvärr rätt taffligt översatta av Peter Samuelsson. Här skockas både omvänd ordföljd, nödrim och avbrutna ord.
För mig, som är känslig mot sånt, störde det mycket i en annars mycket elegant utförd bok.

Wladyslaw Szpilman var en av de få judar som levde.. Visa hela

Wladyslaw Szpilman var en av de få judar som levde kvar i Warsawa under hela kriget. Under flera år levde han i gettot tillsammans med sin familj, men när dessa transporterades vidare till Treblinka räddades han kvar och skyddades av vänner och polacker som beundrade honom för hans musik.
Och när jag läser Pianisten känner jag släktskap med Primo Levis överlevnadshistoria i ”Är detta en människa”. Primo Levi överlevde inte på grund av stark överlevnadsdrift utan ren och skär tur. Szpilman har visserligen mycket mer överlevnadsdrift, men också oerhört mycket tur. Hade han inte haft så goda vänner, och så goda fiender – hade inte heller han klarat sig.

Pianisten är en kort bok. Den är inledningsvis mycket intensiv och avslutningsvis mycket tankfull. Med en kompositörs konstnärsögon ser Szpilman sin omgivning och kan förmedla skönhet även i det största lidande. Elinleticia har i sin recension av boken Shoah (som är en de böcker som bäst fångat förintelsen) sagt: ”Jag kan inte likna den här boken vid något annat än en symfoni, en grym och storslagen sådan.” På samma sätt skulle man nog kunna förklara Szpilmans förmåga att plocka ut de smärtsamma bilder med vilka han komponerar sin bok. Han skriver inte en bok – han komponerar den.

kompisar - som är hans bästa vänner för livet - oc.. Visa hela

kompisar - som är hans bästa vänner för livet - och lever ett bekymmerslöst liv i ett fem våningar stort hus. (Inte helt bekymmerslöst då han har en besvärlig storasyster som är ett hopplöst fall). Allt ändras dock när Brunos far får jobb som kommendant och hela familjen måste flyta med honom. De kommer till ett ställa som Bruno uppfattar heter Outwith, där allting är grått och trist. Han har inga kompisar och får inte leka där han vill. Han vill inget hellre än att återvända till Berlin och sina vänner. Eftersom Bruno vill bli upptäcktsresande när han blir stor så ger han sig en dag ut på upptäcktsfärd - på områden dit han inte får gå - och hittar till slut ett stängsel och när han följt det en bra bit hittar han på andra sidan en pojke - klädd i en randig pyjamas. Pojken heter Shmuel och är på dagen lika gammal som Bruno. De börjar prata och Bruno kommer tillbaka varje dag för att prata. Ibland tar han med sig mat som Shmuel. De är pojkar i samma ålder och kan relatera en del till varandra - men de kommer från helt olika världar.

John Boynes bok om de två pojkarna - sonen till juden och sonen till nazisten - som träffar varandra förutsättningslöst är en oerhörd befrielse att läsa när man konsumerat tonvis av litteratur om förintelsen - både skönlitterär och dokumentär. Dessa pojkar försöker utifrån sina begränsade perspektiv försöka förstå vad det egentligen är som händer. Varför finns staketet, varför har Shmuel en randig pyjamas och rakat huvud, varför får Bruno inte komma in och leka med de andra barnen, varför måste Shmuel vara hungrig hela tiden och vart tog hans farfar vägen? Det är så många frågor som de inte vet svaret på och inte kommer vidare med. Men ibland kommer de på ett svar - utifrån det de tror de förstår - och för oss som vet vad som hände ter sig grymheten och orättvisan kring förintelsen än värre i de stunderna; för de är så små och oskuldsfulla. Utan att vare sig vara övertydlig, tillrättaläggande eller förklarande - ser man i denna bok förintelsen från ett helt nytt perspektiv: det mest grundläggande - genom barnets ögon. Bruno förstår inte vad Shmuel går igenom - för ett barn ska inte behöva förstå det. Men inte heller Shmuel förstår vad han går igenom för ett barn KAN inte förstå det. Så när Bruno ställer frågor kan Shmuel ofta inte förklara.
”The Boy in the stripped pyjamas” är för den förintelseintresserade vad ingefära är för den som gillar sushi. Mellan tuggorna tar man ett tunt blad ingefära för att neutralisera smaken i munnen och göra sig redo för nya smakintryck. Efter att ha läst mycket litteratur om förintelsen - så att vissa saker nästan känns som en verklig del av livet - blir jag varse när jag läser denna bok hur oerhört absurd hela förintelsen var.

I andra boken i David Pelzers självbiografiska tri.. Visa hela

I andra boken i David Pelzers självbiografiska trilogi får vi följa honom från det att socialen hämtar honom som tolvåring - bort från mammans tortyrtyranni - till dess han efter olika fosterhem som myndig yngling tar värvning i flygvapnet.

På flera sätt är andra boken i serien mer intressant än den första då denna för in dilemman i Davids liv. Han hanterar sin ångest och törst efter att tillhöra och betyda något genom att stjäla och vandalisera. Under hot att bli omyndigförklarad och instängd på mentalsjukhus, tar sig David samman och får styrsel på tillvaron.
Mer nyanserat är detta än första boken som endast var en lång rad av sätt att tortera ett försvarslöst barn - utan reflektion eller på något djupare sätt besvara uppenbara frågor.

Andra boken ger sken av att vilja besvara frågor. Men jag ställer mig fortfarande arg och obesvarad. Varför idealiserar han sin far så okritiskt? Varför hoppar han över stadiet där han uttrycker sitt hat, för att snabbspola fram till att vilja förstå. (Kanske han inte gjorde så i verkligheten, men så gjorde han i boken.) Sedan gör verkligheten mig ursinnig att de domstolsförhandlingar som präglar första delen av boken handlar om en oviss vårdnadstvist mellan mamman och kommunen.
Men det borde ju vara fullständigt självklart! Domstolstiden borde läggas på att åtala mamman OCH pappan för grov misshandel, mordförsök, samt en lång rad andra brott - där pappan såg fram emot flera års fängelse och mamman resten av livet i sluten psykiatrisk vård.
Kanske utgår jag från vad som är självklart idag, i Sverige. Men att frågan inte ens lyfts gör mig mest irriterad.

David Pelzers öde och kamp är fortfarande enormt beundransvärd och inspirerande, men jag anser att han inte haft självdistans nog att på allvar göra en fullt vettig och djupgående skildring av det inträffade.
Jag går vidare in i tredje boken och hoppas få lite svar där.

Ove Ström är fortfarande inte min favorit som inläsare. Men jag börjar vänja mig - på samma sätt som att man kan stänga av ett irriterande miljöljud när man hört det tillräckligt länge.

Davids barndom präglas av en omänsklig utsatthet d.. Visa hela

Davids barndom präglas av en omänsklig utsatthet där han från fyra års ålder blir - på de mest grymma sätt – kränkt, manipulerad, kontrollerad och fysiskt samt själsligt misshandlad. Davids mamma är en uppenbart sinnessjuk människa, med ett oförklarligt hat inom sig som hon valt David att ta ut över. Första boken i David Pelzers självbiografiska barndomsskildring täcker över åren från att mamman väljer ut honom som offerdjur till att han vid 13 års ålder blir omhändertagen av de sociala myndigheterna.
Boken är en lång rad av beskrivningar av hur mamman på alla möjliga sätt utsätter den lille David för den ena bestraffningen värre än den andra.

Som skildring förs mina tankar till ett liknande autentiskt fall som skildrades i filmatiseringen ”An American Crime”. På samma sätt blev en flicka i familjen utvald att vara syndabock av en sinnessjuk mor.
Båda dessa skildringar har en stor brist gemensamt. De presenterar inga nyanser, inget moraliskt dilemma, ingenting att egentligen ta in och förändras av. Vilket gör historierna till en fest i lidande och smärta likt Gibsons ”Passion of Christ”. Att en uppenbart sjuk människa gör handlingar som beskrivs i dessa två sammanhang är egentligen inte intressant att fördjupa sig i eller förstå – de är sinnessjuka. Det som kan vara givande är dock varför omgivningen betedde sig som de gjorde. I ”An American Crime” slöt de andra barnen, och grannbarn upp och misshandlade flickan som modern tagit människovärdet ifrån. Men det var inget som filmen egentligen försökte fördjupa sig i. Dock - på slutändan - var de barn och de var rädda.
I ”Pojken som kallades Det” är det dock lite annorlunda. Davids pappa finns med under hela händelseförloppet. Han var en vältränad och modig brandman, med utmärkelser för sina insatser. Och han såg på. I många år. Han försökte ofta ”prata sin fru till rätta” men vek alltid undan för hennes vansinniga ursinne. Till slut började han stanna hemifrån mer och mer. Jobbade eller drack. Men han gjorde aldrig något för att på riktigt hjälpa David. Han tog inte med sig pojken och rymde. Han använde aldrig våld för att gå i mellan och skydda David. Han gjorde aldrig någon anmälan till polis eller socialen. I stället började han göra som de andra barnen i familjen. Sluta se. Ignorera. Eller när de såg, lägga skulden på David och anamma mammans bild av att David varit olydig och fick skylla sig själv.

När jag läste boken blev jag inte arg på mamman. Jag blev ursinnig på pappan. Och irriterad på David att han – även så här många år efter – inte till fullo gjort upp med vad hans pappa gjort mot honom. Nåväl, vem är jag att döma ett kärlekstörstande barn som lyckats hålla kvar kärlek till sina föräldrar trots allt. Kanske är det oerhört beundransvärt. Och jag har bara läst första boken av flera.
Som biografi är det sanslöst modigt gjort av David att berätta sin historia. Men rent litterärt är det frustrerande. Jag vill veta! Hur fungerade pappan? Hur lyckades han motivera sina handlingar för sig själv? Jag vill se hans kamp. Davids kamp är så uppenbar. Han är ett offer och han är oerhörd i sina ansträngningar att överleva. Men hade historien inte varit baserad på verkligheten hade den varit ganska ointressant. Däremot är pappans historia intressant. Det är där bokens stora VARFÖR pulserar tomt.
Som en social och samhällelig insats är David Pelzers bok beundransvärd och ovärderlig. Som litterärt verk är den dock båda onyanserad, torftig och med ett språk som matchar. På samma sätt som att alla som varit med om förintelsen inte nödvändigtvis skriver bra och insiktsfulla böcker om detta känner jag inte att David Pelzers första bok är något direkt mästerverk. Men – den bör läsas. För på slutänden är det en dokumentation av mekanismerna bakom hur ett människovärde tas ifrån någon. Mekanismerna som gjorde förintelsen och andra folkmord och våldshandlingar möjliga. Och alla sådana beskrivningar behövs.

Ove Ström läste in boken och lämnade en del över att önska. Jag har läst ljudböcker med honom som inläsare förr och han tillhör inte någon av mina favoriter med sina märkliga betoningar och onaturliga flöde.

Denna sista bok i David Pelzers självbiografiska t.. Visa hela

Denna sista bok i David Pelzers självbiografiska trilogi är, enligt mig, den bästa. Dock är den - till skillnad från de två föregående - beroende av de andra böckerna för att fungera. Men den stora behållningen i denna bok är att det är nu David når alla insikter som till slut ger honom frid och lycka.

I "Pojken som överlevde" följer vi David genom sin tid inom amerikanska flygvapnet, det havererande äktenskapet med Patsy och kärleken till sonen Steven. Boken slutar i stort sett när han skrivit sina två tidigare böcker, till slut gjort succé som författare och livsstilscoach, funnit sin stora kärlek, byggt sitt drömhus och funnit frid och förlåtit sin mor. Denna sista bok skänker en viss tillfredställelse då många frågor besvaras och flera trådar knyts ihop. Min största fråga - varför samhället inte ingrep - ställdes och besvarades då David vid sin myndighetsdag fick tillgång till sin 30 cm tjocka mapp från socialen. Han fick även prata med sin kontaktperson om detta. Och det var så att alla lagar som 1973 reglerade familjerättigheter handlade om föräldrarnas rättigheter gentemot barnen. Motsatsen fanns inte. Föräldrar fick lagligen göra i stort sett som de behagade i barnuppfostrans namn. Att myndigheterna tog ett barn från sina föräldrar var extremt sällsynt och därför ingen självklarhet. Men att åtala föräldrar för misshandel av sina barn fanns inte ens på kartan. Lagarna har förändrats avsevärt sedan dess och bland annat David Pelzers öde och kamp har bidragit till detta. Genom åren har David engagerat sig oerhört mycket för barns rätt och fått en lång rad utmärkelser och priser.

Men för att sammanfatta denna bok - och hela trilogin - anser jag fortfarande att Davids öde och kamp är mer givande än själva böckerna. David är inspiratör och förebild snarare genom den han är och vad han gjort än hur han skrivit sina böcker. Under läsandets gång gjorde jag ofta jämförelser med Mia Törnbloms självbiografiska "Så dumt!" som visar en mycket större självinsikt och förmåga att omvandla sina egen erfarenheter till inspirerande och pedagogisk livsstilscoachning. Det är svårt att på ett rättvist sätt skilja David Pelzer: människan, kämpen, hjälten, förebilden, inspirationskällan från författaren, pedagogen, livsstilscoachen. Men för att kunna recensera en bok måste jag sätta en gräns vid någon punkt och göra en bedömning. Och när jag gör det så blir hans trilogi ganska medioker. T.ex. avslutas varje bok med tårdrypande skildringar av nattliga promenader med sonen där de säger till varandra att de älskar varandra och stryker bort tårar från ögonvrån. Sedan följer beskrivningar som Davids omgivning skrivit där de intygar vilken fantastisk människa han är och hur mycket de älskar honom. Och det är märkligt att trots att hans historia innehållit extremt intima och personliga händelser - var det dessa beskrivningar från anhöriga som gjorde mig illa berörd. För mig kändes dessa för intima och privata.

När jag skriver denna recension är jag tvungen att stanna upp och fundera kring varför jag kände så. Kanske är det för att David skrivit sin självbiografi utan att i någon större utsträckning falla åt att glorifiera sig själv. Han har beskrivit händelser och förlopp utan att lägga in någon större värdering. Vi läsare har själva fått göra värderingarna och blivit förskräckta och förbannade, ömmat och känt omtanke. När han som författare så gjort valet att låta sin fru och sin trettonårige son komma till tals utan att tillföra historien något annat än hur mycket de beundrar honom och hur väldigt mycket de älskar honom idag - så känns det som något helt annat. Det känns som en desperat markering: "Se hur älskad jag är idag!!!" Och jag tror att det är just det som får mig att rygga. När ovan nämnda Mia Törnblom i sin självbiografi låter sina anhöriga komma till tals berättar de om hur de upplevde hennes narkotikamissbruk och upprepade svek. De berättade om sina rädslor och kampen att stå ut. Det tillförde definitivt historien genom sina nyanserade och ärliga beskrivnignar. Men så upplevde jag inte denna boks motsvarighet - vilket jag ser som ett stort minus för David Pelzers trilogi.
Nu kommer jag gå vidare och läsa hans självhjälpsbok "Att hjälpa sig själv" och se om jag kanske har fel i min bedömning om hur han lyckats omvandla sitt liv till litterär coachning – med förhoppningen att jag har fel.

Bo Johansson har läst in boken och har - tack och lov - löst av Ove Ström som inläsare av Pelzertrilogin. Med en mörk och brummande röst gör han en strålande jobb som inläsare av boken.

I en rad episoder följer vi en av Kerstin Thorvald.. Visa hela

I en rad episoder följer vi en av Kerstin Thorvalds yngre barn från att det komma hem från BB till det är ett par år gammalt.
Med stor ömhet och kärlek broderar Thorvald vackra beskrivningar som lyfter fram den individ som växer fram inför en engagerad familj.

"Porträtt av ett mycket litet barn" är en episodbok med små essäer som på olika sätt visar barnets utveckling. Vackert och till viss del intressant. Men i längden lite tjatigt och för mig som går igång på en bra story och framåtrörelse - lämnar denna bok mig ganska otillfredställd.
Men den är vackert skriven och ömsint berättad.

Maj-Britt Remper läser in boken på ett behagligt och mjukt sätt som lyfter fram den känsla jag uppfattar att boken vill förmedla.

Vi är tillbaks i Fjällbacka ett och ett halvt år e.. Visa hela

Vi är tillbaks i Fjällbacka ett och ett halvt år efter förra boken. Erica och Patrik är ett etablerat par som nu mer bor ihop i Ericas föräldrahem. Erica är med barn och det är högsommar. Allting verkar ganska bra, bortsett från jobbiga släktingar och vänner som våldgästar och ett mord som plötsligt inträffar.
Otroligt nog lämnar polischefen Bertil Mellberg över ansvaret för fallet på Patrik som kastar sig in i att undersöka vem den nakna mördade kvinnan är som en tidig morgon återfanns i en skreva utanför Fjällbacka. Och även vilka de två skeletten tillhörde som återfanns under den mördade kvinnan.
Med Ericas oombedda hjälp börjar det grävas i händelser från slutet av 70-talet och en hemsk mordkedja nystas upp.

Läckberg fortsätter elegant och berörande berätta om sina karaktärer i Fjällbacka. De utvecklas och lever och jag bryr mig och vill veta hur det går. Och bredvid pågår en mordutredning med tillbakablickar och mörka hemligheter.
Efter tre böcker efter samma mönster (jag läste Tyskungen före jag började läsa serien från början) börjar jag längta efter ett annat upplägg. Det är fortfarande inte på grund av deckarintrigen som jag läser böckerna, men lite variation hade ändå varit kul. Nu är det åter upplägget att mord som sker idag är kopplade till hemskheter som skedde förr.

Boken är inläst av Eva Röse som gör detta mycket bra.

Pricken är den enda kaninen i hans närhet som är p.. Visa hela

Pricken är den enda kaninen i hans närhet som är prickig och blåögd. Alla andra är vita och har röda ögon. Alla vet om att Pricken är annorlunda. När familjen beger sig till farfar på kalas får Pricken stanna hemma, för de tror att farfar skulle ta illa upp om Pricken, som är så annorlunda, skulle följa med.
Pricken känner sig oönskad och bestämmer sig för att bege sig hemifrån. Och i skogen stöter han på en vuxen kanin - som är prickig och har blå ögon.

