"Vad mina ögon sett" är Magda Eggens gripande berä.. Visa hela

"Vad mina ögon sett" är Magda Eggens gripande berättelse om sina uppväxtår under andra världskriget och hennes upplevelser i förintelselägren. Tillsammans med sin syster Eva var Magda den enda ur familjen som överlevde och hennes dokument är skrämmande. Då författaren fördes till lägret var hon i tonåren och jag upplever att hon skriver (i första hand) för ungdomar. Hennes språk är smärtsamt enkelt men talar direkt till läsaren. Det finns spår av sentimentalitet i hennes historia. Speciellt när hon talar om de år hon förlorat och hennes familj. Men eftersom detta är en sann historia blir sentimentaliteten aldrig påklistrad utan känns trovärdig. Jag kan varmt rekommendera denna författare.

"Jag vill skrika men det kommer inte ett ljud ur min strupe. Någon drar in mig någonstans, en kvinna med en rakmaskin i handen. Hon tvingar ner mig på en pall och jag känner något kallt mot mitt huvud. Jag ser mitt långa hår falla runt omkring mig på golvet. Kylan kryper in i mig. Jag skakar i hela kroppen, men hon som rakar mig ska inte få se det ! När hon är färdig reser jag mig och säger: Tack."

Isaksson skriver en svidande samling med filmbetra.. Visa hela

Isaksson skriver en svidande samling med filmbetraktelser. Han avhandlar populistiska filmer som "Forrest Gump", "Saving meninge Ryan", "Schindlers list" med många fler. Elakt och klarsynt viner Isakssons röda piska över cineasternas ryggar. Tyvärr är kritiken så färgad av författarens socialistiska inställning att jag tappade smaken efter bara en femtedel av boken. Jag tycker om ärliga och skarpa iakttagelser av politiska fenomen, men jag ogillar att bli skriven på näsan. Vad jag ogillar ännu mer är när besk kritik nästan börjar gränsa till bitterhet. Som när författaren avhandlar filmen "Muriels bröllop";

"På film kan en flicka som Muriel få tag på en blond olympiasimmare med utseende som en grekisk gud och på något sätt (som inte framgår av filmens handling) nästan bli älskad av honom. Vad mera är, på film kan en tös som Muriel, sedan hon väl blivit lägrad av detta praktfulla avelsdjur bli den som stiger av förhållandet med nyvunnen självkänsla och istället ägnar sig åt att ta hand om sin klämmiga men förlamade väninna"
- jaha? Så i verkligheten kan en medelmåttig kvinna inte dumpa en snygg kille? Vidare fortsätter författaren i samma bittra stil;
"Och skönhetens fördel håller i sig livet ut: det är vetenskapligt dokumenterat att vackra människor både hålles för mera intressanta och begåvade och därtill faktiskt presterar bättre i intelligenstest. De når i förhållande till sitt utgångsläge mer framskjutna positioner i samhället än fula personer, och söker i mindre utsträckning läkare för nervösa åkommor."
Vart får människan allt ifrån? Isaksson tar upp exempel på den idealiserade skönheten som Marilyn Monroe vs politikern Marit Paulsen. Jag finner jämförelsen rätt löjlig men också tveksam eftersom Monroe trots allt opererade sig för att passa det amerikanska idealet. Just denna recension gjorde mig illa till mods. Men också andra delar av denna samlingen visar en väldigt dryg människosyn. Recensionerna är dock oerhört välskrivna men brister totallt i attityd. Även om jag håller med om omdömet i nästan alla recensioner upplever jag författaren vara en besserwisser som påtvingar sin läsare politiska åsikter istället för att komma med övertygande argument och låta åsikterna växa fram naturligt. Jag ger denna samling en trea i betyg.

Miss Marples väninna blir under en tågfärd från Lo.. Visa hela

Miss Marples väninna blir under en tågfärd från London vittne till ett strypmord. Polisen väljer att ignorera den virriga tantens skröneaktiga historia, men Miss Marple skickar sin hjälpreda Miss Eyelesbarrow till trakten där liket måste kastats ut från tåget. Lucy Eyelesbarrow tar jobb som allt i allo hos familjen Crackenthorpe där husets karlar en efter en blir förälskade i henne. Lucy lyckas hitta liket i ladan och samtidigt röra runt en del i det Crackenthorpska huset innan Miss Marple listar ut vem mördaren är.

Jag tycker om personkaraktärerna i denna bok som är gammaldags och ett typexempel för Christies mordgåtor i herrgårdsmiljö. Tyvärr är intrigen ganska fattigt uppbyggd och personkaraktärerna blir stelare och stelare ju längre berättelsen fortgår. När Marples väninna slutligen pekar ut mördaren är jag uttråkad så till den milda grad att jag faktiskt inte bryr mig om VARFÖR Miss Marple gör sina slutledningar. Därför blir mitt betyg inte högre än en tvåa.

Sven Stolpe presenterar en lättläst men faktaspäck.. Visa hela

Sven Stolpe presenterar en lättläst men faktaspäckad bok om Sveriges största författare (fram till mitten av 90-talet ungefär). Tonen är lättsam på gränsen till arrogant men porträtten är ändå intressanta och givande att ta del av. Tyvärr känns det som Stolpe betonar författarnas liv och leverne mer än deras alster.

Jag har förståelse för detta perspektiv till viss del, men känner ändå att Stolpe missar det viktigaste när man diskuterar författare - nämligen innehållet i det de skriver. Men trots allt kände jag att samlingen gav mig mycket. Jag upptäckte brister i min allmänkunskap och fick till livs stundtals dråpliga porträtt av författarna, å andra sidan var det just därför betyget inte blev högre än en trea.

Poirot har pensionerats men tar fortfarande fall s.. Visa hela

Poirot har pensionerats men tar fortfarande fall som han tycker är tillräckligt intressanta. Så kommer hans goda vän och högra hand Hastings hem från Argentina. Det är som upplagt för ett mord i Poirots smak. En morgon anländer ett brev från en galning som kallar sig ABC mördaren. Den undertecknade börjar sedan mörda i vitt skilda människor i England i bokstavsordning. Poirot samlar de närmaste sörjande runt sig och börjar söka efter mördaren

Klassisk deckare som dock inte faller mig riktigt i smaken. Den känns lite för påtaglig på något sätt. En rolig detalj är dock att i början av boken diskuterar Poirot sitt "önskemord" som faktiskt är identiskt med det i "korten på bordet". "Abc morden" är ingen höjdare dock därför ger jag den bara en tvåa.

Herr Muffin har levt en härligt liv tillsammans me.. Visa hela

Herr Muffin har levt en härligt liv tillsammans med sin kloka fru och sina sju underbara ungar. Nu är barnen utflugna och hans fru är död. En onsdag börjar Herr Muffin få ont i magen. Han hittar små kärleksbrev i sin brevlåda där det står att döden inte är något farligt och att himlen är en rätt skön plats att leva på. Herr Muffin begrundar sitt liv och gör sig redo för den sista färden......

Recensenten gör en snabbvisit på Lunds bokhandel och hittar denna underbara lilla bok. Hon tänker egentligen bara bläddra igenom boken men fastnar redan på första sidan. Tio minuter senare inser hon att hon läst en av de bästa barnböcker om döden som någonsin skrivits. Bokhandlaren är mindre glad när hon pilar iväg - utan att köpt boken....
"Adjö Herr Muffin" är en tidlös saga om ett älskat marsvin som blir gammalt och sjukt. Ulf Nilsson har behandlat ämnet finstämt och känslosamt. Alla barn som har haft ett djur kan känna igen sig i beskrivningen av sorg och slutligt accepterande av bortgång. Anna- Clara Tidholm har gjort de vackra illustrationerna och Ulf Nilsson är kanske mest känd för sina böcker om Lilla syster kanin (makalöst underbara). Denna bok får utan tvekan en femma. Den fyller ett behov och den gör det bra.

Adolf Eichmann spelade en nyckelroll i "den slutgi.. Visa hela

Adolf Eichmann spelade en nyckelroll i "den slutgiltiga lösningen" av judefrågan. Han var protokollförare vid Wanaseekonferansen och hade hand om deporteringarna av judar till dödslägren. Efter krigsslutet flydde Eichmann till Argentina där han förde en ganska bekymmerlös tillvaro fram till år 1960 då han tillfångatogs av Mossad (israeliska agenter) och fördes till Israel för rättegång. Rättegången mot Eichmann aktualiserade förintelsens historiska värde och blev mycket omskriven.

David Cesarinis biografi är en tegelsten, men den blir aldrig tråkig eller torr i sitt utförande. Nyktert och klart går Cesarini genom Eichmanns fruktansvärda karriär och låter på så sätt läsaren följa förintelsen från "start" till "mål".
Detta intima tillvägagångsätt ger läsaren en god möjlighet att greppa de abstrakta siffrorna, sex miljoner judar - på ett nytt vis. Det oerhörda dådet blir mer fruktansvärt när siffrorna adderas ihop, långsamt, men obevekligt.

Cecarinis framställning är objektiv och sällan agressiv. Vid de tillfällen då han ifrågasätter Eichmanns yttranden hänvisar han tydligt till fakta. Boken ger en insiktsfull och genomarbetad bild av Adolf Eichmanns liv och leverne.

Överhuvudtaget låter författaren läsaren fatta det moraliska omdömet, vilket jag uppskattar. Vidare är språk, stil och utförande av mycket hög kvalité, varför jag varmt kan rekommendera boken till andra som intresserar sig för förintelsen. Boken får en stark fyra i betyg.

Kallifatides låter den grekiska mytologin möta sam.. Visa hela

Kallifatides låter den grekiska mytologin möta samtiden. Hans rastlösa balansgång mellan Sverige och Grekland löper paralellt med berättelserna om grekerna och deras mytomspunna värld. Med ett enkelt och lättfattligt språk guidar författaren sin läsare genom sitt liv och käraktärernas liv i sagan.

Det samlade intrycket av denna bok är att Kallifatides borde ha struntat i försöken att återge de mytologiska berättelserna och istället inrktat sig mot det som faktiskt fångar läsaren från första sidan, nämligen samtiden och författarens egna liv. Kallifatides medkännande ton och gripande begrundande av sitt liv som främling i sina länder, sin relation till släkten och sin ensamhet är underbara. De mytologiska berättelserna avhandlas alldeles för snabbt och likgiltigt. Boken får en trea av mig, för att den är läsvärd. Det är dock ingen bok som dröjer sig kvar i läsarens medvetande.

Ett urval av de fränaste av Skugges feministiska p.. Visa hela

Ett urval av de fränaste av Skugges feministiska pamfletter. Det är grymt, det är coolt och det är kul! Skugge blottar sina svagheter och blottlägger samhällets på en och samma gång. På det sättet blir texterna djuplodande och lättare att ta till sig. Samtidigt är detta provoaktiva texter som lätt kan uppfattas som kränkande för de som känner sig negativt berörda. Skugge lämnar ingen oberörd, hon tar barnets ställning och kräver villkorlös kärlek för alla små.

Man kan diskutera hur logiska hennes krönikor är. De kan vara knivskarpa men samtidigt vara såpass subjektiva att det Skugge propagandar för, inte känns genomförbart. Innan man börjar ta ställning mot de tjejer som viker ut sig, måste man motivera om man tar ställning mot utvik i generell mening (både rörande kvinnor och män), eller om man gör det mot kvinnor enbart. Här missar Skugge en poäng som löper som en röd tråd genom hela samlingen. Om man inte är konsekvent när det gäller detta - uteblir den seriösa effekten. Jag är inte negativ till utvik, vare sig det gäller män eller kvinnor. Att blotta sig själsligt (som Skugge gör) eller blotta sig kroppsligt är för mig sak samma. För mig handlar det om motiveringen till VARFÖR man gör det. Enligt min mening ska kvinnor få klä sig, sminka sig och uppträda exakt som de vill. Det är konsekvenserna praktiskt som måste ändras. En man har inte rätt att kalla en kvinna för *** - hur hon än klär sig. Jag tycker det är okej.
Trots dessa ordklyverier och funderingar tycker jag att Skugge behärskar språk och stil utmärkt. Hon väcker funderingar och manar fram tusen olika känslor. Detta är utmärkande för en bra författare och jag ger henne därför en femma i betyg. Skugge rockar!!!

Albert Speer var Hitlers personliga arkitekt. Mång.. Visa hela

Albert Speer var Hitlers personliga arkitekt. Många har menat att Speers och Hitlers relation nästan var erotiskt präglad och att deras sammansvetsade vänskap var den enda form av kärlek, någon av dem skulle uppleva (vilket Speer mycket riktigt bekräftar). Genom denna relation får läsaren en annorlunda och mångbottnad bild av Tysklands diktator. Det unika bandet till Hitler kom att prägla Speers hela liv, från utnämningen till rustningsminister, till det långa fängelsestraffet i Spandau, och återstoden av hans liv som författare till tre verk om nazisttiden. Speers bejakande av sin skuld, hans ånger och desperata lögner (både för sig själv och andra) skulle aldrig helt verifieras och därigenom lyckades Speer aldrig riktigt finna frid. Skulden lämnade honom aldrig. Journalisten Gitta Sereny har genom åren haft personliga samtal med Speer och hans familj, samt gamla arbets och partikamrater och slutligen de själavårdare Speer skapade förtroliga förhållande med under slutet av sitt liv. Sereny har skapat enligt min mening, ett unikt porträtt av en ganska vanlig men olycklig man som dukade under för den totala ondskan. Det mest facinerande med Speer är hans förnekelse av vetskapen om förintelsen av judarna, kontra hans ansvarstagande av den kollektiva tyska skulden.

Biografier är inte min grej. Oftast får man ta del av partiska redogörelser som framställer författaren eller händelseförloppet som denne önskade det vara. Serenys biografier ("Ohörda rop", "Vid avgrunden" samt "Albert Speer och sanningen") utgör undantag från denna regel. Sereny skriver objektivt och försöker varken fria eller fälla. Istället skapar hon en så nyanserad bild av sanningen som möjligt. "Albert Speer och sanningen" är ingen enkel bok att läsa. Den kräver mycket av sin läsare, både emotionellt och intellektuellt. Jag tycker att denna bok är väl värd att läsas, inte minst för Serenys högklassiga behandling av källmaterialet. Jag ger denna bok en stark fyra.

Så obarmhärtigt naket skriver den polska poeten Wi.. Visa hela

Så obarmhärtigt naket skriver den polska poeten Wislawa Szymborska att man förstår varför hon fick nobelpriset. De som pratar om att nobelpriset endast ges till pretantiösa författare som skriver för eliten kan ta sig i brasan. Aldrig har jag väl läst någon författare som verkar så obegränsad. Med så få ord, lyckas hon ändå säga så mycket. Ofantligt vackert, hennes ord fick min själ att lyfta.

"Världen kunde vi en gång utantill:
- så liten att den rymdes i ett famntag,
så lätt att den kunde beskrivas med ett leende,
så enkel som ekot av de gamla sanningarna i en bön.

Historien har inte hälsat oss med segerfanfarer:
- smutsig sand strödde den i våra ögon.
Framför oss, långa och blinda vägar,
förgiftade brunnar, bittert bröd.

Vårt krigsbyte fick bli kunskapen om världen:
- så stor att den ryms i ett famntag,
så tung att den kan beskrivas med ett leende
så underbar som ekot av de gamla sanningarna i en bön."

Byborna pratar om Sextonåriga Graces husbonde. Det.. Visa hela

Byborna pratar om Sextonåriga Graces husbonde. Det sägs att han har ett förhållande med den lite äldre tjänarinnan i huset. När paret blir mördade faller misstankarna på Grace som flytt landet tillsammans med gårdens dräng. Bara ett dygn efter att Grace flytt lyckas polisen spåra paret. Drängen döms till döden, och Grace till livstidsfängelse. Fallet väcker mycket uppmärksamhet. Grace beskrivs som en beräknande och kallblodig mördare alternativt ett oskyldigt litet lamm som blivit orättvist anklagad. Det är svårt att få en distans till den vackra flickan. Detta blir Dr Simon Jordan medveten om när han skickas till fängelset för att analysera Grace psykologiskt. Grace har två sidor och varje gång Jordan börjar närma sig ett slutligt konstanterande - förändras hans syn på henne och han börjar bli förälskad....

Historien om Grace är sann. Margaret Atwood har baserat denna bok på fakta kring målet som avgjordes på 1800-talet. Det märks att författaren verkligen blivit facinerad av flickans öde. Boken är ett försök att berätta Graces historia, oberoende hennes faktiska skuld i sammanhanget. Historien påminner mig om Maj-Gull Axelssons "Den jag aldrig var" som också handlar om en kvinna som sitter fängslad för ett mord vi inte helt vet om hon är skyldig till. Men Axelssons historia har tyngd, trots sin komplexitet. "Alias Grace" är faktiskt ganska tråkig. Som ett tidsdokument kan boken möjligtvis vara av intresse, liksom för personporträtten som, alltid när Atwood skriver, är väldigt djupbottnade. Men tristessen var ändå omöjlig att undkomma. Jag kom på mig själv att kolla vilken sida jag var på, och hur många jag hade kvar - mer än en gång. Det är långt ifrån ett bra betyg, varför jag ger boken en tvåa.

Sju åriga Alice har en fantasi i överflöd. En tråk.. Visa hela

Sju åriga Alice har en fantasi i överflöd. En tråkig eftermiddag stressar en vit kanin förbi henne och leder henne rakt in i ett förvirrande äventyr i Underlandets upp och nervända värld, där inget är som det ser ut. Alice möter gestalter ur välkända dikter, sagor och verser i en charmig röra.

För den bästa läsupplevelsen bör man vara hemmastad i engelska barnkammarlitteratur. Ju mer man känner igen destå roligare blir nonsensverserna. Jag läste aldrig "Alice i Underlandet" som liten, men älskade den charmiga disneyfilmen baserad på samma historia. Det som drar ner betyget på denna berättelse (jag har valt att recensera de två böckerna, Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet i samma recension) är framför allt dess medelmåttiga språk. Den surrealistiska stämningen i böckerna känns dock realistisk, det känns faktiskt som om man hamnat i en dröm! Ett plus i kanten är också orginalillustrationerna av John Tenniel, som är mest känd för sina elaka karikatyrer. Alice i Underlandet är en klassiker som håller måttet även idag. Den får en treaplus i betyg.

"Följ ditt hjärta", "om du vill något väldigt myck.. Visa hela

"Följ ditt hjärta", "om du vill något väldigt mycket - samverkar hela universum för att du ska få ditt livsöde uppfyllt". Santiago är en herdepojke som följer sina drömmar. Han har med sin fars välsignelse avslutat sina präststudier för att se sig om i världen. Genom sina drömmar leds han längre och längre bort från sin trygga hemtrakt.

På sätt och vis en harlequinroman i litterär förpackning. Författaren skriver ibland som om hans läsare har fått en kortslutning i lillhjärnan. Det fanns stunder då jag bara ville kasta boken ifrån mig och yla, "jag hajar Coelho! Jag har förstått! Du behöver inte ta om det en gång till - faktum är att om du tar om det en gång till så hamnar jag på hispan!"
Så varför ett så högt betyg som två?
Kanske för att den här boken påverkat så många människor? Kanske för att den trots sin övertydlighet och sina moraliska pekpinnar faktiskt funnit sin väg till många läsares hjärtan. Rent historiemässigt tycker jag inte heller att "Alkemisten" är så fasligt dålig. Berättelsen flyter bra och innehåller sagans alla symboliska komponenter. Det är kanske framför allt dialogerna som mina automatiska kräkreflexer går igång på. Objektivt kan jag alltså säga att denna bok säkert kan ge mycket till en öppen människa som inte är genomsyrad av cynism, mig gav den bara sura uppstötningar.

Helt hysterisk bok om en helt hysterisk familj. "M.. Visa hela

Helt hysterisk bok om en helt hysterisk familj. "Mamma, pappa, barn" i all ära, men efter ett besök hos familjen Drummond kommer din syn på familjen, som begrepp, aldrig bli densamma igen. Här har mamma Drummond aids efter en skjutgalen kväll då hennes exman försökte mörda hennes son (som hade haft en affär med pappa Drummonds nya hustru) och lillasyster är astronat och satsar på att ha tyngdlöst sex. Vidare reser familjen Drummond halva Amerika runt med smuggelgods och har vänskapliga relationer med maffian. Några ytterliga ingredienser som bör nämnas i sammanhanget är magisk healing, försäljning av spädbarn, solsveda, kungligt DNA samt springnotor i mass. Efter den här boken kommer du aldrig klaga på släkten igen.....

Svårrecenserad bok som är speedad till max. Jag kan inte riktigt förklara varför boken inte engagerade mig, men faktum kvarstår, även om personkaraktärerna stundtals glimmrade till, var det genomgripande intrycket ett kaos där ironin fick sådan framträdande plats att den tenderade förlora sig i sig själv. Det finns riktiga guldkorn i denna historia och den är värd att läsas enkom för dem. Men som helhet kan jag inte ge boken mer än en treaplus.

"Allt du trodde att du visste, men som faktiskt är.. Visa hela

"Allt du trodde att du visste, men som faktiskt är alldeles FEL!", är Ulf Ivar Nilssons lilla avslöjande bok om några av våra vanligaste myter. Författaren berättar vad kända skådespelare/författare/artister egentligen heter, om ordspråksmissar, (ont krut förgås inte så lätt - fel...ogräs) och mycket annat. Det är en perfekt hemlighusbok att läsa och förundras över.

Tyvärr finns inga källor för Nilssons påstående, vilket jag blir mycket irriterad över. Även om det inte är någon jätteseriös bok, gör akademikern i mig uppror. Jag vill gärna kunna kolla upp påståenden som reviderar den uppfattning jag har om tillvaron. Detta finns det ingen möjlighet till, då författaren ger knapphänta källhänvisningar, eller inga alls. Av den orsaken kan jag inte ge denna bok mer än en tvåa i betyg. Den är rolig, men känns tvivelaktig.

Tachimbrodes släkt och bykrönika tar sin början i.. Visa hela

Tachimbrodes släkt och bykrönika tar sin början i en tragisk flodolycka och ett flicke barn som överlever. Många generationer senare utplånas hela byn av nazisterna. Jonathan Safran Foer kommer till Ukraina för att söka efter "Augustine", som räddade hans morfar. Som tolk har Safran den nittonårige Alex Perchov, som lärt sig all den engelska han kan, från en urgammal synonymbok i engelska. Med på färden är också Alex halvblinda farfar som kör, samt dennes övererotiska blindhynda Sammy Davis Jr, Jr. Alex berättar om resan på en gripande och lustig engelska paralellt som vi genom Safran lär känna byns historia.

Den här romanen är ett bländande mästerverk. Jag skulle vilja citera hela boken för att övertyga er. Alla borde få njuta av denna sveklöst :) underbara bok. Den är poetisk, rolig, spännande, gripande men samtidigt väldigt lättläst. Den är helt enkelt, en bok utan slut.

"Yankel gjorde allt han kunde för att Brod inte skulle känna sig som en främling, för att hon inte skulle tänka på deras åldersskillnad eller könsskillnad. Han lämnade dörren öppen när han kissade (och satt alltid ner, och torkade sig alltid efteråt) och spillde ibland vatten på sina byxor och sade: titta det händer mig också, omedveten om att det var Brod som spillde vatten på sina byxor för att trösta honom"

"Hjälp", sa han på samma gång som Sammy Davis Jr, Jr roterade för att göra en sextionia. Under tiden av allt det här var farfar fortfarande på väg tillbaka från sin vila. "Han tycker inte om henne", sa jag till honom. "Jo det gör han" sa farfar och det var allt. "Sammy Davis Jr, Jr!" sa jag, "sitt" och vet ni vad? Hon satte sig på hjälten - i sextionio ställning."

En lustig unge är hon, den där Anette. Skolan klar.. Visa hela

En lustig unge är hon, den där Anette. Skolan klarar inte riktigt av henne. Det gick fel redan från första dagen. Ingen brydde sig om ta reda på elevernas bakgrund och Anettes fobier som hade högst verklig förankring viftades bort med en axelryckning. Så gick det som det gick. Anette kommer på kant med hela skolan och hon får skulden för allt dåligt som sker i klassen.
Egentligen börjar Anettes mörka historia när hennes tvillingsyster blir sjuk i cancer. Samma vecka som lilla Katrin dör, omkommer också storebror Jörgen i en bilolycka. Efter det vägrar Anette att prata. Det blir inte lättare av att hennes fröken inte har ett hum om hur man behandlar en sargad liten sjuåring. Vi får följa Anette och hennes pappa fram till det ödersdigra möte med skolan då allting går så fel. Det är en beklämmande men uppriktig historia omöjlig att inte bli berörd av.

Bra men jobbig historia att läsa. Böckerna om Anette är inga barn eller ungdomsböcker. Iallafall inte i första hand. Pohl berättar samhällskritiskt om dagens skola. Precis som i "Vem kan hjälpa Anette" har skolpersonalen avpersonifierats genom att alla har namn som börjar på en och samma bokstav. I detta fallet "I". Båda böckerna om Anette är mycket bra men når ändå inte riktigt upp till betyg fem stjärnor.

Efter tre år har Shadow suttit av sin tid i fängel.. Visa hela

Efter tre år har Shadow suttit av sin tid i fängelse och ska bege sig hem till sin älskade hustru Laura. Ungefär samtidigt med frigivningen dör Laura i en tragisk bilolycka och Shadow förlorar meningen med livet. Ofokuserad åker han hem för att förbereda begravningen. Han stöter på en underlig man som kallar sig Wednesday och blir "anställd" av denne. Hans bekantskap med Wednesday leder till en mängd andra skumma kontakter och snart inser Shadow att det land som han känner är husrum för mer eller mindre övergivna gudar. En storm är i antågande och kriget mellan de forna gudarna och dagens moderna kommer snart börja.

Intressant berättelse idémässigt som innehåller ett gripande språk som gör historien spännande. Tyvärr tycker jag att "Amerikanska gudar" är en ytterst splittrad bok som aldrig lyckades fånga min uppmärksamhet längre än några minuter i taget. Shadow och de andra karaktärerna är tunna och ganska okomplicerade. Tillvägagångsättet att beskriva karaktärerna liknar på många sätt Stephen Kings, men saknar hans psykologiska känsla och blir ganska platta. Förhållandet mellan Laura och Shadow är intressant, men aldrig så mycket att det känns som man verkligen känner dem. Därför blir jag inte särskilt berörd och det är orsaken till mitt låga betyg av boken. Den är alltså kvalitativt bra, men inte särskilt givande - iallafall inte för mig.

Specialläraren Hayden får denna gång ta hand om fy.. Visa hela

Specialläraren Hayden får denna gång ta hand om fyra helt olika barn/ungdomar, som förenas i en klass för att de är annorlunda de normala eleverna i skolan. Cludia är tolv år och gravid, Tomasho är en agressiv tioåring som inte vill tillåta någon tycka om honom. När han var liten såg han sin pappa dödas och nu skapar han fantasier där pappan ingår för att skydda sig själv, Lori är sju år och kan inte lära sig läsa efter misshandel då hon var liten, hennes kamp är engagerande och hopplös. Slutligen det drömmande barnet Boo som är autistisk och nästan omöjlig att nå fram till.

Hayden har skrivit en varm bok om dessa tre ungar och hennes kamp för att ge dem bra undervisning och ett bra liv. Hon blottlägger både sig själv och ungarna på många sätt. Boken är vacker men samtidigt frusterande då man upplever att samhället inte är skapat för att ta hand om sådana här barn på ett bra sätt. Mycket fin bok.

Logik och tro har alltid varit motsatspar inom kyr.. Visa hela

Logik och tro har alltid varit motsatspar inom kyrkan. Den katolska kyrkan har dessutom många våldshandlingar på sitt samvete och i denna Dan Browns första bok om Robert Langdon anspelar han på denna spänning mellan vetenskapen och kyrkan. Den gamla påven har nyss dött och påvevalet är in antågande när en välkänd vetenskapsman hittas brutalt mördad med "illuminate" inbränt i bröstet. Denna Leonardo Varda hade nyligen gjort en fantastisk upptäckt. En upptäckt som bevisar att Gud är inblandad i skapelseögonblicket. Robert Langdon dras in i fallet och hans skarpsinniga hjärna är snart den enda som står mellan Roms förintelse och kyrkans totala maktlöshet.

Urlöjligt. I ljuset av denna bok sjönk mitt betyg på Da Vincikoden (femma) med två steg till treaplus och denna svulstiga historia når knappt upp till en tvåa. Jag blev besviken! Den dramatiska stilen som jag föll för när jag läste Da Vincikoden blev här melodramatiskt fånig. Personkaraktärerna känns platta, historien överdriven och plastig och dialogerna stundtals skrattretande. En bok som får mig himla med ögonen efter var och varannan mening är inte direkt någon höjdare.
Upplösningen är som ett jättelikt fyverkeri där otroliga (i ordets otroligaste mening) avlöser varandra men utan att egentligen påverka läsaren. Att kalla denna bok för publikfrieri vore en underdrift....

Kommerisell smörja!

Anne Frank och hennes familj är holländska judar... Visa hela

Anne Frank och hennes familj är holländska judar. De tvingas gå under jorden när nazisterna ockuperar Holland. Tack vare goda vänner får familjen bo i en våning ovanför ett kontor. Anne Frank skrev dagbok i flera år. Hon skildrar livet i gömstället och hur hon som tonåring påverkas av att inte kunna röra sig fritt. Den sista anteckningen i boken andas tro och förhoppningar. Britterna är inte långt ifrån Holland och utsikterna att bli fria är inte längre otänkbara. Bara några dagar senare förråddes Annes familj och överlämnades till Gestapo. Anne dog i Belsen strax innan krigsslutet. Hennes far överlevde dock och återvända till gömstället. Han lät publicera dotterns dagbok som idag är världskänd.

Alla har väl läst "Anne Franks dagbok"? Eller åtminstone dom som är intresserade av andra världskriget och förintelsen. Alla utom jag. På ett sätt är det absurt med tanke på all annan obskyr litteratur jag kommit över och tvingat mig igenom. Antagligen handlar det om en föreställning om att dagböcker inte är roliga att läsa. Dagböcker är biografi light, inte sanning och inte lögn men någonstans mittemellan. En dagbok berättar om hur skribenten ser på sig själv - och önskar att hon vore. Troligen stämmer detta in även på Anne Franks dagbok. Samtidigt finns det en insiktsfullhet som inte känns självklar för en fjortonåring. Anne Frank och hennes familj går under jorden för att undkomma nazisterna. De delar ett kontorsutrymme tillsammans med en annan familj. Av naturliga skäl går invånarna varandra på nerverna. Anne sprudlar av hormoner men när hon försöker frigöra sig från sina föräldrar blir det friktioner precis som i en vanlig familj. Men till skillnad från andra tonåringar har Anne ingenstans att ta vägen.

Den här boken brukar användas som en introduktion för ungdomar till förintelsen. Anne Frank beskriver en vardag svår att föreställa sig, på ett väldigt vardagligt sätt. Vi blir genom att läsa hennes dagbok, samtidigt hennes förtrogna. Sex miljoner judar som förintades under nazitiden får i Anne, ett ansikte. Samtidigt skulle jag inte vilja påstå att det är i kontexten som bokens briljans är tydligast. Snarare är Annes utveckling, andligt, själsligt och fysiskt, och hennes tankar kring livet, det som gör boken så unik. Om Anne hade överlevt hade hon utan tvivel blivit en mycket läst och älskad författarinna, för hon har förmåga att beskriva så att man ser händelserna framför sig, inte nödvändigtvis ur Annes synvinkel - men ändock. Jag hittade och köpte den förlängda utgåvan. Det finns flera och Otto Frank, Annes pappa valde i flera utgåvor att censuera sin dotters texter - speciellt de som handlade om Annes sexuella utveckling och om konflikterna i familjen. Jag kan varmt rekommendera denna bok som alltså inte bara är ett betydelsefullt tidsdokument, utan också en väldigt gripande berättelse. Boken får en stark fyra i betyg.

I fjärde boken om Anne har hon och Gilbert Blythe.. Visa hela

I fjärde boken om Anne har hon och Gilbert Blythe äntligen trolovat sig. Denna bok skiljer sig från de tidigare då den är en samling med brev från Anne till Gilbert. Breven skvallrar om Annes romantiska inställning till hela livet och språket är vackert och målande. Vi får ta del av Annes kamp mot "princlarna", en klan i staden som svartmålar henne från början och hennes trygga och ombonade liv i den lilla stugan sex popplar.

Nu börjar Annes tjuskraft avta en smula. Jag kanske är orättvis, men brevformen måste vara den tråkigaste berättelseform som finns. Med bara ett perspektiv blir allt så platt och tråkigt, att inte ens Montgomerys underbara beskrivningar riktigt räcker till. Men jag tycker mycket om beskrivningarna av Annes liv och hennes vänner (i denna bok gör vi bekantskap med flera nya personligheter, som är riktigt intressanta) samt hennes romantiska förhoppningar rörande framtiden tillsammans med Gilbert. En treaplus blir betyget, för trots formen kunde jag inte sluta läsa. Montgomerys miljöbeskrivningar påminner mig en hel del om J.K Rowlings förmåga att skapa intagande och trovärdiga berättelser (även när det handlar om trollkarlar). Ibland undrar jag om inte Rowling växte upp med böckerna om Anne på Grönkulla. Det skulle hur som helst vara roligt att ta reda på....

När Matthew kommer till tågstationen för att hämta.. Visa hela

När Matthew kommer till tågstationen för att hämta hem den elvaårige pojken som de beställt från ett barnhem, möts han av eldfängda Anne. Anne är en fantasifull och drömmande liten flicka med långt rött hår och tusen fräknar. Hon är innerligt glad över att äntligen få ett riktigt hem och Matthew har inte hjärta att krossa hennes drömmar. Han tar med henne hem till Grönkulla. Han och hans syster Marilla kommer bli varse om att det inte är en bagatell att uppfostra en fantasifull elvaåring som aldrig stänger munnen.

Detta är en flickklassiker och den håller fortfarande måttet rakt igenom. Den får en stark femma, den är underbar att läsa.

Du sätter din tillit till Gud. Så länge lidandet i.. Visa hela

Du sätter din tillit till Gud. Så länge lidandet inte drabbar dig är din tro stark och fast. Men liksom i Jobs bok finns det gränser för vad en människa uthärdar innan hon börjar ifrågasätta Gud. C.S Lewis är kanske mest känd för sina sju böcker i Narnia-serien. De böckerna utstrålar en trofast självklarhet. Författarens religiositet kan knappast ifrågasättas. Därför blir denna gripande anteckningsbok destå mer rörande. Efter att Lewis älskade hustru dött i cancer börjar han ifrågasätta både sig själv, världen och sin Gud. Han gav ut "Anteckningar under dagar av sorg" under pseudonym, vilket självklart säger mycket om den ambivalens författaren måste upplevt under sin sorg.

Denna bok är obehagligt klarsynt och emotionellt krävande att läsa. Författaren skriver insiktsfullt om sorg och otillräcklighet. Tvivlet han känner gentemot sin Gud och sin fasta övertygelse som plötsligt smulas till stoft genom hustruns bortgång är övertygande, psykologiskt. Läser man boken på ett profant sätt är det lätt att se de psykologiska aspekterna. Under den smärtsammaste sorgprocessen upptas alla tankar på den bortgågne. Lewis upplever att hans bild av hustrun förändras mot en idealistisk bild, något som skrämmer honom oerhört. Han vill ha kött och blod, inte ett medvetet skapat minne. Denna förvanskning av minnet återkommer författaren till flera gånger. Lewis jämför sorgen med att bli amputerad. Smärtorna är värst först, men därefter läks kroppen igen. Dock kommer livet aldrig bli som det var igen. Senare under sorgprocessen tvingas han erkänna att amputionen inte är en engångsförteelse. Han amputeras gång på gång och sorgen förändras, utan att försvinna. En karta över sorgen kommer aldrig ritas upp, istället är sorgen en process, med nya landskap väntande om hörnet. Vi kan inte föreställa oss den glädje, sorg eller lycka som väntar oss, liksom kärleken är oändlig eller ändlig. Är också sorgen det.

Jag hänger med så länge författaren tvivlar. Hans tro får sig en knäck när han själv drabbas av lidandet. Men när hans ilska och bitterhet förbyts mot ett stillsamt accepterande har jag svårt att förstå vad som egentligen förändrats. Psykologiskt har Lewis slutat kämpa emot. Han tar in smärtan och förvandlar den till sin egen. När han inte längre kämpar emot kan han ta emot Gud och kärleken igen. Men hans beskrivning av detta är abstrakt. Han jämför det med att sitta ensam i en becksvart källare och plötsligt höra någon skratta. Han känner en närvaro av Gud.

Jag kan själv bara önska att jag hade en sådan tro. Det är en gåva att tro på Gud, inget man bestämmer själv. En nåd. Denna bok är också en gåva. Den är rik på mänsklighet men ger också en inblick i strävandet att förstå Gud och acceptera hans fullkomlighet. Jag ger boken en stark femma. Den vilar på gränsen till en jordgubbe!

Antirasister berör en mindre utforskad sida av den.. Visa hela

Antirasister berör en mindre utforskad sida av den rasrelaterade historien, nämligen den om människorna som sade nej! De som kritiserade de gällande synsätten för humanismens skull, trots att de riskerade sitt rykte, arbete och ibland också sin plats i samhället. Detta är en liten bok som väver in människorna i historien och placerar dem som pärlor i historiens pärlband och låter ana en helhet. Dock upplever inte jag att det är något av författarens bästa verk.
Tyvärr innehåller boken för många upprepningar och även en viss uppgivenhet som präglar texten. Jag fastnar delvis för vissa av individernas kamp, men blir aldrig så intresserad att jag lockas att läsa mer om dem, något som defintivt skiljer denna bok från Lindqvists andra där jag omedelbart recogniserat bokhylla och bibliotek för att få lära mig mer.

Denna bok är en "historisk skildring i ord och bil.. Visa hela

Denna bok är en "historisk skildring i ord och bild" utgiven av Anne Franks-stiftelsen. Boken behandlar antisemitismens bakgrund och dess utveckling från romersk tid fram till idag. Judarna har alltid varit en utvald minoritet, på gott och ont. I romarriket accepterades en mångfald av religioner. Man fick dyrka nästan vad man ville, så länge man också dyrkade statsgudarna. Samhället ansågs ha kollektivt ansvar inför gudarna och om vissa element i samhället vägrade att delta i statsreligionen kunde det drabba alla. Därför hamnade romarna tidigt på sin kant med judarna.

Judarna var den första religiösa gruppering som dyrkade bara en Gud. Senare slöts en osäker vapenvila mellan romarna och judarna. De ansågs exklusiva och märkliga - men de fick dyrka sin Gud i fred. Kristendomen kom de första årtiondena att åtnjuta samma privilegier som judendomen (eftersom kristendom ansågs vara en judisk sekt), men när romarna började förstå kristendomens makt började förföljelser mot kristna som inte upphörde förrän på 300-talet efter Kristus, med den första kristna kejsaren Konstantin. Det här med att den kristna religionen sågs som en judisk sekt var uppenbart i den gamla kyrkan. Här försökte man avgränsa sig mot judendomen och påvisa alla olikheter som fanns. Tonen var ofta hätsk och judarna anklagades för att ha orsakat Jesu död.
När kristendomen blev romarrikets statsreligion användes judendomen som en bild för allt som kristendomen INTE var. Augustinus med många fler ansåg att judendomen måste visas upp som ett dåligt exempel, för att folk skulle förstå vad de inte skulle göra.
Under medeltiden spreds rykten om ritualmord, skändning av nattvardsbröd och när digerdöden bröt ut på 1300-talet anklagades judarna för att ha förgiftat vattnet i brunnarna. Judarnas deltagande i samhället var sedan länge begränsad. De tvingades bo i särskilda delar av städerna och de uteslöts ur skrån (föreningar som man var tvungen att vara medlem i om man skulle få arbeta) och fick mestadels försörja sig som ockrare (lånar ut pengar mot ränta). Detta gjorde dem mycket impopulära bland folket och skapade en illusion av att judar var giriga och pengahungriga.
Under reformationen kritiserades judarna av Martin Luther som var antisemit och det var inte förrän med upplysningen som föraktet mot judarna började luckras upp. Samtidigt som många strävade efter fria rättigheter för alla människor - fanns stor rädsla för att även judarna skulle få rättigheter och antisemitismen började utvecklas inför det inbillade hotet.

Fram till 1800-talet hade hatpropaganden mot judarna framför allt rört religiösa aspekter. I och med upplysningen började perspektivet förändras. Vetenskapen ersatte på många sätt den bild av Gud folk hade haft. I och med detta började man försöka hitta vetenskapliga komponenter som bevisade judarnas fördärvlighet. Man försökte bevisa att judarnas blod var sämre, och på rasbiologiska institut i hela Europa (företrädesvis i Sverige) skrevs avhandlingar om raser, karaktäristik som huvudform, ögonfärg m.m. Charles Darwin inspirerade till socialdarwinismen som menade att de starka alltid vinner på bekostnad av de svaga - och att det är så en bra utveckling skall se ut.

Judarna hade varit en syndabock sedan Jesu död och nu anklagades de för att vara både kapitalister och kommunister (en ganska paradoxal kombination). Antisemiterna trodde på en enorm judisk sammansvärjning som ledde fram till första Världskriget och FRAMFÖR ALLT, ledde till Tysklands förlust (som egentligen inte alls var en förlust, utan en dolkstöt i ryggen från judiska näringsidkare). Hitler som stridit i Första Världskriget adopterade frenetiskt de här ideérna när han skapade sitt nazistparti, vars ödesdigra konsekvenser vi så väl känner till. Förintelsen kom att utplåna 5-6 miljoner judar och efter krigsslutet blev det politiskt inkorrekt att vara antisemit.

Dock försvann inte hatet, det bara ändrade form. Antisionismen tog över där antisemitismen blev avfärdad. Och om allt detta handlar alltså boken "Antisemitismen" om. Det är en bra, och översiktlig bok som dock har en tendens att bli lite väl pedagogisk. Den saknar glöd och är lite väl subjektiv mot slutet. Men i största allmänhet är den intressant att läsa - även om du kan läsa det jag skrivit ovan, och vara precis lika nöjd med det! En enkel trea i betyg.

Fattig-Sverige; klassgränser som tycks orimliga at.. Visa hela

Fattig-Sverige; klassgränser som tycks orimliga att klättra över och där skammen är stor om man inte följer alla konventioner. Tre små oönskade flickor föds i olika familjer, men hamnar av olika skäl hos fostermamman Ellen. Egentligen skulle systrarna varit fyra, men de vet trion inte om. Alla lider av djupa sår som hotar att omintetgöra deras existens. Christina tycks vid första intrycket vara den som lyckats bäst med sin tillvaro. Hon är ansedd läkare och mor till två välartade flickor. Hon har byggt upp en värld av trygghet för att främja sig från mörkret i sig själv - och i sin historia. Enda gången som hon förlorar greppet är i kontakten med sina systrar. Margareta står lite emellan Christina och sin yngsta syster Birgitta. Margareta är yrkesmässigt framgångsrik men tycks kluven inför att släppa in någon nära sig. Hon vill hålla ett avstånd mellan sig och sina systrar, men det kan vara svårt när man har en Birgitta i familjen. Birgitta är nämligen sedan många år missbrukare. Hon horar, ställer till besvär och inkräktar på syskonens hemmafrid. Birgitta är allt som Christina försöker avgränsa sig från, men samtidigt också den lilla flickan som kom sist till Tant Ellen - och aldrig upphörde att längta efter sin riktiga mamma.

"Fy skam för ingen ville ha´na" står det i ett anonymt brev till en av systrarna och det är Desirée som ligger bakom det anonyma brevet. Hon ligger sedan 50-talet i sin sjuksäng och spionerar på sina systrar. Desirée har trots sina smärtsamma handikapp som hindrar henne från att gå, tala och ens sköta sin hygien själv, en fantastisk förmåga. När hon vill kan hon, med sitt sinne, tränga in i andra varelsers och begagna sig av deras kroppar. Desirée är en aprilhäxa. Det är Desirées berättelse som driver "Aprilhäxan" fram och tillbaka mellan fattig-Sverige anno 50-tal och fattig-Sverige anno 90-tal, det är olika sortens fattigdom - men likväl har den samma kärna.

Det här är en berättelse som belyser lidande ur väldigt många olika vinklar. Maj-Gull Axelsson slog igenom som författare med flera dokumentära böcker om prostitution, klassresor och fattigdom. Först med "Långt bort från Nifelhem" kom dock hennes skönlitterära debut. Men det var "Aprilhäxan" som skördade mest framgång. Här lyckades Axelsson berätta en fantastisk historia med övernaturliga drag samtidigt som hon dissikerade etik och sociologi. Det är facinerande! Boken har ett otroligt driv som fick mig att släpa med mig boken på toaletten, i badet och vid matbordet. Jag blev vän med huvudpersonerna och led med dem. Maj-Gull Axelsson är utan tvivel Sveriges mest originella författare. Hon har förmågan att kombinera det vardagligt smutsiga med fantastiska historier som egentligen inte borde fungera i dokumentär form. När jag läste om "Aprilhäxan" fick den mig osökt att tänka på Margaret Atwoods "Rövarbruden". Båda författarinnorna målar fantastiska personporträtt och har insikt i kvinnligt tänkande (och ja - jag tror att det finns ett specifikt kvinnligt tänkande, precis som det finns ett specifikt manligt tänkande). Jag förfördes av denna bok och den gav mig både mardrömmar och drömmar flera nätter efteråt. Boken får en stark femma i betyg.

För tre år sedan försvann Arthurs älskade morfar s.. Visa hela

För tre år sedan försvann Arthurs älskade morfar spårlöst. Nu, när Arthus tionde födelsedag nalkas skockar sig molnen kring lantgården där han bor med sin mormor. Betalningsanmärkningarna hopar sig och snart kommer de båda stå på bar backe. Men det finns ett hopp i skatten som Arthurs morfar en gång grävde ner på gården. Den enda som kan hjälpa vår lilla hjälte att finna skatten är ett minifolk som bor djupt ner i grönskan i trädgården. Arthur måste förvandlas till en minimoj och bekämpa deras ondskefulla fiende Maltazar som i sin tur hotar att förinta hela deras folk. Turligt nog får Arthur hjälp i den envetna prinsessan Selenia och hennes busige bror pysen.

Det här är den första boken i serien om Arthur. Författaren Luc Besson är inte särskilt känd som författare, men som regissör är han kult! Han har skapat mästerverk som "Det stora blå", "Det femte elementet", "Leon" och många många fler. I "Arthur och minimojerna" visar han att han behärskar fler områden än filmens. Stilistiskt är denna barnbok mycket lik ett manus. Den är skriven i presensform och beskriver utförligt miljön som om den skulle bli uppförd på scen. Historien känns knappast nyskapande. En liten pojke ger sig in i en ny värld och blir förälskad i en flicka. En busig bifigur finns självklart med för att lätta upp stämningen. På sätt och vis finner jag inget att anmärka på. Det här är en rolig, rörande och gullig liten bok som säkert kan hitta många läsare runt om i världen. Tyvärr kände jag att berättelsen kändes tunn. Roligast är egentligen naturbeskrivningarna av hur världen kan te sig om man bara är några milimeter lång. Jag ger denna bok en treaplus i betyg. Den är bra, men den tilltalade inte mig.

Om man är en ensam liten sten som längtar efter kä.. Visa hela

Om man är en ensam liten sten som längtar efter kärlek så är valpen ett riktigt helgon. När Aston hittar en ensam sten tar han med den hem och bäddar ner den ordentligt i sitt rum. Efter ett tag har Aston massor av stenar. Hans föräldrar börjar bli lite oroliga över att han inte ska få plats, så därför åker de med alla stenarna till stranden som är ett riktigt paradis för stenar. Här finns alla de sorter, bruna, svarta, svala, varma, mjuka och kantiga stenar. Nu tycker Mamma och Pappa att Aston måste se att han kan lämna sina stenar på stranden med gott samvete. Då hittar Aston en alldeles ensam pinne.....

En så underbar historia har jag inte läst sedan "Adjö Herr Muffin" av Ulf Nilsson. Men så vann också Lotta Geffenblad Bonnier Carlsens stora bilderbokstävling. "Astons stenar" är en medkännande bok om kärlek och respekt. För även om Mamma och Pappa hund orolig ruskar på huvudena åt Aston, så ifrågasätter de aldrig hans handlande. För mig är "Astons stenar" ett bevis på en barnboksförfattare som förstår och hyllar barnets oskuldsfullhet. Boken får en stark femma i betyg.

Astrid Lindgrens författarskap andas poesi och ska.. Visa hela

Astrid Lindgrens författarskap andas poesi och skaparglädje. Hennes böcker ger också en ingång till gamla folkvisor, skillingtryck och dikter. Hade det inte varit för Astrid Lindgren skulle kanske få känna till Karl Asplunds "Spelar min lind?" och tack vare "Saltkråkan" kom Samuel Hedborns "Ute blåser sommarvind" till var mans kännedom. Denna volym har samlat några av Astrids egna favoritdikter. Almqvist, Dagerman, Fröding och Taube är några av författarna som samlats i detta urval.

Jag tycker redaktören gjort ett utmärkt urval av poeter. De flesta känns igen från andra antologier, men många lyftes fram på ett inspirerande sätt. Ett efterord som visar hur starkt Astrids egna läsande kom att prägla hennes texter. Ypperligt och underskönt att läsa.

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
och fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

Erik Lindorm ur Astrid Lindgren i diktens träd - lyrik, skillingtryck och visor.

Dagermans "Att döda ett barn" var den första konta.. Visa hela

Dagermans "Att döda ett barn" var den första kontakt med författaren jag fick. Jag föll handlöst! Dagerman har en svidande förmåga att med oerhört enkla ord teckna en berättelse till fulländning. Denna skrevs i samband med en trafikupplysningskampanj och är i det syftet otäckt berörande. Denna novell är enligt min mening en av litteraturens största verk. Jag ger den en jordgubbe utan minsta tvekan.

Hur man gör en man - och andra tidsenliga berättel.. Visa hela

Hur man gör en man - och andra tidsenliga berättelser går inte att sätta en etikett på. Den skulle kunna vara en novellsamling, men berättelserna känns alldels för korta och sammanhängande med varandra. Så kanske det är en samling kåserier? Dock har många ett budskap som bara är poetiskt (fast ändå med ett djup som tål att tolkas på tusen olika sätt). Kanske är det trots allt en diktbok?
Men inte brukar dikter se ut så där? Nästan så man förstår vad hon säger :)

Jag skulle kalla boken en samling av humoristiska, poetiska tankegåtor som vill få läsaren att tänka och se världen på ett nytt sätt. Atwood är den ultimata feministen. Detta måste jag uttrycka just därför att hon bejakar man och kvinna. Hon bejakar sexualiteten, skulden, livet, gråten och morgonens första toast med svart kaffe till. Atwood har en förmåga att ironisera över mänskligheten och naket fläka ut sig själv och sina tankar på ett nästan gåtfullt sätt. Jag skulle vilja ge denna bok en femma, men ibland är texterna för splittrade. Jag tvingas lägga boken i från mig och begrunda den...*ler*.....något jag faktiskt inte är van vid. Jag rekommenderar Hur man gör en man framför allt till läsare som tidigare inte stiftat bekantskap med den kanadensiska författarinnan och vill få en försmak på hennes underbara humor och språk.

Jag blev mycket positivt överraskad av Naipauls ib.. Visa hela

Jag blev mycket positivt överraskad av Naipauls ibland lustigt enkla språk. Och ännu gladare till sinnes gjorde det mig att han inte föreställer sig för läsaren. "Att läsa och skriva" ger oss en roande inblick i en hans litterära liv och författaren berättar om sitt författarskap på ett föga drygt och självmedvetet sätt (till skillnad mot många andra författares biografier som mest verkar ha kommit till för att framhäva dem och avgränsa dem mot den läsande publiken). Att kalla sig författare och identiteten i detta var något som tidigt uppslukade Naipaul. Detta långt innan han vågade, orkade eller ville greppa papper och penna. För hur skulle han kunna skriva och till vem. Han upplevde att han inte hade någon historia att skriva om och inte heller ville skriva om det han INTE kände till. Många av hans funderingar och upplevelser torde vara högst bekanta för oss som kämpar med våra författardrömmar. Hans mentala genombrott kom när han hade upplevt tillräckligt mycket att skriva om och kunde koppla samman sin historia med en större och ge berättelserna perspektiv.

Naipaul visar att inte alla författare börjar som små historieberättande barn (ALLA författare verkar ha haft den bakgrunden, sålt sina historier i skolan och varit små praktiska historiemaskiner som ibland bubblat ut berättelser på löpande band), inte heller alla författare har läst och förstått all litteratur som man "ska" läsa. Naipaul berättar om ett tillfälle i skolan under högläsningen då man läste "En världsomsegling under havet", en bok som han inte alls förstod. Det är skönt och uppmuntrande när så stora författare som Naipaul vågar blotta sina svagheter och visa att det aldrig är för sent att börja skriva. Jag kan varmt rekommendera denna pyttelilla bok som läses ut på en knapp timme. Den minskar definitivt prestationsångesten.

Vi är nog många som blivit facinerade av Stephen K.. Visa hela

Vi är nog många som blivit facinerade av Stephen Kings mångsidiga böcker. King är i första hand, nästan självklart, författare inom skräckgenren. Här har han sin nisch och den har han utvecklat till fulländning. Men Kings böcker innehåller så mycket annat än skräck. Med "Nyckeln till frihet" har han lämnat ett bidrag till den klassiska litteraturskatten, värdigt författare i Hemingways fotspår! Andra böcker så som, "Dolores Claiborne" eller "Geralds lek" visar en utmärkt analys av mänsklig psykologi. "Flyende mannen" och "Maratonmarchen" är i sin tur några av de bästa dystopier som skrivits. Sammanfattningsvis är King mångsidig och hans berättelser erbjuder intressanta tolkningsmöjligheter.

År 1997 började King skissa på sin bok om sitt hantverk "Att skriva". Han hade som mål att berätta dels om sitt eget arbetssätt, men också inspirera folk att börja skriva själva.

1999 gick King på sin dagliga promenad då han blev påkörd av en inte så måttligt berusad chaufför (som bara blev dömd till böter och har körkort i detta nu). King fick inre skador och bröt benen på så många ställen att man hade planer på att ampurtera dem. Med denna olycka verkade det som om "Att skriva - en hantverkares memoarer" skulle få samla damm och aldrig bli utgiven. Men så blev det alltså inte. Tabitha King lyckades övertala sin man om att fortsätta skriva, trots smärtorna och kanske var det därför han gradvis blev bättre och bättre.

Denna bok är ett fynd! Den är lättläst och rolig, men framför allt ett mycket bra verktyg för att komma igång och inse vad det viktigaste med skrivandet är. Till skillnad från många författare försöker inte King bagatellisera språk och skrift. Han väljer snarare att poängtera hur viktigt det är att läsa och att känna till sitt eget språk. Ett kapitel är till exempel tillägnat grammatiken.

"Du kommer också att behöva grammatik i översta facket i verktygslådan, och låt mig nu slippa höra förtvivlade stön eller utrop som att du bara inte förstår grammatik, du har aldrig förstått grammatik, du körde på alla tentorna i skolan och att skriva är ju kul, men grammatik, det kan man stoppa upp i röven. Slappna av. Coola ner. Det här tar inte så lång tid, för det behövs inte. Antingen hajar man sitt modersmåls grammatiska principer genom att tala och läsa det, eller också gör man det inte. Det man gör (eller försöker göra) på grundkursen är att sätta namn på de olika beståndsdelarna."

Jag tycker att den här boken är utmärkt. Memoardelen blir aldrig tråkig eller idealiserande (som biografier har en tendens att bli) och de praktiska delarna är klockrena om man vill förbättra sitt skrivande, eller komma igång. Jag tycker King gör världen en stor tjänst med denna bok och rekommenderar alla lärare att sprida Kings böcker i skolorna. Stark femma!

Av ögonvittnena till förintelsen, förövare och off.. Visa hela

Av ögonvittnena till förintelsen, förövare och offer, finns inte många kvar. De böcker om förintelsen som utgetts under senare 90-tal och framåt skiljer sig inte grovt från tidigare utgivningar, men perspektivet har ändrats. Det har blivit vidare och försöker inte längre förklara förintelsens skeende med enbart ekonomiska, historiska, kulturella, nationalistiska eller teologiska motiv, utan på ett sätt som kombinerar alla aspekter (och kan upplevas mer objektivt än tidigare forskning men också kallare och opersonligare). Efter kommunismens fall blev fler källor rörande förintelsen och det sovjetiska befriandet av Auschwitz officiellt publicerade. Litteraturen kring förintelsen under första delen av 90-talet koncentrerades kring "Hitlers willing executers" som utgjorde en ganska radikal syn på tyskarna som aktiva mördare och ersatte den tidigare inställningen att förintelsen fungerade som ett maskineri - där varje nazist bara var en liten kugge i hjulet. Men flera författare, bland annat författaren till denna bok har försökt fånga upp de "tysta" källorna.
Tyskar som var nazister och efter kriget återgick till gamla positioner utan att berätta om sin bakgrund - men som nu när de inte längre har något att förlora, äntligen öppnar minnesarkiven får göra sina röster hörda. Detta får som resultat att det radikalt goda - onda, bleknar till något svårdefinierat grått. Det blir med ens både lättare och svårare att förstå förintelsens konsekvenser.

Många böcker kring förintelsen som ges ut idag av judiska forskare är milt polemiska. I dessa finns ett litet frö av förklaring till Israels bildning bakom varje ord om förintelsen. Den inställningen är i högsta grad subjektiv och jag föredrar de böcker som skrivits av författare - opåverkade av det politiska läget i Israel idag - oavsett om de är judiska eller ej. Laurence Rees är en sådan författare.

Och "Auschwitz" av nämnda författare är idag en av de bästa böckerna om förintelsen som finns att läsa. Författaren är journalist/historiker och står även bakom den framgångsrika serien "Auschwitz" som BBC producerade för något år sedan. Denna bok kan ses som en sammanfattning av serien, en utveckling och ett oerhört betydelsefullt tidsdokument.

Boken är analyserande men författaren tycks ha fingertoppskänsla för att inte göra några onödiga teoretiska utvikningar. Rees låter källorna själva komma till tals och varje källa redovisas noggrant (något som faktiskt är ovanligt i alla böcker om förintelsen). Jag upplever boken vara nära nog redigering av samtal och intryck från den nazistiska tiden vilket självklart skapar en personlig relation till förintelsen, för läsaren. Boken berör, samtidigt som den inte förlorar sig i långa beskrivningar av skeenden eller känslor, utan hela tiden driver läsaren vidare att läsa mer och förstå. Rees fantastiska insats med denna bok är hans förmåga att åskådliggöra vanliga människors upplevelse av nazismen - utan att för den delen glömma den teoretiska bakgrunden eller redovisning av fakta.

Det är ett faktum att förintelsens ögonvittnen snart kommer vara döda. Men minnet av dem får aldrig blekna och Rees bok är en sådan bok som håller minnet klarsynt. Förintelsen blir inte historia - den blir en angelägenhet för dig och mig här - och nu. Av detta skäl och självklart också för författarens strålande språk och berättarkraft ger jag boken en stark femma i betyg. Jag överväger en jordgubbe!

Förintelsen - vår tids vidrigaste dåd. Var det kul.. Visa hela

Förintelsen - vår tids vidrigaste dåd. Var det kulmen i antisemitismens historia? Ett plötsligt utbrott av ondska i en annars väl fungerande civilisation, som en abnormal avvikelse? Kanske, ett dåd av sinnesjuka tyskar, vars natur i grunden var pestbesmittad och hatisk? Eller var det - som bokens författare antyder - en faktisk och logisk följd av en civilisation uppbyggd kring det rationellt ekonomiska och moralavisande?

Det finns två ledande forskare/författare inom området rörande förintelsens historia. Teologen Richard Rubenstein är den ena och historikern Raul Hilberg den andra. Båda har vigt sitt liv åt att försöka förstå mekaniken bakom förintelsen och mönstret - för att, om möjligt, förhindra att något liknande sker ånyo.

Zygmunt Bauman är den första sociolog som faktiskt försökt analysera förintelsen med sociologins redskap. Denna analys är betydligt svårare än den analys historiker och teologer försöker göra. Detta framför allt för att det ligger i sociologins natur att hylla civilisationens framsteg. Civilisationen är det faktiskt goda som vår vetenskap, vår medicin, forskning, och kultur, nästan all kkunskap vår civilisation har sitt ursprung i.

Förintelsen blir då skuggsidan av civilisationen. Här ställs civilisationens på sin spets och det dolda ansiktet skymptar fram. Samhället skapar medicin - ja, men frågan är också till vilket pris? Bauman blottlägger samhällets mörka ansikte som sociologer har en tendens att blunda för. Däri ligger alla teorier om Auschwitz som något unikt i den judiska historien (inte drabbande mig och dig), som en sinnessjuk konsekvens av tyskarnas rashat (som nu fått sitt utlopp och inte kommer ske igen), förskrämmelsen för det oväntade och annorlunda som manifesteras i pogromer och rädsla. Bauman visar att dessa teorier alla har som syfte att bagatellisera förintelsen för att slippa ta itu med det ofrånkomliga - nämligen att samhället idag inte åstadkommit några förebyggande åtgärder för att förhindra ett liknande skeende och det faktum att vår framstegssyn fortfarande dominerar och förmörkar vårt omdöme i etiskt orätta situationer. Författaren visar att vårt samhälle är tudelat, på både gott och ont. Det är en förutsättning för hygien, medicin, kultur vad mera, men vårt framstegstänkande är också en nödvändig förutsättning för Auschwitz.

I en värld där människor reduceras till varor och dödsfabrikernas resultat mäts i siffror - inte liv, är det bara samhället som kan rättfärdiga eller förkasta det skedda. Vår "civilisation" valde den enklaste vägen. Den kollektiva skulden efter förintelsen var inte bara tyskarnas. Den var också de allierades och judarnas egna.

Konsekvensen för judarna var en mental uppdelning av judenheten. Den krassa synen som företräddes av den nya juden i Israel som till varje pris var beredda att vinna mark, den mobbade som blir mobbaren. Och diaspora judenheten förtätades i sin tur genom förintelsen och hittade en ny identitet - som ett märkt offer (vilket Israels judar föraktade). För att få skadestånd eller kompensation för sin tid i koncentrationslägren kräver Tyskland bevis, och de ger inte ut skadestånd till de dödas anhöriga. Offret får rättfärdiga sin egen existens och det nödtorftigt.

Efter kriget assimilerades nazisterna in i samhället. De fick återupprättelse genom av-nazifieringen och upprustningen av landet. Inom kort innehade de sina tidigare poster inom politik och industri. Medan judiska flyktingar fortfarande letade efter sina anhöriga och försökte återfå sin egendom och kämpade med visum för att få bosätta sig någonstans - hade de forna nazisterna redan sonat synden. Nu skulle den glömmas och offren skulle tystas. I efterhand kan man se hur liten betydelse offren för förintelsen egentligen hade. Man underbyggde de överlevandes skam och förväntade sig att de skulle låtsas allting bra igen, utan att begära skadestånd eller utelämning av nazistiska bödlar som flytt rättvisan. Än idag är inställningen mot de överlevande att de kompenserats nog och att man får släppa det förflutna.

När inställningen är att offret får skylla sig själv och offret ofta självmant tar på sig skulden för vad som hänt (liksom ett våldtäktsoffer ofta gör) är det samhällets ansvar att gå emellan och visa att offret är ett offer. När detta inte sker är det ett tydligt tecken på att samhället fortfarande är sjukt.

Jag smickrar mig själv för att jag kommit fram till samma slutsats som Bauman gör i sin epilog. Nämligen att alla människor har ett ansvar, inte bara för sig själv - utan för sin nästa (Bauman uttrycker sin nästa i "den andre"). Detta ansvar har vi - oavsett om "den andre" uttrycker ett ömsesidigt ansvar - oavsett vad vi får tillbaka. Rättfärdighet kan inte mätas och betalas tillbaka i tacksamhet. Det är varje människas plikt att moraliskt ta ansvar för sin nästa. För samhället är inte pålitligt när det gäller den individuellas väl och ve. Samhället ser till kollektivet och kollektivet kan utforma moral efter passande syften - precis som det nazistiska samhället gjorde.

Vi har att förlita oss på den inneboende moralen och den befrielse det innebär att visa skam och erkänna sina brister. När Frankl försökte ta fram det positiva i lidandet (Livet måste ha en mening) försöker Bauman visa att skammen kan vara befriande. När man erkänner sin skuld och del i det skedda sträcker man ut handen till offren och betygar att deras känslor inte är felaktiga. Deras känslor av orättfärdighet och orättvisa är berättigade. Förövaren (som är en förövare även om han bara tittade på!) sänker garden och plockar ner stoltheten. Han säger "Ja, vi hade kunnat göra annorlunda. Men nej, vi gjorde inte det - av skäl som rädsla, egenintresse, insiktslöshet osv. Men kontentan är att det du känner är helt rätt. Du BLEV orättvist behandlad - vi gjorde fel och vi skäms!" Däri ligger befrielsen och den utsträckta handen. Men också vapnet mot framtida moraliska avfall.

"Auschwitz och det moderna samhället" är en av de mest givande böcker jag någonsin läst. Den får en stark femma i betyg och varma rekommendationer!

Symposium är ett utmärkt svenskt bokförlag som get.. Visa hela

Symposium är ett utmärkt svenskt bokförlag som gett ut flera intressanta böcker rörande förintelsen och det judiska (och även tyska/europeiska) traumat i förintelsens kölvatten. "Auschwitz skugga" är en essä-samling som behandlar minnet av förintelsen på olika belysande sätt. Diskuteras gör t ex förintelsens trauma inom judisk teologi, förintelsen skildrad i litteraturen men också hur den andra generationen påverkats av sina föräldrars upplevelser under nazitiden.

Samlingen är i det stora hela genomtänkt och smart redigerad. Själv upplevde jag kapitlet om "judiska responser till förintelsen" vara mest intressant, men jag fastnade också för hur kapitlet om hur förintelsen skildrats i litteratur.

Allmänt kan man säga att samlingen uttrycker en vilja att ge alla de drabbade en röst och empatiskt försöka se historien som en möjlighet att förändra framtiden. Tyvärr havereras det försöket, i slutordet av Salomon Schulman. Tilll synes oprovocerat, ger sig redaktören in i en politisk diskussion om Israels varande eller icke varande. Han brännmärker palestinierna som nazistsympatisörer och omintetgör alla tidigare försök till samförstånd och empati för de drabbade.

Av denna orsak förlorar samlingen i kraft. Men bortsett från detta felsteg håller boken hög kvalité. Den får en stark trea i betyg.

Mer information om boken och liknande litteratur finns tex på Menorah som du kan hitta här
recensioner av böcker om förintelsen finns på min hemsida www.lettura.se om du är nyfiken. Sök under "fakta".

Hans Alfredson är en älskad svensk författarprofil.. Visa hela

Hans Alfredson är en älskad svensk författarprofil som ligger bakom succeböcker såsom "En ond man", "Attetatet i Pålsjö", "Lagens långa näsa" och många fler. Typiskt för författaren är hans mångsidighet inom en mängd olika områden. Författaren har agerat på scen, regisserat, skrivit manus och mycket annat.

I denna novellsamling hittar vi två större delar. Här är en samling av smått humoristiska berättelser (ofta återberättade som dialoger utifrån olika människors perspektiv), men här finns också en längre deckarhistoria med sektretisk förankring.

Enligt min mening är denna samling splittrad och ganska meningslös. Språket känns ofta banalt och intetsägande. Jag hade kankse haft överseende med nämnda saker om inte historierna hade varit så lama. Ofta har de en färgstark kärna men författaren lyckas sällan (om aldrig) ge historierna liv. Denna bok är ganska futtig, en kråka i marginalen och kännetecknar inte den konstnär som jag tidigare ansett Alfredson vara. "Avbrott" får en tvåa.

Mästerdetektiven Poirot och hans trogne följeslaga.. Visa hela

Mästerdetektiven Poirot och hans trogne följeslagare Hastings beger sig till en badort för att koppla av. Poirot utmanar ödet när han beslutar sig för att inte låta något mord förstöra semestern. Strax därpå kommer våra hjältar i kontakt med unga och energiska Nick som vid flera tillfällen undkommit döden. Poirot anar ugglor och mördare i mossen. Men för att få tag på mördaren måste han avslöja Jago, sagans mindre handlingskraftige mördare, som får andra att utföra hans dåd....

Intrigen i denna roman är fröet till det dramaturgiska mästerverket "Ridå". Jag högg mig i tummen när jag försökte lista ut vem mördaren var. Snillrik intrig med många villospår ger en skön och rolig läsupplevelse. Som vanligt är persongalleriet tämligen slentrianiskt beskrivet. Vi möter samma arketyper som i tidigare böcker, den ljuva flickan, kärleksparet, den vildsinte sjömannen, den hederliga engelskmannen och så vidare. Rent allmänt är denna bok högst läsvärd och får en enkel trea i betyg. Det är en deckare som är som en deckare ska vara

Men säga vad man vill om det mindre originella i Christies berättande, hon tar igen det i plötsliga vändpunkter. Den hederliga engelskmannen är mot slutet inte alls särskilt hederlig, den ljuva flickan är en nymfomanisk mördare...osv (påhittade karaktärer - jag avslöjar inget i denna bok). Jag vill bara påpeka hur skickligt författaren manövrar sina läsare och förändrar våra intryck av karaktärerna under hela boken. Kanske är det DET som är det unika med Christie. Hennes karaktärer verkar klumpigt framställda - men det är medveten klumpighet. När boken är avslutad har man ändrat mening om alla karaktärerna. Trolleri & mycket skicklig berättarkonst!

Kristinas berättelse börjar redan när hon var rikt.. Visa hela

Kristinas berättelse börjar redan när hon var riktigt liten. Redan då förgrep sig hennes far på henne. Modern blev våldsamt misshandlad och valde senare att titta bort när något hände hennes dotter. Kristinas historia låter helt vansinnig. Hon blev sin faders ovigda flickhustru och födde honom två barn i en vanlig svensk storstad- Detta utan att myndigheterna lyckades förbättra hennes livsvillkor nämnvärt. Vi får följa Kristina under hennes fyra svarta år. Med romanen slår hon upp dörrarna och blottar det fruktansvärda som än idag präglar hennes relationer. Vi får ta del av minnen för fruktansvärda för att någonsin blekna. Det här är en bok om samhällets svek mot en ung och osäker flicka men det är också Kristinas hyllning till livet. För trots allt överlevde hon.....

Kristina har fått hjälp att skriva den här boken som också kompletteras av mängder med papper från BUP, skolvården, juridiska dokument med mera som belyser hennes liv och situation. Jag upplever romanen oerhört autentisk och äkta, samtidigt som själva händelserna känns fullständigt osannolika. Det känns surrealistiskt att tänka sig att något sådant pågått i en svensk stad. Jag tror det är det mest positiva med den här berättelsen. Den får läsaren att reagera och fråga sig hur detta är möjligt, hur något sådant kan ske i vårt land. Kristinas upplevelser manar läsaren att se med andra ögon på vårt trygga välfärds samhälle. Jag finner berättelsen oerhört obehaglig men på samma gång slås jag av Kristinas oerhörda mod. Jag bara hoppas att hon någon gång ska må bra och känna sig som en hel och full människa igen.

Den senaste i raden av Torey Haydens böcker. Hayde.. Visa hela

Den senaste i raden av Torey Haydens böcker. Hayden har forskat i självvald mutism och är speciallärare. Hennes erfarenheter av barn med särskilda problem har hon skrivit roande och respektfulla böcker om som vittnar om en härlig envishet och en tro på alltings förbättring.

Innehållet i denna roman utspelar sig medan Hayden väntar på sitt uppehållstillstånd i England. Under tiden tar hon sig an en klass med fem säregna barn. Mariana är sexuellt brådmogen och visar tecken på svåra beteende störningar, Dirkie är schizofren och upphåller sig oftast onanerande mot något stolsben (!), Leslie är autistisk men också manipulativ med svåra hemförhållanden, till dessa sluter sig också snart tre barn från krigets Irland. Som om detta inte räckte till får Torey en assistent i Leslies mamma, som visar sig ha lika svåra problem som sitt barn.....

Jag är kluven när det gäller Haydens böcker som ibland kan vara ytterligt illusionistiska när det gäller hennes eget förhavande i olika situationer. Däremot har jag aldrig tvivlat på hennes förmåga att förmedla barnaöden på ett fantastiskt sätt. Jag började läsa "Bara barnet" klockan tolv imorse och läste ut den klockan 18.01. Denna bok är en sträckläsare. Mest gripande är berättelsen om Ladbrook, Leslies mamma. Den får en fyra.

Bill Cosby berättar om sin barndom i nostalgiska o.. Visa hela

Bill Cosby berättar om sin barndom i nostalgiska ordalag. Han växte upp i det fattiga Philadelfia men upplevde trots den kärva miljön en oerhört kärleksfull barndom. I denna bok får vi ta del av små ihågkomster blandat med insikter om dagens barn. Cosby diskuterar huruvida dagens förekomst av datorer, tv-apparater och dylikt fördummar barn och hämmar deras kreativitet.

Liksom de övriga böckerna av Cosby är denna präglad av varm och innerlig humor. Tyvärr ger denna bok också uttryck för en "det var bättre när jag var barn" mentalitet som känns lite påfrestande. Jag tvivlar inte på att Cosby har rätt i detta antagande men de ständiga upprepandena gör det hela lite tjatigt. Men trots detta är "Barnaår" en läsvärd bok. Den får en svag trea av mig.

I och med Hitlers maktövertagande år 1933 försämra.. Visa hela

I och med Hitlers maktövertagande år 1933 försämrades situationen för Tysklands judar, avsevärt. Taktiken som nazisterna använde var ingen överraskning. Redan 8 år tidigare hade Hitler utförligt beskrivit sina avsikter i sin egen biografi "Mein Kampf". Först definierades vad en "jude" egentligen skulle innebära juridiskt (länge diskuterades om man var jude, även om man bara var det till kvartsdel och dylika detaljer). Med Nurnberglagarna drogs svångremmen åt. Judar fick inte längre äga företag, gå i samma skolor, och alla var tvugna att ändra namn till, för kvinnor, Sara och för män, Abraham. Därtill tvingades judarna gå klädda i kläder som visade deras "ras". När Tjeckoslovakien och senare Polen blev införlivade i det tyska riket började förföljelserna mot judar, zigenare, homosexuella och oliktänkande på blodigt allvar. De första förintelselägren (koncentrationsläger brukar användas i sådan mening att det inte fanns gaskammare, eller systematisk utrotning i lägren, även om lägren i grund och botten var förintelseläger på lång sikt) upprättades i Polen, varav Auschwitz-Birkenau är det mest kända.

Belsen var från början ett läger som skulle härbärga judar som kunde användas som krigsutbyte. Tyskarna ville byta tillbaka viktiga tyskar som hamnat i fiendernas grepp, och behövde en grupp människor utan värde, för att få tillbaka sina egna. Ganska snart visade det sig att lägret utnyttjades i förintelse sammanhang. Tidigt gick det att läsa i Svenska Dagbladet om situationens allvar, men informationen tedde sig troligen så osannolikt ohygglig att ingen riktigt ville tro på det.

Någon tid innan krigets slut släppte tyskarna in britterna i lägret. Det var vid det här laget uppenbart att krigslutet var nära, eftergifter till de allierade gjordes för att mildra den framtida domen. Trots all information som basunerats ut under kriget om tyskarnas systematiska mördande mot civilbefolkningen var ingen helt beredd på vad de skulle finna i lägret.

"Befrielsen av Bergen-Belsen" utgår från frågeställningen om britterna gjorde nog i Belsen (där det kort efter befrielsen jublades över att antalet döda från dag till dag hade sänkts från 1000 personer till 800. Sjukdomar härjade, de psykologiska konsekvenserna för fångarna när tyska sjuksköterskor och läkare anlitades var katastrofal. Författaren till denna bok gör ett mycket gott försök att berätta om situationen på ett objektivt och sakligt sätt.

Boken är facinerande men grotesk, dock aldrig drivet chockerande! Allt som berättas har ett uppenbart syfte, varför boken känns mycket mänsklig och insiktsfull. Denna bok är upplagd ungefär som en universitets uppsats men med ett enkelt och lättläst språk. Det enda jag egentligen kan anmärka på, är tendensen att skriva för de redan pålästa. Om man inte känner till kontexten, finns det mycket man blir förvirrad av. Jag tycker att det är viktigt att man skriver en sådan här bok för att alla ska kunna läsa den, inte bara dem som är insatta. Detta är orsaken till det relativt låga betyget. 4. För trots kritiken anser jag att denna bok bör bli läst! Alla borde känna till vad som skedde i Belsen, det är en del av vårt arv!

Richard Abernethie är en förmögen äldre herre som.. Visa hela

Richard Abernethie är en förmögen äldre herre som dör en plötslig men kanske inte oväntad död. Under begravningen samlas de yngre släktningarna för att roffa åt sig av arvet. Richards yngre syster Cora, ökänd för att kläcka ur sig obehagliga sanningar, upphöjer sin röst; "men visst blev han mördad?", och kort därefter hittas Cora med en yxa genom huvudet och det står klart att hennes obekväma yttrande vid begravningen kanske inte var fullt så fantastiskt som de andra släktingarna ville göra gällande. Hercule Poirot blandar sig in i fallet, och under hans skarpa ögon gör mördaren förhoppningsvis något misstag som kan röja henne eller honom.

En av mina favorit Christie, en enkel historia med bra och skilda karaktärer i en typisk gammal herrgård som låter ana den engelska victorianska erans storhetstid. Klart läsvärd

"Benrangel" börjar med Mike Noonans hustrus död i.. Visa hela

"Benrangel" börjar med Mike Noonans hustrus död i en olycka. Mike som är författare upptäcker för första gången förbannelsen Skrivkramp. Han beger sig från sin hemstad Derry ut till sin stuga Sara Skratt för att slippa sin tomma ordbehandlar skärm. Han lider av mardrömmar om platsen och ganska snart står det klart att någon mer än Mike finns i stugan. Det sker flera oförklariga saker och Mike blir medveten om att hans hustru Jo haft många hemligheter för honom. Hemligheterna har nära band med huset och människorna som rör sig kring honom. Samtidigt träffar Mike en ung änka och hennes lilla dotter. Dessa är inblandade i en svår vårdnadstvist. Ju mer inblandad Mike blir, destå fler hemsökelser sker. Något vill inte att Mike hjälper de tu, och frågan är varför....

Gillar den här boken rejält! Det är en grym bok om kärlek och makt. Utifrån Mike nystas flera berättelser upp, några äldre än kriget, men alla förbundna med varandra. Varje sida avslöjar mer och mer och upplösningen är storartad. Samtidigt målar King som vanligt upp människorna tydligt. Den treåriga flickan beskrivs underbart bra. Man kan nästan se hennes knubbiga ansikte framför sig. Läsvärd!

Äntligen!!!! En ny samling med Berglins värsta oc.. Visa hela

Äntligen!!!!
En ny samling med Berglins värsta och elakaste skämt från Svenska Dagbladet och andra tidningar (Larson bland annat). Eftersom undertecknad har läst "Magnum Berglin" och "Lagom Berglin" så många gånger att pärmarna börjar slitas ut var denna nya samling en salig dröm. Min favoritstripp den här gången var den om den nya likören på systemet "Baja Rosa" (- manners Stig...vi vill inte höra om dina toalett besök.....:)
Det är helt omöjligt att förklara för någon som inte läst Berglin hur otroligt roliga de kan vara. Uttrycken, ("Tallyho små pullor!!!"), teckningarna, bakgrundsmotiven (ofta typiska svenska låtar tagna ur sitt sammanhang som skapar en ofrivillig darrning i fnissmuskeln)....gaaah...jag bara önskar att jag kunde förklara!

