dagisfilosofi när den är som smörigast. Det fullko.. Visa hela

dagisfilosofi när den är som smörigast. Det fullkomligt dryper om Alkemisten. Låt gå för att hela historien är både naiv och slätstruken, låt gå för att språket inte är något vidare och att en del formuleringar rent av är rätt och slätt dåliga, för att inte säga usla, man nästan vrider sig av förlägenhet och tror knappast sina ögon, - kan någonting verkligen vara så här banalt och övertydligt? Alla dessa lösryckta förskönade omskrivningar av klassiska ordstäv som egentligen inte betyder något alls för en klart tänkande människa.. Visst kan det låta klokt och vackert men kom igen liksom.
Alla har vi något sånär livets förutsättningar klara för oss, vi behöver inte en religös New age-gubbe som berättar pedagogiska godnattsagor för oss med STORA skimrande bokstäver..
Jag kan ha överseende med en hel del men när mannen ifråga, Herr Coelho, på fullaste allvar försöker sälja in hela konceptet i någon slags själslig sanning som ska bringa oss vilsna västerländska själar i en andlig, lycklig insikt om livets mysterier, då får jag fan i mig lust att slänga bokhelvetet i väggen.
Det som stör mig är inte Paulo Coelhos totala brist på talang. Det som verkligen stör mig är att människor som både du och jag låter oss luras att det här är bra medans Paulo skrattar åt oss hela vägen till banken. Om vi tänker på saken och försöker vara lite ärliga med varandra - och det ska vi vara. naturligtvist..
- Så väldigt himla bra är väl inte det här?

Bret easton ellis ställer med American Psycho läsa.. Visa hela

Bret easton ellis ställer med American Psycho läsaren mot väggen och nästan tvingar fram en åsikt. Sannerligen är det inte någon lätt bok att läsa och inte heller att analysera
Klart står i alla fall att Patrick Bateman är en människa som ingen av oss under några som helst villkor vill ha att göra med. Som ett ansiktslöst väsen smälter han omärkligt in i de allra smaklösaste och mest bisarra miljöer som välfärds- och konsumtionssamhället möjliggjort
Vi får finna oss i att ta del av Patricks ändlösa och tröttsamt exakta beskrivningar av sin omgivning. Det är inte alltid underhållande läsning, som många påpekar, men Bret easton ellis lyckas ändå att med det enkla fast ändå effektiva knepet få oss att betrakta människor ur Patricks ögon. Hans besatthet kring utseende och klädsel, hans törst på prylar och dyra creditkort, det blir allteftersom en självklarhet under läsningens gång, en naturlig ingrediens i Patricks tvångsmässiga gestaltning.
Vad de ändlösa tortyrscenerna beträffar tror jag inte att man bara ska läsa dem som ett effektsökeri från författarens sida . Vad är då meningen? Varför måste det vara så vansinnigt och brutalt?
Jag tror att Bret Easton Ellis utmanar läsaren. Hur mycket tål du? Varför fortsätter du läsa om det nu är så sjukt? Möjligen leder det till vissa obehagliga insikter hos en läsare som är uppväxt med meningslöst våld som en självklar del i populärkulturen.
Kanske försöker Easton ellis säga oss att något är galet i Amerika, världens ledande konsumentland där prylar, vackert utseende och status är det som dikterar villkoren för mänskligt värde. Ingen märker att Patrick är galen eftersom alla är så fruktansvärt upptagna av sig själva och ovanstående attribut.
Amarican Psycho är kanske inte stor litteratur. Vi pratar ju inte om ”Den stora amerikanska romanen” . Det är inte någon Öster om Eden eller Stormen och vreden. Däremot är det utmärkt satir och ger underlag för många diskussioner.

Den bästa krigsroman jag någonsin läst. Norman Mai.. Visa hela

Den bästa krigsroman jag någonsin läst. Norman Mailer fångar krigets nyanser och komplexa psykologi väldigt övertygande. Det är skoningslöst och naket. Soldaterna i jägarplutonen som handlingen kretsar kring blir så mycket mer än bara just soldater. Här framträder människor och berättelser som ger boken en bredd och ett djup, mycket tack vare återblickarna i depressionens amerika innan kriget bryter ut.

Fantastisk skildring av en småstad i förändring. V.. Visa hela

Fantastisk skildring av en småstad i förändring. Visst finns det en kriminalhistoria här också men framför allt speglar boken det amerikanska samhället på landsbyggden, rasmotsättningarna och det politiska rävspelet.