En klassisk saga om att vara annorlunda och vad det egentligen betyder. Är det egentligen dåligt? Det intressanta i den här sagan är inte det faktum att den utstötte till slut blir accepterad då de andra inser att de haft fel - utan hur vaga grunderna för utstötningen från början var. Någon trodde att någon inte skulle tycka om… Och det kände alla andra av och kände nog att…
Den okonkreta känslan blir till en mycket konkret handling.

Pricken är extra spännande om man läser den ur kontexten att upphovsmakarna är judar som flydde undan nazityskland. På vilka grunder nedvärderades egentligen judarna? Vilka konkreta orsaker fanns att förneka judarna vissa privilegier? Och hur lätt var det inte för allmänheten att acceptera dessa lösa volymer och upphöja dom till praxis.
Pricken är en enkel barnbok med massor av tolkningsmöjligheter och bottnar.

Spännande idé med en man som står anklagad för mor.. Visa hela

Spännande idé med en man som står anklagad för mord på fem personer med en bevisning så övertygande att till och med bokens huvudperson och hjälte är helt övertygad om mannens skuld. Idén förvaltas med god behållning men i övrigt presenterar inte boken något utöver medel. Efter två böcker av Lee Child känner jag mig nöjd och har inte mycket mer att säga om hans författarskap än att han utöver böckernas dussinhjälte har ett register av i förhållande nyanserade och starka kvinnokaraktärer.

Magnus Rosman som läst in romanen vill uppenbarligen ha en djupare och mer skrovlig röst än han egentligen har. Alla kvinnors repliker läser han med en röst som nog ligger nära hans normala, men så fort det är män - och framförallt bokens hjälpte - blir rösten så djup och skrovlig att den inte riktigt håller.

Elisabeth är en syster bland fem i en medelklassfa.. Visa hela

Elisabeth är en syster bland fem i en medelklassfamilj på den engelska landsbygden. Mamman är en hysterisk kvinna vars enda mål är att döttrarna ska gifta sig prestigefullt. Fadern vill å andra sidan att de ska vara raka, ärliga och följa sitt hjärta.
Till den lilla byn flyttar den rike Mr Bingley som Elisabeths mamma självklart vill att någon av hennes döttrar ska gifta sig med. Mr Bingleys gode vän Mr Darcy är också ett kap om än allmänt sedd som mycket otrevlig och tvär. Härmed startar en lång räcka med händelser där Elisabeths syster Jane tuttas ihop med Mr Bingley och Elisabeth med Mr Darcey. Och som titeln antyder sker en massa komplikationer och omvägar till kärleken då stolthet och fördom ställer sig i vägen.

Jag har sett ett par av Austens böcker filmatiserade, ”Emma” och ”Förnuft och känsla” och minns dessa som kvicka, passionerade, humoristiska och romantiska. "Pride and Prejudice" har jag dock inte sett som film, men som bok var min upplevelse den motsatta till den bild jag tidigare hade av Austens böcker.
"Pride and Prejudice" var rörig, pratig, tråkig, tillkrånglad, ytlig och seg. För många omständiga dialoger, oändligt ointressanta intriger och relationer som jag inte trodde på och inte brydde mig om. Jag är inte det minsta sugen att läsa vidare böcker av Jane Austen. Denna bok får en etta i betyg.

Elisabeth är en syster bland fem i en medelklassfa.. Visa hela

Elisabeth är en syster bland fem i en medelklassfamilj på den engelska landsbygden. Mamman är en hysterisk kvinna vars enda mål är att döttrarna ska gifta sig prestigefullt och sluta ödsla sin tid i dojon och slakta zombies. Fadern vill å andra sidan att de ska vara raka, ärliga, följa sitt hjärta och förädla sin färdighet i dödandets konst.
Till den lilla byn flyttar den rike Mr Bingley som Elisabeths mamma självklart vill att någon av hennes döttrar ska gifta sig med. Mr Bingleys gode vän Mr Darcy är också ett kap om än allmänt sedd som mycket otrevlig och tvär – dock mycket bevandrad i dödandets konst. Härmed startar en lång räcka med händelser där Elisabeths syster Jane tuttas ihop med Mr Bingley och Elisabeth med Mr Darcey – med korta avbrott av massiv slakt av odöda zombies. Och som titeln antyder sker en massa komplikationer och omvägar till kärleken då stolthet och fördom ställer sig i vägen samt våldsamma indicier där både människor och zombies stryker med så lemmar och blod yr.

När jag läste och recenserade "Pride and Prejudice" skrev jag att den var rörig, pratig, tråkig, tillkrånglad, ytlig och seg. Hade för många omständiga dialoger, oändligt ointressanta intriger och relationer som jag inte trodde på och inte brydde mig om.

"Pride and Prejudice and zombies" är i stort sett samma bok, bara med den skillnaden att Jane Austens sentida medförfattare Seth Grahame-Smith lagt till en rad våldsamma zombieslaktarscener, ett par slagsmålscener med ninjas samt massor av referenser till en värld i våldet på en epedemi som förvandlar smittade människor till zombies. Boken är fortfarande rörig, pratig och tillkrånglad. Dock inte lika tråkig och seg – och definitivt inte ytlig. Med zombietemat i bakgrunden blir det plötsligt förståeligt varför alla dessa ytliga relationer och göromål är så viktiga. Världen håller på att falla i bitar. Vardagen är bräcklig och hotas hela tiden av dödliga och förödande zombiatacker.
När man läser berättelser av överlevande efter förintelsen återkommer hela tiden episoder av ytliga vardagligheter. I getton och i koncentrationsläger. Undervisning av barnen fortsätter, giftermål genomförs, högtider firas. Människans behov av trygghet och sammanhang manifesteras i dessa ytliga vardagligheter.
Och plötsligt ser man varför detta är livsviktigt för människorna i "Pride and Prejudice and zombies".
Men det är fortfarande ingen rolig och bra bok. Lite roligare. Lite bättre. "Pride and Prejudice" gav jag en etta. Denna bok får en trea.

Ljudboken är inläst av Katherine Kellgren som läser på en överklassbrittiska som passar väl in i sammanhanget. Dock har hon en tendens, som allt för många har, att ge efter för lusten att gestalta. En karaktär som långsamt håller på att förvandlas till zombie får en ytterst irriterande och överdriven röst, som en nidbild av en förståndshandikappad. Och den elaka modern till Mr Darcey har en överklassbrittiska så överdriven att det bara blir outhärdligt jobbigt att lyssna på. Men detta är överlag ändå en godkänd inläsning.

dödat Lida och Shigeru med sina Kayotofränder tagi.. Visa hela

dödat Lida och Shigeru med sina Kayotofränder tagit sig in i slottet och över näktergalens golv - för att befria Kaedo från sin fångenskap och befria Shigerus fosterfar från hans lidande - ställs allt upp och ner i de tre rikena.
Shigeru skulle kunna ta makten över Otoriklanen och gifta sig med Kaede - men har ett avtal med släktet att han efter denna natt skulle återvända till dem och gå i lära till lönnmördare. Därför har Shigeru och Kaede tagit förväl och Kaede måste själv försöka hantera maktspelet som riskerar att vräka henne från hennes rättmätiga arv. När Shigeru försöker acceptera att han gett upp sitt självbestämmande återvänder Kaede hem till sin far som blivit tokig och inte bara låtit deras ägor förfalla utan vill att hon ska ta sitt liv då hon vanärat honom. Chansen att Shigeru och Kaede ska kunna få varandra och inta sina rättmättiga besittningar - Maruyama och Otori - ser inte ljus ut.

Denna andra bok i serien om Otoriklanen och släktet håller stilen. Den mystiska österländska känslan håller i sig och levererar en skön sagokänsla. Samtidigt har historien bra driv och man vill hela tiden veta hur det ska gå.

Shanti Rooney är lite stel i sin inläsning, men det är inget som inte en van ljudboksläsare kan bortse ifrån.

Ett par oförklarliga mord inträffar i Ankh-Morpork.. Visa hela

Ett par oförklarliga mord inträffar i Ankh-Morpork. Polisen, med Sam Wise i spetsen, står frågande inför mysteriet där inte ett spår står att finna. Inte ens varulven Angua, som kan känna doften av någons närvaro ett dygn efter att personen lämnat platsen, kan upptäcka någon annan doft än lera. Men doften av lera är å andra sidan väldigt stark och de enda som kan lukta så mycket lera är golems vilka helt enkelt inte kan döda en människa. Hela deras existens består i att arbeta och existera för människan. Det är vad alla vet. Men när alla bevis enbart pekar åt ett håll och en golem till och med stiger fram och erkänner sig skyldig - måste man börja tänka annorlunda. Men hur är det möjligt?

I "På lerfötter" tar sig Pratchett an den judiska mystikens golemvarelser. Skapade ur lera och givna liv med hjälp av ordet (som är skrivet på en bit pergament i deras huvuden). Pratchett slösar med referenser och finurligheter i sina böcker och detta är definitivt inget undantag. Dels adopterar han hela den judiska myten om den själlösa golemvarelsen, sedan fabulerar han vidare kring vad som händer om en sådan varelse börjar betrakta sig som levande (likt robotarna i Isak Asimovs noveller), och därefter om hur omgivningen ser på detta - där parallellerna till 30-talets avhumanisering av judar är uppenbar. Och detta är bara huvuddragen i bokens referensvirtuoseri.

På ett sätt älskar jag att skämmas bort med alla dessa finurliga, filosofiska och intelligenta tankar som Pratchett presenterar och planterar i sin värld – men samtidigt blir jag frustrerad över att aldrig få vila i dem. Jag skulle vilja läsa vidare om karaktärer som bara svischar förbi i en asterisk, jag vill veta mer om en filosofisk kullerbytta vars tanke skulle kunna räcka till en hel bok men som bara är en förflugen replik från en karaktär som knappt funderar över den.
Genialiskt men frustrerande. Jag kommer aldrig riktigt in i boken. Hinner inte bli helt berörd. Men i det avseendet bör man nog betrakta Pratchetts böcker på samma sätt som bibeln: det är inte en bok som man läser en gång, fattar allt i och sedan lägger bort. Pratchett bjuder på mycket tänkvärda och komiska infall – (jmf även här med bibeln, minus komiken) och det är upp till en själv att göra fördjupningen.

Inläsare av boken var Ove Ström som jag stött på några gånger tidigare (bla i två tidigare Pratchettböcker) och jag har aldrig gett honom goda betyg. Han får det inte denna gång heller.

Sammy köper och döper Ragge och tar hem honom till.. Visa hela

Sammy köper och döper Ragge och tar hem honom till gården. Där får han träffa andra hundar som kan bli hans lekkamrater. Men när det visar sig att han inte kan gräva – för det kan man inte lära sig på djuraffärens hårda golv – är det ingen som vill vara med honom.
Men dagen efter räknar Ragge ut hur det går till och börjar gräva. Och när han väl börjar kan han inte sluta. Han gräver upp blommor och grindar och hönor och vägar och hela stan.

”Ragge – världens bästa grävhund” är charmig i sin enkelhet och livligt illustrerad av Eric Gurney. Små detaljer, som en jordekorre som förnärmad far genom luften när den blivit uppgrävd av Ragge, ger precis rätta humoristiska känslan.
Det är en sådan historia där man tryggt kan vara säker på att allt ordnar sig till slut, även om det såg illa ut ett tag.

Det är morgon och Alfons och hans pappa ska iväg... Visa hela

Det är morgon och Alfons och hans pappa ska iväg. Frukosten är klar, men Alfons ska bara… klä sig, klä sin docka, sätta på hjulet på sin leksaksbil, titta i boken om ormar. Kockan går och ute i köket blir pappa mer och mer irriterad. Och Alfons ska bara…

Många gånger har jag i verkligheten hört lärare och föräldrar referera till just denna bok när barn säger ”jag ska bara…”. De har använt Alfonsboken som en någon form av: ”Där ser du, så fel gjorde Alfons i boken och nu gör du faktiskt likadant.”
Jag har dock aldrig sett någon förälder göra som Alfons pappa gör i slutet av boken. Och igen har Gunilla Bergström – med hjälp av Alfons Åberg – gjort en liten manual i hur man kan vara en bra förälder. Se sina egna misstag och inte betrakta sig som fullkomlig.
Förälder och barn är man tillsammans.

I tredje, och sista, boken i Hungespelstriologin h.. Visa hela

I tredje, och sista, boken i Hungespelstriologin har revolten brutit ut i full skala. Katniss har upptäckt att 13e distriktet inte bara existerar, utan har byggt upp en motståndsrörelse i sådan skala att de kan störta distrikt 1 och president Snows tyrrani. I 75 år har distrikt 13s befolkning bott under markytan och levt med små resurser och sträng, militant disciplin - och jobbat intensivt mot sitt mål - att störta distrikt 1. Distrikt 1 har varit medveten om dess existens men inte gjort något då distrikt 13 var det distriktet som tillverkade vapen och besitter VAPNET. Dvs. atomvapen. Distrikt 1 har inte vågat utmana distrikt 13 av rädsla för förintande vedergällning. Nu har dock tiden kommit då distrikt 13, tillsammans med revolutionärer från de övriga distriken, tänker slå tillbaks. Och nu mer än någonsin förväntas det av Katniss att hon axlar rollen som revolutionens frontfigur. Hennes personliga symbol - Härmskrikan - har också blivit hela revolutionens symbol. Och även om hon är rädd och tom - då hela hennes distrikt 12 har förintats av president Snow - tar hon till slut den roll som förväntas av henne. Till slut går hon hela vägen ut och blir Härmskrikan.

Sista delen i triologin om Hungerspelen är den mörkaste i serien och bryter av mot de två tidigare. Även om de två första böckerna innehöll mycket grymhet fanns där ändå en glamourös och romantisk nivå. I sista boken är alla illusioner borta. Kampen för överlevnad är hård och hänsynslös. Katniss inser att absolut ingen finns att lita på. Även om distrikt 13 kämpar en rättfärdig kam finns även här politisk äregirighet och ränkspel. Katniss måste bestämma sig för om hon är redo att fortsätta vara en bricka i ett spel över sitt huvud, eller ta kontroll över revolutionen och dess mål. Även om läsnjutningen var större i de två första böckerna är tredje boken en naturlig och oundviklig följd i historien. Man hade egentligen ingen förväntan att slutet skulle bli ett allt igenom lyckligt och trevligt slut. Ett riktigt krig har inga vinnare - bara förlorare. Och kampen förs för att nästa generation ska få känna den lyckan som denna generation offrat för deras skull.

Danny är en suput, slagskämpe och ständigt fattig... Visa hela

Danny är en suput, slagskämpe och ständigt fattig. Antingen sover han utomhus eller i häktet. Dock förändras allt när han får ärva två hus i ”Tortillia flat”. Plötsligt klättrar han många steg på samhällsstegen och med honom i klättringen följer hans vänner som tjänstvilligt flyttar in i hans hus och hjälper till med de göromål som åligger en man i Dannys ställning.

”Riddarna kring Dannys bord” är en ”laid back” –histoira som jag inte är riktigt säker på vad Steinbeck vill säga med. Som en av hans tidigaste verk får den väl komma undan med epitetet ”charmig” men inte mycket mer än så. Den skärpa och starkt gripande personskildring som återfinns i exempelvis ”Möss och människor” är han inte ens i närheten av här.

Riktiga katter bär inte rosett, men de äter paté (.. Visa hela

Riktiga katter bär inte rosett, men de äter paté (till skillnad från riktiga män). Riktiga katter kan i och för sig vara med på reklamfilm för kattmat - och till och med verka gilla maten. Men efteråt spottar de ut den, sätter fälleben på kameramannen och kissar någonstans där ingen kommer åt att torka. Riktiga katter kan spela kattschack samt offside. Riktiga katter saknar ett öra, är ruggiga i pälsen och bär definitivt inte rosett.

I "Riktiga katter bär inte rosett" definierar kattälskaren Terry Pratchet vad som är en riktig katt. Med stor kännedom om katters väsen ger han en ömsint och humoristisk skildring som blinkar både åt T.S Eliots "De knepiga katternas bok" samt olika självhjälpsböcker åt kattägare. En behändlig och trevlig liten munsbit.

Ljudboken. 2003 diagnostiserades tv-ankaret Ulla-.. Visa hela

Ljudboken.

2003 diagnostiserades tv-ankaret Ulla-Carin Lindquist med den ovanliga sjukdomen Amyotrofisk lateralskleros. Det började med att handleden inte kunde greppa ordentligt och drygt ett år senare behövde hon maskiners hjälp för att andas.
i "Ro utan åror" berättar Ulla-Carin om hela sitt sjukdomsförlopp, medan det pågår. Från att inte vara perfekt längre - inte vara en typ A människa - via accepterandets regressiva smärta, till att vara någon som omgivningen inte ens tror ha fullgod tankeförmåga.
"Från raket till paket" skulle man kunna sammanfatta det med. Eller "Ju högre man är, ju längre faller man."

Detta kunde ha blivit en bok full av bitterhet och rädsla - full av orättvisans förbannelse och dödsångest. Men så är den inte. I stället har boken blivit en inspiration och tröst för många läsare.
Ulla-Carin lärde sig nämligen acceptera sin logg. Och gjorde därmed sina två sista år i livet till lyckliga. Hon lyckades få sin familj att både sörja på ett sunt sätt, bearbeta förloppet och finna glädje i den tid de hade kvar tillsammans.

"Ro utan åror" är i första hand en andlig bok, skriven av en person med full credit i ämnen som död, sorg och kampen för människorvärdighet.

Lena Endre läser in boken på ett sätt där jag känner att författarens "röst" når fram. Det känns inkännande, respektfullt och humoristiskt. Helt rätt.

