|
NEJ! Man måste vara inloggad medlem för att spara vänner. Alla personer/medlemmar du angett som vän kommer finnas i en lista på din personliga medelemsida.
oliviajoanna (29 år)
Senast inloggad 20 okt. 2014 Besökt boksidan 1 ggr.
|
Tot. 2 recensioner Snitt-Betyg: 3
|
Nedan visas alla recensioner skrivna av oliviajoanna
Titel |
Författare |
Recension (inledning) |
Betyg |
Datum |
|
Den långa vägen ut ur helvetet | Manson | Boken är tydligt uppdelad i tre delar. Del ett – N.. Visa hela | 4 | 14-10-20 | | Boken är tydligt uppdelad i tre delar. Del ett – När jag var ett kryp, del två – Deformografi och den tredje och sista delen – Hur jag fick vingar. Varje del har sedan mellan tre och åtta kapitel. Jag tycker att det ger en tydlig överblick av boken, samtidigt som den är skriven i en någorlunda kronologisk ordning.
Vi börjar i Marilyn Mansons farfars källare (eller Brian Warners farfar, eftersom namnet Marilyn Manson kom långt senare). Där finns de mest bisarra föremål, och det ger sken av vilken sjuk människa hans farfar var. Den allra första meningen i boken lyder; ”Helvetet enligt mig, var min farfars källare”. Sedan hoppar vi fram till Mansons skolgång, där han gick i kristen skola.
I skolan väcktes hans fascination för hårdrock. Det var förbjudet med rockmusik, så han gjorde sig en ”karriär” genom att sälja cd-skivor med rockmusik. Han blev kallad till rektorn flertalet gånger, men blev aldrig avstängd. När han till sist genomskådade den religiösa bild som skolan försökte förmedla, bad han sina föräldrar om att få byta skola. Han sa; ”Jag vill gå i en vanlig skola. Jag kan inte stå för det dem lär ut i min skola”. Föräldrarna ville dock inte lyssna. Han berättar om tiden som tonåring – hur han desperat försökte bli av med oskulden (på köpet fick han dessutom flatlöss), hur han var med på svarta mässor och tillbad Satan, hur han började skriva artiklar och noveller, och slutligen hur han startade sitt band.
Det är många som inte vet, att Manson inte är en soloartist. Hans band har namnet Marilyn Manson, som är en förkortning av det forna bandnamnet Marilyn Manson and the Spooky kids. Alla bandmedlemmar fick artistnamn, bestående av namnet på en ”god” och en ”ond” människa. Exempelvis då Marilyn Manson, Olivia Newton-Bundy och Twiggy Ramirez. Temat var vackra kvinnor, och seriemördare. Marilyn Monroe och Charles Manson, Olivia Newton-John och Ted Bundy samt modeikonen Twiggy ihop med Richard Ramirez (the Night stalker). Det ska symbolisera Mansons övertygelse om att alla människor har något gott och något ont i sig. Han menar till exempel att seriemördare inte är onda av naturen. De är helt enkelt inte helt genomonda, utan har även dem något gott i sig, precis som alla andra människor.
Han berättar om hur drogerna kom in i hans liv, om sina uppseendeväckande banduppträdanden och om sina flickvänner. Under en tid i hans liv träffar han dessutom grundaren av den moderna satanismen – Anton Szandor LaVey, som han börjar träffa mer eller mindre regelbundet, fram till LaVeys död år 1997. Den moderna satanismen är även uppkallad efter LaVey, och kallas för ”LaVey-satanismen”.
Boken ger verkligen en bred inblick i Mansons liv, och karriär. Den är fylld av bilder, Mansons noveller och insändare, hans ”livsregler” med mera. Det är en väldigt personlig bok, vilket en självbiografi bör vara för att vara riktigt bra – enligt mig. Den långa vägen ut ur helvetet är inte jättelätt att läsa. Det är mycket text på liten yta, med små bokstäver. Det finns slangord som inte förklaras – man förväntas helt enkelt förstå dessa. Jag kan dock verkligen inte tänka mig att det finns en enda människa under 50 år som inte skulle förstå vad han pratar om.
I andra recensioner har jag läst om hur boken uppfattats som konstig, som hoppande mellan olika delar. Jag håller inte med. Jag tycker att boken är riktigt bra upplagd. Även de som inte lyssnat på Marilyn Manson kan säkerligen finna boken givande och intressant.
En stor del av hans karriär baserar sig på provokation. Han väcker uppmärksamhet, och ger upphov till diskussioner. Han har en väldigt spännande lista med i boken, på sidan 155 i Deformografi-delen. Det är en lista, som berättar när du (från ett manligt, heterosexuellt perspektiv) varit otrogen och när du inte varit det. Det här kan vara otroligt känsligt för vissa, men jag finner det bara väldigt komiskt. Det är särskilt aktuellt idag, när patriarkala strukturer och kvinnoobjektifiering är väldigt omtalade. Exempel på punkter från otrohetslistan är:
”Det är tillåtet att ratta silikontuttar. De är ju inte äkta, alltså är du inte otrogen”, ”Om tjejen har tatuerat in ditt namn på sin kropp räknas det som ren artighet att sätta på henne” eller ”Om du gör det för att det kan vara bra för karriären är det inte otrohet. Om tjejen i fråga gör det för att det kan vara bra för hennes karriär att ligga med dig, är du otrogen.”