När man väl har fastnat för Berglin finns det ingen återvändo. Jag kan stå ut med allt;
mjältbrand, tygavdelningsleda, snorsnygga badrum för 200 000 ("men? är det inte här ni skiter?"), bortskämda skitungar som vill jobba med media någonting (börjar ni känna igen er?)....................... bara det kommer ut en ny Berglinsamling om året som ger mig kraft att leva.......

När Miss Marple bjuds på en luxurös vistelse på et.. Visa hela

När Miss Marple bjuds på en luxurös vistelse på ett av Londons elegantaste hotell anar hon föga vilken ondska hotellet rymmer. Miss Marple minns med välbehag de lyckliga ungdomsdagar som hon tillbringade på Bertrams och när hon anländer förvånar hon sig över att nästan inget förändrats, på flera decennier.

"Bertrams hotell" är ett nostalgiskt äventyr som kastar läsaren in i en svunnen värld. Bertrams hotell sprider en dubbeldos av hemtrevlighet och trygghetskänslan bara växer med Christies fantastiska miljöbeskrivningar av smördrypande muffins, sprakande brasor och hemvävd personal. Tyvärr räcker inte miljöbeskrivningarna till när intrigen är lika tam som en neddrogad pudel. Det osannolika slutet är som taget från en b-film och gör att hela boken känns meningslös. Sällan har jag blivit så besviken på en deckare, som jag blev när jag läste denna. En tvåa är egentligen ett för starkt betyg för denna mästrande deckarhistoria. Det enda som gör betyget, är Christies förmåga att locka in mig i en viktoriansk värld där man riktigt kan känna lukten kardemummaknyten och indiskt te. Men som sagt - det räcker inte.

Beättelser från tidens strand är Mankells poetiska.. Visa hela

Beättelser från tidens strand är Mankells poetiska beskrivning av hans Afrika och myterna bakom det. Det är en vacker berättelse om människor och fattigdom, men det är också en berättelse om hur kärleken till jorden överkommer allt ont och hur människor kan hitta tillbaka till sig själva genom traditionerna. Här möter vi mannen som smidde ett spjut för att döda djävulen, flickan med de röda skorna på huvudet, den nordiska mannen vars snödrivor smälte och Samima som står över allting....

Det här är en bok jag kan rekommendera att läsa enbart för dess underbara bruk av svenska språket, men det är också en fängslande mytologisk skröna om människorna bakom "den svarta kontinenten" och deras drömmar och önskningar. Dock upplever jag en viss idealiserad bild av Afrika som jag inte helt och hållet kan förlika mig med. Mankell beskriver en värld där fattigdomen inte spelar någon roll och det mörka blir ljust bara genom viljan att leva. Men Mankell är den vita mannen som beskriver en värld han inte någonsin kan tränga in i. Därför känns berättelsen ibland lite ytlig och glättig. Något jag inte brukar förknippa med Mankell alls.

Bibeln måste vara den mest svårrecenserade bok som.. Visa hela

Bibeln måste vara den mest svårrecenserade bok som någonsin funnits! Boken är ju egentligen skriven av så många författare under så många tidsåldrar att själva recensionen blir splittrad redan från början. Att berättelserna sedan också är sammanlänkade av en redaktör gör uppgiften närapå omöjlig.

Min personliga åsikt (jag är inte troende) är att Bibeln skiftar väldigt mycket i kvalite, men att det finns något i den för alla. Poesi, äventyr, goda råd, mord, kärlek - you name it. Allt finns där. Själv skulle jag nära på ge "Jobs bok" en jordgubbe i betyg (mitt bästa), medan andra delar som konungaboken, eller upprabblingarna i pentaueken bara gör mig sömnfärdig :).

Kortfattat om denna enorma bok; jag är inte människa nog att ge den ett betyg.

Bifrostskolan ligger i Danmark och är en banbrytan.. Visa hela

Bifrostskolan ligger i Danmark och är en banbrytande friskola som arbetar för att ge barn och ungdomar en utbildning som utvecklar dem som tänkande och kännande varelser. Denna bok är skriven av lärarna på skolan och är en enkel genomgång av skolans mål, men framför allt skolans praktiska tematiska undervisning. Betoningen ligger på det tematiska övergripande temat "Leonardo Da Vinci" som skolan hade under år 2001.

Denna bok ingår i kurslitteraturen för pedagogikutbildningen 60-poäng i Malmös lärarhögskola. Bland de torra och tråkiga böcker som vi oftast tvingas läsa var denna bok en aning mer fruktsam och inspirerande. Iallafall var innehållet inspirerande, men framställningen var fantastiskt opedagogisk. Efter varje beskrivning av hur pedagogiskt och roligt skolan verkar arbeta saknade jag bilder och exempel. De exempel som nämndes beskrivdes visserligen detaljerat, men ytterst torrt och akademiskt. Man kunde dokumenterat dessa exempel bättre i bild och elevarbete. De bilderna som illustrerade arbetetet på skolan var få och intetsägande. De flesta låg dessutom längst bak i boken (så man var tvungen att bläddra - varje gång man ville undersöka vad lärarna egentligen pratade om). Jag upplevde denna bok intressant MEN torftig. Jag skulle gärna besöka skolan och ta del av dess annorlunda undervisning - men boken verkar inte göra den undervisningen rättvisa. Detta är orsaken till mitt låga betyg - tre.

Den godmodige hoben Bilbo Bagger dras in i ett fru.. Visa hela

Den godmodige hoben Bilbo Bagger dras in i ett fruktansvärt äventyr en dag när trollkarlen Gandalf har vägarna förbi. Tillsammans med en hop dvärgar beger han sig till Ensliga berget för att komma åt en fantastisk skatt som vaktas av en grym drake vid namn Smaug.

Innan äventyret är över kommer Bilbo fler än en gång önska att han var tillbaka i sin trygga och hemtrevliga lilla hobhåla.

En klassisk saga som känns mer sammansatt än trilogin. Här får vi ta del av bakgrunden hur ringen hamnade i den baggerska familjen. Om man gillar fantasy är detta en toppenbok. Kompositionen är underbar, och historien innehåller allt från skräckinjagande spindlar till storslagna krigsskådespel. Bilbo beskrivs kärleksfullt men med viss distans. Det är för övrigt den distansen som gör att jag inte grips av berättelsen och just därför tycker jag inte att "Bilbo" når ett högre betyg än en trea. Det är ett lättsmält äventyr, men just inget mer.

Bibeln finns det en man som uppriktigt utmanar Gud.. Visa hela

Bibeln finns det en man som uppriktigt utmanar Gud. Den mannen är Job och han ifrågasätter Gud efter att denne har förintat allt i världen som Job älskar. Istället för att besvara Jobs mänskliga frågor, hur Gud kunde ta ifrån honom hans hustru och barn, svarar Gud med ett tal av sällan skådat slag. Gud var den som lade jordens grund. Gud satte dörrar för havet och gav moln till kläder. Gud bjöd dagen gry. Vem är Job att sätta sig upp emot universums skapare? Detta citat inleder Pearl Bucks bok om ett par forskare som kämpar för att hinna före nazisterna att skapa atombomben. Det är anno 1942 och forskarna är optimister. De skapar en bomb för avskräckning. Bomben kommer aldrig användas på människor. Istället ska den bli en garanti för mänsklig fred i all oändlighet. Men när krigsslutet kommer närmare börjar tvivlen gro. Kommer bomben användas och isåfall, har människan då tagit ifrån Gud rollen som universums härskare?

Pearl Buck skriver om stora frågor ur små människors perspektiv. Vi följer en kärleksaffär mellan en forskarkvinna och en gift man. Deras samvetskval inför att bryta relationen, speglas direkt i kluvandet av atomen. Vem ska ta ansvar för den nya framtiden? Vilka kommer bli sårade. Buck har en speciell förmåga att skildra starka och goda kvinnor som står i skuggan av sina män (som visserligen är goda de också, men mycket egoistiska).

Författarinnan fick nobelpriset år 1938. Hon var amerikansk men skrev framför allt om fjärran östern. Hennes mest kända böcker är "Den goda jorden" (recension finnes på Lettura)och "En kejserlig kvinna". Pearl Buck är upphovsman till det kända citatet "Många människor försummar den lilla lyckan medan de förgäves väntar på den stora". "Bjud dagen gry" tillhör de mest lättlästa böcker av nobelpristagare som jag kommit åt. Detta till trots att den var nära 300 sidor lång. Det är en bok som är svårt att släppa. Antingen älskar man den för de gripande relationsbeskrivningarna, eller så faller man för de avgrundsdjupa frågorna som vilar strax under. Jag kan varmt rekommendera denna bok. Den passar både dig som är van att läsa och dig som inte är det. En stark fyra blir betyget.

Clayton Blaisdell, Jr. är en ovanligt storvuxen po.. Visa hela

Clayton Blaisdell, Jr. är en ovanligt storvuxen pojke som är tämligen förtjust i skolarbete. Efter att hans alkoliserade far kastar honom nerför en källartrappa blir han sig aldrig lik igen. Socialen tar ifrån pappan vårdnaden och skickar pojken runt mellan fosterhem och barnhem. Blaze växer upp till en fysiskt skrämmande jätte, som trots sitt yttre är hemskt snäll. Hans godtrogenhet underlättar för de kriminella ungdomar som gärna utnyttjar honom för småbrott. Först när Blaze träffar George blir livet lite mer stabilt. George är en synnerligen smart skojare som tar hand om Blaze. Hans skäl är egoistiska, men det råder inga tvivel om att männen blir vänner. Under ett barslagsmål blir George knivhuggen till döds. Hans vän och partner bestämmer sig för att avsluta duons kriminella bana med ett länge planerat kidnappningsbrott. Oturligt nog var det George som höll i trådarna för planeringen och när Blaze tar över, går saker inte riktigt till som de ska.

Richard Bachmann var den pseudonym som Stephen King skrev under när han var relativt ung, innan han slog igenom under sitt eget namn. Enligt många anses de fem böcker som King skrev under detta namn, vara hans bästa verk. "Flyende mannen", "Maratonmarchen", "Vägbygge", och "Blaze", som gavs ut helt nyligen på svenska! Dessa romaner är samtidskritiska, ofta helt korta och mycket originella. "Blaze" är en vemodig historia med tydlig inspiration från Steinbecks "Möss och människor". Den är rappt skriven och trots sin sentimentalitet känns den trovärdig. Jag greps av Blaze öde och när jag la boken ifrån mig hade jag gråtit floder. Med tanke på att jag inte är särskilt lättrörd är det lite av en sensation. Jag kan varmt rekommendera denna fina bok till nästan vem som helst! Den är gjord för att läsas, så läs den!

Tänk er ett helt vanligt samhälle. Folk handlar på.. Visa hela

Tänk er ett helt vanligt samhälle. Folk handlar på stormarknader, de kör hem med fyllda matpåsar och sina barn. Sen äter de middag tillsammans, tittar en stund på tv innan de somnar. Nästa dag går de upp tidigt för att förbereda barnen för dagis och köra till jobbet. Det är en ganska trist vardag, och det är svårt att föreställa sig vad som skulle kunna förändra verkligheten så mycket att hela samhället haverar. Men tänk er vidare en vanlig man som är på väg till jobbet i sin bil. Och plötsligt, utan någon orsak eller förklaring, blir han helt blind. Hans inbromsning orsakar trafikkaos, men han får hjälp av en ung man att ta sig hem, sen väntar han på sin hustru för att de tillsammans ska kunna ta sig till ögonläkaren. Tänk vidare att denna man kommer smitta alla han ser på med blindhet. Hans hustru, hans ögonläkare och alla de övriga i väntrummet kommer bli blinda. Epidemin drabbar alla och envar, det är så när omöjligt att undvika smittan. Samhället reagerar med att resolut utesluta de blinda och spärra in dem i en karantän. Men blindheten fortsätter trots detta att sprida sig. Infrastrukturen haverar när ingen längre vågar köra bil av rädsla för att bli blinda, eller att deras medtrafikanter ska bli det. Och utan infrastruktur och utan människor som kan ta sig till arbetet, faller samhällets grundpelare. Ekonomin kraschar, överlevnadsinstinkterna vaknar och människor börjar hamstra mat. De länsar matvaruaffärerf och det dröjer inte länge förrän kriget om överlevnad blir ett allas krig mot alla.

Berättelsen i "Blindheten" cirkulerar kring de allra första drabbade av farsoten, som fängslas in i en karantän för att skydda allmänheten frånn smittan. Vi känner huvudrollsinnehavarna, inte genom namn, utan de namn som de ges efter personliga attribut så som "Flickan med solglasögonen", "Den skelande pojken" eller genom yrkeskategorier, som "Ögonläkaren". I det ögonblick som militären kommer för att hämta Ögonläkaren till karantänen, vidhåller dennes hustru att även hon blivit blind. Detta är inte sant, men hon vill hellre utsätta sig för smittan och ändå vara hos sin man. Osannolikt nog blir denna kvinna aldrig smittad och hon kommer leva i det helvete som karantänen innebär, och se allt det fruktansvärda. Det är genom hennes ögon historien berättas, först om karantänen och vidare i frihet hur samhället förfaller, men små gnistor av hopp ändå tillgängliga.

Saramago fick nobelpriset i mitten av nittiotalet. Den här boken är en indikation på varför. Nu är idéen om en haverande civilisation på grund av smitta ingen ny historia. Många böcker har skrivits på samma tema. Men att den mystiska smittan är ett, vad vi kallar, handikapp är nytt och att historien belyser hur viktigt vårt visuella samhälle är, är också nytt. "Blindheten" är en studie över den mänskliga naturen och visar hur bräcklig vår civilisation egentligen är. Saramago skriver sin historia bra, men "Blindheten" kunde varit bättre. Jag ryser skönt bara av föreställningen att Stephen King skulle ta sig an denna historia. En likartad bok som gavs ut för ett par år sedan, "Signal" liknade faktiskt "Blindheten", men där gjorde sig Stephen Kings oförmåga att lägga bort sina övernaturliga komponeter gällande och berättelsen förlorade på det. I det stora hela är "Blindheten" en viktig bok för vår tid. Men det är idéen som är speciell, inte författaren. Och det vill jag vara tydlig med, eftersom jag har läst författarens andra böcker och inte funnit dem speciellt bra. Jag anser att Saramago fick ett oförtjänat nobelpris, grundat på denna bok, som är det mest läsvärda verk han åstadkommit. På så sätt påminner Saramago om William Golding, en annan nobelpristagare som fick pris för det klassiska verket "Flugornas herre", men knappast hade några andra böcker i samma nivå, i bagaget. Saramagos språk är irriterande finkulturellt. Hans språkform är uppriktigt talat tillrättagjort och tillkämpat komplicerat. Att sätta punkt tycks vara bannlyst, och det är en av de viktigaste skälen till att boken är jobbig att läsa. I det sammanhanget saknar jag en författare som inte försöker spänna musklerna, en som skriver för folket, fritt från krångligheter och med flöde, vilket man knappast kan anklaga Saramago för att göra.

Men trots mina hårda ord blir omdömet högt. Jag gav boken en stark fyra och vill hävda att de brister jag påtalat är ointressanta i jämförelse med bokens/idéns styrkor.

En student i Lund blir brutalt misshandlad. En lär.. Visa hela

En student i Lund blir brutalt misshandlad. En lärare nedrest från Oskarshamn för diagnostisering av en eventuell hjärntumör blir strypt. Det finns en katt bland hermelinerna. Någon som vill ont. Men vem?

Karin Wahlberg är en av de kvinnliga deckarförfattarinnor som uppmärksammats under senare år. Hon har gjort stor succé med sina böcker i sjukhusmiljö med starka skildringar av utsatta kvinnor. Av den orsaken har jag också valt att inte läsa något av henne.

Jag har dragit mig för fenomenet "den nya svenska kvinnliga deckarförfattarinnan" (speciellt när författarinnans verk har likställts med feministiskt initiativ). Det känns för slutet på något sätt, så förutsägbart. Karin Wahlberg har ett förflutet som gynekolog och hennes skildringar av sjukvården känns äkta. Därmed skiljer hon sig från många författare som berättar om en verklighet som inte är deras egen. Men kriminaltemat är destå sämre, det känns uppstyltat och ointressant. Vem berättar Wahlberg om? Vad vill hon säga? När jag skulle skriva resumé av handlingen fick jag skrivkramp. Vad handlade boken egentligen om? Ingen aning!

Det finns andra författare som beskriver polisens vardag på ett mycket mer realistiskt sätt. Och trots långrandiga miljöbeskrivningar av min stad Lund blev detaljerna så uppenbara att det var pinsamt. Jag har aldrig varit i Ystad, men Mankell har gett mig en känsla av staden. Därmed inte sagt att jag känner till varje gatunamn. Det är inte DET som ger miljöbeskrivningarna sin nerv. Tyvärr tycks Wahlberg tro det. Jag vill inte läsa några eniro-ianska vägbeskrivningar. Denna ständiga uppräkning av stadsdetaljer irriterade mig. Men tyvärr var de inte det enda.

Mitt mest negativa intryck var bokens längd och författarens oförmåga att med personkaraktärer gripa mig som läsare. Varje nytt kapitel började mystiskt med beskrivningar i andra person. Det tog mig alltid någon sida att lista ut VEM som författaren pratade om. Det kändes rörigt och ofullständigt och när jag väl kommit underfund med vilka personerna var, hade jag redan förlorat intresset för deras fortsatta öde. Att det därtill pågick beskrivningar av kanske tio personer samtidigt gjorde ju knappast saken bättre. Boken hade lätt kunnat kortas ner till hälften och kanske mer än det.

De positiva sidorna var inte särskilt många (jättekul skämt .) men jag måste ändå erkänna att de fanns! Mot slutet av boken tog berättelsen plötsligt fart och intrigen fångade mig på nytt. Det var som om författarinnan äntligen hittat glöden. Men sedan - ett abrupt slut, bara så där. Inga förklaringar, bara en kort sammanfattning över personer vilka författaren ville tacka. Jag blev nästan lite omruskad. Allt detta förspel och onödiga krux för ett menlöst "Flörp"?

Var det skönt för dig med?
Nej inte ett dugg!

Boken får en svag tvåa i betyg.

Ellen lider av ovanlig blodsjukdom. Läkarna står m.. Visa hela

Ellen lider av ovanlig blodsjukdom. Läkarna står maktlösa och hon blir sämre för varje dag som går. För att komma närmare sjukhuset flyttar hon in hos sin mormor och råkar en dag hitta en dagbok. Dagboken är hennes mormors mor som också hette Ellen. Men det är inte bara namnet som är detsamma. Ellen hittar andra anknytningspunkter också...

Det märks att den här berättelsen är inspirerad av Bram Stokers "Dracula". Annars är den jättelik Hans-Eric Hellbergs "Osynlig närvaro", som dock är av mycket högre kvalité. Egentligen skulle jag vilja såga den här historien som kändes mycket konstlad och överambitiös. Men eftersom detta är en ungdomsbok ska jag försöka behandla den som en sådan. "Blodssystrar" var kanske inte den bästa bok jag läst, men den var lättläst och spännande. Författaren behärskar greppet att fånga läsaren och bygga upp spänningen, undan för undan. Jag kommer läsa fler böcker av Rees och det är ett hyfsat betyg i sig. Hon får en trea.

Det är sommarlov och Mirja följer med sin bästa ko.. Visa hela

Det är sommarlov och Mirja följer med sin bästa kompis familj ut på landet. En natt hittar tjejerna en mystisk grav prydd med färska blommor. I byn går rykten om att graven är hemsökt av en avrättad brottsling från 1800-talets mitt. Tjejerna börjar undersöka mysteriet och kommer fram till att den avrättade kanske inte var skyldig till mordet. Något gott vägleder dem att ge upprättelse till den avlidne. Samtidigt kämpar något ont emot det goda och flickorna tvingas utmana sin rädsla för det okända.

Lena Arros bok är en typisk mellanstadiebok. Den kunde lätt haft "lättläst barnbok" tryckt på framsidan. Den överdrivna pedagogiken triggar igång min irritation då och då, men jag rycks med av historien och den enkla intrigen. Porträtten av flickorna är ytliga men på något sätt lyckas författaren ändå hålla kvar mitt intresse. Jag skulle tippa att boken faller tjejer i 7-12 års åldern bäst i smaken, men som bekant är smaken olika. Jag ger "Blommor på Höökens grav" en medelgod trea i betyg.

Den senaste "Get fuzzy" bok som kommit ut på markn.. Visa hela

Den senaste "Get fuzzy" bok som kommit ut på marknaden. Läsa får man givetvis göra på engelska. Det tar ett tag för mig, men det blir roligare och roligare för varje omläsning :).
Dock är den inte här lika bra som de tidigare. Det kan bero på att boken innehåller två längre stråk av berättelser, en om hur Bucky blir av med sin huggtand genom en fälla som han gjort åt grannens iller, och en annan om en hundkonferans. Jag föredrar att läsa fristående serier. Därför får den här serieboken enbart en fyra.

När sångerskan Louise Hoffsten drabbades av sjukdo.. Visa hela

När sångerskan Louise Hoffsten drabbades av sjukdomen Ms trodde hon först att det bara var en följd av hennes uppslitande skilsmässa. Hon vägrade ge upp sitt liv utan fortsatte leva på precis samma sätt, trots fara för sin hälsa. När hon väl insåg det oundvikliga i sjukdomen började förnekandet och kampen att hitta ett botemedel. Hoffsten var långt ifrån främmande att ge sig in i ockulta sällskap för att kunna bota sin sjukdom. Men utan självdistans och insikt om vart hon var på väg, började hon utnyttjas av olika grupper. De övertygade henne om att meditation skulle kunna bota hennes sjukdom. Hennes yogaschema utökades till 8 timmar per dag! och när framstegen uteblev ifrågasattes hennes "tro" på meditationens läkande förmåga. Ungefär samtidigt kämpade Hoffsten med att slå i USA. Men sjukdomen fick branchfolket att tvivla på hennes förmåga varför hennes förhoppningar grusades. Vi får i "Blues" följa Louises insiktsfulla färd mot acceptans av sjukdomen. Biografier brukar ytterst sällan vara självutlämnande på RIKTIGT. Inte sällan är biografier böcker om hur författaren vill att folk ska uppfatta hans/hennes liv. Men denna bok utgör ett undantag. Louise skriver naivt och naket. Ibland blir jag förvånad över hur öppen hon orkar vara!

När jag började läsa "Blues" var jag redan intresserad av Hoffsten som människa. Hennes kamp och hennes musik liknar inte något annat jag hört. Men denna bok fördjupade min förståelse för henne och hennes sjukdom. Den gav en rik bild av en mspatient som har svårt att acceptera sin situation. Jag blev facinerad och det är orsaken till mitt höga betyg (trots att språk och stil inte alltid var perfekta), Blues får en stark fyra.

Daniel Pell blev känd i pressen som "Mansons son".. Visa hela

Daniel Pell blev känd i pressen som "Mansons son" efter att ha knivmördat en hel familj under ett rån. För detta dåd blev han dömd att avtjäna ett livslångt fängelsestraff. Berättelsen tar sin början sedan Pell lyckats fly från fängelset och bege sig ut på mördarstrå tillsammans med sin lättduperade flickvän Jennie. Kathryn Dance är den enda förhörsledare som lyckats "knäcka" Pell och hon blir ansvarig för utredningen.

Kathryn Dance är en mänsklig lögndetektor. Hon arbetar som förhörsledare för CBI och har tidigare figurerat i en av Deavers "Lincoln Rhyme-historier". Men nu möter vi alltså henne allena i en ganska ordinär deckare om en manipulativ sektledare som flyr och ställer till oreda i ett helt county. Trots att Deaver äntligen har släppt sina tidigare trista huvudkaraktärer tycks han fastnat i en föga intressant smet av klyschor och självupptagenhet. När det i början av 90-talet, var tämligen uppfriskande med en huvudperson som inte söp, knullade och förbannade livets goda i sann film noir-anda - har vi, tjugo år senare, begravts av så många "självständiga" och starka poliskommisarier med barn och skinn på näsan - att detta försök till en nyskapande karaktär är pinsamt utsliten. "Blunddockan" är som ett utdraget avsnitt från CSI "Denver - för alla er som inte nöjer er med New York, L.A och Las Vegas". Vi har redan läst den här boken, sett den! Ätit den - och skitit ut den - och om vi granskar vår egen avföring kommer vi likväl hitta bättre intriger i någon gammal rulle med Beck. Faktiskt! Det blir än mer pinsamt om man följt Deavers författarskap och kan jämföra hans alster. Deaver är en snubbe som gjort EN hit! Därefter har han gjort om samma hit - åtta gånger och det blir bara sämre för varje gång.

Sammanfattningsvis handlar Deavers deckare alltid om en smart psykopat som arbetar nära - gärna mitt ibland detektiverna - som till sist blir avslöjad och då tvingar huvudpersonerna att begrunda sin existens. Och när man vet, och har insett detta, blir alla historier ganska trista att läsa. Jag ger denna bok en svag tvåa i betyg. Trots allt orkade jag läsa ut bokhelvetet! Det hemska är att jag för varje ny Deaver jag läser, tenderar sänka mitt helhetsbetyg - också för de första böckerna - som jag tyckte mycket bra om. Men jag antar att det är världens gång - har en författare en gång lyckats ruska om sin läsare - så har han inte råd att slarva. Fallet blir hårdare ju mer man älskat hans böcker!

Den nyfödda bebisen blir brutalt utkrystad ur den.. Visa hela

Den nyfödda bebisen blir brutalt utkrystad ur den varma och hemtrevliga livmodern. Med en dask i rumpan blir han välkomnad till världen. Är det då så konstigt att han blir en liten elak despot? Det tycker inte författaren Simon Bratt som härmed introducerar oss till vår hjälte; blöjterroristen!

Medelmåttig historia som språkmässigt påminner om Marian Keyes. Om du gillar den nämndas snärtiga humor och bitska underton kommer du absolut älska den här boken. Den lämpar sig perfekt som present till nyblivna föräldrar. Extra plus i kanten för de helsköna illustrationerna av samma illustratör som i Roald Dahls härliga barnböcker. I min smak dock alldeles för ojämn kvalité på historien och därtill kändes den orealistisk. Småbarn kan visserligen vara odrägliga, men den pretentiösa tonen i boken tog verkligen udden ur det hela. Ungen låter som om han är 60 år och synnerligen bitter över livet. Glimten i ögat saknas och därför får denna bok bara en tvåa.

Det är inte lätt att vara ung när alla känslor bar.. Visa hela

Det är inte lätt att vara ung när alla känslor bara spränger i en. Ingen annan verkar ha det lika jobbigt och mamma och pappa bara tjatar. 1959 kom Kerstin Thorvalls bok "Boken till dig" ut, som riktade sig till tonårsflickor och försökte ge tips och råd rörande livet för en tonåring.

Trots att denna bok tryckts upp i flera omgångar har den inte reviderats. Den bok som jag hittade på ett skolbibliotek, tryckt år 2000 är samma bok som gavs ut 1959. Den är hopplöst föråldrad vilket märks både språkmässigt och innehållsmässigt. Som ett tidsmässigt dokument är den här boken mycket intressant, men jag vänder mig mot att skolbiblioteken fortfarande köper in boken och att förlaget inte ens påpekar på baksidan hur lång tid som förflutit sedan boken först kom ut.

"Boken till dig" betonar för tonårsflickan hur viktigt det är att hålla sig själv fräsch och söt. Faktum är att ett kapitel faktiskt heter "Hur du blir söt". Kerstin Thorvall utgår mycket från sig själv och sin tonårstid men hennes råd känns stundtals irriterande klämkäcka. Flickan ska sova i kalla rum, borsta håret med hundra tag och gärna använda grädde som ansiktskräm. Vidare manas hon banta genom att inte äta några kolhydrater alls (potatis, ris, pasta osv). Några av felen är direkta sakfel som jag tycker borde ändrats när boken kom ut i nytt tryck. Tex så menar författarinnan att håret kan borstas friskt (hår är dött material vilket gör att man inte kan ändra det hår som faktiskt HAR vuxit ut med vitaminer och dylikt, utan bara det som kommer att växa ut).

Vissa råd är faktiskt bra. De som handlar om förhållandet mellan barn och vuxna känns fortfarande aktuella, men att sortera ut de bra råden från de dåliga är ett mindre helvete. Idag rekommenderar jag att denna bok förflyttas från "ungdomshyllan" till historia och samhälle. Boken ger en löjligt ansträngd bild av den unga flickan och förstärker de krav på flickan att anpassa sitt utseende efter samhällets kriterier. Boken kanske var aktuell 1959 men sluta för guds skull att trycka upp den idag 50 år senare!!! En etta.

Ett ps i kanten är att tonårsflickan av idag bör införskaffa sig Linda Skugges fullständigt underbara bok "Lilla ångestboken" som verkligen försöker ge flickan en positiv bild av sig själv.

"Bokhandlaren i Kabul" är journalisten Åsne Sierst.. Visa hela

"Bokhandlaren i Kabul" är journalisten Åsne Sierstads högst aktuella bok om en familj i Afghanistan, som hon gästade den första våren efter talibanregimens fall. Åsne berättar enkelt en historia om verkliga människor i landet och om
deras vardag. Den historiska realiteten, både det förgågnas våldnader, sovjetisk övermakt, inbördeskrig, talibanväldets blinda raseri och okunskap tecknas
upp utifrån skeendena i individernas liv. Åsne riktar en viss kritik mot kvinnobehandlingen i familjen och landet, som hon dock betonar inte är fast förbunden med religonen, utan snarare med kultur och samhälle. Åsne dömer inte, hon visar oss vardagen och låter oss själva dra slutsatser och göra Ställningstaganden. Hennes bok är ingen frågeställning utan ett konstanterande.

Jag själv upplever boken bra men oerhört frustrerande att läsa. Möjlighet till förändring känns avlägsen och ökar känslan av vanmakt. Åsnes bok är en läsvärd bok om verkligheten bakom tidningsrubrikerna och om offrens fortsatta framtid. Det är ingen bok som avses förklara historiens skeende, men leder ändå varsamt in läsaren i historiens snårskog och under skuggan av terrordåden 11 september 2001.

<p>Ett vackert par kommer ridandes i skogen. Kvinn.. Visa hela

Gary Larson har vid det här laget gett ut 18 album.. Visa hela

Gary Larson har vid det här laget gett ut 18 album med sin mest älskade serie "The far side" som publicerats i Larson (japp tidningen är uppkallad efter Gary) sedan starten. I början av 90-talet la Larson ner sina prisbelönta kossor och började engagera sig i film och dylikt. Han har rönt framgångar också på den fronten. För mig var det julafton att hitta en nyutgiven Larsonbok på biblioteket.

Tyvärr är denna bok helt i svartvitt, något som sänker betyget otroligt mycket.....serien blir tråkig i grått, så enkelt är det bara. Sen tar sig Larson bättre i små doser - på större utrymmen. En till två strippar brukar i allmänhet räcka. Så blir det inte för mycket av det goda. Jag ger denna samling en tvåa i betyg. Hade den varit i färg hade den troligtvis nått upp till medel.

Strax innan jul hittas fyra människor skjutna i en.. Visa hela

Strax innan jul hittas fyra människor skjutna i en fashionabel lägenhet i centrala Oslo. Tre av dessa tillhör en av Norges rikaste familjer. När testamentet offentliggörs riktas misstankarna genast mot barnen till det döda paret och deras son. Syskonen och deras respektive hade både motiv, tillfälle och möjlighet att utföra mordet. Polisen samlar, så gott det går eftersom det är julhelg, ihop bevis som otvivelaktigt pekar på syskonparet. Den enda som tvivlar på fallets till synes självklara lösning är Hanne Wilhelmsen som dessvärre är känd för att alltid gå mot strömmen. Hennes utgångspunkt är hennes egna trassliga familjeliv och ju mer bevis som hopar sig destå mer tvivlar hon på att polisen nått den rätta lösningen. Paralellt med fallet får läsaren möta henne och hennes minst sagt, speciella familj. Dessa består av Hannes kvinnliga partner Nefis samt den trasiga men drogfria exprostituerade Marry. Genom blottandet av Hannes själsliv fördjupas förståelsen för kriminalfallet.

Min andra Holtdeckare som jag upplevde helt annorlunda jämtemot "Utan eko" som jag först läste. Denna är stram, spänningsfylld och tappar aldrig tempo. Intrigen är nästan exakt tagen från en Christie deckare (men vilken tänker jag inte avslöja här, eftersom jag inte vill beröva någon läsglädjen :). Personkaraktärerna fångar genast läsarens intresse och trots att de inte skiljer sig mycket från de stereotypa deckarkaraktärerna (kommisarien med alkohol och familjeproblem osv) angrips i Holts böcker, problemen ur ett annat perspektiv, vilket ger böckerna en frisk fläkt. Jag föll redan i första boken handlöst för den rättframma Marry och hennes gripande öde. Jag måste också nämna att jag älskar denna romans början och slut och knappt kan vänta på att läsa nästföljande deckare om Wilhelmsen, jag ger denna bok en fyra, även om den faktiskt gränsar till femma (min skala består dock av 3+ och jordgubbe).

Brev från nollpunkten är en samling essäer som beh.. Visa hela

Brev från nollpunkten är en samling essäer som behandlar 1900-talets destruktiva sekel. Samlingen spänner över tiden från första världskriget till atombomberna över de två japanska städerna.

Brev från Nollpunkten är en samling pusselbitar som försöker skissa upp en bild av 1900-talets mörkaste historia. Peter Englund har med varje essä infogat ett pusselbit i historien. Genom berättelserna som hakas fast i varandra på en medveten nivå når Englund ett fullständigt pussel som visar en historia de flesta är bekanta med men ändå inte riktigt synat i sömmarna. Englund är vägledaren som sakta men med nogrannhet låter oss ta del av den verklighet som andra historieböcker ofta bara låter ana. Människorna målas fram och en bild av det förflutna bränner sig fast på näthinnan också efter att bokens pärmar slagits igen. Denna bok är en viktig och lättillgänglig bok om vår historia. Det är en bok man önskar alla krigsherrar borde läsa

Rodion Romanovich Raskolnikov är en fattig student.. Visa hela

Rodion Romanovich Raskolnikov är en fattig student som bor i ett kyffe i Sankt Petersburg. Han är skyldig en panttlånerska pengar och vi möter honom när han leker med tanken att döda henne. Efter att han begått mordet blir han gradvis medveten om konsekvenserna av hans handlande. Boken utspelar sig de feberrusiga dagarna efter morden.

Dostojevskij ställer den centrala frågan, om människan formas av sin miljö, eller om hennes historia är ödesbestämd. Tvingar fattigdomen, det hårda studentlivet och svälten fram mördaren i Raskolnikov? Eller är han predestinerad att bli mördare under vilka omständigheter som helst? Vi följer Raskolnikovnär han gradvis når insikt i vem han är och hur han ska förhålla sig till det brott han begått. Raskolnikov erkänner för sig själv att morden inte var nödvändiga. Tvärtom var dom en lek med ödet. Raskolnikov känner sig osårbar, när han leker med tanken att begå brottet, han har inte räknat med de faktiska följderna av ett mord, mer än ytliga detaljer (hur han ska kunna dölja sin roll i det hela), Raskolnikov speglar sig i sin föreställning om omvärldens reaktioner. Hur mycket av hans föreställningar som är faktisk realitet är svävande. Raskolnikov föreställer sig samvetet som något borgligt och lite skamligt. Berättelsen utspelar sig i Sankt Petersburg som gästas av revolutionära ideer och ideal. Raskolnikov tror sig rationellt kunna försvara sina handlingar, men inutiativt kan han inte hantera dem. Gapet mellan vara och bör blir milsvitt. Raskolnikov är kall och oberäknelig men samtidigt inte helt låst i sig själv. Han är ung och behöver fortfarande gensvar från omgivningen. Helst av allt vill han bli betraktad som ett unikum, ett geni som liksom Napoleon går över lik för att genomföra sin vision. En del av honom ser sig förmer än andra, men en annan del av honom är likgiltig. Denna del vill inte ens försvara sina handlingar. Det enda brott som existerar är att bli påkommen, för mord i sig är en ganska trivial historia.

Det enda som kan förlösa Raskolnikov är kärleken. Men för att bli förlöst av kärlek måste man också kunna älska, vilket Raskolnikov är oförmögen till och frågan är om Raskolnikov faktiskt ägde den förmågan - ens innan mordet.

Är Raskolnikov en god människa som utför onda handlingar, eller är han en ond människa som utför goda handlingar? Det finns fortfarande godhet i Raskolnikov, och detta är bara en av de många faktorer som gör berättelsen levande. Samtidigt är den empati som Raskolnikov kan känna på ett väldigt ytligt plan. Han kan inte ta in att han inte utgör navet i alla andra människors liv. Allting tycks kretsa kring honom, varje uttalande, varje handling är riktat mot honom, kring honom. Raskolnikovs relation med Katarina och hennes man, och senare med Sonja har troligen sitt ursprung i Raskolnikovs vilja att "sona" sitt brott. Samtidigt leder denna hjälp han erbjuder till en väg av verklig försoning.

Jag fick en riktigt skön insikt av "Brott och straff". Tunga författare behöver nödvändigtvis inte vara svårlästa. Trots att "Brott och straff" är en riktig tegelsten till bok är den överraskande lätt att läsa och spännande precis hela tiden. Trots att Raskolnikov inte är någon sympatisk människa fångar författaren upp läsaren genom att fokusera på kärnfrågan, vad det innebär att vara människa. Författaren lyckas också levandegöra "bikaraktärerna" i boken. Det är nästan smärtsamt att skiljas från dem när sista bladet blivit läst. Varje person i boken har skapat sig ett eget litteratur hjärterum. Dostojevskij förför inte sin läsare - han attackerar och förtär. Han åt mig till frukost, lunch, middag och senare till frukost en gång till. Det gick följaktligen fasligt snabbt att bana igenom en av världslitteraturens populäraste verk. Som väntat får boken en stark femma i betyg. --------------------------------------------------------------------------------

Tillägg om funderingar kring böcker inspirerade av Dostojevskiljs "Brott och straff". Det finns många böcker som behandlat samma tema, mer eller mindre bra. En av de böcker jag inte helt insett vara så till den grad påverkad av "Brott och straff" var Brett Easton Ellis "American psycho". Liksom i "Brott och straff" handlar denna om en perverterad yngling som tycker sig stå över samhällets lagar och drivs av en önskan att utmana dem. Både Raskolnikov och Bateman har förtärt kunskapens äpple och är så som gudarna, de kan förinta och skapa. Agatha Christie har skrivit 70-romaner om denna mördare, men Dostojevskij och senare Ellis lyckas faktiskt låta läsaren gå in i mördaren och betrakta värdlen ur hans fördömda ögon. Men medan Ellis historia är en berättelse om samhällets förfall bearbetar Dostojevskij människans vara och hennes eventuella frälsning. Ellis bok är tidsbunden, men "Brott och straff" tidslös. Förutom "American Psycho" (som jag tycker är väldigt bra) finns det klockrena paraleller också i svensk litteratur. Nu tänker jag särskilt på Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", men även Lagerkvists "Barabbas" behandlar samma ämne - utifrån annan vinkel, på ett lysande sätt. Med dessa små noteringar avslutar jag härmed bokbabblet.....

Alla vet att Karl "Skorpan" Lejon ska dö. Hans sto.. Visa hela

Alla vet att Karl "Skorpan" Lejon ska dö. Hans storebror Jonathan gör allt för att få sin bror att må bättre. Han berättar underbara sagor om Nagijala, lägereldarnas och sagornas tid. Det låter så underbart att Skorpan vill åka dit genast. Förunderligt nog blir det inte Karl som lämnar jordelivet först. Under en eldsvåda tar Jonathan Karl på ryggen och kastar sig handlöst ut genom ett fönster, för att undsätta lillebrors liv. Under feberheta nätter drömmer Skorpan om att få dö och återförenas med Jonathan i Nagijala. Och när han väl gör det, är allt så underbart som Jonathan berättat. Men bara i körsbärsdalen där bröderna bor. Utanför härskar den grymma Tengil och hans grymma drake Katla.

Klassisk saga om gott och ont. "Vissa saker måste man göra, annars är man ingen människa, bara en liten lort" säger Jonathan och bröderna Lejon ger sig orädda ut för att hjälpa Tengils förtryckta. Bröderna Lejonhjärta kan tolkas som feberheta drömmar om döden. Men boken är framför allt en stark saga om kärlek. Denna bok tillhör Astrid Lindgrens mest älskade böcker och det är inte förrän nu, i vuxen ålder, jag kan läsa boken med behåll (utan att behöva lägga in den i frysen när Katla blir för otäck). Lika sinnlig och underbar som "Ronja Rövardotter" är den inte. Men den håller hög klass även om berättelsen känns en aning kort. Bevingade uttryck såsom "Jonathan, jag ser ljuset, jag ser ljuset" gör att boken känns som en klar klassiker. Den får en stark fyra i betyg. Kanske högre. Jag måste tänka igenom saken mer!

Samlingsalbumet från Conley som innehåller det sen.. Visa hela

Samlingsalbumet från Conley som innehåller det senaste årets strippar från "Get fuzzy" (se Larson). Framförallt hålls denna samling ihop av längre berättelser om Buckys brutala kontroverser med grannen - en (enligt Bucky), ondskefull iller som inte skyr några medel för att göra Bucky till åtlöje. Till skillnad från tidigare serieböcker verkar tecknaren börjat intressera sig mer för att skapa längre berättelser än korta strippar. Detta är i min mening inte något som förhöjer kvaliten. Förutom Illerincidenten följer vi Satchels hundkonferans samt Buckys vilda kattkonferans med syfte att ta över världen. Jag tycker att dessa berättelser känns lite väl påklistrade och saknar den spontana charm som möter i de tidigaste serierna. Jag kan tyvärr bara ge denna samling en trea i betyg.

Ps i kanten...ska man köpa några serieböcker, ska man läsa dem på orginalspråk, annars dribblar lätt korkade översättare bort skämten i sina kassa översättningar. I serien om Bucky och Satchell har Conley givit ut två stora samlingsböcker. Denna samt "A get fuzzy treasure". De innehåller egentligen de lite mindre samlingarna "Blueprints for disaster", "Get fuzzyexperienced", "The dog is not a toy" samt "fuzzy logic".

Tre gånger varje dag skriker f.d sjömannen Joss ut.. Visa hela

Tre gånger varje dag skriker f.d sjömannen Joss ut sina nyheter på ett torg i Paris. Nyheterna erhåller han i sin stora urna uppkallad efter ett älskat skepp som gick på grund.
Det kan vara nyheter som reklam, annonser, kärleksbudskap och personliga meddelanden som kunderna betalar en liten penning för att få upplästa. Inte så sällan hittar Joss material som han lägger i en refuseringshög och inte tar betalt för. På senaste tiden har det kommit en rad obehagliga meddelanden. De verkar tagna helt ur sitt sammanhang och är apokalyptiskt skrämmande. Ungefär samtidigt uppmärksammas "klotter" i form av spegelvända fyror. Symbolen är en antik vidskeplighet för att skydda sig mot digerdöden - pesten.
När ett svartnat och loppbitet lik hittas i en lägenhet som budbäraren siat om, bryter masshysterin ut.....

Fred Vargas anses vara Frankrikes stora deckardrottning. Hennes bok "Budbäraren" är den enda boken som översatts till svenska. Den återknyter till digerdöden som mellan 1300 och 1800-talet skördade en tredjedel av världens befolkning. Den är en skrämmande beskrivning om hur lätt en masshysteri kan bryta ut, också i vår "civiliserade" värld.
Vargas tecknar upp personkaraktärer som fungerar tämligen bra trots att de är lite klyscheaktiga. Och även om romanen tappar fart efter första hälften har den nagelbitarpotential. Tyvärr tappar Författaren greppet om mig, mot slutet av historien,
som tyvärr känns långsökt och osannolik. I deckargenren sticker "Budbäraren" helt klart ut. Den liknar inte många andra deckare jag läst.

Eftersom det känns som Vargas gör anspråk på att boken är "mer" än en deckare har jag också betygsatt den efter romangenren. Därför har den "bara" fått en fyra, trots att den känns relativ unik.

Vi möter den 16 åriga Kevin som gömmer sig under b.. Visa hela

Vi möter den 16 åriga Kevin som gömmer sig under bord med stolar som galler mot omvärlden. Kevin har skyflats runt i olika hem större delen av sitt liv. Eftersom han vägrar tala kommer han under ovårdnad av mutist specialisten Torey Hayden. Hayden tvivlar på att det är psykologiska skäl som gör att Kevin vägrar tala. Men ju närmare hon kommer honom destå tydligare blir det att Kevin är en oerhört komplex person och i detta sammanhang också opålitlig. Hayden tar sig an en av sitt livs svåraste uppgifter.

Med "burpojken" av slutade jag läsningen av Haydens semipsykologiska verk om problembarn. Denna bok skiljer sig från de övriga då den behandlar ett äldre barn. Som vanligt retar jag mig på de tvivel jag har angående Haydens objektivitet. Hon beskriver flera gånger sitt handlande i arbetet på ett sådant sätt som känns väldigt mycket som ett försvar. Jag har också problem med hennes beskrivningar om hur ful Kevijn är (fram till Hayden får vara den goda feen och ändra på det, vill säga). Även om jag inte betvivlar hennes syn på Kevin känns uttrycken, "ful", "nästna som det växte finnar på finnarna" väldigt okänsliga. Det spelar ingen roll att hon senare upplever att han förändrats och blivit vacker. Hade jag varit Kevin hade jag blivit oerhört sårad av att läsa hennes beskrivningar. Dock är berättelsen om hur Hayden och hennes kollega försöker pussla samman Kevins liv rörande och osentimentalt beskrivet. Liksom Haydens tidigare böcker är denna läsvärd, men det är knappast något mästerverk!

Vi möter återigen Lyra och Will. Lyra hålls nedsöv.. Visa hela

Vi möter återigen Lyra och Will. Lyra hålls nedsövd av sin mor i en grotta. Det sägs att hon är barnet som skall återupprepa skapelseberättelsen. Hon är Eva innan synden. Kyrkan och auktoriteten vill döda flickan innan hon hinner bli frestad och göra samma val som sist. Alla de paralella världarna till vår egen reagerar och förändras. Lyra är vågbrytaren som står i mitten av ett krig på alla fronter. Hennes val är avgörande.

Pullmans avslutande del i den episka trilogin "den mörka materian" är en allegori över gnosticsm. I gnosticismen (som var en slags paralellrörelse till kristendomen - gnostikerna upplevde att de företrädde den sanna kristendomen, de hade uppnått gnosis, upplysningen) såg man på materian som något ont. Från början fanns två världssjälar, en kvinnlig och en manlig. När den kvinnliga ville skapa utan sin manliga motsvarighet blev resultatet ont, materia. Materian skapar Demiurgen, vår jordiska gud (judarnas gud, kyrkans gud, muslimernas gud) som tror sig vara skaparens själv. Han i sin tur skapar himlar och varelser som dyrkar honom. Människan består dock av både andlighet (en del av världsanden) samt materia, och är därigenom både ond och god. Hennes räddning är medvetandet och kunskapen (i Lyras värld - stoft).

Pullman har alltså valt att beskriva vår värld gnostiskt. Detta gör att berättelsen om den mörka materian utstrålar kyrkofientlighet (gnostikerna kallades kättare och tvingades gömma sina skrifter - Nag Hammadi biblioteket är ett exempel på detta). Jag tycker det är facinerande att en författare vågar sig på att utmana kyrkan på det här sättet. "Den mörka materian" är Pullmans motsvarighet till C.S Lewis Narnia serie. Pullmans trilogi är faktiskt bättre, eftersom den har ett mångfacetterat budskap som tvingar läsaren att fundera över sig själv och ondskan. Jag tycker att Pullman härigenom skapar en värld som känns mycket mer "äkta", än C.S Lewis tillrättalagda värld, där allt är antingen gott eller ont, men aldrig en blandning. På sätt och vis är Pullmans berättelse religions kritisk eftersom den visar hur nära samman makten och religionen kommit att höra (vilket nog de flesta är medvetna om). Å andra sidan visar den också att förintelsen av religion (auktoritet) inte helt säkert skulle leda till någon frihet. Lyras far, Lord Asriel som kämpar mot auktoriteten är inte god. Han kännetecknas av girighet och omänsklighet.

Tyvärr tycker jag INTE att denna sista del i trilogin helt håller måttet. Den lämnar alldeles för många frågetecken. Forskaren Malone skall agera ormens roll i paradiset, något som aldrig sker. Vidare är det val som Lyra/Eva gör, inte av någon större betydelse. Hennes val att lämna sin själ kvar på gränsen till dödsriket för att kunna rädda andra själar är ett viktigt budskap, men när hon senare återförenas med sin deimon undrar man vari frestelsen egentligen låg och hur världens gång egentligen har förändrats. Ja, Will och Lyra förälskar sig i varandra, ja, de måste skiljas åt och aldrig mötas igen (då de måste stänga alla hål till andra världar för att stoftet ska fortsätta existera). Det som var en stark och bitande episk historia utvecklas till en liten kärlekshistoria och därefter en liten epilog om Lyras fortsatta liv och insikt att det är hon (Eva) som skall bygga den nya himmelsrepubliken där alla är lika värda och ingen härskar över någon annan. Kulmen blir rätt intetsägande med andra ord. Det är lite, "ojoj vad vi kämpat och offrat mycket, men nu jävlar ska vi skapa en bättre värld än den vi hade förut". Efter att ha läst ut boken är jag konfunderad, jag lägger boken ifrån mig och frågar, "var det här allt?".

PS betyget fyra får denna berättelse för sin enorma berättarkraft. Jag stör mig på slutet men insikten att jag hade kunnat rulla mig i kåda o fjädrar bara för att få läsa boken.....gör att betyget ändock känns rättvist

Två sammanhängande betraktelser över Bödeln. Här p.. Visa hela

Två sammanhängande betraktelser över Bödeln. Här personifieras mänsklighetens kollektiva ondska och vår reaktion inför död och förintelse i bödeln. Vi befinner oss på en skiten krog någon gång under medeltiden. Bödelns liv och verk diskuteras av några fattiga satar. Bödeln själv sitter ensam vid ett bord. Det betyder otur att bara vara i närheten av dödens tjänare, därför förblir han ensam. Senare möter vi Bödeln hyllad under nazisternas guldålder. Den starkes rätt och våldets essens är avgörande och bödeln själv ses som en liten komponent i det stora hela. Inte förrän bödelns själv höjer sin röst blir ondskan belyst från båda sidor.

För sin tid, en radikal uppgörelse med samtidens ondska. Idag känns den lite menlös. Jag gillar att Lagerkvist vågar använda riktigt "talspråk", dialekterna och slangspråket tvingar mig att läsa långsammare och få en färgrikare bakgrundsbild. Jag ger denna korta roman en treaplus. Den kändes tyvärr inte så angelägen.

Så går det när man tar med sig ett par väldigt All.. Visa hela

Så går det när man tar med sig ett par väldigt Allvarliga böcker på en resa till Tyskland; man snor Emils morbrors utmärkta deckare av James Lee Burke!!!

Den hårdkokte polisen Dave Robicheaux dras in i ett konfliktfyllt fall av incest, mördade poliser, maffia och organiserad narkotikahandel. Fallet kretsar kring en familj som tidigare stått honom nära, nu tvingas han öppna ögonen för våldet och hemligheterna som hotar att också tränga in i hans eget privatliv.

Detta är en enkel men fartfylld deckare. Jag tyckte den var oerhört lättläst trots att den var relativt tjock. Författaren nästan pratsjunger fram sin intrig och även om den sällan är särskilt orginell tappar man inte intresset. Det här är kanske den femte boken om Robicheaux och jag kommer nästan garanterat läsa de andra också....men som nästan alla riktigt hårdkokta deckare skall vara, är också denna väldigt mörk. Jag kan sakna en deckare där huvudpersonen faktiskt är psykologiskt stabil *ler*
(Men jag antar att det är därför Christie skapade Poirot?...:.)
Sammanfattningsvis är det en bra deckare. En fyra i kategorin deckare, men en treaplus i kategorin "vilken bok som helst".....

Sexton år gammal får skolans driftkucku Carrie men.. Visa hela

Sexton år gammal får skolans driftkucku Carrie mens i duschen efter gymnastiken. Carrie som är uppvuxen hos sin rubbade och religiösa mamma har aldrig hört talas om mens tidigare och tror att hon blöder till döds. Trots eller kanske just pågrund av Carries förvirrning och rädsla börjar flickorna skandera förolämpningar och kasta mensskydd på henne.
Att Carrie är annorlunda vet väl de flesta om, men hur annorlunda kunde ingen ana. Uppträdet i duschen blir början till en syndaflod omöjlig att stoppa. När Carrie blir utbjuden på skolans avslutningsbal av en av de populäraste killarna i klassen gör hon ett försök att slita sig fri från sin galna mamma och skapa ett normalt tonårsliv. Men kvällen som börjar som en dröm kommer sluta som en mardröm. Ett spratt släpper lös oanade krafter hos den mobbade och utsatta flickan...ingen kommer kunna hejda henne!

1974 gav King ut sin första roman "Carrie". Den gjorde stor succe i hela världen och blev början till Kings stora författarskap. Boken är till skillnad från de flesta av Kings romaner en liten tunn historia. Ändå låter romanen ana vilka kvaliteer King redan då hade och skulle komma att utveckla till fulländning. Kompositionen i romanen är typisk King, han blandar utklipp från tidningar och verk för att belysa huvudberättelsen om Carrie. Genom utklippen lär vi känna telekinesi och hur "fallet Carrie" behandlades av forskare efter den ödesdigra kvällen. Redan från början får läsaren alltså ta del av undergången. Jag tycker om boken. Det är ingen jätte wow upplevelse, men en enkel och lätt bok som håller en fängslad så länge man läser den. Boken har filmats och i min mening är filmen oerhört bra! Men för att sammanfatta det; Carrie är en helt okej läsupplevelse som framför allt är spännande eftersom det är första berättelsen som King författat.

Med karnevalen smyger Vianne Rocher och hennes vil.. Visa hela

Med karnevalen smyger Vianne Rocher och hennes vilda dotter Anouk in i den sömniga franska byn som domineras av lantprästen Reynaud. Här sätter de bo och öppnar en underbar konfektyraffär "Pralinen" som vänder upp och ner på staden och dess strängt gudsfruktiga invånare. Med nya vinder kommer nya människor och allt det goda livet som Reynaud så bittert vill fördriva. Vianne har alltid varit på drift från något, till något. Liksom sin mor flyr hon från den mörke. Kampen mellan Vianne och den maniske prästen kommer utvecklas till en maktkamp lika bitterljuv som den chokladdryck som serveras på "Pralinen".

En jordgubbe doppad i choklad..... så bra är den här romanen, som inte gör något anspråk på att vara något annat än en vanlig bok för den girige läsaren. Det är som om Harris vecklar upp en hårt inlindad karamell, där varje papper döljer ett nytt papper och de olika lagren avslöjar människorna i boken. Längst in vilar dock den söta.
Det är facinerande hur Harris kombinerar syn, lukt och smakintryck och för berättelsen om kampen mellan det goda och det onda vidare på detta sätt i en magisk blandning. Språket är fantastiskt och karaktärerna omöjliga att inte ta till sig. Till skillnad mot "En doft av apelsin" finns i Choklad inga tråkiga partier. Man förförs och lockas in i berättelsen så att när sista sidan är avslutad och boken är ihopslagen, är det enda man känner, blott saknad.

Ps. Eftersom boken blivit filmad i Lasse Hallströms regi med mina favoritskådisar Depp och Binoche bör jag nämna att filmen faktiskt är mycket sevärd. Men den lyckas dock inte som boken fånga alla små detaljer och framför allt inte heller få det att sticka av choklad och vanilj i läsarens näsa....

Arnie är ingen amerikansk flickdröm direkt. Hans m.. Visa hela

Arnie är ingen amerikansk flickdröm direkt. Hans många finnar föranleder folk att kalla honom för lingonfejset. I närheten av flickor blir han tafatt och nervös. Arnies räddning från nördhelvetet är hans bästa kompis, som lyckligtvis är kung i amerikansk fotboll och djävulskt poppis. En dag kör de båda förbi ett vrak till bil som Arnie genast blir fanatiskt förälskad i. Christine som bilen heter går från att vara en hobby till ett livsverk. Arnie förändras också, hans finnar försvinner och han blir självsäker. Plötsligt rockar livet! Arnie blir tillsammans med pluggets vackraste donna (som också är snäll och smart!). Men alla kring Arnie börjar förr eller senare hata hans Christine. Sedan han skaffade henne (eller tvärtom) försvinner hans omtanke om andra. De människor som går honom (eller Christine) emot blir brutalt överkörda. Arnie har dock vattentäta alibin....

Jag har undvikit denna Kingbok så länge jag kan minnas. Bara tanken på en mördarbil kändes korkad och enfaldig. Det är troligtvis bara King som kan skriva en skräckbok om något sådant. I vilket fall är det bara King som kan göra det bra! Berättelsen är i grund och botten en modern "Dr Jekyll and Mr Hyde". Arnie släpper lös något i sig själv som leder honom att bli en mindre civiliserad människa. Efter ett tag kan han inte styra det onda inom sig och blir utplånad. "Christine" är ett helt okej tidsfördriv. Den når aldrig några litterära höjder, men kan heller aldrig påstås vara dålig. Jag ger den en enkel trea.

En liten parantes i kanten. I den svenska upplagan av "Christine" finns en bakside text av en skribent som uppenbarligen inte läst boken. Han benämner bland annat Arnies flickvän som självupptagen (det är OMÖJLIGT att få det intrycket i boken). Sånt stör jag mig väldigt mycket på. Konstigt nog händer det ofta att baksidetexterna inte refererar boken sanningsenligt. Sånt gillas inte!!!!

Det är 80-tal och Johan är servitör på innehaket ".. Visa hela

Det är 80-tal och Johan är servitör på innehaket "Hard rock Café" i Stockholm. Han umgås med innefolket och lever ett glamoröst jetset liv fyllt av sex, droger och rock ´n roll. Likgiltigheten för allt utom det egna jaget genomsyrar denna, Hagmans debutroman och ger en obehaglig inblick i livet kring dem - som verkar ha allt.

Denna roman är kusligt lik Ellis, "American Psycho". Romanerna gavs ut samma år (1991) och behandlar i stort sett samma ämne. Romankaraktärerna är snarlika varandra, (unga, rika, vackra och tämligen odrägliga) och handlingen utspelar sig bland det fina folket i Stockholm respektive New York under slutet av 80-talet. Båda huvudpersonerna engagerar sig djupt i ting utanför det humanitära, som musik, mat, droger osv.
Skillnaden i författarnas beskrivning av huvudpersonerna ligger framför allt i den underliggande ironiska tonen som Ellis (men inte Hagman) utnyttjar. Hagmans "Johan" beskrivs trots allt som ganska normal medan Ellis, "Bateman" endast till ytan är normal - men innerst inne är komplett galen. Och medan jag upplever Ellis bok vara en av vår tids insiktsfullaste böcker rörande människans avgrund, går Hagmans "Cigarett" fetbort :). "American Psycho" skildras med humor och ironi, Hagmans "Cigarett" genomsyras av total avsaknad av trovärdig samhällskritik.

Syftet med "American Psycho" tycks mig vara att visa hur civilisationen (där människan avlägsnat sig så långt från sitt ursprung som möjligt) driver själva ytligheten mot det djuriska. "Bateman" symboliserar den utvecklade människan som dock driver sitt avlägsnande från det mänskliga så långt att han tvingar sig själv in i det primitiva jaget (som bara vill äta, dricka, ha sex, överglänsa sina artfrändes och njuta - utan några begränsningar). Jag tror att Hagman vill föra fram samma sak men utan humor och ironi blir resultatet tämligen värdelöst. Romanens enda plus i kanten är dess effektiva språk. Detta räcker dock inte för ett gott betyg - Hagman kan inte ha plagierat Ellis "American Psycho" men Ellis tidigare bok "Less than Zero" måste utan tvivel ha influerat denna roman. Jag uppskattar inte dåliga kopior och ger därför denna roman en etta.

Ps jämför....!!! ( Citat från först "Cigarett" och därefter Ellis "Less than zero")

"-Du har ju ingen bluecheese på dina fries, säger Micke. Jag säger ingenting. Tänker på de mörkbruna tränpanelerna och träbänkarna. Det ska vara något speciellt träslag, det måste vara just det träslaget på alla Hard Rock i världen tydligen. Enligt historien så la man först in någon annan sorts panelser här i Stockholm och när de kom från Usa för att inspektera blev de helt hysteriska och lät riva ut alltihop.
- Fan, ingen bluecheese, säger Micke med ett förbryllat ansiktsuttryck.

"What is this? You can't eat a Fatburger without chilli."
I roll my eyes up at him and light a cigarette.
"Jesus, you're weird. Been up in fucking New Hampshire too long," he mutters. "No fucking chilli."

En fantasifabrik i människohamn. På flykt från all.. Visa hela

En fantasifabrik i människohamn. På flykt från alla dem som han i hemlighet hjälpt med inspiration och regelrätta uppslag sitter han nu i Amalfi och begrundar sitt öde.

Väldigt annorlunda roman som biter sig själv i svansen flera gånger om. Intrigen kan liknas vid en spegel som speglar en spegel. Det som stör mig mest med den här berättelsen är nog att huvudpersonen hela tiden hävdar sig själv vara hemlighetsfull och så långt från posör man kan komma. Ändå är själva nedteckningarna av hans historia en posör handling i sig. Författarfenomenet (att vilja bli författare för att bli berömd och inte för att bli författare i sig) avhandlas på ett väldigt lustigt sätt. Samtidigt känns den här romanen tidvis stel. Det är som om man som läsare får väldigt mycket ytliga fakta utan att någonsin verkligen komma under skinnet på karaktärerna. Kanske är detta menat att vara så - men jag känner ändå att författaren väljer att utnyttja för många tankar utan att nå sin läsare och att historien mot slutet känns som en grekisk melodram. Det här är en väldigt annorlunda historia, men den förlorar sig i sin pretantiösitet (säger man så??? :)...Betyg blir 3

När den unge trollkarlslärlingen Rensvind smyger s.. Visa hela

När den unge trollkarlslärlingen Rensvind smyger sig in ett förbjudet område i Osynliga Universitetet råkar han bli träffad av en av Universums åttonde viktigaste formler. Denna besvärjelse har något monogamt i sin natur och hindrar Rensvind att minnas någon annan besvärjelse, vilket i sin tur leder till att skolan sparkar ut honom. Av ytterligare en tillfällighet råkar Rensvind på Skivans första turist, Två Blomster och hans efterhängsna bagage. Två-blomster visar sig vara en ytterst påfrestande turist som gärna vill bese lokala slagsmål, sälja försäkringar och kort efter sina bemödanden lämnar staden Ankh-Morpork i brinnande ruiner...

"The Colour of Magic" är den första boken om Skivvärlden, vilket självklart i sig är en kuriositet. Boken handlar om den fatalt misslyckade trollkarlen Rensvind, men spinner också ett bakgrundsnät av lokalfärg genom att berätta om hur Skivvärlden fungerar och införliva viktiga huvudrollskaraktärer som Döden i berättelsen. Men det är tydligt att Pratchett inte helt landat sin litterära idé. Många personer känns oslipade och formlösa. Boken är rörig och en smula ofokuserad varför betyget blir en allmän trea. Boken är intressant att läsa som ett mått över författarens fortsatta utveckling, men just inte mer.

Ingen lyssnar riktigt på Coraline, alla pratar för.. Visa hela

Ingen lyssnar riktigt på Coraline, alla pratar förbi henne och kallar henne till och med vid fel namn. En dag hittar hon en dörr som leder in till en annan värld. Den världen är precis som den hon lämnat. Allt är bara litet roligare och händelserikare. I den världen lever hennes "andra" föräldrar, som har knappar som ögon och vill älska henne över allt förstånd. Men när hon vill ha tillbaka sina riktiga föräldrar inser hon att hennes "andra föräldrar" har stulit deras själar. Coraline är fast i en ohygglig verklighet, där allt är nästan som det borde vara - ......men bara nästan.

Till formen är "Coraline" en barnbok. Språk, stil och till en börja med, också historien är riktad till barn. Men trots det skulle jag hellre låta mina barn läsa Stephen King än denna historia. Coralines "andra" mamma som vill sy fast knappar i Coralines ögon och älskar henne med en kärlek som är bottenlös, ger mig rysningar. Det här är en av de få böcker som jag inte kan kategorisera. Böcker som "Harry Potter" eller "Guldkompassen" är trots allt riktade till barn och ungdomar, även om de passar lika bra för vuxna. "Coraline" är en vuxenbok i barnform som surrealistiskt uttrycker den otämjda skräck som är förbehållet endast barn.

Cujo, en älskad och snäll hund spinger ner i en ka.. Visa hela

Cujo, en älskad och snäll hund spinger ner i en kaninhåla och blir där biten av en rabiessmittad fladdermus. Därefter är Cujo förändrad. Berättelsen om den stora Sankt Bernadshunden vävs in i en historia om en familj där otrohet bryter idyllen. Familjen hamnar dock i en sitation som är långt farligare än svartsjuka när Cujo blivit ett monster och ingen väg finns ut.

Cujo är en otäck historia om en hunds lidande och flera människors öden. Berättelsen är fängslande och skrämmande. Det kändes dock som om King då och då tappade tråden och kontakten med människorna. Cujos familj Camber var intressantas och troligtvis hade en roman baserad endast på deras liv fungerat mycket bättre, eller helt enkelt en roman som följer Cujo från början till slut. Jag har också svårt för monstertemat som känns oerhört konstlat. En rabiessmittad hund är otäckt nog för min del , kombinationen med ett monster i en garderob tar helt enkelt udden ur det hela.

Middagsbjudning och värdinnan faller död ner under.. Visa hela

Middagsbjudning och värdinnan faller död ner under desserten. Då Rosemary varit sjuklig och deprimerad rubriceras hennes död som självmord. Hennes make vägrar dock acceptera domslutet, han är övertygad om att hustrun blev mördad. Därtill har alla som var med vid bjudningen motiv att döda Rosemary. Att "självmordet" verkligen var ett mord står klart när Rosemarys make går samma öde till mötes ett år senare. Nu måste man ta reda på vem mördaren är...men det blir inte helt lätt.

En av Christies bästa deckare. Liksom många andra av hennes bästa har denna ingen huvudrollskaraktär i Poirot, Miss Marple eller Quin. Tvärtom är det en sammanhållen berättelse från olika perspektiv som sakta men säkert nystar upp en synnerligen delikat intrig, med ett genomtänkt slut. Denna bok tillhör mina favoriter i genren och får därmed en fyra i betyg.

Ett hemligt sällskap besitter kunskaper som kan om.. Visa hela

Ett hemligt sällskap besitter kunskaper som kan omintetgöra allt som kyrkan står för. Det är kunskap som omkastar hela perspektivet på Jesus och på det heliga I kyrkan. När de fyra mest framstående männen I sällskapet bestaliskt mördas verkar kyrkan vara deras hemlighet på spåren. Men trots tortyr följer hemligheten med dem I graven. Intendenten för Louvren är en av de fyra som blir mördad. Han lämnas ensam att dö I Louvren. Den korta tid han har kvar att leva förvaltar han dock väl. När polisen kommer till mordplatsen finner de ett budskap som verkar helt förvirrande för den oinsatte. Den framstående kodknäckaren Sophie Neveu, dotterdotter till intendenten kommer till mordplatsen och inser att hon måste lösa gåtan. Harvardprofessorn Langdon som forskar I religiös symbolik kallas också till platsen men av andra orsaker. Polisen misstänker nämligen denne för att vara inblandad I mordet. Neveu och Langdon är de enda som kan lösa koden. De måste komma hemligheten på spåren innan kyrkan hinner förstöra den. Jagade av polisen och den kyrkliga grenen Opus Dei (guds verk) kämpar Neveu och Langdon mot klockan. Tvåtusen års kunskap vilar I deras händer.

En klar jordgubbe-bok. Brown har för det första en fantastisk känsla för att spänning. Den håller I sig till sista sidan. Men vad mer är, Brown vet vad han pratar om! Brown har hyllats för sin historiska forsknings insats och som forskare inom gnosticsm känner jag igen många av de symboler han talar om. I övrigt är det få böcker som får sin läsare att vilja leta upp konstverk av Da vinci för att se om det Brown talar om faktiskt stämmer (vilket det gör!). ”Da vinci-koden” är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Den påverkade mig att se världen från ett helt nytt perspektiv. Efter att ha slagit igen pärmarna i den här boken har jag lärt mig tusen saker jag inte visste. Sånt gillas! Och trots att denna bok är så fullspäckad med intressanta fakta så blir den aldrig mästrande. Inbäddat I texten förhöjer dessa detaljer, symboler och ankedoter snarare spänningen ännu mer. Om du ska läsa en bok I år så ska du läsa ”Da Vinci-koden”. Den är värd sin vikt I guld.

ska ändra min recension....hyllningarna dämpades nämligen rejält med tiden och med läsningen av Änglar och demoner....

Elva årige Thomas är ovanligt intelligent och har.. Visa hela

Elva årige Thomas är ovanligt intelligent och har ett utmärkt sifferminne. Just därför har hans mor anförtrott honom koder som är värda 350 miljoner. Nazisterna är ute efter pengarna och för att skydda Thomas, så att någon uppenbar anknytning inte ska hittas, flyr hon iväg. Men Nazisterna med den morbida Gregor Lämmle är henne hack i häl och även Thomas gömställe avslöjas så att han tvingas fly. Hans mor går ett otrevligt öde till mötes och den enda Thomas kan lita på är en man som säger sig vara hans far, men är han det?

Jag fick låna denna thriller av Prala. Jag kan inte säga att det är någon av de bästa böcker jag läst, men berättargreppet var annorlunda. Många författare väljer att växla mellan att berätta utifrån (som en iakttagare) och inifrån (som personen tänker, eller talar till sin läsare), Durand har dock hållit sig helt till att iaktta förloppet, något gör att det blir ett avstånd mellan läsaren och bokkaraktärerna. Man får en känsla av att betrakta händelseschemat nästan som en film, som man inte alls kan påverka. Där allting är klart och fantasin inte får något utlopp. Detta iakttagelsegrepp förhöjer då och då spänningen avsevärt! Samtidigt förlorar historien mycket på detta. Det föll mig inte riktig i smaken. Vidare känns Thomas "råttinstinkter" överdrivna och ibland var personkaraktärerna så ytligt beskrivna att de kändes osårbara, som forna tiders tv hjältar. Till och med de händelser som borde gripa mig, känns ytligt beskrivna och ganska banala. Jag ger denna thriller en tvåa i betyg. Jag gillar alltså berättargreppet, samtidigt som jag inte är helt säker på om det passar för historien.

Samtidigt som Dagerman var journalist, poet och fö.. Visa hela

Samtidigt som Dagerman var journalist, poet och författare skrev han också dagligen satiriska och poetiska dagsedlar i tidningen "Arbetaren". Av dessa utgavs 200 samma år som Dagerman tog livet av sig. "Dagsedlar" har utgivits flera gånger sedan dess och innehåller nu flertalet dagsedlar från de tidiga åren. Genom den kronologiska uppläggningen får läsaren följa Dagermans produktion och tankar från krigsslutet tills hans eget tragiska slut. Men slutet är bara början....

Det tycktes mig självklart att ge denna samling en jordgubbe. Samlingen varierar i kvalitet, men ingen av de 200 satiriska uppgörelserna är sämre än en femma. Dagerman skrev knivskarpt, satiriskt med ett enormt medlidande för de utsatta. I min mening har ingen kunnat jämföras med Dagerman, han är och förblir den bästa svenska poeten och samhällskritikern någonsin! Jag har här valt ut en dagsedel som jag tycker passar lika bra idag som igår: "Hemlös", som handlar om när militärmyndigheterna år 1946 vägrade ställa de tomma kasernernas sängar till förfogande för Stockholms många hemlösa"

"Septembers nätter är kalla.
Regnet vässar sin nål.
Slunga över oss alla
köldrymd ditt blänkande stål.

För köld är vår levnad benägen
Den hemlöses gata är svart
Stjärnorna sägs visa vägen.
Ja tack, lille broder, men vart?

Vart driver Björnen sin bana?
Vart finner en hemlös sitt värn?
Stjärnljuset breder sin fana
över vår tomma kasern

Låt, rymd, dina isnålar dugga
. men kanske har världen ett hopp.
En vedstapel öppnar sin skugga
åt en ensam frysande kropp.

(27/09/46)

En ganska onödig samling med medelmåttiga deckarno.. Visa hela

En ganska onödig samling med medelmåttiga deckarnoveller som är menade att ge läsaren ett smakprov på Agatha Christies litterära alster. Vi möter Miss Marple, Poirot och Harley Quin, men stiftar inte bekantskap med Tuppence och Tommy (varför är alla med utom dom?).

En av deckarhistorierna är bra, "Den blå geranien", men resten kan man strunta i. Detta är också min förklaring till det låga betyget. En tvåa.

Mma Ramotswe beslutar sig för att starta en detekt.. Visa hela

Mma Ramotswe beslutar sig för att starta en detektivbyrå i Botswana. Hon blir inte utan kunder....

Äntligen kommer en värdig efterträdare till Agatha Christies finurliga och avkopplande böcker. Jag är Christie fantast och har läst hennes 80 deckare i flera omgångar (har lyckligtvis så dåligt minne att jag alltid glömmer upplösningarna och blir lika facinerad varje gång). "Damernas detektivbyrå" har kanske en helt annan miljö och helt andra personkaraktärer än Christie rör sig med. Ändå har författaren lyckats fånga den där speciella och mysiga spänningskänslan som är så typisk för en bra deckare. Mma Ramotswe är omöjlig att inte älska och hennes humor och skarpa iakttagelseförmåga håller läsaren i ständigt fängslande grepp. Intrigmässigt håller romanen hyfsat hög klass. Det är snarare personkaraktärerna som känns levande och håller boken betygsmässigt på en fyra. Mma Ramtswe kommer hamna bland de odödliga hjältarna Holmes, Poirot, Marple och Sventon (kunde inte låta bli den sista).

King är världens ledande författare inom skräckgen.. Visa hela

King är världens ledande författare inom skräckgenren. Här har han fått fria tyglar att leda läsaren in i litteraturens och filmens skräckkammare. Han behandlar litteratur från Bram Stokers "Dracula" till 1980-talets Peter Straub.
Det märks att King är en kännare inom dessa områden. Han skriver med en fanatisk och medryckande glöd om vaskandet efter guldkorn i skräckens snabbmatsland. Det som skiljer King från många andra författare som skriver populärvetenskap inom ett visst område, är att King sällan blir pretantiös. På så sätt känner man sig som läsare aldrig nedvärderad över att man gillar skumma filmer där skräcken blandas med komik och dragkedjan på det rabiessmittade monstret glimmar precis under den märkligt dåligt dolda mikrofonen. (Om man gillar såna här filmer ska man enligt min mening se den utmärkta "Ed Wood" av Tim Burton med fantastiska Depp i huvudrollen).

King vill med denna bok få upprättelse som författare. Genren skräck/fantasy är enligt King precis lika "fint" som andra genres. Här finns precis som i drama/action och romantik massproducerad skit
- i viss mån mer än i andra genres. Men King vill här visa att även i skräckgenren kan man nå upp till en lysande nivå. Han menar (något som jag håller med om) att det stora antalet film och bokfantaster går miste om något om de avfärdar skräckgenren med en axelryckning. Skräck är en grundläggande känsla hos människan, den driver oss tillbaka till en känslostämning som barnslig och blåögd. Genom att bli skrämda återgår vi till att vara 10 år gamla igen och livrädda för "Hajen" (Vilket jag fortfarande är - kan inte simma i insjöar - ett tag vågade jag knappt bada i badkar *ler*...men det var länge sen...ungefär samtidigt som jag såg...Hajen sist...).

Den känslan tar King vara på, han menar att skräcken blir en säkerhetsventil. För att kunna leva i den skrämmande värld vi lever i behöver vi bemästra vår rädsla på ett kreativt sätt. Detta gör vi genom att se film, läsa böcker och visserligen bli rädda - men ändå komma till insikt om - att mardrömmarna inte är på riktigt.

"Dance MacAber" är en facinerande bok. Tyvärr är boken framför allt riktad till amerikanska läsare. Som svensk skräckfantast känner man visserligen igen kanske hälften av alla de namn som King rabblar upp, men man har sällan haft möjlighet att se dem. Eftersom den här boken sträcker sig över 450 sidor blir det lite tråkigt när man inte känner till materialet som King avhandlar. Jag känner mig ändock manad att ge denna väldigt intressanta bok en fyra i betyg. En stark fyra.

En yrkesmördare som polisen döpt till "Dansaren" h.. Visa hela

En yrkesmördare som polisen döpt till "Dansaren" har fått i uppdrag att döda tre huvudvittnen i en vapensmugglar rättegång. För flera år sedan sprängde "dansaren" Lincoln Rhymes två medarbetare i luften. Nu anlitar polisen Rhyme för att hitta honom. Tillsammans med den vackra Amelia Sachs börjar nu Rhyme en kamp mot klockan. Mördaren tycks hela tiden vara steget före dem och de upptäcker att de tampas med en av de skarpaste brottsling de hitills träffat på. I jakten efter mördaren kommer de två kriminalarna varandra allt närmare och spänningen ligger allitd på bristningsgränsen....

Efter "Den tomma stolen" kände jag mig besviken. Vad var det för otrolig spänning i Deavers böcker som alla pratade om? Själv upplevde jag deckaren som ganska tråkig och fattig på spänning. Jag bestämde mig för att ge Deaver en ny chans med "Dans med döden" och den här gången blev jag inte besviken. Det tog ett tag innan jag kom in i boken men när jag väl gjort det var deckaren omöjlig att lägga ifrån sig. Kemin mellan den totalförlamade Rhyme och den vackra men känsliga Sachs fångade mig totallt. Men också de övriga karaktärerna i boken var väl utmejsade och lätt att ta till sig. Jag tycker om att Deaver ger läsaren en sådan totall undervisning i kriminalkonsten och de olika detaljerna som kriminalare sysslar med. Det märks att han kan sin sak. "Dans med döden" är en oerhört spännande deckare du inte bör missa..

"Danslärarens återkomst" är en Mankell deckare där.. Visa hela

"Danslärarens återkomst" är en Mankell deckare där man faktiskt
slipper Walander...*ler*. Och ibland kan det vara behövligt ....
För Mankell har en förmåga att fånga tidens ström och alltid skriva
aktuella böcker också när han inte blandar in sin gamla käpphäst.

Denna bok handlar om en gammal polisman som blir brutalt mördad.
I mannens förflutna lurar hakkorset. Gamla synder kastar långa skuggor
som Christie kanske skulle uttryckt det. Tiden hinner i fatt den gamla
mannen som en gång varit poliskompanjon med den många år yngre
Stefan som befinner sig i Borås och just fått besked om att han har
cancer i tungan. För att slippa tänka på sig själv beger sig Stefan till
Härjedalen för att undersöka sin kollegas död. Bakom allt det synliga
döljer sig ett nätverk av saker Stefan inte känner till, också saker
i hans egen barndom som han valt att glömma.

En bra deckarroman, svår att lägga ifrån sig och bra intrig.

