Den här boken lämnade mig med en bitter eftersmak. Till den grad att jag kan anse att den gör mer skada än nytta som exempelvis klassbok, ifall inte läraren klarar av att föra en saklig diskussion kring ämnet.
För tyvärr klarar inte författaren av det.
Författaren ger en klar och tydlig bild av Hanna i egenskap av mobbningsoffer, och det är en bild som är obehaglig och väcker starka känslor hos mig och säkert andra läsare. Så långt är allting väl skrivet. Men dessvärre är inte författaren lika intresserad av att ge en bild av Hanna som förövare.
För är hon verkligen alldeles oskyldig? Hur behandlar hon exempelvis Katarina? Hur beskriver hon en företeelse när andra i klassen gör det, och sedan när hon själv gör samma sak?
Dessa stycken nämns bara i förbigående, oftast endast i någon mening eller så. Detta medan offer-aspekten tar upp resten av boken. Ändå kan vi utifrån boken urskilja att Hanna har varit en del av Katarinas mobbningsproblem i flera år, även innan historien tar sin början, och att hon inte tvekar över att vara det igen när hon ser personliga fördelar i det.
Jag ser två problem med det.
1) Det gör att hela boken tappar i trovärdighet, och sympatin för huvudpersonen får en bitter smak av självrättfärdigande.
2) Det sänder signalen att en huvudpersonen alltid har rätt, och eftersom vi alla är huvudpersoner i våra egna liv – har vi alltid rätt då? Kan vi släta över vårt eget ansvar, samtidigt som vi hårt dömer andra? X är alltid oskyldig. X är det alltid synd om. Därför kan X göra vad X vill?
Hade författaren klarat av att föra dessa diskussioner hade boken varit bra. Det hade gett en djupare syn på de strukturer som kan finnas i en klass, för väldigt många har genom livet varit både offer och förövare i dessa frågor. Det hade kunnat sudda ut gränserna mellan självklart gott och självklart ont, och även tagit itu med den självförnekelse vi ofta lever med som människor.
Men utan den diskussionen blir boken istället kontraproduktiv. Ett rörigt virrvarr av skuld och oskuld. Där författaren verkar vilja att vi bara ska ta ett perspektiv i en annars mångfacetterad och komplicerad fråga.
|
(41 år)