Efter ett antal år av misshandel och psykiskt lida.. Visa hela

Efter ett antal år av misshandel och psykiskt lidande bestämmer sig Rose för att lämna Norman och bara försvinna. Hon sätter sig på en buss och åker till en annan stad. Där får hon turligen kontakt med kvinnohjälpsföreningen "Systrar och döttrar". Hon träffar även den sympatiske Bill, får jobb som ljudboksinläsare samt får en egen lägenhet. Och så hittar hon en tavla - med en mytologisk kvinna som Rose har ett märkligt band till och en tjur som försöker krossa henne.

Och samtidigt som gränsen mellan tavlans illusionära värld och verkligheten börjar suddas ut är Norman på väg. Han har slutligen tappat all självkontroll. Han är redo att göra allt för att hämnas på kvinnan som vågade trotsa honom.
Dödat har han gjort för - det tänker han göra igen.

De flesta är nog överens om att Stephen King är en mycket ojämn författare. Ibland kläcker han ur sig böcker som alla är överens om är lysande, som "Det", "Lida", "Den gröna milen" och "Dolores Clairborn". Sedan finns det en uppsjö av böcker där alla är lika oense huruvida de är bra eller ej. "Rasande Rose" är uppenbarligen en sådan bok. Jag blev rekommenderad att läsa den men fann knappt något i den som grep eller engagerade mig. Relationstemat med en misshandlande man blir ointressant då Norman är så uppenbart psykopatiskt galen. Utan några intressanta nyanser blir han bara ett platt monster. Det intressanta ligger då enbart i Rose kamp att återuppbygga ett förintat ego. Men ytligheten i beskrivningen av Norman förtar det djup som finns i gestaltningen av Rose. Som spänningsroman är den heller inte speciellt intressant. Den är allt för långsam med otaliga upprepningar som aldrig förnyar. Att Norman vill tala med folk ”på riktigt nära håll" är tillexempel något man får veta så många gånger att det blir riktigt pinsamt.

Det enda intressanta temat i boken är det mytologiska där forngrekiska ikoner får symbolisera kampen mellan mannen och kvinnan. Det är också där nyanserna finns. Rose kamp med sig själv för att hantera sina känslor när hon väl tillåter sig att ha dom. Rädslan för att inte kunna hålla tillbaks en ilska som vuxit under ytan i 18 år. Detta är mycket intressant, men får nästan bara utrymme i en sorts epilog i slutet av boken. Huvuddelen är ett ointressant ältande om hur Normal, iklädd en psykotiskt pratande ferdinandmask i gummi, vill prata med den och den personen på riktigt nära håll.

Boken är för lång. Den hade fungerat som en längre novell, men inte som en bok. Därför tycker jag det känns allt för tydligt att King försökt dryga ut historien med oinspirerat svammel som bara tråkar ut mig. Boken kunde varit bra men borde gått en tre, fyra varv till hos Kings redaktör. (Och denne skulle sagt: "Stryk det, det, det och det. Korta det. Förbättra språket där och tänk igenom vad du vill med det partiet.) Då kanske boken hade kunnat bli bra.

Maria Rudbäck som inläsare kändes tämligen konstlad. Hon passade definitivt inte till att läsa in en King-bok med sin högtravande stämma och märkliga betoningar.

En dag dyker Rufus upp i trädgården. Han är en ill.. Visa hela

En dag dyker Rufus upp i trädgården. Han är en illa medfaren katt med ett långt och hårt liv bakom sig. Men det märks att han en gång har varit älskad. "Det här var en katt som hade haft ett hem men förlorat det Han visste vad det ville säga att vara innekatt och någons älskling. Han ville bli klappad." Nobelpristagaren Doris Lessing är en tvättäkta kattmänniska och beskriver i denna enkla lilla bok ett litet livsöde. Katten Rufus som dök upp i familjens liv och försökte konkurrera med de andra katterna om familjens kärlek - och lyckades. Dock utan att de andra katterna egentligen förlorade någon kärlek. Ljudboken innehåller ett förord av den svenska översättaren Solveig Nellinge utan vars initiativ boken aldrig hade kommit till. Doris Lessing hade skrivit ihop den under ett besök i Sverige och överlämnat den till Solveig att översätta och publicera på lämpligt sätt. Den publicerades i två nummer av ICA kuriren och gavs sedan ut som en bok. Därmed gavs boken ut i Sverige som första land i världen.

Meg Westergren läser in boken med sin utbildade dramatenröst, men med en ömhet och medkänsla som överbygger det motstånd som jag annars tycker en sådan inläsning brukar ha.

För att undfly en jägare springer elefanten Babar.. Visa hela

För att undfly en jägare springer elefanten Babar i vild panik och stannar inte förrän han kommer fram till en stad. Förundrad över storleken och vad människan har skapat vandrar han runt tills han träffar den snälla damen. Hon förbarmar sig över honom och ger honom sin plånbok med vilken han kan köpa sig en kostym och en bil. Den snälla damen skämmer bort honom och han börjar vänja sig vid att leva som en människa.

Babar, skriven av fransmannen Brunhoff, är ungefär samtida med första boken om Nicke Nyfiken - av tyskan Rey. De har likheter på så sätt att ett djur tas från Afrikas djungler och hamnar i människans urbaniserade tillvaro. Men där Rey helt och hållet förskönar apan Nickes kidnappning och acklimatisering till människovärlden har Brunhoff en något mer nyanserad bild av det. Babar blir jagad av en elak jägare (där Nicke blir bortförd av en snäll man i en gul hatt) och väljer själv att lära sig det mänskliga. När han till slut väljer att återvända till djungeln, för det är där han hör hemma - ses detta som en självklarhet. I Nicke Nyfiken är det självklara att Nicke trivs bäst på Zoo mitt i staden.

Brunhoff, tycker jag, visar något mer respekt för djuren och dess rätt att leva sitt eget liv. Dock är det tydligt att han anser att om djuren bara hade kunnat - hade de velat vara precis som människan. För när Babar kommer tillbaks till djungel - klädd som människa - hyllas han som konung, vilket känns lite fånigt.

Ljudbok Detta är en sagobok med en rad moderna oc.. Visa hela

Ljudbok

Detta är en sagobok med en rad moderna och personliga sagor om Beppes barn och husdjur. Fy och Jaffar är huvudpersonerna som i de tio sagorna hickar, leker med piano mitt i natten, jagar en tjuv och bakar pratlänges - nej, förlåt - smakar pratslanges - nej, förlåt - smakar pratslanges - nej vad säger jag - segnälkas atarp - nej vad tokigt - prata baklänges menar jag så klart. (Helt i stil med bokens toklustiga framtoning.)

Detta är en mycket tråkig och meningslös ljudsaga. Jag blir mest irriterad på hur korkad, ytlig och helt utan poäng den är.
Jag kan tänka mig att syftet var att skriva en bok så som barn skulle ha skrivit den... men ärligt talat, det skulle barn gjort betydligt bättre själva.
Om vuxna inte kan tillföra någon visdom, intelligens, fantasi eller vision - som barn inte kan komma upp med själva - tycker jag inte vuxna ska lägga sig i barns berättande. Det blir som att en lekman skriver en instruktionsbok till en fackman. Det blir bara pinsamt.

Beppe Wolgers är betydligt bättre på att läsa in bok än att skriva den. Med glädje och inlevelse berättar han sina sagor. Och då och då hör jag Baloos röst från Djungelboken och jag blir varm om hjärtat.
Men detta förstörs snart av den kompakta mattan av experimentell och disonant 60 -talsjazz som illustrerar sagorna. Och de tomrum som musiken lämnar fylls av taffliga ljudeffekter.

Så fy fasen för hela denna bedrövliga läsupplevelse.

Astrid Lindgren känner vi alla som den vidunderlig.. Visa hela

Astrid Lindgren känner vi alla som den vidunderliga barnboksförfattarinnan. Moder til Pippa, Emil, Ronja, Madicken, Tjorven m.fl
De flesta av oss har även hört hennes karaktäristiska röst läsa alsterna. Och det är med andakt man lyssnar.

"Samuel August..." är något så ovanligt som en bok av Astrid Lindgren som inte är en barnbok. Jag skulle snarare vilja kategorisera den som en bok för oss som var en del av Lindgrens läsande barnaskara, men som nu blivit vuxna.
Astrid Lindgren berättar i sin bok om företeelser som berört henne i livet. Hennes föräldrars kärleksfulla relation, sin barndoms träd, bokens betydelse och framtida vara eller icke vara, utvandrare samt tragiska levnadsöden som aldrig fått berättas.
Här och där skymtar man inspirationen till historier vi läst och älskar - och då kittlar det till.
Till exempel har jag förstått att verklighetens Alfred, i Emil i Lönneberga, jobbade för Astrids föräldrar och hette Pelle.

"Samuel August..." är en ömsint samling vuxennoveller/kåserier som berättas med både allvar och humor.
Som det alltid är med samlingar håller de olika delarna skiftande kvalité, så ibland kände jag att "den här boken ska definitivt ha högsta betyg", medan jag ibland kände "åh, gud är den inte slut snart".
Men även om vissa delar var ganska ointressanta, var helhetsintrycket mycket positivt.

Vad finns det egentligen att säga om Astrid Lindgren som inläsare?
Hon är "untouchable". Så jag överlåter åt henne själv, med ett citat ur boken (avd. "Har boken en framtid"), att berätta vad hon anser om att en bok över huvud taget läses in på band.
"Jag vill inte ha orden förmedlade av en utomstående röst, som tränger sig i mellan mig och författaren. Ord skrivna i ensamhet vill jag njuta i ensamhet och i den takt som passar mig."
Så inläsning är av ondo - men nödvändig - och bör därför göras så friktionsfri som möjligt. Så lite som möjligt ska finnas mellan författarens intentioner och läsarens perception. Därför är det ultimata om en författare själv läser sin bok, och gör det bra.
Och vem är bättre på det än Astrid Lindgren?

Gunnar Krantz startade teckna serier på tidigt 80.. Visa hela

Gunnar Krantz startade teckna serier på tidigt 80 –tal med fantastisk ambition. Ambitionen ledde till redaktörskap på tidningen ”Bild & bubbla”. Samtidigt jobbade han vidare på att etablera sig som serieskapare. Efter tre utgivna album, ett kraschat förhållande och en vilsenhet i verkligheten – började han om och hittade en ny inriktning i serietecknandet.

Som en serietecknandets egen Lars vonTrier satte han upp sitt eget dogmamanifest.
Serietecknandet ska vara enkelt, roligt och berätta något äkta och angeläget. Berättandet är viktigare än allt annat – stil, skuggor, teknik, mm.

”Seriemagi” är en handledningsbok berättad i samma anda den propagerar för. Bilderna är mycket enkla – men mycket uttrycksfulla. Innehållet är ärligt, självutlämnande och direkt.
Boken kan nog fungera bra för att få folk, som inte vågar uttrycka sig själva genom tecknandet, att ta steget. Och som sådan är boken ypperlig. Den är i sig ett bevis på sin egen dogm. Bilderna är på gränsen till riktigt fula, men de dryper av hjärta och berättarglöd.
Dock tycker jag att Krantz ger sken av att detta är allt som behövs för att lyckas som serietecknare. Och så är det faktiskt inte. Hur gärna Krantz än skulle vilja det.
På samma sätt som filmmarknaden hade blivit ganska enahanda och trist om precis alla filmer skapats efter vonTriers mall, så gäller det samma för serievärlden. Antalet filmer som är skapade efter dogmamanifestet, och fått framgång, är trots allt mycket begränsat.
Marknaden för den sortens tecknande är begränsad och det tycker jag Krantz kunde varit tydligare med.

Claud Lanzmann gjorde en nio timmar lång dokumentä.. Visa hela

Claud Lanzmann gjorde en nio timmar lång dokumentärfilm baserade på olika intervuer. Där fanns överlevande från förintelsen, fångvaktare och ansvariga för förintelselägerna, polacker i byarna runt lägerna, människor som flyttat in i deporterade judars övergivna lägenheter, förintelseexeperter...
En lång rad av väsentliga och viktiga vittnesmål som tillsammans hjälps åt att försöka gestalta vad förintelsen egentligen handlade om.

I boken Shoah har Lanzmann försökt välja ut de partier ur intervjuer som plockar fram essensen av dokumentärfilmen och förintelsen.
Genom att välja en viss ordning - och olika återkommande moment - har han satt ihop en rytmisk komposition, där de olika vittnesmålen skapar en harmoni av röster som från olika håll formerar så oerhört starka bilder att man tappar andan.
Själva boken är oerhört enkel i sitt upplägg. Lanzmann intervjuar folk. Ställer frågor, ifrågasätter, förtydligar. Ibland med tolk, ibland utan. Så rent konkret är det en lättläst och lättbegriplig bok.
Men på ett annat sätt är det en oerhört komplex och mångabottnad bok där myriader bilder tvingar en att försöka förstå.

En bild som etsat sig fast är den som kommer av ett protokoll där gasbilar diskuteras. Det var i stort sett bara i Auschwitz man använde gasen cyklon B för att avliva judar. På många andra håll använde man stora fordon där man ledde in avgaserna i lastutrymmet. Detta utrymme fyllde man till bredden med judar.
Protokollet gick ut på att komma fram till hur detta förfarande kunde effektiviseras. Ett par kubikmeter av lastutrymmet kunde inte användas, vilket gjorde att det fanns utrymme som fylldes med gas till ingen nytta - vilket förlängde avlivningsoprocessen.
Förslaget var att bygga om bilarna så att de kortades en meter. Bilarna blev då framtunga och svårare att manövrera. Dock hade lasten en naturlig riktning bakåt när gasen började släppas in, vilket kompenserade framtungheten.

I torra och konkreta ordalag behandlade rapporten det effektiva i att räkna med att människor i dödsångest kastar sig mot den utgång de känner till - bakåt - och att detta ger en balans i fordonets prestanda.

Hela boken är i stort sett ett långt svart pärlband av liknande bilder som gör Shoah till en av de bästa böcker jag läst. Jag ger den en mycket stark femma.

Mirabelle är en oansenlig flicka, utan något egent.. Visa hela

Mirabelle är en oansenlig flicka, utan något egentligt socialt umgänge. Hon har någon som kanske skulle kunna kallas pojkvän.
Hon lever ett tillbakadraget liv, där frånvaron av depression - vilken mediciner räddar henne från - är hennes livsmening.

En dag visar den medålders miljonären Ray Porter intresse för henne. Han dras till hennes bräcklighet och skira kvinnlighet, men har inga som helst avsikter att ge sig in i något mer än bara en tillfällig relation. Detta anser han sig vara mycket tydlig med.
Men så fungerar inte känslor. Självklart blir det fnurror på tråden. De är ämnade att betyda något mycket mer för varandra. Frågan är bara vad.

Steve Martin har jag höga tankar om. Som personskildrare och manusförfattare, men framförallt som komiker. Shopgirl var dock för mig ett stort: "Jaha".
Nedtonad till nästan inget, och med en tröttsam övertydlighet i det lilla som finns att berätta - blir Shopgirl en särdeles ointressant historia.
Steve Martin inte bara redogör för karktärernas alla känslor, syften och tankar - utan också mer eller mindre varför han redogör för dessa. På slutänden finns det inte mycket kvar för mig som läsare att lista ut själv.
Boken innehåller ett par, något mer gripande tillfällen, men de försvinner i den stora, sega mängden av jasså-massa.

Uppläsaren Rachel Mohlin verkar ha uppfattat boken ungefär som jag, då det låter som om hon sitter och tänker på något helt annat när hon läser in. Med en skådespelares rutinerade autopilot plöjer hon sig igenom de 5 timmarna som ljudboken sträcker sig över - och lyckas inte på något sätt lätta upp bokens svagheter.

En helt vanlig eftermiddag gick hela världen åt he.. Visa hela

En helt vanlig eftermiddag gick hela världen åt helvete.
Så kan man säga att Stephen Kings bok Signal börjar. En Signal som skickas via mobiler raderar all vett och civilisation från människans hjärna och de förvandlas i ett slag till det mest djuriska och mordiska man kan tänka sig.
Klarar man sig undan från Signalen är nästa steg att undgå att bli lemlästad och uppäten av de som blivit förvandlade.

Detta är en annorlunda version av ett mycket vanligt upplägg - zombies. Större delen av jordens civiliserade befolkning blir i ett slag en form av kollektiva zombies och de som blir kvar försöker hålla sig vid liv, förstå vad som hänt och hoppas på att deras nära och kära klarat sig.
Bokens huvudperson, Clay, försöker desperat söka sin son och drivs av hoppet att han varesig blivit förvandlad eller lemlästad.

Signal kan vid första betraktelsen kategoriseras som "dum slentrianidé som går ut på att fläska fram så mycket äckel, blod och slakt som möjligt".
Och visst är det på många sätt så. King försitter få tillfällen att få berätta om köttslamsor som flyger, blod som sprutar och olika äckliga kroppsvätskor som tränger ut från olika håll.
Men samtidigt har King förmågan att göra karaktärer vi bryr oss om och att lyfta fram ett samhällsproblem som vi alla hjälps åt att ignorera: vad händer om tekniken en dag slutar vara till vår hjälp och i stället blir vår fiende. Vad gör nämligen människor i boken när de blir utsatta av ett hot från tekniken: jo, de vänder sig till tekniken för att få hjälp.
Och den utsatthet som människan frivilligt skaffat sig - och som är grunden i boken - är mer skrämmande och äcklande en alla flygande köttslamsor och vansinniga monster som vacklar omkring och gnager ihjäl.
Det är där King skiljer sig från andra i genren och höjer hans böcker till en annan nivå.

Ove Ström har läst in denna bok och var inte speciellt övertygande. Han tillhör den kategori inläsare som betonar på ett märkligt sätt när han läser in. Om han pratade på det sättet i vardagslivet skulle folk frysa ut honom socialt - för det är bara konstigt.
Nu var boken så pass gripande och bra att jag kunde bortse från denna inläsning. Men med en sämre bok hade jag nog gett upp någonstans på vägen och inte orkat med hans märkliga satsmelodier.