Richard Hanney återvänder till England efter herra.. Visa hela

Richard Hanney återvänder till England efter herrans massa år. Han syftar spendera sina pengar och leva livets glada dagar. Dock visar det sig att dagdrivarlivet inte riktigt ligger för honom. Tristessen går honom på nerverna och han beslutar sig för att resa tillbaka till Sydafrika om inget spännande händer. Naturligtvis händer det något spännande. En främling irrar sig in hos Hanney och berättar en vansinneshistoria. Det handlar om en konspiration mot den civiliserade världen. Ett krig ska bryta ut och Tyskland kommer överraska England i en blixtattack. Det är bara främlingen som kan föra budskapet om komplotten vidare och han är jagad. Förhoppningarna om att kunna gömma sig hos Hanney kommer på skam när främlingen trots vidtagna säkerhetsåtgärder blir mördad. Plötsligt är Hanney inte bara efterlyst för mord, utan den enda som vet sanningen.

Spionhistorier var en populär genre under första delen av 1900-talet. Föregångaren till Ian Flemmings rätt tröttsamma verk om James Bond var bland annat den klassiska författaren John Buchan med sin bok "De trettionionde stegen". Boken nådde ut till allmänheten och gjorde succé som film med Hitchcock som regissör. Författaren ämnade skriva en enkel tjugofemöres roman. En kort men äventyrlig historia med galna infall och smart intrig. Och han lyckades med bravur. Den här korta boken har ett driv som oftast saknas i böcker från samma tid (t ex Sherlock Holmes äventyr som enligt min mening tuggats sönder av tidens tand). Jag sträckläste ut boken och gav den en stark fyra i betyg.

En ung nedknarkad kvinna forslas in på akuten. Und.. Visa hela

En ung nedknarkad kvinna forslas in på akuten. Under natten dör hon. Sköterskan Karin känner igen kvinnan som sin barndomskompis. När plötsliga dödsfall verkar drabba alla som någon gång skadat Maria börjar Karin oroa sig över om hon kanske står på tur. Hon gräver ner sig mer och mer i Marias tragiska historia och under tiden bidar mördaren sin tid.....

Rätt intressant mordhistoria där två historier löper paralellt med varandra. Karins berättelse och Marias Nemesis. Tyvärr känns den här deckaren ganska oengagerande. Språket är enkelt men sällan något utöver det vanliga. Historien är också ganska given och man blir som läsare inte särskilt överraskad över förvecklingarna. Jag tror att denna historia hade lyft om man hade fått ett närmare förhållande med offret själv. En svag deckare som får en etta.

Snygga Fraser glider in på skolområdet. Han är ny.. Visa hela

Snygga Fraser glider in på skolområdet. Han är ny i området och blir snabbt populär genom sitt charmiga sätt och lite sårbara utstrålning. Hans litterära kompetenser ger honom möjlighet att göra sig ett namn på skolans tidningsredaktion där söta Cassie styr. Fraser blir omedelbart ett hot för Jake som är fotograf och hemligt förälskad i Cassie. Ett triangeldrama mellan de tre medarbetarna får sin början. Redaktionen väljer att fokusera sig på artiklar om övernaturliga händelser och vandringshistorier som staden är känd för. Men verkligheten tangerar dikten när flera unga flickor försvinner. Konstigt nog verkar historierna som tidningen jobbar med vara länkade till försvinnandena. När Jakes lillasyster försvinner tvingas gruppen komma över sina aversioner mot varandra och gå till attack som ett riktigt team.

Celia Rees är mest känd för sina böcker "Häxa"och "Pirater" som är lättlästa och spännande. Ungdomsböcker med övernaturliga inslag är inget ovanligt, men Rees har en förmåga att skriva gripande utan att böckerna blir för genrekänsliga. Men tyvärr inte denna gång. "De försvunna" är en osedvanligt fånig historia om blodsugande spökbarn och om möjligt ännu fånigare personkaraktärer. Jag tröttnade på huvudkaraktären Fraser efter fem sekunder och de enda som var tråkigare och mer förutsägbara var Jake och Cassie. Med andra ord var persongalleriet en stor besvikelse. Några få obehagliga inslag grep dock tag i mig. Barnen i staden leker en lek som går ut på att de går i ett led på olika ställen i staden. De ropar ramsor för varje steg de tar, och enligt legenden skall det någonstans i staden finnas ett "mörkt hål" så om det sjunde steget slutar där - kommer barnet försvinna. Och den idén tilltalade mig. Men resten av boken var skräp. Jag föreställer mig att jag skulle tyckt ganska bra om boken när jag var elva år. Därför kan jag inte såga "De försvunna" för hårt. Den är en ungdomsbok och den kan kanske fungera som sådan. Men inte ens då kan den få ett högre betyg än två. Och det är alltså det jag ger den.

De hängdas evangelium" har något oväntat över sig... Visa hela

De hängdas evangelium" har något oväntat över sig. Egentligen är ju historien spåningar i samma anda som "Da Vincikoden" med gastkramande konspirationsteorier rörande den bibliska historiens utformande av kyrkan. Men författaren till denna bok lyckas ändå sätta egen prägel på historien och ge den sådan driv att jag har svårt att lägga den ifrån mig. Från teologin känner man igen många av de detaljer som Karjel baserar boken på, gnosticism, q-källan och de koptiska dokument som grävdes ner i Nag Hammadi för att hittas under 40-talet. Dessa dokument har förändrat vår syn på den bibliska historien, men kanske inte i så stor mån som de "borde" gjort, varför konspirationsteorierna inte är helt hämtade ur tomma luften. Lika starkt sprängstoft som i "Da Vincikoden"s feministiska material erbjuder dock inte "De hängdas evangelium", författaren nöjer sig med att beskriva hur ett ursprungligt evangelie göms undan och avslöjar inget om hur detta evangelie egentligen var utformat. Detta tycker jag är till författarens gagn, eftersom ett avslöjande kunde varit att "visa monstret i skräckfilmen", tagit bort en del av läsarens egna fantasi runt nämnda ämne. Boken är skriven i Jag-form och har ibland en liten Filmnoir känsla, eller Mike Hammer om man nu vill vara lite lustig...

Jag tycker dock att "De hängdas evangelium" mest är läsvärd för att författaren inte gör anspråk om att uppenbara några gömda sanningar mer än att kyrkan försöker gömma undan de dokument som gör anspråk om att föra fram en annan kristendom än den vi lär i Nya Testamentet, (vilket på sätt och vis känns ganska självklart eftersom kyrkan alltid har tvingats välja spår för att kunna hålla sin lära ren och överskådlig). Jag kommer definitivt att läsa fler böcker av Karjel. Denna bok får en svag fyra.

Boken är ett undersökande modehistoriskt reportage.. Visa hela

Boken är ett undersökande modehistoriskt reportage av journalisten Susanne Pagold. Författaren belyser mode ur olika synvinklar. Klasstillhörighet, framtidsvisioner och kroppsideal tas upp. Eftersom jag älskar mode tyckte jag boken kunde vara en intressant litterär erfarenhet. De första kapitlen var också mycket intressanta. Tyvärr ger boken en bild av att vara en redaktiv samling, snarare än en helhet. Den röda tråden som bör löpa mellan de olika texterna (för att man ska hålla intresset uppe och ana författarens slutsatser lysa igenom) saknas. Jag upplevde samlingen mycket splittrad och ofokuserad. Ibland var det tydligt att författaren agiterade mot den fiktiva bilden av kvinnan som modet skapar, men ibland verkade hon vilja ge en objektiv bild av modets historia utan att tillföra några åsikter.

Jag störde mig på författarens oförmåga att välja vinkel och ge en tydlig och personlig bild av mode. "De långas sammansvärjning" var en rörig men blandad kompott ungefär som Peter Englunds "Förflutenhetens landskap" - utan dennes knivskarpa udd! Modet som historiskt och socialt fenomen intresserar mig - men ämnet är ändå så ytligt att jag kräver en författare med klar och tydlig bild av vad hon/han vill åstadkomma. Detta kunde Pagold inte ge, varför boken får en tvåa i betyg.

Sex osannolika systrar med öden som ur den värsta.. Visa hela

Sex osannolika systrar med öden som ur den värsta skvallertidningen. Alla systrarna hade en tendens till att söka mannen med Idealet. När de väl funnit honom, gick de över lik för att få hans uppmärksamhet. Kanske är denna hängivenhet ett svar på hur Diana så sent som på 1990-talet kunde tala om Hitler som en "högst charmant" herre. Hennes några år yngre syster Unity sköt sig faktiskt i huvudet när hon insåg att ett krig mellan hennes älskade hemland och Tyskland närmade sig. Icke destå mindre överlevde hon - men blev sig själv aldrig lik igen. Detta bara ett litet smakprov från historien om den makabra familjen. Cecilia Hagen har skrivit en lättviktig bok vars innehåll dock bär stråk av vemod.

Knappast en bestseller, men svår att lägga ifrån sig. Cecilia Hagen har läst allt hon kunnat hitta om den berömda familjen. Hon nämner till och med Lothars magvändare "Hitlers hemlighet" när hon spårar Unitys och Dianas förhavanden med den nämnda. Kanske inte det bästa jag läst, men absolut underhållande.

// ElinLeticia 2005

Ett par ungdomar befinner sig på landet under en w.. Visa hela

Ett par ungdomar befinner sig på landet under en weekend. Varje morgon kommer en av ungdomarna för sent till frukosten, varför de andra bestämmer sig för att spela honom ett spratt. Sagt och gjort, de köper in sju väckarklockor som de ställer på olika platser i pojkens rum. Sprattet misslyckas fatalt när pojken inte vaknar upp - någonsin. Han har blivit mördad och förgiftad. I rummet hittas ett brev som refereras till de sammansvurna "sju uren" och när polisen får veta bakgrunden, sätts stora spaningar igång...

Det här är en av de tidigaste Agatha Christie deckarna. Det visar sig både i språk och utformning. "De sju urens mysterium" följer inte de vanliga ramarna för "det tomma rummet", utan är en spionhistoria med en del roliga vinklar. Mest av allt liknar den en bättre Kittybok, varför den inte får något högt betyg av mig. Det positiva är relationerna, framför allt mellan hjältinnan Bundle och hennes envetna far. Dialogerna är skämtsamma och personkaraktärerna känns oftast både spontana och realistiska. Men historien är alltså en katastrof. När gåtan nystas upp har jag tappat intresset för länge sen. Intrigen är långt från genomtänkt. Boken får en tvåa av mig.

Det var Folke Bernadotte som stod bakom den numera.. Visa hela

Det var Folke Bernadotte som stod bakom den numera välkända aktionen med de vita bussarna. Samma år som kriget tog slut, skrev Åke Svensson, ansvarig för konvojen - en bok om äventyret. Aktionen syftade rädda de skandinavier som satt i tyska koncentrationsläger. Framför allt de från Norge, som skeppades bort med "dödens skepp" - vilket orsakade stor frusteration i svenska kyrkan. Folke Bernadotte förhandlade fram villkoren för konvojerna tillsammans med Himmler, som var ansvarig för lägren. Det tycks som om Himmler i krigets slutskeede inte lyssnade lika mycket på sin Fuhrer - utan tog egna initiativ för att te sig i god dager jämtemot de allierade, vilket Folke Bernadotte (och Raul Wallenberg) drog nytta av. Bussarna som skulle hämta skandinavierna var runt 50 till antalet. Alla målades vita med röda kors på (ett sent initiativ som tvingade Åke Svensson och hans team att måla somliga fordon på båtresan till Tyskland!!!). Aktionen var så framgångsrik att den lyckades rädda 15 000 skandinavier (precis som det var tänkt) och därutöver 10 000 andra flyktingar. Denna bok innehåller privata bilder från aktionen, och berättar om Åke Svenssons upplevelser av resorna fram och tillbaka från Tyskland, hans reaktion på fångarnas dåliga kondition och skildrar därmed väldigt intressant hur folk uppfattade "förintelsen" innan det blivit ett begrepp.

Denna bok har skrivits på ett litterärt högtravande sätt. Ibland är berättelsen lätt mässande, lite grann som i en militärrapport. Man märker på språket hur gammal boken är. Här talas om "käcka sjuksköterskor" och "stabila" karlar. Men samtidigt ger det en inblick i tidsandan som känns uppfriskande. Åke Svensson började skriva denna bok direkt efter aktionerna avslutats. Hans hustru berättar att han skrev klart rubbet på två månader. Uppenbarligen fanns det mycket Åke Svensson, inte ville skulle falla i glömska. Bara ett år senare åkte paret tillsammans till Tyskland för att hjälpa till med matbespisning i Berlin till förmån för utbombade barn. Så även om texterna innehåller enorm vrede och frusteration mot tyskarna som omänskliga robotar, som i berått mod kunde döda vanliga människor - finns ändå en förmåga att se nyanser. Alla tyskar var inte monster - och de små barnen oskyldiga till de äldre generationernas vansinne.

Jag tyckte om denna bok. Först kändes formatet "presentbok". Stor, otymplig och väldigt många bilder som mest intresserar de anhöriga. Efter ett tag fångade Åke Svenssons energi och berättarkraft mig - och jag läste boken med nöje. I det närmaste har jag två andra böcker om samma ämne att läsa. Jag kommer läsa "De dödsdömda vittnar - 60 år senare", samt Sune Perssons "Vi åker till Sverige". Men det var Åke Svensson som gjorde mig intresserad av aktionen. Boken får en fyra i betyg.

Det är snart val i USA och den karismatiska presid.. Visa hela

Det är snart val i USA och den karismatiska presidenten Herney hoppas bli omvald. Han ligger dåligt till i opitionsmätningarna mot sin konkurrent Sexton som är en konservativ och självuppfylld politiker. Sextons dotter Rachael föraktar sin far för hans hycklande och för hans handlande mot hennes omkomna mamma. Kort innan valet blir Rachael kontaktad av presidentstaben och befinner sig bara några timmar därpå vid norra polen där ett fantastiskt NASA fynd ägt rum. Presidenten önskar Rachael vara opartisk och bekräfta fyndet inför hans misstroende stab. Fullt övertygad om upptäcktens autensitet intygar Rachael presidentens folk. Snart därpå börjar konstiga saker hända. En oberoende forskare faller handlöst ner i en vak och Rachael finner sig bli jagad för livet. Någon vill inte att hon ska avslöja mer om projektet än nödvändigt - men vem är det som står bakom? Det är väl inte presidenten själv?

Dan Browns böcker kunde lika gärna vara filmmanus. De är uppbyggda av specialeffekter, klyschiga personkaraktärer och kampen mellan ont och gott. Till skillnad mot "Da Vinci koden" och "Änglar och demoner" handlar dock denna konspirationsbok om politiska intriger, vilket känns bra mycket mer trovärdigt än påvliga bombdåd och fånerier. Politiska falsarium är trovärdiga, hur bisarra de än är, vilket Michael Moore bevisat med Fahrenheit som överträffar dikten. Och säga vad man vill om Brown, han kan skriva spänningsromaner. De må vara fullständigt hopplösa ibland, men det är jäkla svårt att lägga boken ifrån sig. Så också med denna bok, och nästan i större utsträckning än de tidigare. Korta fakta inom de flesta områden (marinfysik, säkerhet inom Vita huset och mycket annat) vävs in i berättelsen och får den kännas mer angelägen än den kanske är. På detta sätt liknar Brown delvis Deaver, som också gärna betonar faktabaserade deckarhistorier. Skillnaden är kanske att man sällan ifrågasätter Deavers källkritik, som känns oklanderlig, men man kan aldrig förlita sig på Brown. Detta till trots är "Deception point" en av de mest läsgiriga böcker jag upplevt och den får därför en fyra.

Arvid och Lyda förälskar sig under en sommar. Det.. Visa hela

Arvid och Lyda förälskar sig under en sommar. Det är början av 1900-talet och lösa förbindelser är otänkbara. Men Lydia är inte rik och Arvid utbildar sig till lärare samtidigt som han arbetar extra som journalist. Arvid är tveksam inför tanken på giftemål och när hösten kommer rinner förhoppningarna om den eviga lyckan ut i sanden. Lydia gifter sig med en äldre man och Arvid lockas in i äktenskapets garn, men ingen av dem är riktigt lycklig. När de efter några år möts på nytt flammar lusten upp på nytt. Nu är de vuxna och mogna och måste erkänna konsekvenserna i sina handlanden. Kärleken är en allvarlig lek.

Jag tyckte till skillnad från Stigh faktiskt väldigt mycket om "Doktor Glas" som jag läste under gymnasietiden. "Den allvarsamma leken" lockade mig dock genom sitt vackra namn. Kärleken är verkligen allvarsam, Arvid och Lydias historia känns realistisk och gripande. Jag älskar skildringarna av Stockholm och samtiden. Författaren låter berättelsen berätta sig själv och resultatet blir en väldigt smidig bok. De moraliska frågorna, konsekvenserna av ens handlande uttrycks på ett välformulerat sätt. Självklart kan man som modern människa reagera på dåtidens syn på kvinnan, men berättelsens sensmoral är ändå att båda parter drabbas lika hårt, men på olika sätt. Jag tyckte om "Den allvarsamma leken", den gav ett tidstypiskt perspektiv av hur det kunde vara att bli förälskad mot slutet av 1800-talet.

Christopher är femton år. Han är ett autistiskt ma.. Visa hela

Christopher är femton år. Han är ett autistiskt mattegeni. En dag hittar han grannens pudel mördad. Den har blivit ihjälstucken med en högaffel. Christopher beslutar sig för att lösa gåtan med den döda hunden. Under sitt uppspårande av sanningen råkar han avslöja mysterium som kommer att förändra hela hans liv.

"I de blindas rike är den enögde kung". Denna historia liknar ingen annan. Efter en tid i Christophers värld ser man allt som händer, utifrån hans perspektiv. Christopher upptäcker att hans far har dolt moderns otrohet och drastiska uppbrott genom att säga att hon har dött! Det är lätt att uppfatta Christopher, trots hans handikapp, som den enda vettiga personen i berättelsen. Från hans ganska underliga perspektiv låter föräldrarna ana en kaotisk verklighet av gräl, skuld och svårigheter med att ta hand om Christopher på ett bra sätt. Detta är kanske det mest berörande i historien. Det är inte svårt att föreställa sig hur svårt det måste vara för hans mor och far när de dessutom kämpar mot varandra. "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" är absolut en av de underligaste böcker jag kommit över. Den måste läsas! En fyra.

Varje kväll tar herr räv en tripp till någon av de.. Visa hela

Varje kväll tar herr räv en tripp till någon av de tre avskyvärda farmarna som bor intill hans lya. Han hämtar hem läckerheter till sin familj som beundrar honom gränslöst. De tre bröderna som äger bondgårdarna blir allt mer rasande. En dag ligger de utanför lyan och väntar på Herr räv. En spännande jakt börjas och djuren blir allt mer vettskrämda - men då kommer Herr räv på en plan!

Mycket spännande barnbok som är synnerligen rolig att läsa. Jag läste den på engelska men den förlorar inget alls på översättningen. Jag skulle tippa på att denna historia är en av de bästa Dahl skrivit för barn. Efter att ha tvingat mig igenom Mankells "Pyramiden", var det roligt att fastna i en bok som fullständigt dröp av spänning.....
En klar fyra.

Året är 1996 och en äldre fågelskådare går ut i si.. Visa hela

Året är 1996 och en äldre fågelskådare går ut i sina marker för att se fåglarna flyga söderut. Han faller i en grop och spetsas av skarpvässade bambupålar. Snart sker andra, lika brutala mord. Gemensamt för offren är deras dolda grymhet mot sina närstående familjemedlemmar. Få av dessa kan dock vittna, har deras baneman nu fått sitt straff? Samtidigt ger de polisära nedskärningar konsekvenser. Medborgargarden skapas och folk tar rätten att döda i sina egna händer. Wallander får ta ledningen i denna mycket svårforcerade utredning.

Denna roman är oerhört samhällskritisk. De två huvudsakliga "ämnena" som tas upp, medborgargarden och massmördaren är två sidor av samma sak. Människor som väljer att ta rättvisan i sina egna händer. Samtidigt som Kurt och hans kollegor tar avstånd till medborgargarden finns en viss förståelse för den som dödar de som samhället inte kunnat ge de straff som de förtjänar. Liksom romanen "Villospår" skiljer den här boken sig från Mankells övriga. Här koncenterar sig författaren på vårt Sverige, vilket får större genomslags kraft än när han väljer att "undervisa" om andra länder och kontinenter som i "Den vita lejoninnan". Kurt Wallanders karaktär får också ett mer kännbart djup genom hans fars död. Jag tycker jag kan påstå att man i denna bok börjar möta honom. Han är inte längre bara en roman karaktär utan börjar få kött på benen och påverka läsaren. Massmördaren beskrivs dock lite för fattigt för min smak. Man får förståelse för de handlingar hon uträttar, men man saknar förståelse för varför HON väljer att utträtta dem. Denna brist i romanen gör att den endast får en trea.

I ett framtida amerikanskt samhälle råder extrema.. Visa hela

I ett framtida amerikanskt samhälle råder extrema klasskillnader och de sociala klyftorna splittrar människorna åt. Fri-tv styr det mediala utbudet och bortsett från dessa program finns det ingen kultur. I detta samhälle betyder det döden att inte ha något jobb. Så när Richards förlorar sitt underbetalda jobb och behöver pengar till dotterns medicin finns det ingen annan återvändo än att medverka i fri tv:s egen form av underhållning.
Dessa är program där fattiga kan offra en arm, ett öga, ett ben i riskabla nöjesprogram för att tjäna lite pengar. Richards tas ut till det värsta av dessa, men också bäst betalda, "Den flyende mannen". Under 30 dagar skall han hålla sig undan jägare och allmänheten. I fritv har Richards och hans hustru målats ut som monster i människohamn. För varje timme Richards håller sig undan får han/ hans efterkommande en stor summa pengar. Klarar han sig vinner han en miljard. Men eftersom också allmänheten betalas för tipsningar har ingen lyckats hålla sig undan mer än sex dagar....nu börjar nedräkningen....

Den flyende mannen är en av de absolut bästa King jag läst på länge! Givetvis bör jag kanske inte säga King, eftersom han skriver i sitt alias Richard Bachman som ofta är mycket samvetslösare än King är. Jag älskar den här historien. Jag satt med magen ihopsnörd som en liten boll medan jag läste den och upplevde faktisk smärta när jag var tvungen att lägga boken ifrån mig då lunchrasten var slut. En riktigt angelägen bok om något som inte är alltför svårt att tänka sig kan ske i framtiden, med tanke på alla otäcka "realitys" progam som utnyttjar människor för andra människors välbehag som finns idag.....

På ett flygplan på väg över Engelska kanalen sitte.. Visa hela

På ett flygplan på väg över Engelska kanalen sitter Poirot och är flygsjuk. Det lilla flygplanet tar tolv passagerare men bara elva kommer fram oskadda. Damen på plats nr tolv, en hårdnackad procentare, är offret. Vid hennes sida finner man en pil med gift, som liknar infödingspilar och bakom Poirots stolsits hittar man ett blåsrör. Nu måste polisen ta reda på motiv, möjlighet och alibi. Någon av de elva passagerarna är mördaren men det verkar omöjligt att någon av dem kunnat begå brottet osett.

Detta är en "slutna rummet" gåta i sann Christie anda. Alla de vanliga personkaraktärerna finns med. Kärleksparet, den rika divan med kokainproblem, deckarförfattaren (han äter bananer, är mycket förvirrad och går helt upp i sina historier.), läkaren, arkeologerna och självklart också mästerdetektiven själv, Poirot. Turligt nog möter vi också kommisarie Japp. Tyvärr tycker inte jag att intrigen är särskilt intressant. Den är varken eller. Medelmåttig historia som duger som godnattläsning. En trea.

Den förskräckliga apan" är en Stephen King novells.. Visa hela

Den förskräckliga apan" är en Stephen King novellsamling som spänner över ett brett register av olika otäcka berättelser. I detta verk visar King vilken otroligt skicklig historieberättare han är. Det spelar ingen roll om berättelsen är tusen ord eller en miljon, han har ändå förmåga att fånga människan och återge en tanke och idé som inte upphör att fängsla en, ens när man lagt boken ifrån sig.
Denna samling innehåller vissa berättelser som jag inte gillar (man kan inte gilla allt) kanske för att de är för läskiga som den om "Dimman" eller äckliga som den om "mannen som förlister på en ö"....men sammantaget är de oerhört facinerande. Själv fastnade jag framför allt för berättelsen "Den långa resan" och "Momo".Å andra sidan gillar jag också de "Edgar Poe" inspirerade sakerna....Denna bok är mycket läsvärd. Nästan alla bör hitta någon historia som passar just dem.....
Boken rekommenderas starkt.

Två män med stora ambitioner bestämmer sig för att.. Visa hela

Två män med stora ambitioner bestämmer sig för att arbeta tillsammans. Den ene hyser stora drömmar om att utveckla ett ämne som gör det möjligt att resa till månen. Under ett misslyckat försök sker något som gör bränslet möjligt att använda. De två männen ödslar ingen tid och ger sig av så fort farkosten står färdigt. Ingen har tidigare utforskat månens yta eller möjliga befolkning. De två resenärerna kommer få en stark chock.

"Den första färden till månen" är inspirerad av Jules Vernes "Från Jorden till Månen", vilket han själv medgett. Tyvärr måste jag säga att det här är ett tragiskt dåligt försök till science fiction. Månen befolkas av hiskeliga djur, vissa utnyttjade som mjölkkor!, andra som slaktdjur. Månen är bebodd under marken och våra hjältar finner mängder av guld i månens djup. Mycket av berättelsens behållning finns i relationen mellan de två männen, där en är forskare och en står för pengarna. Deras uppfattning av varandra och sig själva är humoristisk men framför allt tragisk. Att läsa Wells böcker kräver ett öppet sinne för det finns verkligen tolkningsmöjligheter. Det som denna roman faller på är dess trista språk och osannolika handling. Jag kan tro på det mesta, vampyrer, hajar i badkar, månvarelser, goda politiker....men det skall göras bra. Tyvärr misslyckas Wells med "Den första färden till månen" och får bara en svag tvåa.

Santiago är gammal och havet är hårt. Varje dag ge.. Visa hela

Santiago är gammal och havet är hårt. Varje dag ger han sig ut för att utmana sin otur. De första fyrtio dagarna hade han en pojke med sig. Nu är han salao, förföljd av otur, och de andra fiskarna skrattar åt honom. Så ger han sig ut en tidig morgon. Långt ut till havs får han den största fisk han någonsin sett på kroken. Så börjar kampen mellan Santiago och havets starka makter. Även om fiskaren går segrande i striden, vad har han förlorat i sig själv?
"Den gamle och havet" var Hemingways sista novell. Det är en av de starkaste berättelser som jag någonsin läst. Historien har ofta tolkats som en allegori över den enskilde människans oövervinnerliga kraft att stå emot de makter som hotar henne. Jag väljer att inte tolka berättelsen alls utan bara se den som en berättelse om en fiskares kamp mot havet. Språket är fulländat, oerhört vackert och lättläst. Det är lätt att förstå varför Hemingway åtnjuter sådan respekt. I denna korta novell har han skapat stor litteratur. Berättelsen är ett måste!!!

Vill kort kommentera att Stephen Kings, "Flickan som älskade Tom Gordon" känns som ett försök att göra det som Hemingway gör med denna berättelse. Om man vill läsa något liknande, är den boken ett bra val.

"Den goda jorden" är en kinesisk släktsaga som tar.. Visa hela

"Den goda jorden" är en kinesisk släktsaga som tar sin början med Wang Lung som lever ensam med sin åldrige far. Han tar sig en hustru vid namn O Lan som tidigare varit slav i en rik familjs hus. Berättelsen kretsar kring denna rika familj som utgör drömmen för Wang Lung. Han drömmer om att bli rik, men är samtidigt förnuftig nog att inse att det är jorden som är rikedomen och utan jorden finns inget alls kvar. Vi får följa Wang Lung och O Lan när de skaffar barn, svälter, kämpar mot vädermakterna och senare O Lans tragedi i sin mans förälskelse i en kärleksflicka.

Pearl Buck fick nobelpriset år 1938. Hon har varit socialt aktiv och fokuset ligger just på Kina och synen på kvinnan underordnad mannen. "Den goda jorden" är en gripande historia, rik på personbeskrivningar och mycket svår att lägga ifrån sig. Buck koncentrerar sig på Wang Lung, men det är ändå kvinnorna runt Wang som gör den här berättelsen. Miljöbeskrivningarna är mustiga och kärleksfulla. Det är inte alls svårt att förstå varför Buck förärades med nobelpriset. Denna fina roman får en stark fyra.

"Den Gröna Milen" utspelar sig i ett trettiotals f.. Visa hela

"Den Gröna Milen" utspelar sig i ett trettiotals fängelse. Här är den gröna milen den korridor som dödsdömda fångar väntar på sina sista minuter i den "stora gnistan" som den elektriska stolen skämtsamt kallas. Hit kommer en fånge, dömd för våldtäkt och mord på två unga tvillingflickor. Mannen i fråga väcker tvivel till liv hos vissa av de anställda fångväktarna. Mannen har egenskaper som verkar sända från Herren själv och verkar vara den sista som kan döda och skända småflickor. Snart väcks också frågorna om man kan döda en oskyldig människa, utan att döda en del av sig själv....

Litterärt och historiemässigt den absolut bästa roman King har författat. Ofattbar spänning, underbart målande persongalleri och en historia innefattande liv, död, kärlek och vänskap. Rekommenderas varmt till den nye King läsaren som den rutinerade....mycket stark bok!

Allt börjar på ett litet fik i Chelsea. Två unga f.. Visa hela

Allt börjar på ett litet fik i Chelsea. Två unga flickor börjar slåss om en tvivelaktig man och några dagar senare avlider den ena flickan plötsligt. Men historien får inte något slut där, några dagar senare kallas en katolsk präst till en dödsbädd och får motta en bikt som leder till att han blir brutalt ihjälslagen på gatan. I hans sko hittar polisen en lista på namn. Mark Easterbrook blir intresserad av historen och och börjar forska. Alla spår leder honom till en gammal pub ute på landet, som kallas "The pale horse". Här huserar tre av traktens häxor som skyltar med sin förmåga att kunna oskadliggöra vem som helst - genom svart magi.......

Lite ovanlig deckare, utan någon speciell "hjälte", Christies alterego "Adriene Oliver" framträder i en mindre biroll men annars är huvudpersonerna okända. "Den gula hästen" är en liten otäck berättelse om suggesion och mörk magi. Enligt mig en av de bättre Christiedeckarna, då magitemat skiljer sig från de flesta andra hon skrivit. Slutet är som vanligt oväntat och i det stora hela är det här en typisk pärla i den stora bokskatten som Christie erbjuder oss. Den höjer sig över medlet, men jag kan ändå inte riktigt förmå mig att ge den en fyra.

(I denna berättelse finner vi för tredje gången en hint till historien i "ett sting i tummen". Christie har gjort anspelningar på denna händelse i flera av sina andra böcker. Jag blir nyfiken på vad hon egentligen vill säga med detta, eller är det helt enkelt, rena sammanträffanden?)

Hur är det att vara liten och att vara äldst och i.. Visa hela

Hur är det att vara liten och att vara äldst och inte få följa med till kyrkan under den viktiga julmässan. Om detta handlar Selma Lagerlöfs klassiska barnbok "Den heliga natten" som är en vacker saga om Jesu tillblivelse.

Jag blev tyvärr ganska besviken för jag hade väntat mig något mer än denna dussinsaga som egentligen bara lyftes av Ilon W:s teckningar. Tyvärr får boken bara en tvåa. Den kändes ganska platt.

Richard Papen börjar läsa grekiska för en smått ex.. Visa hela

Richard Papen börjar läsa grekiska för en smått excentrisk lärare som väljer att undervisa sina elever i alla ämnen, vilket gör att deras lilla intellektuella grupp hamnar utanför. De är bara sex elever och skiljer sig från sina collagekamrater genom sin intelligens, men också för sin facination för den klassiska tiden. Undan för undan dras Richard med i deras sektetiska tillvaro, där droger, ritualer och sexuella äventyr slutligen mynnar ut i mord.

En helt facinerande berättelse som givetvis gav mig som studerat grekiska och klassisk kultur charmiga vibbar. Jag tycker mig ana inflytande av Brett Easton Ellis både i berättelseform och personbeskrivningar. Detta relationsdrama nitade fast mig från första stund och skiljer sig från vanliga kriminalromaner då den är helt annorlunda uppbyggd, något som dock är helt positivt. Ett litterärt nöje med andra ord.

Kriget är slut och som många andra ungdomar upptäc.. Visa hela

Kriget är slut och som många andra ungdomar upptäcker Tommy och Tuppence att det är nära nog omöjligt att finna ett jobb. Turligt får paret ett ovanligt uppdrag som de inte kan motstå. Det är dock ett uppdrag med avsevärda faror...

Bland Christies detektiver är Tommy och Tuppence Beresford de absolut tråkigaste. Tuppence är en vuxen Kitty och Tommy en av bröderna Hardy - thats it! Allt som förenar dem är käckheten, kärleken och äventyrslusten. Den enda av böckerna om T&T som är bra, är "Ett sting i tummen". Jag rekommenderar läsaren att läsa den boken - och bara strunta i den här. Det är ingen större förlust.

Återigen står den illustrerade mannen ensam. Över.. Visa hela

Återigen står den illustrerade mannen ensam. Över hela hans kropp klättrar mönster och figurer, tatuerade med sådan precision att det tycks omöjligt att finna någon naken hud. Det är något mystiskt med de där illustrationerna. De omformas och förändras och det sägs att de förutspår framtiden. Av denna orsak har "Den illustrerade mannen" förblivit ensam. När vi möter honom har han precis mött en ny vän och under kvällen när de ligger och kopplar av vid en öppen eld, börjar hans bekantskap läsa illustrationerna....

Det är den illustrerade mannen som utgör ramberättelsen i denna klassiska SF bok. I hans hud läser vi en framtid i invasioner av marsmänniskor, spetälskekolonnier på Jupiter och skraltiga flygfarkoster.

Ray Bradbury är mest känd för sin bok "Fahrenheit 415" men hans ödesmättade framtidsvisioner går igen också i denna bok. Vi möter samhällen där böcker bränns på bål och mänskligheten förändrats och förändrats negativt - å ena eller andra sättet. Nästan alla novellerna har en gemensam grund i rymdfärder och SF. Dessa ämnen har egentligen aldrig tilltalat mig vilket gör det naturligt att min nyfikenhet avtar. Bortser jag från detta är historierna genomtänkta och ofta psykologiskt intressanta. Det som boken faller på är dock dess motsägelsefullhet. Om den illustrerade mannen förutspår framtiden kan han ändå bara förutspå in invasion av marsmänniskor på jorden EN första gång. Sker det flera gånger brister illusionen. Det är just det som händer i denna novellsamling och det som tar udden av budskapet. För en SF-fantast är denna bok dock ett måste. För oss andra är den ett okej tidsfördriv. Den får en trea.

.

Mary-Marie sitter fängslad för mord på sin man. Ef.. Visa hela

Mary-Marie sitter fängslad för mord på sin man. Efter sex år på Hinseberg har hon äntligen sonat sitt brott. Eller har hon det? Är hennes fängelsevistelse bara en fantasi för att verkligheten är för tung att bära? Är Mary-Marie egentligen biståndsminister som har en bitter och handikappad man därhemma. En man som varit konstant otrogen och vars handikapp härstammar från en incident med en prostituerad flicka? Mary-Marie är delad i två. Mary har mördat sin arroganta torsk till man, medan Marie tvingar sig själv leva vidare med honom.
Vem hon egentligen är och varför hennes liv ser ut som det gör nystas sinnrikt upp av Sveriges bästa författare - Maj-Gull Axelsson.

Jag har gått med i akademibokhandelns bokcirkel. Jag får alltså möjlighet att läsa en hel del nyutkomna böcker. Mitt första bokval blev Axelssons "Den jag aldrig var". Jag tycker Axelsson är en av vår tids främsta författare. Hon har ett språk som är fullt jämförbart med Margaret Atwoods, men vad mera är - hon skildrar tragiska människoöden på ett högst trovärdigt sätt och hon väjer inte för att attackera samhällsinstitutioner som traditionellt hyllats i Sverige.
Denna berättelse skälver av besk samhällskritik. När Axelsson beskriver riksdag och regering ur Mary-Maries perspektiv blir jag lätt mörkrädd. Axelssons starka engagemang för utsatta kvinnor har varit märkbar i alla hennes tidigare böcker, så väl som i denna. Hon har med "Den jag aldrig var" skapat en engagerande och viktig bok, om än en smula krävande för den ovana läsaren.

Den mekaniska katten tillhör Torey Haydens absolut.. Visa hela

Den mekaniska katten tillhör Torey Haydens absolut bästa böcker, kanske för att hon själv inte figurerar i den. Istället är det en manlig familjeterapeut som är hennes alter ego. James som han heter träffar den autistiska Connor som inte verkar ha någon kontakt med världen annat än genom sin leksakskatt som utforskar allting runt omkring honom. James börjar dock misstänka att Connor inte är autistisk eller fått diagnosen förvärrad av en traumatisk händelse. När han kommer i kontakt med Connors familj, där modern som är berömd författare och lyckas fängsla honom med underbara berättelser om sig själv, invävda i berättelsen om en annan värld, inser han hur svag gränsen kan vara mellan fiktion och verklighet. Han dras djupare och djupare in i familjens hemligheter. Frågan är vad den mekaniska katten egentligen står för, och vem är mannen på månen som Connor gång på gång begraver för att väcka till liv strax därefter?

Som jag sagt är den Mekaniska katten en av Torey Haydens absolut bästa böcker. Hon har en förmåga att ibland ge ett för ensidigt intryck av sig själv och sina känslor i förhållande med de barn hon beskriver. I denna bok kommer man från det intrycket. James är självklart hennes alter ego, men på något sätt beskriver hon honom mycket enklare och i min mening, realistiskare. Connors problem är djupt tragiska och manar till medlidande, samtidigt finns där en stark känsla av att något inte är som det skall. Att pojken egentligen inte är autistisk utan något annat. Detta gör boken oerhört eggande.
Men det som gör den här boken till en klar femma är defintivt förhållandet mellan James och Laura, Connors mamma. Laura blev som barn sexuellt utnyttjad och den upplevelsen resulterade i en förvanskad syn på sanning och lögn. Hon insåg att hon hade berättandes gåva och hennes "figurer" kommer till henne, snarare än att hon skriver ner dem. Hela hennes liv har hon styrts av livet i skogen, i den andra världen. Det är in i denna värld som hon drar in James. Han blir oerhört fängslad och börjar ifrågasätta sin egen verklighet, vad som är fiktion och vad som är på riktigt. Ju längre den paralella berättelsen om Skogen och Laura fortsätter, destå mer börjar man också som läsare göra det!
Själv är jag inte alls förtjust i SF fiction som jag antar att berättelsen om skogen skulle klassas som, dock fastnade jag totallt i Lauras berättelse. Slutet är andäktigt....man sitter med andan i halsen och känner sig totallt utmattad. Jag tycker att Hayden skulle våga göra det här oftare, blanda saga med verklighet! Det vinner hon på i längden.

Mr Satterwite är en snobbig äldre man i sextio års.. Visa hela

Mr Satterwite är en snobbig äldre man i sextio års åldern. Han har smått feminina drag som gör honom till en särdeles lyssnare. Sällan står han i centrum, istället är han iakttagaren av livet och det har gjort honom lite bitter under vissa omständigheter. Men så uppenbarar sig Mr Harley Quin (Harleqin) på scenen och driver Satterwite att utnyttja sin förmåga att se människor och psykologiskt lösa brott (ofta innan de inträffat).

Denna novellsamling med Harley Quin är mycket intressant. Hjälten liknar ingen av Christies andra huvudrollsinnehavare. Här läggs vikten vid psykologi, insiktsfullt lyssnade och förmåga att stiga ur sin egen person, för att förstå andras. Nästan alla historierna är intrigmässigt genomtänkta och därför håller boken, trots att persongalleriet (som alltid när det gäller Christie) är tämligen toftigt och banalt utarbetade. Jag tyckte om denna bok, den når aldrig över ett medelgott betyg, men den är underhållande att läsa ändå. Trea blir betyget.

Omskriven pjäs av Christie som gjorde succe som de.. Visa hela

Omskriven pjäs av Christie som gjorde succe som den andra "råttfällan". Det är inte Christie som skrivit själva boken utan pjäsen som boken är utarbetad ifrån, något som märks i både språk och handling.
En man kör i diken en dimmig natt och råkar på en blond och vacker kvinna som med berått mod har skjutit ihjäl sin invalidiserade man. Främlingen hjälper kvinnan att skyla över brottet. Det är dock långt mer komplicerat än vad det ser ut vid första anblicken. Offret var en äkta skitstövel och de flesta som kom i hans väg är potentiella mördare, förutom det försöker alla familjemedlemmarna skydda varandra och lögnerna blir allt mer invecklade.
Upplösning blir det dock enligt äkta Christiemanér....

Absolut ingen favorit! Jag irriterar mig på språk och på den ytliga beskrivningen av människorna. Innerst inne inser jag ju att man inte kan göra en pjäs till en bok och konceptet är kört redan från början....men en NY Agatha Christie, bara ordet ny i samband med Christie får det ju att killa i fingertopparna....
dock enbart en tvåa

<FONT face="Palatino Linotype" color="#666666" siz.. Visa hela

En unghund möter en hundflock som försakar sitt hundliv genom att gå upprätt. Han lockas av dem och ställer dem frågor som ingen vill besvara. I lidandet och hungern når hunden slutligen insikt. Han finner sanningen.

Diskuterande moralisk pamplett som låter huvudpersonen framträda i djurgestalt. Här sker en kulturkollision mellan min bild av dagens tämjda och tämligen lyckliga jycke och Kafkas vildhundsflock. Jag har dessutom svårt att förlika mig med berättelsens deillusionerade och resonerande jycke som faktiskt förefaller vara orimligt pretantiös (bara en sån sak). Vidare driver den här djurliknelsen inte berättelsen vidare, utan gör den tvärtom klumpig. Min amatörmässiga tolkning av berättelsens kärna är denna; vetenskap om värdslighet möter vetenskap rörande högre ting. Genom kombinationen av dessa två nås frihet. Insikten om detta kommer genom lidandet, något som inte borde vara nödvändigt. Den ensamma deillusionerade hunden kommer till insikt att alla kanske både svarar och frågar på olika sätt, men att de som vet tiger. Jag är dock inte alls säker på att jag tolkar denna berättelse "rätt", vilket leder mig till en annan observation;

Varför måste alltid "tunga" författare försvåra det skrivna språket. Även om liknelser kan vara på plats när man försöker nå fram med ett budskap förstår jag inte det negativa i att tala klarspråk. Här upplever jag att författaren försöker förstärka sitt budskap i upphöjda ord, ungefär som när någon utnyttjar svordomar för att förstärka vad de vill säga, något som egentligen visar att den ursprungliga meningen är så svag att den inte kan stå för sig själv - enkel, avskalad - ren.

I Ur i Mesopotamien dyrkades ursprungligen kvinnan.. Visa hela

I Ur i Mesopotamien dyrkades ursprungligen kvinnan. Här upphöjdes kvinnligheten och grödan till gudomer. Fruktbarhetskulten och den öppna och realistiska synen på sex är något som står i direkt proposition till Abrahams ökenvärld där mannen är fulländad och kvinnan ses som skapad från mannen. När Abraham tog Sara från Ur som hustru var han medveten om att hennes styrka inte skulle ses med blida ögon i klanen. Sara är stark. Hon känner till medicinska lösningar för unga flickor som ännu inte är redo att föda barn. Hon hjälper de utsatta men utsätts själv för spott och spe eftersom hon inte passar in. Åren går och Sara får inga barn. Män som kvinnor anser att det är Guds straff för att Sara är högmodig och inte respekterar Abrahams gud. Långt långt senare, när Sara för länge sedan slutat ha månadsblödningar blir hon gravid med Isak. Men Isak konkurrerar med slavkvinnan Hagars son Ismael som är den förstfödda sonen och därmed äger rätt till Abrahams arv. Konflikten mellan de båda kvinnorna leder till historiska aldrig oavslutade stridigheter.....

Marianne Fredriksson har gjort det, Norman Mailer likaså. Och nu skriver också Anita Goldman en roman med utgångspunkt i en biblisk historia. Goldman lever dagligen i striden mellan Ismael och Isak. För enligt Bibeln och Koranen är det detta som striden om Israel/Palestina egentligen handlar om. Den förstfödde är den som skall ärva sin fader. Ismael är den förstfödde, men tvingas tillsammans med sin moder Hagar ge sig ut i öknen (för att dö?), eftersom Isak skall vara Israels rättmätige arvtagare. Så lyder Bibelns ord, men inte Koranen, som hävdar att eftersom Ismael är den förstfödde arvingen till Abraham är det han - och hans folk (det palestiska folket) som är rättmätiga arvtagare till Palestina.

Men egentligen handlar denna bok inte om Isak och Ismael. "Den sista kvinnan från Ur" handlar i grund och botten om kvinnans torftliga ställning och hennes kamp mot mannen. Kvinnorna lierar sig med det system de är uppvuxna med. Och i allas fall utom i Saras, är denna ställning låg och förkastlig. Ändå väljer kvinnorna att se ner på den starka kvinnan som står för respektibilitet och utvecklade förmågor. Bokens mönster går lätt att överföra till vilket västerländskt land som helst. Kvinnor väljer hellre att hacka på varandra, än att hjälpa varandra att ta sig ur en mansdominerad omvärld. Liza Marklund har tillsammans med en medförfattare gett ut en bok som handlar om precis det här; nämligen "Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Det är lätt att se likheterna när man läser "Den sista kvinnan från Ur" utifrån ett politiskt perspektiv. Gör man inte det, så är det ändå en fantastisk och berörande historia som Goldman målar upp. Boken får en stark fyra. Den är bra på så många olika sätt och kan läsas om många gånger.

Lyras far mördar hennes bästa vän för att öppna gr.. Visa hela

Lyras far mördar hennes bästa vän för att öppna gränser mot andra världar. Lyra stiger in i den nya världen och möts av en stad av tomhet. Här finns inga vuxna och barnen lever förvildade i flockar som kämpar om maktherraväldet. Här möter hon Will som även han kommer från en annan värld (den som är vår) och söker sin försvunne far....

Den andra boken i trilogin om den mörka materian. Lika fantasieggande som "guldkompassen" och med samma fängslande persongalleri. När jag lägger denna roman ifrån mig slås jag av ångesten i att behöva vänta till Måndag innan jag kan låna den avslutande delen på biblioteket. Den ångesten är ett uttryck för ren läsglädje.

När vi lämnade de olycksaliga syskonen sist hade d.. Visa hela

När vi lämnade de olycksaliga syskonen sist hade de mist sin sympatiske förmyndare Monty Montgomery. Greve Olav mördade honom och grep sig därefter an utmaningen att återfå förmyndarskapet om barnen. Lyckligtvis blev han genomskådad och barnen hamnar denna gång hos sin faster Josephine (som liksom de andra förmyndarna inte verkar vara släkt med barnen). Josephine bor i ett osevanligt rangligt hus högt ovanför Den sorgsna sjön. Hon lider av irrationell skräck till precis allting. Greve Olav lyckas nästla sig in i Josephines hjärta genom deras "gemensamma" intresse till grammatiken. Barnen står än en gång inför oförstående människor som vägrar tro sina egna ögon....

Detta är tredje delen i serien om syskonen som redan från första sidan kändes lam och överarbetad. Kvaliteén har inte ändrats från den första boken, vilket betyder, om man är positiv att böckerna håller en ganska medelmåttig klass. Men om man ska vara lite tråkig och pessimistisk blir den långa serien ganska meningslös med sina melankoliska upprepningar. Visserligen gillar jag den gotiska stilen i dessa historier, men annars har de väl inte särskilt mycket att ge. Man kan faktiskt lika gärna se filmen istället för att läsa böckerna! (Sa jag det där?!!! :)

Fabian den förskräcklige är det svarta fåret i sin.. Visa hela

Fabian den förskräcklige är det svarta fåret i sin perfekta spökfamilj. Han är inte det minsta skrämmande, och "fruktansvärde" har han lagt till själv för att verka mer imponerande. Familjens idylliska samvaro hotas av nybyggen och modernisering och av en ren slump råkar Fabian på Rick, som är en ganska vanlig pojke som bryr sig om alla varelser på jorden. Rick inser spökenas belägenhet och bestämmer sig för att ordna ett spökreservat åt allihopa. Men det är inte så lätt som man tror att få träffa premiärministern för att prata gastar....

En självklar favoritbok när jag var liten. Ibbotson är föregångare till J.K Rowling (Perrong 13 är ju närapå en direkt plankning av Ibbotson - men såpass bra att man förlåter henne utan krus). Ibbotsons böcker riktar sig ofta till lite yngre barn med läshunger och monstersug. Denna roliga bok om Rick som fungerar, nästan som råttfångaren från H....(hjälp mig - vad hette staden?) och samlar på sig spöken, gastar, vampyrer och skriande dödskallar om vartannat. Mitt favoritavsnitt är liksom när jag var liten, det med Ricks konflikt med en fladdermusmamma. Rick upplever att deras leverne är omoraliskt, men blir sedan så förförd av lilla "Baby rose" som håller på att svälta ihjäl att han handmatar henne med sitt eget blod! "Den stora spökräddningen" är en trevlig och lättläst historia. Den erbjuder läsaren en trivsam bokstund - men just inte så mycket mer. Därför får den ett medelmåttigt betyg.

"Hon hade legat i sängen hur länge som helst, Sara.. Visa hela

"Hon hade legat i sängen hur länge som helst, Sara som var min syrra. Och jag hade suttit bredvid henne hela dagen. Först la vi pussel. Sedan tappade hon det i golvet. Och då gjorde vi ingenting. Jag visste inte vad jag skulle säga"

Så börjar Ulf Starks djärva men lågmälda barnbok om döden. Sara och hennes bror ligger och minns alla lekar och när Sara ber brorsan spela på en fiol, spelar han trots att han inte kan spela. Han spelar hela natten "för annars vet han inte vad han skulle gjort". Med musiken hyllar han livet, sorgen och kärleken.

Detta är en vemodig bilderbok om döden och den obegränsade glädjen i att leva och finnas till. Vardagligt språk gör historien närvarande och nästan poetisk i sin enkelhet. Denna bok lämpar sig framför allt för barn från fyra år, men den bör läsas till sammans med en vuxen. Vid sidan om "Adjö Herr Muffin" är den ett mycket bra exempel på svenskt författarskap om svåra ämnen - när det är som bäst.

Lelie vill äkta den vackra slavinnan Celie, vars h.. Visa hela

Lelie vill äkta den vackra slavinnan Celie, vars herre Trufaldin vägrar ge henne fri. Lelies sluge betjänt Mascarille finner på råd och utarbetar den ena genialiska planen efter den andra, för att Lelie ska få sin hjärtas dam. Problemet är att Lelie är mycket hederlig, gränsande till korkad. Alla Mascarilles planer går om intet när Lelie omedvetet saboterar eller försäger sig. Gång efter annan vill Mascarille ge upp sina otacksamma försök, men blir övertalad av sin herre att inte ge med sig.

"Den tanklöse" hade premiär år 1653 med Moliere själv i rollen som den listige betjänten Mascarille. Pjäsen översattes inte till svenska förrän år 1996 när den spelades upp på Marsvinsholm av Ystads stående teatersällskap. Moliere skrev komedier och idag, trehundra år senare, är de fortfarande roliga. En del av hans mest älskade pjäser som "Misantropen" kan kanske mer ses som betraktelser över en aldrig föränderlig mänsklig natur. Pjäsen raljerar över samtidens flärd och lyx, men är kanske mer parodi än komik. Dock innehåller "Den tanklöse" komik som vi känner igen. Temat är inte ovanligt. Snäll men dum hjälte saboterar för sig själv när han försöker vinna sin kärlek. Betjänten Mascarille är för övrigt en tidig mall för Jeeves (i P.G Woodhouses böcker - dramatiserat av underbara Stephen Fry). Pjäsen är helt på vers och den är lätt och rolig att läsa. Nyss klar med Misantropen lånade vi hem en bunt med pjäser av Moliere, detta är den andra pjäsen av författaren som jag läser. Och jag är inte besviken. "Den tanklöse" får en svag fyra i betyg.

Jeffery Deavers "Den tomma stolen" utspelar sig i.. Visa hela

Jeffery Deavers "Den tomma stolen" utspelar sig i en stad dit Lincoln Rhyme och hans assistent och fästmö Amelia Sash ombedes komma till hjälp, i ett kidnappningsdrama, där en tonårig pojke som kallas "insektspojken" rövat bort en jämnårig flicka och även dödat en annan pojke. Lincoln avbryter genast den operationen han skall ta sig för, som kanske kan hjälpa honom på vägen mot ett normalt liv. Snart är Lincoln och Amelia återigen på jakt efter en kallblodig mördare. Men allt kanske inte är som det ser ut att vara, och sanningen är sanning bara med modifikation..

Jeffery Deaver är en av amerikas mest lästa thrilleförfattare. Jag har tidigare läst "Tyst gisslan" och blev rejält förtjust i honom. På min goda vän Pralas inrådan gav jag mig in i hans böcker om den handikappade Lincoln Rhyme och hans kusligt känsliga förmåga att luska ut hur brottslingar tänker och hantera brottsbevis. Jag blev dock rejält besviken. Den tomma stolen har inte alls den spänning som jag förknippar med "Tyst gisslan" snarare tvärtom. Jag upplevde faktiskt den riktigt tråkig. Flera gånger var jag nära att lägga den ifrån mig och lämna den oavslutad, men motstod frestelsen. Slutet är visserligen väldigt oväntat men ändå känns det overkligt. Hela boken känns som en jakt utan någon mening och en konspiration utan intresse.. Den enda personen jag kände något för var "insektspojken" själv, men också hans inblandning kändes tröttsam och faktiskt underlig.. Jag har dock en känsla av att denna bok inte är någon av de bästa om Rhyme och kommer därför ge mig sjuttsiken på att plöja några fler av Deaver innan jag dömer honom. Men den här boken kan endast få en två av fem på en fin skala.

Det var av en ren händelse som jag och författaren.. Visa hela

Det var av en ren händelse som jag och författaren Thomas Nydahl fick kontakt. Jag fick förmånen att läsa hans böcker och även diskutera via msn. Jag började läsa "Skrivandets portar" som skulle kunna beskrivas som intervjuer med kända kvinnliga författare via brev. Nydahl själv kallar dem för brevsamtal. Denna bok har jag ännu bara läst halvvägs. Det är en bok som kräver mycket eftertanke och ger djupbottnade personporträtt. Bara några dagar efter att jag fått "Skrivandets portar" damp Nydahls "Den tysta zonen" ner i brevlådan. Och den läste jag alltså ut imorse.

Den tysta zonen handlar om ensamhet. Något som är lite tabubelagt att prata om i vårt samhälle där man hyllar de socialt begåvade och rynkar på näsan åt de som väljer att stå utanför sociala sammanhang. Jag vill poängtera att Nydahls bok inte handlar om påtvingad ensamhet - utan om självvald. Det är två helt olika former av ensamhet, vilket är lätt att glömma bort eftersom båda inordnas under samma kategori när folk pratar om det.

Självvald ensamhet uppfattas konstigt nog ofta störande från allmänheten. Det är som om folk blir provocerade av att se någon välja att "inte vara med". Den påtvingade ensamheten uppstår när man inte passar in i flocken. Den självvalda när man inte VILL PASSA IN. Nydahls bok handlar om att inte passa in, om glädjen i att vara ensam med sina tankar, om friden. Den handlar också om litteraturen och om den värld som litteraturen skapar. Nydahl berättar personligt om sin egen utveckling och om hur ensamheten präglat hans liv och handlingar. Han låter andra författare inflika sina tankar om ensamheten på ett sätt som gör att boken upplevs ha flera röster. Inte bara en.

Nydahl skriver mycket bra men det är inte språket jag fokuserar på, utan innebörden i orden. Detta är en bok som är befriande. Den säger att "du får" finna frid i ensamheten. Den säger att du inte är fel när du hellre väljer att stiga in i bokens värld, än kallprata på något café. På så sät är den ett upprop mot konsumtionssamhället och stressen att ständigt och girigt vilja ha och skaffa mer. Den lockar istället med eftertanke och förståelse för varje individs förmåga att se in i sig själv.

Det som slår mig när jag läser boken är hur stor min rädsla för att vara ensam faktiskt blivit - trots att det är något jag tycker om att vara. Jag känner mig alltid misslyckad när jag inte alltid är uppbokad på helgerna. Jag har länge sett min avsmak för tröttsamma samtal med folk jag faktiskt inte får ut något av, som något krävande och absolut negativt i min personlighet. Men efter att ha läst "Den tysta zonen" började jag fundera över huruvida mina krav faktiskt är berättigade. Vad är det för mening att umgås om man inte får ut något av det? Om man njuter tusen gånger mer när man sitter och läser en god bok? Samhället ger en samvetskval om man inte är som alla andra. Ensamhet borde inte vara tabu. Det borde ses som en nåd, en frid i allt det som rör sig för fort.

Boken får en fyra i betyg. Den är mycket läsvärd!

Den underbara historien om Henry Sugar (The wonder.. Visa hela

Den underbara historien om Henry Sugar
(The wonderful story of Henry Sugar)
Fem noveller med övernaturligt tema är samlade i "Den underbara historien om Henry Sugar" av skräckmästaren och komikern Roald Dahl. Huvudnovellen är den nämnda som handlar om en vedervärdig man som är så rik att han inte längre kan njuta av det. Han råkar på en Yogi, en andlig man från Indien som har förmågan att se utan att använda ögonen. Henry Sugar är fast besluten att tillskansa sig denna förmåga för att kunna länsa all världens casinon. På den långa vägen mot utvecklandet av denna förmåga inser Henry att han håller på att förändras....

Dahl är mest känd för sina barnböcker, men hans vuxen böcker håller hög klass likväl. Denna samling innehöll guldkorn, men också rätt alldagliga berättelser. Jag tycker "Henry Sugar" är en medelmåttig novellsamling. Därför får den en trea i betyg.

Hercule Barefuss föds på ett horhus samtidigt som.. Visa hela

Hercule Barefuss föds på ett horhus samtidigt som Henriette. De är så olika de möjligtvis kan bli. Hercule är en liten dvärg, har gomspalt och igenvuxna öron. De växer dock upp som syskon och deras kärlek är starkare än tiden. Hercules dövhet kompenseras genom en ovanlig gåva - han kan läsa omgivningens tankar. Vi får följa hans hårda liv och hans aldrig sviktande kärlek till Henriettte.

(Det är alltid svårt för mig att bedöma en bok som handlar om dövhet. Eftersom jag är döv själv är jag nog sällan objektiv.)

Först och främst är detta en väldigt målande roman, färgstark, livsbejakande och storslagen. Författaren har kunskap om dövas historia och införlivar denna i berättelsen på ett mycket framgångsrikt sätt. Tyvärr upplever jag historien lite för fantastisk. Den förlorar greppet om mig nästan redan från början. Kärlekshistorien och dess efterföljande tragedier är ganska förutsägbara. Jag har svårt att egentligen sätta fingret på vad jag INTE tyckte om med denna roman. Något är det, för den fångade mig inte! Romanens början och slut kändes väldigt tillrättalagt. Jag hade nog uppskattat om författaren hade slopat brevformen. På sätt och vis ger författaren läsaren en bra bild av dövas historia, men samtidigt förstärks intrycket (som många hörande har) att döva kompenserar sitt handikapp genom att utveckla andra gåvor. Jag kan inte riktigt relatera till berättelsen, varken den romantiska, den historiska eller den filosofiska. Kanske är det därför historien lämnar mig ganska oberörd? Jag ger den en svag fyra.

Det planeras ett attetat i ett instabilt land, Syd.. Visa hela

Det planeras ett attetat i ett instabilt land, Sydafrika. Den nyss befriade Nelson Mandela skall kallblodigt mördas när han håller ett tal i Kapstaden och detta kommer störta landet i inbördeskrig och befrämja de krafter som vill bibehålla apartheidlagarna. Mördaren skickas till Sverige för att tränas i en avlägsen gård någonstans i södra Sverige. En svensk kristen kvinna kommer i deras väg och blir brutalt mördad. Så hamnar ärendet på Wallanders bord och spaningarna sätts igång....

Tredje delen i serien om Wallander och en totallt oengagerande bok i min mening! Jag kämpade med den i tre veckor! Skam den som ger sig, men det är lite utan att få något för det. Till viss del kan jag förstå Helenas inställning att Mankell kan vara oerhört pretantiös. Den här boken känns inte alls äkta. Den är ett upprepande av Hundarna i Riga, en slags bekräftelse av Mankell att han verkligen VET vad som händer i Sydafrika, HANS kontinent! Jag upplevde samma när jag läste "Berättelser från tidens strand", han är nästan FÖR engagerad. Även om jag inte betvivlar att han är mycket insatt känns personerna som skapelser, inte äkta människor. Vissa av karaktärerna bekräftar inte regeln, men MÅNGA gör det. Ändå fångades jag av spänningen i slutet av boken. Men helhets intrycket är inte alls bra. Därför får den här romanen bara en två.

Fia och hennes mamma bor inneboende hos häradshövd.. Visa hela

Fia och hennes mamma bor inneboende hos häradshövdingen. Hushållet sköts av den stränga husfrun Malin. Fia blir retad i skolan för att hennes mor är pianolärarinna och hon har inga vänner förrän Hampus kommer till staden. Hampus är en av skomakarungarna som flyttar runt med militärisk regelbundhet. Hampus är egentligen inte son till skomakaren utan brorson och orsakar alltid problem på de nya platser de bosätter sig på. Hampus och Fia börjar utmana varandra att utföra diaboliska hyss för att få ha en vit vacker sten som egentligen är Fias. Men Fia känner inte Hampus som en av skomakarbarnen, istället är han "Farornas konung" och Fia själv är Fiddeli.

Gunnel Lindes "Den vita stenen" tillhör Sveriges kulturarv. Under 70-talet spelades boken in som film med Julia Hede och Ulf Hasseltorp i huvudrollerna. Filmen/serien, liksom boken gjorde stor succé. Idag har SVT repriserat serien åtta gånger (utan att barnskådespelarna fått ett öre betalt, vilket är synd och skam!). Berättelsen om Fia och Hampus är också en berättelse om fattigdom och klassuppdelning. Barnens vänskap överbygger de den struktuerade klassordningen och hotar att bryta samman de vuxnas föreställningsvärld. Mot slutet tvingas barnen ta itu med den verklighet som de faktiskt lever i - och gör det, på ett mycket pedagogiskt sätt....

"Den vita stenen" är en sann nostalgitripp. Slutet känns inte helt trovärdigt, men är passande ändå för bokens helhet. Den får en stark trea.

På en öde landsväg blir ett antal människor tagna.. Visa hela

På en öde landsväg blir ett antal människor tagna av polisen.
Eller kanske bör man säga, utvalda...Vid första anblick är det inget konstigt, men snart inser människorna att polisen inte är riktigt "riktig" och rädslan griper tag i dem.
Senare, när han för dem till den lilla gruvstaden Desperation kommer de förstå namnets djupa innebörd. En elvaårig pojke som har kontakt med Gud är den enda som har kraft nog att övervinna ondskan, ... men vad har pojken att förlora, och vem är egentligen Gud?

Desperation är en berättelse om kampen mot det onda och om vanvettighet. Den handlar om människor som mister allt, men ändå inte kan förmå sig att sluta leva. Det är en berättelse om Gud, förtröstan och grymhet.

I min mening har Stephen King äntligen utnyttjat sin känsla att skriva till något vettigt. I detta apokalyptiska drama, ifrågasätts inte bara vår tro på människan och ödet, utan även på Gud. Den Gud vi läser om i Gamla testamentet, och som idag används av kyrkan som en "snuttetrasa", synas i sömmarna och vecklas ut som en stor karta. Här tas även teodiceproblemet upp (hur Gud kan låta världen se ut som den gör om han är god), ....
även om King inte försöker ge något svar på frågan, lyckas han ändå närma sig Guds karaktär på ett mycket enkelt men äkta sätt.

En mycket bra bok med andra ord! En liten bonus är Cynthia från Rasande Rose som bara skymtade förbi i den boken, men som här har en av de starka karaktärerna.....

Hillary Craven har mist sin man till en annan kvin.. Visa hela

Hillary Craven har mist sin man till en annan kvinna och sitt barn i hjärnhinneinflammation. Nu ser hon inga skäl att leva vidare. Medan hon förbereder sitt självmord följs hon av två vakna ögon. Kommisarie Jessop ser en möjlighet i den desperata kvinnan. Han värvar henne som spion i en otäck härva med kidnappade vetenskapsmän. Hillary "blir" mrs Olive Betterton och reser till Marrocko för att söka efter sin försvunna make. Hon blir nästan omedelbart kontaktad av "den andra sidan" och forslas iväg mot en okänd destination....

Ovanlig Christiedeckare som HÅLLER. Jag tycker om idéen med den självmordsbenägne kvinnan som värvas att bli spion för att kunna dö på ett "mer spännande sätt". Självskrivet leder engagemanget till en ny vilja att leva, men också insikter i fatal idealism och möjliga sätt att omskapa världen. Personkaraktärerna har en annan udd än Christies karaktärer i allmänhet brukar ha. Intrigen fungerar utmärkt och knorren på slutet är en oväntad bonus. Jag tycker att "Destination okänd" är en av Christies bästa deckare. Den följer inte hennes vanliga mönster, ingen av de "stora" detektiverna (Poirot, Miss Marple, Harlequin) figurerar men trots det står personkaraktärerna starka för sig själva. Boken får en stark trea, alternativt en svag fyra.

Det är år 1958 och sju mobbade femteklassare förs.. Visa hela

Det är år 1958 och sju mobbade femteklassare förs samman av ödets nyck. I förlorarnas klubb finns färgade Mike, den fattiga pojkflickan Beverly, Stan, som är jude, Bill som stammar så fort han försöker säga en mening, Ben vars kroppshydda är enorm, astmatikern Eddie och slutligen den storkäftade Richie. Barnen blir snart varse om att något inte står rätt till i Derry, den lilla staden där de bor. Något ont lurar i kanalerna, något som bara barn kan se, men som är högst verkligt ändå. En mordvåg skakar staden, där små barn lemlestas och dödas på de mest fasansfulla sätt. De enda som kan stoppa det onda är de udda barnen.
Tjugosju år senare börjar fasorna igen och de nu vuxna barnen lämnar sina hem, sina respektive och sina karriärer för att åter jaga skräcken tillbaka i kanalerna där de hör hemma. Men barnens tro är något unikt, kan vuxna åstadkomma samma magi?

"Det" var den första King bok jag läste. Jag var själv elva år precis som barnen i boken, och nog skrämde berättelsen halvt ihjäl mig. Vid det här laget har jag läst boken kanske 20 gånger om, både på svenska och engelska. Jag älskar den fortfarande. Och fortfarande blir jag lika livrädd när jag läser den. Jag måste till och med göra en ritual med nallebjörnar som vaktar sängens alla fyra hörn innan jag vågar lägga mig tillrätta med boken. Rent berättarmässigt är den här boken nästan unik. Den är lång, en riktig tegelsten, men ändå blir den aldrig tråkig. Barnens berättelse och de vuxnas vävs in i varandra och kompletterar varandra perfekt. Varje person växer i ens medvetande och man lämnas inte oberörd ens av det "onda" gänget som Henry Bowers tillhör. Språkmässigt är boken också väldigt speciell. Samtidigt skulle jag inte påstå att den är värd att läsas bara för språkets skull. "Det" är troligtvis inte den bästa King-Roman som författats, även om jag är nostalgisk och älskar min "första" kontakt med King. Bortser jag från mina egna nostalgiska känslor kan jag inte ge boken fullpott. Ingen jordgubbe alltså, men väl fem stjärnor!

Det började med judarna, men det slutar aldrig med.. Visa hela

Det började med judarna, men det slutar aldrig med judarna. Denna bok gavs ut på 80-talet av svenska kommitten mot antisemitism. Många kända personer och politiker står bakom utgivningen, tex Carl Bildt. Det här är en mycket bra och rak bok som behandlar antisemitismen sedan vår tidräknings början. Författarna (det är många, men jag har valt att sätta ordförande för kommitten som författare till boken för att förenkla saken) försöker föra fram detta faktum, att antisemitismen idag lever kvar i högsta grad, om än under annat namn och höljd med annat utseende. Idag finner man fenomenet under namnet antisionism istället. Israel kontra Palestina. Författarna hävdar detta vara ett modefenomen inom bland annat, vänsterrörelsen som använder samma mönster som antisemitismen grundar sig på. Med denna bok vill kommitten väcka läsaren till insikt och mana oss att inte falla för det förenklade, "syndabocksyndromet".

De första kaptilen (artiklarna) i "Det började med judarna" är mycket bra och grundläggande. De ger en enkel historisk översikt över judarna som folk från vår tidräknings början, fram till andra världskriget. Så långt är jag imponerad! Det är först med författarnas karga syn på politiska åsikter av idag, som jag hajar till. Till exempel drar författarna upp en mall över antisionisten av idag som inte tar hänsyn till rådande förhållanden. Författarna menar bland annat att alla som ställer sig på palestiniernas sida (muslimernas/arabvärldens), är antisionister. Dessa som i konflikten om Israel inte samtycker till israelernas frihetskamp (?) mot palestinierna är antisionister, vilket författarna faktiskt jämställer med antisemitister, inte helt olika de människor som villigt, och mer än gärna lät fängsla och döda 6 miljoner judar. Enligt denna kommitte är alla som inte positiva till den Israeliska staten, antisionister. Därmed är jag antisemitist (något som jag betvivlar ganska starkt).

Jag upplever alltså att staten Israels grundande var ett fatalt misstag från den skuldbelagda västvärlden. Redan 1943 visste England, Amerika och flera andra länder vad som skedde i förintelselägren. Man valde att blunda för faktumet och skyllde på att det var för svårt att anfalla lägren. Staten Israel blev en verklighet som direkt följd av dessa skuldkänslor. Att landet redan var "upptaget", av palestinierna spelade ingen större roll. Vettiga människor som Dag Hammarsköld uttryckte dock sin oro inför skeendena. Och så blev det som det blev. Slitningarna mellan palestinierna och judarna borde varit självklar att föreställa sig. Jag protesterar alltså INTE emot det faktum att israelserna borde ha ett eget land, men de praktiska problemen som uppkommer när man faktiskt försöker genomföra detta, genom att köra över en annan folkgrupp, tycker jag är en genväg till folkliga/religiösa konflikter. Vidare tycker jag att det är precis lika fel när israeler mördar och bombar civila palestinier, som när palestinier självmordsbombar israeliska mål. Jag förstår inte varför jag ska bagatellisera den ena sidan i konflikten. Att vidare påstå att min (och många andras) attityd beror på ett nöje att följa med de mediala strömmarna tycker jag är ganska nedlåtande.
Författarna tar vidare upp olika exempel på hur de antisemitistiska strömningarna lever vidare i media, bland annat nämns en artikel ur Rädda Barnens tidning som anses belysande ur fördomsfull synvinkel;
"Israelerna släppte ner bomber som såg ut som leksaker. En del hade form av aptitretande plastäpplen. Andra var små leksaksflygplan, också de i plast. Barnen tog upp dem från marken och började leka med dem - tills de exploderade".
Citatet diskuteras inte med utgångspunkten att händelsen är felaktig. Det tas som självklart. Men eftersom jag ser Rädda Barnen som en seriös organisation blir jag genast intresserad av huruvida detta citat är sant eller inte. Detta diskuteras inte. Om det nu inte är en lögn vill jag då ifrågasätta det riktiga i författarnas bedöming av mig som antisionist - enbart för att jag tycker att behandlingen av de oskyldiga barnen är fruktansvärd.

Denna bok väckte mycket funderingar hos mig. Jag betvivlar inte att författarna har rätt i många avseeeden. Antisemitismen har många ansikten och vi måste vara medvetna om att den inte "dog ut" i och med andra världskriget slut. Dock anser jag, att budskapet inte når ut om politiska ståndpunkter förväxlas med emotionella. Jag vill inte behöva bli kallad rasist för att jag hävdar att israeler så väl som palestinier ska ställas till svars för sina våldhandlingar. Detta min åsikt, gör inte mig till rasist/nazist/antisionist, utan till en tänkande och politisk människa.

När vi sist lämnade Rensvind hängde han över kante.. Visa hela

När vi sist lämnade Rensvind hängde han över kanten på Skivvärlden och var en hårsmån från döden. Den besvärliga besvärjelsen tycktes hålla trollkarlen till liv för dunkla ändamål. I "det fantastiska ljuset" fortsätter äventyren. Rensvind tvingas bevisa sin trollkarlsmentalitet och rädda hela världen från undergången.

Den här boken skall läsas direkt efter "Magins färg". Det är tvillingböcker och Pratchetts första försök att hitta sk(r)ivformen. Personligen tyckte jag att böckerna lika gärna kunde varit en och kanske en aning kortare. Hade så varit fallet hade boken utan tvivel fått en stark fyra i betyg, istället för som nu, en trea.

Sverige anses vara ett av världens mest jämställda.. Visa hela

Sverige anses vara ett av världens mest jämställda länder. Men ännu är det inte jämställt nog. Liza Marklund och Lotta Snickare som är författare till denna bok visar på ett lättåskådligt sätt hur stora orättvisorna i samhället faktiskt är och försöker guida läsaren genom det minfält som det innebär att leva i ett patriarkalt samhället.

Från vagga till grav påverkar vårt kön hur vi blir behandlade i samhället. Författarna visar hur djupt vår tradition är rotad och hur lätt det är att hamna i fällan där man betraktar flickor som sämre värda. Idag fokuserar man framför allt på orättvisorna i arbetslivet. Man blundar inför det faktum att orättvisorna har en bakgrund i skolsystemet och präglar oss från spädbarnsålder. Denna bok har god källkritik, den bygger på nyare forskning av genusperspektivet men också författarnas på egna upplevelser i arbetslivet. Med ett flytande språk och vettiga argument tvingas läsaren snart kapitulera inför de flesta argument författarna lägger fram. Som en introduktion i jämställdhetsfrågan är boken således kanon. De som är övertygade om att Sverige är ett jämställt land, lär efter att ha läst denna bok, helt ändra åsikt.

Om författarnas syfte var att peka på problemen som finns i vår mansdominerade värld, lyckas de bra. Om de däremot har som avsikt att lösa problemen, går det sämre. Tyvärr får läsaren inga praktiska tips om hur man kan komma till rätta med orättvisorna. Bland de mest intressanta synpunkterna som läggs fram är hur vi präglar in könsmönstret i små barn. Jag hade gärna velat läsa mer om författarnas erfarenheter - hur de gjort, praktiskt för att ta sig runt sådana minor. Att bara peka på problemen löser inget, vilket påpekas flera gånger i boken. Ändå känner jag att det är där som författarna tappar greppet om läsaren. De praktiska råd som ges känns orealistiska och förutsätter kvinnor som INTE vuxit upp i en mansdominerad värld. Tyvärr kan jag bara ge boken en fyra. Den hade kunnat bli mycket bättre om författarna hade gett läsaren lite mer kött på benen.

Inget kan stoppa en berättelse som är som ett urve.. Visa hela

Inget kan stoppa en berättelse som är som ett urverk. I "det förtrollade urverket" möter vi en prins utan hjärta, en författare som inte kan avsluta sin historia, en mordisk riddare och en flicka med hjärta av guld.

En underbar spökhistoria för lite äldre barn (skulle tippa att den passar för mellanstadiebarn). Till uppbygganden liknar den bröderna Grimms historier men har också influenser från Pratchetts underfundiga kommentarer (som hittas i slutet på varje kapitel). Den här sagan talar verkligen till fantasin! Jag tycker den är värd en femma.

(Detta citat hämtat från en av de här kommentarerna i berättelsen, syftar på en av huvudpersonerna som tror ungefär som författaren Coelho (se. alkemisten), att om man verkligen önskar sig något så "verkar hela universum för att önskan ska gå i uppfyllelse".)

"Och det är onekligen trevligt att föreställa sig det. Men det finns en brist i tankegången. Och det är denna: man vinner inte några tävlingar genom önsketänkande, man vinner dem genom att springa snabbare än någon annan. Och för att göra det måste man träna hårt och anstränga sig till det yttersta, och ibland räcker inte ens det, eftersom någon annan löpare kanske är skickligare än du. Det här är sanningen: om du önskar dig något, så kan du skaffa dig det, men bara om du önskar dig allt som följer med, inklusive allt det hårda slitet och förtvivlan och bara om du är villig att ta risken av ett misslyckande. Det var Karls problem; han var så rädd för att misslyckas, så han försökte inte ens."

Ingrid är fängelsepräst. Hennes tro är både stark.. Visa hela

Ingrid är fängelsepräst. Hennes tro är både stark och vacklande. Hon känner sig säker på sin roll som fängelsepräst i de manliga fängelserna, men nu ska hon börja jobba i ett fängelse för kvinnliga interner och det gör henne nervös. Redan från början får hon ett speciellt förhållande till en av kvinnorna som heter Gun. Gun är anklagad för ett ovanligt osmakligt brott som hon nekar till. Hon är allmänt hatad i fängelset och ingen av de andra kvinnorna kan förstå varför prästen ägnar henne uppmärksamhet. Ingrid blir mer och mer känslomässigt involverad i sin "patient". Hon ser sin egen ensamhet reflekteras i Guns och det skrämmer henne. Snart blir Ingrid allt djupare involverad och trasslar in sig i en härva av lögner och svek.

Det är kul när man stöter på en sån här fantastisk kriminal debutroman. Nu väntar jag med spänning på att hitta uppföljaren i någon butik. "Det Gud inte såg" är en av de bästa romanerna i sin genre jag läst

"Det här är ingen bok", säger Linda Skugge och upp.. Visa hela

"Det här är ingen bok", säger Linda Skugge och uppmanar läsaren att helst av allt bara strunta i att läsa den. Men Linda! Det här ÄR en bok, och det är dessutom en av de mest självutlämnande böcker jag läst (inkluderat Thorvalls underbara böcker). Skugge skriver om sina krönikor, sitt tvångsmässiga och ensamma liv med en intensitet som är skrämmande. Skugge tar här upp ett återkommande problem hos kända författare - nämligen det, att förknippas så starkt med det hon skriver, att hennes verkliga personlighet löses upp och blir en modifierad spegelbild av det skrivna ordet. Vad är det som får oss "vanliga" människor att tycka att kändisar inte har rätt till att vara som oss andra? Denna problematik skildrar Skugge hänsynslöst samtidigt som hon inte skonar sig själv från de obehagliga sanningarna. Jag fann den här boken ovanligt obehaglig att läsa, men det är definitivt värt det. Skugge skriver bra!

Samtalen eller dialogerna med OCD-flickan är för övrigt oerhört starka. Det här är en författare som inte ryggar för att skriva om sådant som gör ont.

I Laurie Kings andra bok om Mary Russel och Sherlo.. Visa hela

I Laurie Kings andra bok om Mary Russel och Sherlock Holmes får vi stifta bekantskap med en karismatisk kvinnlig predikant som håller i en religiös rörelse som framgångsrikt samlat unga och förmögna kvinnor kring sig. Margery Childe strävar efter jämställdhet och höjd status för kvinnor. Holmes kvinnliga kollega Russel blir betagen i rörelsen men samtidigt misstänksam mot de digra penningsummorna som cirkulerar i Childes kyrka. När en efter en av de unga finansisterna går våldsamma öden till mötes och testamenterar sina förmögenheter till Childe börjar folk bli misstänksamma. Russel infilitrerar Childes kyrka och kommer därmed på sin kant med en desperat och samvetslös mördare.

