Den historiska bilden av Barabbas är inte entydig... Visa hela

Den historiska bilden av Barabbas är inte entydig. Enligt en uppfattning skulle han ha varit en revolutionär, vars våldshandlingar varit riktade mot den romerska ockupationsmakten. Som frihetskämpe skulle han ha åtnjutit popularitet bland den judiska befolkningen, vilket naturligtvis också kastar ett förklarande ljus på folkets val mellan Jesus och Barabbas.
Enligt gängse uppfattning är han dock en rövare och våldsverkare och det är denna bild som författaren har stannat för.

Med hjälp av Barabbas egna tankar och ett fåtal ' referenspersoner ' framställs bilden av en människa som står utom all levande mänsklig gemenskap och som följaktligen befinner sig i dödens förskräckande gravitationsfält. Han har det inom sig att kunna bli berörd av den andlighet som emanerar från Jesus, men hans mottaglighet är ytterst rudimentär och han saknar varje förutsättning till ' personlighetsförädling' ; hans tankar och funderingar genomgår ingen kvalitativ utveckling.
Barabbas kan se dödens mörka ljus över Golgata men han förnekar det bländande skenet kring Jesus på borggården och han är blind för det änglaljus som initierar Jesu uppståndelse.

Efter att ha sett Jesus hör han i sitt inre en ny och främmande röst som talar ett språk som han inte förstår. Innebörden av de ord han hör förblir förborgade för honom; han hör endast ordens 'utsida', han är ”lyssnande döv” och allt han företar sig å vägnar av den tro som han både vill och inte vill bekänna sig till slår slint.

Jesus död ger den dödsdömde Barabbas en andra chans men han saknar förmåga att förvalta denna chans.
Tjugo år efter sin frigivning återfinner vi honom återigen i fångenskap - som slav, sammankedjad med den djupt troende Sahak.
Den yngre Barabbas hade visat sig oförmögen att ta till sig Jesu lära; avståndet mellan den förhärdade brottslingens och den bleke, karismatiske Predikarens personlighet var alltför stort.
Denna gång låter Gud dock en jämlike och olycksbroder, Sahak , öppna en dörr till frälsning för Barabbas.
Genom Sahaks orubbliga tro och den heliga Andes kraft blir Barabbas räddad undan en säker död i gruvan och förflyttad till ett arbete ovan jord. Och denna gång är Barabbas också fullt medveten om att han räddats till livet genom en annan människas oegennyttiga kärlek och offervilja. Men när han återigen ges möjlighet att bekänna, eller förneka sin tro på Jesus så förnekar han Honom igen. Han klarar visserligen på så sätt livhanken och blir t.o.m. befordrad; gömd bakom en buske bevittnar han sin väns kvalfulla död på korset. Men i hans svekfulla opportunism ligger fröet till ett förskräckligt slut. När han i sin förvända uppfattning av den kristna läran tänt eld på Rom i tron att därmed tjäna Jesus, visar det sig att han i själva verket tjänat ondskans hantlangare, kejsar Nero. Han har gjort sig omöjlig i alla läger och står nu utom varje gemenskap. I fullständig ensamhet, i främmande land, utan band i jordelivet, utanför de korsfästas ödesgemenskap och utan Gud tar han steget in i det stora Okända.

Barabbas öde ger upphov till ett antal frågor.
Författaren låter en lärjunge till Jesus säga att det som skett har varit förutbestämt. Det står därmed från början klart att Barabbas frigivning är del av en Gudomlig plan som han själv saknar inflytande över. Vi får även en dyster existentiell personupplysning: Barabbas är född ”i hat till himmelens och jordens Skapare”.
Barabbas väljer men han väljer ideligen fel. Hade han kunnat undgå sitt sorgliga öde? Hade han kunnat välja bättre? Är de val som vi träffar mellan vagga och grav åtminstone i någon mån ”fria” eller är de helt och hållet betingade av vårt arv och våra anlag? Styrs vi i vårt ”fria” väljande av en osynlig hand? Spelar det egentligen någon roll hur vi väljer?

Endast genom vår tro (på Jesus) kan vi uppnå frälsning, enligt Martin Luther. Men innan vi tror måste vi vilja tro och för att vilja måste vi ha en i vår personlighet inneboende förmåga att kunna vilja.
Det är tydligt att Barabbas inte haft denna förmåga.

Huvudpersonen i denna i jag-form skrivna roman är.. Visa hela

Huvudpersonen i denna i jag-form skrivna roman är en tjugotvåårig kvinna.
Hon är anställd som biträde i sin mosters presentaffär "Små skära saker" och jobbar några timmar på helgerna som hemtjänstassistent. Varje kapitel innehåller ett enkelt, vardagligt ämne - en aspekt av hennes liv - som hon i monologform resonerar kring.

Gemensam grundton i dessa betraktelser är huvudpersonens känsla av bristande samhörighet med livet, d.v.s. med livet i vårt kultursamhälle. Förutom några korta ögonblick av oförklarlig lycka saknar tillvaron mening för henne.

Genom att, som ett tankeexperiment, ta ett steg tillbaka och låtsas att livet är en film som hon har en roll i som presentaffärsbiträde, blir livet en aning intressantare. Men ändå känner hon ingen riktig delaktighet och samhörighet: hon kan inte förstå att hon är filmens huvudperson och att det är hon som åldras och ska dö och att "tiden som går är hon", liksom alla förspillda dagarna. Hon träffar andra människor, går på fester och konserter men ändå känns det som om alltsammans är "fusk" .

Hon har en pojkvän - Stefan - men vet inte riktigt varför just han är hennes pojkvän. De har en rutinartad relation. Stefan söker trygghet genom kontroll. Han har ett pedantiskt inrett hem - ”en monter” - och genom att erbjuda ingenting mer än ett s.k. fritt förhållande kan han själv reglera omfattningen av sina skyldigheter.

Hennes mor söker undfly åldrandet och livets naturliga gång med hjälp av kosmetika, frisk beslutsamhet och genom att ingå regressiva relationer med män som alla påminner om dotterns far och om en tidigare fas i livet.

Paret Pia och David som väntar sitt första barn och som inbjuder henne till sina föräldrars sommarställe är för huvudpersonen den stereotypa och något naiva sinnebilden av ett ungt och lyckligt par.

Livet är för henne ett främmande land bebott av delvis främmande människor.
Hon är inte helt förankrad i tillvaron och hennes därmed sammanhängande otrygghet och osäkerhet yttrar sig i form av en personlig överkänslighet för tabloidrubrikernas och skvallerpressens skönhetsnormer - d.v.s. i form av en fixering vid utseende.

En dag läser hon en artikel om en åttaårig förvildad flicka - Kamala - som hittats i en varghonas håla i Indien på 20-talet. Kamala hade växt upp opåverkad av mänskliga normer; hon är ett barn av den äkta, oförfalskade naturen. Hon identifierar sig med Kamala och liknar Kamalas kärlek vid en djup svart brunn som leder ner till mitten av jorden. Ingen människa vill falla ner i den brunnen, tänker hon, och hon föreställer sig att detta är skälet att ingen människa kan älska henne.

Varje morgon går hon till sitt jobb i ett par högklackade skor och väntar på HONOM. Hon tittar ut genom skyltfönstret så ofta hon kan och hoppas att HAN ska hämta henne. HAN kan komma om någon sekund eller i en avlägsen framtid och HAN kommer från ett LIV som ligger bortom det av mänskliga konventioner, normer och värderingar bestående artificiella projekt som vi kallar livet.