(Ljudbok) Detta är fjärde och sista boken i serien.. Visa hela

(Ljudbok)
Detta är fjärde och sista boken i serien om utvandrarna, och min spontana reaktion är att serien gjort sig bättre som triologi.
Det som var nödvändigt att berätta i fjärde boken hade kunnat sammanfattas i ett par kapitel i slutet på tredje boken.
I stället blev det en fjärde bok innehållande ett inbördeskrig - som aldrig drabbade huvudpersonerna, ett indiankrig - som aldrig drabbade huvudpersonerna, samt dessa huvudpersoners långdragna och ytterst detaljerade väg mot döden.

Karl-Oscars död, som utförligt beskrivs som 25 års bittra inre monologer, för mina tankar till operans dödsareor där man till slut bara vill skrika: "Ja, men dö nån gång då!"

"Sist brevet till Sverige" är onödigt seg med några få inslag av spänning och eftertanke. Men den kan inte på långa vägar mäta sig med sina föregångare.

Per Sjöstrand avslutar lika bra som han läst in hela bokserien.

1974 hade Isaac Asimov inte skrivit en sf-roman på.. Visa hela

1974 hade Isaac Asimov inte skrivit en sf-roman på 15år, och i förordet till ”Själva gudarna” hävdar han själv att han återvände till romanformen för att skapa ett sammanhang där ämnet plutonium 186 skulle kunna existera.
Med våra naturlagar skulle ett sådant ämne bara kunna existera en tidsrymd så kort att den inte går att mäta.
I ”Själva gudarna” existerar ämnet tillfälligt genom att ett folk i ett parallellt universum – med naturlagar som tillåter existensen av plutonium 186 - byter ut volfram 186 från vårt universum och ger oss det omöjliga plutonium 186.

Hänger alla med? Okej. När detta sker kan man utvinna en herrans massa energi i processen, utan den minsta ansträngning. Något som alla välkomnar med öppna armar.
Personen med mest öppna armar är den medelmåttiga radiokemisten Frederick Hallam, som råkar vara den person som är på rätt plats vid rätt tillfälle när första utbytet sker.
I hans version av händelsen var det han som uppfann hela processen och ”uppfinningen” Elektropumpen placerar honom i en position som mänsklighetens frälsare med oinskränkt inflytande.
Det är därför inte populärt när vissa forskare börjar ifrågasätta elektropumpen och hävdar att den inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att rubba vårt universums naturlagar och i förlängningen orsaka vår undergång.

Detta är en mycket förenklad resumé av den inledande handlingen i ”Självaste gudarna”. Lägg där till att jag plockade bort det mesta av de vetenskapliga turerna och att halva boken försiggår i det parallella universumet, där helt andra naturlagar gäller och där det bland annat krävs ett samlag mellan tre olika kön för att skapa nytt liv.

Precis som jag minns det från min Isaac Asimov-period i tonåren, är denna sf-mästare genomgående lysande. Även om jag inte alltid hänger med i de avancerade, vetenskapliga diskussionerna – blir aldrig historien i sig lidande av det. Den är alltid driven, intressant och innehåller oväntade och mycket intelligenta vändpunkter.

Om jag ska dra fram orsakerna till varför boken inte får högsta betyg, så känns den lite som en novellsamling som förklätts till roman. Mittenpartiet är väsenskilt från övriga boken, och egentligen inte nödvändigt. Intressant - men inte nödvändigt. Det känns som författaren fick en kul idé och ville ha med den, men den gjorde boken lite splittrad. Framförallt när partiet i det stora hela gick ut på att beskriva en värld som är så absurt annorlunda från vår att den i inledningsskedet mest kändes som avantgardistisk prosa.
Men även detta parti knyts ihop på ett intelligent sätt och skapar en bok som jag varmt kan rekommendera.

"Du duger", "Du är bra som du är", "Du bestämmer s.. Visa hela

"Du duger", "Du är bra som du är", "Du bestämmer själv om du ska vara lycklig.", "En god självkänsla är bästa vapnet i en konflikt".

Detta är typiska slagord som Mia Törnblom, erfaren livsstilscoach och föreläsare, förmedlar till oss i sin bok. På ett sätt är detta uteslutande skåpmat och slitna gamla sanningar, som egentligen förlorat sin kraft då så många sagt det så många gånger att de nästan slutat betyda något. Och det är just där som Mia Törnblom gör skillnad som coach, föreläsare, programledare och författare. För när hon säger dessa saker känns de äkta. Hon fyller de tomma fraserna med trovärdighet, känsla och smärtsam livserfarenhet.

Fenomenet Mia Törnblom kan inte beskrivas utan hennes bakgrund. Som missbrukare, som alkoholist, som kriminellt belastad och med den stora kärleken som dukade under för drogerna och tog livet av sig. Om en människa med sådan bakgrund säger att livet kan vara enkelt och att man kan lyfta sig ur vilken skit som helst - då tror man henne. Och därför lyssnar man och tar in. Ett sådant råd som att - ett par gånger om dagen se sig i spegeln och säga: "Du duger, du är bra" - skulle jag ha mycket svårt att ta på allvar annars. Jag skulle tyckt det var naivt, ytligt och löjligt. Men Mia Törnblom säger att det var så hon gjorde och jag tror henne.

Mia har själv läst in sin bok - vilket först gjorde mig mycket kluven. Å ena sidan är bokens innehåll baserad på många samtal och föreläsningar hon hållit. Patoset i varje ord sitter i hennes ryggmärg, och det hörs när hon läser. Å andra sidan läser Mia med samma betoning som en automatisk röst i en telefonväxel. "DU har TvÅ samtal FÖRE diG." Hon förklarar att hon ett tag i livet trodde hon hade dyslexi och det märks på inläsningen. Betoningen blir märklig - som om hon hela tiden försöker räkna ut vilket som är meningens sista ord. Detta är inledningsvis mycket irriterande. Men när man vant sig går det an, och då tar hennes passionerade fördelar över.
När jag på allvar började fundera på vad jag egentligen tyckte om Mia som inläsare kom jag fram till att hon skulle inte fixa att läsa in någon annan bok än sin egen och ingen annan skulle kunna läsa in hennes bok bättre än hon själv.
På slutänden är just det att hon läser in boken - trots tydliga svårigheter - själva andemeningen med hela boken. Mia Törnblom är rädd att skriva en bok, då hon tyckt att hon inte kan skriva. Mia skriver en bok. Mia Törnblom är rädd att läsa högt, då hon trott sig ha dyslexi. Mia läser in en bok.
Mia Törnblom är ingen perfekt författare och inläsare. Men hon duger. Hon är bra som hon är.

Ännu ett mord har begåtts i lilla Tanumshede. Det.. Visa hela

Ännu ett mord har begåtts i lilla Tanumshede. Det man först trodde vara ett försvinnande, visade sig vara ett mord, när offret hittas på vårkanten – fastfrusen i isen. Samtidigt börjar författaren Christian Thydell få obehagliga hotbrev, som han inte helt vill kännas vid. När några av hans bekanta också får liknande hotbrev och Erica Falck gör sin pojkvän polisen Patrik Hedström uppmärksam på kopplingen mellan dessa brev och mordet – börjar fler och fler mörka hemligheter komma upp till ytan.
Camilla Läckberg har skrivit ännu en deckare och nu har jag tröttnat. Sällan har jag stött på en författare som vägrar att släppa sina ramar och söka sig vidare för att förnya sig. Ännu en gång är det en mörk hemlighet som kan spåras tillbaks till dåtiden och som ger mordiska ekon i nutiden. Kufiska tillbakablickar visar oss något hemskt som hände då. Mördaren är åter någon med psykiska problem, som gestaltas av Läckberg på ett sätt jag inte tror på. När hon gestaltar huvudpersonernas vardagsproblem tror jag på känslorna – men så fort grövre psykiska problem kommer in i bilden har Läckberg tagit sig vatten över huvudet. Detta blir den sista boken jag läser av serien då varje ny bok ändå känns som en upprepning av den förra.

Katarina Wennstams debutroman "Smuts" väljer jag a.. Visa hela

Katarina Wennstams debutroman "Smuts" väljer jag att betrakta som en adaption på hennes tidigare reportageböcker om våldtäkt och utnyttjande. Det är uppenbart att det rättvisepatos - blandat med viljan att förstå förövaren - som fått henne att skriva sina reportageböcker, även är motivet till denna.
Och jag tycker hon lyckas med det.

I boken får vi följa den sexköpande stjärnadvokaten Jonas Wahl, hans hustru och barn. Alla intriger och karaktärer har till uppgift att belysa huvudproblematiken. Detta gör boken intressant - framförallt om man följt Katarinas tidigare arbete - men som fristående, skönlitterär bok känns den stympad.
Oftast känns den både realistisk och trovärdig - framförallt i dialogpartierna. Jag tror på karaktärerna och vad de gör - men jag bryr mig inte så mycket. Och det är en brist i en skönlitterär bok.
Det är intressant att följa Jonas självbedrägliga tankebanor som Katarina beskriver med stor människokännedom och insikt. Men jag kan inte förmå mig att känna mer för honom än: "Jaha, ska vi tycka synd om dig eller vad? Skyll dig själv." Lite mer sympati får jag för hustrun som anstränger sig hårdare än sin man att dölja för henne själv vad det är mannen håller på med.

Jag tycker inte Katarina lyckats i denna sin debut, men att hon har mycket stor potential och jag ser fram emot hennes nästa bok.

Angela Kovács som läste in boken kunde varit bra. Flera dialogpartier kändes alldeles äkta och hade gott flöde. Men över lag hade hon en besvärande ambition att gestalta. Det blir till exempel aldrig bra när en vuxen människa ska försöka prata som en tonåring. Jag anser att en bra inläsare ska tygla sin lust att ta ut svängarn på. Det blir snabbt kaka på kaka. Texten i sig förmedlar språk, ton och känslor - det behövs inte att en skådespelare drar på några varv extra.

'Wee Free Men' är den första boken av tre om Tiffa.. Visa hela

'Wee Free Men' är den första boken av tre om Tiffany Aching och The Wee Fee Men. Alvdrottningen har kidnappat Tiffanys lillebror och hon blir tvungen att ge sig in i alvdrottningens värld för att hämta hem honom. Till sin hjälp har hon en hel klan med Wee Free Men, vars ledare (keldan) Tiffany utsetts till - av den gamla keldan. Wee Free Men utspelar sig, precis som de flesta av Pratchetts böcker, i skivvärlden - men långt borta från Ank-Morpoks stadsmiljö. Tiffany bor på kalkslätterna bland kullar och får - och försöker förvalta häxarvet efter Farmor Aching. Tiffany är nämligen en häxa, trots sina späda 9 år. Och en kraftfull häxa är hon. För trots att hon inte vet något om häxeri har hon av naturen förstått grunden i häxans uppdrag: att ta ansvar och göra det ingen annan vill eller vågar, för att det är rätt och måste göras.

Historien om Tiffany är en enastående barn/ungdomsbok fylld av livsvisdom och moraliska förebilder utan att för en sekund kännas präktig eller förmanande. Kanske är det alla Nac Mac Feeglarnas frekventa och totala avsaknad av moral som skapar den känslan. Dessa små blåröda älvor(!) smyger i hörnen, snokar i sånt som de inte har att göra med, slåss med allt man kan slåss med (och i avsaknad av någon annan att slåss med, slåss de med varandra), dricker öl, ljuger och svär.

Det var med stort nöje jag läste den bok och rekommenderar den starkt till alla som kan läsa.

Så länge en Gud har en enda troende så finns han... Visa hela

Så länge en Gud har en enda troende så finns han. När den siste troende
övergett honom förvisas han till en omedveten tillvaro i öknen, tillsammans
med miljarder andra små gudar.

Den en gång så mäktiga Guden Om tänkte förvandla sig till en ståtlig tjur,
men blev i stället en sköldpadda och levde som sådan i tre år innan han av en händelse hamnade i närheten av den ende kvarvarande som verkligen trodde på honom. Den tröga och enkelspårige Brutha, med en järnhård tro och ett fotografiskt minne.

Efter en del övertalning lyckas sköldpaddsOm få Brutha att hjälpa honom
återfå sin ursprungliga, mäktiga ställning och rädda honom från Gudarnas
förvirrade ökenförintelse.

I Små gudar tar sig Pratchet an en religionsfilosofisk problematik på ett
underhållande och intressant sätt. Är det så att det finns många olika gudar
med olika stort inflytande? Är de alla egentligen en och samma gud som
gestaltar sig på olika sätt? Och om en ingen tror på en gud, har han då
något att säga till om?
Pratchet ställer viktiga och intressanta frågor i sin bok. Och att han gör
det på ett underhållande sätt med massor av referenser till teologi,
filosofi och allmänbildning är ett ytterligare plus. Att han dessutom
gör det med en fullgod historia och ömsint tecknade karaktärer gör att Små
gudar föräras en femma i betyg. Dock bara precis. Boken har några partier
som känns som de går på tomgång och slutet känns onödigt rörigt och
utdraget. Men det förlåter jag gärna då resten av boken är så bra.

Inläsare av ljudboken är Ove Ström som gör ett bra jobb även om jag inte
tycker att han helt räcker till att förmedla Pratchets distanserade humor.

Spännande och trovärdig berättelse om Stockholms u.. Visa hela

Spännande och trovärdig berättelse om Stockholms undre värld och knarkträsk. Latinokillen Jorge flyr från anstalten öståker för att ta revasch och bli kung. JW, en medelsvensson kille som lever dubbelliv och hänger med jetsetbratsen på Stureplan, halkar in på knarkhandel. Från två olika håll får man följa hur stan styrs av Juggemaffian.
Hänsynslösa män som håller hedern högt enligt ett kodex som skapats i kriget i före detta jugoslavien.
Jens Lapidius verkar ha en stor insyn i både den kriminella undre världen samt jetsetvärlden. Båda världarna framstår, för en oinvigd, som mycket trovärdiga och autentiska. Utöver det är spänningen på topp genom hela boken och trots all hänsynslöshet och kyla lyckas Jens få läsaren att känna med även den mest hårdnackade och grymma juggemördaren.

Morgan Alling läser in boken på ett imponerande sätt. På samma sätt som Jens gestaltar brats, latinos, jugoslaver och nyhetsuppläsare ger Morgan dem röster. Han växlar fram och tillbaks mellan olika dialekter och slangvarianter utan att det känns det minsta onaturligt.

Vintern -92 återvänder poeten Ka till Turkiet efte.. Visa hela

Vintern -92 återvänder poeten Ka till Turkiet efter 12 år i politisk exil i Tyskland. Han beger sig till staden Ka, där en tidigare flickvän nu precis skiljt sig och är ”lovligt byte” igen. Samtidigt har han fått i uppdrag av en tidning att skriva en artikel om en serie självmord som begåtts av unga kvinnor i staden. Självmorden verkar inte ha någon direkt logisk grund, men förefaller bero mer på politisk eller religiös fanatism än på familjära eller sociala problem.

Under Kas dagar i Kar drabbas byn av ett våldsamt snöfall som isolerar samhället och öppnar möjligheten för en uppgörelse mellan alla de skilda grupper som tvingas leva tätt samman: myndigheter, militärer, islamanhängare, fanatiska islamanhängare, kurder, vänsterradikala.
Och samtidigt som en militärkupp, ledd av chefen för en teatergrupp, sätter sitt grepp i Kar – blir Ka förälskad och bryter sin fyra år långa skrivkramp.

Precis som nobelpistagaren Imre Kertész (nobelpriset 2002) bok – ”Mannen utan öde” känns Orhan Pamuk (nobelpriset 2006) – ”Snö” vara skriven utifrån tanken att en kylig och distanserad stil överlämnar värderandet och bedömandet åt läsaren.
Författaren tar inte själv ställning utan presenterar bara historien på ett närmast objektivt sätt. I Kertész ”Mannen utan öde” fungerar denna berättarstil ypperligt. I Pamuks ”Snö” fungerar det sisådär.

En fördel i Pamuks bok är dock att massor av frågor kan ställas och avhandlas. Kvinnans rätt under ett Islamskt styre.
Kvinnans rätt under ett sekulariserat styre.
Kvinnans rätt att underkasta sig Islamska regler under ett sekulariserat styre.
Turkiets kluvenhet mellan Europas sekularisering och Islamvärldens konservatism.
Turkiets lillebrorskomplex inför Europa och västvärlden.
Turkiets lillebrorskomplex inför arabvärlden.

Alla frågorna tas upp med glasklar tydlighet – utan att författaren för oss fram till något svar. Han presenterar blott den extrema kluvenhet och splittring som är Turkiet av idag – utan att ta ställning för endera sidan.
Och i det avseendet är boken utmärkt.

Men hellre hade jag i så fall läst en faktabok i ämnet. För karaktärerna i ”Snö” bryr jag mig inte ett skvatt om. Inte heller storyn engagerar mig nämnvärt. Berättelsen är onödigt distanserat när är inte ens en pågående militärkupp – där folk skjuts till döds under en i tv-sänd teaterföreställning – kan fånga mitt intresse. Och vi ska inte ens nämna kärlekshistorien som jag gäspade mig igenom.

Jag är helt övertygad om att dessa mina reaktioner var så som Pamuk ville ha dom. Att han med största knivskärpa komponerat karaktärer och intrig för att ge precis detta resultat. Och för en annan sorts läsare än mig, kan detta nog ge en mening som ger boken behållning.
Men för mig blev ”Snö” en ganska tom upplevelse.

Pale Olofsson som uppläsare har jag aldrig stött på tidigare. Och jag hoppas sannerligen att jag inte gör det framledes heller. Med en språkmelodi som påminner om när Mora träsk sjunger ”Nu ska vi ut på tigerjakt”, blandat med fullständigt märkliga betoningar - som ofta fick mig att helt missförstå sammanhang – gjorde han en ganska trist läsupplevelse tämligen outhärdlig.