Laurie King tillhör en av de få deckarförfattarna av idag som har originella ideér och väver in sina egna kunskaper inom olika områden för att lyfta fram sina berättelser. Böckerna om Mary Russel, Holmes kvinnliga intellektuella motsvarighet, är
intressanta och spännande att läsa. Författaren skildrar trovärdigt 20-talets London och skildrar skickligt feministiska aspekter i vår kultur, religion och historia. Jeffery Deaver är en annan författare som också gärna delar med sig av sin digra kunskap inom många områden. Kings böcker håller inte samma klass som Deavers romaner. Dock har de en värme som jag uppskattar. Det negativa med denna bok är möjligtvis
att Holmes roll har blivit allt mindre. Detta är Mary Russels fall, inte Sherlock Holmes - och det är faktiskt lite synd.

Men nåväl...vill du läsa en spännande, intressant och smart deckare är detta boken för dig. Den får en svag fyra.

Bob är en envis och strävhårig terrier som har som.. Visa hela

Bob är en envis och strävhårig terrier som har som ständig hobby att lägga sin boll i trappan och rulla ner den. Tyvärr glömmer Bob ofta bollen kvar i trappan, till förtret för gamla Emily Arundell. Släktingarna är ett annat fördärv. De flockas som flugor kring den rika ungmön och mer än en hoppas nog på att hon ska halka på Bobs boll och göra slut på sig själv en gång för alla. Men det är krut i tanten och inte ens efter ett riktigt illa fall i trappan går hon hädan. Däremot börjar hon bli rädd för sitt liv och kontaktar Poirot. Två månader senare anländer hennes bön om hjälp i Poirots brevlåda. Men Emily Arundell är förstås redan död och alla förutsätter att hon dött en naturlig död. Men inte Poirot som har näsa för mysterier.....


Galant men ganska ordinär Christiedeckare. Gåtan sätter myror i huvudet på läsaren och upplösningen är smart och riktigt slug. Alla de vanliga arketyperna dyker upp. Och givetvis är det den minst misstänkta som är mördaren. Sammanfattningsvis är boken en riktig liten godbit att ligga och läsa i höstkylan. Den får en stark trea.

En sextonårig flicka blir överfallen på ett biblio.. Visa hela

En sextonårig flicka blir överfallen på ett bibliotek, hon lyckas komma undan men gärningsmannen ger inte tappt. Motivet till förföljelsen förblir oklara fram till att Rhyme och Sachs inser att flickan har information om något som gärningsmannen inte vill låta bli offentligt. Och så börjar kampen för att skydda flickan som visar sig vara skärpt men ha en tuff bakgrund som påverkar fallet. Gärningsmannen är iskall efter sina många år i fängelse, och bakom honom står en än mäktigare man, som inte tänker låta flickan komma undan, för allt i världen!

Deavers språk lämnar inte mycket att önska. Böcker inom deckargenren är sällan välskrivna, istället ligger fokuset på spänningen. En författare som Dan Brown (vars språk är ytterst torftigt) kan skriva fantastiskt spännande böcker som skulle havera betygsmässigt om de var skrivna som romaner. Men Deaver har alltså ett mycket gott språk. Därtill har han kunskaper inom de ämnen han skriver om. Inte sällan lägger man hans böcker ifrån sig, tillfredställd både faktamässigt och litterärt. Deavers bok "Stenapan" är ett lysande exempel på författarkonst när den är som bäst. Genom den boken fick jag massor av kunskap rörande kinesiska invandrare i USA. Deavers svaghet ligger i hans personporträtt. Vid första genomläsningen känns alla beskrivningar starka, men kort därefter har man redan glömt persongalleriet. Så särskilt färgstarkt är det tyvärr inte. Berättelsen om Rhyme och hans handikapp avhandlades till fulländning i "The Bonecollector" och därefter har porträttet av Rhyme och Sachs slutat utvecklas. Denna bok fungerar eftersom den har en smart dramaturgi. Men samtidigt gjorde den mig uttråkad långa partier. Mot slutet av boken avlöste fantastiska upplösningar varandra på ett bombastiskt sätt som inte tilltalade mig. Det kändes som Deaver hade svårt att avsluta boken. "Det tolfte kortet" är en av de sämsta Deaverdeckare som jag har läst. Men i jämförelse med andra deckare är den ändå tämligen bra. Den får en svag trea.

Denna bilderbok hittade jag för många år sedan i e.. Visa hela

Denna bilderbok hittade jag för många år sedan i ett skolbibliotek. Jag har aldrig lyckats glömma hur rolig jag tyckte att den var. Med bajskorven som kärnpunkt är den givetvis oerhört barnslig, men det är just där det roliga ligger. Herr Mullvad går runt och frågar ut de andra djuren om just Dom har råkat klämma av nr 2 på Mullvadens huvud. Alla nekar, men tar också chansen att visa exakt hur deras "bombom" ser ut.

Jag älskar den här bilderboken, den är både kvick, charmig och har ett syfte (man lär sig faktiskt hur djurens avföring ser ut...). Jag ger den ett blåbär.

Det här är första boken i trilogin om Linnea. Vi f.. Visa hela

Det här är första boken i trilogin om Linnea. Vi får redan på första sidan veta att Linnea mist sin bästa vän. Genom Linneas kryptiska och humoristiska funderingar får vi följa berättelsen som leder fram till det som hände och inte borde fått hända. Vi möter en rätt typisk tonåring som mist sin bästa vän alldeles för tidigt. Det här är dock inte en vanlig bok om döden.

Tack vare den roande tonen och de värmande forumuleringarna är det en bok som jag skulle vilja sätta i händerna på de flesta tonåringar. Kanske hade jag dock lite för höga förhoppningar sedan jag läst de två andra fristående delarna. Denna boken är bra. Det finns ingen chans att någon skulle kunna slita den ur mina händer utan att jag skulle slåss med näbbar och klor :). Men trots att den är så lättläst och så f ängslande känns den inte innerlig. Den sista delen i trilogin om Linnea känns faktiskt mer intensiv än denna. Boken gör självklart ont, men den skildrar Pias död mindre påtagligt än mycket annat som kommer fram i boken. Dess sorgsna underton är troligtivs menad att prägla hela boken, men tyvärr upplever jag inte att Pias död verkligen påverkar mig som läsare. Jag tycker att "Slutet är bara början" visade mig vem Pia egentligen var och först i den boken började Pias död faktiskt göra ont. "Det är slut mellan Gud och mig" känns som en roande bok som berör livets små trivala ämnen mer än döden.

Linnea är inne på sitt andra år i gymnasiet. Sorge.. Visa hela

Linnea är inne på sitt andra år i gymnasiet. Sorgen efter bästa kompisen Pias självmord börjar äntligen lätta. Hon har fått nya vänner och livet börjar ordna upp sig lite. Vi får göra en störtdykning in i hennes värld;
en snattande kompis som lyckas ge Linnea skulden, häxerier och diverse galenskaper. Men egentligen handlar den här boken om Linneas flykt till såpoperornas värld - något som kanske är lite i det verkligaste laget.....

"Det är slut mellan rödluvan och vargen" är den andra fristående boken om Linnea. Jag fastnar för Mazettis rättframma språk och hennes konst att lägga orden i Linneas mun som om de kommer direkt från en tjej i den åldern. Stilen är bitsk, elak och klarsynt. Dock är historien lite i det mesta laget. Jag fastnade mer för den tredje delen "Slutet är bara början". Men Mazetti har med denna bok skrivit en skön och avkopplande ungdomsbok

Bakom Dexter Morgans framgångsrikt polerade yta dö.. Visa hela

Bakom Dexter Morgans framgångsrikt polerade yta döljer sig ett monster. Dexter arbetar för FBI som blodtekniker, ett arbete som han är djupt facinerad av, eftersom han hobbymördar på fritiden. Tidigt insåg hans fosterfar Harry (som arbetade som polis) att något inte stod rätt till. För att stävja den mörka sidan i Dexter (the dark passenger) lärde han upp pojken till en fulländad moralisk mördare med all behövlig kunskap för att sopa undan spåren från polisen. Dexter har ett trettiotal framgångsrika mord bakom sig som han har genomfört med Harrys goda minne när en ny mördare dyker upp i Miami. Denna seriemördares tillvägagångssätt liknar Dexters på pricken - och morden verkar vara personliga meddelanden till Dexter - "det finns någon som är som du - vill du komma ut och leka?". Dexter vill inget hellre - men inser samtidigt att den märkliga vänskapen kan komma att kosta honom - allt.

Vanligtvis är tv-serier och filmer, som är baserade på böcker, ytligare än originalet. Tv-serien "Dexter" utgör ett undantag. I "Dexters dunkla drömmar" finns ett frö till vad som kommer bli unik tv-historia. Men det är dock enbart ett frö. Plantan blir fulländad i tv-serien, tack vare Michael Halls lysande insats. Författaren till boken har ett språk som tenderar bli för stilistiskt. Det är film noir med glimt i ögat, som inte når hela vägen - förrän i tvserien där ett fördjupande i de andra karaktärernas känsloliv kontrasterar mot Dexters oförmåga att känna. Den gravallvarliga humorn som möter bländande moraliska knivhugg glimtar fram i boken, men inte tillräckligt ofta och mycket. Av detta skäl ger jag Jeff Lindseys debutroman en enkel trea i betyg, men är honom varmt tacksam för att han la grunden till en av de bästa tv-serier som spelats in (notera att jag syftar på första säsongen).

I en avlägsen framtid irrar en vilsen elektrisk mu.. Visa hela

I en avlägsen framtid irrar en vilsen elektrisk munk runt på sin fåle. Hans användningsområde är tron. Tyvärr har det blivit något fel i mekanismen vilket gör att han sällan kan tro på något mer än fem minuter. Som av en tillfällighet finner han en dörr till vår värld. Förutom den djupt troende munken stiftar läsaren bekantskap med ett spöke, en självupptagen detektiv och en soffa som sätter sig på tvären.

Att "Liftarens guide till galaxen" är en satir på Isaac Asimovs "Stiftelsen" känner nog de flesta till. Denna berättelse har många likheter med Asimovs andra böcker, speciellt hans fantastiska deckare i SF miljö, men boken driver med allvaret i dessa. Terry Pratchett är en författare som i sin tur inspirerats av Douglas Adams. Skillnaden tycker jag är att Pratchett svamlar mindre. Han har utvecklat den komiska genren till fulländning. Adams kanske var först, men han är inte bäst. Denna deckare är rörig och innehåller totalt ointressanta personporträtt. Efter läsningen har jag helt glömt vad personerna hette och deras egenskaper. Kvar blir en magnifik bild av en snurrande soffa. Men en soffa räcker inte för ett högt betyg. Boken får en tvåa.

Det är 70-tal och på ett välkänt kvinno collage lä.. Visa hela

Det är 70-tal och på ett välkänt kvinno collage läser Gillian litteratur för sin lärare Andre Harrow. Harrow har en djurisk fängslande personlighet och alla flickorna är förälskade i honom. Så är också Gillian, men de andra flickorna är ovetande om att hon faktiskt har en sexuell relation med läraren och hans karismatiska hustru. Under terminen jagas en pyroman och flickorna sneglar misstänktsamt på varandra. Ju längre tiden går och pyromanen går fri, blir stämningen allt spändare. Men plötsligt inträffar något som förändrar allt.

Joyce Carol Oates är Margaret Atwood light. Det går inte att komma ifrån. Många nämner Oates som en möjlig nobelpriskandidat, vilket jag tycker är högt osannolikt. Oates skriver visserligen bra flytande och starka texter, men de har också något alldeles för vardagligt över sig. Symboliken kan ibland kännas intetsägande. Och denna bok berörde mig inte ett skvatt. Det positiva var bokens omfång. Den var kort, som en lite längre novell och Oates berättade sin historia smidigt. Jag är nyfiken på Oates "Blonde", men rent allmänt tycker jag hennes böcker är för okomplicerade. De är så lättuggade att jag tröttnar. Betyg 2

"Animal Farm" är George Orwells satiriska skröna ö.. Visa hela

"Animal Farm" är George Orwells satiriska skröna över kommunism och facism. Här möter vi en bonngård under styre av en alkoliserad herre. Människans övergrepp får djuren att göra uppror och skapa en ny filosofi, "animalism". Djuren beslutar sig för att ta över och skapa en gård där alla djur är lika värda. Undan för undan nästan omärkligt förändras djurens tillvaro och grisen Napoleon visar diktatoriska tendenser.

George Orwells "Animal Farm" utkom år 1945 och har sedan dess blivit en klassiker. Själv blev jag bekant med Orwells böcker genom Emil som trugade på mig 1984. Jag föll pladask, men frågan är om jag inte tycker bättre om "Animal Farm". Denna satiriska djursaga har en enorm kraft över sig. Nu många år efter nazismens och kommunismens fall. Boken är kort men facinerande, den är en studie över människans förfall, men också över maktens eviga sötma. Denna bok är ytterst läsvärd, men har ändå inte det sting som krävs för att få högre betyg än en fyra.

Den lilla byn Viscos har runt 200 invånare som all.. Visa hela

Den lilla byn Viscos har runt 200 invånare som alla vet att de är den sista generationen som kommer bruka jorden. Alla unga människor lämnar byn så fort de kan stå på sina egna ben, och därigenom är frånvaron av barnskratt svår att bära för de människor som lämnats kvar. Änkan Berta sitter varje dag utanför sitt hus och inväntar den förebådande djävulen. När han väl kommer, väljer han unga Fröken Prym som sin hantlagare. Byns invånare tvingas till ett beslut. Bli rik (och lycklig?) på bekostnad av oskyldigas död?

Coehlos "Djävulen och fröken Prym" är en uppenbar allegori hämtad från Bibeln. På ett charmigt och lättillgängligt sätt har Coehlo bearbetat om Jobs kval till en trovärdig berättelse om människans kamp mot det onda. Min tolkning av Jobs bok är dock inte alls i överensstämmande med Coehlos tolkning, men författaren berättar denna historia medryckande och bra. Jag ger denna bok en svag fyra.

"Djävulen och Fröken Prym" är den första bok av Coehlo jag läst. Jag var tveksam inför att läsa en författare som får så enormt mycket ros av pressen. Dessutom störde jag mig på att en av hans boktitlar är misstänkt likt Smarts "Vid Grand Central Station där satt jag och grät" - (gissa vilken av Coehlos böcker jag syftar på?). Det går inte att komma från att denna "Djävulen och fröken Prym" är en liten etisk pamfett. Jag tycker dock den är välskriven.

Doktor Glas är en tämligen ung och omogen läkare... Visa hela

Doktor Glas är en tämligen ung och omogen läkare. Hans syn på människan och sitt kall är präglat av ett osmakligt svärmande som skjuter i höjden när han blir djupt förälskad i pastor Gregorius hustru Helga. Glas har aldrig varit nära en kvinna och hans romantiska drömmar eldas upp när Helga söker hans hjälp, då hennes man tar henne med våld. Uppfylld av beskyddarnit och felriktad välvilja tar Doktor Glas Gregorius öde i sina händer.

Ett mörkt och ironiskt porträtt över felriktad humanism. Doktor Glas psykopatiska natur tecknas på ett cyniskt och elakt sätt. Mot Glas står hela den konservativa världen ledd av Gregorius som tycker sig ha rätt att förlusta sig på sin unga hustru, trots hennes motvilja. Det som Doktor Glas faller för hos Helga, (önskan att vika sig för sin kroppsliga lust) är samma ting som får honom att känna makalös motvilja mot Gregorius. "Doktor Glas" fick ett blandat mottagande när den kom och dess motstridiga natur samt svarta humor, får en att förstå varför recensenter sett så olika tema i romanen. Doktor Glas psykologiska process känns trovärdig. Han eggar sig själv att utföra dådet för sin hemliga kärleks skull. När han väl dödat "tyrannen" inser han hur tomt och fattigt hans egna liv är, "livet gick honom förbi".

Bokens essens fångar mig, men utförandet känns mindre intressant. Jag tycker att Doktor Glas psykotiska personlighet förs fram på ett ganska tamt sätt. Den får därför ett medelmåttigt betyg

Dolores Claiborne berättar sitt livs historia för.. Visa hela

Dolores Claiborne berättar sitt livs historia för polisen då hon anklagas för att tagit livet av den gamla damen som hon arbetat hos. Kvinnorna var inte de bästa vänn-erna vilket många bybor kan intyga. Avgörande för tvivlen är att hela byn är övertygad om att Dolores för trettio år sedan var inblandad i sin mans död. Inför de församlade poliserna avslöjar Dolores vad som egentligen hände den där dagen under solförmörkelsen då hennes man försvann, och hur hennes liv tillsammans med kvinnan hon fungerat som sällskapsdam åt varit. Kanske kom Dolores undan med ett brott? Men kommer hon komma undan med två och är hon egentligen skyldig?

En ovanlig intrig, inte helt olik den sedvanliga i Agatha Christies böcker. Ovanliga är också personteckningarna och de otäcka relationerna som King skickligt målar upp. Man får en stark känsla av att något liknande säkert kan ha skett och även om det handlar om mord, växer en förståelselse för Dolores handlande. Detta är ingen vanlig skräckbok i ordets normala bemärkelse. Snarare i psykologisk mening. Det är en bra King bok, som dock inte grep mig särskilt hårt....

(Detta skrivs efter läsning av "Geralds Lek" och en slags fördjupad medvetenhet rörande båda böckerna....jag uppfattar nu att böckerna hänger ihop och på många sätt kompeltterar varandra. De skall förstås genom att läsas var för sig, men bildar ändå en annan verklighet när man läser dem och förknippar dem med varandra. Jag tycker nu att båda böckerna är väl värda en fyra snitt! - Se även filmen Dolores Claiborne...den enda King film, förutom Green Mile och Nyckeln till frihet värda Oscar!!!)

Dolores Claiborne berättar sitt livs historia för.. Visa hela

Dolores Claiborne berättar sitt livs historia för polisen då hon anklagas för att tagit livet av den gamla damen som hon arbetat hos. Kvinnorna var inte de bästa vänn-erna vilket många bybor kan intyga. Avgörande för tvivlen är att hela byn är övertygad om att Dolores för trettio år sedan var inblandad i sin mans död. Inför de församlade poliserna avslöjar Dolores vad som egentligen hände den där dagen under solförmörkelsen då hennes man försvann, och hur hennes liv tillsammans med kvinnan hon fungerat som sällskapsdam åt varit. Kanske kom Dolores undan med ett brott? Men kommer hon komma undan med
två och är hon egentligen skyldig?

En ovanlig intrig, inte helt olik den sedvanliga i Agatha Christies böcker. Ovanliga är också personteckningarna och de otäcka relationerna som King skickligt målar upp. Man får en stark känsla av att något liknande säkert kan ha skett och även om det handlar om mord, växer en förståelselse för Dolores handlande. Detta är ingen vanlig skräckbok i ordets normala bemärkelse. Snarare i psykologisk mening.
Det är en bra King bok, som dock inte grep mig särskilt hårt....

(Detta skrivs efter läsning av "Geralds Lek" och en slags fördjupad
medvetenhet rörande båda böckerna....jag uppfattar nu att böckerna hänger ihop och på många sätt kompeltterar varandra. De skall förstås genom att läsas var för sig, men bildar ändå en annan verklighet när man läser dem och förknippar dem med varandra. Jag tycker nu att båda böckerna är väl värda en fyra snitt! - Se även filmen Dolores Claiborne...den enda King film, förutom Green Mile och Nyckeln till frihet värda Oscar!!!)

En välkänd och sympatisk läkare börjar dra sig und.. Visa hela

En välkänd och sympatisk läkare börjar dra sig undan sina vänner. Han verkar stå under inflytande av en otäck typ som kallar sig Mr Hyde. Vännerna försöker komma Dr Jekylls hemlighet på spåren och möter något som de inte kunnat ana ens i sina vildaste mardrömmar....

Jag snodde denna novell från något skolbibliotek (en hemsk ovana jag hade när jag gick i skolan....:) och har låtit den stå i bokhyllan eftersom den är på engelska och eftersom jag är väldigt lat. Dock bestämde jag mig häromdagen att ge denna korta novell en chans, vilket jag är glad för idag. Berättelsen är nämligen en oerhört spännande läsupplevelse. Den är enkel i utförande, språk och bakgrundsteckning men fångar läsaren från första sidan. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill läsa en skickligt utarbetad rysarnovell.

"Jag minns min drake. Jag glömmer aldrig den där m.. Visa hela

"Jag minns min drake. Jag glömmer aldrig den där morgonen i april, då jag såg honom första gången."

Den rundnätta suggan föder tio smågrisar och en Drake med röda ögon. Och sedan växer han upp där, tillsammans med de andra grisarna. De båda syskonen matar honom med överblivna ljusstumpar och snören. Men han verkar aldrig helt lycklig....

Mycket vemodig bilderbok med illustrationer av Ilon Wikland. Jag älskade denna saga när jag var liten. Jag identifierade mig med den längtande draken som flyger bort i solnedgången (och det gör jag än idag). Det här är en berättelse om att inte passa in och om frihet att få vara sig själv. Att vara barn på den tiden som berättelsen utspelar sig, kan inte alltid varit lätt. Draken kan ses som en symbol för längtan efter ett annat liv. Jag har fortfarande planer på att tatuera in min gröna lilla drake med röda ögon någonstans på kroppen - så MIG har berättelsen uppenbarligen påverkat. Men ser jag på sagan objektivt saknar den något. Den strävar efter ett större djup än den presterar. Det är orsaken till att jag bara kan ge den en fyra.

En ung flicka snubblar över den världsberömde dete.. Visa hela

En ung flicka snubblar över den världsberömde detektiven Sherlock Holmes på en hed i Sussex. Mary Russel är femton år och, ska det visa sig, detektivens intellektuella jämlike. Holmes är sedan många år pensionerad och sysslar nu främst med biodling. Han tar sig an Mary som lärling och det udda paret börjar lösa gåtor tillsammans. Ett par år senare blir de inblandade i ett kidnappningsfall. Holmes och Russel iscensätter en plan, så farlig att den kan komma att kosta dem båda livet.

Sir Arthur Conan Doyle målade fram Holmes som en svindlande skärpt man, uppfylld av sig själv. Doktor Watson skildrades som hans medelmåttiga knähund, en stoisk men naiv man, utan någon fantasi. I "Drottningfällan" som är ett sant läsnöje ger författaren ett avpolerat porträtt av den egensinniga detektiven som nu ställs mot sin kvinnliga jämlike. Det annorlunda perspektivet ger Holmes en djupare och trovärdigare personlighet och gör denna bok till en originell och nyskapande historia som dock inte kräver kännedom av Doyles böcker (även om det självklart blir roligare om man läst dem). Jag tycker att beskrivningarna av tidsandan, miljön och karaktärer känns mycket trovärdiga. Framförallt ger Mary ett nytt perspektiv på Watsons förhållande med Holmes. Denna bok är rolig, lättläst och smart. Den får en fyra i betyg.

Vakna drömmar, drömda drömmar och ett par som fört.. Visa hela

Vakna drömmar, drömda drömmar och ett par som förtvivlat försöker nå varandra genom att gripa tag i varandras svaga sidor och utnyttja svartsjukans makt för att få övertaget över den andra.

"Drömberättelse" utspelar sig under 20-talet i Wien och är ett drömmande epos om sexuella lekar och maktkamp. Boken låg till grund för Stanley Kubricks sista film "Eyes wide shut" och är en obehaglig resa genom det mänskliga medvetandet.

När boken kom ut 1926 måste den varit mycket kontroversiell och den är det på många sätt fortfarande. Gränsen mellan dröm och verklighet är flytande och synen på sexualitet och känsloliv som något ibland okontrollerbart kan igenkännas från många moderna romaner. I boken tycker sig maken Fridolin ha rätt att vara otrogen mot sin maka eftersom hon har sexuella dagdrömmar. Rent moraliskt kan han inte skilja mellan dröm och verklighet och när han väl gjort sitt val infilitreras hans värld av den skam han känner och drar in sin hustru i en maktkamp som från början inte var menad.

Jag fastnar inte för denna bok som jag tycker är ganska överambitiös. Personkaraktärerna rör mig inte i ryggen och de har inga som helst sympatiska drag (mer än deras gemensamma kärlek för dottern Albertine). Berättarstilen är påtagligt kall och jag får känslan av att författaren inte riktigt brann för sina karaktärer utan ville föra fram en psykologisk tes baserad på Freuds teorier. Detta gör att boken känns tämligen platt och innehållslös och detta är min motivering till det låga betyget. Två.

"Drömfångare";s riktiga namn skulle enligt Stephen.. Visa hela

"Drömfångare";s riktiga namn skulle enligt Stephen King ha varit "Cancer". Men det namnet upplevde hans hustru för stötande. Istället uppkallades den efter
det nät som binder mänskligheten samman. Speciellt sammanlänkade är fyra pojkar från Derry som räddar en efterbliven pojke från trakasserier och därefter blir bästa vänner med den samma. Tillsammans ser de fem pojkarna "linjen" och de är oslagbara och lyckliga.

Många år senare snubblar en främling in i de numera vuxna vännernas jaktstuga. Han mumlar osammanhängande om ljus på himlen. Med tanke på hans fysiska hälsa borde han kanske redan vara död, .....och snart kommer vännerna önska att han vore det. För något ont växer i mannen och det har ingen barmhärtighet.

På senare tid verkar Stephen King intressera sig allt mer för det mänskliga medvetandet som sådant. Denna bok handlar dels om utomjordingar som hotar mänskligheten, men kanske ännu mer om människans medvetande och hur vi ser på oss själva och vår omgivning. På många sätt upplever jag boken som en satir över så väl psykologi som Science Fiction kultur. Det är möjligt att det inte är Kings avsikt, men ser man det så får boken en djupare mening. Stephen King har skrivit en skräckbok om kampen mellan människor och främlingar , men mellan raderna kan man ana att han också vill säga något mer. Tyvärr upplever jag att man inte får någon nära relation med någon av de mest betydande personerna i boken. Personteckningarna känns ytliga och platta. Det är synd, för King låter en ana oberättade historier. Jag får också känslan av att King försöker återskapa en ny "Det" samling...en förlorarnas klubb som slåss mot utomjordingar och inte en ond Clown. Jag tycker boken är läsvärd men samtidigt grovt överskattad. Jag
facineras av dess många bottnar, eller om man ska vara mycket elak, kanske inga bottnar alls....

Marillas bästa vän Rachael Lynch förlorar sin make.. Visa hela

Marillas bästa vän Rachael Lynch förlorar sin make och flyttar in hos Marilla på Grönkulla. Anne kan nu utan samvetskval börja läsa vid högskolan. Hon hittar underbara vänner och tar steget ut i socitetslivet. Anne som blivit allt vackrare genom åren fortsätter charma sina vänner och får en rad med friare efter sig. Mest ihärdig är barndomsvännen Gilbert Blythe som dock inte motsvarar Annes överdådigt romantiska ideal. Men när mannen med stora M väl dyker upp känns inte alla de egenskaper Anne väntat på så viktiga längre, och Gilbert har skaffat sig en ny flicka....

När jag nu beskriver boken låter den enormt romantisk. Men barndomsvännen Gilbert och den långsamma processen för Anne att inse att han är den rätta är INTE det primära i denna bok (eller de två tidigare). Istället är det Annes studentliv och vänskap med olika studiekamrater som är det viktiga. Kärleken är ganska sekundär. Inte förrän alla Annes vänner har skaffat sig fästmän börjar hon se sig om på allvar efter någon att dela livet med. Jag tycker om denna inställning. Kärleken är inte oviktig, men den är inte heller viktigare än de andra delarna i Annes liv. Jag tycker mycket om boken och den får en fyra i betyg.

Jenny är som vilken femtonårig tjej som helst. Hon.. Visa hela

Jenny är som vilken femtonårig tjej som helst. Hon brinner för fotbollen, blir galen på sina töntiga föräldrar och lider alla helvetets kärlekskval när hon blir kär. Och kär blir hon, i Filippa som är lagets bästa målskytt. Och kärleken är besvarad - i början iallafall...

"Du och jag Marie Curie" blev augustnominerad som bästa ungdomsbok. Detta är fullt förståeligt då boken är en smart blandning av tonårsångest, kärlek men också uttrycker Jennys personlighet då hon skriver dagbok till sin idol Marie Curie (hon som upptäckte radioaktiviteten). Trots att boken handlar om homosexuell kärlek blir detta aldrig för betonat. Det kan lika gärna handla om kille/tjej och det tycker jag är det unika med boken. Ofta när böcker ska handla om homosexualitet är de alltid så överdrivet konstlade, som om kärleken skulle vara annorlunda för att det är ungdomar av samma kön. Författarinnan till denna bok ramlar aldrig i den fällan och därför blir boken så bra och engagerande. Den får en stark fyra.

Åldrandeprocessen är en allvarlig sak, den skämtar.. Visa hela

Åldrandeprocessen är en allvarlig sak, den skämtar man inte om. Humorn går förlorad först, därefter håret och minnet. Rickard Fuchs fortsätter att ge ut humor böcker inom de flesta ämnen. Ibland lyckas han få till skämten, ibland återanvänder han sina egna, från tidigare böcker. Det är tragikomiskt bara det...

Men visst har boken sina poänger och det faktum att jag aldrig upphört att läsa Fuchs flosker borde ju peka i riktning att något i dem är bra. Men antagligen är det gammal vana. En förhoppning om att författaren någon gång lyckas förnya sig och få mig dra på mungiporna. "Du ser inte så gammal ut!" kunde blivit riktigt bra. Samhällets syn på åldrandet och döden är nästan dråpligt undvikande. I vår kultur massproduceras föryngringsmetoder, och varje generation blir "Yngre och yngre" i en härlig kombination av techno och stavgång. Tyvärr försöker Fuchs inte gå djupare i ämnet, utan fastnar som vanligt vid dåliga ordvitsar och kommentarer om att ljusen på tårtan är så många att hettan driver en tillbaka *gäsp*. Jag ber den gode doktorn förnya sig. Den här boken får knappt en tvåa i betyg....

Du sköna nya värld - framtiden, där ingen är sjuk,.. Visa hela

Du sköna nya värld - framtiden, där ingen är sjuk, blir gammal eller har några handikapp. Föräldrar finns inte. Barn klonas och formas att passa in i den nya världen. Det finns inga krig, inga strider och ingen konkurrens. Men det finns heller ingen kultur, passion eller religion. ....Ingen är olycklig - och om någon skulle bli - finns alltid soma, drogen utan några biverkningar......

Den främsta formen av teologisk etik idag är utilitarismen (av latin utilitas som betyder nytta). Dess innebörd är att den handliing är etisk rätt som, jämfört med alla andra handlingsalternativ, medför det största överskottet av eftersträvade värden. Enkelt uttryckt, den handling är rätt som leder till så stort överskott av lycka över lidande som möjligt. Detta har ajg utgått från.....

När jag läser vad Göran Rosenberg skrivit i förordet till denna bok :"Länge tävlade Aldous Huxleys sköna nya värld med George Orwells 1984 om vilken framtid som skrämde mest, men den tävlingen är numera avgjord. Den bok vi fortfarande läser med en rysning är Huxleys, inte Orwells.", blir jag kluven. Jag, personligen upplever nämligen inte Huxleys värld som något fruktansvärt, utan tvärtom. I Huxleys värld har människan av idag medvetet förändrats för att hon nästan lyckats förstöra världen. Många av hennes egenskaper har tagits bort för att skapa ett så stabilt samhälle som möjligt. Det stora antalet människor i Huxleys bok är faktiskt lyckliga, de har formgivits för ett visst liv och fostrats att älska det livet och inte trängta något annat. Individualiteten har fått ge vika för gemenskapen. Här kan man kanske hävda att hennes lycka inte är sann lycka, utan endast fiktion, en skapad lycka. Men är det skillnad på lycka och lycka?
Antingen kan man som idealist hävda sin rätt att vara människa - "att få känna", eller så kan man se Huxleys samhälle som det beskrivs, ett samhälle där de flesta människor är lyckliga och nöjda med sina liv.

Boken är alltså intressant, men knappast någon av de bästa böcker jag läst.

När polarna Bruno & Boots återvänder till sin älsk.. Visa hela

När polarna Bruno & Boots återvänder till sin älskade internatskola är inget sig likt. En narcisstisk datanörd har tagit över skolan och driver igenom uniformskrav och nygamla bestraffningsmetoder. På andra sidan vägen i flickornas motsvarande skola ligger Cathy och Diane lika illa till. Miss Peabody kommer raka vägen från militärutbildning och har gett sig fan på att rusta upp de vekliga små tjejerna. Gänget slår sina kloka huvuden ihop för att bli av med de ovälkomna elementen. När Bruno & Boots är med i leken får man inte en lugn stund....

De sex böckerna om Bruno & Boots tillhörde mina favoritböcker när jag var åtta, nio år gammal. Sedan dess har de hängt med i bagaget. De är fortfarande lika roande som förr. Det här är min favorit av alla sex böckerna, mest för att "fienden" på något underligt sätt faktiskt är sympatisk. Sammansvärjningarna mot Miss Peabody och Mr Wizzle är inte olika Jane Austens i "Emma". Det är bara mycket mycket roligare. De här böckerna bygger på klischéer. Läsaren ska kunna identifiera sig med någon av huvudrollsinnehavarna, ängsliga Boots, smarta Elmer, storsvulstiga Bruno, den ständigt ätande Wilbur eller Sidney (som kan snubbla över en månstråle). Det är inga djupa böcker och det är inte meningen heller. Men de utgör härlig och rolig läsning i någon timme. Jag rekommenderar "Dubbeltrubbel" varmt till lite ovana läsare och humorister :). Den får en fyra i betyg.

Duck City är ett skämt, en gång var staden rikast.. Visa hela

Duck City är ett skämt, en gång var staden rikast i världen, men nu förlorar den prestige på sina feta och loja medborgare. Regeringen med president Pigg i spetsen iscensätter Operation Ahab - den vita valen, och sätter sina medborgare på strikt diet med fasansfulla konsekvenser för dem som slarvar. Och slarva är det ganska lätt att göra. Matproduktionen har nämligen John Von Anderson hand om och här friteras det och sötas gärna en gång extra. Målet är självklart att göra medborgarna beroende av socker men marknadsföra produkterna som näringsfyllda alternativ. Regeringen och industrin är dock inte i opposition med varandra. Medborgarnas tvivelaktiga situation finns det nämligen pengar att tjäna på. Vi möter Kalle A och hans flickvän Kajsa som försöker gå ner i vikt. Mellan kärleksparet slingrar sig dock John V Anderson in och förstör både frid och samvaro.

Det här är en svart komedi med udden riktad mot USA och konsumtionssamhället. Författaren skriver på ett obehagligt och raljerande sätt som griper tag och berör. Växlingen mellan att distanserat berätta om samhället och därefter gå in i intimt i huvudkaraktärernas känsloliv gnisslar lite. Den här berättelsen hade fått en femma i betyg om den inte hade handlat om "Ankeborg". Referenserna är fåniga och tillför inte historien något extra varför det bara irriterar mig! Efter genomläsningen var jag ganska övertygad om att boken inte skulle få mer än en trea i betyg. Det kändes som författaren skrev mig lite på näsan med den uttryckliga kritiken mot vårt samhälle. Vid flera tillfällen hade jag lust att lägga boken ifrån mig, "Ja! Jag har fattat...du behöver inte säga det igen", men faktum är att boken fastnade. Några dagar senare har jag fortfarande historien i färskt minne och den gör mig fortfarande obehaglig till mods. Av denna orsak får Lena Andersson en svag fyra i betyg.

"Död i ett främmande land" började med ett uppfisk.. Visa hela

"Död i ett främmande land" började med ett uppfiskat lik av en amerikansk ung man. Senare följdes hans död med en amerikansk kvinnas (som visade sig vara den unge mannens älskarinna). Komplotten kom att innefatta amerikas regering, Italiens korrupta och maffian.

Rent allmänt kan man säga att Donna Leons böcker går hem på grund av sin inneboende trivsamhet. Kommisarie Brunetti är till skillnad mot svenska motsvarigheter en godmodig familjefar som inte bekymrar sig om sitt midjemått eller sina drinkvanor. Leons huvudrollsinnehavare är dock inte så trivsam att han blir enerverande (som den afrikanska detektiven i McCall Smith har en förmåga att bli). Han är trovärdig, men författaren går inte till överdrift när hon målar ut hans personlighet. Vidare är miljön som hittad för en avkopplande deckarroman. Venedig är städernas stad och Leon, har utan att bli tjatig, lyckats fånga känslan av Venedig. Detta snarare än utgjort någon slags Eniro uppslagsverk över stadens gator och språng (jämfört med tex Karin Wahlbecks irriterande orienteringskartor över Lund).

Intrigen är inte viktig för historien. Jag skulle gärna bara följa med Kommisarie Brunetti från krog till hemmiljö där det diskukteras böcker och mat. Att intrigen är relativt svag kan därför lätt ursäktas. Men i mitt fortsatta läsande hoppas jag upptäcka att intrigen bara var svag i denna roman och inte i Leons andra nio utgivna deckare. Läsandet kommer intenfieras den närmaste tiden och "Död i främmande land" får en trea i betyg. I trivselbetyg tar den dock hem storkåvan.

Deckarförfattarinnan Adrienne Oliver har anlitats.. Visa hela

Deckarförfattarinnan Adrienne Oliver har anlitats för att planera en "mordhistoria" under en trädgårdsfest. Men som hon formulerar sig för Poirot, skulle det inte förvåna henne om ett verkligt mord ägde rum. Poirot kallas till den tänkbara brottsplatsen, men lyckas inte förhindra mordet på en 14 årig scoutflicka. Strax därpå försvinner en fjoskig vamp, hustru till Sir George som anordnar trädgårdsfesten. Allt lutar åt att hon också blivit mördad, men flera veckor efter mordtillfället har hennes kropp fortfarande inte hittats...

I vanliga fall listar Poirot ut gåtan på ett dygn eller mindre. Så gör han i "Döden till mötes" med en deadline (:)på 24 timmar. Men med "Död mans fåfänga" tar det längre tid. Och berättelsen förlorar på detta! Vi får ingen förklaring till varför det tar så lång tid för mästerdetektiven att nysta upp gåtan, varför en stor del av boken känns ointressant. "Död mans fåfänga" fångade aldrig mig, varför den får ett tämligen lågt betyg, trots att både Adrienne Oliver och Poirot har huvudrollerna. En svag trea!

Johnny Smith råkar ut för en trafikolycka och förl.. Visa hela

Johnny Smith råkar ut för en trafikolycka och förlorar fyra år av sitt liv. När han vaknar upp igen är hela världen förändrad. Hans mor har blivit en religiös fanatiker, hans älskade har gift sig med en annan och framför allt, Johnny själv är förändrad. Han har utvecklat en parapsykologisk kraft som gör att han bara genom att vidröra någon annan kan erfara både glimtar ur det förflutna och framtiden. Han blir utskrattade av pressen, påpassad och jagad. Berömmelsen blir omhända ännu mer intensiv efter att han hjälpt Castle Rock polisen att finna en bestalisk mördare. Han flyr massmedia men kommer i kontakt med en uppgående stjärna inom politiken. Johnny vet att denne kommer bli president och orsaka världens undergång. Plötsligt är han i en sits som om han hade en tidsmaskin och kunde resa tillbaka i tiden för att döda Hitler innan denne begått alla sina våldsdåd. Johnny Smith står inför sitt livs svåraste val. Vad kommer han göra?

Jag har haft "Dead zone" i bokhyllan i många år. Jag hade till och med glömt bort att den fanns när jag satte mig för att läsa igenom Kings samlade verk en gång till. Jag borde inte låtit denna bok stå och damma. Det är en av Kings absolut bästa och mästerligaste verk. Här konfronteras vi med det moraliska i att döda någon som man vet kan skada många människor. Utilitarism är den term som man använder inom filosofi. Denna bok är som många andra King böcker oerhört spännande. Personkaraktärerna är utmejslade och fängslar läsaren från första sidan. Denna bok är dock inte särskilt djup. En författare som Saramago hade antagligen kunnat skriva en nobelprisbok av samma story. Den känns aningen för tunn. Men denna bok får en klar femma för att den är intressant och samtidigt engagerande.

Universums revisorer har ingen humor (men vilka re.. Visa hela

Universums revisorer har ingen humor (men vilka revisorer har någonsin haft det?!) och de tycker att Döden börjar bli för personlig i sitt yrke. Därför får Döden sparken och kastas för första gången någonsin ut i Skivvärlden med egen tid i väntan på sin egen förestående Död. Skam den som går arbetslös, Döden får jobb som skördeman (ett jobb som givetvis passar honom förträffligt) men revisorerna verkar ha stora problem att hitta en avlösare till Döden och allt efter-liv skockar sig i Skivvärldens yttre kanter.

Denna bok handlar dels om konsekvenserna av Dödens avskedande, när levande-döda organiserar sig i Ank-Morpork, kundvagnar anfaller och byggnadskomplex (misstänkt likt gallerior) tycks vilja förinta stadsbefolkningen, dels handlar den om Dödens nya yrke och hans tafatta försök att bli omtyckt som skördeman ute på landsbygden. Och den senare historien fungerar inte fullt ut.. Den känns klibbigt gullig, men det klibbiga klibbar fast även när författaren byter perspektiv till galenskaperna i huvudstaden. Detta gör hela boken splittrad och ganska ofokuserad. Författarens syfte är troligen att polemisera mellan landsbygdens humana inställning och stadsbygdens stressande inferno. Kritiken mot kommersialismen och shoppinghysterin är tydlig, men jag upplever inte att författaren lyckas med sitt syfte, att berätta om det på ett tydligt och klarsynt sätt. Det blir bara rörigt.

Jag gav "Döden ligger lågt" (varför måste de alltid döpa de svenska böckerna med så töntiga titlar - boken kunde översatts rakt från engelskans "Skördemannen") en enkel trea i betyg. För trots skavankerna är det ändå njutbart att läsa Pratchett och möta hans skruvade karaktärer, men jag hade önskat att Pratchett begränsat sig till bara ett perspektiv istället för att hoppa emellan två.

Den nyrika arvstagerskan Linnet Doyle vampar sin b.. Visa hela

Den nyrika arvstagerskan Linnet Doyle vampar sin bästa väns fästman skelögd och gifter sig med honom utan några samvetsbetänkelser. Den försmådda Jaquline utför en raffinerad hämnd genom att förfölja det nygifta paret på deras bröllopsresa. På en ångbåt som glider fram över Nilen finns en stor samling människor som alla har ekonomiska motiv till att mörda Linnet Doyle. Tyvärr finns Poirot med och honom slipper inga mördare undan...

Fadd historia, även om den blev en hyfsad spelfilm med Mia Farrow i rollen som Jaquline. Upplösningen är oväntad och smart, men inte tillräckligt bra för att bära resten av berättelsen. Långa partier av boken är dödstrista. Bra blir det bara när det handlar om kärleksrelationerna och psykologin. Jag ger boken en medelgod trea. Visst är den en klassiker, men inte en riktigt bra sådan.

"Men du inser väl att enda utvägen är att döda hen.. Visa hela

"Men du inser väl att enda utvägen är att döda henne?". Oturligt nog för syskonen Boynton når deras samtal fram till mästerdetektektiven Poirot. Knappt en vecka senare befinner sig syskonen och deras tyranniska styvmoder i Petra. När styvmodern blir mördad reagerar alla i hennes närhet på samma sätt; skam! Men alla kan väl inte vara skyldiga till mordet på Emily Boynton, eller rör det sig möjligtvis om ett mord i samma stil som det på Orientexpressen?

En påfallande psykologisk deckare med Poirot. Upplösningen är snygg, men bokens styrka ligger för en gångs skull i personbeskrivningarna mer än intrigen. Boken tillhör en av Christies mest genomtänkta och får en stark trea i betyg.

"Dödsbädden" innehåller två novellsamlingar som ge.. Visa hela

"Dödsbädden" innehåller två novellsamlingar som getts ut på svenska under namnen "Jerusalems Lott" samt "Majsens barn". Det är novellsamlingar med några av Stephen Kings äldsta noveller. Här möter vi bland annat Gräsklipparmannen, rökinstitutionen med hemska metoder för att bryta rökvanor, svanhopperskan och många många fler.

Det är "Svanhopperskan" som berör mig mest. Men hela samlingen utgör en lättläst och hyfsat gripande samling av skrönor."Dödsbädden" ger oss möjlighet att läsa några av Kings tidigaste noveller, om än inte de bästa.

Eltons "Dödskänd" är en stark parodi på de utelämn.. Visa hela

Eltons "Dödskänd" är en stark parodi på de utelämnande och människoförnedrande dokusåporna. Här stängs tio människor inne i ett hus för att bevakas dygnet runt av tv-kameror medan de bråkar, super, flirtar och njuter av uppmärksamheten. Alla kan reglerna, den som sist blir kvar vinner en halv miljon och blir känd. De som förlorar är ingenting, iallafall inte i media sammahang....
Mitt under säsongen när allt börjar gå i stå och tittarsifforna rasar händer något totallt oväntat. En av deltagarna blir mördad i huset, mitt framför miljontals tittare. Mördaren måste vara en av deltagarna, men ingen vet vem. Showen måste dock fortsätta och nu följer hela nationen de kvarvarande deltagarna i huset. Vem är mördaren?

Hörde om den här boken när den var ny, och blev helt begeistrad...den MÅSTE jag ha. Sen nämnde Prala den också och jag beslutade mig för att köpa den, trots att den inte kommit ut på svenska. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte orkade mig igenom den utan fick vänta tills den svenska översättningen kom ut. Väntan var inte förgäves! Jag började läsa boken klockan tio på kvällen och avslutade den klockan tre på natten, helt slut....
För mig som inte kunnat följa Big brother (ingen text) var upplägg och psykologiska vinklar rätt nya, ändå var det oundvikligt att gå miste om Eltons satiriska baktankar.... Man kan se Dead Famous som en modern version av Agatha Christies intriger där ett antal människor är misstänkta mördare och en äldre polis nystar ut gåtan. Polisen i det här fallet är klart lätt att tycka om. Han är konservativ och gammalmodig men skarp ändå. Elton fram alla deltagarna mycket realistiskt. Slutet är dock ganska förutsägbart (är det för att jag läst för många Christie? Eller är det för att intrigen inte går ut på att avslöja mördaren? Låter det vara osagt). Jag gillar dock denna bok mycket och den får en stark fyra.

Daniella Josberg var en av de mest framträdande pe.. Visa hela

Daniella Josberg var en av de mest framträdande personligheterna inom dövvärlden. Hon föddes 1972 och blev mördad i samband med Stureplans massakern 1994. Hennes bok "Döv - javisst" är en berättelse och inblick i det döva samhället. Daniella skriver en högst personlig skildring om hur hennes liv som döv, har varit. Hon skildrar sina studier i USA (Daniella kom in på det döva Universitetet Gallaudet som den yngsta flickan någonsin), men också vardagen med kommunikationsproblem, pojkvänner, kompisar och konsekvenserna av den kanske för slutna dövvärlden. Romanen kan ses både som en biografi men också ett rop mot "daltandet" i skolor för döva. Daniella betonar att dövhet visserligen är ett handikapp men inte ett hinder för att få ett bra liv.

Eftersom jag är döv själv är det svårt att objektivt recensera Daniellas berättelse. Hennes upplevelser är hennes och går inte att verifiera. Ändå upplever jag författaren vara oerhört inkonsekvent. Hon kan å ena sidan berätta om hur svårt det är att tvingas låtsas höra för att slippa känna sig utanför, "När folk står upp och håller tal under middagen känner jag mig jävligt handikappad och dum. Jag försöker hela tiden låtsas att jag lyssnar och förstår. Jag skrattar när de andra skrattar. Jag mår illa när jag låtsas - varför gör jag det då? För att slippa skämmas och se töntig och udda ut." för att å andra sidan nedvärdera de hörande som gör på samma sätt, "Jag kan bli så förbannad på hörande. Jag kan se att de inte förstår vad jag säger och svarar "jaja" iallafall." För mig är situationen likvärdig. Döva som hörande försöker verka normala i sammanhanget, ingen vill visa att de inte förstått. Andra saker jag stör mig på är att Daniella ger ett väldigt överlägset intryck. Hon säger tex; "Visst tycker jag bra om mina döva vänner, men ofta när jag frågar om de vill gå ut och äta middag en kväll hittar de på undanflykter. De säger att de är upptagna, men jag vet att vad de flesta helst vill göra är att sitta hemma och titta på TV eller video, läsa serietidningar och äta snask. Det är iallafall min uppfattning. Är de lyckliga med att leva ett så enformigt liv? Jag hoppas det."
Har Daniella Josberg lyckats så kan alla döva lyckas, är det allmänna intryck man som läsare får. Inställningen är stundvis väldigt inspirerande men andra gånger känns det totalt främmande. Det är lätt att dra en kam över olika grupper som "hörande", "döva" och "hörselskadade", men nyanserna i grupperna lämnas av Daniella härvid. Jag upplever dock att alla är olika och reagerar olika på sitt handikapp. Därmed har alla också olika begränsningar.

Daniella Josbergs bok är mycket läsvärd, men man kanske ska ta en del av hennes uttalanden med en nypa salt. Hon är en röst ur döv-världen, inte DövVärldens röst. Slutligen måste jag säga att hennes språk är väldigt intressant att läsa. Daniella skriver bra svenska - men svenska som är väldigt påverkad av hennes första språk - teckenspråket. Formuleringar och ordval känns ofta väldigt påtagligt teckenspråksmässiga. Det är uttryck som är kroppsliga, fysiska - Daniella säger vid ett tillfälle att hon blir "kallblodig av svett" - en poetisk beskrivning som säger bra mycket mer än vårt svenska "kallsvettig".

Nu ska Eddie börja i andra klass. Men det är inget.. Visa hela

Nu ska Eddie börja i andra klass. Men det är inget han jublar över direkt. Han vill helst hålla till vid sin lilla bäck, leka med sköldpaddan Maxon Jaxon och grubbla över hur han ska bärga allt härligt guld i bäcken (som dessutom bara syns när solen lyser). Skolan är inget som lockar. Men någon förståelse för svårigheterna att vänja sig vid skolan möter han inte någonstans. Varken pappa, kompisar eller storebrorsan Anders tycker att Eddie är riktigt riktig, minst av alla förstår Eddies nya fröken. Hon är en jättefrän tjej som ser ut som om hon kommit direkt ur en rockvideo. Men hon förstår sig inte på Eddie....

Kanske är detta den sista boken i serien om Eddie och hans storebror Anders. Eddie är fortfarande trovärdig, liksom hans familj. Men hans tankar, hemförhållande och grubblerier börjar kännas en aning för bekanta nu. I längden är pappa Lennarts nykterist tjat lika påfrestande för läsaren som för Eddie och Anders. De "nya" karaktärerna som dyker upp tjänar inte för något egentligt syfte (så som Eddies smått udda vänner tidigare gjort). Snarare känns denna bok som en upprepning av de absolut tråkigaste delarna i de tidigare böckerna. Eddie har inte utvecklats ett dugg och därmed blir det tråkigt att följa honom. "Eddie hittar guld" har ingen berättarglöd och därför finner jag ingen glädje i att läsa boken. Den får en enkel tvåa.

Pappa Lennart sitter på torken och Eddie åker buss.. Visa hela

Pappa Lennart sitter på torken och Eddie åker buss ensam till Lysekil. Tuffa storebrorsan Anders kommer senare. Han ska sätta in sin nya tandställning. Eddie är ganska så nervös men snart träffar han Johanna som blir hans bästa kompis.

Varm och empatisk fortsättning på böckerna om Eddie. Författarinnan Lärn har en sagolik förmåga att skildra barn på ett trovärdigt sätt. Böckerna om Eddie och Anders har en udd mörker i sig men glimten i ögonvrån gör böckerna engagerande och lättlästa trots detta. Eddie och Johanna får en stark trea.

Eddie börjar i skolan och Anders får en ny fröken.. Visa hela

Eddie börjar i skolan och Anders får en ny fröken som är majje. Eddie vill egentligen inte gå i skolan för han ska bli kamelskötare på cirkus. Han får en vän i Anders nya lärare Axel.

När vi nu återigen skapar bekantskap med pojkarna Schmith är det en smått tragisk bild vi får. Kanske framträder faderns missbruk tydligare då kontrasten är stor mellan honom och pojkarnas nya idol Axel. Som vanligt är alla karaktärerna omsorgsfullt berättade och Lärn lyckas fånga sjuåringens lättsamhet (som lika snabbt kan vändas i sorg). Jag tycker om dessa böcker eftersom inget målas helt svart eller vitt. Pojkarnas pappa är en god människa trots att han dricker, men det är ändå inte svårt att känna medlidande för Anders som måste ta hand om sin lillebror och verka mer vuxen än vad han är. Böckerna om Eddie är starkare än böckerna om Mimmi. Läsvärda!

Eddie och Anders pappa Lennart har nu börjat vänja.. Visa hela

Eddie och Anders pappa Lennart har nu börjat vänja sig av med spriten. Eddie åker till faster Soffan och farbror Malkom och träffar Alban Lajban, fiskar upp månen ur havet och får ett alldeles eget hus.

Finstämd berättelse om svåra saker. Alban har downs syndrom och Lärn skildrar mästerligt honom och hans familj. Mamman kämpar för att ge Alban ett normalt liv och pappan försöker mest blunda bort sin annorlunda son. Författarinnan skriver ofta bra och trovärdigt om barn som har det svårt. Glimten lämnar dock aldrig ögat när hon skildrar livet ur barn perspektiv och fokuserar på väsentligheterna - så som de var, när man var liten.

I Egalia råder fred och fruktbarhet. Det är kvinna.. Visa hela

I Egalia råder fred och fruktbarhet. Det är kvinnan som är det starka könet, ett självklart faktum, eftersom det är kvinnan som kan få barn - medan mannen ses endast som en producent av sperma. Eftersom mannen är det svaga könet indikeras att han också är mindre värd. I detta perspektiv är kvinnan förmer än mannen på alla områden. Sålunda är varje pojkes önskan att få faderskapsskydd av sin kvinna. Att mannen ska gå hemma med barnen är självklart. Det är ju kvinnan som jobbar - och vem skulle ta hand om barnen annars? De män som trotsar de rådande normerna döms ut som känslokalla och egoistiska. I led med denna manssyn tycker kvinnorna sig ha rätt att roa sig efter jobbet, ragga upp yngre pojkar på krogar och förvänta sig ett rejält mål mat när de kommer hem. Det återstår för mannen att pryda sig för att tilltala kvinnorna. Den viktigaste symbolen av dem alla är förstås penishållaren. Denna är utformad att stå rakt upp (eftersom hängande penisar är lite äckligt och visar på oengemang). Penishållaren är självklart inget bekvämt, men den betyder mycket för mannens antagna potens och männen ägnar mycket tid åt att pryda sig själva.

Vi följer pojken Petronius som växer upp i staden Egalsund. Hans mor och far är lyckligt gifta. Modern är självklart affärskvinna medan fadern tar hand om hemmet. Han är en vacker karl som gärna pysslar med sitt yttre och strävar efter att tillfredställa Petronius mor. Han fasar för att bli utbytt mot ett yngre alternativ och förtränger sina drömmar om att syssla med teknik (vilket egentligen är hans gebit). Petronius har till skillnad från sin far inget tilltalande yttre. Av detta skäl blir pressen från omgivningen att han ska få faderskapsskydd ännu hårdare. Ingen vill att Petronius slutar som en gammal herke, ogift och utan barn. Petronius själv har en föreställning om hur den perfekta kvinnan ska störta in i hans liv och rädda honom från honom själv. Samtidigt har han också yrkesambitioner. Petronius vill bli sjökvinna! Men detta tycks omöjligt - det hörs ju på själva yrkesnamnet hur orimligt detta skulle vara. Men Petronius mamma som är inflytesrik, ser dock till att sonen får praktisera på ett fartyg. Detta trots att kapten som kvinnoskap protesterar. Det finns inga dykardräkter för män och dessutom är kvinnor svaga för mansfolk. Man kan inte förvänta sig att besättningen ska kunna tygla sin lust efter pojke efter flera veckor till sjöss.

När Petronius drömmar rasar går han i protest med i en maskuliniströrelse som strävar efter jämlikhet i samhället. Gruppens medlemmar vill förändra samhällets villkor, så att även männen får komma till tals. Den slutliga protesten blir förstås att bränna penishållaren!

"Egelias döttrar" är en kultbok från 1977 skriven av Gerd Brantenberg och översatt av Ebba Witt-Brattström. När boken kom ut lästes den framför allt i feministkretsar och ansågs vara en komisk satir över samhällets könsnormer. Idag har boken ett antal år på nacken, vilket märks framför allt i den extrema kontrasteringen mellan de arbetande mammorna och de hemmavarande fädrarna. Men författaren plockar fortfarande poäng, framför allt genom den språkliga form som hon valt att berätta på, för att belysa hur ett motsvarande matriarkat skulle se ut. Istället för "man" används ordet "dam" (detsamma gäller t ex som uttrycket "Dam Gud!". Alla yrken står i kvinnoform. Vi möter sjökvinnor och brandkvinnor. Denna språkliga kontrast är mer upplysande än hela historien sammantaget. Vårt språk har till större delen manlig utformning - att läsa motsvarande, fast i kvinnlig form, känns lite som att ha på sig kläderna bakochfram. Exakt hur mycket värdering man ska lägga i detta - är tveksamt, men att vårt språk är utformat med manliga förtecken är uppenbart. Denna historia är tillspetsad å det grövsta. Kvinnorna är som de allra mansgrisigaste män du kan föreställa dig. Männen å andra sidan beskrivs på ett nyanserat och empatiskt sätt. Ett par kapitel in i boken började jag bli irriterad på männens oförtagsamhet. Varför gör dom inget? Hur kan dom vara nöjda med att situationen ser ut så där? Vad är det med kvinnorna som tycker sig vara mer värda än mannen, hur kan dom egentligen förvänta sig att mannen ska vilja ha sex efter att ha tagit hand om barnen och hemmet en hel dag? Finns det ingen hänsyn? Män är faktiskt inte objekt!

Så vänder vi på situationen och ser verkligheten som den faktiskt är. Kvinnor är inte heller objekt! Det är svårt att vara i minoritet när man kämpar för existensberättigande, oavsett om det är i hemmet eller på jobbet - och oavsett kön. Många egenskaper som vi upplever är typiskt manliga/kvinnliga är socialt betingade. Om man behandlar en individ som om hon/han är mindre värd - kommer individen med all sannolikhet också bete sig som om detta antagande stämmer. Somliga egenskaper som fysisk styrka vs förmågan att föda barn - är odiskutabla. Det är vilket värde vi tillskriver dessa egenskaper som har betydelse. När jag hör någon säga "Jamen, det går ju inte att ändra - det är så verkligheten ser ut" blir jag irriterad. Vi kan omforma våra tankemönster, våra värderingar och våran syn på varandra. "Eglias döttrar" är en intressant bok som inte i första hand är feministisk - utan satirisk. Den vänder in och ut på våra fördomsfulla inställningar och visar oss "verkligheten" sedd i en skrattspegel. Betyget blir en fyra.

Eldfödd är en av Stephen Kings tidiga böcker. Den.. Visa hela

Eldfödd är en av Stephen Kings tidiga böcker. Den handlar om ett expriment som går åt helvete fel. Unga studenter lockas att tjäna pengar på ett enkelt försöksexpriment. Men exprimentet går fel och flera av studenterna avlider under otäcka omständigheter. Två av studenterna blir förälskade i varandra och gifter sig senare. Deras kärlek resulterar i lilla Charlie som redan när hon är baby tänder eld på saker runt omkring sig. Regeringen vill få tag på Charlie eftersom hon är av nytta för staten. För att få tag på åttaårige Charlie dödar de hennes mamma. Charlie och hennes pappa flyr undan agenterna och försöker överleva utan någon annans hjälp. Ingen har dock räknat med hur farlig Charlie kan bli och vad som händer om man förråder henne......

Jag älskade filmen som liten, men fastnar inte riktigt för boken. Den är möjligtvis för obehaglig för min smak, man känner hela tiden på sig att man är på väg mot kulmen. Kulmen kommer inte bli trevlig. På något sätt bävar jag alldeles för mycket för att få reda på vad det slutar med, för att njuta riktigt av läsningen...

Irene Huss är nybliven polis och utreder en mordbr.. Visa hela

Irene Huss är nybliven polis och utreder en mordbrand. Inblandad i fallet är tioåriga Sophie och hennes styvnackade mamma. Sophie vägrar prata med polisen under förhören och hennes dåliga förhållande med mamman gör utredarna fundersamma. Barnpsyk får ta över, men fallet förblir olöst. Femton år senare figurerar Sophie åter i en mordutredning. Men nu som offer. Hon har varit försvunnen i flera veckor när hon hittas i en brand, liknande den som hennes styvfar dog i. Irene Huss tvingas återigen utreda Sophies komplicerade familjeförhållanden. Enda ledtråden är Sophies danskomposition "Elddansen", som har premiär strax efter hennes död.

Irene Huss torde vara en ganska unikt vanlig inspektör. Deckarvärlden svämmas ju annars över av operaintresserade suputer som slåss lika mycket mot sig själva, som mot omvärlden. Irene Huss är runt de fyrtio. Hon lever sedan många år tillbaka tillsammans med sin make Krister och två tvillingdöttrar. Hon är europamästare i juijuitsu och hennes utredningar är sällan väldigt dramatiska. "Elddansen" har en bra intrig och god människokännedom. Men tyvärr saknas glöden. Sophie känns inte angelägen och därmed faller hela historien. Även om jag hade nöje av boken som tidsfördriv, blev det liksom aldrig mer än så. Den får ett medelgott betyg.

Maria längtar efter ett annat liv än det hon har h.. Visa hela

Maria längtar efter ett annat liv än det hon har hemma i sin brasilianska by. Hon far till Geneve och blir en hora på en lyxbordell. Här reflekterar hon över den sanna kärleken och vad som egentligen skiljer man och kvinna åt.

Coelho är den ojämnaste författare jag stött på. Han brinner för den här romanen. Ibland återgår han till att skriva filosofiska flosker och själva boken känns som smörja, men i nästa andetag griper han tag i läsaren och provocerar fram känslor som man inte visste fanns. Detta är en mycket speciell berättelse och den får en stark fyra trots alla små svagheter. När Coelho väl har något att säga....så gör han det bra!

Sommaren 2000 började Cronstam teckna sin serie El.. Visa hela

Sommaren 2000 började Cronstam teckna sin serie Elvis i tidningen Metro. Liksom "Rocky" gick den snabbt hem hos de svenska läsarna med sin spetsfundighet och ironi. Serien är en drift med samtiden och med relationer. Till skillnad från många andra seriefigurer i samma genre är Elvis INTE singel. Förut var alla sådana serier äckligt putslustiga i stil med "Sigges lagun", men Cronstam vågar driva med också de mest intima delarna av ett partnerskap. Det är uppskattat.

Rent allmänt tycker jag att denna serie håller måttet. "Elvis" tål att läsas i en seriebok utan att jag tröttnar och kvaliteen på teckningarna är snäppet bättre än medelmåttet. Som tidsfördriv är alltså denna bok helt okej. Jag blir dock sällan överraskad - och för mig är själva överraskningarna i serier det som utgör summan av kardemumman. "Elvis - bäst i test!" är bäst, bara då den tävlar med serier som också är medelmåttiga...:)

Ska man läsa relationskomedi, drift med samtiden och göra det med kvalité i ryggen - ska man läsa AVANTI!

Emil i Lönneberga har du säkert hört talas om någo.. Visa hela

Emil i Lönneberga har du säkert hört talas om någon gång. Han var en riktig rackarunge. Varje gång han gjorde sig skyldig till något nytt hyss fick han sitta i snickarbon där han täljde trägubbar. Runt trehundra hade han täljt när han började i skolan och inte upphörde hyssen då, de blev bara lite färre. Emil var Lönnebergas egna lilla katastrof och en gång samlade de till och med ihop pengar för att låta Emil åka till Amerika och göra hyss där istället. I "Stora Emilboken" finns vartenda hyss med (utom det där som Emils mamma helst inte ville prata om och som författarinnan var snäll nog att hålla hyst om).

När Astrid Lindgren en gång fick frågan om vilken av sina bokkaraktärer hon tyckte bäst om, svarade hon utan att tveka "Emil i Lönneberga". Det är svårt att inte hålla med henne. Den fallenhet för överdrivna och romantiska barndomsflosker som märks i "Barnen i Bullerbyn" är här som bortblåsta. Böckerna är spännande, roliga men med ett otvivelaktigt allvar bakom. Denna bok är bland de bästa barnböcker som skrivits och den får en icke helt oväntad jordgubbe!

"En annan" är fristående fortsättning på Imre Kert.. Visa hela

"En annan" är fristående fortsättning på Imre Kertesz "Galärdagbok", som är ett försök för författaren att överleva, genom sitt författarskap. Kertez har sedan befrielsen från förintelselägret Auschwitz begravt sig själv i ord, grävt sig upp igen och därefter börjat om på nytt. Om och om igen. Hans böcker är svårtillgängliga och emotionellt krävande, liksom hans litterära stil.

I "En annan" konfronterar författaren sin identitet som jude och ungrare. I en Kafkalik verklighet försöker han förstå meningen med livet i något som nästan kan liknas vid reseskildringar.

Detta är långt ifrån en enkel bok! Ibland blir språket för rörigt, ungefär som om författaren skrivit ner sina tankar utan att sätta varken punkt eller pausa innan han dyker ner i nya betraktelser. Det gör läsupplevelsen plågsam. Men varje gång jag känner för att lägga boken ifrån mig, fångar författaren mig med någon tankvärd detalj och får mig fortsätta läsa. Tyvärr tycker jag inte det räcker till, varvid jag ger boken en tvåa i betyg. För "Kaddish för ett ofött barn" fungerade denna stil bättre, men i "En annan" känns den enbart påfrestande.

I "En annan skola" har det gjorts ett försök att (.. Visa hela

I "En annan skola" har det gjorts ett försök att (istället för att bara fråga ut eleverna med enkäter och interjuver) genom bilder utforska hur dagens ungdomar ser på sina skolor och sin utbildning. Många gånger lyckas man fånga känslor, ironi, humor bättre på bild. En bild kan dessutom symbolisera så mycket annat, även om skaparen inte i första hand var ute efter att framhäva just den detaljen. Boken är uppdelad i åtta olika avsnitt som är skrivna av olika författare inriktade på olika perspektiv, såsom genus, skoltid och så vidare.

Det är alltid mindre lätt att ge recension av en bok som ingår i kurslitteraturen. Till formatet var också denna bok läskigt lik alla de där geografi/historia/samhällskunskap/religions böckerna som vi hade under högstadiet och gymnasiet (fyrkantiga böcker....). Det tog ett tag för mig att uppbåda tillräckligt med självdisciplin för att orka öppna boken. När jag väl gjort det insåg jag att jag fått en riktigt bra bok i händerna. Det är mycket intressant att se vad eleverna väljer att betona i skolatmosfären, tex klockor, böcker, murar osv. Det är också intressant att se hur författarna/forskarna tolkar bilderna. Några gånger kändes tolkningen riktigt pretantiös! Det finns till exempel en oerhört vacker bild som en 18 årig elev skapat. Det är ett skolblock som är helt otroligt noggrant tecknat (nästan omöjlig att skilja från ett vanligt) där hon skrivit matteuppgifter, men också klottrat i kanten. Klottret har sedan författaren tolkat väldigt väldigt utstuderat. Hon känner exempelvis inte igen elevens teckning av Pirayan i "Ernie", utan tolkar fiskens tänder som en krona, språkbandet under med namnet "Ernes.." som namnet på en "viktig persons namn som börjar på E" osv. Det är uppenbart att tolkaren av denna bild tar för givet att det hon ser är som det är. I fallet med den tecknade pirayan från serietidningen Ernie blir detta ganska pinsamt. Det leder mig till att angripa det som jag upplevde var bokens största fel; nämligen att författarna inte har diskuterat tolkningarna med bildskaparna själva. Vid ett eller flera tillfällen diskuteras dock "riktiga" konstnärers bilder (Strindbergs "Inferno för att nämna någon) och då har de tillfogat vad konstnärerna själva haft för syfte med sina bilder. Detta stör mig ganska mycket, speciellt när det är uppenbart att författaren inte förstår bilderna de ser på och försöker göra dem till något annat än vad de är. Genus diskussionen är intressant, men som vanligt när det kommer till genusforskning upplever jag att den snarare upprätthåller våra fördomar än strävar efter en mer jämlik syn. I stora delar av materialet som togs upp betonar eleverna hur skolan känns som ett enormt fängelse där varje steg leder mot ett avlägset mål - som snart leder mot ett ännu avlägsnare mål. För mig, som idag fortfarande upplever samma känsla, känns det aktuellt att diskutera om skolan verkligen är uppbyggd på rätt sätt. Kanske borde skolan ha karaktär av mer "här och nu" känsla, inte bara ett hopplöst strävande framåt. Som vuxen upplever jag att samhället försöker få mig att sakta ner - först nu! Alla de här "finn dig själv, bli lycklig, fånga dagen" AHA upplevelserna kommer enligt min mening, alldeles för sent. Kanske borde det vara möjligt för också elever att ta ett friår och få styra sitt liv tidigare.

Jag kan säga att denna bok fick mig att fundera mycket över hur vår begivenhet inför tidens flöde begränsar oss enormt som människor. Rent allmänt tycker jag att bokens innehåll var mycket intressant. Det gav ett annorlunda perspektiv på skolan och kändes också mer "äkta" än de forskningsrapporter och grejer som vid dagligen får höra om i media och tidningar. För barn som har svårt att uttrycka sig i skrift och tal ger bildformulering helt andra möjligheter. Det är också en möjlighet för oss vuxna att komma till tals. Boken är angelägen för alla att läsa, inte bara lärarstudenter.

Anders majje har fått en bebis! Eftersom han är up.. Visa hela

Anders majje har fått en bebis! Eftersom han är upptagen en del så låter han Anders och Eddie ta hand om Valentino. Valentino är en stor och rufsig hund som Eddie blir alldeles förälskad i. Han har med sig Valle överallt. Ju mer Eddie leker med Valle destå förkyldare blir han, till slut hamnar Eddie på sjukhus. Han är allergisk och har astma. Han kommer aldrig mer få leka med hundar igen.....

Rörande berättelse som är svår att lägga ifrån sig. Att skriva en barnbok där precis alla personkaraktärerna är lika gripande måste vara mycket svårt. Viveka Lärn Sundvall lyckas dock med bravur! Jag älskar Mimmi, jag älskar hennes mamma, jag älskar hennes pappa, jag älskar neurotiska Linda, jag älskar Anders, jag älskar hans pappa och Eddie och Valentino och Axel och till och med Soffan (Anders och Eddies faster). Och om det inte framkom tidigare så; älskar jag verkligen dessa böcker om Eddie. De är gripande, ömsinta och ärliga. De besitter en barnslig självklarhet. Allting som händer i böckerna är menade att hända och dialogerna känns genomgripande äkta! Lärn Sundvall är en av Sveriges duktigaste författare, läs böckerna om Eddie, så kommer du förstå vad jag menar!

”En berättelse om kärlek och mörker” är författare.. Visa hela

”En berättelse om kärlek och mörker” är författaren Amos Oz självbiografiska roman om sin uppväxt i Israel, om förintelsens mörker och det starka behov av självrannsakan som genomsyrat den äldre judiska generationen sedan krigsslutet. Även om romanen skildrar Amos barndom, från hans födelse 1939 så väver den också in hela staten Israels konfliktfyllda historia och skildrar de olika elementen i den judiska rörelsen. Författaren försöker delvis berätta historia om nationell resning, men också ge förklaringar till sina föräldrars öden och sina egna upplevelser av de traumatiska händelserna under sin tonårstid.
När Amos var tolv år tog modern livet av sig, hos sin syster i Jerusalem. Hon hade då varit sjuk en lång tid, men händelsen kom ändå oväntat. Två år senare flyttade författaren till en kibbutz, där han blev kvar i nära trettio år. Denna bok är en historia om skuld och kompensationsbehov gentemot världens ambivalenta inställning mot judendom, på samma gång som det är en berättelse om hur en författare blir till och formar sitt skrivande för att förstå sig själv.

Att recensera denna bok är bland det svåraste jag har gjort. Stilmässigt liknar den ingen annan bok jag läst. Den är en blandning av en biografi, historieskrivande, fiktion och kontrastrik prosa. Berättelsen är skildrad med målande och starka ord, men de blir aldrig orealistiska i sammanhanget. Jag har hittills aldrig stött på en författare som nyttjar sitt språk så väl. Och då är ändå denna bok översatt i två omgångar, först från hebreiska till engelska, därefter från engelska till svenska.

Amos Oz har flera gånger blivit omnämnd i nobelprissammanhang och jag hoppas att han får priset för hans sätt att skriva är trots att det verkar så enkelt och okomplicerat, innehållande ett mer utvecklat språk än de flesta andra författare. Jag kan egentligen bara jämföra hans stil med klassiska författare som Dostojevskij, Bulgakov och möjligtvis Pär Lagerkvist. Han blandar liksom dessa författare svårmod och mörker med självironi, sarkasm och komisk tragedi. Objektiviteten och självdistansen är mycket påtaglig och därför upplever jag inte att han leder läsaren mot en särskild politisk uppfattning.

Självbiografier brukar annars vara den minst objektiva litteraturformen. Författaren beskriver sin historia utifrån hur han vill att läsaren skall uppfatta honom. Men den problematiken finns inte i ”En historia om kärlek och mörker”. Författaren skriver med stor självdistans och historien känns sund och stilen opretantiös. Denna biografi är alltså ett undantag från de flesta självbiografier som går i högmodets tecken. Vidare finns fotnoter till många politiska uttalanden, så att läsaren själv kan verifiera Amos Oz historia, ifall man betvivlar den. Detta uppskattar jag, inte minst för att dessa fotnoter ger tips om andra författare som behandlar Israels konfliktfyllda historia.

För vad vet vi européer egentligen om staten Israel. Våra media har som vana att beskriva judarnas historia som en lång förföljelse historia med slut efter andra världskriget och Förintelsen. Efter förintelsen förändrades hela världens syn på judarna. De blev offer istället för en folkröta. Snabbt lät man judarna utvandra till Israel och såg med välvilja på när Israel blev en egen stat. De palestinier som varit bosatta i Israel generationer tillbaka blundade man inför. Någon gång många år senare har judarna i Israel förvandlats från offer till förövare som slår ner på palestiniernas icke ont anande bosatta. Åter har det blivit rumsrent att tycka illa om judarna, men denna gång inte av rasistiska skäl, utan av moraliska. Eller så målas istället muslimerna ut som rovdjuret och djävulens redskap. De kapar plan och dödar tusentals oskyldiga i U.S.A. . Eller så utbildar de kvinnor och barn till självmordsbombare och hindrar alla fredsprocesser. Allting skildras svart eller vitt, utan några gråzoner och undantag. ”En berättelse om kärlek och mörker” är en berättelse om gråzonerna. Den är en berättelse om ett folk som ständigt tvingas överkompensera. Som ett mobbat barn som slutligen slår tillbaka och därefter aldrig kan sluta slå, utan att riskera att bli mobbat igen.

Denna bok släpper inte taget, den biter sig fast och tvingar läsaren att omvärdera hela sin syn på offer och förövare, på fred och krig och sanning och lögn. Den är en självrannsakande bikt och bön om en lyssnare. Den kommer aldrig med pekpinnar, utan försöker istället ge läsaren möjligheten att själv skapa en uppfattning om staten Israels historia. Slutligen är det, den första bok Amos Oz skrivit om sin mammas självmord.

Jag vill påstå att ”En historia om kärlek och mörker” är en av de viktigaste läsupplevelser jag någonsin erfarit. Därför får den en stark femma.

En tidig samling med Christies deckargåtor. Poirot.. Visa hela

En tidig samling med Christies deckargåtor. Poirot leder oss igenom de trickiga fallen; "En bra kväll för mord", "Tredje våningen", "Getingboet", "Trädgårdskonst" samt "Ett hot mot rikets säkerhet". Deckardrottningen behärskade bevisligen inte bara längre berättelser utan också korta noveller till fulländning. Varje historia har en tankvärd knorr och intrigerna är synnerligen väl ihopsatta.

Därför kan man förlåta Christie för att persongalleriet stundtals tar banala uttryck. Jag har aldrig hävdat att Christie-deckarna tillhör det bästa som skrivits inom genren, men de är alltid ett gott tidsfördriv och mycket avkopplande. Den här samlingen är ett utmärkt val om man inte tidigare kommit i kontakt med hennes alster. De är dessutom ett trevligt tidsdokument. En klockren trea!

Byråkratsekreteraren Korotkov är synnerligen nöjd.. Visa hela

Byråkratsekreteraren Korotkov är synnerligen nöjd med sin tillvaro. En dag slås dock dörrarna till hans arbetskonstor "TändMat", upp av en ovanligt underlig figur. Därefter är inget sig likt. Korotkov villar runt i Moskva för att bibehålla sin identitet och sitt jobb. Djävulen är här personifierad av ett mystiskt tvillingpar - men också i den jävulska situationen som det nya samhället visar sig vara.

Jag tyckte riktigt bra om denna berättelse som uppenbarligen är ett tidigt tankeexpriment till den genialiska "Mästaren och Margarita". Den liknar i utförande en film jag en gång såg, "Naked lunch" (boken letar jag febrilt efter just nu). Jag tänker mig att huvudpersonen på något sätt intar en drog som förändrar hans sinnesupplevelser - så att allting som sker är en illusion. Läsaren får själv utröna vad som är verkligt och vad som bara är en dröm. Det jag gillar mest med Bulgakov är att man kan tolka hans berättelser väldigt olika. Hans berättelser ljuder av svart humor.

En doft av Apelsin är en skoningslös historia om e.. Visa hela

En doft av Apelsin är en skoningslös historia om en familj under den tyska ockupationen i Frankrike. Här vid den loja floden Loire växer tre vilda barn upp med sin ensamma kalla mamma, sedan deras far dödats av tyskarna. Genom sin kontakt med tyska soldater utvecklas varma förtroenden barn och soldater emellan, något som kommer leda till fördärvelsen. Vid moderns frånfälle många år senare får Boise, den yngsta flickan, en receptbok i arv av sin mamma. Denna visar en helt annan människa än Boise växte upp med. Genom receptsamlingen och Boises berättelse lotsas läsaren in i en svekfylld berättelse av obesvarad kärlek, tillit och fördömelse.....

Joanne Harris har tidigare skrivit "Choklad" som också blivit en film med Depp och Binoche. Jag har inte läst Choklad, men känner mig grymt sugen på att ta mig en vända i sänghalmen med den :).
Jag kan inte påstå att "En doft av Apelsin" är någon av de bästa böcker jag läst, inte ens bland de bästa. Historien i sig är ganska förutsägbar och jag blir inte särskilt överraskad av slutet. Inte heller etsar sig personskildringarna fast särskilt hårt. Vad som gör boken är matbeskrivningarna! Dessa är målande och så verklighetstrogna att man hela tiden anar smak och lukt i berättelsens kärna. Språket är också en anledning att läsa denna bok, mjukt och enkelt målar Harris upp bakgrundsmiljöer på ett mycket varmt och kärleksfullt sätt. Hon är alltså väl värd att läsas, men kanske lite för romantisk för min smak...*ler*

"Sjung en sång för sex pence om en ficka full med.. Visa hela

"Sjung en sång för sex pence om en ficka full med råg
ett tjog och fyra koltrastar som i en pajdeg låg.
Då pajen kom på bordet blev det en väldig fåglalåt;
var inte det en kräslig rätt att bjuda en despot?
I räknekammarn vid sin skatt satt landets snikne konung,
och drottningen i sitt gemak drack te med bröd och honung;
och jungfrun var på gården, hängde kläder på ett streck,
men fick ett nyp i näsan av en pippi svart som beck."

Rex Fortescue, en rik men hal rackare förgiftas med taxin från idegransträd. Passande nog heter hans enorma residens "Yewtree Lodge". Alla misstänker den många år yngre änkan, men får tänka om när också hon går och blir förgiftad. När husets jungfru hittas strypt
med en klädnypa om näsan kommer Miss Marple till undsättning.