Det är en fascinerande berättelse som sträcker sig över tre decenier. Läsaren får följa flera intressanta karaktärer och livsöden.
Nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

jag kan bara konstatera att Ruben-Bacchus inte ver.. Visa hela

jag kan bara konstatera att Ruben-Bacchus inte verkar ta någon hänsyn till människors olika smak och tycke. Arrogant, osympatiskt och allmänt gubbiga bezzerwissertendenser i recensionen ovan. Du får en 0 i betyg. tack för mig

Visserligen är det några år sedan jag läste den hä.. Visa hela

Visserligen är det några år sedan jag läste den här boken men jag vill minnas att jag inte alls tyckte att den var särskilt märkvärdig.
Visst är det ett snyggt och proffsigt hantverk, de sjaskiga miljöskildringarna från 1800-talets europa är verkligen läsvärda, men utöver det är detta en ganska banal och osannolik kärlekshistoria.
Vallgren klarar sig långt på ett vackert och inlindat språk som klingar och porlar, kastar sig med stormbyar och ylar längs husknutar och leriga gränder.
Problemet är väl att trots alla utsmyckningar( tex den högtravande titeln eller Caspar David Friedrichs stämningseggande målning "Mondaufgang am meer" från 1822 som används till omslaget) känns berättelsen varken unik eller särskilt engagerande. Fascinationen över Hercules egenskaper och särdrag lägger sig snabbt och efter ett par hundra sidor bryr man sig inte så noga om hur det ska gå för den lille krymplingen.

Stephen King är återigen i högform med den vansinn.. Visa hela

Stephen King är återigen i högform med den vansinnigt omfångsrika "Det" och bevisar väl här en gång för alla att han är en unik berättarbegåvning. Jag vet inte någon som på samma sätt kan driva en historia framåt på så många olika plan. Han rör sig med lätthet och naturlig elegans mellan årtionden och karaktärer och är alltid lika närvarande i ögonblicket.
Tyvärr sjabblar han bort mycket i äckel och blod. Jag uppskattar egentligen att han skriver utan "filter" men det måste finnas en poäng med det och inte bara effektsökeri. Några episoder i boken som borde vara kusliga blir helt enkelt så överdrivna att de förlorar fokus och det här är ett genomgående problem hos King..

Han har så i helvetes svårt att hålla igen. Det är helst med små medel man skapar effektiv skräck vilket han bemästrar till fullo i exempelvis Jurkyrkogården där fasorna först mot slutet ger sig till känna. I "Det" är han på tok för road av fisar, avrunkningar/avsugningar, maskar och skalbaggar som kryper ut ur munnen osv.. I mina ögon är det här ganska billiga knep, Det blir förbannat sjaskigt ibland och just den sidan har jag lite svårt för hos honom.

Obehagligast och bäst är "Det" när boken på allvar lyckas fånga den där barnsliga rädslan som finns där inne hos var och en. När det trygga ordnade livet liksom svajar över ett mörkt djup av gåtor och obestämbara fantasier.
Boken är mycket gripande och nästan lite rörande. Sällan har King varit så sentimental och personlig. Jag skulle bli förvånad om det här verket inte är det som ligger honom varmast om hjärtat. Det finns en stor kärlek till karaktärerna som lyser igenom berättandet.
Ska man anmärka på något här kan jag bli lite trött på Kings eviga framställning av kvinnan som sexbomb. Beverly är naturligtvist inget undantag. Trots sina elva år verkar hon vara en gudinna vad det gäller sensuell utstrålning..

Men nåja. Det här är egentligen småsaker. Accepterar man att King aldrig blev äldre än 15 i sinnet med sin pojkrumssyn på omvärlden är det lätt att ha överseende.

Trots att själva handlingen stundtals andas B-film och innehåller scener som är både löjeväckande och förbryllande tillåter King aldrig läsaren att avfärda den. Det går nämligen inte.
Vi har alla varit 11 år och även om King kanske inte alltid prickar rätt i sin vision om den romantiska barndomens förtrollade tillvaro kan vi nog i alla fall här och var hitta små egna nostalgiska undangömda minnen vi inte trodde fanns kvar.

Tycker att den här boken är vansinnigt tramsig.