Sofia Taikon var den 4515:e zigenaren som registre.. Visa hela

Sofia Taikon var den 4515:e zigenaren som registrerades med en tatuering i Auschwitz-Birkenau. Dit hade hon blivit förd, tillsammans med sin familj. Sofia hade turen att bli deporterad vidare till Ravensbrück bara en kort tid före den 2 augusti 1944, då samtliga kvarvarande zigenare gasades ihjäl i utrotningslägret. Hela Sofias familj fanns kvar.
Sofia överlevde, fick komma till Sverige och kunde starta ett nytt liv och bilda en ny familj. Men bar kvar sår i kropp och själ.

Varje vittnesmål från förintelsen bör berättas och respekteras – så minskas kraften i att någon i nutid säger att det aldrig inträffat. Varje vittnesmål säger motsatsen.
Och att få läsa hur förföljelsen på zigenare gick till visar att det var fler grupper än enbart judarna som nazisterna ville utrota.
Sofias historia är viktig och ska berättas – men jag önskar den hade berättats bättre.
Visserligen har det sina förtjänster att Gunilla Lundgrens text återger Sofias minnesbilder fragmentariskt och avskalat. Känslan blir autentisk och obarmhärtig.
Men samtidigt blir den också distanserad och bitvis oengagerande.

Amanda Erikssons illustrationer i detta seriealbum är direkt fula. De känns amatörmässiga och livlösa. Som något en femteklassare klottrat i sitt räkneblock under en tråkig mattelektion.
Sedan är det omöjligt att inte jämföra ett seriealbum som handlar om förintelsen med Art Spiegelmans genialiska ”Mauz”. I jämförelse står sig de flesta böcker om förintelsen, tecknade eller skönlitterära, ganska slätt.
Och "Sofia z-4515" kan definitivt inte hävda sig i den jämförelsen.
Därför tror jag boken hade fungerat bättre om den gjorts i sin helhet som den avslutades. Med texter och fotografier blandade.
För som seriealbum fungerade det inte.

Alexej, en ung informatör i den pensionerade (avsk.. Visa hela

Alexej, en ung informatör i den pensionerade (avskedade) generalens familj, betraktar de rikas arroganta leverne i en fransk kurort (med tillhörande casinospel). Passionerat förälskad i den betagande och föraktfulla Polina - som han är villig att göra allt för (döda eller dö för) - bestämmer Alexej sig för att spela roulette och bli så rik att han betyder något. Hans tomma inre behöver fyllas av något; spänning vid spelet eller respekten som en nyrik framgångsrikt kan inbilla sig ha.

"Spelaren" är en modern version av August Strindbergs "Fröken Julie". Där Strindberg på ett stelt och otydligt sätt försöker beskriva hur drängen alltid sitter kvar i ryggraden oavsett vad som sker - gör Dostojevskij en glasklar och mycket humoristisk och levande historia på samma tema. Och när jag säger "modern version" av "Fröken Julie" så ljuger jag givetvis då "Spelaren" skrevs 22 år tidigare. Så hur långt före sin tid var Dostojevskij egentligen, när han fortfarande känns fräsch och angelägen och hans yngre Svenska kollega sedan länge blivit förbisprungen av tiden?

Karen Armstrongs debutbok "Genom den trånga porten.. Visa hela

Karen Armstrongs debutbok "Genom den trånga porten" slutade när Karen - efter sju år i kloster - slutligen bestämmer sig för att lämna klostervärlden. Det visade sig till slut inte vara hennes rätta väg i livet.

Ett par stora frågor hängde dock kvar när boken var slut. Vad hände sen? Hur gick det för den avhoppade nunnan i en värld, helt olik den hon lämnat när hon gått i kloster? Och vad var det för fysiska anfall som ansatte henne gång på gång?
Spröd, förvirrad och ensam lämnade vi Karen i "Genom den trånga porten" och man ville veta så mycket mer.

I "Spiraltrappan" omnämner Karen ofta boken "A new life", som hennes redaktör övertalade henne att skriva. Den behandlade om tiden efter klostret. Men Karen hade vid den tiden ingen distans till den perioden. Samtidigt fick hon direktiv av redaktören att skriva boken enkelt - utan för mycket religiöst prat.
Detta gjorde – enligt Karen - boken platt, forcerad och allmänt märklig.
Hon kan idag inte stå för den och "Spiraltrappan" är därför ett nytt försök där den distanserade Karen berättar historien om hur hon helt tappade fotfästet efter hon gjort slut med Gud. Hur hon sedan, efter några år av total känsloförlamning, gav sig ut på korståg mot kristendom och religiositet.
Men långsamt - steg för steg - börjar hon finna det hon en gång sökte, men från ett helt nytt håll.

"Spiraltrappan" är på ett sätt en naturlig fortsättning på "Genom den trånga porten". Där den första boken ställer en massa förtvivlade frågor erbjuder "Spiraltrappan" en mängd förslag på svar.
Efter att ha släppt alla föreställningar om hur en gudstro borde se ut, gav sig Karen ut för att undersöka hur just hennes gudstro verkligen såg ut. Den resan tog henne genom både judendom, islam och buddhism. Alla genomgångna i andra böcker som getts ut av henne.

Spiraltrappan är en bok där alla som sökt en äkta och levande gudstro kan känna igen sig. Karen Armstrong har gått på alla vägar åt oss och vi kan ta del av hennes erfarenheter genom hennes rakframma, ärliga och mycket insiktsfulla berättande. Spiraltrappan är en bra ingång till ett öppet sökande och det är med stor nyfikenhet jag ger mig i kast med att läsa hennes bok om islam.

Adjunkt Persson föredrar ett stillsamt liv där han.. Visa hela

Adjunkt Persson föredrar ett stillsamt liv där han kan läsa lagom vågade böcker och sortera sin frimärkssamling. När han sen ska få sin lägenhet renoverad finns ingen annan lösning att han tillfälligt flyttar in hos sin syster och hennes man Statsrådet och deras en miljon barn.
Denna miljö är ytterst påfrestande för adjunkt Persson och blir knappast bättre av att det en dag hittas ett lik i ett skåp i huset och att Statsrådet i sin iver att hitta mördaren använder sin svåger som motsträvig sidekick.

Böckerna om Statsrådet av pseudonymen Bo Baldersson är humoristiska och underhållande på en småtrevlig nivå. Deckarpusslet är lagom utmanande och framåtrörelsen tillfredställande. Lägg där till en smått nostalgisk fläkt av ett Sverige där man ännu inte hade mördat någon statsminister och storpolitik kunde vara lite småtrevligt och löjeväckande.
”Statsrådets fall” är den tredje i serien och ger en bekymmerslös avkoppling mellan tyngre och mer krävande böcker.

Helge Skoog är perfekt som inläsare av denna bok. Han förmedlar precis den ton som jag förväntar mig av böckerna.

Titeln ”Statsrådets verk” syftar på SÄPO-verket, d.. Visa hela

Titeln ”Statsrådets verk” syftar på SÄPO-verket, det verk som nyligen satts igång med syfte att kontrollera säkerhetspolisens arbete samt rensa ut åsiktskontroll från dess arkiv.

Verket får en generaldirektör att leda arbetet.

Detta är inkörsporten till boken. Därefter får vi följa hur Statsrådets svåger, Vilhelm Persson, motvilligt tackar ja till en inbjudan att fira ett par sommarveckor i Statsrådets sommarnöje – där att umgås med dennes 16 barn samt tokiga grannar.

En bit in i boken sker så mordet – på SÄPO-verkets nyutsedde generaldirektör. Något som först inte ser ut som ett mord, vilket Vilhelm upprepade gånger påpekar för Statsrådet när denne, i egenskap av Sveriges justitieminister, ger sig i kast med att lösa mordet.
För visst är det ett mord. Och bara några timmar efter att en ny generaldirektör blivit utnämnd mördas även denna.

”Statsrådets verk” är mitt första möte med Bo Balderson och hans många böcker om den tvärpolitiska, sociopatiska, mordintresserade justitieministern - allmänt kallad Statsrådet.
Upplevelsen var ljum. Smått roande och smått intressant intrig. En stor portion politisk satir á la 70-tal samt klassisk ”who done it” -deckare.
Detta är trevlig underhållning. Något tokroligt att fördriva tiden med. Om en bok av Agatha Christie och en av Richard Fuchs hade haft sex, skulle det blivit ”Statsrådets verk”.

Helge Skoog som uppläsare är proffs ut i fingerspetsarna. Hans behagliga röst och träffsäkra betoningar gör boken all den rättvisa som det är möjligt.

Planen påbörjas och hundratusen vetenskapsmän med.. Visa hela

Planen påbörjas och hundratusen vetenskapsmän med familjer reser till planeten Terminus i vintergatans utkant. Deras uppdrag är att grunda Stiftelsen, vars syfte är att sammanställa allt mänskligt vetande i en enorm encyklopedi.
Efter några decennium hotas deras existens av de omgivande planeternas äregiriga hunger efter deras vetenskapliga kunnande. Stiftelsen ställs inför den första Seldonkrisen. På grund av de förutsättningar som Planen förutsett och förberett är det med 97,9 procent sannolikt att Stiftelsen oundvikligen kommer att klara sig förbi krisen, och därmed växa. Det blir så och en stärkt Stiftelse går vidare mot nästa kris åttio år senare.

Första boken slutar efter tvåhundra år och tre Seldonkriser. Det är självklart att boken inte kan stå för sig själv och man måste genast kasta sig över tvåan för att se hur det går.
Drivkraften i boken är att följa Planen och fascineras av alla maktkamper och smarta vändningar.
Och ovanpå flyter alla fantastiska världsvisioner som Asimov fabulerat fram. Exempelvis det gamla imperiets huvudplanet, Trantor, som är bebyggd till varje kvadratmeter och bebos av 40 miljarder imperieadministratörer som övervakar samtliga 120 miljarder bebodda planeter i vintergatan.

Första boken är ett rejält avstamp och känns bättre än de efterföljande böckerna då denna utlovar allt och överlämnar till efterföljarna att leva upp till löftena.

Den fjärde Seldonkrisen går ut på att resterna av.. Visa hela

Den fjärde Seldonkrisen går ut på att resterna av det döende imperiet vänder sitt ännu mäktiga maskineri mot den ännu obetydliga Stiftelsen, för att förinta ett uppåtgående och växande hot. Men med över 95 procents säkerhet kommer Stiftelsen oundvikligen att vinna kampen och gå vidare, än stakare.

Det mönster som var drivkraften i första boken, inleder även den andra boken. En Plan och en Stiftelse som oundvikligen måste växa och bli större, för så är det obevekligen uträknat.
Men så kan det inte fortsätta om det ska vara en intressant berättelse. En spännande historia kan inte ånga på i ytterligare 800 år utan att någon oväntad vändning inträffar. Och mycket riktigt. I andra boken kommer den.

Psykohistorien går ut på att statistiskt räkna ut vad en grupp människor, på minst en planets befolkning, med största sannolikhet kommer att göra under vissa förutsättningar.
Men vad händer om förutsättningarna förändras? Om en faktor förs in som aldrig förr inträffat i mänsklighetens historia, och därför inte har tagits med i några beräkningar.
När Hari Seldon gjorde upp planen 200 år tidigare hade han inte räknat med Mulan, mutanten med den övermänskliga förmågan att styra folks känslor.

Stiftelsen och imperiet är en bra uppföljare. Självfallet är det inte intressant att se ett förutbestämt skeende pågå i 1000 år. Så därför blir det både förvirrande och spännande när helt nya riktlinjer dras upp i andra boken. Allt vänds upp och ner.
Mulan hotar att krossa Stiftelsen och att på bara några år ta herraväldet över hela Vintergatan. Dock finns det en anteckning, flera hundra år gammal, som kan ha betydelse. Hari Seldon pratade om en andra stiftelse. Som skulle finnas belägen i vintergatans andra ände. Dom lär ha haft som uppgift att se till att Planen fortgår som planerat, och rycka ut när den hotas.

Efter tolvtusen år är det första rymdimperiet på v.. Visa hela

Efter tolvtusen år är det första rymdimperiet på väg att falla sönder. Psykohistorien påvisar att efter detta väntar trettiotusen år av krig, barbari och mänskligt lidande.
Psykohistorien är en vetenskapsgren som på statistisk väg kan förutse mänsklighetens framtid. Och genom att korrigera vissa detaljer i nutid, kan man manipulera framtiden.
Detta är psykohistoriens fader, Hari Seldons, syfte när han skapar Planen.

I universums periferi grundar han Stiftelsen. Hundratusen vetenskapsmän med familjer utgör grunden till det som, enligt Seldonplanen, oundvikligen kommer att leda till vintergatans andra imperium – tjugoniotusen år tidigare än beräknat.
Vilket leder till tjugoniotusen år mindre krig, barbari och mänskligt lidande.


Stiftelsetrilogin är en mäktig framtidssaga som utspelar sig om femtiotusen år. Mänskligheten har spridit sig ut över hela vintergatan och bebor nu etthundratjugomiljoner planeter.
Ingen mins längre var mänsklighetens ursprungsplanet ligger.

I sin helhet är Stiftelsetrilogin fantastisk. Tankarna bakom böckerna är hisnande och spännande. Denna sida hos Asimov gör honom ojämförlig i genren SF. Trilogin är en hyllad klassiker och det är förståeligt.
En annan sida av Asimov är hans hyperinvecklade intriger. Något som stundvis kan hissna och kittla lika mycket som de storslagna visionerna. Men då och då kan de bli så komplicerade att de bara blir fåniga. Och då vänds de plötsligt till en nackdel.
Händelseförloppen vrids ett par varv för mycket och känns då mer som en av Agatha Christies sämre intriger.

Isaac Asimovs styrka är inte personskildringarna. En naturlig följd av att individen sällan är viktigare än historien i Asimovs böcker.
Framförallt i Stiftelsetrilogin - där historien sträcker sig över flera hundra år, i otaliga generationer – blir personskildringarna knaphänta. Och när han försöker sig på mer detaljerade och levande porträtt blir det bara klichéartade och irriterande avbrott i den drivna och spännande historien.

Något som är intressant att belysa är vad som inspirerat Asimov när han skrev trilogin, och vad han gett inspiration till.
Uttalat är att han som inspiration hade romarrikets uppgång och fall. Hur världens mäktigaste imperium börjar falla samman flera hundra år före dess egentliga sammanbrott. Hur korrumperade och småaktiga kejsare ersätter varandra på löpande band medan nya imperium börjar banka på rikets portar.
Sedan är det intressant att läsa in i historien om hur etthundratusen, av högre syften utvalda, högintellektuella förflyttas till ett helt nytt land i imperiets utkant för skapa sin egen tillvaro. När böckerna skrevs hade detta för inte så länge sedan skett med Isaac Asimovs eget folk – judarna. Israel bildades och kämpar för sin överlevnad. Vem vet? Det kanske finns en Plan. Och om ettusen år…
En annan referens är att Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen”, är en parodi på och en hyllning av ”Stiftelsetrilogin”.

Isaac Asimov är mästare på mäktiga visioner och har skrivit en tankehisnande trilogi. Dock har han sina brister som gör att jag inte kan höja böckerna till de högsta skyarna.

I krigets inledning levde en romantisk föreställni.. Visa hela

I krigets inledning levde en romantisk föreställning om hur detta krig skulle förändra allt - göra allt bättre. Folk jublade på gatorna när utbrottet kom. Vissa fortsatte hylla kriget genom alla dess fyra år, andra började snart förbanna det och en och annan blev nedbruten och vansinnig.

Genom 19 olika personers ögon hjälper Engqvist oss att betrakta första världskriget. Det är 19 helt olika människor från olika samhällsgrupper, olika länder och olika krigsplaceringar: skyttegravarna, stilla havet, Baltikum, fältsjukhuset. Vissa kommer in sent i kriget, andra försvinner snabbt ut - stupade. Men hela tiden fortsätter kriget.

Engqvist har varit oerhört ambitiös med sin bok. Att försöka skapa en 3-dimensionell bild av ett helt världskrig kräver en mastodontisk litterär insats. Men är det någon som borde klara det så är det Engqvist. Jag är dock kluven till om han verkligen har lyckats med det. Visserligen fasar han elegant in och ut huvudpersonerna så vi aldrig följer fler åt gången än man kan hålla reda på - men fortfarande är det fler än man riktigt orkar engagera sig i. Vissa personer lär man känna lite grann - men ingen känns riktigt angelägen. Och då blir allt bara en personbaserad fond att hänga upp ett historiskt skeende på. Vilket på slutänden gör Engqvists små fotnoter till det mest intressanta i boken. Och ärligt talat blev jag mer engagerad av att läsa om taggtrådens livsöde än om personerna. Boken var lite för splittrad, lite för torftig, lite för ointressant och relativt informativ. Lagom givande läsning, men en blek bok i jämförelse med Engqvists tidigare verk.

Harald Leander läser in boken och gör detta på ett utmärkt sätt.

Människorna på jorden stretar emot när de andra be.. Visa hela

Människorna på jorden stretar emot när de andra befolkade planeterna försöker få dem att använda sig av robotar. Huvudplaneten Aurora upprättar en ministad på jorden, Skycity, för att kunna bearbeta jordborna bättre. När det så sker ett mord i Skycity, på den mest framstående robotkonstruktören, misstänker man att extremistiska konservatister från jorden har begått mordet. För att undvika en interplanetär kris får kriminalsinspektör Lije Baley i uppdrag att lösa mordet. Till sin hjälp får han en polis från Skycity. R Daneel. Robot.

För att vara Asimov känns boken ganska medioker.
Asimov brukar vara duktig på att bygga upp en tät dramaturgi och plantera hyfsat trovärdiga intriger. Men ”Stålgrottorna” känns både ointressant och icke trovärdig.
När intrigens höjdpunkt avslöjas på slutet känns den krystad och hela boken förefaller vara tilkommen för att fylla i några luckor i Asimovs ambitiösa hoptråcklande av alla sina böcker till en helhet som beskriver mänsklighetens utveckling från idag till evig framtid.
Och har man läst de flesta av hans andra böcker känns det spännande att få svar på några frågor, men inte mycket mer än det. Som fristående bok kändes den oengagerad.