Jag brukar älska den här typen av Christiedeckare. Kanske beror mitt låga betyg på att jag läste boken alldeles för nära en bok med nästan samma intrig, och samma upplösning, "Poirots jul". Vidare tycker jag att historien känns påklistrad och själva upplösningen känns konstlad. Jag ger denna bok en tvåa. Den kan säkert uppskattas av många, men för mig kändes den enbart tröttsam.

En god katt förlänger livet är en kåserisamling av.. Visa hela

En god katt förlänger livet är en kåserisamling av Anna-Lena Brundin och Staffan Heimerson. Vi får möta älskade katter, vara med om deras äventyr och höra små ankedoter som både värmer och gör ont i hjärttrakten.

Det var utan att tveka jag valde ut den här boken på Biblioteket. En bok om katter av kattälskare, för kattälskare? Bättre kan det ju knappast bli, tänkte jag och greppade boken glatt. Och visst började det bra, med en inledning om kattälskarens förmåga att se katter i allt, böcker, film som tidningsartiklar. Brundin och Heimerson har därefter skrivit varannat kåseri. De skilda berättelserna varierar från passionshistorier till små roliga ankedoter om allt en katt kan hitta på (och det är, som vi kattälskare vet, rätt mycket). Tyvärr har jag svårt för de tvära kasten mellan tragiska berättelser och roliga historier. Jag skrattar högt två gånger, men sätter skrattet i halsen fler....sånt uppskattas inte. Jag kan läsa en bok om katter som råkat illa ut, men då ska jag vara beredd på det. Stålsätta mig så att säga men denna bok gör att jag blir tagen på sängen flera gånger. Jag får veta mer än jag ville veta. Kanske är det mitt eget fel som förutsatte en kåserisamling med härliga och roliga katthistorier, och därmed har svårt för den allvarliga tonen i vissa kåserier. Men jag har också svårt för Heimersons språk och sätt att föra fram sina historier. Han skriver som Herman Lindqvist - utan dennes roliga poänger! Brundin är bättre, men också hennes berättelser känns ofta tråkiga och ointressanta. Denna kåserisamling får trots sin bra idé bara en tvåa. Det måste finnas mycket bättre berättelser om katter än de som Brundin och Heimerson letat fram!

Bland San Fransiscos hemlösa strövar en annorlunda.. Visa hela

Bland San Fransiscos hemlösa strövar en annorlunda man, en helig dåre. Han är prästen från ingenstans, tisdagar och onsdagar beger han sig till stadens universitet där han predikar för de lärda, och resten av tiden tillbringar han med de fattiga och utstötta, där han skänker frid och lugn. När en älskad hund blir dödad manar prästen de hemlösa att tända ett minnesbål för att kremera hunden. Denna händelse skapar mindre uppmärksamhet än den några veckor senare, då bålet återigen tänds, men denna gång för en människa.

Kings Martinelli deckare är smarta och intensiva. Trots att de handlar om en lesbisk polis, upplever inte jag att författaren kommer med några överdrivna moraliska pekpinnar. Författarinnan är otvetydligt insatt i de ämnen hon väljer att skriva om, som i denna deckare det heliga samfundet av dårar, som haft utbrott då och då i det historiska skeendet. Jag tycker om tanken att dåren är den som står Gud närmast. Han försöker få människorna att inse sina brister genom komik (en tidlös dåre är medeltidens narr, den enda som fick säga sanningen till härskaren/kungen). Även om intrigen kanske inte är den mest genomtänkta, räddar historien om prästen denna bok fullständigt. Jag kan lätt ge den en fyra i betyg. Det är en ypperlig deckare, ifall du vill ha ett skönt tidsfördriv.

Jude Coyne, en rockstjärna i övre medelåldern har.. Visa hela

Jude Coyne, en rockstjärna i övre medelåldern har vurm för ockulta prylar. Hans assistent hittar en auktion på Ebay som gäller en kostym med tillhörande vålnad. Denna budar Jude omedelbart hem. Så snart kostymen anländer i en hjärtformad ask börjar det hända otäcka saker. Judes väldigt unga älskarinna sticker sig på något i asken och hennes hand börjar svullna och Judes assistent tar livet av sig. Det är tydligt att vålnaden har något otalt med Jude och ganska snart får vi veta vad. Spöket var när han levde styvfar till en av Coynes älskarinnor, som tog livet av sig efter en svår depression. Detta anklagar vålnaden Jude för och han klargör sitt syfte med hemsökelsen - nämligen att bringa Jude av livet.

Jag hittade denna bok på biblioteket. Det var ett riktigt sjysst omslag och jag fastnade när jag läste baksidan och såg att Neil Gaiman rekommenderade boken. Mitt omdöme av boken är dock inte lika positivt som Gaimans. Långt därifrån! När jag skulle leta information om boken för att kunna lägga in den på Lettura, såg jag att Joe Hill är Stephen Kings son - och då klarnade ganska mycket. Inte nog med att genren är skräck - det fanns väldigt tydliga likheter mellan King och Hill. Och den här boken har ungefär samma kvalitet som Kings första böcker "Christine", "Carrie", "Cujo" med fler. Det ger ett visst utrymme för utveckling. Dock kommer jag inte sälla mig till skaran som tycker att DENNA bok är bra - för det är den inte. Huvudpersonen är långt ifrån sympatisk och att följa hans "skräckfärd" är bara tråkigt. Jude Coyne är definitivt den typ av karaktär som man hoppas ska bli uppäten av en nazist-vithaj eller uppslukad av någonting mjukt och fluffigt - bara han försvinner. Intrigen är ganska fånig och den enda karaktär som kunde blivit något (tjejen som tog livet av sig) tecknas i väldigt vaga kulörer och blir till sist en arketyp av Moder Maria med överväldigande förmåga att förlåta. Vidare finns det tendenser att omhulda tanken på äldre skabbig gubbe som sätter på tonåringar. Jag tycker han ska bli hemsökt bara av den lilla orsaken! Slutet är nästan pinsamt dåligt. Ungefär som den här recensionen, eftersom jag kände mig så likgiltig att jag inte ens orkade såga den ordentligt. Två blir betyget.

Juha växer upp i 70-talets Sverige där Sträng och.. Visa hela

Juha växer upp i 70-talets Sverige där Sträng och senare Olof Palme regerar. Sävbyholm strax utanför Stockholm är medelmåttornas oas. Idylliskt vilar de gråa betonglådorna som skolorna är, i det grönskande paradiset. Juha går i sjätte klass och är klassens clown. Han gör allt för uppmärksamhet och försöker ständigt roa sina klasskamrater att skratta. För de populära killarna i klassen överger han gärna sin bästa vän Jenny, som inte alls tillhör inne-gänget. Juha gör sitt bästa för att hålla sin plats i rangordningen, oavsett vem han sårar och hur. I honom lurar vanmakten, om han ställer upp på de mobbades sida - så kommer också han bli utsatt. Det vill han aldrig bli. Klassens stora mobbningsoffer är Thomas vars mamma kommer från Tyskland, och bara det, är enligt de dunkla skolreglerna, ett skäl för Thomas att bli slagen och sparkad varje rast. Detta sista år innan högstadiet tvingas Juha göra ett val, se sig själv som han är, eller gå den breda vägen.....

"En komikers uppväxt" tillhör ett tiotal böcker som de flesta svenskar faktiskt läst, utan att vara tvingade till det i skolan. Liksom Guillous "Ondskan" och Peter Pohls "Vi kallar honom Anna" handlar boken om mobbning och pennalism. Med denna bok gjorde Jonas Gardell sitt genombrott som författare. Hans stil är omisskännelig. Den typiska svenska medelmåttigheten målas upp med dramatiska och mörka färger. Hela historien bär på vemod och hopp om nåd. Språkmässigt tycker jag att boken är mycket bra. Materialet känns igen både från författarens komiska material, men också från andra böcker som han skrivit. Detta gör att jag inte helt blir berörd av bokens intrig. Det känns en aning uttjatat. Personkaraktärerna är mycket intressanta och flerbottnade, tyvärr tycker jag att porträttet av Juha vittnar om att Gardell faktiskt inte har kommit vidare i sin personliga utveckling (mer om detta senare). Ibland känns Juhas berättelse överdrivet patetisk och dramatisk. Den karaktär som jag fastnade mest för var definitivt Juhas bästa vän, Jenny. Därför blir det destå roligare att läsa Gardells nyaste bok som kom ut 6 juni, med samma namn. Jennys berättelse kan bli mer distanserad och berörande än Juhas historia är.

Att skriva biografi torde vara det svåraste man kan ta sig för, så länge man skriver om sig själv. Även om man gör det i fiktionerad form, som "En komikers uppväxt" är, måste det vara svårt att hålla sig distanserad och berätta utan att förlora sin självinsikt. Jag tycker att denna berättelse vittnar om bristande självinsikt. Berättelsen om den stackars fega och ömhetstörstande Juha som gör vad som helst för publikens uppskattande är en reflexion av Gardells vuxna komikerpersonlighet. Gardell skriver också flera gånger att han fortfarande gör shower för att bli älskad och omtyckt - trots att han vet att det inte leder dithän. Och detta hade väl varit gott och väl, så länge han verkligen varit ett offer. Men jag ser inte på Juha som ett offer. Det finns alltid valmöjligheter, självklart skulle Juha bli utsatt för mobbning om han ställer sig på sina mobbade vänners sida, men då hade han följt sitt hjärta. Han låter bli för att han är rädd, och det gör honom bara till ett offer för sig själv. Juhas beteende sårar troligen hans vänner mer, än vad själva mobbningen i sig gör. Den som ser på är inte oskyldig! Och just därför kan jag känna att han sviker sitt ansvar och väljer den lätta vägen. En väg som leder till att hans kamrat tar livet av sig. Jag har själv blivit mobbad. Om jag ser Juha som ett offer så måste jag också se alla de som såg på när jag mobbades, som offer, och det kan jag inte. Jag har aldrig mobbat någon för att nå högre position i klassens rangordning. Det har varit ett val. Jag är stolt över det valet och därför kan jag inte säga att de som gör annorlunda är offer. Man väljer själv vad man vill göra. Den smala vägen är snårig, den breda vägen är lätt att gå, men lättheten är inte alltid av godo. Juhas berättelse borde driva fram självinsikter. Som att uppmärksamhet, skratt och clownerier på bekostnad av andras lidande är dåligt. Men Juhas paralella berättelse som vuxen visar inte att han har förstått ett dugg. Det tycker jag är enbart patetiskt.

Denna bok är mycket skickligt skriven, men den brister enligt min mening i självinsikt. Därför får den ett relativt lågt betyg, nämligen en fyra. Med bättre självinsikt hade jag troligen tagit romanen till mitt hjärta på ett helt annat sätt. Nu gjorde den mig mest bara trött.

En oerhört förmögen far stöter sina unga döttrar i.. Visa hela

En oerhört förmögen far stöter sina unga döttrar ifrån sig. De söker desperat efter kärlek på annat håll. Det är så Dorothy träffar den fattiga studenten Bud. När hon blir gravid omintetgörs Buds planer, eftersom Dorothys far kommer göra henne arvlös om hon skaffar barn och gifter sig i så tidig ålder. Bud finner ingen annan lösning än att mörda sin förälskade flickvän. Polisen finner Dorothys död vara ett självmord och Bud kommer undan. Men Dorothy är bara en i den trefaldiga systerskaran. Bud söker sin lycka i nästa syster - och han skyr inga medel för att få det han vill ha - inte ens mord.

"En kyss före döden" är en riktigt bra deckarhistoria. Jag vet inte varför jag hade fått för mig att denna berättelse skulle handla om vampyrer - men det hade jag. Och jag läste och läste och läste, och inte en jäkla huggtand. Men berättelsen visade sig istället (till min förtjusning) vara en ypperlig deckare i ungefär samma klass som Christies mysterier. Det här är ett helt okej tidsfördriv även om berättelsen inte kan jämföras med Levins "Rosemarys baby" eller "Pojkarna i Brasilien". Jag ger denna bok en treaplus.

Helena är kär i Lysander som är kär i Hermia som ä.. Visa hela

Helena är kär i Lysander som är kär i Hermia som är kär i Demetrius som lyckligtvis är kär i Hermia tillbaks. Älvkonungen Oberon tycker att Lysander behandlar den blida Helena illa och manar sin tjänare Puck att strö kärlekspulver i friarens ögon, så denne skall börja älska Helena tillbaka. När Puck misstar Demitrius för Lysander blir förvecklingarna många och roliga....

En av Shakespears kortaste och tidigaste pjäser. Den skildrar de lättutsuddade gränserna mellan verklighet och dröm och är en lovsång till de ungas kärlek. Aldrig anas här (som i många av Shakespears andra verk) det nalkande hotet mot kärleken. Tvärtom är denna pjäs lekfull och rolig. Den visar vilken magnefik fantasi pjäsförfattare Shakespeare var. Den är också mycket lättläst och en ypperlig pjäs att börja med - om man är nyfiken på den nämnde författaren.

"Tycker du om berättelser med lyckligt slut bör du.. Visa hela

"Tycker du om berättelser med lyckligt slut bör du nog faktiskt läsa någon annan bok. I den här boken finns det inte inte bara inget lyckligt slut, utan inte heller någon lycklig början och väldigt få lyckliga ögonblick i mitten."

Det här är första boken i serien om syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Böckerna fick aktualitet när filmen med samma namn gjorde stor succé på biograferna med Jim Carrey i rollen som greve Olav. Filmen är en sammandragning av alla böckerna och följer inte historien särskilt noga. Ändå har filmen lyckats förmedla Snickets mörka och surrealistiska stilkänsla. Jag tycker om när författare vågar skriva böcker för barn utan några hämningar. Roald Dahl, Neil Gaiman och Lemony Snicket är några författare som utforskar den mörka sidan av barnboksgenren. Jag blev dock rätt besviken på denna "En olustig början" som kändes rätt ytlig och ganska klichéartad. Jag har inköpt tre av böckerna så jag tänker ge dem några chanser till. I den långa raden av böcker i serien finns inte mindre än elva stycken. Besök gärna författarens hemsida; http://www.lemonysnicket.com/index.cfm som är mycket spännande och läsvärd.

Denna roman utspelar sig "just vid den tid , då vå.. Visa hela

Denna roman utspelar sig "just vid den tid , då vårt älskade fosterland började pånyttfödas med så obändig kraft och rrande naiva känsloutbrott, och då alla dess tappra söner började sträva mot nya mål och förhoppningar". En sådan frostig vinterkväll satt tre generaler och firade den äldstes inköp av hus. Ju längre kvällen sträckte sig destå rusigare blev samtalen. Den yngsta av dem försökte övertyga om humanitetens stordåd och det storslagna i att leva som bror och syster, också med den lägre klassen. Under hån av den yngre kamraten avslutas kvällen ganska abrupt och mannen beger sig till fots hem. På vägen råkar han komma förbi en bröllopsfest för en av sina underlydande och beslutar sig för att genomföra sina idealismer i verkligheten, med högst miserabelt resultat.

När författaren skrev denna djävulskt tvetydliga historia hade han nyss hemkommit från en tio års förvisning från S:t Petersburg. Denna historia skulle verka för försoning i det ryska samhället. Och ytligt kan man också få det intrycket, men vågar man gå ett steg längre märker man att Dostojevskij driver hejdlöst med uppfattningen om humanitet. I detta fallet driver omnämnda general sina björntjänster i kamratskapets namn så långt att hans underlydande blir högst förtvivlad. Författaren undersöker på ett humoristiskt och elakt sätt vart humanismen börjar och driften att bli uppfattad SOM humanist tar vid. Jag älskade denna korta historia och kommer nu läsa allt jag hittar av författaren.

Det är midvinter, Will Stanton fyller snart elva å.. Visa hela

Det är midvinter, Will Stanton fyller snart elva år och har egentligen bara en önskan, nämligen att det ska börja snöa. Dagen innan födelsedagen börjar faktiskt snön falla. Men något ohyggligt ligger i luften. Djuren blir agressiva eller skräckslagna när Will närmar sig dem, en hop råkor anfaller en miserabel luffare och Will orsakar störningar när han kommer nära en radio. Will blir medveten om att han är en av de få som kan bekämpa mörkret som stiger runt omkring dem. Han är teckenbäraren och nu måste han utkämpa sitt livs svåraste kamp.

"En ring av järn" är den andra boken i Susan Coopers futuristiska serie om kampen mellan gott och ont. Den här boken är i sanning mycket skrämmande. Den ger mig fortfarande kalla kårar. Här möter inga monster, men precis som i "Sagan om ringen" är själva ondskan skrämmande nog. I "En ring av järn" manifesteras den i mörkret, snön och de becksvarta råkorna. Man behöver inte alls läsa Coopers serie kronologiskt, även om det är svårt att låta bli, eftersom Coopers böcker ger mersmak (jag är väldigt nyfiken på nästa bok - jag har bara läst de två första i serien). Jag vill ge denna bok en stark fyra eller en svag femma. Som ungdomsbok är den ypperlig, men den fungerar väldigt bra också för vuxna. Läs den.

"En sorts kärlek"handlar ett ungt framgångsrikt pa.. Visa hela

"En sorts kärlek"handlar ett ungt framgångsrikt par. Mannen Sten är notoriskt otrogen och beskriver sig själv som sexmissbrukare. Trots detta har han ingått äktenskap med en kvinna han påstår sig respektera och tillsammans har de en söt treårig dotter. Sexmissbruket är inte helt okänt för hans hustru, men hon accepterar det inte och därför söker Sten hålla sina affärer hemliga med större och mindre framgång. Även parets vänner känner till Stens missbruk och håller honom om ryggen, till hänsyn för Carmen men också för att slippa berätta om sina egna snedsteg.

Trots Stens sexsmissbruk förenas paret i en ömsesidig tro på kärleken och på sin framtid. Parets verklighet kracklerar när Carmen upptäcker en knöl i bröstet som visar sig vara en ovanligt elakartad cancer. Parets vardag byts mot ständiga sjukhusbesök, omfattande behandlingar som snart undergräver både Carmens identitet som kvinnlighet. Sten har stora problem att acceptera att hans hustru är sjuk och fortsätter leva sitt liv på samma sätt som tidigare, vilket betyder att han försvinner från Carmens sida för påhittade arbetsuppdrag och festnätter med sina vänner.

Efter cancerbeskedet påverkar Stens prioriteringar Carmen på ett nytt sätt. Och situationen förvärras ytterligare av att Sten i brist på sex och uppskattning i hemmet förälskar sig i en annan kvinna. Nu handlar det inte längre om sexmissbruk utan om känslomässig otrohet. Sten och Rose blir huvudlöst förälskade och försöker förgäves hålla sig ifrån varandra. Samtidigt sprider sig cancern och Carmen blir allt mer beroende av sin man och hans välvilja. Hon tvingas sluta jobba och snart beror hela hennes och dotterns existens på att Sten försörjer dem och tar hand om dem praktiskt. Carmen som känner sig låst i förhållandet protesterar mot Stens sena utekvällar men tvingas till sist se sig slagen. Hon har en stödgrupp där andra kvinnor som lider av cancer samlas och tröstar varandra. I denna grupp har kvinnorna otur med sina män. Männen överger dem och låter dem gå på behandlingarna själva. I ljuset av dessa erfarenheter kan Carmen jämföra sin mans engagemang och finna honom mycket engagerad. Sten följer med på behandlingarna och är ett stöd så länge inget inkräktar på hans utekvällar.

Carmen har att välja mellan att skilja sig från sin man och förlora vårdnaden över sin dotter (eftersom hon praktiskt inte kan ta hand om henne), dö ensam eller acceptera situationen och ta kontroll över den. Men för att göra detta måste hon införliva Stens otrohet i den verklighet hon lever i. Och det är precis vad som händer. När bröstoperationen gör henne ointakt sjunker hennes värde i ögonen på en man som värderar sex högt. När hon inte kan bryta sin mans destruktiva mönster, gör hon missbruket till sitt eget. Hon införlivar älskarinnan i parets snara framtid och intygar sin dotter att hon kommer få en ny, lika bra mamma. Vidare börjar hon planera sin egen död, vilket hon kan, eftersom hon bor i Holland där dödshjälp är tillåtet.

Vad som följer är en fullständig orgie i livsbejakelse. Carmen bjuder sin familj och sina vänner på en veckolång vaka där vännerna får möjlighet att ta adjö av sin vän live. Vännerna stänger in sig med Carmen och kommer ut lyckliga och rödgråtna. I dödsvåndorna är Carmen en kämpe och ett oerhört föredöme. In i döden inspirerar hon sin familj med sin stolta hållning och sitt mod.

I media har boken beskrivits ömsomt som en ärlig och skoningslöst självutlämnande roman och ömsom som det sorgligaste som kommit ut mellan två pärmar. Men för mig är denna bok bara en orgie i hyckleri och självgodhet. Jag vill hävda att detta är så långt från en "hylning till livet" som man kan komma. Tvärtom är detta en berättelse om förnekelse och förintelse. "En sorts kärlek" borde heta "En sorts kåthet" för om man utgår från vad författaren helst pratar om, så är det detaljerade beskrivningar av otrohet. Tydligen är denna roman en självbiografisk bok och jag skulle vilja ifrågasätta tolkningen av skeendet som Sten alias Ray, gör. Förgylld skit skulle jag vilja kalla det här fuskverket. Författaren etablerar sin rätt att tolka situationen men läser man mellan raderna framgår en ganska gräslig historia om maktmissbruk och egoism. Och jag tycker mig kunna belägga denna uppfattning med tanke på författarens uppföljare till denna bok, "Änklingen" som handlar om Stens fortsatta destruktiva leverne och om sin ignorans av dotterns behov. I ljuset av denna "självutlämnande" smörja blir de livsbejakande insikter som Carmens död leder till, falska och oempatiska.

Enligt mig är sexmissbruket som Sten lider av fullt jämförbart med alkoholmissbruk. Det är en sjukdom och den drabbade personen kan inte helt klandras för sitt beteende. Dock betyder detta inte att otrohet är rätt, men möjligen kan en dylik syn ge öppningar för förändring. Dock uppfattar jag känslomässig otrohet som något helt annat. Fram till det ögonblick som Rose kommer in i Stens liv handlar sexmissbruket enbart om sexmissbruk. Men därefter blir det annorlunda. För mig är äktenskapet bindande, både juridiskt och känslomässigt. Det finns ingen tvekan hur äktenskapet formuleras. Trohet ingår i paketet. Och att ingå äktenskap är i de allra flesta fall ett frivilligt val - i Stens fall är det definitivt så. Därför ser jag inte med blida ögon på "sexmissbruket" som är ett svek också om Carmen inte hade blivit sjuk. Men känslomässig otrohet är ett fördjupande svek, och i Stens fall ett utnyttjande av Carmens beroendeställning.

Ett par frågeställningar som kom till mig medan jag sträckläste boken, var:
1. Hade situationen uppfattats annorlunda om det hade varit Sten som låg döende i cancer och Carmen den om knullade sig igenom hela parets umgängeskrets? Är det en skillnad på manlig och kvinnlig otrohet?
2. Är "En sorts kärlek" en ärlig och uppriktig berättelse bara för att författaren beskriver sina utsvävningar och frossar i detaljer?
3. Blir Stens agerande som stöd under processen mer betydelsefullt för att andra män inte agerar på samma empatiska sätt - även om man kan tycka att dylikt engagemang borde vara självklart?
4. Hur ser Stens kvinnosyn egentligen ut? Ser han kvinnor enbart som objekt och som föremål för sin egen åtrå? Kommer han behandla Rose på samma sätt?
5. Om vi jämför sexmissbruk med alkolism säger Sten egentligen att han inte kommer upphöra med att "dricka" oavsett vilka konsekvenser detta får för hans dotter. Han säger också att dottern kommer få leva med honom och den potentiella flaskan i framtiden.

För att läka ett själsligt sår behövs förlåtelse. Men för att få förlåtelse måste ursäkten vara uppriktigt menad och innebära att personen i fråga inte kommer fortsätta skada sin partner på samma sätt. Uppriktigt sagt är denna bok, speciellt i ljuset av uppföljaren, ett enda stort hyckleri. Och även om jag inte recenserar bara den etiska ideen bakom en bok, så har den stor betydelse. Rent litterärt är "En sorts kärlek" bra skriven. Författaren har förmåga att beröra läsaren och berättelsen flyter smidigt utan några fnurror. Men trots detta kan jag inte på några villkor påstå att denna bok är bra. Så den får en etta i betyg och jag tror att jag förklarat rätt övertydligt varför.

Deckarförfattaren Ellery Queen håller på att slutf.. Visa hela

Deckarförfattaren Ellery Queen håller på att slutföra en roman när han mottar ett gammalt manuskrift. Manuskriftet har gamla anor, det sägs vara skrivet av Dr Watson och behandlar Sherlock Holmes uppgörelse med seriemördaren Jack Uppskäraren i White Chapall. Vid första anblick avvisar Queen manuskriftet varande falskt, men efter att ha läst några kapitel blir han allt mer övertygad om att skriften verkligen är äkta. Tillsammans med Queen får läsaren följa en gräsligt spännande historia. Men när Holmes slutligen avslöjar Jack Uppskärarens identitet är Queen av annan åsikt och härefter följer ett verkligt sinnrikt resonemang som inte kan undgå att beröra pusseldeckarfantasten.

Sherlock Holmes är och kommer troligen alltid vara, alla privatdetektivers stora förebild. Berättelserna om den skarpsynte detektiven och hans trogne men dumdristige följeslagare Doktor Watson har facinerat läsare i hundra år. Idag finns det åtskilliga forskare som hävdar att böckerna om Holmes är skrivna av olika författare. De delas upp i två tidsperioder. Före och efter Holmes uppgörelse med Mority då författaren lät sin hjälte gå hädan - och därefter (av förlaget) tvingades låta honom uppstå ånyo. Ellery Queens version av Holmes påminner om de bästa varianterna. Den är lättläst, slug och makalöst underhållande. Paralellt med den gamla gåtan följer vi Queen och hans vardagliga bekymmer med sin snobbiga vän och sin utslitna far (som han skickat på semesterresa till Bahamas). Denna bok är ett fynd. Den är lika bra som Agatha Christies bästa böcker. Det finns visserligen detaljer som kan ifrågasättas, men tempot i berättandet gör att alla små skavanker bleknar bort till ingenting. Det är en ren lycka för en pusseldeckarfantast att läsa Ellery Queen. Jag ger boken en fyra i betyg.

Thomas Tidholm skriver om en värld som liknar vår,.. Visa hela

Thomas Tidholm skriver om en värld som liknar vår, men är mycket svartare. Här finns dock alla känslor vuxna som barn känner igen sig i. Edvin följer varje dag med sin mamma till fabriken då familjen inte har råd att hålla honom i skolan. En dag står en rödklädd man på torget. Han talar om en svart hund som skall komma ridande på en krokodil. Edvin blir rädd...men ingen förstår hans rädsla

En "1984" för barn. Tidholm målar upp en dyster verklighet där folk kämpar för brödfödan och där det ständigt råder krig. På tv förmedlas nyheterna av män med masker på sig och alla verkar rädda. Syftet med denna historia verkar vara att berätta en historia om rädsla som är ogrundad i en värld där verkliga fasor existerar. Jag finner detta rätt beklämmande eftersom slutet bara gör slut på Edvins orealistiska rädsla, men inte på den verkliga. Om detta är Tidholms syfte har han lyckats, men jag upplever att själva poängen är att berätta att en rädsla kan försvinna när man förstår att något inte är farligt. Om så är fallet, tycker jag att författaren misslyckas med sitt mål. Jag tycker att denna bok är obehaglig men inte uppbyggligt berättat därför upplever jag den som pedagogiskt dålig. Den får en tvåa.

// ElinLeticia 2005

Mer än en gång har man väl reflekterat över det oh.. Visa hela

Mer än en gång har man väl reflekterat över det ohämmade raseriet som drog genom Tyskland under nazitiden. Självklart fanns den antisemitiska mentaliteten fast förankrad i Europa redan innan, men vad gjorde Tyskland så speciellt frodigt för sådden av sådant hat? Var det för att Tyskland egentligen aldrig upplevt demokrati? För att landet tycktes så oskyddat mitt i Europa, ständigt vakande på osynliga fiender som kunde kasta sig över dem. Kanske den kulturella eliten vägledd av Wagner, Goethe befruktade tyskarnas nedlåtande människosyn? Gjorde att just dom kände sig överlägsna andra folk?

När jag den 2 januari år 2007 lade "En tysk mans historia" ifrån mig var den inte den första bekantskapen med litterära tankar kring nazismen och förintelsen, jag gjorde. Tvärtom har jag ett helt bibliotek med böcker bakom mig. Dock var de flesta böckerna historiska essäer som blickade tillbaka på det tredje riket, med ett facit i bakfickan. Få böcker har skrivits inifrån riket, under själva perioden, få böcker från en vanlig tysk mans perspektiv. Och aldrig så insiktsfullt och strålande litterärt beskrivet som i denna bok. Sebastian Haffner var en av Tysklands mest framstående journalister, med flera biografier om kända personer i det nazistiska galleriet bakom sig. När han avled under 1990-talet hittade man ett oavslutat manuskrift i hans privata gömmor. Detta manuskrift var en självbiografisk betraktelse över nazisternas övertagande av makten i Tyskland som också innehöll ett kärnfullt belägg över hur den tyska nationen frivilligt hjärntvättades att utföra så fruktansvärda dåd.

"En tysk mans historia" är insiktsfullt skriven, författaren gör högst skarpsynta analyser över det politiska läget och bevisar att nazismens slutgiltiga syfte var uppenbart också för gängse man, inte bara för de militärt uppsatta. Haffners språk har överhuvudtaget inga brister alls. Det är ett sant nöje att läsa hans elegant och sarkastiska skrift som innehåller ett stort mått av självdistans och ironi. Man kunde av en självbiografisk roman som denna förvänta sig mentala dimridåer och urskuldanden. Men sådana tendenser saknas turligt nog helt. På så vis framstår det förfärliga i nazismens natur ännu tydligare. Författaren försöker blottlägga den typiskt tyska "naturen" och peka på de skeenden som drev fram rovdjuren ur sina hålor och tvingade de klarsynta tvivlarna till tystnad. "En tysk mans historia" är ett bra alternativ till "Anne Franks dagbok, eftersom den skildrar samma skeende ur ett annat perspektiv.
Denna bok teoriserar inte utan blottar avgrunden just när den börjar vidga sig. Jag ger boken en femma i betyg.

Chip lever i ett "perfekt" samhälle. Samhället sty.. Visa hela

Chip lever i ett "perfekt" samhälle. Samhället styrs av UNI, en universell som dator som proppar sina medborgare fulla med kemikalier för att de inte ska ifrågasätta något. Chip kommer i kontakt med en motståndsgrupp och börjar leva ett dubbelliv, han drömmer om att förgöra datorn och befria alla själlösa människor.

Medioker historia som känns som en blandning av "Du sköna nya värld" och "1984". Tyvärr har denna bok inte något av Wells berättarkraft. Den känns inte nyskapande på något vis. Skeenderna känns också mindre trovärdiga. Chip våldtar flickan "Syren" som nästa morgon vaknar upp djupt förälskad i honom. Slutskedet känns som en actionfilm där regissören käkat speed. Jag brukar tycka väldigt mycket om Levins berättelser, men med denna har han totalmisslyckats. Den får en tvåa.

Tre modiga män, Professor Aronnax, hans betjänt Co.. Visa hela

Tre modiga män, Professor Aronnax, hans betjänt Conseil samt den temperamentsfulla harpuneraren Ned Land söker ett enormt havsodjur som sänkt skepp på världens alla hav. Monstret visar sig dock vara en fantastisk ubåt vars kapten Nemo är fientlig till människovärlden. För att hindra att hemligheten om hans fartyg når omvärlden, spärrar han in de tre männen i en luxurös tillvaro till havs. Professor Aronnax får möjligheten att se vidunderliga ting men drömmen om att fly lämnar honom aldrig.

"En världsomsegling under havet" släpptes år 1870 och blev en stor succe. Verne facinerar än idag sina läsare med en otrolig förmåga att måla upp en värld bortom vår egen. Denna roman fick jag i födelsedagspresent det året jag fyllde elva år. Den blev början på min stora kärlek för böcker. Det här är en riktigt spännande bok som passar både för vuxna och barn, ett läsäventyr.

Tre modiga män, Professor Aronnax, hans betjänt Co.. Visa hela

Tre modiga män, Professor Aronnax, hans betjänt Conseil samt den temperamentsfulla harpuneraren Ned Land söker ett enormt havsodjur som sänkt skepp på världens alla hav. Monstret visar sig dock vara en fantastisk ubåt vars kapten Nemo är fientlig till människovärlden. För att hindra att hemligheten om hans fartyg når omvärlden, spärrar han in de tre männen i en luxurös tillvaro till havs. Professor Aronnax får möjligheten att se vidunderliga ting men drömmen om att fly lämnar honom aldrig.

"En världsomsegling under havet" släpptes år 1870 och blev en stor succe. Verne facinerar än idag sina läsare med en otrolig förmåga att måla upp en värld bortom vår egen. Denna roman fick jag i födelsedagspresent det året jag fyllde elva år. Den blev början på min stora kärlek för böcker. Det här är en riktigt spännande bok som passar både för vuxna och barn, ett läsäventyr.

En nyårsafton får den pensionerade kriminalkommisa.. Visa hela

En nyårsafton får den pensionerade kriminalkommisarien Albin Winkelryd (som möter i "Lagens långa näsa") och hans kollega besök av en oroad moder. Hennes dotter har försvunnit och hon vänder sig till de äldre herrarna eftersom hon känner sig generad över sin oro. Oron visar sig dock vara befogad. Dottern hittas i familjens sportstuga med en yxa i nacken. När gamla jakthundar väl fått upp spår går de inte att hejda....

Jag läste "De döda kring Maria" och bestämde mig för att inte läsa Alfredsons deckare igen. Den nämnda boken var rejält dålig! "En yxa i nacken" är dock dess totala motsats. Den är visserligen inte den bästa deckare man kan råka på, men den har kvaliteer. Historien är spännande och huvudkaraktärerna lite gammaldags stereotypiska. Som semesterunderhållning är denna bok toppen! Sammanfattningsvis alltså; "En yxa i nacken" är en okej bok. Den får en trea, varken mer eller mindre.

Tyskland har annekterat Österrike och Steffies för.. Visa hela

Tyskland har annekterat Österrike och Steffies föräldrar skickar sina barn till Sverige för att skydda dem. Hit kommer de två systrarna som växt upp i det luxurösa Wien. De föreställer sig sandstränder, teatrar och hotelliv. Istället hamnar de på en karg och fattig ö i Bohus skärgård. De inackorderas hos skilda familjer. Den yngsta flickan gör sig snabbt hemmastad och lär sig språket, medan den äldre flickan Steffi oroar sig för sina föräldrar. Livet på ön blir inte lätt, men det är här de ska bo....vid världens ände....

De fyra böckerna om systrarna har blivit en stor framgång. De har filmats för Sveriges television och det är lätt att förstå varför de rönt så stor framgång. Annika Thor berättar med enkla ord om systrarnas reaktion på det nya landet. Hon fångar den karga naturen och de frireligiösa människorna med få ord. Jag tycker om denna bok, samtidigt är det en tydlig barn och ungdomsbok. Det känns som om författaren bara skrapar på ytan. Jag får känslan av att en författare som Pohl hade kunnat beskriva Steffis känslor på ett mycket mer äkta sätt. Men trots att jag inte upplever boken vara särskilt djuplodande är det ändå en väldigt fängslande och lättläst bok (något som Pohls böcker inte alltid är). Jag läste den från pärm till pärm och ville omedelbart läsa mer. Den läshungern som denna bok väcker gör att jag känner mig tvungen att sätta en trea, trots att den känns lite ytlig.

I den blomstrande staden Antiokia sitter Maria Mag.. Visa hela

I den blomstrande staden Antiokia sitter Maria Magdalena och tänker med viss bitterhet tillbaka på sitt liv. Hon har aldrig slutat älska och tänka på sin Jesus. Hans naiva tilltro till den mänskliga naturen, hans bittra död och osvikliga tro, genomsyrar fortfarande hela hennes världsbild. Hon har försökt tränga undan minnesbilderna, men i samband med att Petrus och Paulus gör ett besök i staden flyter de åter upp till ytan igen. Maria börjar skriva ner sin historia, och hennes historia blottar en varmare och mer sammansatt Jesus....

Enligt den gnostiska traditionen sägs horan Maria Magdalena varit den lärjunge som stod Jesus närmast. Den kristna traditionen kom dock snart att utesluta alla element som kunde tänkas splittra den nya och ömtåliga kyrkan. Snart utvecklas Jesu lära i en dogmatisk och inskränkt riktning. Jesus hade sett kvinna och man som jämlika, men kyrkan kom att utforma sina ideal efter evangelium skrivna av manliga lärjungar. Kvinnan reducerades till en helig ikon, snarare än ett andligt väsen, så som de många dokumenten i Nag Hammadi biblioteket ville få henne till.
Man kan givetvis ha delade meningar rörande de gnostiska lärorna, men faktum kvarstår, den kristna traditionen blev mer kvinnofientlig med tiden och de Jesu uttalanden som var kvinnovänliga kom snart att hamna i skymundan för andra lärosatser.

Marianne Fredriksson har med denna bok skapat ett sinnligt och vackert porträtt av Maria Magdalena, och hennes naive älskare. Jag tycker om att "Enligt Maria Magdalena" är skriven på ett enkelt och jordnära sätt. Språket känns aldrig svulstigt och kanske just därför blir historien storslagen i sin enkelhet (liksom Lagerkvists "Barabbas", som dock smäller aningen högre). Jag kan varmt rekommendera denna bok. Den får en femma.

Karl-Ludwig och Johanna har nu varit tillsammans i.. Visa hela

Karl-Ludwig och Johanna har nu varit tillsammans i ett år. De börjar växa ifrån varandra och det är bara ömheten som får förhållandet att fungera. Förutom den kroppsliga kontakten avlägsnar de sig allt längre ifrån varandra. Fotomaniska Anders har hittat sin drömkille. Han oroar sig för hur föräldrarna ska ta hans sexualitet och blir rejält uppskrämd av insikten i att han kanske egentligen tycker om både killar och tjejer.....

"Ensam" är den tredje boken om Karl-Ludwig och Johanna. Den här boken handlar OM hur det är när kärleken inte räcker till. "Ensam" är ensam också i författarens avseende, E-B. Holm slutar sitt litterära samarbete med Hans-Eric Hellberg och skriver denna bok själv. Det märks! Hellbergs vemod med glimt i ögat saknas helt! Problemen är förvisso allvarliga men författarens handskande med känslor, dialoger och handling känns kantig. Jag tycker inte den här boken når upp till de tidigare "Förbjudet", "Tillåtet" men jag kommer antagligen försöka få tag på alla andra böcker i serien, eftersom jag fäst mig vid huvudpersonerna. Jag måste dock säga att "Ensam" gjorde mig högst besviken!

Eric är en finnig 14 årig trollkarl som lyckas fra.. Visa hela

Eric är en finnig 14 årig trollkarl som lyckas frambesvärja vad han tror är en demon. Demonen visar sig vara Rensvind, som egentligen inte är en demon alls, utan en av Skivvärldens mest misslyckade trollkarlar. Eric är en anspråkslös ung man som bara har tre önskningar till sin demon; att bli odödlig, härska över världen och få sällskap av världens vackraste kvinna. Oturligt nog är Rensvind den absolut sista Eric borde be om hjälp när det gäller önskningar. Paret gör en resa i tid och rum som är ganska dum och som leder till att Eric till slut önskar att han aldrig hade träffat Rensvind och hans vandrande bagageväska....

Se upp med vad du önskar dig, du kan få det! Den här Pratchettromanen är en lättviktare i sammanhanget. Övertydliga paraleller till Antiken, det trojanska kriget och sköna Helena dominerar. Boken är kvicktänkt och roande, men saknar det djup som jag behöver för att helt uppskatta en berättelse. Denna bok påminner mig mer om Pratchetts ungdomsböcker "Bara du kan rädda mänskligheten", "Johnny och bomben" med fler. Det är inte det att den är dålig, men den känns förutsägbar och på hela taget banal. Jag gav boken en tvåa i betyg. Ska man läsa Pratchett kan man hitta MYCKET BÄTTRE alternativ.

"Etik i pedagogens vardagsarbete" riktar sig framf.. Visa hela

"Etik i pedagogens vardagsarbete" riktar sig framför allt till förskolelärare och lärarstudenter. Det är en saklig bok som åskådliggör det etiska perspektivet i praktiska situationer. Författaren manar läsaren att fundera över sig själv och sina ståndpunkter.

Även om denna bok framför allt är riktad till pedagoger upplever jag den värdefull också för alla andra som jobbar med barn, eller har barn själv. Dels visar den vilka problem en pedagog måste handskas med men också vilka konflikter som kan uppstå genom valet. Det är nog alla föräldrar till fördel att läsa denna bok för att få en överblick över pedagogens arbete, men också för att se vad de kan kräva av sina barns "fröken".
Denna bok ingick i min litteraturlista och vi har diskuterat den på lektionerna. Jag tycker mycket om den! Jag har antecknat små kommentarer vid sidan om och kommer försöka använda boken i mitt fortsatta arbete med barn.

Det fanns bara en sak som jag inte alls kunde hålla med författaren om, nämligen (sid 94) när hon berättar om ett barn som via tvspel/videofilmer och dylikt fått en kluven syn på vad som är "gott och ont". Jag citerar;
"Budskapen är många gånger tvetydliga. När jag frågar Sune om en av figurerna i serietidningen är ond eller god, får jag en lång föreläsning som kan sammanfattas med "det beror på". Gränsen mellan gott och ont är otydlig och här behöver barn tydliga alternativ."
Här håller jag alltså inte alls med författaren. Jag tycker att Sune har ett oerhört moget sätt att se på omgivningen. Inget är svart eller vitt. Det finns gråzoner. Sune har ett bättre perspektiv än vad många vuxna har! Människor är aldrig helt och hållet onda, de kan utföra onda handlingar men i grunden vara (eller vilja bli) goda. Jag tror på en mer nyanserad syn på verkligheten och jag tror barn klarar av det! Vi ska inte undervärdera barn!

Men bortsett från denna enda kommentar tycker jag boken är toppen! Jag ger den en stark fyra. Den är mycket läsvärd och lätt att ta till sig

Denna bok återberättar den bibliska berättelsen om.. Visa hela

Denna bok återberättar den bibliska berättelsen om Jesu liv på ett påfallande poetiskt sätt. Med ett par talande ord på varje sida och illustreringar av Anna Höglund kan boken användas både för högläsning (där man kan använda boken som stöd för de bibliska historierna), eller helt enkelt som en diktbok.

Trots att boken behandlar ett religiöst tema upplever jag den inte genomsyrad av religiositet. Boken kunde lika gärna handlat om Buddha och den neutraliteten uppskattar jag. Stilmässigt ligger fokuset på starka och beskrivande ord i obestämd form. Inte förrän mot slutet får orden bestämd form och den grammatiska ändringen ger automatisk tyngd till berättelsen om Jesu uppståndelse. Jag ger denna bok en fyra. Den är intressant både för vuxna och barn.

En konsthandlare har gått hädan. Ett testamente ha.. Visa hela

En konsthandlare har gått hädan. Ett testamente har försvunnit. Deckarförfattaren Ellery Queen kommer på den briljanta idéen att leta efter testamentet i kistan som skall begravas. Till poliskårens stora förvåning och bestörtning hittas i kistan inte bara ett lik utan två. Den andra kroppen identifieras inte och efter denna upptäckt verkar poliserna låst upp Pandoras box för nu sker mord efter mord i en högst obehaglig följd. Den enda som kan lösa gåtan är den snobbiga sonen till kriminalaren Robert Queen, Ellery . Men det kommer ta ett bra tag innan han listat ut den här svåra gåtan!

Läsvärd deckare, men utan några större intrig finesser. Språket är mycket bra och färgstarkt, men jag saknar en gripande historia. Efter två dagar har jag redan glömt handling och upplösning, varför boken får en svag tvåa. Den var verkligen inte särskilt svår att lägga ifrån sig.

Tack vare sin älskvärde släkting Raymond får Ms Ma.. Visa hela

Tack vare sin älskvärde släkting Raymond får Ms Marple möjlighet att resa till västindien och vila ut några veckor. Resan gör henne gott, men hon blir snart uttråkad. Vändningen kommer sig av en tröttsam Major Palgrave vars historier om det förflutna får den mest väluppfostrade lyssnare att somna. En av dessa historier berör en mördare. Strax därpå blir den eminenta berättaren mördad och Marple börjar iaktta sin omgivning. Mördaren måste stoppas, innan hon/han gör om sitt dåd.

Enkel men välkonstruerad historia. Deckaren upphör aldrig att vara spännande. Denna berättelse av Christie är en av mina favoriter. Som vanligt får man ingen nära kontakt med de karaktärer man möter. Att läsa Christie är ibland som att iaktta ett skådespel på rätt långt håll. Man blir inte berörd av händelserna, men tappar inte heller intresset. Som en deckare är det en fullgod bok som egentligen skulle kunna få högre betyg. Men jämför jag den med vilken bok som helst är den en svag fyra. Bör också nämna att denna bok hänger samman med "Nemesis" och att man INTE bör läsa den nämnda före "Ett karibiskt mysterium". Christie har nämligen varit ovanligt klantig och berättat svaret på gåtan för att inleda "Nemesis".

Ingen är väl särskilt förtjust i att gå ner i en m.. Visa hela

Ingen är väl särskilt förtjust i att gå ner i en mörk källare för att hämta saft. Men Tom har en vettig anledning till att vara rädd. I hans källare bor ett läskigt spöke! Efter konsultering hos en spökjägare kommer Tom fram till att spöket i hans källare är ett ganska ofarligt spöke. Orsaken till varför spöket (som förresten heter Hugo) har bosatt sig i Toms källare, är att han blivit utslängd från sitt "mysiga" spökhus, av ett spöke som är bra mycket otrevligare än han är. Tom och Spökjägaren Hedvig Hallongren försöker med förenade krafter, därefter skrämma bort det Fasansfullt Otäcka Spöket (FOS) så att Hugo kan flytta tillbaka.

Charmig spökhistoria av den tyska författarinnan Cornelia Funke. Funke bjuder på snabba dialoger och rolig intrig. Det är lätt att göra paraleller till Eva Ibbotsons många böcker om spöken och övernaturliga varelser. Boken är lättläst och passar bra för mellanstadieåldern. En vuxen läslus som jag, kan dock läsa den med rysligt trevlig välbehållning....

Boken får en trea i betyg.

Vi stiftar ånyo bekantskap med paret Tommy och Tup.. Visa hela

Vi stiftar ånyo bekantskap med paret Tommy och Tuppence. Sedan sist vi mötte dem har de lugnat sig en hel del och det är bara två år kvar till Tommy skall pensioneras. Under ett besök hos Tommys moster Ada, på Solåsens pensionärshem där Ada (som är allt annat än en mysig miss Marple kör ut Tuppence) träffar Mrs Tuppence mrs Lanchester som styr in paret mot en av Christies kusligaste gåtor.

Denna deckare skiljer sig en hel del från Christies tidigare deckare. Här möter vi kanske den otäckaste mördaren hitills och även om grundintrigen är ganska svag, håller ändå berättelsen från början till slut mycket på grund av personkaraktärerna och de smarta sidospåren. Men medelmåttigt betyg måste jag ändå ge.

Nu är det 80-tal, kärnkraftsdebatt, John Travolta.. Visa hela

Nu är det 80-tal, kärnkraftsdebatt, John Travolta och läskmaskiner som gör äckliga drycker kolsyrade. Vi återvänder till Sävbyholm och Juha som precis börjat i sjunde klass. Klassen har för barnens skull inte splittrats. Och rangsystemet är sig likt. Jenny är fortfarande det äckliga mobbningsoffret med mjälligt hår och Juha fortfarande den mesiga nästan-poppis nörden som kråmar sig för att bli gillad. Men under denna tid gör Juha uppror och bryter sig loss. Detta är en grym men vacker bok om ungdom och om viljan att finna sig själv.

Jag gav "En komikers uppväxt" ett tämligen lågt betyg, eftersom jag tyckte att den inte visade självinsikt. Det finns bitar i "Ett ufo gör entré" som har samma brister. Men denna bok är mycket klarsyntare än den förra. Men den är också obehagligare att läsa. Gardells språk är sinnligt och oroväckande. Stilen är mörk men ändå humoristisk. Ändå känner jag mig hågad att anmärka på hans hans melankoliska beskrivningar som ofta känns överdrivna. Ibland blir det för mycket "those were the days", oavsett om det beskrivs positivt eller negativt. Ibland påminner Gardells böcker mig om en prinsesstårta. Det är smaskigt med en bit - men en hel tårta kan bli för mycket av det goda.

Den tredje delen i serien om Juha heter "Jenny" och kom ut i juni detta år. Jag längtar även om det är uppenbart att den kommer vara djupt deprimerande att läsa. Och detta sug att få läsa mer om personerna som Gardell berättar om, är ett gott betyg i sig. Jag tycker "Ett ufo gör entré" är väl värd en stark fyra.

Europa är vi allihopa är en kåserisamling av Lindq.. Visa hela

Europa är vi allihopa är en kåserisamling av Lindqvist. Som bekant är jag mest förtjust i hans kåserier snarare än hans historiska verk eftersom jag upplever dem aningen slarviga rent historiemässigt. Men jag kanske borde prova mig på dem också.
Det som facinerar mig mest gällande kåserier är den allvarliga bakgrunden. Det är lätt att skämta om andra människor men skämten blottar oerhört många olikheter, sånt man kanske inte tänker på och som blir till fördomar.

Fast "fördomarna" författaren tar upp upplever jag egentligen inte vara fördomar utan helt enkelt seder och kultur som skiljer sig från vår. Så illa i Sverige har det blivit att man knappt törs yppa möjligheten till skillnader mellan olika människor...för jämlikt är det och jämlikt skall det förbli....
oavsett hur verkligheten ser ut.

På många sätt kan jag alltså känna att dessa kåserier är roliga MEN ändå visar skillnader på ett POSITIVT sätt. Bättre att skratta åt olikheterna än att låtsas som om de inte finns. Rasism idag handlar mycket om blindhet, att vägra se människor som beter sig på ett sätt man inte är van vid, och att köra ut människor som SER olikheterna i kylan bemärkta som rasister....

Nu handlar dessa kåserier ytterst litet om rasism, men det är ändå de tankarna som boken väcker hos mig. Jag tycker det är facinernade att ett folk på andra sidan havet är så olika oss. Genom att läsa såna här små kåserier om kulturkrockar har jag nått en insikt, nämligen den att det är bättre att förenas i olikheterna och skratta åt dem, än att låtsas som de inte finns.

Tio år har kriget rasat i Troja. Äntligen kan konu.. Visa hela

Tio år har kriget rasat i Troja. Äntligen kan konung Odysseus ge sig av till Itaka och sin älskade hustru Penelope. Under en storm hamnar skeppen ur kurs och man tvingas gå i land på en ö där cykloperna härskar. I självförsvar sticker Odysseus ut ögat på havsguden Poseidons son. Det blir upptakten till ett farofyllt äventyr när Poseidon gör allt för att hindra den äventyrlige greken att återvända hem.

"Expedition Odysseus" sammanfattar på ett spännande och pedagogiskt sätt Homeros fantastiska bok "Odysseén". När jag bara åtta år gammal kom i kontakt med denna bok för första gången grundlade det ett djupgående intresse för det antika Grekland, som präglat både mina fritidsintressen som studieval. Boken är rikt illustrerad av Tord Nygren som gjort ett fantastiskt jobb. Eftersom Danielsson försökt fånga den råa andan i Odysseén kan denna bok möjligtvis verka skrämmande för yngre barn. Jag rekommenderar den alltså främst till lågstadiet och mellanstadiet. Men det är också en passande bok för de vuxna som inte orkat läsa Homeros klassiska epos.

Det här är en berättelse om en kvinna som bor i Em.. Visa hela

Det här är en berättelse om en kvinna som bor i Empire State Buildings utkikstorn, och om en man som spikar in en spik i sin säng för varje morgon han vaknar upp utan sin hustru. Det är också en berättelse om att älska så mycket att man går om varandra och aldrig når fram. Detta är en bok om en hand som säger nej, medan den andra säger ja och om människor som hellre försöker flyga än brinner inne i en skyskrapa. Men framför allt är detta berättelsen om Oscar som överlevde sin far, som dog när tornet rasade under 11 september-attacken.

Allting börjar och slutar med en dömd mans sista meddelanden. Oscar kommer hem tidigt från skolan den dag attacken sker. Han blir den första (och enda) som hör pappans förtvivlade försök att nå sin familj. Men Oscar kan inte svara sin far. Om han lyfter luren kommer det otänkbara att bli sant. Och efteråt så är allt försent. Oscars mamma söker tröst hos en manlig vän, som också har en familjetragedi i bagaget. Oscar upplever det som ett svek både mot sin far och mot honom själv. Han vill inte tro att någon älskad kan bli ersatt med någon annan. Oscar avgränsar sig mot sin mamma och söker sig till människor som han inutiativt känner är lika ensamma som honom själv. Framför allt tyr han sig till sin farmor som bor i huset intill.

Några veckor innan Oscars far dör berättar han en historia om New Yorks sjätte distrikt, som en dag lösgjorde sig från de andra distrikten. En ö av människor som från ena dagen fanns och nästa dag var borta. Hans berättelse är en allegori över livets obeständighet. Oscar vet sorgen över ordens begränsning. Hans far berättade sig in i Oscars liv. När han inte längre finns, har orden förlorat sin mening. Därför lindar Oscar varv efter varv av morse meddelanden runt sin mammas hals. Det är faderns sista meddelande i pärlformat. Oscar är ett mycket påhittigt barn. För att hantera den sorg han känner och inte kan få utlopp för, fantiserar han ihop omöjliga uppfinningar - som alla i grund och botten handlar om att skydda människor från terrorattacker eller på annat sätt dödliga händelser. Dagdrömmarna börjar ofta med "Tänk om" och är kreativa fantasifoster som snubblar över sin egen brist på rimlighet. Den verkliga frågan "Tänk om pappa inte hade..." skriker till läsaren mellan raderna, men uttalas aldrig.

"Tänk på små mikrofoner? Tänk om alla svalde dem och de sedan spelade upp våra hjärtslag genom små högtalare som kunde ligga i fickorna på våra snickarbyxor? När man åkte skateboard på gatorna på kvällarna kunde man höra alla andras hjärtslag, och de kunde höra ens egna, som ekolod, liksom. En konstig grej som jag undrar är om allas hjärtslag skulle börja slå i samma takt, så där som kvinnor som bor ihop får sina mensturationer samtidigt, vilket är något jag vet en del om, men som jag egentligen inte vill veta något om. Det skulle vara häftigt, utom att det i salarna på sjukhuset där bebisar föds skulle låta som en kristallkrona på en husbåt, eftersom bebisarna inte skulle ha hunnit anpassa sina hjärtslag till alla andras ännu. Och vid målgången i New Yorks maraton skulle det låta som om det var krig"

Paralellt med berättelsen om Oscars sorgarbete berättar författaren om tonåriga Thomas som förälskar sig i Anna. Kärlekshistorien utspelar sig i Tyskland under kriget. Annas lillasyster lär sig om kärlek och kyssar på avstånd. Anna och Thomas älskar med varandra vägg i vägg med den jude som systrarnas far gömmer undan nazisterna. Parets kärlek hinner knappt bära frukt förrän staden bombas sönder och samman. Luften brinner. Bara Annas lillasyster och Annas älskare överlever. Många år senare möts de åter i frihetsens land. Då har Thomas redan tappat alla sina ord och kommunicerar med lappar med obskyr text och med sina handflator där han tatuerat in "ja" och "nej". Det är en ordlös sorg som Annas syster känner igen. De blir förälskade, men inte i varandra. Hon försöker återskapa det förflutna, ta vid där hennes barndom tog slut. Han i sin tur vill återskapa henne till Anna. Att inte skaffa barn är den första regeln - den första av många. Paret skapar plattformar av "något" och "inget" i lägenheten. Små öar av "inget" flyter samman till en enda stor landmassa av omöjlighet. När den första regeln bryts och "inget" blir "något", överger Thomas sin hustru och hennes ofödda barn.

Författaren till denna bok är en konstnär! Han använder alla tänkbara medier för att berätta sin historia som sjuder av berättarglädje. Det är tredje gången jag läser "Extremly load and incredible high" och första gången jag känt mig ha distans nog för att skriva en recension. Vid tidigare läsningar har jag blivit så tagen att orden inte räckt till, vilket är tämligen ironiskt med tanke på vad boken handlar om. Jag trodde inte att det var möjligt att överglänsa debutboken "Allt är upplyst", men Foer visar lyckligtvis hur fel jag kan ha. Denna bok etsar sig fast ännu starkare än "Allt är upplyst" och etablerar sig, skapar nya intryck och påverkar mig som ingen bok tidigare gjort. Men för att verkligen "kicka in" är detta en bok som skall läsas med öppet emotionellt sinne. Detta kunde jag inte uppbåda vid denna genomläsning och ger - tills vidare - boken en femma i betyg. Med tanke på bokens omläsnings-potential är det dock inte omöjligt att betyget höjs i framtiden!

Fadren: Ryttmästarn är patriarken som hunsas av kv.. Visa hela

Fadren:
Ryttmästarn är patriarken som hunsas av kvinnfolket i sin familj. Hans relation med hustrun Laura är spänd, hans amma behandlar honom med ohöjt nedlåtande och dottern Bertha har lilla pappa virad kring sitt vänstra lillfinger. Ryttmästarn lever ändå ett gott liv - för han vet vem som egentligen bestämmer i familjen. Så när frågan om dotterns framtid kommer upp på dagordningen har kvinnorna ingen rösträtt. Ryttmästarn vill skicka iväg flickan för undervisning utanför hemmet, medan mamman vill behålla sitt barn hemma. När kvinnorna klagar hävdar ryttmästaren sin maktfullkomlighet. Kvinnor har förlorat sin makt över sina barn sedan de en gång satt dem till världen. Hustrun kontrar med att mannen överhuvudtaget aldrig kan vara säker på sitt faderskap och därför använder sin makt för att skyla över hur maktlös han egentligen är. Uppenbarligen prickar Laura med denna tes, rätt in i ryttmästarens svaga karaktär. Han börjar tvivla på sitt faderskap och därmed på sin egen existens.

Jag trodde att Strindberg hatade kvinnor? Det här är nog den mest feminstiska pjäs man kan läsa! Kanske helt omedvetet, men ändock belyser Strindberg obalansen mellan kvinna och man. I denna pjäs må möjligen vara att ryttmästarn blir illa behandlad - men samtidigt är det hans maktmissbruk som kommer påverka det ödesdigra slutet. Det är just för ATT ryttmästarn hävdar sin maktfullkomlighet på grundval av faderskapet - som Laura "kommer åt" honom så väl.

Egentligen har jag ingen annan erfarenhet av Strindberg än läsandet av "Röda rummet" under gymnasietiden. Den skildringen tråkade ut mig gränslöst, medan denna var suggesiv och oerhört givande att läsa. Det är ju nu fullt möjligt att jag tolkat Strindbergs ändamål med pjäsen fel. Det gör detsamma, för min tolkning var roande nog. Jag kommer definitivt läsa mer Strindberg och nästa pjäs blir "Fröken Julie". "Fadren" får en fyra i betyg.

En framtid där böcker inte längre får existera. Hä.. Visa hela

En framtid där böcker inte längre får existera. Här tillfredställer samhället sina medborgare genom att ta ifrån dem möjligheten att tänka och handla på eget bevåg. Det är länge sedan syftet med brandkåren var att rycka ut för att släcka bränder. Nu är istället deras uppgift att bränna alla de böcker som rapporteras till dem. Montag är brandman och har börjat tvivla på de dåd han tvingas utföra. Denna roman låter oss följa hans kamp för rättfärdigheten och för friheten att få uttrycka sig som man vill.

Tillsammans med Orwells 1984, Huxleys "Du sköna nya värld" Boyes, "Kallocain" utgör Fahreinheit 415 en av de mardrömslika framtidsvisionerna som författades under det tidiga 1900-talet då samhället stod i förändring. Jag tilltalas av denna roman då den är lättläst och enkel. Mest gripande finner jag en äldre professor som figurerar i skarp kontrast mot Montag. Denna betonar att böckerna i sig själva inte ger frälsning utan istället utgör möjlighet för människor att spegla sig i varandras erfarenheter. Denna bok är stark i sitt lilla format och kan varmt rekommenderas i genren SF böcker.

Vi befinner oss i Amsterdam på en skitig hamnkrog.. Visa hela

Vi befinner oss i Amsterdam på en skitig hamnkrog där advokaten Clamart hittat en kamrat att dela sorg och sprit med. Det är några år efter andra världskriget och nihilismen genomsyrar den kulturella eliten. Jean-Baptiste Clarmat är eller var en i denna elit. Nu är han försupen och beklämd över sitt liv. Han berättar gärna sin historia för vem som helst som vill lyssna. Du vill om du har öppnat pärmarna till denna bok. Du vill och det är Dig som Clarmart utgjuter sin historia för. Det är en historia om människan och advokaten och om dig själv.

"Fallet" är en lång monolog som berättar om en människa bland alla andra. Någon som älskar sig själv så mycket att han inte har förmåga att se bortom sitt ego, eller känna kärlek. På många sätt är Clamart en god människa eftersom han gör goda handlingar. Och han gör dessa handlingar oavsett vilken respons han får på dem. Han behöver ingen bekräftan från någon, eftersom han är sin egen herre. Han kan inte föreställa sig att någon kan hysa negativa känslor inför hans person. Clarment älskar att känna sig som en god människa och han badar i ljuset av sin egen godhet. Så njuter han av att vara artig och av att få människor runt omkring honom att känna sig betydelsefulla. Ändå har han inte förmåga att känna kärlek för någon annan än sig själv. Det bekommer honom inte. Det finns ingen annan människa i världen än Clarmart. Tills den dag en flicka kastar sig i floden Seine och Clarmart väljer att gå därifrån istället för att hjälpa. Han intalar sig själv att han ändå inte kunnat rädda henne och att händelsen inte påverkar honom. Och det gör den inte till en början. Han fortsätter vara den han är men det som gjorde honom lycklig förut har mist sin glans. Han var tidigare som ögat som ser världen, men inte sig själv, och nu ser han konturerna av vad han förlorat genom att inte vara behövd. Han flyr sitt liv, sin karriär och sina kvinnor.

Clarmart flyr sig själv och hamnar till slut på baren Mexico-City i Amsterdam, där han leker sin egen domare och föraktfullt pläderar om sin meningslösa existens. Du som läser boken är hans lyssnerska. Och undan för undan börjar du förstå att Clarmart verkligen talar till dig! De brister han pekar på hos sig själv blir långsamt dina egna och det blir oss, "vi" som Clarment talar om. Vi är dom som är så inriktade på oss själva att vi går från insikt till insikt för att bli de vi var från början. Det spelar ingen roll om människan fokuserar sin energi på det värdsliga för också föraktet och misstron mot den man varit är en egoistisk handling. Jean-Baptiste Clarmant tar vid där han började även om han nu badar i självförakt - är det ändå en egoistisk handling. Och du badar med honom.

"Fallet" var den sista roman som Albert Camus gav ut innan han körde ihjäl sig själv. Det är en fantastisk historia som inte liknar någon annan jag läst. Till skillnad från andra berättelser tvingar Camus läsaren att själv bli aktiv. För att boken skall beröra måste man släppa in Clemart och det är en invit till självaste djävulen. Clarment är egentligen inte djävulen, men han belyser de delar av människan som vi blundar för och som tvingar oss att vara ärliga mot oss själva. Det är som Clarmant talar om när han säger att man aldrig skall säga sanningen till någon som ber om den. Ingen vill höra sanningen. Det folk vill är att bli bekräftade. Vi ber aldrig om att få höra sanningen av någon annan än de vi känner oss besläktade med, de som delar samma brister som vi själva har - och som kan bekräfta att bristerna är bagatellartade. Camus är sannerligen diabolisk när han vecklar ut kartan över mänskligheten och ritar ut varje avgrund som finns däri. Helvetet är människan och det finns inget försvar, inga felsteg eller förmildrade omständigheter. Det bara är. Den som bekänner, bekänner enbart för att slippa bli dömd, föregå sin belackare.

Efter att ha läst "Främlingen" hade jag inte särskilt höga förhoppningar på denna bok. "Främlingen" är baserad på en idé, men den är inte särskilt skarpt berättad. Denna bok däremot vilar hela tiden ytterst på en egg av lidande. Den vacklar aldrig och för läsaren till bländande klarhet. Camus var en sann existenstialist och denna bok bekräftar existenstialismens mångfacetterade natur. Existenstialismen är inte enbart nihilism, utan också onotologi, läran om varat. Det är mig ofattbart att Camus har skrivit både "Främlingen" och "Fallet" då den första är skriven med ett torftigt naivt språk och "Fallet" så poetiskt målande. Jag är osäker på om jag skall ge "Fallet" Letturas högsta betyg. Jag måste läsa om boken på nytt för att vara säker, men tills dess får boken en stark femma i betyg. Läs den!

När vi lämnade Desirée och Benny i "Grabben i grav.. Visa hela

När vi lämnade Desirée och Benny i "Grabben i graven bredvid" hade de brutit upp sin passionerade och slitsamma historia. I ett sista försök att komma över varandra, eller hitta en väg tillbaka, beslutar de sig för att göra tre försök att få barn. Detta trots att Benny är tillsammans med sin kusin Anita sedan flera månader tillbaka. Där slutar boken och "Familjegraven" tar vid. Givetvis blir Desiree gravid och föder i rask följd tre ungar. Nya äventyr väntar kring hörnet och kärleken består, trots barnspyor, koskit och karriärsnoja. Eller gör den det?

För det mesta när man recenserar en bok kan man direkt känna, denna bok är bra, därför att jag tycker om den. Eller tvärtom. "Familjegraven" tillhör undantagen. Denna bok är bra, men jag tyckte inte om den. Mazetti skriver rappt och engagerande om ett till synes omöjligt förhållande. Desiree och Benny fortsätter sin tragikomiska bana mot helvetet i någon ny form, eller (om de har tur), graven. Hela boken är en enda sträcka av starka känslor, hopplös förtvivlan, optimistiska utopier (!) och annat smått och gott. Följ med Desiree till ladugården och mjölka kossor, med två snoriga ungar hängandes efter, ta en titt på Benny som hektisk försöker hinna ta hand om jordbruket men misslyckas för att han måste hälsa på sin son på sjukhuset (som han nästan kört ihjäl med en traktor). Uppenbart blir det lite för mycket av det goda, eller det goda förresten? Det onda? Från första sidan skriker hela mitt inre; "Gör slut, gör slut, gör slut - plåga inte varandra på det där sättet". Och det ska föreställa roligt...

Andra recensenter har använt ordval om "Familjegraven" som; "hjärtligt rolig". Som ni säkert märkt håller jag inte med. Jag kommer på mig själv att undra vart Mazettis humor tog vägen. För hennes första böcker var inte alls så här mörka. Tragedin fanns visst kring knuten, men också glimten av glädje. "Familjegraven" får en trea i betyg. Objektivt kan jag tillstå att den är skarpsynt skriven, smart och slagfärdig. Men jag föll inte (därav det låga/höga betyget)...

Fredrik Strage är musikjournalist och har gett ut.. Visa hela

Fredrik Strage är musikjournalist och har gett ut flera andra dokumentär böcker om musik. Denna bok består av elva berättelser om kändisdyrkan och besatthet i olika mediella sammanhang. Författaren tar upp både tonårsdyrkan av pojkband som psykotiska stalkers som ägnat sina hela liv åt att försöka komma i kontakt med sina idoler.

Boken växlar mellan att ta upp normala övergångs fenomen och ren besatthet. Han gör i förordet klart för läsaren att han inte vill framställa fans som något extremt eller dåligt. Kändisdyrkan kan vara ett uttryck för något annat, en form av obesvarad kärlek som hör till åldern, men också ett sätt att värja sig mot verkligheten, när något gått snett i livet.

Flera andra recensenter har betonat att Fredrik Strages förmåga att skildra fansen med respekt och även utgå från sig själv, och sina perioder av idoldyrkan, skapat en insiktsfull och distanserad bok som belyser fans på ett trovärdigt sätt. Jag vet inte om jag kan hålla med. Anspråket att vilja berätta objektivt märker jag av, men jag tycker inte författaren lyckas något vidare. Växlingarna mellan sund kändiskärlek och besatthet känns inkonsekvent.

och ger ett splittrat intryck. Visst är det olika manifestationer av kändisdyrkan, men jag föredrar en tydligare gränsdragning mellan det psykotiska och det sunda. Vidare är språket torrt och tråkigt, vilket gjorde boken till en oerhört trist läsupplevelse. Den får en tvåa.

Till skillnad mot de tidigare Jan Berglin boken ha.. Visa hela

Till skillnad mot de tidigare Jan Berglin boken har denna ett genomgående tema. Temat är far och son, och detta album har skapats av båda makarna Berglin. Vissa av stripparna är precis lika roliga som vanligt. Berglin har ju gjort sig ett namn på allas våra kylskåp (:)) och toalettdörrar. Hans serier citeras på arbetsplatser och självironiska samhällskritik gör honom till en av Sveriges mest lästa serieskapare. Tyvärr har makarna Berglin valt att inte betona samhällskritiken i denna bok, vilket den förlorar stort på. Ämnet känns för snävt och redan efter hälften av boken är jag less på den. Om man har barn själv känns säkert stripparna roligare men för mig känns det ganska likgiltigt. Därmed inte sagt att boken är dålig. Men den är ganska medelmåttig i jämförelse med Berglins tidigare utgivningar. Den får därför bara en trea i betyg.

"Farfar var rasbiolog" är Eva F. Dahlgrens angeläg.. Visa hela

"Farfar var rasbiolog" är Eva F. Dahlgrens angelägna uppgörelse med sin farfar som släkten länge valde att idealisera som den stora forskaren, professorn och botanikern. Farfadern jobbade med växtförädling men var också rasbiolog och önskade förädla människosläktet för att skapa en ren människoras. Dahlgren försöker få grepp om tidsandan och hur mycket den kan tänkas ha påverkat farfaderns åsikter och hans syn på sin familj. Hon frågar sig hur en rasbiolog som pläderade äktenskap mellan nordiska människor, kunde gifta sig med en liten sydeuropeisk fransyska som blott var 147 cm lång. Hon försöker också röna ut hur äktenskapet egentligen var och hur barnen påverkades av att ständigt jämföras med "bättre" människor. Farfaderns tidiga förälskelse i en kvinna han inte kunde få dominerar äktenskapet och gör att det är svårt att förstå och acceptera den paradoxala människan som K V Ossian Dahlgren tycks ha varit. Genom brev, dagboksanteckningar och samtal med övriga familjen växer en insikt i hur svårtillgänglig farfadern egentligen var. Man får som läsare ett porträtt också av dåtidens värderingar om kvinnans plats i äktenskapet.

Den röda tråden som löper genom berättelsen är dock, "vem har rätt att födas" och efter ett spännande porträtt av sin farfar tar sig Dahlgren an dagens gentekniska problem och de moraliska frågor som hänger så tätt samman med dessa. Hon frågar sig om de rasbiologiska forskarna egentligen bara bytt namn och fortsatt det arbete som hennes farfar var en del av. Insikten av hur lätt vi vänjer oss vid de forskningsresultat och konsekvenserna av dem drabbar läsaren med kraft. Idag närmar sig gentekniken en genombrottspunkt. Snart kan föräldrar välja bort de gener som leder till svåra sjukdomar och handikapp. De kan välja att abortera foster som bär på gener med ärftliga sjukdomar. Frågan är alltså, liksom den var under den nazistiska tidsåldern; vem har rätt att avgöra vilken människa som ska få leva?

"Farfar var rasbiolog" är en oerhört spännande berättelse. Jag känner med Evas farmor och hennes barn. Jag blir arg ömsom ledsen över hur Ossian behandlar sin ungdomskärlek Ellen till skillnad mot sin hustru. Det är omöjligt att INTE bli engagerad i kärlekshistorien. Den senare biten av boken där dagens genetiska och moraliska problem diskuteras, gör att romanen får ett enormt djup. Denna bok lämnar läsaren med många frågor och nya tankeställningar.

Tre sexåriga flickor har blivit mördade när Alonzo.. Visa hela

Tre sexåriga flickor har blivit mördade när Alonzo Hawkin tar över utredningen tillsammans med sin nyexaminerade kollega Casey Martinelli. Det bör sägas att han gör det högst ovilligt, eftersom Martinellis inblandning är en kvoteringsfråga. Hawkin är för gammal för jämställdhetsprojekt, han vill ha en stabil och pålitlig kollega och slippa allt tjafs. Men trots sin oavoga inställning inser han snart Martinellis värde. Han har fått en duktig och slipad kollega och tillsammans försöker de reda ut huruvida den genialiske konstnären Eva Vaun egentligen är skyldig till morden på småflickorna, eller om hon är målet för en snillrik men mycket grym hämnd.

Farlig begåvning är Laurie Kings debutbok. Den belönades 1994 med Amerikas stora deckarpris Edagar Allan Poes Award. Det var den sannerligen värd. Martinelli skildras med värme och humor. Hennes
förhållande till Lee (hennes lesbiska partner) är ömsint berättad och mordutredningen spännande från första sidan till den sista. Jag kunde omöjligtvis lägga boken ifrån mig, vilket är ett tydligt tecken
på betyget fem. Laurie R King rör sig inte med några nostalgiska flosker, hennes böcker är rättframma och ärliga. Jag kan bli så less på de tragiska själarna i andra författares deckare (där det omväxlande sups kopuleras och filosoferas över världens eländighet). King ryggar visserligen inte för att beskriva ondska, men den skildras rappt och enkelt. Boken får en klar femma. Jag kommer kasta mig över alla böcker jag hittar av författarinnan.

<p>Är du pappa? Vill du bli? Har du en pappa? Cosb.. Visa hela

Ensam, fattig och gammal är Eddie en alltiallo på.. Visa hela

Ensam, fattig och gammal är Eddie en alltiallo på traktens nöjesfält, ute på en pir. Han är bitter över sitt liv som krigsveteran, sitt jobb och sin hustrus allt för tidiga död. En dag sker det som absolut inte får hända. En nöjesattraktion går sönder och Eddie räddar en flicka från att dö. När han vaknar upp igen är han inte kvar i denna världen. Han är i ett slags himmel och här får han möta fem personer som ger honom ett nytt perspektiv på livet.

Baksidetexten fick mig att rysa. Det lät som författaren fått till en riktigt drypande "Coelhoberättelse". Även fast jag gav "Tisdagar med Morrie" ett relativt högt betyg blev jag inte särskilt förtjust i berättelsen. Den kändes alldeles för sentimental för min smak. Jag misstänkte alltså att "Fem personer du möter i himlen" kunde ge mig rejäl sentimentalitetsnoja.
Men jag blev mycket positivt överraskad! Denna roman har likheter med Dickens "En julsaga", där andarna förändrar huvudpersonens syn på livet och sitt eget handlande. Liksom Scrouge (kan inte stava hans namn) är Eddie ingen ängel. Han har gjort misslyckanden och hans öde kan delvis förklaras. Jag tyckte dock aldrig att denna roman gick över gränsen för det sentimentala. Eddie känns trovärdig och hans historia likaså. Jag kan varmt rekommendera "Fem personer du möter i himlen" bland annat för att beskrivningen av Eddies tid i kriget var oerhört starkt tecknad. Jag ger denna roman en femma.

Amyas Crale är en samvetslös målare som öppet bedr.. Visa hela

Amyas Crale är en samvetslös målare som öppet bedrar sin hustru Caroline. Han har blivit djupt förälskad i den helt unga Elsa som nu gör sittningar för konstnären. Amyas kvinnointresse är inte helt okänt, men när Elsa deklarerar att de tu ska gifta sig och Caroline måste finna sig i nederlaget blir situationen en annan. Under en sittning ger hans hustru honom en öl och han dör sittandes framför Elsa. Caroline gör inget motstånd när hon grips. Hon erkänner helt lätt att hon kommit över giftet, att hon har motiv och tillfälle. Hon blir fälld för mord och dör i fängelse.
Sexton år senare får Poirot besök av Caroline och Amyas dotter. Hon vill att Poirot ska undersöka mordfallet ånyå. Trots att allt pekar på modern vägrar hon tro på hennes skuld. Men hon är den enda......

Ett mästerverk. Kvalitén på Christies deckare kan alltid diskuteras. Också Christie själv var ironiskt medveten om att hon utnyttjade samma mönster för alla deckare, med ett visst antal fasta karaktärer (se hur hon ironiserar över sig själv som deckarförfattare i form av Adrienne Oliver). Jag anser dock att det finns ytterst få av Christies nästan 80 böcker som är under medelmåttet. Tidsmässigt har de visserligen brister, men de håller oftast historiemässigt (med några få undantag som "Mysteriet på Styles"). När Christie är som bäst skapar hon smarta och djupsinniga intriger vars upplösningar är geniala. Bäst lyckas hon när också hennes bokkaraktärer berör (och här har hon alltså en viss svaghet för att använda sig av klyschiga mönster). "Fem små grisar" är en av de romaner där persongalleriet är mästerligt upptecknat. Man får en relation till alla i boken och inget är helt målat i svart eller vitt. Jag ger denna bok en stark fyra. Självklart har den brister, den känns inte helt aktuell och språket är en smula fattigt, men som helhet är "Fem små grisar" en av Christies absolut bästa böcker.

Sammantaget en av de böcker som betytt mest för Sv.. Visa hela

Sammantaget en av de böcker som betytt mest för Sveriges bild av feminismen. En ganska ojämn samling med debattartiklar från vitt skilda individer med olika bakgrund, som alla länkas samman i en gemensam frågeställning - nämligen kvinnosynen i Sverige. Denna bok är bitsk och innehåller ett sprängande stoft av frusteration mot orättvisorna som (helt uppenbarligen) fortfarande existerar mellan könen.

Själv fastnade jag framför allt för en lågmäld och smart debattartikel om kvinnofotbollen i Sverige idag. Här lyckades skribenten tydligt fånga skillnaderna i behandling av flickor och pojkar, genom att visa hur svårt det är att motivera små tjejer att bli fotbollspelare, när deras möjligheter att avancera och tjäna lika mycket pengar som killar, är lika med noll. Genom denna essä, blev problemet klarare och mer definierat! Vidare kändes det som om orättvisorna fick en annan dimension när man föreställer sig en åttaårig flicka som älskar fotboll precis lika mycket som sin lika gamla klasskamrat (som dock är av manligt kön), men inte har möjlighet att så som honom förverkliga sina drömmar - bara pågrund av sitt kön.

Många reflektioner var som ett slag i magen. Också jag har upplevt sexuallektioner där flickorna får lära sig om fortplantningsorganen, medan pojkarna får lära sig om sina snoppar och hur de lättast kan uppnå njutning. Efter att frågat runt lite bland några vänner, insåg jag ockås att vi delar just denna erfarenhet. Det är en liten droppe i havet, men indirekt påverkar det självklart vår syn på vår existens och vår sexualitet.

Paula från "Ung utan pung", lyckades skriva det mest livsbejakande inlägget i debatten, men nästan alla skribenternas inlägg hade något vettigt att tillföra. Jag känner dock inte att en betygsättning skulle vara helt rättvis, då dessa debattartiklar inte kan betygsättas stilmässigt, och inte heller innehållsmässigt. Denna bok är ett måste som läromedel på högstadiet! Den behandlar ett viktigt problem som måste uppmärksammas - och betygsättningen lämnar jag därhän.

