På baksidan av Fingersmith står det att Sarah Waters erhållit "The CWA Ellis Peters Dagger for historical crime fiction". Jag förväntade mig därför något av en deckare när jag öppnade pärmarna, men det är väl inte exakt vad man får även om boken innehåller en förrädisk plan, kriminalitet och ondskefullhet.
Boken handlar om två föräldrarlösa unga flickor i 1800-talets England som inte känner varandra, men vars öden är sammanflätade på ett sätt som inte ska avslöjas här. Den ena är ficktjuven Susan, som växt upp under sin beskyddarinna Mrs Sucksbys vingar i det gyttriga London. Den andra är Maud Lilly som bor tillsammans med sin morbror i ett ensligt gods på landet. Hon lever fullständigt isolerad och tvingas ägna dagarna åt att katalogisera och läsa den tidens porrnoveller som hennes morbror är sjukligt besatt av.
Länken flickorna emellan är den "belevade" bedragaren Richard Rivers alias Gentleman, som nästlar sig in på godset. Historien berättas ur både Susan och Mauds perspektiv och bjuder på en del oväntade svängningar som i alla fall får mig att häpna.
Men emellan dessa "cliffhangers" har tyvärr berättelsen ett väldigt ojämnt tempo. Stundtals blir det segdraget, för att sedan mot slutet arta sig, men återigen drar Waters ut på texten lite för länge och jag hinner bli otålig innan upplösningen kommer.
Boken blev när den kom omtalad för sina lesbiska sexscener, men det är nog snarare för att sådana är ovanliga i bestsellerlitteratur än att de skulle vara så spektakulära. De historiska miljöerna är dock något som Waters livullt återger så livfullt att jag ryggar inför tanken på en tidsresa. Här finns inga förmildrande eller romantiska beskrivningar utan husen är mörka och råkalla, London sotsvart, stinkande och smutsigt, människors kroppsodörer sura och illaluktande. Till och med det inre hos alla romanfigurer är solkigt, då deras gärningar till större delen bara styrs av girighet och egen vinning, vilket i och för sig kanske ligger närmare verkligheten än det mesta. Det sammanlagda omdömet för Fingersmith blir därmed en trea +. |
Det var egentligen min sambo Kurt som fick den här boken, men jag lade vantarna på den en natt när jag inte kunde sova. Den har ett vackert omslag och är tunn, men räcker till för att slå ihjäl ett par sömnlösa timmar.
Den beskrivs som en brev- och kriminalroman i ett, vilket jag tycker stämmer väl in med min egen uppfattning. Brevväxlingen sker mellan två medelålders tyska kvinnor; Agnes och Henny som vuxit upp, varit bästa vänner och sedan kommit ifrån varandra under 20 års tid. I samband med att Agnes make dör kommer Henny på begravningen och därefter hör hon av sig brevledes med ett mycket märkligt förslag...
Boken är inte någon nervkittlare av stora mått, men tillräckligt intrikat för att hålla intresset vid liv. Breven kvinnorna emellan varvas med Agnes tillbakablickar på vänskapen som inte varit utan slitningar trots allt. Utan att avslöja allt för mycket börjar man mot slutet ana varthän historien egentligen är på väg. Men att upplösningen inte är så oväntad stör mig inte lika mycket som dialogen mellan Agnes och Henny som i stycken är styltig och onaturlig. Måhända att det är det "tyska" lite mer formella sättet att konversera som Nesser tagit fasta på, men jag tycker att han gott kunde gjort språket lite friare.
"Kära Agnes" är min första Nesser-upplevelse och den avskräckte mig åtminstone inte från att vilja ta mig an Van Weeteren-böckerna i framtiden.
|
(52 år)