Borde nog inte då inte läste klart men tyckte detta var en roman där författaren i förväg bestämt sig för vilka "stationer" huvudpersonen ska passera, först några trappsteg ned till uteliggarkåren och sedan gradvis "frälsning" och uppstigande. Istället för att låta berättelsen leva själv och ta sina vägar. Jag har nog inte fattat finessen. Gillade "Den röda anteckningsboken". - Ta på måfå en författare som Jersild. Han har förstås en idé om någon företeelse/något problem intressant att gestalta en handling kring men vet inte i förväg/under processen just utgången/resultatet, vart kommer det att ta vägen?
|