Novellsamling med mysterier i 20-tals miljö. Parke.. Visa hela

Novellsamling med mysterier i 20-tals miljö. Parker Pyne figurerar i flera av berättelserna som är romantiska och sedelärande.

Det märks att författarinnan ännu inte utvecklat sina talanger till fullo, novellerna är som hämtade ur en harlequin-roman. Mönstren där den trogna flickan som får stå ut med sin otrogna pojkvän - och slutligen får belöningen i en god pojkvän, ligger till grund. Christie verkar facineras av sociteten, baler, prinsessor och maskerade dambovar. Denna samling liknar i mångt och mycket "Gul iris". I jämförelse med Christies senare verk är den här boken makalöst dålig. Den rekommenderas enbart till de mest fanatiska fansen som vill läsa ALLT av Christie, snarare än det bästa. Betyget blir en etta.

Hulths bok handlar om en flicka som bor i ett hus.. Visa hela

Hulths bok handlar om en flicka som bor i ett hus utan el och därför får ont i ögonen när hon försöker läsa i ljuset av ett stearinljus. Vi får följa flickan när hon skaffar sig en vindsnurra för att få el till huset. Tyvärr går flickans förhoppningar om intet när alla vindarna försvinner spårlöst. Flickan beger sig iväg i alla väderstreckens riktningar för att försöka hitta vinden.

I mina ögon är ideén i sig inget att hurra över. Skriver man en vuxenbok kräver förläggare genomtänkta idéer (föreställer jag mig), men i barnböcker är det tydligen helt okej att komma med fåniga och långsökta intriger. Den här boken handlar inte om läsande, den handlar om en korkad tjej som letar efter vindar istället för att sätta sig och läsa i dagsljuset. Boken är fånig och befäster bara fördomarna att barn är små vuxna som är lite mentalt störda.

I Stockholms undre värld finns det ett namn som al.. Visa hela

I Stockholms undre värld finns det ett namn som alla fruktar och avskyr. Namnet är Zala. Två medarbetare för Millenium tänker ge ut avhandlingar (respektive bok) om prostitution och sexhandel i Europa och flera högt uppsatta svenskar kommer därmed bli uthängda i pressen. Journalisterna blir brutalt mördade och spåren leder till 26-åriga Lisbeth Salander, som tidigare jobbat för Millenium. Misstankarna mot Lisbeth stärks när hennes "gode man" hittas mördad, med samma pistol som använts i dubbelmordet. Lisbeth har ett digert och olycksbådande förflutet. Hon har varit inlagd på psykiatriska vårdanläggningar, anhållits för misshandel och prostitution. Hon är ett utmärkt mål för de nyhetshungriga journalisterna. Dessutom är hon på något dunkelt vis länkad till Zala. Mediadrevet går och Lisbeth efterlyses. Alla utom hennes tidigare kollega på Millenium, Mikael "mästerdetektiven" Blomqvist är övertygade om Lisbeths skuld. Men Mikael känner sin tidigare kollega och är satt i skuld sedan hon räddade hans liv (se "Män som hatar kvinnor") och han kan inte förmå sig själv att tro att Lisbeth är skyldig till trippelmordet. Tyvärr visar han sig vara den enda som tror på Lisbeths oskuld tills Paulo Roberto stiger ut i strålkastarljuset....

Lisbeth Salander är förbehållningslöst Sveriges coolaste hjälte. Hon är associal, har ett brinnande patos för de utsatta (och anpassar sig inte efter samhällets tvivelaktiga juridiska regler) och är ingen direkt förutsägbar figur. Med sina 150 cm långa personlighet och begåvade briljans följer man henne med klappande hjärta genom hela boken. Hennes personkaraktär är så osannolik att hon borde bli en klyscha, men på något sätt lyckas författaren övertyga! Och han övertygar inte bara med sina personporträtt, också intrigen, spänningen och hans kritik av samhället är glasklar. Det enda som går över min horisont är Paolo Robertos osannolika inblandade i bokens historia. Roberto är den enda människan som "finns på riktigt", för även om man kan gissa sig till vilka individer Larsson raljerar över, är ingen av dem namngiven - undantagen alltså Roberto?!!! Och han beskrivs odelat positivt dessutom. Mysteriet rubbar dock på intet vis den bärande berättelsen även om "Flickan som lekte med elden" inte är lika bra som den första boken i samma serie, "Män som hatar kvinnor" får den en stark fyra i betyg. Jag avstår både äta, dricka, sova, pissa för att läsa den här boken. Den är milt men obevekligt omöjlig att lägga ifrån sig!

Flickan som älskade Tom Gordon är faktiskt en rätt.. Visa hela

Flickan som älskade Tom Gordon är faktiskt en rätt ovanlig Stephen King roman. Den är ingen tegelsten direkt och handlar om något så vardagligt som en flicka som går vilse i skogen. Hon viker av stigen för att slippa lyssna på sin nyskilda mamma och sin tjuriga tonårsbror som grälar och hamnar ganska snart på avvägar med bara en liten matsäck och freestyle med sig. Snart har hon ingen aning om vart hon befinner sig och hennes enda tröst blir radion där hon lyssnar på Tom Gordon som kastar hem basebollmatcher. Han blir hennes tröst, och när batterierna tar slut
fortsätter hon lyssna och tala till en ihopfantiserad Tom.

Hon kämpar för att överleva och kampen är oförutsägbar. Efter några dagar i skogen har man i civilisationen redan gett upp hoppet om den nio åriga flickan.... och kanske är det redan försent...
Flickan som älskade Tom Gordon är en äventyrsbok som handlar huruvida en enkel stadsmänniska kan överleva i skogen. Den handlar om Skogen som vi så lätt tar för givet men som bara några kilometer från stigen förvandlar människan till ett djur igen. Flickans okuvliga mod och tankar är ytterst realistiska ...och därför är det svårt att lägga boken ifrån sig, eftersom man hela tiden är osäker på vad det ska sluta med. Det är trots allt Stephen King som skriver, och han är inte direkt känd för att skriva solskens sagor.....

Rekommenderas för sin enkelhet, men kanske just därför blev den ingen
favorit i min bokhylla.

Ted Wallace är en odräglig egocentrisk skitstövel.. Visa hela

Ted Wallace är en odräglig egocentrisk skitstövel till poet som helst fördriver dagarna med en flaska god whiskey och vem kan egentligen klandra honom för det. När han får ett erbjudande om en stor summa pengar för att luska i ett mysterium ställer han genast upp. Han reser till sin gamla vän vars son han är gudfader till. Här på herrgården sker någon form av "helande", något under.... Ted ska ta reda på hur det egentligen ligger till.

"Du kan inte förvänta dig att en röv som jag ska kunna berätta en historia på ett skickligt sätt. Det tar förbanne mig hela min förmåga i anspråk bara att hantera den här jävla maskinen. Jag har räknat orden jag behandlat, något jag gör varje timme, och om man kan lita på tekniken verkar du ha 94536 stycken framför dig. Lycka till. Du bad om det, du betalade mig för det, du måste stå ut med det. Som någon sagt; jag har lidit för min konst, nu är det er tur"

Sanslös historia!! Det finns egentligen inte så mycket mer att säga än att Fry är en av världens bästa underhållare. Att hans språk dessutom är medryckande och oerhört läseggande gör ju saken bara bättre. Hans böcker är ren och oförfalskad njutning.

Har man inte läst Lindström tidigare finns en viss.. Visa hela

Har man inte läst Lindström tidigare finns en viss risk att man blir chockad över hur elak han kan vara. Här finns t ex en stripp om A. Lindgrens begravning där kistbärarna sjunger "Här kommer Astrid Lindgren tjolahejtjolahopp tjolahoppsansa här kommer Astrid Lindgren, å hon mår inte bra". Väldigt väldigt nära gränsen, men ändå rycker det i mungiporna....
Annars har jag en favoritstripp i den med en massa feminister som demostrerar för könskvotering, "fler kvinnliga professorer", "Fler kvinnliga överläkare" osv...medan männen står på andra sidan och demostrerar för...
JUST DET...könskvotering; "Fler kvinnliga plåtslagare, fler kvinnliga tarmrensare"...osv
Elakt men jäkligt kul! Jag kan varmt rekommendera denna humorbok till folk med elak humor och en glimt i ögat.

Sven Lindqvist har sedan 60-talet varit en alterna.. Visa hela

Sven Lindqvist har sedan 60-talet varit en alternativ skribent på den politiska arenan. Till skillnad från flertalet debattörer som figurerar i Sveriges dagstidningar har Lindqvist en orubbligt humanistisk inställning. Han ryggar inte för att kritisera mediernas "självklarheter" och viker sig heller aldrig under makthavarnas översitteri. Denna Lindqvists "Framtidslandet" behandlar vårt svenska välfärdssamhälle och de myter som omger det. Vi är säkert många som förundrat sett hur de påstådda svenska rikedomarna bara försvinner in i systemet. I denna samling av politiska krönikor får vi en förklaring på många av dessa frågor, som så oftast svamlas bort av våra folkvalda politiker. Detta är en bok som inte kan jämföras med många andra - Lindqvist är Sveriges Michael Moore!

Jag har läst ganska många böcker av denna författare och slutar aldrig förvånas över hans rytande mot överheten. I denna bok citeras idiotiska flosker från respekterade män som tex Mats Svegfors (Chefsredaktör för Svenska dagbladet som bland annat sagt att det enda kvinnor uträttar på arbetsmarknaden är att sköta varandras barn, för att inte tala om det tillfälle då han sagt, att de kvinnor som kräver bra barnstugor åt alla barn representerar den råa egoismens uttryck....!). Vissa citat så otroliga att man nästan sätter kaffet i halsen. Insatta i en lång malande debattartikel är det lätt att svepa över svadan med blinda ögon, men när Lindqvist ifrågasätter uttalande för uttalande inser man hur lättlurad man är.

Rent politiskt är jag ganska neutral (i den mening att jag tycker alla alternativ är lika jäkla dåliga), och jag har egentligen aldrig sett mig själv som någon feminist (då jag misstror kvoteringssystemet även om jag självklart vill att män och kvinnor ska behandlas jämlikt). Men efter en genomläsning av Lindqvists "Framtidslandet" inser jag att min okunskap inom dessa områden är katastrofal. Jag rekommenderar alla att läsa denna bok. Det är en viktig bok inte minst inför skapandet av en framtid som värnar om alla - män som kvinnor, gamla som barn...

Stepford är en till synes perfekt liten ort att lå.. Visa hela

Stepford är en till synes perfekt liten ort att låta sina barn växa upp i. Joanna och hennes familj flyttar dit i förhoppning om att skapa ett tryggt och socialt liv ihop. Ganska snart börjar Joanna, som är en modern ung kvinna förundras över att ortens enda levande kärna består av män. Kvinnorna verkar inte alls intresserade för något utöver männens välbefinnande. De få kvinnor som verkar ha ett liv utanför Stepford blir snart "smittade" av Stepford idealismen. När Joannas man blir mer och mer fientlig börjar hon tro att också hon står på tur.

Levin börjar med att citera Simone De Beauvoirs berömda bok; "Det andra könet". "Fruarna från Stepford" är ett klart inlägg i jämnställdhets-debatten. Kvinnorna i Stepford manipuleras av männen för att inte inkräkta på deras revir. I denna roman blir livliga men hotfulla kvinnor utbytta mot själlösa hemmafruar. Som skräckhistoria funkar detta tema riktigt utmärkt. Levin låter en redan från början känna obehag inför fruarna i Stepford och som läsare sitter man på nålar medan Joanna nystar upp sanningen undan för undan. Jag tycker att denna bok är klart läsvärd. Den får en svag fyra.

När Ned Wilcox far blir påkörd i tjänsten börjar s.. Visa hela

När Ned Wilcox far blir påkörd i tjänsten börjar sonen hänga runt delstatspolisens förläggning. Han är sin far upp i dagen och blir snart accepterad som ett permanent element i gänget. Snart beslutar sig hans fars arbetskamrater för att inviga honom i den största hemligheten av dem alla....en buick 8 som bär skulden till flera polisers död, och indirekt också bär skuld till Curt Wilcox död.

I grund och botten handlar den här historien om främlingskap. Den glänsande och skräckinjagande buicken härstammar från en annan värld och skrämmer skiten ur kamraterna på polismässen. Kamratskapet driver dem hemlighålla de fasor som kommer ut ur buicken, och de poliser som försvinner in i den. "Om en buick 8" handlar om att lära sig att leva med sin rädsla och hur vardagen tränger undan också de mest ofattliga händelser. Polisernas berättelse mot Ned Wilcox pockande nyfikenhet och ilska över faderns död symboliserar delvis en bearbetning av sorgen. King började skriva denna historia knappt ett halvår före han själv blev påkörd. Tyvärr tycker jag att historien är ganska seg. Med varje varelse som buicken "spottar" upp ur sitt innanmäte stegras spänningen, men eftersom vi redan från början "vet" att bilen står i säkert förvar några meter därifrån, kommer spänningen av sig och varje försök att stegra den känns meningslöst och ointressant. King som brukar teckna oerhört starka individuella porträtt i sina romaner skummar här över sina rollinnehavare och tecknar istället upp ett porträtt av polisgruppen, som sådan. Detta grepp känns ovanligt för att vara Kings och fungerar heller inte särskit bra. Slutet är lite av ett antiklimax, man blir besviken över slutklämmen, men ändå glad över att boken äntligen är slut. Detta är ingen bok att rekommendera!

"Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte.".. Visa hela

"Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte." När Mersaults mor dör förväntas han visa sorg och förtvivlan. Men ynglingen är likgiltig och avtrubbad, han tycks oförmögen att känna, något överhuvudtaget. Efter jordsättningen inleder Mersault ett förhållande med en ung kvinna. Han gör det liknöjt utan något engagemang. Det är Mersaults likgiltighet som slutligen driver honom över gränsen att begå ett mord. Ett bråk utspelar sig på sanddynorna och han knivhugger en man till döds. Under rättegången försöker ynglingen förhålla sig till anklagelserna, men det blir allt tydligare att han är en främling i världen.

År 1942 gav Albert Camus ut "Främlingen" som är ett existenstiellt filosofiskt verk. Camus var uttryckte nihilism i led med Nietzsches filosofi. Detta innebär ett förnekande av det meningsfulla i mänsklig existens. Både Nietzche och Camus har fått en viss stämpel, men deras verk uttrycker mycket mer än bara detta. Framför allt uttrycker de främlingskapet människan känner i VÅRT samhälle och hur moral och värde ersatts med ett moraliskt system som vacklar. Under rättegången mot Mersaults får man vid flera tillfällen känslan av att den unga mannen är mer medveten om världen än vad moralisterna är.

Men trots romanens intressanta uppslag blev jag inte särskilt berörd. Camus språk liknar Hemingways och ibland (när det är som bäst) också Steinbecks. Dock finns det inget som sticker ut. Eftersom jag ännu bara läst en bok av författaren känns det orättvist att döma "Främlingen" efter alltför hårda ramar. Därför ger jag den ett medelgott betyg. Jag kommer läsa fler böcker av Camus för att se om det är författare som man måste "växa i".

Vi lämnade våra vänner i Fjällbacka med hjärtat i.. Visa hela

Vi lämnade våra vänner i Fjällbacka med hjärtat i halsgropen, eftersom Erika och hennes syster (båda gravida) råkade ut för en fatal bilkrock. Svävande mellan liv och död, läsning och nypremiär var detta en cliffhanger av sällan skådat mått. Därför blir man lite ställd när Fyrvaktaren börjar, ett par månader efter olyckan. Erika har fött sina två tvillingar, men hennes syster förlorade sitt barn. Systerns sorg leder till att hon isolerar sig, både från man och barn. Bortser man från detta, känns det lite som om man har missat en bok. Allt det viktiga, sorgearbetet och de direkta följderna av olyckan, har på många sätt redan klarats av. Deckarintrigen är precis som förut, ett mord med förfllutet. Och precis som i alla Läckbergs böcker börjar Patrik söka efter mördaren, och precis som förut blir hans hustru honom till hjälp.

Läckberg slarvar. Detta märks otroligt tydligt i denna bok. Hon är inte rädd och varsam om sina karaktärer och det osympatiska i att berättelsen börjar "försent" så att det finns ett väldigt glapp mellan förra boken och denna, börjar irritera mig. Läckbergs böcker har en tydlig mall. Det handlar alltid om ett mord i det förflutna som vävs samman med ett brott i nutid. Ett par böcker fungerade detta scenario alldeles ypperligt, men nu har tillräckligt många böcker getts ut, för att man ska vilja ha lite variation. Läckbergs beskrivning av folket i Fjällbacka är intressant och intimt, deckarhistorien som mall är tröttsam. Författaren har fått gigantiskt mycket uppmärksamhet av press och media och ger ut böcker i strid ström. Jag får känslan av att hon inte bryr sig lika mycket om sina läsare för att hon får uppmärksamet även om hennes böcker inte är omsorgsfullt skrivna - ungefär som Jan Guillou. Men det jag störs mest av är den lama deckarhistorien och att Fyrvaktaren har komponenter som inte är olika en spökhistoria. Där går min gräns. För vill jag läsa skräck, så väljer jag en författare som kan skriva sånt. Och vill jag ha en deckare finns det oräknerliga författare som är bättre än Läckberg. Men om jag nu vill läsa en deckarhistoria i Fjällbacka miljö - så vill jag att intrigen ska vara bättre än så här. Kanske borde Läckberg prova på att skriva något hon behärskar till fullo, tex en vanlig roman om vanliga människor och deras problem? Jag ser definitivt att hon skulle kunna skaka fram ett par riktiga pärlor med den vanliga empatin och förståelsen som hon brukar uttrycka i sina böcker. Som nu är, ger jag boken en tvåa i betyg för jag blev trött på boken efter ett par knappa kapitel.

Så snart Lila lämnat vaggan tultar hon omkring i s.. Visa hela

Så snart Lila lämnat vaggan tultar hon omkring i sin fars verkstad. Hon är facinerad av eldens lågor och snart är hon fast besluten att bli fyrverkerimästare precis som sin far. Hon har en trofast vän i Chulak och hans vita elefant. Tillsammans ger de sig ut för att uppnå den lärdom som behövs för att bli en sann fyrverkerimakare.

Underbar saga med fantastiska illustrationer av Nick Harris. "Fyrverkerimakarens dotter" riktar sig till lite yngre barn. Berättelsen sprudlar av liv och färger, och de roliga karaktärerna gör denna saga oförglömlig. Den är klart värd en fyra.

En författare som blir sågad i svenska pressen omb.. Visa hela

En författare som blir sågad i svenska pressen ombeds deltaga i en broshyr om sitt hemland Sverige. Denna förfrågan leder honom till att rasande skriva ett brev som förklarar hans otroliga hat mot landet. "För herr Bachmanns broschyr" är ett bitande, elakt och känslofyllt porträtt av författarens hycklande Sverige.

Rent idemässigt är denna skrift något av det mest udda jag läst på länge. En så svidande kritik över jantelagen och de miserabla svenskarna har sällan hittats i litteraturen (bortsett från Strindberg då). Författarens hån mot Guillou, Skugge och kvällstidningarna fick mig faktiskt att skratta högt! Tyvärr tappade berättelsen fart efter första delen, och resten känns egentligen bara som en upprepning av den förra. Denna bok hade vunnit på att vara ännu kortare. Jag ger den en treaplus i betyg. Den är klart läsvärd.

Nick är otrogen mot sin hustru och en av de där da.. Visa hela

Nick är otrogen mot sin hustru och en av de där dagarna, när han låtit sonen Owen springa vind för våg, försvinner pojken. Man återfinner honom aldrig och Nick flyr hemmet. Han är högst medveten om sin skuld och när han tio år senare äntrar hemmets härd är mycket förändrat, men skammen finns kvar. Nu försöker han få klarhet i vad som egentligen hände Owen.

Självaste deckarkungen Deaver har rekommenderat denna deckare. Varför förstår inte jag! Självklart trissade det upp förväntningarna och kanske är mitt låga betyg orättvist. Men kanske inte? Boken började trots allt väldigt bra, men ju längre berättelsen sträckte sig destå tröttare verkar författaren bli på sina huvudpersoner. För varje sida kändes boken segare och segare. Slutet var ett ihopkok av alla deckaringredienser man kan tänka sig, sex, droger och rock and roll. Dock utan någon egentlig vits. Jag kan absolut inte rekommendera denna bok. Den är fatalt medelmåttig både i sin berättarteknik och sin intrig! Den får en tvåa av mig.

Förbannelse är en Stephen King roman under hans Al.. Visa hela

Förbannelse är en Stephen King roman under hans Alias Richard Bachman. Den har översatts från "Thinner" på engelska till förbannelse på svenska. Själv föredrar jag den engelska titeln som säger bra mycket mer än den svenska. Det handlar om en välmående man som kör på en zigenarkvinna och klarar sig undan tack vare sin ställning i samhället. Men zigenarna själva kräver en annan rättvisa och kastar en förbannelse över honom som gör honom magrare och magrare.

Ärligt talat brukar jag tycka mycket bättre om Richard Bachmans texter än Kings, för att de ofta har en vassare udd. Den här boken är det stora undantaget! En av de få Stephen King böcker jag faktiskt tyckte var riktigt dålig! Idéen i sig är inte så dum. En rik man som inte kan undkomma den "riktiga" rättvisan. Men de andra drabbade av liknande förbannelser (också de inblandade i kvinnans död) symboliserar en slags kioskroman skräck. Det blir lite för mycket på något sätt. Jag kan inte ta åt mig skräcken i en man som håller på att förvandlas till en krokodil, och inte heller kommer jag någonsin på mig att sympatisera vare sig med zigenarna eller med Halleck, mannen i fråga. Detta är ytterst ovanligt när det gäller en King roman där alla människor faktiskt brukar fängsla en på olika sätt. Berättelsen här känns kall och frånvarande. Den bygger dessutom på illa underbyggda fördomar och detta tillsammans med mycket annat undergräver trovärdigheten. Nej, "Thinner" är en av de Stephen King jag inte skulle rekommendera någon alls!

Peter Englunds "Förflutenhetens landskap" är en an.. Visa hela

Peter Englunds "Förflutenhetens landskap" är en annorlunda samling med betraktelser över historien och dess aktörer. Berättelserna handlar om så skilda ämnen som en fältherren fullt övertygad att han är gravid med en elefant, den viktorianska tidens syn på sexualitet, ensamhetens historia och mycket mer. Med glimten i ögat och med ett språk av allra högsta klass guidar Englund oss igenom historien och blottar epoker sedda ur ett nytt perspektiv. Jag läser dessa noveller lite hipp som happ beroende på humör. De är att betrakta som kåserier samtidigt som de håller en helt annan klass än sådana brukar göra!

Jag kan rekommendera denna bok varmt, men då denna samling egentligen inte hålls samman av något annat än att de är betraktelser över historien ger de möjligtvis ett visst splittrat intryck. Till skillnad mot många andra Englund böcker är denna bok inte skapad för att ge ett genomgående intryck utan många olika. Detta förlorar den ganska mycket på i min mening. Ändå måste jag ge den en fyra, det är omöjligt att inte göra det!

"Förintelsen i perspektiv" av Yehuda Bauer (som är.. Visa hela

"Förintelsen i perspektiv" av Yehuda Bauer (som är erkänd auktoritet inom förintelseforskning) är en analytisk bok som diskuterar judeförföljelserna i Tyska riket. Författaren försöker i elva kapitel granska förintelsen utifrån olika perspektiv, så som de teologiska förklaringarna till förintelsen, hur könsrollsfrågan analyserats och mycket annat. Definitionen av folkmord, förintelse och skuldfrågan granskas på djupet - även om tonen mindre objektiv. Boken känns ibland som en disputation mot tidigare forskning. Så tillbakavisas många forskares teorier om förintelsen, men på så sätt att författaren ibland uppfattas dryg och det slutgiltiga syftet - att diskutera och förmedla bilden av sökandet efter orsaker till förintelsen, försvinner.

Detta förlorar författaren på, liksom det faktum att han sällan låter förintelsens offer och förövare själva komma till tals. I C. Rees bok "Auschwitz" som jag läste efter denna bok, utgör berättelserna i själva verket huvuddelen av boken. Man kommer närmare historien och kan identifiera sig - alternativt ta avstånd från de olika uppfattningarna. Bauer teoretiserar mer, vilket gör att hans bok opersonlig. Då den inte är lika glasklar i logiken som tex Hilbergs "The destruction of the europeen jews" kraschar den på författarens långa utläggningar och oförmåga att gripa tag i läsaren.

Författarens främsta fördelar är hans förmåga att inte bortförklara förintelsen som ett vanligt folkmord, en uppfattning som blivit allt vanligare, sedan 80-talet. Förintelsen var unik, eftersom judarna inte hade någon möjlighet att konvertera eller ändra sin samhällsposition för att undkomma döden. I den ideologiska frågan som förintelsen utgör, fanns inga kryphål - att vara född till jude innebar en dödsdom. Därtill försöker författaren visa mönster för folkmord och inte begränsa sig till att skylla på bara tyskarna (som Goldhagen i sin bok Hitlers willing executioners" gör). Boken är värdefull om man är inläst på ämnet, eller vill inrikta sig på de olika perspektiv som finns. Men den är svår att bara läsa - rakt upp och ner. Den får en svag fyra i betyg.

Vid första tillfället jag läste Rubensteins bok "F.. Visa hela

Vid första tillfället jag läste Rubensteins bok "Förintelsens lag" kunde jag inte helt ta till mig alla författarens tankar och idéer. I själva verket kände jag mig ganska dum när jag läste den. Författarens alla slutsatser kändes logiska, men jag kunde inte själv komma till samma slutsats. Därför bestämde jag mig för att inte recensera boken direkt. Jag insåg att jag inte skulle kunna ge den ett rättvist betyg och att en recension enbart skulle blotta mina egna brister i ämnet.

Idag läste jag igenom boken för andra gången. Den här gången hittade jag den röda tråden nästan från början. Författaren diskuterar i första hand inte den judiska förintelsen.
Han diskuterar hur vår civilisation tvingar fram någon form av byråkratisk förintelse och att den judiska förintelsen under tredje riket var en logisk följd av detta. Författaren försöker dock inte legitimera förintelsen eller tillskriva nazisterna respektive judarna någon speciell skuld. Istället försöker han visa hur allmän förintelsen faktiskt var/är. Max Weber (känd samhällskritiker) och Marx diskuteras, men också Hilbergs kompakta verk "The destruction of..."(recension av denna bok finns att läsa på www.lettura.se). För mig är det tydligt att ett av bokens syften är att åskådliggöra USA:s politik, speciellt i fråga om Nixons regim. Boken skrevs på 70-talet då detta ämne var aktuellt. Idag är det politiska klimatet om möjligt ännu sämre än det var när Rubenstein skrev boken, varför det är lätt att överföra hans tankar om regimen då - med nu.
Boken diskuterar också huruvida holocoust var ett juridiskt brott. Nazisterna gjorde nämligen judarna (och många andra minoritetsgrupper) statslösa. När de deporterade dem till dödsläger var de i praktiken redan döda. När en människa inte tillhör en stat är hon rättslös, vilket blev tydligt vid Nurnbergrättegångarna efter krigsslutet där många av de nazistiska skrivbordsmördarna endast dömdes till korta fängelsestraff, innan de på nytt insattes på sina gamla poster. Förintelsen var ett moraliskt brott, men inte juridiskt brott, vilket de praktiska bestraffningarna (eller avsaknaden av bestraffningar) visade.

Rubensteins bok är verkligen intressant. Men den är också delvis inaktuell. Den gavs ut på 70-talet och mycket har hänt i forskningen kring förintelsen sedan dess. Framför allt är Hanna Arendts åsikter inte längre lika elementära. Bokens verkliga behållning är Rubensteins samhällskritiska hållning som får läsaren att betrakta sitt samhälle och hela civilisationen på ett nytt (och cyniskt) sätt. Vidare var språket trots dess akademiska form relativt lättläst och källkritiken av mycket hög kvalitet! Om man ska vara kritisk är författaren ibland otydlig med vad han vill säga med sin bok. Avsaknaden av syfte drar ner mitt betyg på boken avsevärt. Boken får en svag fyra i betyg. Jag rekommenderar den till dig som är inläst i ämnet och vill veta mer. Är du ny på området kan boken upplevas splittrad och svår att läsa.

När Gregor en morgon vaknar upp finner han till si.. Visa hela

När Gregor en morgon vaknar upp finner han till sin förtvivlan sig vara förvandlad till en skalbagge. Hans förhoppningar att familjen skall acceptera hans nya skepnad kommer på skam. Så länge familjen önskar honom åter försöker de respektera den han förvandlats till, men ju längre tiden går, ersätts familjekärleken och blodsbanden av rent förakt. Kafkas "Förvandlingen" är en klassiker.

Man kan läsa denna korta berättelse på många olika sätt. Själv läser jag den som en skräckhistoria om en vanlig människa som vaknar upp förvandlad till ett skadedjur. Man kan också se utanförskapet och ångesten över att inte bli accepterad om man inte passar in. Denna berättelse har tolkats på så många sätt att det nästan blir skrattretande. Men sammanfattningsvis behöver man inte vara kulturellt insatt för att förstå och uppskatta denna berättelse av Kafka, det räcker med att vara läskunnig.

Föräldrabesvär innehåller tre essäer av Dagerman o.. Visa hela

Föräldrabesvär innehåller tre essäer av Dagerman om barn och föräldrar. Den första heter "Varför mörda basfiolen" och är en slags kort novell om uppfostran och hur föräldrar lätt försakar sig själva för sina barns skull. Den andra är handlar också om uppfostran men liknar mer ett kåseri där Dagerman väver in sina egna upplevelser som familjefar. Sista novellen är så kort att den känns som en dikt eller möjligtvis en kort saga. Det är en monolog till ett barn som undrar varför hon måste lyda. Det är den här sista novellen som jag fastnade för.

"Så lyder alla varann. Du lyder andra för att andra ska lyda dig. Och nu är det kväll, och flygaren försvinner bland molnen, lydig och snabb. Men du lämnar fönstret och går till sängs. Du lyder mamma för att hon ska kunna lyda dig. Och på köksgolvet står tornet som du byggt. Du vet att alla torn vill växa in i himlen, de vill bli högre än de är. Men de måste lyda byggmästaren. Annars skulle de rasa. (1953)


Föräldrabesvär är en tunn liten bok. Som läsare blir man lite förvånad över att märka att det nästan är en bok om hur skapar en värld där både barn och föräldrar mår bra tillsammans. Dagermans språk är som vanligt underbart men jag är inte särskilt intresserad av barnuppfostran och om folk gör rätt eller fel när de uppfostrar barn som de gör. Att Dagerman sen själv verkar vara rätt ambivalent och egentligen ägna mer tid åt att kritisera viss sorts uppfostran än att uppbygga ett eget system, gör att jag tappar intresset rätt fort. Den sista novellen fångar mig eftersom den är oerhört pedagogiskt uppbyggd. Det är en novell jag själv kommer läsa för mina barn i framtiden när de önskar sig själva vara vuxna och slippa lyda.......

Charmig liten kåserisamling om Lindqvists resor oc.. Visa hela

Charmig liten kåserisamling om Lindqvists resor och boende i Frankrike. Här blandar författaren små roliga faktauppgifter om fransmännens Frankrike med sina egna personliga upplevelser. Det här är en bok jag varmt kan rekommendera om man ska resa till Frankrike för semester. Kulturkrockar och typiska fenomen både hos svenskar och hos fransmän diskuteras och skrattas åt. En klart rolig bok.

Garps mamma Jenny Field är sjuksköterska. Hon äckl.. Visa hela

Garps mamma Jenny Field är sjuksköterska. Hon äcklas av tanken att behöva älska med en man för att få ett barn. När Garps far, en flygare, blir beskjuten och hamnar på sjukhuset i ett vegitativt tillstånd tar hon saken i egna händer. Bokstavligt talat. Garps far dör utan vetskap om att hans säd gror i sjuksköterskans sköte. Pojken som föds välskapt nio månader senare döps till T.S Garp.efter technical Sergant .Garp som är faderns tillika militärbeteckning och efternamn. Jenny låter sonen växa upp på en högklassig internatskola där hon själv jobbar och studerar gratis (trots att skolan inte tillåter att kvinnor utbildar sig i deras salar). Både mor och son drömmer om att bli författare. Det är Jenny som lyckas först. Hennes självbiografiska bok om en stark och rättfärdig kvinna som inte behöver någon man för att berättiga sin existens blir en feminist bibel. Med Garps författarskap går det långsammare. Sedan han blivit tillsammans med sin barndomskärlek och gett ut en måttligt populär bok blir hans skrivande ofokuserat. Både han och hustrun är otrogna mot varandra, något som till sist mynnar ut i en fruktansvärd familjetragedi.

I "Garp och hans värld" följer författaren John Irving den påhittade T.S Garp från vagga till grav med ett spefullt leende på läpparna. Den långa berättelsen (537 sidor med minimal text) är ett riktigt mastodantverk. Alla komponenter som behövs för att skapa en levande, humoristisk och gripande historia finns med. Filmatiseringen engagerade stora skådespelare som Robin Williams och Glenn Close. Man kan förstå varför någon vill filma denna bok. Den är sannerligen något utöver det vanliga. Jag kan alltså sälla mig till den stora skara läsare som beundrar Irving.

Författaren har en fantastisk förmåga att väcka läsglädje och skriver på ett sätt som levandegör personerna han skildrar liksom miljöerna de lever i. Så långt så gott! Men i mitt tycke är boken alldeles för lång. Jag pendlade mellan att vara uttråkad och djupt berörd av berättelsen. En komprimerad historia kunde kanske lyft boken som helhet, för intrigen är bra. Men längden och den ojämna kvaliteten i berättandet drog ner betyget. Jag funderar på att ge boken en fyra i betyg, eftersom jag trots allt plöjde alla 573 sidor på bara två dagar. Men det faktum att jag inte känner mig sugen att läsa någon av Irvings andra böcker gör att jag sänker mitt omdöme om boken till en stark trea.

Gerald och Jessie har varit gifta herrans många år.. Visa hela

Gerald och Jessie har varit gifta herrans många år, och deras sexliv har tagit kliv från det vanliga till det ovanliga. En varm oktoberdag i en stuga i Maine låser Gerald fast Jessie med handfängelse i sängen för en ovanligare lek än de tänkt sig. Något får Jessie att sparka bakut då hon inte vill vara med längre, i och med detta blir leken allvarligare än tänkt. När Gerald fortfarande vägrar befria henne och i praktiken beslutat sig för att göra det han vill med Jessie vare sig hon är villig eller icke, går hon till attack mot honom. Hjärtat klarar inte smällen och Jessie blir fängslad i det idylliska huset när mörkret faller. Hon har endast sig själv att lita på och sina minnen av något fruktansvärt som skedde för många år sedan. Tiden blir en fiende, men något mer hotfullt dyker också upp, men är det verklighet eller bara en månskens illusion?

Geralds lek kompletterar Dolores Claibourne som jag vid första läsningen tyckte var ganska enkel och ointressant. Genom den här boken får man ana berättelsernas djup och inse vilken otroligt skicklig författare King är. Han har en enormt kännetecknande förmåga att beskriva rösterna inom varje människa, den psykologiska pressens tankar och avgrundsdjupen som döljer sig inom var och en. Jag fastnade totallt för denna bok, och hyrde omedelbart filmen "Dolores Claiborne" där Cathy Bates innehar huvudrollen. Filmen är ett stjärnskott som borde fått oscars många gånger om. Man förvånas över hur mycket kunskap King har om den kvinnliga naturen.....

"Giraffens tårar" är den andra boken i serien om P.. Visa hela

"Giraffens tårar" är den andra boken i serien om Precious Ramotswe som driver detektivbyrån "Damernas detektivbyrå" i Botswana. Hon är nu förlovad med bilmekanikern Matekoni och fortsätter lösa brott och hjälpa sina medmänniskor. När hennes sekreterare visar intresse för detektivyrket befordrar hon henne till assistent och låter henne få egna fall. Matekoni utökar familjen med två och samtidigt får Precious ett viktigt fall som hon inte vet hur hon ska lösa moraliskt.

Böckerna om "Damernas detektivbyrå" har en tendens att bli enkelspåriga. När den första boken tog mig med storm, måste jag erkänna att konceptet började kännas en smula träigt i bok nummer två. Författarens språk är enkelt och lättfattligt men kan också kännas enformigt i längden. Tonen är mycket trevlig och gör läsningen till en mysig upplevelse, men aktiv läsning är inte nödvändig. "Giraffens tårar" är en bok man kan läsa ut under en kväll. Den är varken särskilt berörande eller intensiv. Jag hoppas författaren fördjupar sina karaktärer i de nästföljande böckerna, för annars finns det risk att böckerna blir tråkiga att läsa. Betyget blir en enkel trea.

Alla barn har skyddsänglar och sexåriga Martin har.. Visa hela

Alla barn har skyddsänglar och sexåriga Martin har Glittra. Martins stora passion är nycklar, och inte sällan passar nycklarna till farliga medicinskåp och garagedörrar. Glittra har ett sjå att hålla reda på den vilda sexåringen.....

Överpedagogisk historia om en slarvig skyddsängel och de konsekvenser hennes slarv kan få. Berättelsen är uppbyggd runt ramberättelsen om Martin med små noteringar om hur skyddsänglar fungerar. Tekniken att hänvisa läsaren till små "faktanotiser" används bland annat av Philip Pullman och Terry Pratchett. Peter Pohls berättelse saknar dock all den charm som föregående författare har. Budskapet och den hopplöst moraliska tonen i historien tråkade ut mig, redan från början. Att skriva en barnbok kräver mycket av författaren. Han/hon måste kunna skriva till barnet och inte för barnet! Pohl har skrivit en barnbok som inte känns riktad till barn, snarare en uppbygglighetsbok för fostrande föräldrar. Språkmässigt kan jag inte klaga på något, men tonen i berättelsen känns påklistrad och tråkvuxen. Svag tvåa!

"Goda omen" är en fantasyberättelse som jag egentl.. Visa hela

"Goda omen" är en fantasyberättelse som jag egentligen hellre skulle kalla för en humoristisk saga för vuxna. I denna dråpliga berättelse drabbar himlen och helvetet samman när antikrist föds. Ingenting är dock så enkelt som man kan tycka. Antikrist uppfostran skall ske under de onda makternas inflytande, men istället sker en oväntad förväxling mellan två bebisar och Adam, antikrist själv, får växa upp helt utan något annat inflytande än det vanliga mänskliga. Snart börjar dock Harmageddon närma sig,....kan någon hindra ett skeende som är förutbestämt?

Jag vill egentligen inte beskriva boken för mycket. Allt jag kan säga är att den är ganska obeskrivbar.....den är ett sammalsurium av roliga ideer, skumma karaktärer, humoristiska kopplingar i historien...
Det jag garvade mest åt var insticket att musik som ligger i bilen, förr eller senare alltid förvandlas till Queens best of,
...det och alla andra tokroliga formuleringar gjorde boken till en träningslektion för skrattmusklerna. . Ibland kunde det tyvärr bli lite för mycket av det goda. Slutet upplever jag för lite rörigt och jag störde mig lite granna på alla fotnoter som på sätt och vis både hindrade och förde fram de härliga punkterna i boken.
Slutligt omdöme blir att boken i grund och botten är en störtskön "sluta vara deppig - det är ju ändå snart jordens undergång" bok...

Albert Spangler ska hängas. Han är en framgångsrik.. Visa hela

Albert Spangler ska hängas. Han är en framgångsrik förfalskare som gjort sig många namn med stor rikedom. Även om han inte är någon våldsbrottsling har hans handlingar påverkat många människor negativt. Lord Vetenari, tyrann över Ankh-Morpork, ser dock något användbart i den unge mannen och benådar honom inofficiellt under hans riktiga namn, "Moist Von Lipwig". Moist får alltså en andra chans, men bara på ett villkor. Detta lyder som följer. Antingen blir Von Lipwig postmästare över Ankh-Morporks i det närmaste fördömda post - eller så får han möta samma öde som sitt alterego. Ställd inför det ödesdigra valet väljer Moist livet (även om det är i den tveksamma roll som yrkesarbetande på posten innebär). Lord Vetenari är en slug härskare som har förmågan att se potential i sina undersåtar. Han tar inte fel denna gång heller. Moist Von Lipwig växer i sitt nya yrke, och posten med honom. Problemen börjar när posten utmanar stadens telegrafsystem som ägs av en synnerligen samvetslös man som är beredd att kämpa ner sin nya konkurrent med alla medel!

Osannolikt bra bok som håller måttet från första till sista sidan. Terry Pratchett har lämnat "Stadsvaktens" trygga sfär för nya spännande karaktärer. Liksom i "The truth" tar sig denna bok an ett modernt men samtidigt urgammalt problem; människors vilja att tro och hoppas på det omöjliga. Alla älskar en underdog - David mot Goliat. Men ibland tar den kärlekens sig gestalt i ren dumhet. Och ännu ibland slår dumheten tillbaka mot gärningsmannen. För det är ju trots allt så - att om alla tror gott om en - kan man bli lurad att tro det själv också. Det ger sällan någon tillfredställelse att lura någon som tycker att man är bra! Posten i denna bok konkurrerar mot ett telegrafsystem som har många likheter med vårt internet. På så sätt har Pratchett lyckats trycka in ett par underbara beskrivningar av hackers - och av människor som blir så facinerade av den föreställda världen - att de slutar leva i sin egen. Jag älskade denna bok. När jag la den ifrån mig var det med ett stort leende på läpparna! Pratchett när han är i denna form, är fullt jämförbar med Mark Twain eller Gogol. Humor, träffsäkerhet och samtidskritik är ledorden som aldrig kan bli fel. Boken får en femma i betyg.

"Goda omen" är en fantasyberättelse som jag egentl.. Visa hela

"Goda omen" är en fantasyberättelse som jag egentligen hellre skulle kalla för en humoristisk saga för vuxna. I denna dråpliga berättelse drabbar himlen och helvetet samman när antikrist föds. Ingenting är dock så enkelt som man kan tycka. Antikrist uppfostran skall ske under de onda makternas inflytande, men istället sker en oväntad förväxling mellan två bebisar och Adam, antikrist själv, får växa upp helt utan något annat inflytande än det vanliga mänskliga. Snart börjar dock Harmageddon närma sig,....kan någon hindra ett skeende som är förutbestämt?

Jag vill egentligen inte beskriva boken för mycket. Allt jag kan säga är att den är ganska obeskrivbar.....den är ett sammalsurium av roliga ideer, skumma karaktärer, humoristiska kopplingar i historien... Det jag garvade mest åt var insticket att musik som ligger i bilen, förr eller senare alltid förvandlas till Queens best of, ...det och alla andra tokroliga formuleringar gjorde boken till en träningslektion för skrattmusklerna. . Ibland kunde det tyvärr bli lite för mycket av det goda. Slutet upplever jag för lite rörigt och jag störde mig lite granna på alla fotnoter som på sätt och vis både hindrade och förde fram de härliga punkterna i boken. Slutligt omdöme blir att boken i grund och botten är en störtskön "sluta vara deppig - det är ju ändå snart jordens undergång" bok.

Desirée är en blek och ganska menlös person. Vi mö.. Visa hela

Desirée är en blek och ganska menlös person. Vi möter henne på kyrkogården där hon sitter och försöker känna äkta sorg över sin man som blivit påkörd några månader tillbaka. Desirée har aldrig upplevt himlastormande kärlek och kanske just därför blir hennes romans med lantjunkarn Benny galet rasande lyckligt olycklig. Benny och Desireé är varandras totala motsatser. Deras liv tycks omöjliga att jämka ihop på ett sunt sätt. Paret finner sig frontalkrocka med verkligheten och försöker hitta ett sätt att leva tillsammans utan att den ena måste kompromissa för mycket. Kan kärleken övervinna allt? Även bibliotikarier som lider av nervösa besvär och skitiga Benny som mest har kor och gårdens överlevnad i huvudet...

Nåväl, Mazetti kan verkligen skriva historier. Det slår gnistor om det här paret! Beskrivningen av parets vedermödor och kamp för att acceptera den andra (och sig själv) är roande, men bitvis alldeles för tragikomiskt för min smak. Kanske har jag vant mig vid att Mazetti trots att hon flörtar med katastrofer i nästan alla sina böcker, lyckas hålla sig på rätt sida av tragikomiken. Men detta var för mycket. Desirées och Bennys relation blir bara mer och mer infekterad och till slut känner jag att jag hellre äter mask än läser klart boken (vilket jag dock gjorde ändå - läste klart boken alltså). Men okej, "Grabben i graven bredvid" kom att beröra mig, även om det var negativt. Därför får den en trea.

Sven Nordqvist har samlat ihop en bok av underbara.. Visa hela

Sven Nordqvist har samlat ihop en bok av underbara små teckningar som fungerar nästan som presentkort. Komiska, underfundiga och tänkvärda är de sammantaget en perfekt gåva - just istället för en blomma! Min favorit bör nog varit tomtefar som blir bannad av tomtemor - "vart har du varit hela natten" ...:)

Nordqvist är alltid groovy och denna lilla bok är ett fynd. Den är dock inte möjlig att ge ett betyg, alltså avstår jag.

Unge arkitektur-studerande Mats Tollman får ett st.. Visa hela

Unge arkitektur-studerande Mats Tollman får ett stipendium för att åka till Tjeckien och spela in en film. Några år senare har Tollman gjort sig ett namn som en erkänd svensk-tjeckisk/ affärsman när han lyckas bli en av aktörerna i den stora JASplans-affären. Sverige har stått för en högskalig investering i Jas-planet Gripen för 100 miljarder kronor! Dessa plan skall nu exporteras till Tjeckien när svenska politiker och affärsmän likgiltigt slarvar bort projektet medan de njuter av oansvarig lyx och försöker vidmakthålla sina positioner. Projektet går i stå och regeringen letar efter en syndabock. De får ögonen på Mats Tollander som verkar vara den ultimata personen att ställa i skamvrån. Dock kommer politikernas förhoppningar på skam när Mats Tollander bestämmer sig för att kämpa emot med näbbar och klor för att upprätthålla sin heder!

Jag fick denna bok av Thomas Nydahl som tyckte att jag behövde något att bita i, efter all frusteration kring "Ordförande Persson"-dokumentären. Och det fick jag alltså. Jag bet mig själv i tummen när jag upptäckte att historien om Jas-planen inte var fiktion, utan i allra högsta grad, nedslående verklighet. Men det tog ett tag - för så dåligt insatt är alltså jag i svensk politik och samtidshistoria att jag inte ens hade hört talas om affären. Och mina raljerande hånskratt satte jag i halsen när jag insåg att verkligheten överträffade dikten med bravur - men långti ifrån på ett positivt sätt. Författaren till denna bok, Jan Stocklassa baserade denna bok på sina egna upplevelser från maktens korridorer i Prag. Bokens syfte var att lyfta fram misslyckandet anno 2003 och samtidigt kritisera det politiska spelet.

Denna bok är en provoaktiv rysare! Och häri finns bokens stora förtjänst. Som samhällskritiserande skröna fungerar nämligen "Gripen i Prag" riktigt bra och boken lyfter av författarens målande beskrivningar av Prag från kommunisttid och framåt. Till bokens nackdelar hör språket som är typiskt journalistiskt, bitvis så dåligt att jag ville kasta boken ifrån mig. Hit hör också persongalleriet och den raljerande tonen som ofta gör att boken känns mindre trovärdig. Jag upplevde boken fri från läslust och spontanitet och var ganska lättad när jag kunde lägga den ifrån mig. Det är påfallande lätt att hitta likheter mellan Jan Stocklassas debutbok och Bo Baldersons elaka satirer om maktspelet i Harpsund. Tyvärr tycker jag inte att denna bok höll ett högre betyg än tre, trots bakgrundsbeskrivningarna.

Diger lunta med de bästa stripparna med Bucky och.. Visa hela

Diger lunta med de bästa stripparna med Bucky och Satchell. Karaktäerna är omöjliga att inte bli förälskad i och Buckys "groovitude" lyfter hela serien till oanade höjder. Coola och rättframma dialoger samt ett lättläst språk gör att också en mindre engelskbegåvad läsare som jag, fattar alla poänger. Den här boken får högt betyg framför allt för att den är så tjock. Den tappar aldrig fart och kvaliten på skämten är lika hög hela tiden. "Groovitude - the get fuzzy treasure" är verkligen en skattgömma!

John Christow är en erkänd läkare som är missnöjd.. Visa hela

John Christow är en erkänd läkare som är missnöjd med livet. Hans stora passion är karriären och livsglöden hos en av hans patienter. Hans hustru formligen dyrkar marken som han går på. John tycker mest hon är irriterande. Han tänker hellre tillbaka till den tid då han och skådespelerskan Veronica Cray var tillsammans. Också i nuet väljer han hellre andra kvinnor än sin stackars fru. Han är djupt förälskad i Henrietta som är en genialisk skulptris. När John under ett veckoslut blir mördad får Poirot en mordgåta att nysta upp. Alla spår verkar dock leda till ingenting.

En klassisk deckare på en herrgård. Mycket intriger, passion och vrede präglar denna roman. Personteckningarna är underbara och deckaren svår att lägga ifrån sig. Kanske inte det bästa Christie skrivit, men den fångade mig framför allt för sitt rafflande slut. Läsvärd.

Den yngste av "de gamle" har varit svårt sjuk och.. Visa hela

Den yngste av "de gamle" har varit svårt sjuk och får nu följa med sina släktingar upp till höglandet. Här möter han Bran och hans oerhört vackra hund som kan se vinden. Will har dock ett uppdrag, han måste finna den gyllene lyran och med den väcka upp sovarna. Men han kämpar mot den störste av de onda härskarna - gråkungen.

Det här är fjärde berättelsen i serien, "The dark is rising". Jag tycker bäst om de böckerna som handlar om bara Will, syskonen Drew tycker jag är fullständigt odrägliga. Ändå känns denna historia ganska tunn. På något vis påminner dessa historier mig alldeles för mycket om Enid Blytons medelmåttiga berättelser om "Femgänget", som förvisso är helt okej som ungdomslitteratur och inte heller gör anspråk på att vara något annat än just, ungdomsböcker. Coopers berättelser ger dock ett kluvet intryck, ungdomsberättelser eller fantasy för ungdomar och vuxna? Den andra romanen i serien är en av de bästa fantasyberättelser jag någonsin läst, medan de andra gjort mig grymt besviken. Jag ger denna "Gråkungen" en svag trea i betyg.

"En biografi om Gud" är Jack Miles fullträff. Här.. Visa hela

"En biografi om Gud" är Jack Miles fullträff. Här gör Miles en litterär betraktelse över Guds liv och utveckling. Med en otrolig insikt i klassiska språk, teologi, filosofi, historia och psykologi gör han en enkel men samtidigt fulländad beskrivning av Bibelns Gud från de begynnande orden, till de avslutande kapitlen i Gamla Testamentet.

Jack Miles resa genom Guds liv, börjar med skapandet av Guds avbild, som en önskan hos Gud, att lära känna sig själv. Utifrån detta antagande behandlar Miles Guds kontakt med människorna. Vi får därefter följa Guds förändring i Bibeln, steg för steg ur ett litterärt perspektiv. Författaren riktar sig inte till teologer, utan till en litterär publik som vill upptäcka Bibeln på ett nytt sätt. Varsamt målar Miles fram den Gud som trots vårt sekulariserade samhälle aldrig har försvunnit, utan som ständigt vilar strax under ytan som en inspirationskälla till vår människosyn och vår kultur. Resultatet blir en svindlande bok som förändrar synen på Bibeln totalt. Också för någon som inte är särskilt intresserad av teologiska aspekter är boken oerhört profan, den handlar visserligen om Gud, men lika mycket om den västerlänska människan.

Slutligen; den här boken är ingen man läser under en dag. Jag avslutade den efter två månaders aktivt läsande. Men det tål att påpekas att jag läst den snabbare, tidigare, när jag inte som jag gjorde nu, kompletterade min läsning med Bibelhänvisningar. Boken är helt fantastisk. Jag fastnar framför allt för analysen av Jobs bok. Kampen mellan Job och Gud, torde facinera de flesta som är intresserade av framställningar av Gud och Djävulen. Också Teodiceproblemet behandlas här på ett mycket djuplodande och intressant sätt. Det här är en jordgubbe bok! Fanns det högre betyg än jordgubbe skulle den troligtvis få det också! Men jag rekommenderar denna bok framför allt till folk som har tålamod. Boken tål att läsas från begynnelsen till slutet, men den fungerar lika bra som en uppslagsbok om Bibeln. Läs den!!!!

Gud och det omedvetna" är en utveckling av logoste.. Visa hela

Gud och det omedvetna" är en utveckling av logosterapin med fokus på nödvändigheten med religionen för den mänskliga existensen. De tre inriktningarna inom psykoanalys motsvarar A. Schnitzles dygder, sakligheten är psykoanalys, individualpsykologin är mod och logosterapin ansvarskänslan. De flesta psykoanalytiska sätt att se på människan uppfattar henne som atomiskt uppbyggd i partialdrifter och driftskomponenter och depersonaliserar på så vis människan och gör henne osjälvständig och oförmögen att ta ansvar för sitt liv. Psykoanalytikerna talade om människan som en helhet av kropp och själ. Logosterapin införlivar dock andligheten.Andligheten utgör människans egentliga väsen - hennes existens och mening. Den andliga existensens dygd är ansvarskänslan. Människan måste besvara livets fråga - vad hennes mening med livet är - och hon måste besvara det i handling. Freud fokuserade på det driftsmässigt omedvetna - som han menade tog uttryck i drömmar och neuroser. Hans terapi handlade om att göra det omedvetna medvetet. Detta mål har han gemensamt med logosterapin men här ligger fokuset vid sidan om det driftsmässigt omedvetna - det andligt omedvetna, som Frankl menar är människans faktiska vara - existensen.

Existensens dygd i sin tur är ansvarskänslan. Samvetet är en yttring av det andligt omedvetna och kan därför vara högst irrationellt - det är inte biologiskt betingat utan utgår från individen, precis som tro och kärlek. Frankl liknar samvetet med kärleken, eftersom de båda handlar om realiteter som kan förverkligas och har att göra med ett individuellt vara. Enligt Albert Einstein var religiositet att ställa frågan om meningen med livet. Logosterapin uppfattar tron på mening som att tro på Gud. Den religiösa tron är tro på övermeningen och en förtröstan på denna. Enligt Frankl måste denna tro vara frivillig, eftersom man lika lite kan tro på Gud - som att tvingas älska - däri den fria viljan. Meningen är dock inte bunden till en unik situation, den förändras ständigt från stund till stund, människa till människa. Meningen är situationen och människan i ett.

Sökandet efter mening kan handla om att åstadkomma något, att älska någon - uppleva något och det mest elementära - förmågan att förvandla lidandet till en mening - en förmåga som är förbehållet människan. Det finns inte en livssituation som är helt meningslös enligt Frankl. Dock förutsätter meningen med livet inte lidande. Lida i onödan är masochism, men man kan finna mening - trots lidandet. Tron i sig är ingen regression - som Freud ville få det till. Enligt Frankl är tro förtröstan på meningen med livet, ett slags tänkande plus någonting, nämligen den tänkandes faktiska existens.

"Gud och det omedvetna" är ingen enkel bok att ta sig igenom. Jag tycker nästan den är på snudd FÖR svår! Trancendent tillkrånglad och ibland ifrågasätter jag om allt bara är ord. Men Frankl har självklart ett triumfkort när han pratar om att finna en mening i lidandet. Frankl utvecklade nämligen logoterapin till fulländning under det att han satt i Auschwitz. Men trots detta tycker jag att fallbeskrivningarna är en aning pretantiösa. Boken fungerar bra utan dem - för de belyser inget annat än Frankls snille. Det må så vara att han var ett snille - och att metoderna är det (de har hjälpt mig - om inte annat), men bokens utformning är lik förbannat en seg röra att ta sig igenom - och av det skälet kan jag inte ge boken annat än en tvåa. Läs "Livet måste ha en mening" istället och harva dig bara igenom denna bok om den finns i din kurslitteratur.....

Gul iris och andra mysterier innehåller åtta små n.. Visa hela

Gul iris och andra mysterier innehåller åtta små noveller av Christie. Mysterier är HÖGST missvisande. Vi möter i denna samling Poirot endast en gång, medan den udda Harley Quinn (jokern) dyker upp i flera berätelser. Det kanske är lite fel att såga den här boken som jag gjort, och ge den bara en etta. Men jag har alltid höga förväntningar när jag läser Christie och förväntar mig mysterier, inte victorianska kärlekshistorier. Det är nämligen en bra sammanfattning av den här samlingen. Victorianska romantiska och tragiska berättelser. Här möter vi den unga kvinnan vars man dött i kriget och lämnat endast deras älskade hund kvar. Hundan börjar bli gammal och flickan är fattig. Hon beslutar sig för att gifta sig med en av sina ondskefulla friare för att kunna ge hunden mat. Men så dör hunden....
*ler*...melodramatiskt så att det visslar om det. Bra om man gillar sånt, rejält dåligt om man får kvälningar av romantiska utsvävningar. Jag tillhör den sista gruppen....

Slutligen kan jag väl säga att denna samling egentligen verkar författade av Christies alias (glömt vad hon kallar sig). Det hade varit bättre om man vetat det från början istället för att sitta och vänta på mysterieartade upplösningar som resulterar i en eller annan framtvingad tår....

En annan värld men ändå lik vår egen. Elva åriga L.. Visa hela

En annan värld men ändå lik vår egen. Elva åriga Lyra bor i Oxford och fördriver dagarna med slagsmål och sommarvarma lekar tillsammans med sin deimon (i hennes värld har alla människor en deimon i form av ett djur, men barnens deimoner som ännu inte funnit sin rätta form, förändras ständigt). Under en lek får Lyra höra några akademiker prata om stoft, mörk materia och en värld utanför hennes egen. Allt detta hänger på något vis samman med de många barn som rövats bort till nordliga platser (där det ryktas att man utför fruktansvärda expriment på dem). Lyra dras in i en mörk historia som ger konsekvenser utöver de vanliga.

Den här boken är ren magi.

Ivan Olsens pappa brukar kalla honom för gummi-tar.. Visa hela

Ivan Olsens pappa brukar kalla honom för gummi-tarzan. Han skäms rätt mycket över sin svaga son som blöder näsblod under gympan och får stryk av de stora grabbarna. Inte kan han läsa heller, bokstäverna yr som vilda småkryp under hans ögon och allt är faktiskt ganska jävligt. Men då dyker en gammal häxa upp - och Ivan får möjlighet att ändra allting, under en hel dag.

Felfri och fnissig barnbok som passar mellanstadieåldern bäst. Jag minns den som en grabbig bok, den enda boken de tuffa grabbarna i klassen inte tyckte var "pinsam" att läsa. Vid genomläsningen häromdagen skrattade jag så att jag fick tårar i ögonen. Stilen är fräck, dråplig och ständigt på hugget. Författare lyckas skapa en empatisk stämning trots den ganska oblyga stilen. Jag ger den här boken en femma.

Lagom till sommarsemestern laddade bokhandlarna up.. Visa hela

Lagom till sommarsemestern laddade bokhandlarna upp med en nygammal Dan Brown. "Gåtornas palats" är den första bok som Brown skrev, men förlagen översätter i slowmotion (antagligen för att få in mer pengar). Denna bok handlar liksom de tidigare böckerna om stora konspirationer, maktbegär och självklart också om idealister som försöker rädda världen.

Vi möter ett ungt kärlekspar som tvingas avbryta sin kärlekssemester när en ofattbar katastrof (om man är amerikansk nationalist är det säkert en katastrof, annars kan det ju diskuteras men spelar roll) är på väg att ske i ett av USA:s viktigaste försvarsutskott. Ett datageni som ogillar USA:s "bigbrother" attityd konfronterar institutionen som äger en kodknäckande datamaskin som avkodar alla meddelanden på internet. Datageniet kräver att Amerika avslöjar för världen hur de kontrollerar internet, utan att folk vet om det. Om USA inte gör "skurken" till viljes kommer han lägga ut ett dataprogram på internet som kommer göra det möjligt att ta sig in i USA:s alla militära myndigheter. Med ett sådant program kommer varje tredjeklassare med ett modem och gott mod kunna hitta lösenord till missiler och avslöja hela världens spioner. Ofattbart nog får datageniet hjärtinfark och dör under tidsfristen han själv mätt ut. Innan han dör tvingar han på en mystisk främling koden som behövs för att hemligheterna inte skall avslöjas. Snart börjar sökandet efter denna kod och det blir en kamp mot klockan.

Gillar du Dan Browns böcker blir du knappast besviken på denna. Om du är insatt i de ämnen han fabulerar om kan du dock bli ganska uppeldad. Bryr man sig inte om realiteten bakom intrigen så fungerar historierna ganska bra. De är helt enkelt svulstiga konspirationshistorier med amerikanska hjältar. För Browns absolut starkaste förmåga är spänning. Oavsett hur fåniga hans böcker ibland kan te sig, så är de ALLTID spännande. Ser vi dock på personkaraktärerna och stilen tycker jag att Brown i mångt och mycket liknar Agatha Christie. Han använder liksom henne stela och utslitna personkaraktärer som är typiska arketyper, kärleksparet, skurken, den onde-den gode, narren ...och så vidare. Detta gör att böckerna är ganska lika, trots att de handlar om olika saker. Den likheten sänker betyget mycket. En Dan Brown kan vara nog för flera år framåt, flera Dan Brown gör ingen sommar. "Gåtornas palats" ger jag en enkel trea. Visst var den spännande, men jag minns knappt intrigen efter några dagar....därmed var den ej minnesvärd.

Herr Xerxes Sonson är bosatt i Paris och lider av.. Visa hela

Herr Xerxes Sonson är bosatt i Paris och lider av ett svårartat Adams syndrom. Han är fast övertygad om att hans öde är att befrukta alla världens kvinnor och sprida sin avkomma över jorden. Sonson arbetar på en spermabank där han utför spermadonationer, helst den naturliga vägen. Han är framgångsrik då han är sällsynt skicklig på att förföra kvinnor och övertyga dem om att njutningen är en bidragande komponent i befruktningen (enkelt uttryckt; att kvinnan måste få orgasm för att öka chansen att bli gravid). Sonson begränsar dock inte sina ambitioner till spermabanken, han är alltid på jakt efter nya kvinnor att befrukta. Han råkar i luven på svenska myndigheter och andra som råkar i hans väg. När han blir brutalt nedslagen och berövad sitt öra förlorar han sig själv i fruktlösa fantasier och drömmar.

Vi får följa Sonsons absurda jakt efter kvinnor och hans bisarra äventyr i denna klassiker av Sture Dahlström. Xerxes Sonson är i sanning fullständigt galen. Han förföljer kvinnor, uppfattar sig själv vara utsatt för konspirationer, spermastöld och törstar oupphörligt efter sex och uppmärksamhet.

"Gökmannen" är en klassiker, men den tilltalade inte mig. Redan efter första kapitlet upplevde jag att författaren nått fram med sitt budskap. Resten av boken kändes som utfyllnad. Även om humorn var omöjlig att ta miste på, var berättelsen ibland enbart absurd och jobbig. Att läsa "Gökmannen" är som att läsa en våldspornografisk dagbok och i längden blir det varken givande eller intressant. Språkligt måste jag dock tillstå att boken är ett original. Dahlström har ett flytande och musikaliskt språk som är utsökt målande. Jag tänkte flera gånger på Picassos "Guernica", där våldsamma detaljer utgör en fängslande helhet och riktigt sprakar av lidande, liv och känslor. Tack vare Dahlströms fantastiska språk kan jag lätt förklara mitt betyg som blir en enkel trea.

Det är tredje upplagan av "Gör din egen hemsida" s.. Visa hela

Det är tredje upplagan av "Gör din egen hemsida" som jag har läst och recenserat. Det är lätt att förstå att när det kommer till ett sånt här ämne måste boken uppdateras med jämna mellanrum. Jag köpte den här boken förra hösten men läste den inte förrän nu. Utgångsdatumet har redan gått ut ....
Men om vi bortser från detta och tittar på innehållet så finner vi en mycket enkel och lättläst bok! Den är inriktad mot den ovana hemsidebyggaren som kanske aldrig tidigare har jobbat med HTML. Boken går igenom grunderna i html och även hur man utvecklar en bra sida som drar folk. Mot slutet av boken finns ett antal java script och några tips på vad man inte bör göra med sin hemsida. Det enda jag har att klaga på är egentligen att boken ibland är tappar takt genom att ta upp etiska regler för "skrivandets konst", vilket jag inte tycker har riktigt med hemsidedesign att göra. Boken uppmanar också till onödigt mycket samplande, något som jag upplever som fusk. Författarna rekommenderar läsaren att kopiera source från olika hemsidor och byta ut bilder och text mot sina egna. I Webvärlden som jag lever i...*ler*...är det något som är absolut fel. Du som är intresserad av webetik kan ta och titta på följande sidan med den lilla coola ankan....Det är alltså något som drar ner betyget grymt mycket för mig. Men ska man se det positivt så ger boken inspiration till att sätta igång och leka i webvärlden...men som sagt - man behöver ju vänner där också....:-)

Amity är en liten kuststad som lever på sin somma.. Visa hela

Amity är en liten kuststad som lever på sin sommarturism. När en ung flicka blir anfallen av en stor vithaj precis innan badsäsongen går avstapeln blir reaktionerna därför våldsamma. Polismästar Brody vill stänga av alla stränder men hotas med avsked om han inte håller tyst om vad han vet. Hela staden håller tummarna för att hajangreppet bara var en ren slump. Utanför kusten simmar dock en enorm vithaj, galen av hunger. Den kommer inte försvinna så länge det finns mat i vattnet och det finns det så länge stränderna är öppna.

Boken "Hajen" kom ut 1974 och blev en stor succe. Steven Speilberg köpte genast upp rättigheterna till rysaren och skapade en av tidernas otäckaste film. Jag har fortfarande problem med att bada i insjöar tack vare Speilbergs talang (badkar ger mig också stora skälvan sena kvällar ensam hemma :). Boken skiljer sig en del från filmen. I filmen är förhållandet mellan polismästaren och hans fru helt utan fnurror. I boken däremot är Ellen klart missnöjd och inleder en relation med Matt Hooper, hajforskaren. Denna intrig missar vi helt i filmen. Ett tillägg i manuset är också min favoritscen under däck där Quint berättar om sina upplevelser under andra världskriget. Boken är mindre dramatisk och påminner stundtals om "Den gamle och havet". Jag rekommenderar faktiskt läsaren att hellre se filmen än läsa boken.

Michaels lilla babysyster är ett andetag från döde.. Visa hela

Michaels lilla babysyster är ett andetag från döden. Stämningen präglar hela familjen som flyttar in i ett stort och fallfärdigt hus. De försöker skingra tankarna genom att planera en idyll samvaro i huset. En dag träffar Michael en otrolig varelse i ett skjul på tomten. Tillsammans med grannflickan Mina försöker han ta reda på vem varelsen egentligen är. Vem är Skelling?

David Almond har med "Skelling" skrivit en oförglömlig berättelse om liv och död som kretsar kring den speciella varelsen som Michael hittar på tomten. Om Skelling är en perfekt utveckling av människan, en fågel eller ängel är en tolkningsfråga. Almond låter barnen representera två skilda världar. Mina undervisas av sina föräldrar och har ett lite drygt sätt att se på "vanlig" undervisning. Å andra sidan är hennes fantasifyllda tillvaro skarpt kontrasterad i Michaels inrutade. Författaren tillåter läsaren att själv tolka berättelsens syfte. Man kan läsa denna bok som en psykologisk berättelse om hur ett barn hanterar att leva nära döden. Men jag får känslan av att författaren inte har något givet mål utan vill få läsaren att spekulera och svara på frågorna med många olika svar. Boken riktar sig till ungdomar men är precis lika relevant för äldre läsare. Den får en stark fyra.

Det finns människor som är överlevare i naturen. D.. Visa hela

Det finns människor som är överlevare i naturen. Det är svårt att veta vilka de är, för deras sanna natur uppenbaras bara i kriser. Då är dom de människor som inte skyr några medel för att rädda sig själv och de sina. De är flexibla, snabbtänkta och är inte främmande för kriminella handlingar. De ser med skepticism på auktoritetens sanningar och utgår från sin egen uppfattning när de gör livsavgörande beslut. Nazisterna hade inte helt förstått Darwins teser. Det var inte bara de starkaste som skulle överleva - utan de som kunde anpassa sig bäst till rådande förhållanden.

Huvudpersonen i "Handelsresande i liv" är en av dessa överlevande. Gilei Storch flydde i sista stund från Riga (till Sverige) innan nazisterna lyckades få tag på honom. Vi får följa hans kamp i Stockholm för att rädda sitt judiska folk i opposition till både regering och den judiska föreningen i Stockholm (självklart med några livsavgörande undantag). Vi följer hans envisa kamp mot den svenska byråkratins ständiga ovilja att lägga sig i tyska angelägenheter och glädjs när han lyckas. Genom Gilei Storch gör vi bekantskapen med en annan osannolik människa - som ska komma att påverka tiotusentals judars öde. Nämligen Himmlers massör (!) Felix Kersten. Det övergripande temat i boken är en historisk resa med de som sökte rädda vad som räddas kunde, mitt i brinnande krig.

Det vore lätt att skriva en historia (och för den delen, en recension) om historien var en raksträcka från a till b. Så är det sällan. En historia kan börja vid punkt a, fortsätta till punkt b, gå tillbaka till punkt a och vidare till punkt q. Man har aldrig någon aning. När vi följer Gilei Storch rättspatos är sträckan så krokig den bara kan bli. Det finns fullt av misslyckade försök, strandade överrenskommelser och besvikelser men få ljusglimtar. Som läsare och människa vill man naturligtvis ha en berättelse som avslutas med en storslagen räddning, men eftersom detta inte är skönlitteratur får man nöja sig med att följa riktiga människors kamp och få förståelse för hur processen att rädda judar, faktiskt såg ut under krigstid i Sverige. Och det är fruktansvärt spännande!

Att skriva en historisk betraktelse på skönlitterärt sätt (eller snarare journalistiskt) är det få författare som lyckats med. Antingen blir det historiska materialet tunnt och berättelsen frimodig (men inte särskilt trovärdig) som i fallet med Herman Lindqvists populärhistoriska böcker, eller så blir det tunga historiska böcker som rabblar fakta och sällan ger läsaren en känsla av autencitet som "det kunde varit jag". Hitills har jag bara läst tre författare använder konceptet skriva om historia på skönlitterärt sätt, utan att förlora vare sig spänningen eller källkritiken, dessa är:

Gitta Sereny - framför allt med hennes verk "Albert Speer och sanningen" samt "Avgrunden"
Peter Englund - speciellt "Brev från nollpunkten" (men praktiskt taget alla andra böcker han skrivit)
Lena Einhorn - Ninas resa och Handelsresande i liv

Även om konceptet inte är unikt, är det unikt när någon gör det på ett riktigt lyckat sätt. "Handelsresande i liv" är ett mastodantverk - ett epos i stil med "Romerska rikets uppgång och fall" av Schier. Det kräver ett visst intresse för förintelsen och andra världskriget för att riktigt komma till sin rätt. Einhorns språk är medryckande och proffsigt. Läsningen gav mig helt nytt perspektiv på räddningen av judar och de personer inblandade i detta. Einhorn är sylvass när hon raddar upp källor och fakta, och märkligt objektiv. Det ligger faktiskt på läsaren att bilda sin uppfattning och förståelse för hanteringen av juderäddningarna. Jag blev djupt facinerad av denna fantastiska äventyrs/detektiv/drama/spännings- historia. Jag gav den en tveklös femma i betyg.

Augustnominerad bilderbok från år 2004 som är en s.. Visa hela

Augustnominerad bilderbok från år 2004 som är en surrealistisk och ångestfylld saga om en flicka som vaknar upp i ett hus som försvinner, tillsammans med en hund som omväxlande växer och krymper. Anna-Clara Tidhom har skrivit en bok om otrygghet och oro. Stilen är likt ett barns beskrivande av den otäcka världen utanför.

Jag kan föreställa mig att denna bok kan ge ett barn en upplevelse av tilltagande trygghet efter många genomläsningar. Men jag kan också föreställa mig denna bok skapa mardrömmar och en känsla av otillräcklighet. Jag kände mig lite lurad på konfekten. Möjligtvis passade den här boken inte min personlighet och därför skall jag kanske inte såga den totalt.men faktum kvarstår - jag tyckte inte alls att "Hanna, huset, hunden" var särskilt bra, Augustprisnominering eller ej.....
Därför får den en svag tvåa.


// ElinLeticia 2005

Sju år efter Dr Lectors spektakulära flykt går han.. Visa hela

Sju år efter Dr Lectors spektakulära flykt går han fortfarande fri. Agent Sterlings karriär går på tomgång då hon effektivt hindras att få några utvecklande uppdrag. Under ett gisslandrama som går snett ser Sterlings fiender till att hon ansätts av byrån. Lector visar ett första livstecken och återupptar kontakten med sin tidigare skyddsling. Sterling blir ett bete i jakten efter den fruktade psykopaten, ett bete på fler sätt än hon kan ana.

Hannibal är den kronologiskt tredje berättelsen om Hannibal, the cannibal. Filmen med samma namn toksågades - med all rätt. Bok och film är i stort sett lika. Jag kan helt ärligt säga, att fram till de sista kapitlen är boken skräp i ordets rikaste bemärkelse. Det låga betyget tarvar en förklaring. Först och främst är språkstilen oerhört irriterande. Författaren växlar glatt mellan dåtid och nutid på ett helt okonsekvent sätt. Vidare är historien i sig onödigt makaber. Visst har jag läst böcker som är värre, men denna känns som våldspornografi. Författaren tycks vilja chockera mer än hålla liv i sin berättelse. Personkaraktärerna är synnerligen överdrivna (så typiskt att föra in lite nazilidande i berättelsen - har man inte haft en naziperiod så har man liksom inte funnits - verkar det som). Lectors offer som söker hämnd är nästan löjligt grym, en djupare teckning av honom kunde gett berättelsen en viss möjlighet att utvecklas, men så gör författaren inte. Slutligen känns denna roman pretantiös. Författaren växlar mellan att skriva väldigt nyanserat och kiosklitteratur. Jag vet inte vad ni tycker, men i min mening är det bättre att skriva rent skräp rakt igenom, än låta korta glimtar av ljus visa att författaren kunde presterat bättre om han bara hade kämpat lite till. Detta om kritiken. Jag vill ge den här boken en tvåa för dess slut (annars hade den klart blivit en överkorsad etta). Slutet skiljer sig nämligen mycket från filmen och är klart mycket intressantare. En tvåa alltså - med förhoppningar om att författaren jobbar mer på nästa bok.

i vårt välfärdssamhälle finns ingen plats för döde.. Visa hela

i vårt välfärdssamhälle finns ingen plats för döden. Vi gömmer undan de nyligen avlidna på isolerade bårhus och undviker att prata med de sörjande. Livet går på som det alltid gjort. Men en högsommar dag i Stockholm brister hela illusionen när de döda långsamt vaknar till liv. Skräcknätterna när de anhöriga återvänder till sina forna hem tar sin början. Men de odöda är inga köttätande zombies som i Romanos filmer, de är kroppsliga skal som längtar hem till sina vanliga liv....

Att ta vår rädsla inför döden och konfrontera den med en helt absurd situation där våra anhöriga vaknar till liv och försöker ta sig hem, det är en snubblande genial idé! Att Lindqvist därtill inte faller i fällan att låta de döda bli till vandrande monster utan ett slags tomt mellanting mellan människa och död, är ännu bättre. Huvudpersonerna är en pensionerad journalist vars sonson nyligen dött, två kvinnor som enligt samhällets definition är "hysteriska", "depressiva" men klarar av att hantera övergången till en annan verklighet än vår, på ett klarare sätt, samt en man som nyligen förlorat sin hustru i en bilolycka.

Fokuset ligger hela tiden på sorgen efter de döda och funderingar över vad som ÄR människa, är själ och kropp separerade från varandra. Vad händer rent tekniskt om människor som är döda börjar leva igen. Det finns massvis med aspekter i denna roman som är nytänkande och spännande. Första boken av författaren tyckte jag var för tydligt inspirerad av Stephen King, men denna roman är originell och framför allt stilen att skriva känns avlägset Kings "mtvmosartexterstankar". Jag tycker denna bok är ett bra exempel på när en svensk författare vågar göra något nytt. Av den orsaken är betyget 4 självklart. Ibland är storyn en aning platt vilket gör att jag inte kan ge den högre betyg. Men av författaren har vi storverk att vänta....

Harry Potter är ett litet barn när hans föräldrar.. Visa hela

Harry Potter är ett litet barn när hans föräldrar blir förrådda och uppspårade av Lord Voldemort. Mörkrets furste har som syfte att förgöra Harrys båda föräldrar som är motståndskämpar i Fenixordern. Meningen var att även Harry skulle stryka med den där ödesdigra kvällen, men något händer - och Harry Potter överlever. Omedveten om sitt förflutna växer Harry upp hos sin moster och hennes familj. Harry är inget älskat barn och hans egenheter och udda talanger kontrasteras mot den väldigt vanliga familjen, vars högsta önskan är att INTE sticka ut. På sin elfte födelsedag ställs Harrys liv i nytt ljus när han mottar ett intagningsbrev från Howgwarts trollkarlsskola och där tar sig berättelsen om Harry Potter sin början. Vi följer honom på hans upptäcksfärd i magins underbara Värld och delar hans vardagliga vedemödor, med förälskelser, ensamhet, ifrågasättande av sitt öde. Från och med första boken är Lord Voldemort en viktig pusselbit för Harrys identitet. Efter det misslyckade försöket att låta Harry gå samma fruktansvärda öde till mötes, som sina föräldrar, försvinner Voldemort och trollkarlsvärlden gör sitt bästa för att återhämta sig efter diktaturens år av tortyr, försvinnanden och förrädare. Dock kommer Harry Potter under sina skolår tvingas möta sin värsta fiende vid flera tillfällen. Han kommer också tala för döva öron när han uppmärksammar sin omgivning på att ondskan ärpå väg tillbaka. Harrys kamp för att hitta sig själv, är en kamp som samtidigt innebär en psykologisk resa in i ondskan. För Lord Voldemort och Harry Potter, är, trots att de upplever sig vara motpoler, oupplösligt bundna till varandras öden. "Harry Potter och halvblodsprinsen" slutade med Severus Snapes förräderi mot Harrys älskade rektor Dumbledore. Denna bok tar vid när ondskan redan omslutit trollkarlsvärlden och Voldemorts motståndskämpar tvingas fly för sina liv. Harry vet om, att hans liv är sammanflätat med Voldemort och att en av dem måste dö - för att den andra ska leva. För att beskydda dem han älskar försöker han avgränsa sig och samtidigt fullfölja det uppdrag som Dumbledore gav honom, innan han blev mördad. Med fara för sina liv börjar en upptrappning inför den sista striden, som bara en kan vinna.....