Antagligen var jag tolv år eller så när jag läste.. Visa hela

Antagligen var jag tolv år eller så när jag läste den här boken första gången. Nu 15 år senare har jag återvänt till ön med Ralph, Simon, Jack och alla de andra och jag drabbas av den på ett helt nytt sätt eftersom Jag främst minns den som ett spännande pojkäventyr.
Den här gången får jag ett annat grepp om den.
Boken är fullkomligt sprängfylld med symbolik, allegorier och filosofiska tankeexpriment. Det är närmast otroligt att en så klar och läsvänlig prosa på knappt 200 sidor kan innehålla så mycket komplexitet , djup och tolkningsmöjligheter. Framförallt slås jag av hur illa den berör mig.
Pojkarnas vistelse på ön framstår som ett grymt panorama över en civilisations födelse och undergång. Från deras första staplande steg mot ett demokratiskt styre under Ralphs ledning till Jacks brutala diktatorvälde där hela ön slutligen står i lågor i sann domedagstämning, vilket naturligtvist också måste läsas i hänsyn till att Andra världskriget nyligen tagit slut när Flugornas herre utkom och att det kalla kriget stod för dörren med kärnvapenupprustning och otydliga hot om undergång.
För övrigt kan nog hela romanen läsas som en antikrigsroman om man så vill. Men Golding exprimenterar också med tanken om människans inneboende ondska, dess kapacitet som framträder under unika förutsättningar och omständigheter. Det finns också religösa inslag som är högst relevanta även idag. Odjuret på ön blir en mytisk uppenbarelse som grundar sig i barnens rädsla och okunskap och som i förlägningen är den främsta orsaken till att gruppen splittras. Man kan fortsätta i oändlighet att diskutera och ge sig på nya infallsvinklar... men det ska ja inte göra här..

jaja.. va fan. Det är klart det är en femma. En klassiker värd namnet

För en gångs skull lyckas Koontz faktiskt få till.. Visa hela

För en gångs skull lyckas Koontz faktiskt få till en hyfsat intressant thriller. Christopher Snow är väl kanske inte en outsider att hänföras över men han rymmer ändå lite mer substans än vad Koontz obligatoriska pappersfigurer brukar göra. Birollerna är inte heller helt vedervärdiga. Hunden Orson är ett riktigt trevligt inslag. Sen tycker jag att romanen ( trots att den slutliga konfrontationen där Apornas planet möter Evil Dead tyvärr blir lite av ett antiklimax) fångar en melankolisk domedagstämning som får staden Moonlight bay att framstå som en mystisk, kuslig och sårbar plats. Det är bra. Bra jobbat Dean.

Boken var...sådär. Bitvis ganska spännande men Red.. Visa hela

Boken var...sådär. Bitvis ganska spännande men Redmond har en tydlig ambition i att hela tiden hålla läsaren på halster vilket till sist blir ganska tröttsamt. Den är dessutom ganska enformig och spinner runt i ett och samma mönster lite väl länge. Förmodligen skulle boken funka bra som klyschig skräckfilm i sann The Omen-anda men någon verkligt meningsfull litteratur är inte detta. Det borde stå klart för var och en.

Koontz när han är som allra jävla sämst. Jag är ve.. Visa hela

Koontz när han är som allra jävla sämst. Jag är verkligen utled på hans stolpaktiga, endimensionella stereotyper till karaktärer. Ibland får man lust att vråla rakt ut. Domedagshistoren i Invasion är naturligtvist skrattretande förutsägbar. Karln verkar inte ens försöka ge den här smörjan lite nödvändigt djup. Men han kan väl kanske helt enkelt inte och då kan man knappast klandra honom.

Berättelsen om Louis Creed och hans familjs underg.. Visa hela

Berättelsen om Louis Creed och hans familjs undergång upphör inte att fascinera mig. King har aldrig tidigare eller efteråt varit lika bra. Här får han med allt som gör honom så läsvärd. Kusliga stämningar, sorg, galenskap, frågor om liv och död, rätt eller fel, naturskildringar, familjeband,gripande karaktärer, blod, splatter, kärlek och död.

I de flesta av Kings romaner så finns det ett slut på allt elände, där huvudkaraktärerna växer och blir starkare och slutligen bekämpar det onda.

I Jurkyrkogården förekommer inget sådant. Det är en mörk och svart berättelse, och även om det finns ögonblick av lycka i personernas liv så fungerar de mer som för att understryka hur smärtsamt sönderfallet av en förnuftig tillvaro är. Louis Creeds hopplösa mardrömsresa ner mot galenskapen känns oundviklig.

Jurkyrkogården är naturligtvist en klassiker i genren. Kings fulländade verk. Hans enda bok som verkligen bär hela vägen fram.

En mycket ambitiös roman som kanske vill lite för.. Visa hela

En mycket ambitiös roman som kanske vill lite för mycket. Känns som om den skulle vinna på att vara hundra sidor kortare. sen vet jag inte..hmm..spänning 9? ! Det är ju inte så att det är några cliffhangers precis.

Det som jag gillar mest är Murakamis fantasi och känsla för karaktärer. Romanens onda figur Johnnie Walker är fantastiskt underhållande. Om man nu ska kalla någon ond, snarare är det väl så att alla personer som är med delar något av samma öde, eller i alla fall har sin roll i en lång händelsekedja som leder till det.