Detta är första delen i Conn Igguldens bokserie om.. Visa hela

Detta är första delen i Conn Igguldens bokserie om Djingis Kahn. Den sträcker sig från pojken Temudjins födelse, där han tidigt mister sin far efter hans närmsta rådmans svek. Samme rådman ser till att Temudjin, hans mor och hans syskon överges av klanen och blir satta att frysa och svälta till döds på stäppen. För att överleva tvingas Temudjin bland annat döda sin bror - då denne undanhåller mat från de andra. Han blir snabbt en hård ledare och återvänder till stammen endast 16 år gammal och söker hämnd på pappans mördare.

Efter sin framgångsrika bokserie om Julius Ceasar har Conn Igguldsen gett sig i kast med Djingis Kahn. Igguldsen förefaller vare sig försöka försköna eller förfula Djingis Kahn eller hans liv. Man får förklaring till varför mongolerna var så hänsynslösa, men också hur hänsynslösa deras omständigheter och fiender var. Ibland är deras krig rättmätiga hämndauktioner och ibland är det giriga maktkrig. Djingis Kahn kan både vara öppensinnad inför olika folks olikheter - och blir därmed lysande i att sammanföra gamla fiender i ett nytt stolt folk - men också oerhört inskränkt i att se sina närmastes behov och önskningar. Böckerna överensstämmer inte helt med verkligheten, utan har friserats något för att skapa en effektivare historia. Men vilka val i den riktningen Iggulden gjort har han redovisat i efterord, och varför han gjort dessa vall. Hans böcker är ju inga faktabiografier utan i första hand spänningsromaner - och som sådana är de mycket läsvärda.

I sin bok ”Sucka mitt hjärta men brist dock ej” ha.. Visa hela

I sin bok ”Sucka mitt hjärta men brist dock ej” har Mark Levingood påtat ihop en rad trevliga och småputtriga kåserier. Ambitionen verkar ha varit att dela med sig av livsvisdom och insikter – och i det stora hela tycker jag han lyckas med det. Visdomen är inte för uppenbart facebooksstatusig men inte heller särskilt omvälvande. Tonen är mysig men har tillräckligt många små elakheter och krassa kommentarer och svordomar för att inte bli för mjäkig. Således är boken en jämn trea genom alla parametrar. Läsvärd men troligen inte minnesvärd.

Mark läste själv in sin bok och gjorde det på det där muminaktiga sättet vi gillar.

I Londons slumkvarter och glädjehus hittar vi den.. Visa hela

I Londons slumkvarter och glädjehus hittar vi den unga prostituerade kvinnan Sugar. Trots svår psoriasis är hon en av de mest eftertraktade glädjeflickorna i London. Hon har nämligen den attraktiva förmågan att få män att känna sig bekräftade och förstådda.

Det är precis detta som William Rackham, blivande arvtagare till Rackhams parfym, eftersöker. Han känner sig så vitaliserad av Sugar att han bestämmer sig för att äga henne. Men för att ha råd med en lyxälskarinna bredvid sin nervsjuka hustru, måste han ta sig samman och bli den man hans far kräver för att han ska få överta företag och förmögenhet. Vitaliserad av Sugar gör han det som krävs och hon får erbjudandet att leva lyxliv som hans älskarinna. Hon är fattig, prostituerad och känner inte hon har något att förlora. Sugar flyttar till en lyxlägenhet och spenderar sin tid med att vänta på mannen som hon blir mer och mer beroende av. Hon lägger självbestämmandet på hyllan tillsammans med romanen hon jobbat på om männens svinaktighet - och gör i stället allt hon kan för att göra sig oumbärlig för den man i vars händer hon lagt sitt liv.

Sugar är inget mindre än ett feministiskt manifest av hög litterär kvalité. Med en berättarstil som för tankarna till en modern Dostojevskij guidar Michael Faber oss genom ett 1800-tals London där kvinnan är männens ägodel och den enda kvinna som har en tillstymmelse till självbestämmande är fnasket som själv råder över vem som ska äga henne, för hur mycket och när. Något som den rika adelsdamen inte kan göra. I flera nivåer belyser Faber problematiken samtidigt som han presterar en litterär klassiker med levande och intressanta karaktärer.

"Svart nåd" tar vid där "Gone Baby Gone" slutar. P.. Visa hela

"Svart nåd" tar vid där "Gone Baby Gone" slutar. Privatdetektiverna Angie och Patrik har gått skilda vägar efter den emotionellt uppslitande upplösningen av deras förra uppdrag. Patrik driver vidare sin verksamhet och får bland annat uppdraget att hjälpa en kvinna bli av med sin ofredare. Detta sker med lätthet. Sedan går han på semester och låter bli att svara när kvinnan några veckor senare ringer hans telefonsvarare och ber om hjälp. Nästa gång han hör talas om henne är när tidningen skriver att hon naken kastat sig från ett hus. Eftersom hon förefaller som den sista person som skulle göra något sådan - och på grund av ett dåligt samvete - börjar Patrik gräva i händelserna som ledde fram till hennes självmord. På den farliga vägen mot allt mörkare intriger får han hjälp av både den återvändande Angie och barndomsvänsgalningen Bubba.

Svart nåd känns som en typisk Dennis Lehane deckare - om än något tunnare än andra böcker jag läst av honom. Som vanligt vänds intrigen flera gånger, men var trots det relativt förutsägbar. Psykologin var inte lika djup och intrigen inte lika briljant. Endast replikerna var lika töntigt putslustiga och hårdkokta som vanligt. Det är en underhållande bok, men av lägre Dennis Lehane-standard än jag blivit van vid.

Trots att allt är helt nytt där Anna och hennes fa.. Visa hela

Trots att allt är helt nytt där Anna och hennes familj flyttar in så är det dit fattigt folk flyttar. Och på tidigt 70-tal i Sverige var det ganska vanligt att fattigt folk var finnar. Inledningsvis är allt bra. Familjen skaffar vänner bland grannarna - vuxna som barn - och för Anna går det väldigt bra i skolan. Men det håller inte i sig. I perioder blir pappas drickande till supande. Och när pappa super, då super mamma.
Och när detta börjar kan det pågå i veckor. Då sluta allt att fungera och Anna slutar att existera. Anna mår dåligt och väljer att hålla till hos grannarna - det är snäppet bättre. Lagom till att föräldrarna nyktrat till, städat upp och snyggat till sig dyker socialarbetarna upp. De ser att allt är bra och kommer inte åter förrän precis efter nästa suparperiod. Anna bär alltid med sig några 25-öringar, så att hon alltid är redo att springa ner till telefonkiosken och ringa polis eller ambulans.

Svinalängorna är Susanna Alakoskis debutroman och mottogs idel hyllningar. Nu senast blev Pernilla Augusts filmatiseringen av boken den stora guldbaggevinnaren. Det är en bok som är värd allt den framgång den fått - men känns ändå som en lättviktare i jämförelse med hennes senaste bok: ”Håpas du trifs bra i fengelset”. Det kadishliknande skrivsätt som genomsyrar boken kan man endast ana i "Svinalängorna". Den här boken i första hand en skildring och i andra hand ett litterärt verk. Men det är mycket bra skildring. Av en liten flicka som försöker få sitt unga liv att hänga ihop genom kaosperioder och hoppas att hennes kärlek och tillit ska bestå tills allting blir bra igen. Och hoppas att allting blir bra igen.

Sannamari Patjas läser in boken på behaglig finlandsvenska som passar bra på alla sätt.

(Obs! ljudboken) Svålhålet är en bok jag önskar ja.. Visa hela

(Obs! ljudboken)
Svålhålet är en bok jag önskar jag skrivit själv – och det är ungefär det bästa omdöme jag kan ge en bok.
Med enorm fantasi, humor och stillsam visdom berättar Niemi en rad skrönor om rymden och framtiden. Vi får höra historien om de åtta filmvetarna som i äventyrdrömsatteliten Rutvik skapar himmelriket och bjuder in resten av världen. Vi får veta hur en comafrys fungerar och vilka märkliga sexdrömmar som är oundvikligen kopplade till användandet av en sådan. Vi får även lära oss kuriosa som att bajs är den doft som människan saknar mest när hon är på långvariga resor ute i rymden och att människan, när universum i en avlägsen framtid slutligen rasar samman, vägrar acceptera undergången och smiter undan för att invänta alltings återfödelse.

Boken bör väl i första hand betraktas som en novellsamling, även om ett ”jag” återkommer i flera av historierna som en sammanbindande karaktär.
Egentligen skulle jag vilja kalla hela boken för en humoristisk och filosofisk godisskål. För även inne i de novelliknande historierna finns en uppsjö av småhistorier och tankar inbakade.

Svålhålet är filosofisk, vacker, humoristisk, tramsig och tankeväckande. Jag ömsom rördes av mänskliga öden och stora tankar och ömsom skrattade så jag grät (vid ett tillfälle när jag stod upp och lyssnade på min bok blev jag tvungen att sätta mig ner för att inte falla omkull av skratt).

Mikael Niemi har själv läst in sin bok och lyfte fram blandningen av karg och barsk tafflighet med poetisk och mjuk tankvärdhet, på ett sätt som jag inte tror någon annan hade kunnat göra lika bra.
En kul detalj är att författaren, efter själva boken är färdigläst, frågar ljudteknikern om det finns mer plats på bandet. Teknikern svarar att det finns några minuter till. Och då läser han ett kapitel som togs bort från pappersupplagan.
En ny dröm från äventyrdrömsatteliten Rutvik.

Efter att ha gjort betydelsefulla insatser i nedkä.. Visa hela

Efter att ha gjort betydelsefulla insatser i nedkämpandet av Spartacus slavuppror blir Julius utmanövererad och sänd till Spanien för att administrera Roms uppbyggnad i detta avlägsna land. I stället är det Crassius och Pompeius som tar över styret i imperiet. Crassius med sin pengar och Pompeius med sina arméer.
Under tiden kontaktar Brutus sin mor - som lämnade bort honom som liten - och inser att hon är Roms med inflytelserika kvinna genom de kontakter och tjänster hon förmedlar mellan sin bordells kunder. Med hennes hjälp återuppbygger han "De förstföddes legion" som krossades i och med Marius död.
Strax före Julius fem år i Spanien är till ända återvänder han till Rom för att ställa upp i valet till konsul och - om han lyckas med det bege sig norrut och lägga under sig Gallien och Brittanien - något som inte kommer att låta sig göras obehindrat.

Tredje boken i serien om Julius Ceaser är på ett sätt både bättre och sämre än de första böckerna. Plötsligt har vi en intressant kvinna i Brutus mor som i det fördolda sitter som en spindel i nätet på sin bordell och trots att hon är tio år äldre än Julius Ceasar inleder ett förhållande med honom. Något som Brutus inte är speciellt förtjust i. Allt det är spännande. Men sedan börjar erövringståget norrut och det som var spännande i de tidigare böckerna blir här mest långtråkigt. Det är massor av stora och spektakulära slag, men det är aldrig riktigt svårt. Julius besegrar arméer som är tio gånger större än hans egen. Historien går inte att ändra, men när man återberättar den så kan man välja hur mycket. Och här tycker jag Iggulden har valt att berätta för mycket för att spänningen ska hålla i sig. Det var fascinerande att han lyckades med allt han gjorde i Gallien och Brittanien - men inte lika spännande som det som hände före och efter.

Torsten Wahlunds behagliga röst fortsätter att göra historien rättvisa.

I sina två tidigare böcker "Självkänsla nu" och "M.. Visa hela

I sina två tidigare böcker "Självkänsla nu" och "Mera självkänsla" agerar Mia Törnblom livstilscoach och textledes föreläsare. Då och då låter hon oss ana sin historia - men aldrig mer än nödvändigt för att lyfta fram det hon vill uträtta. I "Så dumt" berättar hon hela historien. Hur hon genom dålig självkänsla stegvis hamnade i ett drogberoende som till slut var ohanterligt. Hur hon lurade och sårade andra och blev lurad och sårad, slagen och förtryckt. En dag fick hon nog och angav sig själv till polisen och hamnade på behandlingshem. Långsamt påbörjade hon vägen tillbaks till livet genom 12-stegsmodellen och engagerade terapeuter och familjemedlemmar. Ytterst få heroinister lyckas ta sig ur sitt beroende - men Mia lyckades.

"Så dumt" är en starkt gripande bok som gick rakt in i hjärtat. I denna självbiografiska bok som hade kunnat vara självömkande, sensationslysten eller bitter - finner man bara smärtsamt ärlig självrannsakan och beundransvärd ödmjukhet. Och de två tidigare böckerna ställs i ett tydligare ljus. Man ser 'varför' och 'hur' och alla de vettiga och förnuftiga tankar som Mia förmedlat i sina tidigare böcker blir nu otvivelaktigt helgjutna. Mia ger aldrig ett råd som hon inte lytt själv, hon förväntar sig ingen förändring hon inte genomgått själv. Hon har varit längst bort på bägge sidorna i en människa och visar att den resan är möjlig.
Man gör inte som Mia Törnblom säger, man gör som hon gör.

Mia läser för tredje gången in sin egen bok och blir bättre för varje gång. Faktum är att förändringen från första till tredje boken är som en analogi för allt hon står för. Våga, visa, vinn. Hon har även gjort valet att i tredje boken använda kompetenta inläsrae - när hon inte läser själv - vilket också är en positiv förändring från förra boken.

Den 12-årige Jack Sawyers mamma är döende i cancer.. Visa hela

Den 12-årige Jack Sawyers mamma är döende i cancer och hans döde pappas gamle kompanjon försöker utmanövrera mamman och ta egen kontroll över företaget.
Jack möter en man vid namn Speedy Parker som ger honom en dryck med vars hjälp han kan färdas dit hans far en gång färdades tillsammans med sin kompanjon Morgan. Jagad av den onde morgan och några märkliga getvarelser flyr Jack in i en parallell verklighet som går under namnet Territorierna. I Territorierna lever människorna i magins värld i en medeltida civilisation. Här heter ondskan Morgan av Orris och är också ute efter Jack och försöker döda landets drottning – som är väldigt lik Jacks mor. Jack måste hitta Talismanen och ta den genom landet till det svarta hotellet – för att rädda inte vara två verkligheter, utan alla verkligheter.

När jag läste denna bok första gången var jag 17 år och närde egna författardrömmar. När jag idag läser om den ser jag hur inspirerad jag blev och hur präglat mitt eget skrivande blev av skrivarstilen i Talismanen. Tyvärr är det inget positivt. När jag analyserar mitt eget agerande för ett halvt liv sedan kan jag bara sluta mig till att jag då tänkte: "Är det okej att skriva så här dåligt? Då kan jag ju jag också skriva." Något åt det hållet. För Talismanen är verkligen riktigt dålig. Stephen King hade ju en lång period där han gick på både alkohol och kokain och de partier som inte är direkt punschigt flummiga i den här boken är antingen oinspirerade, röriga eller tråkiga.
Jag ska inte vara orättvis. Boken har sina fördelar. En del karaktärer känns äkta och intressanta och bokens grundidé är spännande, även om King och Straub helt slarvar bort den. Jag har ingen annan erfarenhet av Peter Straub och vet inte vad jag ska skylla på honom och på King, men att deras samarbete med Talismanen inte är lyckad är glasklar för mig.

Mariana: ensamstående tvåbarnsmor med en halvtidsa.. Visa hela

Mariana: ensamstående tvåbarnsmor med en halvtidsanställning som vikarierande bildlärare. Hankar sig fram i en knaper tillvaro med fantasi och tålamod. Väntar varje dag på att hennes man Micke ska höra av sig efter att ha varit försvunnen i en schizofren psykos i två år.
Janne: småborgarson som byggt dataföretag från grunden och sedan sålt för mångmiljonbelopp. Lever jetsetliv och har bryderier om hur han ska göra av med alla sina pengar.

Dessa två stöter bokstavligt talat ihop när Mariana svingar en gunga med son rakt på Jannes RayBanglasögonförsedda huvud på semesterort vid havet. Senare samma kväll har de ett one-night stand på en skogsstig – för att sedan aldrig mer ses. Tror de.
Givetvis ses de igen. Ödet för dem samman gång på gång, tills de båda inser att de har en koppling till varandra som de inte förstår. De har så fundamentalt olika utgångspunkter men dras ändå mot varandra. Men det är inte förälskelse. Trots umgänge och sex är Mariana i anden trogen sin Micke som kan komma tillbaks vilken dag som helst. Och Janne kan inte bestämma sig för om han blir mest irriterad på Marianas ungar eller det faktum att hon konsekvent hindrar honom från att hjälpa henne ekonomiskt. Det är inte förälskelse – men någon sorts kärlek är det. De ska bara komma på vilken sort.

”Tartzans tårar” känns på många sätt som Mazettis mer uppmärksammade ”Grabben i graven bredvid”. Med en burlesk jargong berättas en från början dödsdömd kärlekshistoria. Men en komisk ton uppväger på intet sätt det faktum att det är djup tragik som går som ett svart stråk genom hela boken. Det hjälper liksom inte. Det är bara för sorgligt.
När jag läser ”Tarzans tårar” börjar jag fundera på vad jag egentligen vill ha ut av en bok. Och det som denna bok saknar är en form av konklusion. En känsla av att något uträttats eller förändrats. Att en lärdom vunnits eller insikt nåtts. Att en eller flera av huvudpersonerna kommit in i ett nytt stadium av livet som de upplever som ett steg framåt.
Så känns det inte här, vilket jag upplever som frustrerande. Tarzans tårar är lika otillfredställande som livet självt kan vara mellan varven – och jag känner inte att det är litteraturens uppgift att förse oss med den känslan. Det klarar livet självt bra.

Katarina Mazetti läser själv in boken på bred dialekt. Något som i början känns avigt men där jag under läsningens gång känner att det är en tillgång för berättelsen. När hon vid ett tillfälle skiftar om och med gott resultat härmar en IT-konsulents skångelska (engelska med skånsk brytning) så förstår jag att hennes inläsning är medveten och kontrollerad och jag förstår hennes syfte och uppskattar detta val.