Jag tycker det är vanvettigt svårt att skriva en recension på den senaste boken om Harry Potter, sista boken i serien. Man vill inte avslöja för mycket, men utan belysa historiens grund förlorar recension i värde. Det som är mest uppenbart med böckerna är deras förmåga att fånga läsare på alla olika nivåer. Vi har alla olika mönster som vi letar efter när vi läser. Vi vill känna igen oss och när mönstret faller på plats - då kommer den där underbara känslan av att KÄNNA bokens karaktärer. Därför vill man läsa, för att möta sig själv i en bok. Man kan således läsa böckerna som lust litteratur, magiska omgivningar, fantastiska beskrivningar av en facinerande Värld som uppväcker barnet inom oss alla. Drakar, överfyllda bord med delikatesser, spöken, gåtor, enhörningar och magiska böcker, det är ingen hejd på fantasin. Man kan också läsa böckerna som en berättelse om hur en pojke växer upp och lär sig saker om sig själv och om andra. Böckerna handlar om att bli vuxen och förstå sin uppgift i livet. Så kan man också läsa böckerna som spänningsberättelser med äventyr som alla för läsaren en liten bit längre mot slutmålet - den sista striden. Eller så ser man böckerna som politiska manifest som berättar om hur en diktatur växer fram och målar upp en värld av maktlöshet, men också mod och kärlek. Böckerna passar med andra ord, väldigt många läsare. Och däri ligger böckernas främsta värde. De lockar till läslust och mig veterligen är den allmäna reaktionen på utgivningen av varje ny Potterbok - även när de är på originalspråk, ojämförlig! Även människor som drar sig för att läsa engelska och för länge sedan glömt alla traggliga glosor, kastar sig över böckerna. Det är unikt och det är kännetecknande för alla böckerna om Potter.

När jag läser böckerna ser jag de politiska mönstren tydligt. Rowling berättar om facism, om ondska som tränger emellan familjer och vänner. Den ondska som splittrar medmänniskor och får oss att känna "dom" och "vi". Det är många författare som berättat samma historia, men mig veterligen är det ingen som gör det så bra som Rowling. Dock är budskapet tillräckligt subtilt att man kan leva sig in i det utan att känna sig tvingad att se mönstren i sin omvärld - och så tycker jag det ska vara skönlitterära böcker som dessa. Budskapet når fram - men författaren skriver inte läsaren på näsan och den attityden uppskattar jag. Så? Vad är det för likheter mellan Harry Potters trollkarlsvärld, kampen mot ondskan i form av Lord Voldemort och nazismen personifierad i Hitler - som jag kan se?

1. Lord Voldemort har en bakgrund som liknar Hitlers. Han växte upp utan att känna sig värdefull, först i sitt aktiva val att trycka ner människor runt omkring sig, upplever han sig "bli till". Han personifierar sig med avgränsningen mot de som inte tycker och tänker som honom. Vidare är han besatt av att eliminera spåren av sitt förflutna. Även de som inte är kopplade till hans förflutna men är mugglare (människor som inte kan bruka magi) blir en nagel i ögat för Voldemort. Dessa anses vara smutsiga och förorena renrasiga trollkarlars blod.
2. Rashygienen är en viktig komponent i berättelserna om Harry Potter. Harry kommer tidigt identifiera sig med den utsatta och vända sig mot dem som upphöjer sig själva med grund bara i sitt raspåbrå. För Voldemort handlar rashygienen inte om förmågan att bruka magi, Voldemort dömer ut människor för att de fötts av mugglare.
3. Lord Voldemort attrakterar framför allt osäkra individer som bygger upp sin självkänsla genom att trampa på andras. "Jag kan inget, jag vet inget, men den ras jag tillhör är den bästa i hela Världen". Få av Voldemorts anhängare förstår konsekvenserna av sina val. De ser fördelarna i att få höga poster, trycka ner de personer som de föraktar i smutsen och känna sig förmer.
4. Metoderna för att uppnå makt liknar nazismens. Voldemort utnyttjar rädslan att tvingas handla - (med konsekvensen av likgiltighet, blundandet inför ondska som inte försvinner för att man stänger den ute) och in i det längsta vägrar folk förstå vad som är på gång. Varningstecknen ignoreras, "hear no evil, see no evil, talk no evil". Väl vid makten använder Voldemort sig av media, han förhindrar oppositionen att protestera. Motståndare och deras familjer tas till fånga. De torteras och omvänds genom utpressning. Voldemorts mål är inte att begränsa rörelsefriheten för halvblod. Han vill förinta dem helt.

5. Voldemort omger sig av ja-sägare. Hans dödsätare är hans undersåtar, inte hans konkurrenter eller medarbetare. Allt ligger i händerna på en person och hans godtyckliga hat.

Jag facineras över hur makalöst briljant Rowling byggt upp personkaraktärer, miljö och intrig. Rädslan för att den sista boken skulle göra ett magplask fanns där från första början. Jag har aldrig varit mycket för uppföljare, eftersom jag vet att de ofta bygger vidare på grundidéen och bara återanvänder samma komponenter men på andra sätt. Dock skulle man kunna säga att serien om Potter är EN bok. En fantastisk bok med ett genomtänkt och smart slut. Boken om Harry Potter (om jag får uttrycka det så) är läsglädje. Det liknar inget jag varit med om tidigare - och jag har läst mycket! Denna sista bok om Harry Potter vidgar perspektiven ytterligare. Rowling lyckas lyfta upp tidigare endimensionella karaktärer och driva dem rakt in i läsarens hjärta! Under läsningen pendlade jag mellan viljan att ge boken en jordgubbe och insikter att det egentligen är hela serien som jag åsyftar ett sådant betyg - inte bara denna sista bok. I min lilla betygsvärld får jag enbart dela ut 10 jordgubbar i livet. Nya favoritböcker trycker undan tidigare, så att bara de allra starkaste stjärnorna får lysa i mitt bibliotek. Om "Harry Potter and the deadly hallows" förtjänar en jordgubbe vet jag inte. Serien i helhet får en femma i betyg. Den sista boken fulländar serien. Jag ligger snuddande nära en jordgubbe - men ändå inte. Så Harry Potter får ett smultron istället.

Och Rowling bugar jag för, för hon är vår tids bästa äventyrsförfattare.

// ElinLeticia - 2007-09-21

Det är dags för Harry Potters sista år på Hogwarts. Den lilla pojken som i början av serien var naiv och barnslig har nu vuxit upp och blivit något av en man. Tillsammans med bästa vännerna Ron och Hermoine struntar han i att återvända till skolan för att istället ägna sig åt planer och handlingar för att lyckas besegra lord Voldemort. Döden tycks ständigt vara närvarande de tre vännerna och att nå till målet är allt annat än enkelt.

Såklart kunde jag inte vänta på den svenska översättningen av den sista boken i serien om Harry Potter att komma ut. Dagen den engelska versionen släpptes hade jag äntligen upplösningen i min hand och det var med både spänning och glädje jag började läsa.

Att boken skulle vara en besvikelse fanns liksom aldrig i min värld. Efter att ha skrivit sex underbara böcker om en magisk värld fylld med underbara och mindre underbara personligheter kunde jag inte tänka mig att den sista och sjunde delen skulle kunna vara något annat än bra. Självfallet hade jag rätt.

Från första sidan slungas läsaren in i Harry Potters värld och vardag och boken lyckas med att aldrig vara tråkig. Den är både annorlunda från de tidigare böckerna samtidigt som den är glädjande bekant. Helt ärligt är Harry Potter and the deathly hollows den bästa delen i serien och ni som ännu inte har läst upplösningen har flera timmars god litteratur framför er. Att boken ständigt bjuder på nya överraskningar och vändningar är ett stort plus och boken förtjänar det allra högsta betyget.

Mycket tycks sig likt i trollkarlsvärlden, detta H.. Visa hela

Mycket tycks sig likt i trollkarlsvärlden, detta Harrys sjunde år på Hogwarts, men tidningarna rapporterar dagligen om försvinnanden, mord och förräderi. Trollkarlsvärlden har slutligen tvingats acceptera den krassa verkligheten - Lord Voldemort är tillbaka och med honom dödsätarna. Harry vet att han är den utvalde, den enda som kan bekämpa Voldemort men han slits mellan sin önskan att leva ett vanligt tonårsliv och sin plikt att bekämpa ondskan och hans herre.

Rowling har med denna sjätte bok övergett sagovärlden. Hon beskriver nu en mörk och otäck värld där ingen är att lita på. Hon fullföljer det psykologiska stråk hon påbörjade med "Fenixordern" och låter Harry konfronteras både med sig själv och det faktum att Lord Voldemort bara kan besegras genom hans insikter om sig själv. Jag blev glatt överraskad över att Rowling verkligen konsekvent byter fokus ju äldre Harry blir. Detta är ingen sagobok och det är bra! För denna historia känns äkta. Ett mönster börjar träda fram för läsaren och blotta mörker som inte ens var antydda i de första böckerna. Jag kan varmt rekommendera denna bok som tog mig bara två dagar att läsa ut.

Harry Potter and the Order of the Phoenix är Rowli.. Visa hela

Harry Potter and the Order of the Phoenix är Rowlings femte bok i serien om Potter. Harrys sommar avbryts brutalt av flera dementorer som osannolikt dyker upp på Privat Drive och tvingar honom att utöva magik för att överleva. Skolåret som följer blir det svåraste året, kunskapsmässigt som känslomässigt Harry hitills upplevt. Femte årets stora "Owl" väntar och det finns nästan ingen tid till något annat än studier. Studierna kan dock inte förändra faktumet att allt är förändrat. Harrys upplevelser från förra terminen präglar stämnigen på Hogwarts och i trollkarlsvärlden. Året kommer dock bringa överraskningar som är framförallt negativa. Att ingen vill inse faktum att Han är tillbaka, beror det på att folk redan valt sida, eller att de är för rädda för att se sanningen i vitöga?

Den femte boken är svartare än de tidigare. Harry är nu 16 år och lever i en värld där ondskan redan har fått grepp om människor och rädslan börjat spira.
Situationen påminner mer och mer om diktatur och boken är inte längre en barnbok utan riktar sig till äldre ungdomar och vuxna. Den femte boken är också mer mångfacetterad. Personerna får fler bottnar och inget är längre svart eller vitt. Harry får ett nytt perspektiv på sin far och läsaren får också ny syn på skeendena i de tidigare böckerna. På sätt och vis är den här boken mer psykologisk än de tidigare. Dock får jag samma känsla som tidigare när jag läst Rowling, att hon försöker trissa upp spänningen så mycket att den förlorar sig i upptrissandet. Samtidigt är den här boken djupare än de tidigare och på det sättet bättre! Kan hända upplever jag den roligare att läsa när jag får läsa den på svenska, och slippa traggla engelska, men som helhet måste jag säga att boken har en ny attityd och riktar sig till en ny publik (bra!).

040405 Omläsning av boken på svenska har nu skett. Jag måste dra ner betyget till en treaplus. Jag tycker inte att den är lika fängslande som de andra böckerna. På engelska tog boken mig ungefär 4 månader att läsa, på svenska två dagar. Men även om romanen är bra översatt känns det som den är en upprepning av de andra böckerna. Det är möjligt att jag helt enkelt tycker att Harry själv är hopplöst irriterande *är det INGEN mer än jag som observerat att han klagar HELA TIDEN?*......men som jag skrev tidigare förlorar Rowling sig i för mycket upptrissande. Min uppfattning i det avseendet har förstärkts! Romanen hade vunnit på att kortas ner kanske 300 sidor. Mycket information kändes som en utfyllnad utan orsak.

Den föräldralösa Harry bor hos sina fruktansvärda.. Visa hela

Den föräldralösa Harry bor hos sina fruktansvärda släktingar på Privat Drive som hatar honom av skäl han inte känner till. På sin elfte födelsedag får Harry ett mystiskt brev som hans familj försöker hemlighålla för honom. Harry har blivit antagen till Englands mest kända trollkarlsskola,. Hogwarths Skola För Häxkonster Och Trolldom. Harry är berömd i trollkarlsvärlden utan att ens känna till det!

Tio år tidigare härskade den onde Lord Voldemort över den magiska världen. Många var de som drabbades av hans ondska och offren under tortyråren var många. Voldemorts makt bröts dock oförklarligt efter att han dödat Harrys mamma och pappa och därefter försökte på sig att döda Harry själv. Som minne av det har Harry ett ärr i pannan i form av en blixt.

Nu börjar Harry i Hogwarts och han njuter av att vara i sitt rätta element. Någonting står dock inte rätt till på skolan och Harry ställs återigen öga mot öga mot sin värsta fiende. Hans föräldrars mördare.....

Det här är alltså den första boken om Harry. Den orsakade hejdlösa hyllningar när den kom ut. Själv vägrade jag resolut att läsa den, eftersom situationen blev allt mer kommersiell. Slutligen kunde jag inte motstå frestelsen utan gav mig i lag med boken (det här är fjärde omläsningen förutom en gång på engelska). Jag blev inte besviken! Språk, personkaraktärer, stämning och händelseschema är av sällan skådat slag. Också den svenska översättningen av Harry är bra! Jag rekommenderar folk att läsa den både på engelska och svenska. Att senare böcker kan upplevas aningen upprepande kan dock inte påverka det faktum att den första Harry Potter boken håller läsaren i ett järngrepp! Detta är en bok jag kan rekommendera båda barn och vuxna, även om vissa saker i boken faktiskt är väldigt skrämmande....
Tyvärr har ju Rowling verkligen utnyttjat sin sits som Potters författare :) den kommersiella biten är INTE omtyckt av mig! Filmerna är SKIT! Mugglare filmer skulle jag milt sagt vilja påstå!
Det är hemskt synd att det blivt så, för dessa böcker behöver ingen film för att göras rättvisa, det här är boken för vidgad fantasi!

Efter en händelserik sommar med världsmästerskap i.. Visa hela

Efter en händelserik sommar med världsmästerskap i Quidditch är Harry tillbaka på Hogwarts för sitt fjärde år i trollkarlskolan. Under mästerskapet lät någon Voldemorts tecken lysa upp natten och stämningen i trollkarlsvärlden är annorlunda än tidigare. Istället för elevmästerskap i Quidditch har trollkarlsministriet ordnat en "vänskaps" tävling mellan de tre trollkarlsskolorna Hogwarts, Durmstrang och Beauxbatons. En deltagare från varje skola skall tävla om ära och berömmelse.
Tidigare dödsfall i tävlingen har drivit fram en ålderbegränsad regel och ingen av Harrys vänner är gammal nog att delta. Trots detta blir Harry en av deltagarna, högst motvilligt. Men har ens namn en gång dragits ur den flammande bägaren så finns det ingen återvändo! Frågan är vem som vill att Harry skall vara med i tävlingen och varför....

Det här är den fjärde boken i serien om Harry, de mörka partierna i den femte boken börjar här anas. Trollkarlsvärlden är inte längre något säkert ställe och misstron mot Voldemorts tidigare anhängare blir allt större. Bra berättelse men ändå inte Rowling på topp. Dock en klar fyra!

Harry Potter är ett litet barn när hans föräldrar.. Visa hela

Harry Potter är ett litet barn när hans föräldrar blir förrådda och uppspårade av Lord Voldemort. Mörkrets furste har som syfte att förgöra Harrys båda föräldrar som är motståndskämpar i Fenixordern. Meningen var att även Harry skulle stryka med den där ödesdigra kvällen, men något händer - och Harry Potter överlever. Omedveten om sitt förflutna växer Harry upp hos sin moster och hennes familj. Harry är inget älskat barn och hans egenheter och udda talanger kontrasteras mot den väldigt vanliga familjen, vars högsta önskan är att INTE sticka ut. På sin elfte födelsedag ställs Harrys liv i nytt ljus när han mottar ett intagningsbrev från Howgwarts trollkarlsskola och där tar sig berättelsen om Harry Potter sin början. Vi följer honom på hans upptäcksfärd i magins underbara Värld och delar hans vardagliga vedemödor, med förälskelser, ensamhet, ifrågasättande av sitt öde. Från och med första boken är Lord Voldemort en viktig pusselbit för Harrys identitet. Efter det misslyckade försöket att låta Harry gå samma fruktansvärda öde till mötes, som sina föräldrar, försvinner Voldemort och trollkarlsvärlden gör sitt bästa för att återhämta sig efter diktaturens år av tortyr, försvinnanden och förrädare. Dock kommer Harry Potter under sina skolår tvingas möta sin värsta fiende vid flera tillfällen. Han kommer också tala för döva öron när han uppmärksammar sin omgivning på att ondskan ärpå väg tillbaka. Harrys kamp för att hitta sig själv, är en kamp som samtidigt innebär en psykologisk resa in i ondskan. För Lord Voldemort och Harry Potter, är, trots att de upplever sig vara motpoler, oupplösligt bundna till varandras öden. "Harry Potter och halvblodsprinsen" slutade med Severus Snapes förräderi mot Harrys älskade rektor Dumbledore. Denna bok tar vid när ondskan redan omslutit trollkarlsvärlden och Voldemorts motståndskämpar tvingas fly för sina liv. Harry vet om, att hans liv är sammanflätat med Voldemort och att en av dem måste dö - för att den andra ska leva. För att beskydda dem han älskar försöker han avgränsa sig och samtidigt fullfölja det uppdrag som Dumbledore gav honom, innan han blev mördad. Med fara för sina liv börjar en upptrappning inför den sista striden, som bara en kan vinna.....

Jag tycker det är vanvettigt svårt att skriva en recension på den senaste boken om Harry Potter, sista boken i serien. Man vill inte avslöja för mycket, men utan belysa historiens grund förlorar recension i värde. Det som är mest uppenbart med böckerna är deras förmåga att fånga läsare på alla olika nivåer. Vi har alla olika mönster som vi letar efter när vi läser. Vi vill känna igen oss och när mönstret faller på plats - då kommer den där underbara känslan av att KÄNNA bokens karaktärer. Därför vill man läsa, för att möta sig själv i en bok. Man kan således läsa böckerna som lust litteratur, magiska omgivningar, fantastiska beskrivningar av en facinerande Värld som uppväcker barnet inom oss alla. Drakar, överfyllda bord med delikatesser, spöken, gåtor, enhörningar och magiska böcker, det är ingen hejd på fantasin. Man kan också läsa böckerna som en berättelse om hur en pojke växer upp och lär sig saker om sig själv och om andra. Böckerna handlar om att bli vuxen och förstå sin uppgift i livet. Så kan man också läsa böckerna som spänningsberättelser med äventyr som alla för läsaren en liten bit längre mot slutmålet - den sista striden. Eller så ser man böckerna som politiska manifest som berättar om hur en diktatur växer fram och målar upp en värld av maktlöshet, men också mod och kärlek. Böckerna passar med andra ord, väldigt många läsare. Och däri ligger böckernas främsta värde. De lockar till läslust och mig veterligen är den allmäna reaktionen på utgivningen av varje ny Potterbok - även när de är på originalspråk, ojämförlig! Även människor som drar sig för att läsa engelska och för länge sedan glömt alla traggliga glosor, kastar sig över böckerna. Det är unikt och det är kännetecknande för alla böckerna om Potter.

När jag läser böckerna ser jag de politiska mönstren tydligt. Rowling berättar om facism, om ondska som tränger emellan familjer och vänner. Den ondska som splittrar medmänniskor och får oss att känna "dom" och "vi". Det är många författare som berättat samma historia, men mig veterligen är det ingen som gör det så bra som Rowling. Dock är budskapet tillräckligt subtilt att man kan leva sig in i det utan att känna sig tvingad att se mönstren i sin omvärld - och så tycker jag det ska vara skönlitterära böcker som dessa. Budskapet når fram - men författaren skriver inte läsaren på näsan och den attityden uppskattar jag. Så? Vad är det för likheter mellan Harry Potters trollkarlsvärld, kampen mot ondskan i form av Lord Voldemort och nazismen personifierad i Hitler - som jag kan se?

1. Lord Voldemort har en bakgrund som liknar Hitlers. Han växte upp utan att känna sig värdefull, först i sitt aktiva val att trycka ner människor runt omkring sig, upplever han sig "bli till". Han personifierar sig med avgränsningen mot de som inte tycker och tänker som honom. Vidare är han besatt av att eliminera spåren av sitt förflutna. Även de som inte är kopplade till hans förflutna men är mugglare (människor som inte kan bruka magi) blir en nagel i ögat för Voldemort. Dessa anses vara smutsiga och förorena renrasiga trollkarlars blod.
2. Rashygienen är en viktig komponent i berättelserna om Harry Potter. Harry kommer tidigt identifiera sig med den utsatta och vända sig mot dem som upphöjer sig själva med grund bara i sitt raspåbrå. För Voldemort handlar rashygienen inte om förmågan att bruka magi, Voldemort dömer ut människor för att de fötts av mugglare.
3. Lord Voldemort attrakterar framför allt osäkra individer som bygger upp sin självkänsla genom att trampa på andras. "Jag kan inget, jag vet inget, men den ras jag tillhör är den bästa i hela Världen". Få av Voldemorts anhängare förstår konsekvenserna av sina val. De ser fördelarna i att få höga poster, trycka ner de personer som de föraktar i smutsen och känna sig förmer.
4. Metoderna för att uppnå makt liknar nazismens. Voldemort utnyttjar rädslan att tvingas handla - (med konsekvensen av likgiltighet, blundandet inför ondska som inte försvinner för att man stänger den ute) och in i det längsta vägrar folk förstå vad som är på gång. Varningstecknen ignoreras, "hear no evil, see no evil, talk no evil". Väl vid makten använder Voldemort sig av media, han förhindrar oppositionen att protestera. Motståndare och deras familjer tas till fånga. De torteras och omvänds genom utpressning. Voldemorts mål är inte att begränsa rörelsefriheten för halvblod. Han vill förinta dem helt.

5. Voldemort omger sig av ja-sägare. Hans dödsätare är hans undersåtar, inte hans konkurrenter eller medarbetare. Allt ligger i händerna på en person och hans godtyckliga hat.

Jag facineras över hur makalöst briljant Rowling byggt upp personkaraktärer, miljö och intrig. Rädslan för att den sista boken skulle göra ett magplask fanns där från första början. Jag har aldrig varit mycket för uppföljare, eftersom jag vet att de ofta bygger vidare på grundidéen och bara återanvänder samma komponenter men på andra sätt. Dock skulle man kunna säga att serien om Potter är EN bok. En fantastisk bok med ett genomtänkt och smart slut. Boken om Harry Potter (om jag får uttrycka det så) är läsglädje. Det liknar inget jag varit med om tidigare - och jag har läst mycket! Denna sista bok om Harry Potter vidgar perspektiven ytterligare. Rowling lyckas lyfta upp tidigare endimensionella karaktärer och driva dem rakt in i läsarens hjärta! Under läsningen pendlade jag mellan viljan att ge boken en jordgubbe och insikter att det egentligen är hela serien som jag åsyftar ett sådant betyg - inte bara denna sista bok. I min lilla betygsvärld får jag enbart dela ut 10 jordgubbar i livet. Nya favoritböcker trycker undan tidigare, så att bara de allra starkaste stjärnorna får lysa i mitt bibliotek. Om "Harry Potter and the deadly hallows" förtjänar en jordgubbe vet jag inte. Serien i helhet får en femma i betyg. Den sista boken fulländar serien. Jag ligger snuddande nära en jordgubbe - men ändå inte. Så Harry Potter får ett smultron istället.

Och Rowling bugar jag för, för hon är vår tids bästa äventyrsförfattare.

Harry Potter and the Order of the Phoenix är Rowli.. Visa hela

Harry Potter and the Order of the Phoenix är Rowlings femte bok i serien om Potter. Harrys sommar avbryts brutalt av flera dementorer som osannolikt dyker upp på Privat Drive och tvingar honom att utöva magik för att överleva. Skolåret som följer blir det svåraste året, kunskapsmässigt som känslomässigt Harry hitills upplevt. Femte årets stora "Owl" väntar och det finns nästan ingen tid till något annat än studier. Studierna kan dock inte förändra faktumet att allt är förändrat. Harrys upplevelser från förra terminen präglar stämnigen på Hogwarts och i trollkarlsvärlden. Året kommer dock bringa överraskningar som är framförallt negativa. Att ingen vill inse faktum att Han är tillbaka, beror det på att folk redan valt sida, eller att de är för rädda för att se sanningen i vitöga?

Den femte boken är svartare än de tidigare. Harry är nu 16 år och lever i en värld där ondskan redan har fått grepp om människor och rädslan börjat spira.
Situationen påminner mer och mer om diktatur och boken är inte längre en barnbok utan riktar sig till äldre ungdomar och vuxna. Den femte boken är också mer mångfacetterad. Personerna får fler bottnar och inget är längre svart eller vitt. Harry får ett nytt perspektiv på sin far och läsaren får också ny syn på skeendena i de tidigare böckerna. På sätt och vis är den här boken mer psykologisk än de tidigare. Dock får jag samma känsla som tidigare när jag läst Rowling, att hon försöker trissa upp spänningen så mycket att den förlorar sig i upptrissandet. Samtidigt är den här boken djupare än de tidigare och på det sättet bättre! Kan hända upplever jag den roligare att läsa när jag får läsa den på svenska, och slippa traggla engelska, men som helhet måste jag säga att boken har en ny attityd och riktar sig till en ny publik (bra!).

040405 Omläsning av boken på svenska har nu skett. Jag måste dra ner betyget till en treaplus. Jag tycker inte att den är lika fängslande som de andra böckerna. På engelska tog boken mig ungefär 4 månader att läsa, på svenska två dagar. Men även om romanen är bra översatt känns det som den är en upprepning av de andra böckerna. Det är möjligt att jag helt enkelt tycker att Harry själv är hopplöst irriterande *är det INGEN mer än jag som observerat att han klagar HELA TIDEN?*......men som jag skrev tidigare förlorar Rowling sig i för mycket upptrissande. Min uppfattning i det avseendet har förstärkts! Romanen hade vunnit på att kortas ner kanske 300 sidor. Mycket information kändes som en utfyllnad utan orsak.

I den tredje boken om Harry har en fånge från Azka.. Visa hela

I den tredje boken om Harry har en fånge från Azkaban lyckats rymma från de blinda och grymma dementorerna som vaktar trollkarlsfängelset. Alla verkar vilja dölja fångens egentliga identitet för Harry, som omsider får veta att den förrymda fången inte är någon annan än mannen som förådde hans föräldrar till Lord Voldemort. Nu är den ökände Sirius Black ute efter Harry!
På Hogwarts är allting annorlunda, nu bevakas skolan av Dementorerna och en otäck stämning vilar över slottet. Harry och hans vänner får också fullt upp att skydda Hagrid och hans nya tjänst som lärare i skötsel av magiska djur.....

Faktiskt min favorit av Harry böckerna...vet egentligen inte riktigt varför, tycker bara om den! Läsaren sugs in i den magiska världen som Harry och de andra lever i och boken tappar aldrig fart. Mycket bra och läsvärd bok!

Mycket tycks sig likt i trollkarlsvärlden, detta H.. Visa hela

Mycket tycks sig likt i trollkarlsvärlden, detta Harrys sjunde år på Hogwarts, men tidningarna rapporterar dagligen om försvinnanden, mord och förräderi. Trollkarlsvärlden har slutligen tvingats acceptera den krassa verkligheten - Lord Voldemort är tillbaka och med honom dödsätarna. Harry vet att han är den utvalde, den enda som kan bekämpa Voldemort men han slits mellan sin önskan att leva ett vanligt tonårsliv och sin plikt att bekämpa ondskan och hans herre.

Rowling har med denna sjätte bok övergett sagovärlden. Hon beskriver nu en mörk och otäck värld där ingen är att lita på. Hon fullföljer det psykologiska stråk hon påbörjade med "Fenixordern" och låter Harry konfronteras både med sig själv och det faktum att Lord Voldemort bara kan besegras genom hans insikter om sig själv. Jag blev glatt överraskad över att Rowling verkligen konsekvent byter fokus ju äldre Harry blir. Detta är ingen sagobok och det är bra! För denna historia känns äkta. Ett mönster börjar träda fram för läsaren och blotta mörker som inte ens var antydda i de första böckerna. Jag kan varmt rekommendera denna bok som tog mig bara två dagar att läsa ut.

Harry Potter och hemligheternas kammare är den and.. Visa hela

Harry Potter och hemligheternas kammare är den andra delen i den fristående följetongen om Harry Potter och hans liv i den magiska världen. Harry har nu (efter en tung sommar instängd i sitt lilla rum hos Dursleys) återkommit till Hogwarts. Här är det mesta sig likt, men de olyckor som drabbar Harry redan i början av terminen tyder på att något annat är på gång att hända. Efter ett hotfullt meddelande om hemlighetens kammare, och de konsekvenser som sker om odjuret i det slipper ut, börjar Harry och hans vänner försöka ta reda på vad som händer. Det är dock inte bara främlingar som drabbas av ondskan....


Bok nummer två är bra, men inte lika bra som ettan. Ondskan kommer åter i skepnad av Voldemort, det otäckaste i denna bok bör väl vara rasåtskillnaderna, de med blandad trollkarlshärkomst är de som blir offer för monstret i kammaren.

Jag har tidigare skrivit om min pinsamt fattiga ku.. Visa hela

Jag har tidigare skrivit om min pinsamt fattiga kunskap om kriget i Bosnien. Efter att ha läst Jens-Martin Eriksen och Fredrik Stjernfelts bok är jag fortfarande förvirrad. Men förvirrningen verkar vara något normalt när det gäller etnisk tillhörighet i detta krig. En av författarnas synpunkter är att den etniska tillhörigheten blivit så diffus att folk reagerat agressivt så snabbt för att de inte känt sig helt klara över vilken grupp de tillhör. Muslimer har kallat turkar, bosnienserber, bosnienmuslimer och serber är egentligen en nationell tillhörighet som inte existerar. Jag måste erkänna att jag kände mig dum när jag läste boken. De var så många namn, så många krig och så många konflikter bak i tiden att jag inte kunde fokusera alls på orsaker till kriget. Å andra sidan upplevde jag samma sak när jag började läsa om andra världskriget. Det tog mig trehundra böcker innan jag började uppleva att jag fick ett klart och tydligt grepp om varje ny författares insikt när jag började läsa deras bok. Så kanske jag måste göra här också.

Författarna till denna bok har jobbat med en reseskildring som leds vidare genom intervjuer med olika politiska gestalter (många som var medverkande i folkmordet och idag lever vidare som om ingenting hade hänt), författare och generaler. Det som slår mig när jag läser interjuerna är hur historiskt bevandrade alla verkar vara. Men alla berättar också om "sitt" krig. Alla vinklar historierna olika och har olika uppfattning om vem som var boven i dramat. Om man inte har någon förkunskap blir detta otroligt förvirrande. Man kastas från 1700-talet till 1978, vidare till 1914 och tillbaka igen.

En genomgående känsla i boken är frusteration och vanmakt inför västs pragmatiska sätt att se på Bosnien. Författarna skriver på ett aggressivt sätt, vilket får läsaren att fortsätta läsa, trots att språket ibland är långt från populärvetenskapligt.

Som jag tagit upp tidigare har väst länge haft en färdig symptomstruktur att tillämpa på krig. Vi vill gärna måla ut de onda och de goda och därefter ta ställning. I fallet Bosnien kunde detta inte göras. Både serberna, kroaterna och muslimerna begick folkmord, i större eller mindre utsträckning. Istället för att försöka se på det nyanserat hemföll media åt att beskriva situationen som "öga för öga", serberna hade sitt koncentrationsläger men det hade ju kroaterna också, alltså går det på ett ut. Vi låter dom "bråka färdigt" utan att lägga oss i. Om detta skriver författarna;

"...människan varken är god eller ond av naturen men däremot kan göras solidarisk eller grym beroende hur omständigheterna ser ut. Av det skälet måste demokratin vara beredd på det värsta - den måste känna till hatets anatomi för att vara redo att reagera"

vilket jag också tagit upp. Vi kan inte alltid ha ett färdigt protokoll på hur ett krig, mobbning och annan ondska ska se ut. Vi måste vara beredda på att onskan kan ha en annan struktur än vi är vana vid och inte bli hemmablinda. Varför jag åter tar upp boken "Undantaget" av Jungersen, Christian som är en deckare om en sådan situation. Jag tyckte mycket om "Hatets anatomi" som fick mig att tänka i nya banor. Det är en bok som bör stå i bokhyllan för omläsning lite då och då. Jag tror att den kommer förändra läsarens perspektiv för varje omläsning - och om hur många böcker kan man säga det?

"Hatets anatomi" får en stark fyra. Den finns att köpa på bokus men är kanske inte det minst avancerade alternativet för någon som är lika svag i historia som jag är. Jag ska försöka hitta någon lite enklare bok om Bosnien för denna gör en minst sagt yr i huvudet - men det kan ju också vara till godo!

När morfar vaknar på morgonen är hans hatt borta... Visa hela

När morfar vaknar på morgonen är hans hatt borta. Han blir på ett hiskeligt humör och ger sig ut på jakt efter hatten. Efter många äventyr lär han sig vad som är viktigt i livet....

En typisk Nordqvist-hit! Förträfflig historia med lustiga och underhållande teckningar som myllrar av spännande detaljer. Hattjakten passar bäst för yngre barn och får en fyra.

Vi möter återigen Steffi och Nelli. Steffi studera.. Visa hela

Vi möter återigen Steffi och Nelli. Steffi studerar fortfarande på läroverket. Hon bor nu hemma hos sin kamrat Maj ute vid Majorna. Den sporadiska kontakten med föräldrarna i det tyska riket blir allt sämre. Föräldrarna flyttas till ett läger och Steffi blir allt mer orolig. Det är något fel med lillasyster Nellie också. Hon vill inte längre höra talas om Tyskland och föräldrarna. Hon blir allt mer lättretlig och Steffi når inte fram till henne.

Mycket bra ungdomsbok. Det är lätt att identifiera sig med Nellie trots att det inte är "henne" som boken egentligen handlar om. Men hennes utanförskap, hennes ovilja att kännas vid de gamla och hennes hat är lätt att känna igen sig i. Det vilar lite "Anne på Grönkulla" stämning över Steffis relation med sina fosterföräldrar som också är lätt att leva sig in i. Denna bok är precis lika bra som de andra delarna i serien.

Kommissarie Sten Wall har som vana att alltid seme.. Visa hela

Kommissarie Sten Wall har som vana att alltid semestra på Bornholm, och så gör han även detta år, utan vetskap om att han är måltavla för en brutal mördare som redan skördat ett offer i en känd åklagare i Sverige. Vi får följa Walls tämligen avkopplande vila på den pittoreska ön och ge oss i kast med en psykotisk mördare som anser sig ha högre moral än de flesta...

Det är första gången som jag kommer i kontakt med författaren Björn Hellberg. Hellberg började som kåsör och idrottsjournalist och har, enligt min mening, inte helt avlägsnat sig från det tämligen platta sättet att skriva. Intrigen är simpel och det psykologiska sammanhanget svagt. Det positiva är att kommissarien beskrivs som en sympatisk människa, en muntergök som njuter av livets goda. Han dricker och äter gott och han blir inte en förespråkare för samhällskritik (som Wallander i Mankells böcker). Sten Wall verkar vara en härligt vanlig människa. Författarens miljöbeskrivningar är mysiga men språket känns mossigt och gammaldags. Jag upplever att författaren vill briljera med sina kunskaper inom olika områden. Han upprepar beskrivningar av Bornholm som en reseledare med munväder. Detta och det faktum att "Hedersmord" inte lämnade några spår alls kvar i mig, gör att betyget två är rimligt. "Hedersmord" är en dussindeckare, inget snack om saken.

Andra Världskriget och förintelsen ses gärna som k.. Visa hela

Andra Världskriget och förintelsen ses gärna som kulmen i det distanserande mördandet. Gaskamrarna skapades som ett led i att effektivisera mördandet och skona vanliga soldater från att ta aktiv del i mördandet och få psykologiska neuroser. I Auschwitz dödades en miljon människor men lägret leddes av endast 3500 personer (enligt vad Rudolf Höss berättade för sin fängelsepsykolog i Nurnbergrättegången). Syftet med lägren var alltså att skapa ett smidigt dödsmaskineri där allt färre människor behövde bloda ner sina händer. Inte lika ofta pratar man om de stora massmord på judar som skedde innan lägren fått sin slutliga utformning. Tyska styrkor fick order om att utrymma stora judiska byar. De tvingade judarna att gräva gravarna själva och sköt dem sedan i omgångar tills gravarna var fyllda med flera tusen människor, kvinnor, män, åldringar och barn.

Christopher Brownings bok "Helt vanliga män" handlar om reservpolisbataljonen 101 som bestod av 500 tyska ordningsmän. De var just en sådan tysk styrka som skickades till Polen för att mörda oskyldiga och maktlösa människor. De flesta av dem kom från Hamburg och bedömdes vara för gamla för att skickas till fronten, de var gifta och hade barn. Nästan ingen hade någon militär erfarenhet utan hade en bakgrund som tjänstemän i civila arbeten. Dessa män var precis som titeln antyder - vanliga tyska män. Men under några få månaders lopp skolades dessa män till yrkesmördare.

Deras uppgifter var att deportera judar, spåra de som gömt sig och avrätta många tusen människor innan lägren fått sin slutliga utformning. Författaren har gjort en omfattande och genomarbetad bok som baserad på vittnesmålen från bataljonens män, försöker ge en objektiv rapport om hur vanliga män kunde bli massmördare. Resultatet är skakande. Det ligger i människans natur att måla verkligheten i svart eller vitt. Det mänskliga medvetandet verkar inte kunna ta in det faktum att människor har tendens att vara både och. Det är situationerna som skapar reaktionerna. Browning lyfter fram att mannarna fick valmöjligheter inför första massmordet. De av männen som kände att de inte klarade av sin uppgift kunde avstå.

Runt tio procent gjorde det valet. Men det är också värt att notera att när en liknande situation uppstod några månader senare (och bataljonen varit inblandad i många andra massmord) var de "idealistiska" reaktionerna inte längre lika starka. Männen vande sig vid sina fruktansvärda och nedbrytande uppgifter. Grupptryck, kamratskap som inte tillät männen att "dumpa" arbetsgifter på varandra och rädsla för bestraffning spelade också in. Författaren tar upp alla dessa aspekter på ett djuplodande sätt.

Det mest positiva med denna bok är författarens objektivism. Istället för att svartmåla de tyska männen i bataljon 101 lyfter han fram hur "vanliga" de var, men hur abnorma de blev i situationen. Denna insikt är skakande för den antyder att vem som helst - tysk som jude, svart som vit, man som kvinna, kan reagera på likartade sätt om situationen är densamma. På så vis blir bokens fokus allmängiltigt gods. Till skillnad mot vissa författare som valt att svartmåla just tyskarna, inser Browning att en sådan attityd är liktydlig med den nazistiska. Det ligger inte i rasens natur att vara ekonomisk eller ha tendenser att utföra folkmord. Den typen av facistiskt tänkande är banalt - men också lättare att ta in på ett mentalt plan. På det sättet är Brownings bok mycket svår att ta in - men så är också livet - vem har sagt att det ska vara lätt?

Ytterligare bonuspoäng får författaren för sitt lättlästa men gripande språk som tack vare alla citat målar upp en otäckt verkligt scenario inför läsarens ögon. Jag uppskattade också den väl genomarbetade källkritiken och var, när jag la boken ifrån mig, helt övertygad om att boken förtjänade en stark fyra. Läs "Helt vanliga män" den är en psykologisk rysare, som är alltför sann.

Yvonne har länge haft vanan att promenera runt i e.. Visa hela

Yvonne har länge haft vanan att promenera runt i ett villaområde, efter sitt jobb som konsult på "Din tid". Hennes intresse för området tar snart bisarra uttryck när hon tar jobb som hembiträde i ett av husen, för att få bättre inblick i vad som sker. Hon blir ganska fort känslomässigt involverad i mannen som bor i huset. Ju mer hon får veta om honom - destå mer får hon veta om sig själv, och ibland kan kunskap vara farligt.....

Det är uppfriskande med nyskapande psykologiska deckare. Denna historia har en stark dragning åt det mystiska. Det svenskt vanliga får i författarens tappning en skrämmande udd och trots att boken ibland känns en smula språkligt fattig får den en stark fyra.

En gång var nionde år öppnas porten mellan vår vär.. Visa hela

En gång var nionde år öppnas porten mellan vår värld och Ön. Ön har många namn, där Avalon är ett av de många. Här på ön härskar trollkarlar och häxor. Kungaparet är strävsamma och ärliga, men sedan deras unga son rövades bort av en elak och självisk rik baronessa på andra sidan porten (i vår värld) har inget varit sig likt. Nu har nio långa år gått och trollkarlsvärden gör sig redo för att hämta hem sin prins. Oturligt nog visar det sig att prinsen är otrevlig, elak och jättekorkad. Men trots det ger räddarna inte upp.....

J.K Rowling var inte först! Miljöerna i böckerna om Harry Potter är tydligt inspirerade av Eva Ibbotsons böcker. Ibbotsons karriär som spökskrivare (kul kul) började när hon berättade spökhistorier för sina barn och upptäckte deras starka dragning efter de övernaturliga. Hennes böcker liksom Rowlings handlar ofta om föräldralösa barn som är omedvetna om sitt magiska ursprung. Och liksom i Rowlings böcker figurerar mängder med osannolika varelser. Vi möter jättar, trollkarlar, skumma sällskapsdjur, snälla häxor och djurplågare (som dock alltid får ett straff i slutändan). Eva Ibbotson är humanist och hennes berättelser handlar ofta om udda varelser som inte riktigt passar in i samhället (oavsett om det är ett spöksamhälle eller vårt "civiliserade"). Hemligheten bakom författarinnans framgångar är troligen hennes tydliga respekt för barn, djur och miljö. Dessutom är hennes böcker rysligt roliga med knorr på slutet. "Hemligheten på Perrong 13" får en trea i betyg av mig. Den passar bästa för barn i mellanstadieåldern.

Med två tomma händer slog sig Simon Lee fram i vär.. Visa hela

Med två tomma händer slog sig Simon Lee fram i världen och lyckades bli en mäktig miljonär. Numera är han dock en gammal och sliten tyrann som njuter av att så missämja bland sina barn. Det är december och Lee kallar hem alla sina "misslyckade" barn från jordens alla hörn. De infinner sig med förhoppningar om försoning (och pengar). Simon Lee har dock inte någon försoning i tankarna - hans mål är att spela ut alla mot varandra och lystet iaktta bråken. Föga vet dock den gamle miljonären vad hans intriger kommer ge för konsekvenser....
Lagom till juldagen får poliskommisarien och Poirot ett mord att klara upp. Men trots att familjemedlemmarna är ytterst osympatiska verkar det omöjligt att någon av dem utfört mordet. Det ska till Poirot att knäcka denna julgåta.

Detta var den första Christiedeckare jag läste och jag blir lite smått nostalgisk när jag läser om den. Enligt min mening är det en av de bästa deckarna Christie skrev. Här finner läsaren alla typiska deckaringredienser, som ett mord i herrgårdsmiljö någon gång före andra världskriget, karaktärer från världens alla hörn, en vacker (men blodstörstig) flicka och ett gigantiskt arv samt oslipade diamanter värda en smärre förmögenhet. Icke är att förglömma allas vår mustaschprydde hjälte Poirot som klarar upp mysteriet på ett ganska oväntat sätt.
En stark fyra blir betyget.

Poirot har beslutat sig för att avsluta sin storst.. Visa hela

Poirot har beslutat sig för att avsluta sin storstilade bana som skarpsinnad deckare och istället börja odla märgärter (!) Han beslutar sig för att ta sig an (liksom sin antika motsvarighet) tolv kriminella stordåd. Vi möter i denna bok korta men smarta deckargåtor med paraleller i de grekiska sagorna.

Jag har svårt för deckar noveller. Oftast känns det krystat när Christie framför sina små deckarintriger och persongalleriet inte hinner utveckla sig, förrän berättelsen är till ända. Rent generellt är dock historierna bra och kryddade med typisk poirotisk :) glans. Denna samling får en trea i betyg av mig.

Herr och fru Slusk är ett föga sympatiskt par som.. Visa hela

Herr och fru Slusk är ett föga sympatiskt par som lever för att jävlas med varandra och alla som kommer i deras väg. Ute på gården håller de en stackars apfamilj fången och tvingar dem att stå på huvudet och göra fåniga konster. Vidare smetar Herr Slusk varje vecka superstarkt lim på ett träd och fångar in oskyldiga fåglar att ha i parets fågelpaj. En dag får apfamiljen nog och bestämmer sig för att hämnas.....

Charmig historia om ett fult och elakt par (om man är ful inombords blir man ful på utsidan också är en av de moraliska pekpinnarna i denna historia). Rent allmänt kändes historien en smula seg och ingen av personerna särskilt intressanta. Typiskt för Dahl är bisarra personer och absurda händelser och oftast fungerar detta bra, men ibland känns det överdrivet, som i denna ganska trivala historia. Roligast är det när Herr och Fru Slusk bråkar med varandra, men därefter förlorar historien sin styrka. En stark tvåa får Dahl för denna lättsmälta saga.

Älvor skapar glamour och mental blindhet. De tillt.. Visa hela

Älvor skapar glamour och mental blindhet. De tilltalar människans mest korkade egenskaper! Detta vet häxklanen i Lanker och har därför blockerat herraskapsfolket från att ta sig in i människornas värld. Iallafall större delen av året, men inte i midsommartid. I midsommartid är den magiska kraften mycket starkare. Och när vi besöker kungariket Lanker i "Herrskap och häxor" är det några dagar kvar till midsommar. På midsommarafton skall Viväcka Vitlöök gifta sig med sin pojkvän Verence (tidigare narr - numera kung, efter det att Mormor Vädervax bestämt placerat honom på tronen). Något ondskefullt slipper nu igenom blockaden av magi och tar sig in i det mänskliga medvetandet. Mormor Vädervax, Nanna Ogg och Viväcka Vitlöök är de enda som kan förhindra katastrofen.

Mina olästa Pratchettböcker börjar sina och varje bok känns som en välsignelse. Troligen kommer jag höja alla böckernas genomsnittsbetyg ett steg efter den här rundan. Pratchett går inte att jämföra med andra författare. Han har allt! Språket, formen, idéerna och framför allt syfte med sina berättelser. Bakom varje ord, varje humoristiskt stycke ligger mängder av kunskap. Ju mer man har läst, ju mer man kan om världen, oavsett om det gäller fysik, teologi, litteraturvetenskap, historia, politik, mode....you name it, så har Pratchett varit där och krafsat upp guldkornen. Men han smyger inte bara in alla hintar till vår värld - han vänder upp och ner på dem och förvandlar dem till ren parodi. Pratchett tillhandahåller samma typ av komik som Eddie Izzard. Båda skapar bilder i läsarens (tittarens) huvud, som stundtals är så absurda att man inte borde skratta - men kommer på sig själv att frusta vad man nu dricker över halva böckerna. Pratchett är ett geni. "Herrskap och häxor" har paraleller framför allt i Shakespeares verk, vilket de flesta av häxberättelserna i Pratchetts böcker har. Här hittar jag hintar till "En midsommarnatts dröm", "Så tuktas en argbigga" samt "Macbeth". Och då pratar vi om de huvudsakliga strömningarna - gud vet hur många andra paraleller det finns. Förr eller senare kommer det forskas om Terry Pratchetts böcker, på samma sätt som man nagelfar Bibeln - sanna mina ord! Denna bok är en av de bästa böckerna om Skivvärlden eftersom den är så lekfull och rolig att läsa. Historien känns helgjuten och karaktärerna trovärdiga. Boken får en stark fyra i betyg.

På ett barnhem håller tre föräldralösa barn på att.. Visa hela

På ett barnhem håller tre föräldralösa barn på att bli ihjäl terapeftade och beslutar sig för att rymma iväg. En iskig vinterdag går de till sjöss på en hemgjord flotte. De går på grund ute på Möddan (en ö av lera) och där skulle de gått en säker död till mötes om det inte hade varit för flickebarnet Himla Ögon.

Är det här verkligen samma författare som skrivit den underbara ungdomsboken; "Han hette Skelling"? Var det före eller efter han fick ett slag i bakhuvudet med en hammare? Jag måste säga att jag blev besviken men också oerhört förvånad över hur dålig den här boken var mot den första jag läste. Här möter vi alltså Himla Ögon med simhud mellan fingrarna, ett mystiskt helgon som grävs fram ur leran och barn som når självinsikt genom, ja, det vette sjutton. Boken är inte trovärdig på något som helst vis och verkar inte heller ha något syfte. Språkmässigt har jag inget att anmärka på, mer än att Himla Ögon pratar på ett mycket konstigt och ogrammatiskt sätt, som inte får en förklaring i boken, och gör den om än mer outhärdlig att läsa. Jag ger denna bok en etta.

Spanien är för de flesta svenskar ett semesterbegr.. Visa hela

Spanien är för de flesta svenskar ett semesterbegrepp. Costa del sol och den vita kusten lockar turister i massor. Men bortom grisfesterna, flamencodansarna och tjurfäktningarna döljer sig ett Spanien som få svenskar känner till. Historien om det stolta och patriotiska folket har betonats mycket litet i den svenska skolundervisningen. Kastiljanskan anses av de flesta vara det enda svenska språket och katalonierna, baskerna och andra minoritetsgrupper förblir dimmiga begrepp. Herman Lindqvist har varit bosatt i Madrid i många år. Han är framgångsrik journalist och har blivit en kär svensk folkprofil med sina böcker om Sveriges historia. Med denna bok önskar han öppna ögonen på de svenska turisterna så att Spanien med dess långa och många gånger blodiga historia träder fram ur historiens dimmor.

Rent litterärt är detta ingen tung bok, och detsamma gäller faktamässigt. Författaren beskriver Spaniens historia i korta och översiktiga drag utan att diskutera de historiska perspektiven djuplodande. Med mina bristfälliga kunskapsluckor i Spaniens historia kan jag egentligen inte se några större brister i Lindqvists bok och kan ta den för vad den är - en hyfsat spännande historiabok. Den stora behållningen denna bok utgör är att den gör läsaren nyfiken och kunskapstörstande. Den är en oumbärlig bok på varje Spanien resenärs nattduksbord och möjliggör ett vidare perspektiv på Spanien än de flesta turister har. Detta är alltid positivt och därför ger jag den en stark trea.

Adolf Hitlers far hette Alois och var tulltjänstem.. Visa hela

Adolf Hitlers far hette Alois och var tulltjänsteman. Han ansågs vara en reko karl som skötte sin familj och sitt arbete med precision. Men han var också hetlevrad och kunde dricka för mycket (vilket Hitler själv bittert betonar i sin biografi "Mein kampf"). Hitler hade en mycket bättre relation till sin mor som han höll av djupt. Klara var helt ung när hon träffade Alois och äktenskapet var troligtvis inte särskilt lyckligt. I hushållet fanns Adolfs halvsyskon men också moster Johanna, som var sinnesstörd och vårdades i hemmet.

Dessa enkla fakta måste utgöra grunden i en historia om Hitlers barndom. Därtill krävs självklart (eftersom ämnet är provocerande och svårforcerat) ett grundläggande syfte med pjäsen/romanen/novellen. Att bara skriva en pjäs om Hitlers barndom utan någon vettig avsikt skulle enligt min mening enbart vara moraliskt förkastligt. Det skulle vara en desperat handling av en dramatiker som vill ha uppmärksamhet- positiv eller negativ, det kan kvitta.

Niklas Rådströms avsikt med pjäsen "Hitlers barndom" bygger på psykoanalytikern Alice Millers tankar och ideér om hur barnets uppväxt påverkar den vuxnes handlingar. Miller hävdar att Hitlers barndom var så fruktansvärd att hans inre barn dog. Därav förintelsen och därav Andra världskriget, därav förföljelser av vanliga människor som trodde och tänkte annorlunda än den nazistiska övermakten.

Rådström har alltså anammat dessa tankar. Och givetvis är det svårt för mig att recensera en bok som bygger på ideér som jag tycker är idiotiska. Men bortsett från min syn på pjäsens innehåll betvivlade jag Rådströms knapphändiga uppgifter om Hitlers barndom. Författaren bygger sin pjäs på beskrivningar som inte anses vara tillräckliga eller respektabla bland historiker. Han målar ut porträtt, långt över gränserna för historiska fakta. Hitlers far blir här tyrannen som omintetgör barnets möjlighet till lycka. Med sitt storartade svammel krossar han barnet och tvingar honom att bära fram sin skam och utnyttja sitt hat för att överleva. Hitlers mamma blir i sin tur den tysta undersåten som bryr sig mer om sitt eget bästa - än om barnets. Moster Johanna, står för det fula och otäcka och kväver Hitler med sin galenskap. I sin tragiska vardag skapar Hitler en låssasvän i "Juden" som blir målet för alla Hitlers undertryckta känslor. Rådström fråntar Hitler hans ansvar och upprätthåller rådande myter. Att göra alla Hitlers offer till ”Juden” är att upprätthålla en fasad som berättar att Hitlers fiender och offer enbart var judar. Den digra grupp av homosexuella, handikappade, religiösa, politiskt oliktänkande tenderas att glömmas bort.

Hade pjäsen enkom handlat om ett barn som blir offer för vuxnas ondska hade den antagligen inte väckt starka känslor. Det provocerande ligger i att författaren påstår att Hitlers barndom formade honom till det han blev. Sammanfattningsvis betyder det att författaren faktiskt fråntar Hitler ansvaret för händelserna under hans regim. Vidare måste man vara medveten om att beskrivningen av Hitler som ett monster eller offer egentligen är olika sidor av samma sak. Man förenklar för att försöka förstå och förklara Hitlers handlande. Detta anser jag vara fel. Aldrig blir Hitlers skuld så stor som när man ser honom som en vanlig människa. En människa som självklart genomsyrades av sin samtid och sin uppväxtmiljö – men som framför allt var ansvarig för sitt liv och sitt handlande, liksom du och jag är det!

Slutligen vill jag betona att det låga betyget inte bara beror på pjäsens grundläggande idé, eller dess dåligt underbyggda källkritik. Betyget syftar också på språket i pjäsen som är inte trovärdigt. Barnets tankar skildras visserligen bra men språket känns för komplicerat och gör att läsupplevelsen blir störd. När jag läste vissa delar av pjäsen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Språket är så pretto att man får gåshud. För att riktigt sätta läsaren in i vad jag syftar på ska jag nu citera en bit ur boken; ”Scen 9”
Fadern:
Jag rusar mot pojken för att slå honom.
Adolf
Jag sitter i en sådan barnstol som gör att jag egentligen inte kan röra mig.
Fadern
På bordet står skålar med ord och jag tvingar hela tiden pojken att äta. Ta skäppan full.
Adolf
Jag försöker hämta andan mellan orden. Ta skäppan full.
Fadern
Jag tvingar honom att äta ord för ord. Hanen är galen.
Adolf
Jag håller på att kvävas. Hanen är galen.
Fadern
Dum född, dum ska bli.
Adolf
Far suckar uppgivet. Dum född, dum ska bli.
Fadern
Jag trycker ner en sked i halsen på pojken. Far upp i dagen.
Adolf
Jag flämtar, försöker skrika men håller på att kvävas. Far upp i dagen.

Hitler är i det närmaste en mytologisk gestalt. De.. Visa hela

Hitler är i det närmaste en mytologisk gestalt. Det skrivs ständigt nya böcker om honom och hur hans politik raserade en hel värld. Vår bild av mänsklig ondska och destruktivitet är präglad av förintelsen och utrotandet av hela folkslag i Hitlers regi. Machtan är professor i modern historia i Bremen och han har valt att fokusera på Hitlers privatliv för att sålla fram nya sidor hos diktatorn, som kan vara en hjälp i förståelsen av hans politiska handlande. Homosexualiteten i kretsen kring diktatorn är idag allmänt känd. "De långa knivarnas natt" var en naturlig följd av spänningen mellan Hitlers egen sexualitet (och eventuella behov av att röja sina likar ur vägen) och en kamp för att klamra sig fast vid makten. Machtan försöker med "Hitlers hemlighet", bevisa Hitlers homosexualitet och hur den kom att prägla hela hans liv.

Den här boken är ett genomgående effektsökeri! Författaren gör redan från början anspråk på att ge en ny bild av Hitler och hans politik. Han förkastar redan i förordet klassiska Hitlerforskares verk, såsom Alan Bullocks fantastiska "En studie i tyranni" (som han anser vara gammalmodig). Jag finner hans syfte med boken vagt då jag inte förstår huruvida Hitlers påstådda homosexualitet kan förklara hans politiska handlande. Men Machtans anspråk gjorde mig givetvis nyfiken. Desto mer besviken blev jag när jag läst klart boken och insåg att författaren ägnat hela boken åt att "bevisa" diktatorns homosexualitet, utan något vettigt bevismaterial, eller frågeställning i ryggen. Bevisföringen är vidare spekulerande och alla de källor som motsäger författarens tes bortförklaras på de mest oseriösa sätt. Jag hade nog kunnat acceptera den här boken - ifall det hade funnits något direkt syfte med den (exempelvis lyfta fram Hitlers politiska handlande i samband med hans homosexualitet) men då författaren är mer intresserad av att bevisa Hitlers sexuella läggning känns hela boken som ett patetiskt försök att tjäna pengar. Jag måste tyvärr ge denna bok en etta i betyg. Den är språkligt välskriven men innehållet är fullständigt meningslöst!

Andra världskriget upphör inte att facinera. Jag t.. Visa hela

Andra världskriget upphör inte att facinera. Jag tror att en av orsakerna är att mänsklighetens svaga sidor aldrig framträtt så tydliga som då. I ljuset av vad vi vet idag tycks de rättfärdiga människorna ha varit alltför få. Man kan fråga sig vad som utmärkte dessa människor? Vad fick just dem att handla som de gjorde? På samma sätt kan man fråga sig vad som utmärkte förövaren eller den stora gråa massan som likgiltigt tittade på utan att göra något. Även om jag tycker att skulden tillhör alla som inte protesterade mot den omänskliga behandlingen av oliktänkande under nazismens framfart tycker jag det är viktigt att framhålla skillnaden mellan aktivt handlande människor under fredstid och passivt handlande under krigstid. Sålunda finner jag de som samtyckte och verkade för nazismens framtåg i Tyskland mer skyldiga än de som passivt såg på (av rädsla) när systemet började göra det som systemet hade framhållit att de ville göra - från början. Självklart var individerna i dessa grupper ofta samma människor, men faktum kvarstår. Skulden är större för dem som aktivt släppte in nazismen till makten än de som vek sig när diktaturen väl blivit konsoliderad.

Med detta vill jag alls inte rättfärdiga det som den namnlösa massan gjorde under krigstid. Jag anser att skulden finns kvar, precis som ansvaret. Varje människa har ett ansvar för sin medmänniska - och det ansvaret kan man inte undslippa ens vid hot om sin personliga säkerhet. Men självklart ska man vara medveten om att hotet fanns där - tydligt uttryckt efter det att nationalsociologin blivit den enda politik att räkna med. Hotet tog sig många uttryck. Det kunde antydas att den utpekade själv vilade i farozonen att bli deporterad och misskrediterad - om hon/han protesterade mot regimens politik. För aktivt deltagande fanns belöningar som befodringar och frånvaron av dessa belöningar kunde säkert för vissa uppfattas som så stora att de var villiga att utföra saker - som de inte gjort i fredstid. Att vara nazist behövde (till en början) inte heller förknippas med något direkt negativt. Ungarna åkte ut på skogsturer, den ekonomiska krisen löste sig och synliga fördelar för den jakande befolkningen lyftes fram i helt annan mån än trakasserierna mot judar och oliktänkande. Till en början var det möjligt att blunda bort det negativa i nationalsociologins ideologi.

Att bli påverkad av massmedia och allmänheten är i sig inget brott. Det tyska folket blev hjärntvättade av kunniga marknadsförare som använde rasbiologin för att befästa sina hatkampanjer. Men helt hjärntvättad kan en människa aldrig bli! Det fanns alltid tecken att se - om man ville se. Judiska grannar som blev ekonomiskt utblottade trots att de såg ut som vilken tysk som helst, judiska skolbarn som tvingades sluta skolan, förtrollande skådespelare och musiker som plötsligt var förbjudna att uppträda - om man ville kunde man se! Påfallande många valde att titta bort. Som kontrast till dessa fanns det människor som vägrade se på när orättvisan slog sina klor i samhället. De såg att "detta är också en människa" och skämdes. Några gjorde mer än bara skämmas. Några kände ett kall att handla för att förhindra att deras medmänniskor blev behandlade som skadedjur och det är om dessa som Eric Silvers bok handlar om.

"Hjältar i det tysta" berättar om alla dessa rättfärdiga människor, tyskar som polacker, engelskmän och tjecker, kvinnor som män. Dessa människor som bestod ett enormt mod - men också ödmjukhet och förundran inför ondskan hos gemene man. De flesta av dessa människor har sitt träd planterat i Jerusalems trädgård för rättfärdiga. Flera har historier som lämpar sig att bli filmer eller böcker. De är mycket spännande! Innehållsmässigt är denna bok en triumf! Alldeles för många böcker skrivs om bödlarna och de som valde fegheten istället för mod och godhet! Detta är ett bra och kompletterande dokument. Innehållsmässigt är denna bok ett måste!

Tyvärr är utförandet inte lika bra. Författaren är noggrann och källkritisk men saknar förmåga att gripa tag i läsaren. Trots att historierna är så bra blir berättandet stundvis monotont och tråkigt. Detta känns som en stor förlust! Men trots det småtrista sättet att berätta fångade flera av hjältarna mitt hjärta. Charles Coward greven av Auschwitz, dristiga räddning av judar enligt "lik i utbyte mot levande" gjorde mig andlös, liksom flera av de präster som räddade judar (och även kämpade för att de skulle bibehålla sin tro - och sina riter) gjorde. Jag kan varmt rekommendera denna bok, även om jag tror att sträckläsning inte är rätt metod att ta sig igenom den (som jag gjorde). Istället kan utvalda delar bli mycket berikande läsning och locka till forskning inom ett positivt område! Jag brukar läsa litteratur om förintelsen för att förstå varför den kunde ske. Denna bok vänder på mina föresatser - jag ska läsa om motståndet för att förstå hur man kan hindra att Auschwitz sker igen - genom medmänsklighet och rättrådighet kan vi förhindra det otänkbara. Fokuset måste ligga på båda sidorna av myntet. Tack vare denna bok började jag läsa "Schindlers list" och jag är tacksam för inspirationen. "Hjältar i det tysta" får en stark fyra!

Sommarlovet lider mot sitt slut och ute i skärgård.. Visa hela

Sommarlovet lider mot sitt slut och ute i skärgården sitter tre syskon och har tråkigt med sin morbror. Alla böcker är utlästa, alla lekar lekta och nu återstår bara att vänta några dagar på att åka hem. När tv:n går sönder blir barnen allt grinigare och slutligen lockar deras morbror med dem till utsiktsberget för att titta på stjärnhimlen. Snart har han fångat barnens intresse och berättar precis som de gamla grekerna gjorde, magiska historier om himlens stjärnor.

I början av 80-talet gick "Hjältar och monster på himlavalvet" för första gången som radioteater. Den gjorde stor succé och följdes av en tv-serie med Johannes Brost i huvudrollen. Snart övertalades Maj Samzelius att skriva om manuset till en bok. Resultatet blev fyra delar i serien. De är en charmig samling historier under en inspirerande ramberättelse. Sagorna satte sådana spår i mig att de fick mig att börja intressera mig för antikens kultur och samhälls liv som jag vid det här laget läst 60 poäng på Lunds universitet. Även om böckerna för mig är lite av en nostalgi tripp kan jag helt uppriktigt säga att de håller måttet också idag. Samlingen får en fyra.

1960, Ted Brautigan är en äldre man som hyr ett ru.. Visa hela

1960, Ted Brautigan är en äldre man som hyr ett rum av elva årige Bobby och hans mamma. Bobby saknar en fadersfigur och blir omedelbart förtjust i Ted som hans mamma av oförklarliga skäl ogillar. Vad Bobby önskar sig mest av allt är en cykel och när Ted erbjuder honom ett jobb tar han genast chansen. Han ska läsa högt för Ted men också spana efter främlingar och märkliga tecken. Teds skräck gränsar till det parnoida men snart inser Bobby och hans bästa vänner, John Sully och Carole att rädslan inte är helt ogrundad.
1966 blir Peter Riley förälskad i Carole som nu är sjutton år gammal. Lika starkt förälskad blir han i ett kortspel som avgränsar honom och hans studiekamrater på Maines Universitet, alltmer från verkligheten. Dagarna fördrivs inte längre av hårda studier utan ett ständigt jagande efter "den svarta satmaran". Medan tiden går och betygen rasar börjar grabbarna inse att ett underkänt på universitetet innebär ett slut på stipendierna och raka vägen in i ett krigshetsat Vietnamn och ett steg närmare döden.
Utanför en katedral i New York 1983, tigger en blind krigsveteran pengar. Han spelar på folks skuldkänslor och tjänar storkovan. Egentligen är han dock inte blind även om hans bakgrund som krigsveteran är högst verklig. Hans tiggeri är en bot för hans omänskliga handlingar under kriget - men också för en historia från barndomens "lekar".
1999 förföljs fortfarande John-Sully av minnena från Vietnamkriget. I en av sina visningsbilar begrundar han sin skuld och sitt liv. Kort därefter återvänder Bobby till sin hemstad. Han förenar nu barndomens magi med den karga verkligheten, en cirkel är sluten.

Det här är en bok utan motstycke! Med Goldings "Flugornas Herre" som utgångspunkt går de omänskliga händelserna under Vietnam som en röd tråd genom hela berättelsen. Vi följer Bobby, John-Sully och Carole genom en epok av hätskhet, kamp för frihet och drömmar. I utkanten lurar Ted Brautigans "låga" män och den paralella värld som Bobby vägrar låta sig dras in i.....
en fantastisk bok som känns omöjlig att recensera på ett rättvist sätt. Istället ber jag er - Läs den!!!

I fängelset där Ingrid Carlberg jobbar som fängels.. Visa hela

I fängelset där Ingrid Carlberg jobbar som fängelsepräst sitter Laura, en gammal prostituerad kvinna. Hon äcklas av sig själv och har en självbild som Ingrid inte vill kännas vid. Laura har alltid utnyttjats och nu, när hon snart kommer bli frisläppt, vill hon ge ut sina memoarer. Oviss om den uppmärksamhet boken kommer få uppmanar Ingrid, Laura att försöka få boken utgiven. Snart inser fängelseprästen vilka konsekvenser manuskriftet kommer få för alla inblandade. Hon tvingas ta itu med sina kluvna känslor inför förövarna. Ännu mer komplicerad blir situationen när Ingrids fästman erkänner att han utnyttjat prostituerade. Ingrids välinrutade självbild krossas och hennes tro sviktar. När en väktare blir mördad i fängelset och manuskriftet blir stulet inser Ingrid hur känslig Lauras berättelse är. Vissa hemligheter talar man helst tyst om....

"Hon som bar skammen" är en svårrecenserad bok. Boken definieras som en kriminalroman, men jag upplever den snarare vara en vanlig roman. Deckartemat är alltså inte särskilt starkt. Istället ligger fokuset på psykologiska konflikter. Den starka och obehagliga bild av Lauras liv som prostituerad är visserligen det elementära i boken, men under ytan speglar den bara Ingrid Carlbergs svårighet att ta sig an verkligheten. Hennes trosbild och hennes förmåga att försköna allt som inte passar hennes läggning gör boken högst intressant. Här tar författaren upp intressanta aspekter i den kristna tron. Ingrid har svårt att förena sin bild av offret/förövaren med människan bakom. Därför blir hennes reaktion när hennes närmaste visar sig var en av "torskarna", strängt föraktfull. Hennes kristna kärlek räcker bara så långt att den bekräftar hennes föreställning om världen.

Det bakomliggande psykologiska temat intresserade mig. Berättelsen i sig och deckarhistorien måste annars klassas som svag. Bara någon dag efter genomläsning hade jag glömt intrigen. Denna roman hade inte behövt vara en deckare. Det är inte de kriminella aspekterna som ger störst behållning. Snarare är det de insikter om livet och om sig själv Carlberg gör, UNDER utredningen. Jag ger boken en fyra. Den är absolut läsvärd och så gott som omöjlig att lägga ifrån sig. Men jag skulle vilja se författaren skriva en roman istället. Jag tror att den typ av genre lämpar sig bättre för frågeställningarna.

Lindström har pippi på hundar och här får hundälsk.. Visa hela

Lindström har pippi på hundar och här får hundälskaren stilla sitt lystmäte. Dessa serieteckningar är coola och roliga. Bland mina favoriter tillhör de strippar som handlar om Lindströms egna terrier Lennart (bara namnet...). Dessa teckningar är knivskarpa, smarta och fångar en envis hundracka på kornet. Denna bok kan varmt rekommenderas till hundälskare....

"Hundar" höjer sig lite över medelsnittet. Den får en treaplus.

// ElinLeticia 2005

En iskall vinterkväll upptäcks en flotte utanför Y.. Visa hela

En iskall vinterkväll upptäcks en flotte utanför Ystads kust. Två döda, men välbärgade män ligger fastklamrade vid varandra iklädda i välsydda och dyra kostymer. Fallet hamnar på Wallanders bord och snart dras en lång och jobbig utredning igång för att ta reda på vart flotten kommer från. När det står klart att flotten härstammar från Lettland kommer en lettisk polisman till Sverige för att samarbeta med poliskåren. Hans besök leder ingen vart, men strax efter hans hemkomst till Lettland hittas han mördad. Wallander reser till Lettland i hopp om att spåra mördaren. Han kommer dock något mycket större på spåren och snart går det upp för honom att de baltiska länderna genomgår en mycket större politisk omvälvning än han kunnat ana. Han är jagad och någon verkar göra allt för att få honom ur vägen....


En bra, och annorlunda Wallander som låter läsaren störtdyka ner i de politiska förvecklingarna i våra grannländer på andra sidan havet. Mankell har målat upp en hård bild av de befriade länderna och dess kaos under ytan. Boken är ytterst spännande, jag kom på mig flera gånger att faktiskt säga "nej" högt på Gerda (träningshallen)...den är otäck i sin påtaglighet, samtidigt som man undrar om hur mycket av de där konspirationsteorierna som verkligen stämmer. Jag finner dock ingen anledning att tvivla på att Mankell målat upp ett land som har och fortfarande befinner sig i misär. Kanske inte den djupaste misär man kan tänka sig men en misär som skiljer sig från den fina och rena verkligheten vi i Sverige tampas med. Ger denna bok en trea plus.

"Hunger är vi, ingenting mer" Hunger är en s.. Visa hela

"Hunger är vi,
ingenting mer"

Hunger är en samling dikter för unga i urval av Ylva Eggehorn som också deltar med några av sina vackraste och sinnligaste dikter. "Hunger"innehåller strofer från låttexter av Lisa Ekdahl, Bob Hund och Kent till Sapphos fantastiska kärlekssånger som knappast är passé - trots att de är tvåtusen år gamla!!!!!
Jag tycker den här lilla boken är ett fynd. Här finns något för alla, ung som gammal.

I en avlägsen framtid har den civiliserade världen.. Visa hela

I en avlägsen framtid har den civiliserade världen delats upp i tolv distrikt, som inte har någon kontakt med varandra. Somliga distrikt är mycket fattiga, medan andra lever i ett överflöd. Till minne av ett uppror ingen längre minns, utspelas varje år "Hungerspelen". Tjugofyra ungdomar i olika åldrar (från tolv till arton år) tvingas ut i vildmarken för att slåss mot varandra inför tv-kamerorna. Endast en kan vinna - alla andra måste dö. Deltagarna tas ut genom ett lotterisystem som alla måste delta i, så också ungdomarna i de rika distrikten. Men trots detta system är oddsen olika. I de fattiga distrikten delas matransoner ut om ungdomarna tar fler lotter. Detta är för många familjer det enda sätt att försörja sig, varför de fattiga löper större risk att tvingas skicka sina barn till spelet. Vi följer Katniss Everdale, vars tolvåriga syster Prim tas ut till spelen. Katniss är en driftig ung kvinna som redan försörjt sin familj i flera år, sedan faderns död, hon tar systerns plats i spelen och skickas iväg, mot en säker död.

Det är en dyster framtidsvision som Susanne Collins målar upp i "Hungerspelen", men icke destå mindre - trovärdigt. I denna verklighet har klass skillnaderna blivit ofantliga och de rika förströr sig genom destruktiv underhållning. Idéen är inte originell. Stephen King skrev "Maratonmarchen" redan år 1979 och sedan dess har även regissören Kinji Fukasaku gjort en film på samma tema, "Battle Royale" som kom upp på biograferna år 2000. Detta till trots har Collins förvaltat historien väl. Berättelsen om Katniss och hennes "partner" Peeta från samma distrikt, som tvingas spela förälskade för att vinna sponsorer och gagna hemdistriktet - är rörande och trovärdigt eftersom läsaren vet spelet endast kan ha en vinnare.

Susan Collins skriver rappt och har hyllats bland annat av Stephen King (vilket jag tycker är ett jäkla gott betyg!) Jag hade stora problem att lägga denna bok ifrån mig och väntar nu ivrigt på att de andra böckerna i trilogin ska ges ut. Boken får en femma i betyg. Denna bok kommer med säkerhet bli filmad inom snar framtid så det är lika bra att du läser den NU -

Raul Hilbergs bok om förintelsen utkom på Natur oc.. Visa hela

Raul Hilbergs bok om förintelsen utkom på Natur och Kulturs bokförlag 1961. Det är en informativrik bok om den "slutgiltiga lösningen av judefrågan" och berättar konkret om vilka steg nazisterna använde för att utrota ett helt folk och konsekvenserna för Europa av det skedda. Författaren är fullständigt objektiv och denna saklighet gör uppraddandet av brutala fakta, än mer obehaglig. Men författaren tar inte bara itu med de praktiska problemen i förintelseprocessen, utan även de psykologiska.
I vilka steg skedde den psykologiska acceptansen av förintandet av judarna? Hilberg frågar inte om tyskarna var omedvetna om skeendet, istället försöker han förklara, Hur de kunde blunda för terrorn och rättfärdiga det processen. Judarnas oförmåga att snabbt bli medvetna och protestera, och istället gå rakt in i fällan utan några våldsamheter diskuteras också.

Det mest positiva med boken är att den inte bara berättar om tiden mellan 1933-1945, utan även om tiden efter dessa krigshärjade år. Författaren berättar om hur skadestånden till judarna på olika sätt fördröjdes, t e.x hur valutans värde påverkade skadeståndets storlek och hur de allierade reagerade på brotten mot mänskligheten med aggresivitet, men ändå in i det längsta dröjde med att erkänna att det var judarna som drabbades främst som folk.

Det intressanta (men samtidigt moraliskt förkastande) är att de allierade efter förintelsen lobbade för att judarna inte skulle definieras som en grupp. Definieringen av judarna som grupp ansågs nämligen som rasdiskriminerande. Men på samma gång innebar ju detta att man tog ifrån judarna skadeståndet som de borde fått, genom att säga att deras öde inte skilde sig från andra folk. Raul Hilberg visar konkret hur inställningen mot judar fortsatt tillämpas och faktiskt påverkat judarna att bli det folk som de är idag (speciellt tillämpat på den spända situationen i Israel).

Det är lätt att dra egna slutsatser av boken. Jag blev flera gånger så arg att jag var tvungen att lägga boken ifrån mig. Det är helt omöjligt att acceptera att de flesta nazister gick fria och direkt kunde återuppta sitt vanliga liv. Många som hade blivit rika genom att utnyttja slavar (arbetskraft från koncentrationslägren) kunde fortsätta sitt värv med de pengar de nu ägde. Ledande nazister "avnazifierades" och återupptog den högsta ledningen i det demokratiska Tyskland. Tyskland ersatte enbart judar som kunde bevisa att de lidit fysisk nöd i lägren, psykologiska men räknades här inte in. Inte heller dödsoffer fick ersättning (alltså skadestånd till de efterlämnade familjerna). Denna kamp för att få skadestånd har fortsatt än idag. Och jag finner det moraliskt motbjudande att ens tänka på det.

Raul Hilbergs bok om förintelsen är fullspäckad av fakta. Författaren tar för givet att läsaren är insatt i ämnet och tar sig därför inte tid att ge långrandiga förklaringar till de historiska synvinklar han tar upp. Därför är "Hur de europeiska judarna förintades" långt ifrån en populärhistorisk bok. Man bör vara påläst och vara van vid att läsa tyngre böcker, för att uppskatta boken till fullo. Som en faktabok är denna bok oumbärlig. Jag ger den en fyra i betyg.

(Bilden är från Art Spiegelmans "Mauz" som är den bästa bok om förintelsen jag någonsin läst. Den boken rekommenderas starkt.)

1973, Chiles folkvalda president Allende störtas a.. Visa hela

1973, Chiles folkvalda president Allende störtas av sina tidigare rådgivare. Nu börjar en lång och grym tid av tortyr, fängslande av oliktänkande och diktatur. General Pinochet tar över och under ett par få dagar har man redan spårat upp och dödat många tusen människor. Under Pinochets tid vid makten kommer nära en miljon människor få sätta livet till. Presidenten och hans närmaste män kämpade mot tusentals soldater med stridsvagnar, helikoptrar och flygplan som bombade palatset. För att slippa hamna i facisternas händer begick Allende slutligen självmord och uppmanade sina män att fly. Bland de som stod presidenten närmast var Raymonds far, Eduardo "Coco" Paredes och tillsammans med flera andra modiga män togs han till fånga av juntan. Med detta var hans brutala öde fastslaget. Innan Coco dog hade militären (som ironiskt nog mestadels bestod av fattiga pojkar - vars kamp Allende och Coco tillsammans hade fört) brutit nästan varenda ben i hans kropp, de hade hällt bensin över honom och när han inte dog i flammorna blev han slutligen skjuten sjutton gånger och utsatt för eldkastare.

I första delen av denna bok får vi ta del av Raymonds rekonstruktion av de sista dagarna under Pinochets maktövertagande. Därefter följer vi Raymonds fars sista timmar i den militära anläggningen i Tacna. Andra delen är självbiografisk och behandlar författarens uppväxt som son till den berömde Coco. Den berättar också om skuldkänslorna gentemot de ideal fadern förde som författaren inte själv kämpat för. Vi får ta del av författarens bitterhet och hans senare kamp för att få Pinochet i fängelse.

Denna bok är oerhört givande! När Pinochet 1998 äntligen togs till fånga reagerade världen på ett ganska oväntat sätt. Margarete Thatcher var en av de politiker som visade Pinochet sitt stöd. Hon var inte ensam, det blev helt enkelt rumsrent att hålla diktatorn om ryggen. Trtos många tusen offer och anhöriga lyckades Pinochets anhängare vinkla situationen i media så att det i själva verket såg ut som Pinochet utsattes för ett brott. Behandlingen av diktatorn var visserligen ljusår från all den tortyr han hade utsatt sina medborgare för i tjugo år. Bitterheten bland Pinochetregimens offer blev stor på grund av omvärldens syn och attityd mot det skedda. Denna bok är viktig då den visar hur illa det egentligen var, och ger ett annat perspektiv i den bild av Pinochet som medierna envisats att skapa. Ingen skulle komma på tanken att hylla Hitlers ekonomiska insats i Tyskland då den är helt irrelevant i förhållande till lidandet alla nazisternas offer fick utstå. Icke destå mindre är det exakt sådana åsikter som vädrats bland världspolitikerna i den chilienska frågan. Coco chicos berättelse är högst angelägen, den är visar en attityd som är utvecklande och också försonande. En fantastisk bok om mod och rättrådighet.

Albert Eichmann förde protokollet vid den ökända k.. Visa hela

Albert Eichmann förde protokollet vid den ökända konferansen i Wannese där den slutgiltiga lösningen av "judefrågan" beslutades. Han var ansvarig för deportationerna av judar till dödslägren, vilka han vid flera tillfällen också besökte. Hans avgörande insats i utrotningen av sex miljoner judar, går inte att ifrågasätta. Efter krigsslutet flydde Eichmann till Sydamerika för att undgå Nurnbergrättegångarna. Efter kriget pågick efterspaningar efter Eichmann och flera andra nazister som flytt till Sydamerika (förutom Eichmann bör också Doktor Mengele nämnas). Huvudansvarig för dessa spaningar var Isser Harel, ansvarig för Israels inrikes underrättelsetjänst Shin Bet. 1958 bekräftades Albert Eichmanns existens i Argentina. "Huset vid Garibaldigatan" handlar om infångandet av Eichmann som fick sitt slut den 23 maj 1960.

