Vilken underbar recension, "andkal".
Ett intressant sätt att betrakta storyn och visst, jag gillar också Dexter.
Men det skulle ju fullständigt förta hela poängen med boken.
Det centrala temat är ju det här med de olika värderingar och
moraliska principer som ställs mot varandra. Och att han faktiskt inte var
någon "jävla loser" utan tvärt om vann över sig själv.
Försöket att bli en vinnare genom att ställa sig över moraliska principer ledde till det motsatta. Det var då han blev en loser.
Den smärtsamma insikten om att det faktiskt inte funkar så, inte bara i ortodoxa kristna föreställningar och inte bara för att han inte lyckades tvinga bort sina egna skuldkänslor, var det som fick honom att växa som människa.
En annorlunda deckare där mördaren är "the good guy" och snuten (eller rannsakningsdomaren) som jagar honom är mer "bad guy". Han tycks väl ha insett att Raskolnikov var mördaren men tänkt låta honom komma undan med det eftersom han tyckte det var befogat utfrån de här nihilistiska övermänniskovärderingarna.
Ett annat tänkvärt tema är ju också hur intellektet faktiskt kan förleda en
när man anammar extrema värderingar.
Som slötittande framför teven föredrar jag nog Dexter framför en filmatisering av brott och straff, men det går ju liksom inte att jämföra.
Det som drar ner mitt betyg är att jag ibland tyckte den var seg och att han, liksom andra gamla ryska författare, krånglar till det för läsaren genom att blanda in många
personer som omväxlande kallas vid efternamn, förnamn eller smeknamn.
Men han var helt klart ingen dumskalle den där Fjodor.
|
(55 år)