Efter att ha blivit invald som Illinois representa.. Visa hela

Efter att ha blivit invald som Illinois representant i USAs senat 2004 skrev Barack Obama ”The Audacity of Hope: Thoughts on Reclaiming the American Dream”. Han skrev den mycket som ett meddelande till alla som trott på honom att de kan fortsätta tro. Under sin valturné träffade han många som hade blivit så berörda av hans ärlighet och öppenhet i hans första bok att de med eftertryck sa till honom: "Förändra dig inte! Bli inte som de andra!"

Och ”The Audacity of Hope…” är på många sätt en bok som går igenom varför Barack Obama själv tror att han inte kommer att förändra sig och bli som de andra. Han behandlar vad som korrumperar - framförallt inom USAs senat och presidentämbete: lobbyverksamheten. Externa intressen lägger stora summor i valkampanjer och förväntar sig sedan payback under mandatperioden. Barack Obama skriver att han inte kommer att gå i den fällan då han gått till val endast med bidrag från gräsrötterna. (I presidentvalet tog han inte ens emot de 600 miljoner kronor han har rätt till i statligt stöd, då han tyckte att han fått in nog med pengar från sina anhängare). Alltså är han bara skyldig payback till de som gett honom pengar - sina anhängare/väljare.) Vidare berättar han om sina sympatier till familjer med ekonomiska svårigheter. Han berättar om sina personliga erfarenheter kring att vara överarbetande, känna sig som otillräcklig förälder, försummande make och kämpande svart man i en vit värd. Steg för steg går han igenom det folk oroat sig för, reflekterar kring det, blottar sina tankar, rädslor och känslor. För att berätta för folket som röstat på honom: jag kommer inte att svika er.

”The Audacity of Hope: …” skiljer sig mycket från Obamas första bok “Dreams from my father”. Tio år har gått. Ung, lovande juridikstudent - sökande efter sin identitet - har förvandlats till en nyvald senator, småbarnspappa och make. Han var lovande och håller på att leva upp till detta.
Litterärt kan boken placeras i ett fack mellan självbiografi och partiprogram - men ändå med tyngdpunkten på det självbiografiska. Barack Obama har en sätt att skriva som känns enkelt och rakt, medryckande och ärligt, och jag tycker mig förstå att hans böcker är en del i hans väg mot presidentposten. Dels att de skrivits på detta öppna och ärliga sätt - men också att han själv läst in dem. Han tycks personligen vilja nå alla de amerikaner som idag har för dåliga läskunskaper, för lite tid eller för lite ork. Så om man inte har möjlighet att läsa hans medryckande text kan man lyssna på hans medryckande tal.

Jag läste ”The Audacity of Hope…” i mina försök att förstå fenomenet Barack Obama - den svarta mannen som mot alla odds och gängse regler seglar upp och blir USAs president. Som pratar om förändring - men en förändring så stor att USA inte sett dess like på flera decennier. Samma folk som röstade två gånger på George Busch har nu röstat fram denne Obama...

Jag läste ”The Audacity of Hope…” och har fortfarande inget svar. Jag får börja acceptera att endast framtidens analytiska historieskrivare kommer att kunna besvara mina frågor. För bara framtiden kommer att kunna utvisa om han lyckas med det han vill. Om han förändrar. Om han förblir okorrumperad. Om han förblir ärlig. Om han får leva...

Conrad och Sally är två barn som har det väldigt t.. Visa hela

Conrad och Sally är två barn som har det väldigt tråkigt en regnig dag. Plötsligt dyker katten med hatten upp. Först verkar han vara precis det de önskat - någon som kan göra det roligt. Men ganska snart får familjens fuldfisk rätt i sina varnande ord "En katt ska inte vara här, han kommer att ställa till oreda".
Och visst blir det så. Barnens mamma kommer snart hem och ju mer Conrad och Sally försöker hindra katten i hatten från att vända upp och ner på huset, ju värre blir det. Och när det ser som mest illa ut, då tar katten i hatten hjälp av medhjälpare - Sak1 och Sak2 - att göra det ännu värre.

En av Dr. Seuss mer kända böcker, men den har aldrig varit min favorit. Inte nu heller. Tröttsam och irriterande. Idén räcker inte för att göra en spännande och rolig bok. Katten i hatten är som en ännu mer irriterande variant av Karlsson på taket.

Katten i hatten kommer tillbaks. Idén med en katt.. Visa hela

Katten i hatten kommer tillbaks. Idén med en katt som dyker upp och ställer till oreda räckte inte till en bok utan blev snabbt vansinnigt tjatig och tråkig. Men här kommer en bok till på precis samma idé och ännu lite mer irriterande och tråkig. Conrad och Sally ska städa när mamma är i stan. Katten i hatten dyker upp och ska "hjälpa till". Men det blir bara värre och värre. Och när det är som mest illa tar Katten i hatten ur sin hatt upp Katt B, som ur sin hatt tar ut Katt C osv. till ett helt kattalfabet springer runt och ställer till oreda. Gäsp.

Överklassmannen Edward Prendick är ensam överlevan.. Visa hela

Överklassmannen Edward Prendick är ensam överlevande efter ett skeppsbrott. Han hamnar på en ö bebodd av två vetenskapsmän och en befolkning som är minst sagt annorlunda. Deras kroppsproportioner är helt fel, deras intelligens är ytterst begränsad, deras beteende asocialt och omänskligt. De är ytterst fula och märkligt behårade.
De två vetenskapsmännen Doktor Moreau och Montgomery bedriver någon sorts av forskning som Prendick bit för bit, och med stor fasa, börjar inse vad den går ut på.


”The Island of Doctor Moreau” skrevs 1886 och lyfter fram problematiken med människan som försöker bli Gud och faran med detta.
Wells var långt före sin tid, men insåg redan då denna problematik som idag är ytterst aktuell när människan verkligen har förmågan att bygga liv. Vilket rätt har vi? Vad händer när vi inser att vi leker med krafter som övergår vår förmåga.

Bokens grundidé skapar etiska frågeställningar som är oerhört intressanta och föder många tankar och vidare idéer. Tyvärr tycker jag att Wells har utnyttjat denna grundidé på ett mycket magert sätt. Bortsett från ett par dialoger kring etik mellan huvudpersonen och Dr Moreau är boken i inte mycket mer än en platt äventyrs- och spänningsroman. Den är även ganska tunn i sitt omfång. På slutänden blir boken en ganska ointressant läsupplevelse trots en fantastisk grundidé.

Boken lästes in på engelska av Jonathan Kent. Och även om detta är en inläsare med både förförisk röst och charmerande brittisk dialekt, tyckte jag inte vidare bra om hans sätt att ge de olika varelserna i boken tillgjorda röster som säkert var menade att understryka deras karaktärer, men bara blev till fåniga parodier.

En dvärg har blivit ihjälklubbad. Mordvapnet är up.. Visa hela

En dvärg har blivit ihjälklubbad. Mordvapnet är uppenbart ett trolls klubba. Detta är en uppenbar provokation och allt som behövdes för att ett storskaligt krig mellan dvärgar och troll ska börja trappas upp i Ankh-Morporks.
Endast statsvaktens chef Sam Vimes och hans trogna medarbetare håller huvudet kallt nog för att inse att något inte stämmer och försöker stoppa det enorma blodbad som väntar. Den kompetenta – och nyligen adlade – Sam Vimes tar sig an fallet med mordet på dvärgen med omutlig nit och tampas med alla sorters varelser – inklusive vampyrer, och har till sin hjälp statsvakten; som innehåller alla sorters varelser – inklusive vampyrer.
Och varje kväll, klockan sex, är Sam Vimes hemma hos sin son och läser boken ”Where is my cow”. Något han lovat att alltid göra och som han aldrig bryter. För som han säger:
”Har du väl tillåtit en bra ursäkt har du öppnat dörren för dåliga ursäkter.”

I ”Thud!” tar Pratchett upp problematiken kring att övervinna meningsskiljaktigheter och hur små detaljer kan få mycket stor betydelse om man vill och väljer att se det på ett visst sätt. Men i ”Thud!” lyckas Pratchett även bevisa att ”kärlek övervinner allt” utan att det känns det minsta som en plattityd eller kliché.

Stephen Briggs – Pratchettsböckernas mäste inläsare – balanserar elegant mellan allvar och humor när han läser in denna bok. Troll, dvärgar, vampyrer och alla andra sorters varelser gestaltas på ett bra sätt utan att det känns överdrivet och tillgjort – så som många inläsare gärna gör det.

Mr Bones är en hund - en byracka - som de senaste.. Visa hela

Mr Bones är en hund - en byracka - som de senaste åren levt på vägarna tillsammans med luffaren/vagabonden/livsfilosofen Willy. Tillsammans har de vandrat landet runt och Willy har delat med sig om sina tankar om livet och människans natur för sin bästa vän Mr Bones. När vi kommer in i historien är Willy döende och forslas till sjukhus av polisen. Mr Bones lämnas ensam att försöka överleva utan sin bästa vän, med endast drömmar där Willy vägleder honom som hjälp. Men denna ”hjälp” är lika mycket kritik då Mr Bones tvingas ta beslut som han vet strider mot Willys livsmoral. Men vad ska en ensam hund göra som blivit övergiven av den enda i världen som skulle ta hand om honom? Mr Bones börjar fundera kring Timbuktu, stället som Willy pratat om, dit man kommer efter detta liv. Där är Willy nu och dit ska Mr Bones en dag följa.

Timbuktu är en ganska enkel bok om den kompromisslösa kärleken. Paul Auster har försökt tänka sig vad som händer i en hund som förlorar en husse som han byggt sitt liv kring. Det är en rörande bok - på gränsen till gråtmild - som inte helt faller mig i smaken. Det är alltid vanskligt att försöka föreställa sig ett djurs tankar då de alltid blir förmänskligade. Jag blir aldrig riktigt berörd men känner hela tiden att jag borde bli det. Utöver det kan man säkert hitta en lång rad med syften och teman i boken som hemlöshet, moral, lojalitet, utanförskap osv. Men inget av dessa teman får utrymme nog för att något vettigt egentligen ska bli sagt. En något spretig och rörig bok.

Jan Sigurd läser in boken på en trivsam skånska.

Det nyblivna industrirådet Rauno Rämekorpi firar s.. Visa hela

Det nyblivna industrirådet Rauno Rämekorpi firar sin 60 -årsdag och ska, före han åker hem, göra sig av med alla blommor han fått i present. Ty hans hustru är allergisk mot dessa. Taxichauffören Seppo Sorjonen, som anlitats att ta industrirådet till tippen för avstjälpningen, kommer med idén att i stället för att slänga alla de fina buketterna, åka runt och ge bort dom - och göra folk glada.
Rauno drar sig då till minnes tio kvinnor som han genom åren haft olika sorters relationer till, och att de nog skulle bli glada för en dylik uppvaktning. Så glada att de kanske skulle bjuda på något angenämt tillbaks. Rauno skrider till verket och ser fram emot en givande avslutning på sin 60 -årsdag.

"Tio rivjärn" är på ett sätt en typisk skröna a la Arto Pasilinna. Men den saknar, till skillnad från merparten av hans böcker, relevant framåtrörelse.
Vad är det för intressant att läsa om när en bock sätter på tio tackor på sin 60-årsdag och en gång till på lilljulafton?
Historien innehåller, bortsett från det ovannämnda, inga vändpunkter, inga fördjupningar, inga temposkiftningar. Allt bara traskar på. Tjugo möten med kvinnor som alla bekräftar bockens manliga, snedvridna ego.
Det hade kunnat vara kul, om detta hade varit poängen. Som en ironisk och oförskämd gliring åt feminismen. Men den känslan får jag inte. Bara bock på grönbete i största allmänhet. Och den revansch som de tio kvinnorna planerar kommer helt av sig så det blir heller ingen pik åt mansgriseri. Allt som boken skulle kunna säga hamnar mitt ingenting och blir bara en historia - och som sådan är den ingen vidare. Det blir som tjugo mindre intressanta noveller.
Och den utger sig för att vara en erotisk komedi... Den som uppfattar "Tio rivjärn" som erotisk har inte slagit upp en pornografisk skrift sedan början på 50 -talet.
Detta är min första besvikelse från Pasilinna.

Frej Lindqvist är inte den bästa Arto Pasilinna-inläsare jag vet, men han gör sitt jobb med heder.

Hösten 2000 färdigställdes ett forskningsprojekt ".. Visa hela

Hösten 2000 färdigställdes ett forskningsprojekt "vars övergripande syfte är att spegla den nära omsorgen sett utifrån funktionshindrades, anhörigas och personliga assistenters perspektiv". Projektet ledde fram till fyra rapporter där "Tre kärnfulla berättelser..." är den sista.
I rapporten har man gjort 25 djupintervjuer av anhöriga till personer som enligt LSS-lagen fått personlig assistans. De anhöriga har betts att utifrån vissa frågor utvärdera hur väl LSS-lagens intentioner har uppfyllts för deras anhörige.
Frågorna som ställdes var: "Vad uppfattar du att personlig assistans innebär för den funktionshindrade?", "Hur upplever du den funktionshindrades möjlighet till inflytande och medbestämmande över den personliga assistansen?" samt "Hur vill du beskriva assistansen i avseendet respekt för den funktionshindrades självbestämmande och integritet?"

Forskningsprojektet, som lett till dessa rapporter, har haft till syfte att följa upp ”Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade” (LSS-lagen 1993) och utröna hur väl den uppnått sitt syfte. Problematiken som tas upp i rapporterna är centrala för hela företeelsen med personlig assistans. Balansgången mellan att någon utomstående finns i en persons och en familjs liv – för att ge stöd och hjälp – och den inskränkning av integritet detta innebär för de inblandade. Och framförallt hur de anställda assistenterna hanterar denna balansgång.
Genomgående reflektion från de anhöriga är att de upplever den sammantagna nyttan större än det sammantagna omaket. Trygghet, frihet och levnadskvalitén upplevs av de anhöriga ha ökat för den handikappade – och rapporten ger, baserat på dessa intervjuer, LSS-reformen godkänt. Dock uttrycker den även att ”lagens intentioner ännu inte är uppfyllda till alla delar” och ”för att vidareutveckla insatsen personlig assistans behövs tydlig arbetsledning för personliga assistenter. Dessutom krävs utbildning och handledning för såväl handläggare, arbetsledare och assistenter om lagens intentioner och hur detta skall kunna förverkligas i praktiken.”
Författarna till rapporten upplyser också om att den bör läsas i ljuset av att intervjupersoner har en tendens att vara extra positiva i en intervjusituation (där de å ena sidan inte vill vara otrevlig och å andra sidan inte vill uttrycka något som gör att den handikappade får inskränkt stöd).

Rapporten känns, som rapporter oftast gör, lite torr och strukturerad. Men samtidigt är den informativ och ger en tydligare bild av hur anhöriga till någon med personlig assistans påverkas av denna mycket speciella omständighet. Alla som jobbar med personlig assistans bör fördjupa sig i liknande frågor för att öka sin förståelse för den påfrestning det innebär för brukare och anhöriga. Men denna rapport kanske inte är den absolut bästa källa i denna förkovran. Den var intressant, men kan rimligtvis inte vara det mest inspirerande materialet på området.

Tre urbrittiska män ska, för hälsans skull, bege s.. Visa hela

Tre urbrittiska män ska, för hälsans skull, bege sig uppför Themsen i en båt. De ska leva vildmarksliv och så att säga bli ett med naturen.
Detta tilltag ligger dock mycket långt ifrån deras rätta jag, och färden fylls av en lång rad tokigheter när de inkompetenta äventyrarna hela tiden hamnar i trubbel.

Humor åldras. Så är det. Det som var roligt för hundra år sedan är inte lika roligt idag. Åtminstone var det min första tanke. Sedan kom jag att tänka på Mark Twain och Oscar Wilde, som var ungefär samtida med Jerome.
Då slöt jag mig till att detta kanske helt enkelt inte var min sorts humor - för jag tyckte inte boken var rolig.
På sin höjd var den då och då lite småtrevlig, men för det mesta bara påfrestande förutsägbar och omständig. (Det omständiga har jag förstått är grundstommen i denna sortens humor.)

När Jan-Olof Strandberg läser in den här boken får jag känslan av att han själv inte tycker boken är speciellt rolig han heller.
Han verkar nämligen försöka kompensera genom att dränka hela berättelsen i en överdrivet hurtig röst som knappt kan hålla sig för skratt. Detta gör att det som kanske kunde varit roligt blir krystat och ansträngt. När man får berättat för sig att "detta är roligt, för nu skrattar jag och då borde du också göra det", då blir det inte roligt.

Trollkarlen Melrik bygger en luftballong, för ibla.. Visa hela

Trollkarlen Melrik bygger en luftballong, för ibland kan det vara roligare att bygga något än att bara trolla fram det. Han tar med landets kung på en flygtur, för ibland kan det vara roligare att resa än att bara trolla sig till rätt plats.
För första gången ser kungen sitt land från ovan och ser så mycket han skulle kunna planera bättre. Husen står för tätt. Vägarna är för krokiga
Melrik blir förfärad, för landet är perfekt som det är tycker han. Förändringar skulle bara förstöra det som redan är så bra det kan bli. Så med hjälp av sin kusin Guz arbetar han fram en plan som ska förhindra kungens stora kartritarprojekt som snart ska genomföras.

I ”Trollkarlen och ballongen” är det vare sig historien eller karaktärerna som är behållningen. De håller en medelnivå. Det som fascinerat mig sedan jag var liten är McKees illustrationer. I samma anda som Sven Nordqvist kryllar McKees bilder av tusentals separata små händelser. Livet i kungariket pågår hela tiden i bakgrunden. Små intriger, vardagshändelser, hyss. Allt ofta beskrivet i en enda bild.
På så sätt berättar McKee inte bara en historia, utan hundratals små historier i sin bok.
När jag var liten läste jag aldrig texten, jag tittade på bilderna – och som vuxen förstår jag varför.

Gun Leander har skrivit en enkel bok om sömn. I ol.. Visa hela

Gun Leander har skrivit en enkel bok om sömn. I olika avsnitt går hon igenom vad sömn är, varför vi sover och vad som händer när vi inte gör det.
Hon ägnar mycket utrymme åt vilka problem som kan uppstå och vad vi kan göra åt det.