Denna bok är ett överraskande dokument. Jag hade förväntat mig en mindre objektiv berättelse. De flesta som deltog i kidnappningsoperationen av Eichmann, var personligt berörda av förintelsen. De hade själva överlevt lägren och nästan alla hade förlorat sina nära och kära. Den saklighet som utmärker boken var inte något jag hade räknat med. Jag hade heller inte föreställt mig att boken enbart skulle handla om momenten som föregick infångandet. Steg för steg beskrev Isser operationen och även om han med tyngd fördömde Eichmanns handlingar fanns det hela tiden en förundran över att denna taniga man som gömt sig så länge i Argentina - faktiskt kunde vara det monster i människohamn, som alla föreställt sig. Dessa tankar gjorde berättelsen om infångadet av Eichmann trovärdigt. Även om jag saknade ett mer ingående psykologiskt perspektiv, tyckte jag att författaren lyckades fånga mig från första sidan. Men vad mera är - han lyckades fånga mitt intresse för Eichmann och genast, efter att ha slagit igen pärmarna på boken - bestämde jag mig för att försöka hitta rättegångsprotokoll, eller böcker om själva rättegången i Israel mot Eichmann - som Isser inte redovisar.
Isser dog 91 år gammal år 2003.

Vill man läsa en dokumentroman om hur hemliga operationer faktiskt utförs är denna bok ett fynd. Den är också hyfsat välskriven även om den inte erbjuder några särskilda litterära finesser. Jag rekommenderar boken varmt. Den får en stark trea i betyg.

I ett gammalt lapptäcke hittas en journal som vitt.. Visa hela

I ett gammalt lapptäcke hittas en journal som vittnar om de grymma häxförföljelserna under 1600-talet. I "Häxa" möter vi den blott sextonåriga Mary, som mister sin mormor när hon utpekas som häxa. Mary flyr till Amerika för att undgå samma öde. Men den puritanska stämningen i det nya landet är om möjligt värre än i Europa och snart inser Mary att hon hamnat ur askan i elden.

Marys dagbok känns ytterst autentisk. Det är verkligen som att tjuvläsa en sextonårig flickas dagbok. Den hätska religiösa stämningen är trovärdig, men också Marys reaktion på det som sker när hon utvandrar till Amerika. Denna historia är absolut läsvärd, men passar kanske bäst för ungdomar. Jag ger den en stark trea.

I "Witchchild" (eller "Häxa" som den heter på sven.. Visa hela

I "Witchchild" (eller "Häxa" som den heter på svenska) mötte vi den 16 åriga Mary som tvingades fly häxförföljelserna i England. Hon hamnade i Amerika i ett puritanskt samhälle där rädslan för det annorlunda var om möjligt större än i Europa. I slutet av boken flydde Mary från bebyggelsen och i "Bortom tiden" möter vi hennes släkting Agnes många hundra år senare.

Medelmåttig men mycket spännande ungdomsroman om häxförföljelserna och indianernas tragedi i Amerika. Det märks att boken riktar sig till ungdomar vilket gör att jag inte riktigt faller. En bra ungdomsbok behöver inte kännas som en sådan. Men trots det skimrar Rees historia av berättarglädje. Därför får den en stark trea.

På en hed någonstans på Skivan står tre häxor och.. Visa hela

På en hed någonstans på Skivan står tre häxor och rör i en gryta. Scenariet är misstänkt likt Shakespeares i "Macbeth". En konung blir mördad, hans son jagas av den nya fursten. Pojken hamnar hos ett teateresande sällskap och växer upp till en stark och modig man, som en dag ska återta sitt kungarike.

Eftersom det här är en Terry Pratchett historia vimlar det av spetsfundigheter, kärlekskranka häxor och obskyra vidunder. Paralellerna till olika folksagor, som tidigare redan nämnt, Shakespeare med många fler formligen krälar ur boken. Och till en liten del är det roande. Till en liten större del är det förvirrande och ibland så absurt att läsa att man tröttnar. Det finns guldkorn i denna historia, men i all den kreativa kryddblandningen är det svårt att veta om det är guld eller kattguld. Se upp för litterära kärleksbett, humoristiska slagdängor och en och annan katt. Boken får en tvåa. Terry Pratchett kan bättre och "Häxkonster" är bara en parantes i hans berättelser om Skivvärlden.

Verklig ondska handlar om att inte låta människor.. Visa hela

Verklig ondska handlar om att inte låta människor leva sina liv i fred. Verklig ondska handlar om manipulering med ödet för att skapa en värld som man anser vara bättre än den som fanns förut. Att livet handlar om att hitta vägar att uppnå sann lycka och snubbla över en hiskelig massa olycka på vägen, är en uppfattning som inte delas av den goda feén i Genua. Hon försöker tvärtom införliva hela verkligheten kring sig i sagor. Men när hennes onda motsvarighet i Lanker går hädan förpassas hennes trollspö till Viväcka Vitlöök, som högst tvivelaktigt kommer förvalta det på rätt sätt. Mormor Vädervax och hennes kollega Nanna Ogg följer med Viväcka till Genua för att förhindra att prinsessan gifter sig med en prins med dragning åt det amfibiska hållet.

Persongalleriet i Terry Pratchetts Skivvärld är överlägset bäst när det koncentreras kring Ankh-Morpork, inte kring kungariket Lanker. Det är nämligen svårare att få grepp om häxpersonligheterna. På ytan tycks de mindre genomarbetade än myllret av människor i den gyttgiga staden. Dock faller bitarna på plats relativt snart och böckerna läses med fördel i kronologisk ordning. Nanna Oggs demoniska katt Gråben är som gjord för att lägga ett kvantum kärlek på. Hans obarmhärtiga ondska lyckas gestalta Katten med stort K på det mest kännetecknande sätt. "Häxor i faggorna" driver med sagovärlden och den despotiska önskan att förvandla livet till sockervadd - som en del världsförbättrare lägger sig till med. Den är grymt underhållande och fick mig att ligga vaken en hel natt och bara läsa. Den får därför en fyra i betyg och etiketten "går ej att lägga ifrån sig".

"I sagorna är häxor alltid klädda i fåniga svarta.. Visa hela

"I sagorna är häxor alltid klädda i fåniga svarta hattar och svarta slängkappor och så far de omkring på kvastskaft. Men det här är inte någon saga. Det här är en historia om RIKTIGA HÄXOR."
Roald Dahls klassiker "Häxorna" är välkänd för de flesta. Vi möter här en föräldralös pojke vars mormor är pensionerad häxofil. För den friska luftens skull skall de tu tillbringa sommaren i en härlig engelsk badort. Vad de inte vet är att häxförbundet planerar att ha sitt årliga häxmöte på samma hotell......

Gastkramande rysare för barn som inte upphör att facinera. Efter hur många genomläsningar som helst under årens lopp är den fortfarande lika bra och det förklarar det höga betyget.

Jan Guillou har skrivit en reportageliknande avhan.. Visa hela

Jan Guillou har skrivit en reportageliknande avhandling om häxprocesserna i Sverige och i de nordiska länderna. Han försöker ge ett vidare perspektiv av händelserna som ofta feltolkats i händerna på politiska exterminister. Det här är en kompakt liten bok om en av de mest tragiska epokerna i Sveriges historia.

Okej, jag är egentligen emot att sponsra en författare vars uttalanden och åsikter ibland gränsar till direkt dumhet (som när han vägrade hålla en tyst minut för offren i WTC attacken - eller när han kallade sin egen bok "Ondskan" för en svensk klassiker *spyr*). Dock är jag medveten om att Guillou stundtals kan skriva väldigt insprierande och träffande. Jag gav alltså denna reportageaktiga bok en chans. För att förbereda mig hade jag läst Ebbe Schöns, "Häxor och trolldom". Och jag finner inga direkta sakfel i Guillous roman. Däremot måste jag erkänna att det var en av de tråkigaste böcker jag någonsin tvingat mig igenom. Det kan delvis bero på att jag inte är särskilt intresserad av själva epoken överhuvudtaget, men upplägget var faktiskt tråkigt! Den kändes som en lärobok inom historia, även om de böcker jag läst på universitetet aldrig varit så här tråkiga. Stundtals glimtar det till, små humoristiska liknelser och skott mot olika politiska rörelser, men annars en rätt trist upprabbling av händelser. Inget att hänga i julgranen!

"Från allra första stund begrep herr och fru Canke.. Visa hela

"Från allra första stund begrep herr och fru Canker att deras nyfödda baby inte var som andras."
Arriman den förskräcklige trollkarlen börjar tröttna på att drabba, ödelägga och lamslå. Han vill helst bli avbytt av någon ny trollkarl. För att finna sig en brud som kan bära hans barn anordnas en häxtävling för häxorna i Todcaster. Den som åstadkommer den svartaste och otäckaste häxkonsten blir Arrimans vårtiga hälft. Arriman får ångest när han ser de fula häxorna men tar inte notis om den vackra Belladonna som förgås av sin kärlek till trollkarlen. Belladonna är visserligen vacker - men hon har en fatal brist. Hon kan bara göra vita, goda trollkonster! ....

Eva Ibbotson är en mästare i att skriva fartfyllda historier som dräller av häxor, trollkarlar, krakbabys, skönhetstävlingar för häxor, drakblandningar och andra härligheter. Före Rowling var det hon och Roald Dahl som härskade på den svarta magins litteraturmarknad. Denna historia är lättsmält och rolig. Även om vissa personteckningar är aningen klyschiga lyckas Ibbotson ändå skapa en empatisk historia där spänningen håller i sig till slutet. Denna bok passar bäst för barn i slukaråldern (11 år) men kan lika gärna läsas av litteraturlusar som mig. Den får en stark trea.

Familjen Cload har alltid hållits bakom ryggen av.. Visa hela

Familjen Cload har alltid hållits bakom ryggen av sin rika släkting Gordon. Även om de alltid levt sina egna liv, med egna karriärer, så har det ekonomiska skyddsnätet gjort dem till slavar. När Gordon oväntat gifter sig med en ung flicka och därefter omkommer under en bombräd i London blir förvirringen total. Hatet växer sig starkt när testamentet visar att Gordons unga änka Rosaleen kommer ärva hela förmögenheten. Så kommer en främling till byn, en man som kan tänkas upphäva hela testamentet. Han säger sig vara Rosaleens förra make som INTE dog i djungeln - så som alla trodde. Om Rosaleen är gift med två män, upphör testamentet att gälla. Men så blir den okända mannen dödad, de enda som har motiv är Rosaleen och hennes bror, men båda har alibi!

"Högt vatten" är en typisk Christie deckare som tar upp en intressant aspekt, nämligen det ekonomiska skyddsnätet, som - även om man inte använder det - kan rasera människor - om det försvinner. Ytterligare en intressant vinkel tas upp, nämligen saknaden av krigets vansinne, som innehar en egen logik. Många människor som var hjältar under kriget, förlorade allt i fredstid. De var helt enkelt inte samma människor längre. Som vanligt är dock Christies karaktärer knappast något att hojta om. De är platta, stela och tämligen klyshéartade. Ändå kan jag inte låta bli att fängslas av historien, varför den för en treaplus. Knorren mot slutet är långt från förutsägbar, sanningen är att jag blev högst förvånad!

Ett ombonat kök, stereoanläggningen går på för ful.. Visa hela

Ett ombonat kök, stereoanläggningen går på för full volym och den fulländade operasångerskans röst uppfyller hela lägenheten. Vid spisen står operasångerskan själv och sjunger med i inspelningen. Hennes kvinnliga partner ligger i soffan och läser. Stämningen är rofylld och avslappnad när det plötsligt ringer det på dörren. När operasångerskans partner öppnar dörren blir hon brutalt misshandlad. Bulvanerna lämnar fram ett märkligt meddelande om en redan död man, innan de försvinner. Poliskommisarie Brunetti tar frivilligt upp fallet eftersom han känner offret.

Bedrägeri, konststölder, homosexuell kärlek, fördomar, maffiainblandning är bara några komponenter i denna typiska Donna Leon deckare, som givetvis utspelar sig i Venedig mitt under Palo Alto (högvattens varning). Boken håller som vanligt måttet, mest för att Brunettis sympatiska personlighet höjer bokens mysfaktor flera snäpp. Men ovanligt nog är också de andra personkaraktärerna mer utmejslade än vanligt.
En annan huvudperson i Leons deckare är ständigt närvarande och på många sätt författarens favoritkaraktär. Donna Leon beskriver staden Venedig som om den vore en människa. Staden blir närmast mytisk under Leons snabbt skrivande fingrar. Om jag ska vara lite kritisk finns det inte en av de tidigare deckarna som jag minns intrigen i. Men istället har jag starka bildminnen av Brunetti när han vadar fram i gränderna under palo alto i hällande regn för att försöka ta sig hem efter en lång dags jobb. Miljön har verkligen en särställning i Leons böcker. Tyvärr måste jag säga att "Högvatten" är en bok som bleknade från ögonblicket då jag läste sista meningen och slog ihop bokens pärmar. Leons böcker är trivsamhetselement, men hur pass goda deckare de egentligen är - det tål att diskuteras. Jag ger boken en medelgod trea. Jag trivs i Venedig, jag trivs med Brunetti och jag vill komma dit igen - kanske för att jag faktiskt inte tycker att det händer så mycket, och för att det är så jag vill ha det - ångestfria zoner.

Stadsvakten i Ankh-Morkpork har ingen hög status,.. Visa hela

Stadsvakten i Ankh-Morkpork har ingen hög status, deras motto är att undvika alla eventuella misshagligheter och bråk som äger rum i staden. Ledaren för det rätt bedrövliga gänget, Kapten Vimes, tillbringar större delen av sin tid på någon kufisk krog med något stärkande i handen. Ankh-Morpork styrs av Patriciern som införlivat tjuvgille och lönnmördarskrået i sitt sätt att handskas med makten. Överraskande nog fungerar hans sätt mycket bra.
Samtidigt finns det självklart alltid folk som vill den rådande makten och ersätta den på ett smärtfritt magiskt sätt. Vad som lätt blir ett problem är att det sällan finns någon befrielse från smärta när man blandar in magi.
En bok om åkallan av drakar försvinner från Universitetets bibliotek. Och en enorm drake grillar Ankh-Morporks invånare till döds. Passande nog dyker det upp en snygg men ganska korkad man som åberopar sina kungliga rötter för att fördriva draken. Bakom honom står en man med iskalla nerver. En man som dock inte väntar sig att draken ska frigöra sig från magins makt och få storhetsvansinne.

Jag älskade den här boken. Man brukar prata om att gå in i böckernas underbara värld, när man läser. Jag har aldrig upplevt det fenomenet så starkt som när jag läser Terry Pratchetts "discworld" böcker! De innehåller så absurt mycket referenser och roliga paraleller till vår värld, att jag många gånger inte ens kan ta in alla spetsfyndigheter. Skivvärlden är vår värld sett ur ett vridet och komiskt perspektiv! Och jag har så roligt när jag läser. Jag lär mig saker och hittar förbindelser med allt annat jag läst. Denna bok är kanske inte en av Pratchetts bästa - men definitivt en av de mest underhållande. Jag ger den en fyra i betyg.

"I samlarens spår" kidnappas ett par i en taxi. Nä.. Visa hela

"I samlarens spår" kidnappas ett par i en taxi. Nästa dag hittas en mördad man som blivit levande begravd vid ett järnvägsspår. Den tidigare chefen för kriminaltekniska enheten i New York, Lincoln Ryhme anlitas som expert i fallet. Rhyme är totallt förlamad i hela kroppen fördröjer sin tid med att planera sitt självmord. Snart står det klart att polisen är handfallen inför den bestaliske och förslagne mördaren. Rhyme väljer som medarbetare den patrullerande polisen Sachs som ovilligt går med på att agera Lincolns högra hand. Samtidigt som jakten fortgår kommer Rhyme och Sachs varandra närmare. Snart är det bara Sachs som står mellan Rhyme och självmordet, och bara Rhyme som står mellan mördaren och hans offer......

Ypperlig thriller, omöjlig att lägga ifrån sig. Kemin mellan Sachs och Rhyme skapar en spänning som varar från första till sista sidan. Karaktärerna är omsorgsfullt utmejslade och Deaver låter sida ut och sida in vara fullplottrad av fakta om polisens sätt att arbeta. När jag lägger ifrån mig boken är det dock relationen mellan Rhyme och Sachs som dröjer sig kvar. Rhymes känslor och hans handlande inför sitt öde är oerhört lätt att sätta sig in i. Så varför inte en jordgubbe? Det kan man fråga sig. Mot slutet upplevde jag att intrigen hade trissats upp så mycket att slutet tedde sig självklart trots att det inte var det. Jag borde blivit förvånad och fått en AHA upplevelse. Men jag upptäckte att jag inte brydde mig om mördaren längre. Mördarens syfte och mål tedde sig luddiga och gjorde att berättelsen kom av sig åtskilligt. Bortser man från detta är det en av de bästa böcker jag läst - dock inte en av de bästa deckarna, som det kanske var tänkt.

I Kafkas korta novell, "I straffkolonien" möter vi.. Visa hela

I Kafkas korta novell, "I straffkolonien" möter vi en handelsresande som i egenskap av utomstående får granska en tortyrmaskin som fångvaktarna använder på kolonien. Han ställs öga mot öga med en fanatisk bekämpare av humanism som vill behålla maskinen, till skillnad från sina befälhavare. Den handelsresande konfronteras med ett tragiskt händelsförlopp....

Den här tortyrmaskinen som torterar och dödar olydiga fångar är en skrämmande paralell till de senare händelserna i Tyskland. Kanske anade Kafka av en stämning som oundvikligt verkade leda till något sådant här. Rent allmänt tyckte jag historien var lättläst men ganska intetsägande. "I straffkolonien" lämnade mig helt oberörd. (Den här boken hittade jag på biblioteket i en serie som kallas entimmeboken. Det är korta noveller som bara tar en dryg timme att läsa ut - sånt tycker jag borde uppmuntras!)

<FONT color="#666666" size="2" face="Palatino Lino.. Visa hela

"Om du dör mamma, då tar jag självmord.
Det gör jag.
Då tar jag självmord.
Nej, förresten. Det heter inte ta självmord.
Det heter begå självmord
och det heter ta livet av sig.
Alltså.
Om du dör mamma, då tar jag livet av mig."

Johanna Thydells debutbok är ett mästerverk. Med ett klockrent och inträngande språk, samt en trovärdig handling undgår hon inte att beröra sin läsare. Till skillnad från andra ungdomsförfattare som behandlar liknande frågor (tex vissa böcker av Peter Pohl) blir de sentimentala bitarna i berättelsen aldrig överdrivna. Skildringen av en vanlig svensk 13 åring som lever i skuggan av sin döende mamma är så rättfram att den gör ont. Denna roman är som ungdomsroman väl värd en femma.

De två vännerna Estragon och Vladimir väntar förgä.. Visa hela

De två vännerna Estragon och Vladimir väntar förgäves på Godot. Deras väntan är en symbol för väntan på livet - rätt meningslös om man bara väntar på det.

Det finns vissa böcker som man bör ha läst för att få anse sig vara allmänbildad. "I väntan på Godot" är en sådan bok/pjäs. Det finns mängder med anspelningar i litteratur till denna pjäs och har man inte sett den eller läst boken går anspelningarna en helt förbi.

"Tyst teater", en profesionell grupp döva dramatiker som fått mängder av utländska priser för sin insats, spelade upp denna pjäs för ett antal år sedan. Att jag då inte förstod den trodde jag berodde på min bristande kunskap i teckenspråk.
Efter att läst boken inser jag dock att jag förstod ganska mycket av pjäsen - men inte poängen. Det gör jag faktiskt fortfarande inte. Ibland kan jag uppskatta absurditeter och förvirrande handlingar även om det inte finns någon direkt "mening" i det hela. Tyvärr upplevde jag inte alls "I väntan på Godot" vara en sådan bok. Jag ger denna nobelprisbelönade bok enkom en tvåa. Den gav mig verkligen ingenting.

Ideernas grotta är ett antikt manuskrift med eidei.. Visa hela

Ideernas grotta är ett antikt manuskrift med eideisk symbolik. Det behandlar till synes en mordgåta, men innehåller också en bildlig framställning av Hercules storverk. Historien utspelar sig i Aten samtida med Platon och hans filosofiska akademi. En ung student vid namn Tramachus hittas död utanför staden, troligen söndersliten av vargar. Ynglingens lärare anar oråd och anlitar en gåttydare, den berömde Herakles Pontor för att ta reda på vad som egentligen hände hans student. När gåttydaren Herakles kämpar för att lösa gåtan kommer hans pessimistiska läggning i kläm med den filosofi som Diagoras, mannen som anlitade honom, förespråkar.

Översättaren i vår tid, är expert på symboliska verk. Han upplever att texten som han översätter på ett mystiskt och transrealt sätt, griper in i hans egna liv. Och eftersom "Ideernas grotta" handlar om bestaliska mord, blir de metafysiska elementen i manuskriftet, högst obehagligt att översätta och läsa. Detta underlättas vidare av att texten växlar mellan att tala i tredje person och tilll läsaren av verket. Översättaren är översättare på samma gång som han är en urtolkare. Och den vid första intryck förutsägbara deckarhistorien vävs in och ut på ett genialiskt sätt, tills resultatet blir lite som att titta i en spegel på en spegel.

Med risk att avslöja intrigen avslutar jag nu recensionen och hoppas att DU känner lust att läsa den här fantastiska bok, som med rätta vann The golddagger år 2002.

Jessamy är en åttaårig brådmogen splittrad flicka.. Visa hela

Jessamy är en åttaårig brådmogen splittrad flicka vars mamma är från Nigeria och pappa från England. Jess är mycket osäker på sin identitet, hon har inga vänner och får ständiga panikanfall. Under ett besök i Nigeria träffar hon sin släkt, men också en mystisk flicka som heter Titiola. Titiola är en spegelbild av Jessamys mörkare sidor och det som börjar som en lek blir snart bister verklighet. När Jess reser tillbaka till England följer hennes nyvunna lekkamrat efter och alla som förnärmar Jess, råkar ut för otäcka olyckshändelser...

Debutboken av Helen Oyeyemi är en ganska banal skräckhistoria som också kan läsas som en historia om kluvenhet och scizofreni. Helt lyckas författaren dock inte övertyga läsaren. Språket är vackert och flytande, men den banala upplösningen förtar alla positiva intryck. Spänningen håller i sig ungefär halva boken, innan den ger med sig till fömån för klumpiga och ointressanta psykiska djupdykningar. Det verkar som författaren inte riktigt kunnat välja vilken genre boken ska tillhöra. Därför blir alla påbörjade spår halvdanna. Som renodlad skräck fungerar början, men inte slutet. Som thriller fungerar den från mitten fram till slutet. Jag tycker det är uppenbart att detta är en debutroman. Ibland känns den faktiskt studentikos. Den får en svag tvåa av mig. Författaren har kvaliteéer, men denna bok höll inte.

Art Spiegelman är en av vår tids stora genier. Det.. Visa hela

Art Spiegelman är en av vår tids stora genier. Det är han som ligger bakom den delvis självbiografiska serieromanen "Mauz" som berättar hans föräldrars historia i Auschwitz. Efter den 11 september blev frågan om Arts judiska identitet åter aktuell. Med "In the shadows of no towers" (underbar boktitel!) tar Art itu med vår tids "förintelse" och sin egen inställning till det skedda. Paraleller mellan Bushs inbundna och hatiska världspolitik och nazismen dras med glasklara linjer.

Boken består av hårda sidor som är flera milimeter tjocka (sådana som finns i en del småbarns böcker. Stilen är surrealistisk och hämtar sin inspiration från samhällskritiska serier från 1900-talets början. Ibland är Spiegelmans teknik rent ut sagt genialisk, medan den andra gånger känns alldeles för rörig och distinkt.

Jag är medveten om hur bisarrt detta kommer låta, men jag upplever faktiskt att "In the shadows of no towers" är en wannabebok. Art Spiegelman har alltid levt i skuggan av sina föräldrars historia och denna katastrof (som självklart var en katastrof) byggs upp till fundamentala höjder, på ett sätt som gör att de emotionella känslorna känns lite fåniga i jämförelse med upplevelserna hans föräldrar delade. Jag tror att författaren är medveten om detta. Och ibland gör denna medvetenhet att historien, trots allt, blir paradoxal och mycket gripande.

Rent bildmässigt är denna berättelse nyskapande och mycket stark. Intrigen känns dock en aning konstlad. Men detta är min upplevelse i jämförelse med Spiegelmans första bok - som jag har läst om, hur många gånger som helst. Frågan är hur någon, som är opåverkad av Spiegelmans tidigare verk, uppfattar boken. Och det kan jag ju inte prata om. Men personligen tycker jag att boken inte höjer sig över en trea. Ialla fall inte sammanfattningsvis.

Indisk nocturne är en samling reflektioner kring e.. Visa hela

Indisk nocturne är en samling reflektioner kring en man som reser till Indien för att söka efter en älskad vän. Försvinnandet är ett mysterium och mannen har inte många ledtrådar för att kunna lösa gåtan. Han äger det han bär med sig och utgår från en engelsk reseguide. På färden träffar han människor mer anknytning till vännen. I sluten knyts alla händelser samman till en helhet.

Tabucchi var en av favoriterna bland årets nobelpristagare. Eftersom Jelineks böcker var utlånade på biblioteket valde jag att läsa Tabucchi istället. Denna lilla utsökta volym är en riktig tankeställare. Språket är mycket vackert och historien känns väldigt fylld av mustigt beskrivna omgivningar. Egentligen kan jag inte sätta fingret på vad som gjorde att jag inte alls tyckte särskilt mycket om berättelsen. Jag tyckte det kändes som författaren ville för mycket. Storyn är visserligen intressant men eftersom jag förblev likgiltig inför huvudpersonens öde kan jag inte ge denna bok mer än en trea. Den är absolut inte dålig! Men dess drivkraft är ganska medelmåttig.

Heckie och Dora har varit bästa vänner i trettio å.. Visa hela

Heckie och Dora har varit bästa vänner i trettio år. På självaste examensdagen blir de osams om något så dumt som en ormhatt och skiljs åt i vrede. De bosätter sig på varsitt håll och verkar för goda häxkonster tills en ond pälshandlare ser ekonomiska möjligheter i de båda lättlurade häxorna....

Härlig barnbok som har överlevt massor av genomläsningar. Ibbotson skriver alltid roligt och lättsmält. I denna bok får vi stifta bekantskap med en drakmask, en trollkarl som försöker lära sina ostar gå och en djurhäxa som blir dödligt förälskad. Det är svårt att inte fångas av Ibbotsons berättelser, men de passar absolut bäst för barn i de yngre tonåren. Denna bok får en stark trea.

Mankell har inte helt vågat överge sin gamla vapen.. Visa hela

Mankell har inte helt vågat överge sin gamla vapendragare Wallander utan hoppar bara en generation framåt för att beskriva Kurts dotter
Lindas nya karriär inom polisen. Trots detta har han skapat kanske den bästa Wallander boken hitills. Som vanligt lägger sig Mankell självmant så nära sanningen som möjligt, och brottets miljö han målar upp i denna ´Innan frosten´är otäckt likt miljön innan World trade centrer attacken.

Klart läsvärd bok, och intar nu min favoritplats bland
Wallanderböckerna!

Denna bok innehåller partier ur F. Werthams böcke.. Visa hela

Denna bok innehåller partier ur F. Werthams böcker om det nazistiska eutanasi-programmet. Werthams böcker har aldrig tidigare getts ut på svenska. Redaktören gör anspråk på att ge ett vidare perspektiv på dödshjälp knutet till dagens etiska diskussioner rörande abort, genmanipulering och vetenskap. "Inte bara Hitler" är svår att recensera. Till författarens fördel hör en rask berättarstil och en förmåga att fånga läsaren. De negativa aspekterna är dock många fler. Först och främst saknas ett fungerande notsystem. Att läsa om nazismen i en tid där förintelse-förnekarna tar upp allt större plats, kräver pålitliga källor. Jag betraktar de flesta fakta böcker rörande förintelsen som saknar källförteckning med skepticism.

Skepticismen växte sig större i och med alla "skandalösa" påståenden. Exempelvis tar författaren upp den redan tveksamma uppfattningen om tvåltillverkning av judiska kroppar och lanserar den som orubbliga fakta. Det är möjligt att detta skeende ägde rum. Förintelseindustrin var just, en industri. Man sökte utnyttja de judiska kropparna till fullo. Huruvida tvåltillverkningen faktiskt ägde rum, har diskuterats sedan krigsslutet. Inte sällan används uppfattningen för att demonisera nazisterna (vilket enligt min uppfattning hindrar att man får en realistisk syn på människorna inblandade i förintelsen) och är (just för att det inte kan beläggas) provoaktiv. Om man ska använda dessa argument bör man kunna belägga dem - vilket författaren inte gör.

Eftersom hela boken har en sensationslysten ton och saknar källförteckning kom jag på mig själv att tvivla - inte bara på de provoaktiva påståendena - utan på allting författaren sa. Detta förtog hela läsupplevelsen och föranledde mig att ge boken en tvåa i betyg. Författaren tar visserligen upp mycket intressanta saker rörande vår syn på "livsduglighet", men utan grund för sina uppfattningar förlorar såna här böcker i värde.

Jag har läst Simon Wiesenthals memoarer och jag ön.. Visa hela

Jag har läst Simon Wiesenthals memoarer och jag önskar att jag kunde skriva en riktigt lockande recension men som ofta när jag läser böcker som berör mig så starkt, drabbas jag av skrivkramp. Dock kan jag redan nu säga att "Inte hämnd - rättvisa" är en av de bästa memoarer som jag läst. Därtill är Wiesenthas historia alldeles för viktig för att tiga tyst om.

Simon Wiesenthal var känd som "nazistjägaren" (ett ord som självklart ger negativa associationer) för enligt mig kan en jägare aldrig vara något positivt och så reflekterade jag när jag första gången hörde talas om författaren. Dock visade sig min uppfattning om att Wiesenthal reste runt och tog lagen i egna händer för att hämnas, vara helt felaktig. Simon Wiesenthal tog aldrig livet av någon och inte heller tog han lagen i egna händer. Wiesenthas livsuppgift enligt honom själv var att skapa uppmärksamhet kring de nazister som flytt från rättvisan och nu levde lyxliv i i Sydamerikanska länder. Hans metoder för att åstadkomma detta var att rikta medias uppmärksamhet på orättvisan i den milda behandlingen av förövarna till tidernas vidrigaste brott och försökte påvisa att retroaktiva straff var absurt i sammanhanget. Wiesenthal tryckte vidare på för att de ansvariga länderna skulle utlämna brottslingarna så att de kunde ställas inför rätta i sina egna hemländer. Följaktligen är "nazistjägare" fel ord för Simon Wiesenthal, som var en rättvisans man med ett brinnande patos.

Författaren fängslar både genom sitt språk och sina berättelser. Det är ofattbart att massmördare som Klaus Barbie med flera andra kunnat undgå rättvisan och bli "en tillgång" för väst världen som spioner. Författaren lyckas engagera läsaren och skapa en frusteration över orättvisorna. Simon Wiesenthal är en judisk Michael Moore som slåss för det goda!!! Han hävdar att förlåtelse och acceptans inte skall gå hand i hand. Genom att förringa nazisttidens ondska tynger man ner offren istället för förövarna. Däremot visar han FÖRSTÅELSE för omständigheterna för vissa nazister - dock utan att någonsin förlåta eller frikänna dem från deras ansvar.

De är enäggstvillingar, mycket söta och väldigt po.. Visa hela

De är enäggstvillingar, mycket söta och väldigt populära. Alla vet vilka dom är - men få vet vilka flickorna är bakom tvillingidentiteten. Tvillingarna tyr sig till varandra, då deras far är på sanatorium för behandling mot tuberkulos från tid till annan. När flickorna blir lite större tvingas familjen flytta från sin stora våning i Göteborg till en mindre lägenhet i Landskrona. Fadern har friskförklarats och familjen börjar gå varandra på nerverna i den lilla lägenheten. Så präglar livet tvillingarna att bli väldigt olika varandra och avsky varandras drag. Inez blir skygg och inåtvänd medan hennes syster Elsie blir utåtagerande. Det straffar sig, visar det sig, när en äldre pojkvän våldtar henne. Resultatet blir ett gossebarn som får heta Björn. Av naturliga skäl har Elsie svårt att knyta an till barnet som är en frukt av något ondskefullt. Därför går hon till sjöss och låter sin syster ta hand om Björn. Inez älskar barnet med en skrämmande intensitet. Kanske ser hon honom som en förlänging av tvillingsystern som hon nu, en gång för alla, har förlorat? När hon gifter sig med Börje gör hon det för att Björn ska få en far, och när hon och Börje skaffar ett eget barn, Susanne, är det för att Björn ska få ett syskon. Hon lever för Björn och ignorerar sin egen, biologiska dotter. Susanne hamnar därför redan från början i Björns skugga. Värre blir det när Björn under gymnasieåren slår igenom som popstjärna och flickidol.

Man kan med fog fråga om inte intrigen i "Is och vatten, Vatten och is" är lite övermäktig - för mycket av det goda. För det är den. Allt i denna historia är så tröttsamt storslaget. Huvudpersonerna som är fler än sex får alla sin beskärda del av rampljuset, men ingen är särskilt intressant. Historien är spretig och Axelsson hoppar fram och tillbaka i tiden. Jag brukar uppskatta detta då jag vet att hon syr ihop historien bra mot slutet. Men så inte i denna bok. Jag blev inte klok på vem som var berättaren, vilken tidsepok som hon såg tillbaka på och varför. Just det där sista "Varför" var orsaken till den värsta tristessen. Jag fattade inte poängen med denna historia. Beskrivningarna av Björns liv som popstjärna var som taget ur Terry Pratchetts satiriska bok "Soul music". Men Pratchett ironiserade och det gör uppenbarligen inte Maj-Gull Axelsson. Därför blir de psykologiska bitarna med halv thysteriska tonårstjejer som river hål i stackars Björn ganska pinsamma. Själva kulmen i historien där Björn försvinner efter en misslyckad spelning beskrivs så melodramatiskt att det kunde platsa i vilken tv-såpa som helst. Axelsson brukar vara mycket bättre än så här. Med denna berättelse har hon uppenbarligen tagit sig vatten (eller is - eller vatten) överhuvudet. Boken var en stor besvikelse.

Därmed inte sagt att "Is och vatten, Vatten och is" är en dålig bok. Axelsson har inte förlorat sin förmåga att beskriva stämningar, panikartade reaktioner och ångest. Men jag jämför heller inte Maj-Gull Axelsson med hennes bleka kopior (typ Carina Rydberg, Marie Hermansson eller John A Lindqvist). Jag jämför denna bok med Axelssons tidigare böcker och i det sammanhanget är den en ren banalitet. Den får en tvåa i betyg.

Ericas föräldrar har avlidit i en bilkrasch och ho.. Visa hela

Ericas föräldrar har avlidit i en bilkrasch och hon är i Fjällbacka för att ordna med begravning och andra praktiska saker. Under sin tid i föräldrahemmet försöker Erica skriva sin fjärde biografi om svenska författarinnor. Inspirationen saknas dock. När hon sen blir hon vittne till sin barndomskamrats tragiska död börjar hon sysselsätta sig med att skriva en deckare. Alex självmord och upptakten till det är en bra story och Erica kan inte låta bli att följa upp sin barndomskamrats öde. När det visar sig att Alex död inte var självförvållad och polisen tar upp jakten på mördaren, kommer Erica i kontakt med sin gamla barndomskärlek Patrik som är utredande polis i fallet. Tillsammans nystar de upp en tragisk levnadshistoria och förälskar sig handlöst i varandra. Fjällbacka är ett litet samhälle och fler än en själ berörs av den otäcka historien. Och Alex mördare tvekar inte att tysta dem som vill väcka björn som sover.

Camilla Läckbergs debutroman är en smart historia som väcker läshunger. Intrigen är trovärdig och genomtänkt. Här stiftar vi för första gång bekantskap med Erica, Patrik och alla de andra i Fjällbacka. Det är karaktärer som känns lagom. Lagom berörande, lagom kära, lagom nojjiga över småsaker. Läckberg beskriver sina karaktärer med humor och hög igenkänningsfaktor. Jag gav boken en fyra i betyg.

Familjen Mask sitter och äter middag tillsammans... Visa hela

Familjen Mask sitter och äter middag tillsammans. Det serveras jord som vanligt. Unge herr Mask hittar ett äckligt hårstrå i sin jord och det är droppen som får bägaren att rinna över. Inte nog med att han får jord till frukost, lunch, middag och kvällsmat, unge herr Mask hatar verkligen att vara mask! Maskar får aldrig göra lika roliga saker som människor - de får inte surfa, inte äta godis, inte gå på disco. Unge herr Mask är rasande! Då avbryter Far Mask sin son med en sedelärande historia. Det blir en historia som unge herr Mask aldrig kommer glömma. Och det kommer inte DU heller!!!

Sanslöst härlig barnbok som sjuder av svart humor och elakheter. Tecknaren Gary Larson har alltid visat en förkärlek för insekter och här blir det tydligt att han kan använda sina kunskaper i ett pedagogiskt sammanhang. Ironiskt, slagfärdigt och bitskt berättar han historien om den snordumma prinsessan Harriet som glättigt går ut i skogen och frotterar sig med skogens alla varelser. Jag underskattar inte barns humor och jag tvivlar inte för ett ögonblick att "There´s a hair in my dirt" skulle bli totalt sönderläst av barn om den bara fanns på svenska. Jag ger den en stark femma!

"Jag ska dundra" är baserad på en dagbok från 1700.. Visa hela

"Jag ska dundra" är baserad på en dagbok från 1700-talet, skriven under brinnande krig. Ett svenskt förband ockuperar polskt område och belägrar en gård som egentligen är allierad med den svenska arméen. Författaren till dagboken är en nybliven officer med idealistiska värderingar som tyvärr går stick i stäv med verkligheten. Romanen är skriven ungefär som ett filmmanus med driv i olika händelser snarare än personbeskrivningar.

Det märks att Peter Englund behärskar berättarstilen som är tät och spännande som en thriller. Vid flera tillfällen tänkte jag att händelserna som beskrevs egentligen var ganska vardagliga, men trots det kändes gripande i sin enkelhet. Författaren beskriver händelserna sakligt men paralellt har Englund och hans medförfattare alltså gett liv till de (ibland) torftiga beskrivningarna. Jag kan finna likheter i Steinbecks roman "Månen har gått ner" och i flera av Hemingways böcker om ockupation och krig. Men den lite speciella stilen och språket har jag egentligen bara mött i böcker som "Den sista eddan" av Christoffer Gottberg Jakobsson.

Jag föll för berättarstilen i "Jag ska dundra", en bok som för övrigt lästes ut på knappt två timmar. Peter Englund är en av Sveriges skickligaste berättare - OCH han har ännu inte drabbats av hybris. Det i sig är ganska unikt för en historiker (som dessutom sitter i svenska akademin!!!). Jag uppmanar er att läsa Englunds böcker, de är intressanta både för sina historiska skildringar, som språkmässigt. Denna bok får en fyra i betyg.

Ingen kan förstå. Har man inte upplevt det själv s.. Visa hela

Ingen kan förstå. Har man inte upplevt det själv så kan man inte veta. Ångesten alltså. Depressionen. Försök berätta för någon som tror att ångest är samma känsla som man får när den man älskar gör slut, eller en tentamen misslyckas. De har aldrig känt något annat, så de kan inte tänka sig att någon annan har. Nästan som om du, med ditt mörker, gör anspråk på att vara förmer än vad de är. Känna saker som de inte kan känna. Skitsamma om det är något du inte önskar din värsta fiende. Det är en förolämpning att säga till någon att, du förstår inte. Ångesten är inte sorg, lessenhet och botas inte av att jag rycker upp mig själv eller skänker en tanke på svältande barn i Somalia. Fysiskt har jag det bättre än de flesta. Ekonomiskt och kanske socialt. Men det spelar ingen roll. Allt som spelar roll är smärtan. Den som inte syns. Du hade förstått mig om jag hade haft en tumör. Du hade inte ifrågasatt. Man får vara ledsen om man har orsak. Men sen ska det liksom gå över. Det är så det är för dig - så varför skulle det inte vara så för mig. Det är medömkan jag vill ha. Tröst och fördelar jämtemot dem som kämpar utifrån exakt samma förutsättningar som jag själv. Om jag hade varit mindre fixerad vid mig själv - så hade jag förstått det.

Men du som aldrig haft ångest, du vet inte. Det är faktiskt så. Jag vågar säga det eftersom jag vet hur det är att må bra. Jag kan jämföra. Jag vet skillnaden mellan sorg och ångest. Precis när den rätta gör slut så känns det ungefär samma. Sorgen och ångesten. Skillnaden är att tiden faktiskt läker sår, även om det går långsamt. Men tiden läker inte ångest. Det vore mycket enklare om ångesten hade en praktisk orsak. Mamma har dött, du har fått sparken, din kille har lämnat dig och du har fått en dödlig sjukdom. Allt samtidigt, helst - så finns äntligen en orsak att få vara ledsen. Men riktig ångest har sällan någon faktisk orsak. Den utlöses av orsaker, men stannar för att den tycker om att plågas. Eller för att jag, du, alla vi som har den - gillar att framstå som offer. Ironi. Den stannar för att den stannar. Det spelar ingen roll vad vi tycker om det. Och när vi borde ha kommit över, tagit oss i kragen och insett hur mycket vi borde vara tacksamma för - så borde den ha försvunnit. Om den stannar är det helt och hållet vårt ansvar. Vi vill att den stannar. Eller så har vi inte stake nog att omfamna livet.

Det spelar egentligen ingen roll. Och alltid tänker man att man är ensam. Det är det värsta med depressionen. Det hjälper liksom inte att vara många. Att det finns stödföreningar för andra som också vill ta livet av sig. Du kan dela med dig av ångesten (vilket gör den ännu svårare att stå ut med), men du kan aldrig dela med dig av tröst nog för att jaga bort helvetesskapet. Du är ensam. Och när du är ensam finns det ingen du egentligen borde behöva ta ansvar för än dig själv.

Det går inte att skriva om det här. Det gör för ont och orden suger bort all distans mellan smärta och mig. Det värsta är att veta att de som läser måste vara med om samma sak, för att förstå. Jag vill inte att du ska vara en sån som mig. Egentligen vill jag inte att du ska ha erfarenhet nog att förstå. Om du har det är du som mig och då är du inte möjlig att rädda. Så ibland. En av oss sätter sig ner. Hon skriver och skriver och skriver. Det blir en bok som går att ta i, att läsa och känna igen sig i. Som gör ont. Så jävla ont att man vill sluta läsa. Men det går inte för det är mina ord. Det kunde lika gärna varit jag som sa, skrev och levde dem. Hur kan hon veta?

Så det fanns fler än jag? Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" är ett smärtsamt inlägg i självmordsdebatten. När jag söker efter information om boken hittar jag mängder med artiklar som ifrågasätter Heberleins rätt att gränsa en så tabubelagd fråga. Jag hittar inlägg som ifrågasätter om boken är en PR-bluff. Alla dom som sa till mig att jag gjorde det för att få uppmärksamhet. Eller alla dom som sa att jag gjorde det för att straffa. Alla dom som inte såg mig. De ser boken och de ser sin rätt att få attackera och vägra förstå. Läsa alla dessa ord som skriker. De vill inte se, de vill inte förstå. För om de förstår måste de erkänna sina egna brister, sin oförmåga att se att andra människor kan känna annat än dom själva kan - vilket de egentligen borde vara tacksamma över.

Förra terminen läste jag Ann Heberleins bok "Den sexuella människan" som ingick i min kurslitteratur för teologisk etik. Den var så bra att jag kontaktade henne efteråt för att berätta att läsningen hade varit så njutbar (särskilt med tanke på vilka böcker vi brukar få läsa i kurser. Hon svarade och tackade. Det var Ingrid som gav denna bok till Freddi och sa att jag skulle tycka om den. Tycka om? Det kändes som om jag hade skrivit boken själv! Allt allt allt som Heberlein skriver om har jag tänkt, läst och försökt få andra att förstå. Som jag förstod av boken mår författarinnan fortfarande mycket dåligt. Hon försvann spårlöst i januari detta år men hörde av sig till sin förläggare några dygn efteråt. Detta har föranlett skribenter att ifrågasätta hennes agerande som någon slags reklam för boken. De som tänker sådana tankar kan inte förstått betydelsen av ett jävla ord i boken. Det får mig att må fysiskt och psykiskt illa. En riktig recension av boken kommer komma när jag har hämtat mig lite och när jag har läst om delar av den igen. Eftersom boken ingår i min läskurs måste jag också sansa mig så att jag kan skriva något mer vetenskapligt än ett sånt här inlägg. Men jag ville ändå säga - eftersom jag inte kan vara tyst. Ann Heberlein har skrivit en av de bästa böcker jag läst om ångest, depression, manodepression, borderline och om det helvete det innebär att människor slutar lyssna när det är för smärtsamma saker som man pratar om. Boken får en självskriven femma. Makalöst Heberlein!!!

"När Peter var liten och skrek kom hans mamma in o.. Visa hela

"När Peter var liten och skrek kom hans mamma in och tog upp honom ur sängen och la sin kind mot hans och sa att han var det sötaste barn som fanns på jorden". Men nu är Peter så stor att han kan vara ute och leka med de andra barnen på gatan. En dag träffar han en pojke som är ute och går med sin lilla babysyster. Peter vill också ha ett syskon! Gissa om han blir häpen när Mamma säger att han ska få ett syskon! Och det helt utan att han behöver tjata! Men Lena föds blir ingenting som Peter tänkt sig.....

Det är konstigt med Astrid Lindgren. Jag förknippar henne i första hand med "Mio min Mio" och alla andra kända böcker. Jag är inte något större fan av Lindgrens böcker som jag ofta kan uppleva är alldeles för idealistiska. Jag har helt glömt av de bilderböcker som jag gömde närmast hjärtat när jag var liten. "Draken med de röda ögonen", "Jag vill också ha ett syskon", "Jag vill också börja i skolan" och några till. Det är vardagsböcker som känns ärliga och självklara. Ilon Wiklands fantastiska teckningar gör självklart sitt till. Jag älskar den här boken och den får en stark fyra av mig.

Vi befinner oss i framtiden där robotiken har slag.. Visa hela

Vi befinner oss i framtiden där robotiken har slagit igenom stort. Denna bok är uppbyggd utifrån en intervju med den gamla robotpsykologen Dr Calvin som är en levande legend. Dr Calvin illustrerar utvecklingen genom ett par väl valda historier om Robotar hon känt och "behandlat". Denna bok kan bäst beskrivas som en sinnrik deckare, med kluriga och smarta gåtor baserade på robotikens tre grundlagar.

I samma tradition som Bradbury erbjuder Asimov en annan och mer realistisk SF värld som överraskande nog INTE präglas av dystopier. Författarens kunnighet inom ämnet är slående och hans skickligt underbyggda historier, helt underbara. Jag kan inte nog rekommendera denna bok som gav mig en ny och fantastisk författare att börja läsa. Asimov rockar universalt.

Den första barnbok som Roald Dahl kom ut med var ".. Visa hela

Den första barnbok som Roald Dahl kom ut med var "James och jättepersikan". Den var inledningen på Dahls framgångsrika barnboks karriär. Mest känd är Dahl kanske för sina böcker "Häxorna", "Matilda" och "SVJ". James är föräldralös och bor hos sina två elaka släktingar. En magisk dag träffar han på en mystisk man som ger honom några "frön". Av fröna växer en jättelik persika upp i trädgården och en dag hittar James en hemlig gång under Persikan. Det blir inledningen till stora äventyr, det ena vildare än det andra.

Lånade denna bok av Milles lillebrorsa. Tämligen enkel barnbok som inte grep mig särskilt mycket. Scablonartad förveckling och rätt ointressanta karaktärer. Det är möjligt att jag skulle fallit mer för denna berättelse som liten. Men jämför jag med Dahls andra böcker känns denna oinspirerad och faktiskt rätt tråkig.

"Japaner, japaner, japaner" är en kåseribok av Her.. Visa hela

"Japaner, japaner, japaner" är en kåseribok av Herman Lindqvist om hans familjs tid i Tokyo. Liksom de flesta kåserier av Lindqvist är berättelserna små tankefrön med en allvarlig grund. Boken kan läsas både som avkoppning och som en lite roligare bok om kulturkrockar än man vanligtvis råkar på i genren.
Mig facinerar det hur mycket eller snarare hur litet jag egentligen känner till om andra länders kultur. Det är ganska påfallande hur mycket man tar för givet är "typiskt" japanskt efter att ha sett en film eller skrivit en mindre upplysande uppsats om japans statskick i nionde klass.

Denna bok är både upplysande och rolig på samma gång. Humorn gör ju givetvis att man får ta det mesta med en nypa salt, men jag måste ändå tillstå att denna bok öppnade ögonen på mig när det kommer till Japan och dess kultur

Staden som försvann är en ganska tidig Stephen Kin.. Visa hela

Staden som försvann är en ganska tidig Stephen King som handlar om Salemes Lot, egentligen Jerusalems Lot, en liten stad i Maine. Hit återvänder en pojke och en äldre man, för att avsluta en del saker och ställa allting till rättaSakta nystas en berättelse upp om en helt vanlig stad som möter ondskan. Det är staden där folk försvinner och kommer igen...men helt förändrade i själ och kropp. Det är också en historia om skeptis, tillit, gudstro och kärlek.

Ska jag vara ärlig är det här en av de få Stephen King romaner jag inte alls tycker om. Vanligtvis väljer King att skriva om vanliga ting som förändras att bli till fasor. Den här gången skriver han om vampyrer. Det känns förutsägbart redan från början. Vitlök, kors och kistor i all ära. Men jag är inte rädd för vampyrer, jag kan inte ens föreställa mig sådana existera...därför faller jag inte alls för den här typen av berättelse.Den utvecklar sig för övrigt exakt som en dålig skräckfilm och personerna berör mig inte...de förblir mig likgiltiga.

Vapenvilan mellan Klatsch och Ankh-Morpork har var.. Visa hela

Vapenvilan mellan Klatsch och Ankh-Morpork har varat i över hundra år när en mystisk ö dyker upp i farvattnen mellan länderna. Plötsligt tycks vapenvilan ytterst bräcklig. Städerna rustar för att gå i krig medan Befälhavare för stadsvakten, Sir Vimes gör allt för att skapa frid på gatorna.

Jag har stora problem att sammanfatta denna bok på ett effektivt sätt. "Jingo" handlar om krig - Ja, om diplomati - Ja igen. Men den saknar en röd tråd och blir snabbt rörig att läsa. Det går inte att komma undan det faktum att Pratchett ALLTID är rolig att läsa - men denna intrig är luddig. Den bärs upp av huvudpersonerna som man mött i tidigare böcker. Tyvärr tycks dessa personkaraktärer bli allt mer stela, dråpligheterna som hör till vardagen i stadsvakternas liv blir allt mer förutsägbar. Betyget blir en genomsnittlig trea.

Men vem "Jingo" är och var - det kom jag aldrig på!!! - vet du?

Stor utgåva med några av de vackraste sagorna och.. Visa hela

Stor utgåva med några av de vackraste sagorna och John Bauers underbara teckningar. Här möter bland annat Tuvstarr som rider ut på äventyr med den långbente älgtjuren Skutt. Jag älskar de här sagorna även om jag idag kan se mycket rasfördomar och en för stark betoning på gott och ont i trollen och de sköna blonda prinsessorna. Å andra sidan tycker jag trollen i dessa berättelser har mer livsglädje än de späda kräken till prinsessor som gör precis som alla säger.

Det är framför allt för de vackra illustrationerna som jag kommer läsa de här sagorna för mina barn i framtiden. Sagan om Tuvstarr är en klar favorit, men de andra är ganska medelmåttiga. Jag ger denna sagobok en trea i betyg. Den saknar något....

Johnny och hans polare besöker en kyrkogård när de.. Visa hela

Johnny och hans polare besöker en kyrkogård när de döda plötsligt börjar prata med Johnny. De är frustrerade över att kommunen planerar bygga varuhuskomplex över kyrkogården och vill ha Johnnys hjälp. Snart finner sig Johnny inblandad i en storstilad intrig för att rädda livet - jag menar döden - på kyrkogårdens bosatta.

Trivial och väldigt förutsägbar historia. Jag har tidigare läst "Bara du kan rädda mänskligheten" i samma serie. Böckerna saknade faktiskt exakt samma sak - och det var personkaraktärer att tro på och känna empati för. Pratchett är en hejare på att berätta historier, de är ofta originella och roliga - men när han tappar bort sina huvudrollsinnehavare blir historierna ganska trista iallafall. Denna bok är en ganska lång historia om "han den där - men jag bryr mig inte" och "den andra kompisen som heller inte är intressant", samt en massa spöken i kategorin "skaffa lite personlighet" och annat ditt och datt. Tyvärr lyfter Pratchett inte upp "Johnny och döden". Hade han lyckats hade det varit som att någon lyfter upp sig själv i håret. Lite otänkbart. Jag propsar på att DU ska läsa Eva Ibbotsons böcker om spöken istället - eller Maurice och hans kultiverade gnagare av Pratchett. Skillnaden är så milsvidd att du inte ens kan se gränsen!

Jojjes mormor är en hemsk gammal kärring som spend.. Visa hela

Jojjes mormor är en hemsk gammal kärring som spenderar sin tid, grälandes och gnällandes. Hon förpestar livet för både Jojjes föräldrar och honom själv. Så Jojje bestämmer sig för att göra en underbar medicin som kommer göra allting bra igen....

En humoristisk men något makaber historia. Dahl skriver inte för vuxna, han skriver för barnen, och från barnens perspektiv. Det är lätt att föreställa sig hur man som liten ville blanda samman en medicin som gjorde folk snälla igen. Den här berättelsen påminner både om "Matilda" och "Mitt magiska finger".

Våren kommer sent det året då den drygt 80 åriga j.. Visa hela

Våren kommer sent det året då den drygt 80 åriga judiska kvinnan Ester plötsligt tar fram en gammal armépistol och skjuter en ung student, som hon allt av döma aldrig har träffat. Kvinnan hamnar på rättspsyk och det börjar storma i den Sveriges undre värld, där många är frustrerade över demokratin och mildheten mot brottslingar och utlänningar. Ester tiger om orsakerna till mordet vilket gör Hanna, som jobbar på rättspsyk nyfiken. Men ju mer Hanna rotar i Esters bakgrund, destå tydligare kan hon se motivet - och inser att också hon har orsak att vara tyst. Hon blir mordhotad och hennes man allvarligt skjuten. Men Ester tiger....

Intressant historia och jag gillar upplösningen. Den är inte som man kunnat föreställa sig. Historien utspelar sig i Göteborg och författaren har lyckats skildra staden på ett levande sätt. Det finns uppenbara brister, en av dem är den paralella nynazistiska berättaren som känns klyschig och överdrivet ensidigt skildrad. Jag tror inte på att nynazism bara är en grupp vilsna ungdomar förunnat. Jag tror att idéerna och grupperingarna finns i alla samhällets olika skikt. Men bortsett från de tankarna tyckte jag att det fanns driv i berättelsen och personkaraktärerna var levande. Jag ger boken en fyra i betyg. Den är läsvärd.

Astrid Lindgren har en unik förmåga att måla fram.. Visa hela

Astrid Lindgren har en unik förmåga att måla fram våra barndomars jul. Hon lyckas skildra julstädningen, julbaket, den välsignade julmaten, slädfärden till julottan och alla andra stämningsfulla ting som gör julen så speciell. Även om man aldrig upplevt en jul - exakt som den Astrid Lindgren berättar om, är hennes jular som en svensk arketyp. Det är det där vi vill uppnå. Tindrande barnögon, snögrottor, och fröjden när tomten knackar på.

I denna samling finns alla barndomsjularna som Lindgren beskriver samlade. Bullerbyn, Katthult eller junibackens jul. Det är bara att välja. Personligen faller jag bara för Emils jul i Katthult och hans hjältedåd under snöstormen när Alfred håller på att dö. Detta är en ypperlig julklappsbok. Den ger stämning och passar de flesta, stora som små. Den får en stark trea i betyg.

Louis och hans familj flyttar till Ludlow, in i et.. Visa hela

Louis och hans familj flyttar till Ludlow, in i ett underbart vackert kolonialhus med vidsträckta skogsmarker i sin ägo. Redan första dagen träffar familjen den sympatiska gamla Jud med hustru som varnar dem för den hårt trafikerade vägen som gränsar till tomten. Någon halvannan kilometer från huset ligger "Jurtjyrkogården" där barnen i trakten begraver sina älskade husdjur. Här ligger katter, hundar, marsvin och papegojor. Det finns till och med en tvättbjörn som är begravd på området. Ett kort stycke bortom Jurtjyrkogården ligger dock en annan och äldre begravningsplats....de som begravs här återvänder till livet - ..... på något vis iallafall....

En jävligt otäck skräckhistoria som fick det ila kallt längs ryggen både en och två gånger. Jag hävdar att King är en av vår tids största författare. Han har blivit undervärderad pga VAD han skriver, inte hur han skriver. King skriver nämligen oerhört bra. Hade han valt att inte skriva skräck hade han kanske varit mer respekterad i de "litterära" kretsarna. Han har dock gjort ett val som jag finner oerhört givande :).
Nedan ett litet citat ur boken:

"För deras del låg Juds gren av familjen nu i det förflutna; den var som en eroderad asterorid som drev bort från den stora massan, krympande, knappt mer än en prick. Det förflutna. Fotografier i ett album. Gamla historier berättade i rum som kanske verkade för varma för dem - de var inte gamla; det fanns ingen reumatism i deras leder; deras blod hade inte blivit tunnare. Det förflutna var handtag som skulle fattas och senare släppas. Om nu kroppen var ett kuvert som innehöll den mänskliga själen - Guds brev till världsalltet - vilket de flesta kyrkor menade, då var American Eternity-kistan ett kuvert som innehöll den mänskliga kroppen, och för dessa kraftiga sysslingar och brorsöner var det förflutna bara ett dött brev som skulle arkiveras"

Nu är det dags att sätta frön i grönsakslandet. Fi.. Visa hela

Nu är det dags att sätta frön i grönsakslandet. Findus som inte är särskilt förtjust i grönsaker, sår hellre en köttbulle. Efter att Pettson slitit hårt en hel dag får hönsen pippi och gräver upphela grönsakslandet i jakt efter mask. Det blir en hel del kackel i grönsakslandet innan Pettson ger upp.

Pettson och Findus är alltid roliga. Ingen av böckerna får ett medelmåttigt betyg. De höjer sig lätt över alla andra barnböcker. Ändå är inte denna en av de bästa. Historien är lite små tråkig och katten tar upp mindre plats än han brukar. Kanske är det därför jag inte faller handlöst för denna bok. En fyra är den dock helt klart värd.

År 2002 fick ungraren Imre Kertész nobelpriset i l.. Visa hela

År 2002 fick ungraren Imre Kertész nobelpriset i litteratur. "Kaddish för ett ofött barn" syftar på den bön som judar ber för sina döda. Denna roman är Kertész bön för det barn som han aldrig lät komma till världen. Detta beslut grundar sig i det faktum att författaren själv upplevt sin barndom i koncentrationsläger och var en av de överlevande från Auschwitz. Med sin penna gräver författaren sin egen grav och är dömd att återuppleva förintelsen för evigt.

Jag har en förmåga att falla för vackra boktitlar. Vad kan vara vackrare än Kertész, "Kaddish för ett ofött barn". Att denna poetiska biografi dessutom är utformad som en bön, där författaren omväxlande ryar, gråter, skrattar, flämtar, skäller och ylar fram sin bön till någon Gud, gör ju saken ändå bättre. Men trots denna underbara idé är läsupplevelsen en smärre mardröm! En svensklärare skulle ha satt i halsen! Kertész undviker konsekvent att skriva punkt. Han uppfinner hela tiden nya sidospår och ger min lillhjärna kortslutning gång på gång! Troligtvis är alla dessa upprepningar medvetna men faktum är att jag tappar intresset undan för undan och faktiskt måste tvinga mig själv att läsa vidare.
Jag tycker att Kertész är ett typexempel på en författare som får nobelpriset som bara en handfull snillen förstår sig på.

Tyvärr är jag inte en av dem.

Ajdå! Prosten hade hoppats på att få en lugn julhe.. Visa hela

Ajdå! Prosten hade hoppats på att få en lugn julhelg utan bråkiga barnbarn. Men både Carl och Anton ska bo hos dem i flera dagar innan jul. Carl hade väl räckt, tyckte prosten, men Anton?!! Honom vet man ju aldrig var man har. Än delar han ut prostens julpost, leker lejon i skafferiet eller stjäl hundar från Ica (fast det sista var ju egentligen inte meningen - han bara lånade den). Prostens blodtryck hinner stiga rejält ett antal gånger innan barnbarnen är på väg hem. Fast lite roligt tyckte han nog det var.....ändå.

Finurlig och pricksäker berättelse som passar de flesta, unga som gamla. Bexell lyckas fånga femåringen Anton på kornet och han känns trovärdig hela boken igenom. Trilogin om prostens barnbarn är fullträffar inom barnboksgenren (det här är bok nummer två i ordningen). Jag kan varmt rekommendera dem till alla nyblivna mor och farföräldrar.

När familjen Brown ska hämta sin dotter Judith på.. Visa hela

När familjen Brown ska hämta sin dotter Judith på Paddington station sitter björnen där bara, gömd bakom några stora resväskor. "Var snäll och ta hand om den här björnen" står det på en liten lapp runt hans hals. Det gör familjen Brown och döper den mörka lilla björnen snabbt till Paddington. Paddington kommer från mörkaste Peru och har en förmåga att ständigt råka in i trubbel. Det här är den första i en lång rad av böcker om Paddington. En klassiker.

Böckerna om Paddington är lättlästa och humoristiska. Paddington är charmig och situationerna han hamnar i småskojiga. Det här är knappast något mästerverk, men en lättillgänglig bok som passar de flesta. Den får en trea.

Efter ett självmords försök stiger tolvåriga Anett.. Visa hela

Efter ett självmords försök stiger tolvåriga Anette in på barnpsykiatriska avdelningen där Björne jobbar . Hon gör ett outplånligt intryck i sin tystnad och sin misstänksamhet mot omvärlden. Eftersom Anette vägrar prata tvingas Björne sammanfoga pusselbitarna i hennes liv genom att prata med skolan och fadern och försöka lista ut varför Anette inte vill leva längre. I sin kontakt med skolan gör han en obehaglig upptäckt. Den smutsiga buken ska inte tvättas offentligt säger den allmäna meningen. Frågan är om det är någon som kan hjälpa Anette, är det någon som ens vill?

Mycket mycket bra och engagerande "ungdomsbok", (ungdomsbok inom parantes, eftersom jag anser att boken kan läsas och framför allt SKA läsas av skolpersonal som ett exempel på hur skolan inte får hantera en elev som Anette). Berättelsen om Anette börjar i romanen "Alltid den där Anette" där hon själv berättar sin historia. Det här är den andra och fristående delen, och här tiger Anette tyst. Istället är det Björne som berättar om sina intryck.

Något som jag både irriterade mig på och ifrågasatte (kanske rätt dum sak att bli irriterad på - men jag förstår inte poängen, och jag gillar inte att inte förstå), var att alla på kliniken som Anette kommer i kontakt med, har namn som börjar på bokstaven B. Det är Bibbi, Bella, Bengt, Bosse, Bert..osv för hela slanten. Är det ett uttryck för Pohls ovilja att använda "riktiga" namn, eftersom historien är så pass kontroversiell? Jag låter frågan vara öppen. Boken är medryckande och svår att lägga från sig. Jag ger den en treaplus.

Anna vill bli av med oskulden och hennes bästa kom.. Visa hela

Anna vill bli av med oskulden och hennes bästa kompis Loppan förklarar mycket pedagogiskt att man inte får bli av med oskulden med någon man tycker om! Detta eftersom man alltid börjar hata personen efteråt....
Följaktligen bestämmer sig Anna för att utnyttja Karl-Ludwig (som hon inte alls tycker om - men efter en het stund i sänghalmen - börjar gilla)för att senare ha sex med den hon egentligen är kär i, nämligen Anders - som i sin tur är förälskad i sin Björn som han också är förlovad med. Låter det rörigt? Mmmm, men det är bara början - eller slutet på den förra boken i samma serie, nämligen "Ensam". Denna bok börjar med att Anna berättar för K-L att hon är gravid. Hon är dock inte säker på vem som är pappan, K-L eller Anders. Därefter flyr Karl-Ludwig upp till Dalarna med sin mamma för att åka skidor. åker Här möter han sin fars gamla vän som ger honom ett nytt perspektiv på pappan men också på faderskapet överhuvudtaget....

Ojojojoj....Jeeeses. Jag säger bara det! Den här boken är nog en av de mest svårsmälta tonårsromanerna jag läst och inte i någon positiv mening.
Jag tycker knappast det är trovärdigt att Karl-Ludwig oroar sig över att bli pappa i samma andetag som han runkar loss mot ett träd! Ärligt talat kändes den här boken lite för mycket! De två första delarna i samma serie kändes trovärdiga. Även om sexdelen tog rätt stor plats kändes det äkta (sex tog trots allt rätt stor plats när man var i tonåren). Men efter dessa (som skrevs tillsammans med Hellberg) ballade Holm totalt ur! Jag tycker om att läsa en homosexuell skildring (men vill man läsa bra och realistiska sådana ska man läsa Gardell eller Stephen Fry - hellre den senare) men jag finner det INTE trovärdigt att Anders som är djupt förälskad i Björn, samtidigt har sex med Anna och blir överlycklig när han lyckas göra henne med barn!!! Det är möjligt att den här boken fungerade på det glada 70-talet, men för mig känns tankarna verkligen främmande! Karl-Ludwig och hans rival Anders kommer överrens om att bli pappor båda två - dela lika, och låta Björn vara med i det hela. Karl-Ludwigs mamma i sin tur blir lite småilsk men rycker sen på axlarna och säger "tja...vi får fixa det på något sätt"....näeeeeeeeee?
Vad är det här för något? Är jag helt bakom flötet eller var det verkligen så här "förr i tiden"...
Jag ger en etta. Jag tycker inte Holms ungdomsskildring känns ett dugg trovärdigt trots dess angelägna ämne!!!!!!!!!!!

Englands förnämsta privatskola skakas av mordet på.. Visa hela

Englands förnämsta privatskola skakas av mordet på en av lärarna. Ungefär samtidigt inträffar en statskupp i ett land i öster, en ung och radikal prins störtar med helikopter och lämnar smycken för flera miljoner hos sin rådige väns syster. På skolan försöker föreståndarinnan stävja lugnet, men inte förrän Poirot gör entré kan katten bland duvorna fångas...

Ett politiskt mord, diamanter, spioner och intriger bland lärarna på en privatskola kan bli lite för mycket av det goda. Även om "Katt bland duvor" har vissa mer intressanta partier, tycker jag ändå att Christie misslyckas med att hålla spänningen uppe. Mitt betyg blir en svag trea.

Jag har ersatt Agatha Christie med Ellery Queen. D.. Visa hela

Jag har ersatt Agatha Christie med Ellery Queen. Det är mestadels tacksamt. Båda författarna verkade under samma period och båda har lätt opersonliga personkaraktärer som löser brott med bravur. Som läsare blir man aldrig särskilt gripen, inte på ett vare sig positivt eller negativt sätt. Det här är böcker som dövar tankeverksamheten. De gör en inte känslomässigt involverad på något sätt.

Skillnaden mellan Queen och Christie är kvalitéen. Christie är nästan alltid bättre, till och med i böcker som är sämre skrivna. Christie har blivit välsignad med utsökt dramaturgisk känsla. Queens böcker är ofta mer "genomtänkta" men saknar på samma gång nerv och stark intrig.

I "Katt med nio svansar" härjar en massmördare i New York. Han väljer vid första anblick sina offer godtyckligt och tar livet av dem genom att strypa dem med silkestråd. Ellery Queen engageras som galjonsfigur utåt. Borgmästaren är redo att offra honom ifall mördaren inte kommer bli gripen. Under den spända tid då mördaren uppsöker offer efter offer förändras klimatet i staden. Rädslan ekar mellan hus och väggar och orsakar upplopp till polisens stora bekymmer. Queen måste ta fast mördaren och han måste göra det innan stadens invånare bildar medborgargarden.

Ytligt sätt är detta en ganska enkel och tråkig bok. Gräver man sig under ytan hittar man en djuplodande psykologisk intrig. Tyvärr lyckas inte författaren/författarna förvalta idéen särskilt bra. Boken är ungefär 100 sidor för lång och saknar nerv. Visst läser jag - men inte med njutning. "Katt med nio svansar" får en tvåa i betyg.

Kattöga handlar om en medelålders målarinna, Elain.. Visa hela

Kattöga handlar om en medelålders målarinna, Elaine som ställer ut i sin gamla hemstad Toronto. Tidigare har hon undvikit staden så mycket som möjligt, den väcker alldeles för många minnen och hon har valt att glömma så mycket som möjligt av sin uppväxt. Genom återkomsten till staden passerar hennes liv revy liksom hennes konstnärskap. Hon blickar tillbaka på sin vänskap med några småflickor och hur denna kommit att påverka hela hennes liv, positivt som negativt. Samtidigt får vi ta del av typisk flickmobbning och genom denna ondskan och dess brådjup.

Margaret Atwood är en av mina favoritförfattarinnor. Hon har en förmåga att fånga varje sinne och fästa det på pappret. Därför kan färgstarkt minnas ett avsnitt ur boken nästan som jag sett det i verkligheten...detta upplever jag som oerhört facinerande! Men, trots denna målande beskrivning når Atwood inte de svindlande höjder som jag förknippar med hennes "Rövarbruden" och hennes dikter. Boken är visserligen eggande och intensiv, men mindre sammanhållen som roman. Jag blir aldrig särskilt intresserad av människorna Atwood beskriver, och då hon beskriver ett femtio år långt liv borde man kanske känna mer? Jag ger den här boken en trea och lämnar öppet för nya omläsningar. Språket i sig är en glädjekälla.

Första gången som Jan från Skrolycka upplever sann.. Visa hela

Första gången som Jan från Skrolycka upplever sann kärlek är när man lägger hans nyfödda dotter i hans armar. Från den dagen är allt förändrat. Hans villkorslösa kärlek till den lilla, som blir döpt till Klara Fina bara växer under åren som går. Klara är en rask jäntunge som aldrig orsakar sina föräldrar något besvär, hon är älskad i hela socknen. Men Klara längtar ut i världen och hon tar första bästa tillfälle som bjuds att ta sig iväg från Skrolycka. Hennes far vägrar att acceptera att flickan försvunnit och försöker i sin längtan skapa en fantasivärld som mer och mer tränger undan den verkliga världen.

En underbar historia om kärlek och svek som inte kunde undgå att beröra mig. I sin enkelhet och med sitt fantastiskt vackra språk målar Lagerlöf upp en tragisk berättelse som blivit älskad i sekel, med all rätt skulle jag vilja säga....

Arkeologen Louise Cantor är i Argolis. Utgrävninge.. Visa hela

Arkeologen Louise Cantor är i Argolis. Utgrävningen närmar sig sitt slut och Louise åker därför till Stockholm för att överraska sin son Henrik. Hon hittar Henrik död i sin lägenhet. Polisen hävdar att han tagit sitt liv, men Louise tvivlar. Tvivlet får henne att söka sanningen, men hennes sons död öppnar också dörrar som är omöjliga att stänga. Snart inser Louise att också hon är i fara....

"Kennedys hjärna" låter oss slippa kommisarie Wallander. Den liknar på så sätt, "Danslärarens återkomst". Men "Kennedys hjärna" är en konspirationsliknande historia som förenar världens stora lögner.
Betoningen ligger på Afrika, aids och läkemedel. Det här är absolut en av Mankells bästa berättelser. Den är en bra kombination av spänning, samhällskritik och psykologi.

Men jag kan inte undgå att bli en smula trött på konspirationsteorierna. Det känns som vi bombarderats med sådana sedan WTC attacken, Michael Moores böcker, samt Da Vinci koden. Jag tycker det är tröttsamt!

En annan ytterlighet jag stör mig mycket på är Mankells anspråk på att vara Afrikas stora talesman. Hur man än vänder och vrider på det - är Mankell en vit man som försöker beskriva en verklighet som inte är hans. I denna bok kommer Afrikas svarta öde i skymundan för en populistisk deckarhistoria som påminner, inte så lite, om deckarhistorierna från Ystad. Det känns som om Mankell delvis underminerar det verkliga problemet.

Frågan är vad Mankell egentligen vill med denna bok. Om han skrivit den för att uppmärksamma sin läsarkrets om aids och utnyttjandet av den afrikanska kontinenten tycker jag att han slår an fel sträng när han skriver en konspirationshistoria. För jag känner aldrig att boken manar till förändring. Snarare betonar boken hur karaktärerna i boken vill förändra orättvisorna. Det finns dock inget rum för läsaren att börja fundera hur hon/han kan hjälpa till. Det hade varit bra om författaren hade undersökt de läkemedelsföretag som faktiskt finns idag och kanske rekommenderat ett ställe att skicka in pengar till. Som det är nu är aidshistorien en bieffekt till deckaren.

Men okej - om Mankell nu bara hade anspråk att skriva en bra deckare så har han lyckats i övermått. "Kennedys hjärna" är en av de absolut bästa böcker författaren skrivit. Därför ger jag den en trea trots kritiken.

Varje sommar tillbringar Tekla på solvarma och und.. Visa hela

Varje sommar tillbringar Tekla på solvarma och underbara Sydkoster utanför Göteborg. Just den här sommaren lyckas hon tjata med sin bästa kompis Ulle och de får uppleva en härlig skärgårdssommar tillsammans med pappa Tedin, hans nya ödla (Esmaralda), och farfar. Dessutom bor Fabian från klass 6b på ön, och då är det klart att det blir roligt. Fast egentligen gillar ju inte Tekla Fabian - inte så mycket iallafall....

Perfekt bok att läsa i den gassande solen. Lite småbitskt och typiskt skrivet från en tolvårings perspektiv. Möjligtvis kan jag uppleva att Tekla är lite barnslig för sin ålder, men i det stora hela känns det ändå hyfsat trovärdigt. "Killbacillen" gör inte ont att läsa, den är en medelmåttig barn och ungdomsbok med busig jarong. Helt okej med andra ord.

En sommar anno -60 tillbringar den 14 årige Erik t.. Visa hela

En sommar anno -60 tillbringar den 14 årige Erik tillsammans med sin kamrat Edmund och sin äldre bror. Eftersom deras mor ligger döende i cancer förpassas bröderna ut till huset Genesaret för att ta hand om sig själva. Genesaret är paradiset på jorden och här får de råda som de själva vill. Men vad vore paradiset utan ormen i lustgården? Det är här Kim Novak kopian Ewa kommer in i bilden. Det Fruktansvärda bryter den nostalgiska idyllen vid Genesarets sjö och Erik tvingas ta itu med svårigheterna i att bli vuxen.

MYCKET annorlunda kriminalroman från Håkan Nesser! Den kärva men lågmälda tonen i berättelsen får mig att tänka på Kings "The Body" (Stand by me). Jag tyckte om språket, de kortfattade meningarna och innebörden i dem. Flera gånger kommer jag på mig själv att le för att samtalen är så autentiskt väl återgivna. Typiska samtal mellan pojkar/män som är cowboys på utsidan men mjukare därinunder.....

Ett besynnerligt mord äger rum hemma hos en blind.. Visa hela

Ett besynnerligt mord äger rum hemma hos en blind kvinna. Flickan som hittar liket kommer från en stenografbyrå och den blinda kvinnan sökte specifikt efter just henne. Vad underligt är, är att den blinda kvinnan nekar till att någonsin ringt stenografbyrån efter flickan och inte heller känner hon igen mannen som blivit mördad i hennes hus. Poirot engageras i den mystiska historien som innehåller både halvmånar, spioner och tvegifte.

"Klockorna" är en helt vanlig Christie, men den innehåller en del roliga detaljer. Mest betecknande är Poirots långa utläggningar om detektivgenren inom litteratur, men också de snillrika skurkarna. Jag tyckte om historien och lyckades inte genomskåda intrigen, varför slutet blev överrumplande och roligt att läsa. Boken är rent stilistiskt en genomsnittsdeckare och får därför en enkel trea.

Bobbi Anderson är ute med sin åldrige beagle Peter.. Visa hela

Bobbi Anderson är ute med sin åldrige beagle Peter när hon stöter på ett föremål som hon först tror är en nedgrävd konservburk. Hon blir allt mer besatt av föremålet som hunden verkar fullständigt vettskrämd av. Samtidigt bereder hennes bästa vän Gard sig för att dö. Han har misslyckats med sin karriär, sitt äktenskap och hans supande blir allt mer besvärande för omgivningen. Olyckliga (eller lyckliga?) omständigheter gör att han hörsammar sin bästa väns telepatiska rop på hjälp och beger sig till Haven i staten Maine.

Knackarna brukar anses vara beviset på att den litteratur King skriver är våldsbaserat skräp. Jag är mycket förtjust i Kings förmåga att beskriva personkaraktärer, men i "Knackarna"s fall är jag böjd att hålla med opinion. Det här är verkligen en skitroman. Den stora tefatsfarkosten påverkar varje invånare i staden Haven. De tappar tänderna, blöder näsblod och får okontrollerade mensturationer. Framför allt mister de sin personlighet och gör allt för att fullfölja utgrävningen av skeppet. Det är visserligen skrämmande med kroppsligt förfall men jag förstod verkligen aldrig poängen med romanen. Vad vill författaren egentligen säga? Jag anser att denna fråga är minst lika elementär för denna genre som den klassiska. I början tyckte jag mig ana att en ihopkoppling av "knackarnas" destruktiva utnyttjande av människo energi och människans utnyttjande av jordens krafter. Hyckleriet kring våra levnadsvanor och den idealistiska bild vi ofta är måna om att skapa (välgörenhetsorganisationer skulle väl antagligen inte ens existera om västvärldens människor VERKLIGEN ville ge avkall på sin livsstil). Men jag fick verkligen anstränga mig för att komma till den "djupa" slutsatsen. Faktum är att jag inte tror King hade något djupare syfte med denna roman än att skrämma och tjäna pengar på en dussinhistoria. Boken blev en orgie i blod, spyor och våld. Och visst är det äckligt - men särskilt skrämmande som roman tycker jag inte "Knackarna" är.

Inte heller blir man särskilt berörd av personkaraktärernas öden. Slutet är ett antiklimax av sällan skådat slag. Världen går inte under, de förlorade återvänder till sina familjer och hjälten själv förblöder lyckligt leende på skeppet efter att ha förhindrat mänsklighetens förintelse. Klyschigt och klatchigt men inte särskilt gripande ... Jag kan absolut inte rekommendera denna King bok, som faktiskt gör mig pinsamt berörd över hur högt jag brukar hylla författaren....

Fragmentisk uppslagsbok länkad till Dan Browns "Da.. Visa hela

Fragmentisk uppslagsbok länkad till Dan Browns "Da Vinci koden". Namnet är felvisande då boken inte handlar om något knäckande av koderna i nämnda bok, utan snarare om en fördjupning i källorna som författaren använder.

Jag upplevde boken förhållandevis objektiv och informationen kortfattad men intressant. Det negativa ligger framför allt i upplägget, där informationen är uppdelat i bokstavs ordning. Man blir tvungen att läsa boken paralellt med "Da Vinci-koden" för att kunna hålla reda på vad författaren pratar om. Detta störde mig, som redan läst boken och helst inte vill läsa den igen. Ett bättre upplägg hade varit att följa boken kapitelvis och kommentera de teorier som Dan Brown lägger fram. Sammanfattningsvis tyckte jag att denna bok var ganska medelmåttig och betyget tre, blir väl därför ingen överraskning.