Det finns även en lista om homosexualitet.
Jag har under hela mitt liv fascinerats av Manson, och jag har lyssnat på hans musik i över sex år. Hans stil och uttryckssätt har alltid tilltalat mig, likaså morbiditeten som han utstrålar. Det kan hända att jag är aningen partisk, men jag tycker att boken är extremt bra. En bok om en så spännande människa som Marilyn Manson kan inte bli annat än bra. Jag älskar hur provocerande den är, det riktigt kittlar i mig när jag läser den.
Jag kan dock förstå hur Manson som person kan kritiseras – både från religiösa håll och i feministiska avseenden. Han har fått särskilt mycket kritik från den kristna högern i USA, som menar att hans image är opassande för tonåringar. Boken är absolut inte passande för känsliga läsare, och inte heller för mindre barn eller lättpåverkade tonåringar. Även den militanta vegan-rörelsen har varit stora motståndare. Han har bland annat använt riktigt djurblod under framträdanden, men enligt honom själv har han fått det från diverse slakterier. | När frosten kom innanför min hud - En självbiografi om psykos | Åström | I början finns en innehållsförteckning, och sen fö.. Visa hela | 2 | 14-10-20 | | I början finns en innehållsförteckning, och sen följer en slags inledning i kursiv text. Jag upplevde den väldigt förvirrande till en början, innan jag längre in i boken insåg att det var väldigt långa citat tagna därifrån.
I början av kapitel två som heter Med ett rusande hjärta i en mardrömsvärld börjar det först med kursiv text, för att sedan gå över till standardtext. Man slängs ganska direkt in i handlingen, man får väldigt lite information att stå på för att kunna få något grepp om det hon berättar om. Hon beskriver hur hon först hamnar i psykosen, vad som händer och hur hon upplever det. Jag förstod det som att hon kände ett slags klick i huvudet. Sedan var det någon där.
Den personen var en människa hon träffat i verkliga livet, som hon träffat på fyllan. Hon minns inte alla detaljer om mötet själv, men han försöker bestämt intala henne att hon betett sig väldigt illa mot honom. Han får henne att tro att hon är en dålig människa, och berättar massa olika saker som hon måste göra för att kunna bli en bra människa igen. Till exempel så får hon aldrig publicera en novell som hon skrivit, den är för bra och hon måste därför ha snott meningarna någonstans ifrån. Sedermera kommer det fler människor in i hennes huvud, och de övertygar henne om att de utövar svart magi mot henne.
Jag som läsare känner ett visst obehag. Man blir nästan lite arg på henne för att hon så enkelt lyssnar på rösterna, och för att hon väntar så länge med att söka hjälp. Hon hamnar dock flertalet gånger på psyket under bokens gång, men kommer ut alldeles för tidigt och får inte den hjälp hon behöver på en gång.
Upplägget på den här boken, jämfört med den bok jag tidigare läst och skrivit om (Marilyn Mansons självbiografi), är väldigt förvirrande. Hon hoppar fram och tillbaka i tiden, vissa händelser har hon med flera gånger. Hon avbryter en berättelse mitt i, och hoppar till nästa. När man nästan glömt den första berättelsen återkommer hon till den. Jag undrar nästan hur boken skulle vara om hon inte upprepat allt så mycket - skulle det ens finnas någon bok kvar då?
Boken är i övrigt lätt att läsa, men kanske svårare att förstå. Det är (i mitt tycke) överdrivet stor text, med stora radavstånd. För många kan det säkert vara väldigt skönt, dock. Jag är en van läsare, men den här boken är väldigt krånglig att läsa. Främst då för att den är väldigt konstigt upplagd, och hoppar fram och tillbaka hejvilt. Hon skriver samma meningar hela tiden, men ändrar ibland informationen i meningen. Det blir alltså svårt att förstå vad hon egentligen menar.
Jag hade höga förväntningar på den här boken. Jag har läst mycket om psykoser, men aldrig riktigt lyckats greppa vad det rört sig om. I den här boken trodde jag att jag skulle få en bättre och klarare bild av en psykos – vilket jag också fick. Det är nog det enda positiva jag hittat med den här boken.
Oavsett så tycker jag verkligen att det är en viktig bok. Vi måste våga prata mer om psykiska sjukdomar, de är precis lika verkliga som de fysiska sjukdomarna. Det är dags för psykisk ohälsa att ta ett kliv ut ur mörkret, och det är dags att människor får lära sig vad det handlar om. Även om boken inte direkt föll mig i smaken, måste jag ändå ge en eloge till Caroline Erica Åström för att hon vågar publicera något som detta. Det är verkligen så himla viktigt.
|
|
|
|
|