Boken är skriven med god ballans mellan det lätta och det seriösa. Ren fakta blandas med nästan kåseriliknande texter samt intervjuer av människor med olika sömnsituationer.
Boken känns både informativ och lättillgänglig.

Många av råden i boken kände jag igen sen tidigare läsning om sömn, men Gun Leander går djupare in på varför råden hjälper, med syftet att förståelse ger bättre resultat.

(Ljudboken) Boken börjar när Fredrik och Filip få.. Visa hela

(Ljudboken)

Boken börjar när Fredrik och Filip får hår på pungen och slutar när de fått ha sex första gången. I grova drag.
Denna period sträcker sig ungefär från tidigt 80-tal till tidigt 90-tal.
Med ”Två nötcreme och en moviebox” skriver Fredrik och Filip en nostalgibok för 70-talistgenerationen. Och eftersom jag är i stort sett jämnårig med herrarna Wikingsson och Hammar tangeras i stora drag våra nostalgiska minnen.
Skillnaderna ligger i att jag bodde i Skåne och inte i Stockholm samt att jag inte hade några ungdomsfyllor (drack sprit första gången som 21 -åring.)

Annars minns även jag movieboxen, comodore 64, video med sladdfjärrkontroll, Razzel, Okej-tidningen och alla andra tidstypiska fenomen som jag nästan lyckats förtränga.
Med ett igenkännande leende guidas jag igenom mina egna minnen – via Wikingsson & Hammars minnen. Ibland med ett gapflabb, ibland med ett brett leende, men ibland med en axelryckning.
Fredrik & Filip skriver sin bok på ett roande och obarmhärtigt sätt. De tar inte ställning för eller emot något av det de tar upp. De bara minns det och tar med det. Med sin vanliga respektlösa respektfullhet.

Två större svagheter tycker jag dock drar ner läsupplevelsen. Jag hade tur som är närapå samma årskull som författarna, men för varje år läsaren är äldre eller yngre än dem, blir boken mindre angelägen. Därför har boken svårt att stå för sig själv om man inte delar dess ganska snäva referensramar.
Den andra svagheten är att Fredrik och Filip inte verkat kunna bestämma sig för om de ska berätta om sina egna eller om sin generations minnen. Självfallet går dessa hand i hand. De betraktar sin generation genom sig själva. Så måste de göra.
Men det finns ändå signifikanta skillnader.
Det är exempelvis en rolig anekdot när Fredrik agerar spermapappershämtare då killgänget har runktävlingar efter gymnastiken. Men det känns som något mycket unikt och knappast något som 70–talistgenerationen i sin helhet kan le igenkännande åt. Och jag fick uppfattningen att det var det boken var ute efter.

Sekvenser med skolkamrater som mobbas känns heller inte som typiskt 70-talistgenerationen. Det är heller inget bra nostalgimaterial.
I dessa fall borde författarna ha gett ut en separat bok om sin uppväxt.

Men i det stora hela levererar ”Två nötcreme & en moviebox” så många fullträffar att den är värd ett högt betyg.

Det förvånade mig att Fredrik Wikingsson, som själv läste upp boken, inte lyckades bättre med det. Jag hade förväntat mig en rapp och humoristisk inläsning. I stället var han utomordentligt irriterande.
Dels för att han läste precis allt. Inklusive sidnumreringen. Och dels för att hans röst inte alls lät som jag är van att höra den. Här lät han som en blandning av Jonas Gardell och tjuren Ferdinands mamma.

Hösten 1946 reste Stig Dagerman, på uppdrag av Exp.. Visa hela

Hösten 1946 reste Stig Dagerman, på uppdrag av Expressen, till Tyskland för att skriva en serie reportage från landet som var fullt upptagna med att kämpa sig upp ur ruinerna efter krigsslutet. I omvärlden var Tyska folket ett kollektivt ont. Europa har börjat inser hemskheterna i förintelselägerna och söker syndabockar. Den allmänna stämningen är att allt är Tysklands och Tyskarnas fel. Dagermans reportageserie visar upp en helt annan bild och visar ett folk som redan levt i stor nöd i flera år. I slutskedet av kriget var de fullt upptagna med att bara överleva, och efter kriget är demokratiska processer och idealistiska diskussioner inget intressant när man inte kan ordna mat så ens familj får leva. Med stor empati, befriad från rådande mentalitet, reser Dagerman runt och berörs av misären. Han presenterar sedan en bild av Tyskland som är beundransvärt insiktsfull med tanke på hur lite distans från allt som hänt en Europé 1946 kan ha.

Köningsbergsradion kunde Svenska lyssnare få in år.. Visa hela

Köningsbergsradion kunde Svenska lyssnare få in åren 1936 - 1945. Sändningarna började alltid med orden: "Hallå Sverige, detta är Tyskland som talar". Därefter följde nyheter utifrån Tysklands perspektiv. Köningsbergsradion sa sig stå för den objektiva sanningen som skulle fungera som en motvikt mot de allierades missriktade propaganda.
I själva verket var Köningsbergsradion ett skolexempel på den nazistiska propagandans agressiva propagandaapparat som - i större utsträckning än sina motståndare - använde alla de knep som fanns att tillgå för att påverka människors inställning och åsikter. Radiokanalen hade enbart ett syfte: att skapa förvirring, rädsla och en tyskvänlig inställning hos det svenska folket.

"Tyskland talar" är i första hand ett stycke radiohistoria. Fokus ligger på radionstationens utformning och de personer som jobbade där. I andra hand berättas om själva propagandan och hur Tyskland använde den som en del i sin krigföring.
Det är både unikt spännande och vagt otillfredställande att läsa om den Svenska minikopian av den brittiska motsvarigheten till Köningsbergsradion - och dess mytiske Lord HH. Dessa tas bara upp i bakgrunden, men känns mycket mer spännande. Köningsbergsradion var under åren driven i en anda av inkompetens, misslyckanden och tillfälliga omständigheter. Men också av engagemang och patriotism (Köningsbergsradion sände in i dett allra sista. När Berlin fallit och Hitler tagit sitt liv sände stationen vidare från en sändare i nordnorge.)

Köningsbergs var en kuriositet i utkanten av händelsernas centrum. Ingen tog dom riktigt på allvar, vilket gör hela boken till en kuriositet, snarare än en ingång till hur propagandaapparaten fungerade under andra världskriget. Även om Niclas Sennerteg ofta berör detta tema känns det mest som en fond för det egentliga syftet med boken - som uppenbarligen är att visa upp en udda företeelse. Det känner jag är begränsat intressant.Det blir som att läsa en bok om Pompeii med fokus på de buskar och träd som brann upp under utbrottet i stället för på staden som förstördes och människorna som dog. Det kan vara intressant för folk som är speciellt intresserade av buskar och träd - men inte för gemene man.
Ofta fick jag känslan: "Vad bryr jag mig om vem som redigerade textnerna mellan det och det datumet - hela världen stod i lågor!"
Niclas Sennerteg läser själv in sin bok och gör det bra. Valet att illustrera texten med autentiska ljudklipp samt iscensatta inläsningar utifrån originalmanus från stationen är också ett levandegörande grepp som jag uppskattade.

Erika Falk har precis börjat jobba igen efter mamm.. Visa hela

Erika Falk har precis börjat jobba igen efter mammaledigheten med Emma. Mannen, Patrik, ska ta över och vara pappaledig från sitt jobb på polisstationen - och det går sisådär. Erika ska fortsätta skriva på en ny bok. Och det går också sisådär - för Erika kan inte släppa sin mammas dagböcker som hon precis funnit tillsammans med en blodig barnskjorta och en nazistmedalj från andra världskriget.
Den har hon lämnat till en kännare vid namn Erik Frankl och när denne hittas mördad har Erika mycket svårt att fokusera sig på sin bok och Patrik mycket svårt att hålla sig borta från polisstationen. Båda sugs upp i ett mordmysterium som letar sig 60 år tillbaks i tiden och engagerar dem båda på ett privat plan.

”Tyskungen” har en hyfsat hållbar intrig med ett gammalt mysterium med nazistiska medaljer och norsk motståndsrörelse som historisk fond. Alltid tacksamt kusligt. Dock är själva deckarmomentet i denna bok av sekundärt intresse för mig. Det känns mer som något som pågår bredvid, men som inte känns absolut nödvändigt för bokens existens. Däremot är relationerna det. Erika och hennes man bygger sitt liv och sin framtid – samtidigt som de blickar bakåt försöker förstå sin härkomst och sig själva.
Polisstationens mansgrisiga chef Mellberg blir tvingad att ta hand om en hund och via en häpnadsväckande – men mycket trovärdig – kedja med händelser befinner han sig på BB som en lesbisk födande kvinnas enda hjälp, och han älskar det.
Och Bertil på polisstationen var en gång far till ett barn i ett par dagar, innan barnet dog. Efter det har han varit en far utan barn, men sökande. I brist på bättre spelar han i stället golf.

Det är hjärtevärmande, trovärdiga och äkta personer som befolkar boken och som skänker den läsvärde och framåtrörelse. Ett fantastiskt mysterium hade man till och med kunnat skippa för min del.

Katarina Ewerlöv är kusligt duktig på att som kvinnlig inläsare, på ett trovärdigt sätt, läsa manliga repliker – utan att för den skull låta som en man. Det är hur hon gör sin röst skrovlig på något vis. Imponerande. Katarina Ewerlöv är imponerande duktig – men faller allt för ofta för frestelsen att visa upp det. Hon vill gestalta och sjunga och gasta och läsa med inlevelse. Och jag är kategoriskt emot det i ljudböcker. Inläsaren ska förmedla texten på ett sådant sätt att lyssnaren får skapa sina egna intryck på samma sätt som när man läser en bok. När en inläsare gestaltar har denne ställt sig i vägen mellan boken och läsaren. Och då är det inte uppläst bok – då är det radioteater

I Tystnadens historia ger Peter Englund oss ett hi.. Visa hela

I Tystnadens historia ger Peter Englund oss ett historiskt perspektiv på det moderna, kapitalistiska konsumtionssamhället. Det har inte alltid varit så att profit ska maximeras och produktion effektiviseras till varje pris. I olika essäer berättar han ur mer eller mindre relevanta perspektiv om hur olika fenomen och produkter uppstått och vilken betydelse de fått. Hur tyst var det förr, vilken var den första finansbubblan som sprack, hur skapades McDonalds och snabbmatens koncept, vem uppfann massagestaven - gemet - post-it-lappen - skruvmejseln - och hur påverkade allt detta vårt samhälle? Vilka saker uppfanns för att fylla ett uttalat behov och vilka behov skapade man för att sälja saker som råkat uppfinnas?

Peter Englunds essäsamling är fascinerande och ger mig åter känslan av att denne akademiledamot ger oss insikten om varför kunskap om historia är så viktig. Exempelvis sa att vi inte var 20e år lägger alla våra pengar i bostäder, tändsticker, tulpaner eller IT - vars like aldrig skådats förr och därför lyder helt nya ekonomiska regler. Det gör de inte.
Historien är dömd att upprepa sig.

Magnus Roosmann har både fungerat som Peter Englunds medarbetare i utformandet av denna bok och läst in den som ljudbok. Och detta gjorde han bra.

JFK har precis blivit mördad och nyheten basuneras.. Visa hela

JFK har precis blivit mördad och nyheten basuneras ut över världen. Precis som så många andra stannar journalisten Peter Miller till i sin bil och lyssnar på radiomeddelandet. Detta gör också att han blir försenad och råkar se ambulanser komma körande. Förseningen som JFK orsakar och Peters journalistinstinkter sätter igång en kedja av händelser som ändrar historiens gång. Ambulanserna skulle hämta upp en gammal jude som tagit livet av sig. Juden hade en dagbok där han berättade om sin tid i förintelseläger i Riga och den fasansfulla kommendanten Edward Roschmann. Saker som kommer fram i dagboken får Peter att börja söka efter kommendanten och han får - när han börjar dra i motvilliga trådar - fram en hel härva av intriger, korumption och den nazistiska efterkrigsorganisationen Odessas planer på att förgöra den nyfödda nationen Israel.

Täcknamn Odessa är ingen dokumentär bok. Däremot är den starkt inspirerad av verkligheten. Organisationen Odessa, som hjälpte höga SS-officerare att fly till Sydamerika i andra världskrigets slutskede, fanns verkligen. Och Simon Wiesenthal - som gick under namnet "Nazistjägaren" - var i högsta grad en verklig person som fortsatte jaga dessa rymlingar ändra fram till sin död 2005.
Är man insatt i förintelsen kan man hitta många sakfel i Forsyths bok och bokens historia kan bitvis kännas både otrolig och felriktad. Bland annat har jag svårt för att alla ifrågasätter huvudpersonens motiv att söka upp kommendanten. Det räckte inte att denne på ytterst plågsamma sätt hade ihjäl tiotusentals judar - det måste helt enkelt finnas ett annat motiv till varför en arisk tysk - 20 år senare - åker och besöker några arkiv runt om i Tyskland för att hitta information. Och, ja, det fanns ett annat motiv. Men det irriterar mig att det var tvunget att finnas - och att det föreföll nödvändigt för bokens karaktärer OCH författaren.
Samtidigt är det just detta som är det mest intressanta med boken. Täcknamn Odessa skrevs på tidigt 70-tal och den allmänt rådande stämningen i Tyskland var fortfarande att hålla händerna för öronen och skrika "LALALALALA", så fort någon börjar prata om judarna och förintelsen. Boken utspelar sig 1963 - bara 18 år efter krigsslutet - och den allmänna attityden är att det var SÅÅ länge sedan och att allt borde få vara begravt nu. Det intryck jag fick när jag läste boken var att det Tyska folket 18 år efter krigsslutet ansåg förintelsen ligga längre bak i tiden än vad jag i Sverige - 65 år efter förintelsen - tycker att den gör. Och DET är intressant. Forsyth tar upp detta ämne - det motstånd som hans huvudperson stöter på när han börjar rota och den attityd som finns i Tyskland vid den tiden. Vidare säger journalistens redaktör att ingen kommer att vara intresserad av att läsa en historia om förintade judar, då alla fortfarande går och bär på en känsla av kollektiv skuld för det som hänt.
Forsyth går starkt på den linjen, vilket är en mycket intressant aspekt. Dock tycker jag att han själv gör sig skyldig till precis samma sak när han inte tycker att det räcker som motiv att alla dessa judar plågades och dog för att man ska engagera sig i huvudpersonens slutscen. Det MÅSTE finnas ett annat, djupare och mer personligt motiv, för att vi ska känna med honom och hans sak. Som om Forsyth är rädd att ingen vill läsa hans bok om han fokuserar allt för mycket på judarna. För att citera huvudpersonen när han konfronterar sin nemesis: "Jag tycker visserligen synd om judarna men[...]"

Nils Erik Ödman var inläsare av denna bok och det märks mycket tydligt att den lästes in på den tiden boken var nyutkommen, 1973. Han låter som en kommentatorsröst till gamla journalfilmer eller som en revisor i en gammalt Svenskt drama. På ett sätt charmigt, men det fick en bok som balanserar på randen att vara föråldrad till att kännas uråldrig.

Boken utspelar sig på Danskt centrum för infomrati.. Visa hela

Boken utspelar sig på Danskt centrum för infomration omfolkmord - en liten arbetsplats med internationellt anseende. Iben är nyss hemkommen från ett gisslandrama i Afrika och Malene kämpar med sig gikt - de är bästa vänner. Men på kontoret har vi även den lite äldre Camilla och den nyligen anställde sekreteraren Anne-Lise.
Anne-Lise försöker på alla sätt komma med i gemenskapen men ignoreras. Det kanske inte är med direkt avsikt till en början, men när Anne-Lise tar illa vid sig och till slut säger till om det - då börjar riktig mobbning.

Denna bok andas stor kännedom om och insikter i förintelsens processer. Och inte bara Förintelsen, utan alla folkmord under 1900-talet. Att spegla dessa i det lilla kontorslandskapet är ett genialiskt drag som visar oss att förintelsens processer inte behöver handla om fysisk slakt av människor. Förintelsens processer handlar om att förändra en människas syn på sig själv och sin omgivning så att denna i stort sett förintar sig själv. Detta är en mycket välskriven och insiktsfull bok som tyvärr drar den dramaturgiska penseln ett par varv för mycket - vilket fråntar den intressanta huvudidén sin styrka.

Den tredje boken i serien om Otariklanen börjar nä.. Visa hela

Den tredje boken i serien om Otariklanen börjar när Shigeru och Kaede har intagit Maruyama och blivit lyckligt gifta. Detta har skett mot bättre vetande då starka krafter hellre hade sett att detta inte blivit av. Krigsherren Arai som dels blivit förolämpad av att Shigeru gick under jorden i stället för att ansluta sig till honom och dels inte blev tillfrågad om tillstånd för giftermål vill nu krossa de båda. Shigerus farbröder sitter fortfarande - och olagligt - som Otoriklanens herrar och vill gärna se Shigero död då han är ett stort hot.
Vidare har Shigeru en dödsdom från Släktet hängande över sig, då han valde att lämna dom. Sist men inte minst vill en adelsman, som hjälpte Kaede när hon hade det svårt - och tog för givet att de var trolovade, krossa dem båda för Kaedes svek. Läget är sådant att de antingen måste besegra alla sina fiender, och bli härskare över de tre rikena, eller förintas.

Boken - som egentligen skulle vara den sista i en trilogi - håller de tidigare böckernas stil nästan hela vägen ut. En ny intressant komponent introduceras genom de så kallade Främlingarna. Dessa har vit hud och säljer Eldvapen. Främlingarna får symbolisera den nya tiden där släktets mystiska magi bleknar och försvagas och Främlingarnas teknologi blir starkare och mer attraktiv. Slutet av tredje boken känns lite rumphugget och förefaller mest vara ett upplägg till de två följande böckerna.

Shanti Rooney läser även in den tredje boken i serien och gör det - om inte bra, så tillfredsställande.