I nio fall av tio är Koontz rena skräpet och jag f.. Visa hela

I nio fall av tio är Koontz rena skräpet och jag funderar ofta under långa sömnlösa nätter på varför jag alls ger honom min uppmärksamhet. Det finns ingen vettig anledning till att med avsmak ta del av pinsamt tunna berättelser som förpestas av helt osannolika karaktärer. Sådana människor finns bara i Holywood-filmer som spelar sin publik rakt i famnen. Alla dessa tafatta försök till att ge dem lite djup och personlighet fallerar redan i inledningen.Som Pingu så observant påpekar i inlägget över mitt..man har läst det här...alldeles för många gånger...för även om intrigen kan skilja sig så skriver Koontz egentligen samma historia om och om igen..förmodligen i evigheters evighet. Ändå läser jag det här. Det är ungefär som att vara uppslukad i en reklampaus. Plötsligt rycker jag till och undrar vad fan jag håller på med. Och byter kanal.

det är alltid kul när unga människor tror att tv-B.. Visa hela

det är alltid kul när unga människor tror att tv-Beck på något vis är normgivande för deckargenren.Dessutom tror jag Marre här ovanför har missförstått den här boken totalt. Sjöwall/Wahlöö:s klassiker från 60- och 70-talet brukade ha undertiteln - "roman om ett brott" vilken alltså anspelar på en ambition att avstå från alla deckarklyschor och istället hålla sig till romanformens mer nyanserade förhållningsätt till en berättelse. Vad dom också gör är att så trovärdigt och realistiskt som möjligt teckna ett antal händelseförlopp i en brottsutredning. Att det då inte är en galen twist i upplösningskedet kanske inte är så jävla "weird" om man förstår vad det är man läser. Men det kanske är för mycket begärt

dessutom.. att Gunvald och Beck skulle vara polare är ju ett påhitt från Beckfilmerna och har inte något med böckerna att göra.

Efter att ha läst flera utdrag ur recensioner och.. Visa hela

Efter att ha läst flera utdrag ur recensioner och liknande hade jag verkligen höga förväntningar på den här boken. Har aldrig tidigare läst Jerker Virdborg men det lilla jag visste om honom och hans böcker kändes ändå fräscht och spännande. Tydligen ska han vara en av de där yngre generationens svenska författare som blandar det övernaturliga med det vardagliga, det metafysiska med det uppenbara. Realiteten och gåtorna hand i hand i sann postmodernistisk anda.

Allt det här finns med i Mannen på Trinisila och det här skulle verkligen kunna vara bra. Jag borde verkligen tycka om det här. När jag läste handlingen på bokens baksida upplevde jag det som att det här var något som jag längtat efter att läsa.
Dessutom är jag välbekant med den bohusländska skärgården där jag tillbringat många somrar och naturligtvis finns det mycket att känna igen sig i, särskilt eftersom Virdborg använder gestaltningen av romanens miljö som en väldigt central mittpunkt för berättelsens karaktär och stämningselement.

Tyvärr tycker jag att det är rena skräpet och det är svårt att reda ut varför. Jag får varken grepp om intrigen eller huvudpersonerna. Dessutom blir jag fruktansvärt irriterad flera gånger under läsningens gång. Dels av berättarspråket och dels av den taffliga dialogen men också av bristen på handling. Vidborg berättar egentligen ingenting utan försöker främst skapa stämning och mystik, vilket här går bra i små portioner men inte i det långa loppet.

Kanske beror det här på mig. Kanske är det något jag inte förstår ,något jag förbiser eller inte kan ta till mig. Kanske är inte upplösningen så pannkaksplatt för andra som för mig.

Mycket välskriven och stämningsfull om händelser p.. Visa hela

Mycket välskriven och stämningsfull om händelser på en skärgårdsö. Börjar väldigt bra och kusligt men berättelsen tappar fart efter 100 sidor ungefär. Tycker inte lindqvist får ihop detta riktigt.tyvärr. Gillar honom och hans tidigare böcker skarpt. Med Människohamn trampar han dock väldigt mycket vatten.... han ror den inte i hamn...så att säga.

lärorik nivå 9? Det är ju inte Origin of species v.. Visa hela

lärorik nivå 9? Det är ju inte Origin of species vi talar om här, om man säger så.

Man kan aldrig ha höga förväntningar på Koontz. I bästa fall skriver han hyfsat underhållande spänningslitteratur som passar vid tillfällen när man känner sig allmänt hjärndöd och vill slippa tänka på något mer avancerat än ABC-boken. I sämsta fall, vilket tyvärr hör till vanligheten, skriver han en sån vedervärdig smörja att det är rent löjeväckande. Ändå är jag fascinerad av karln och alltid kan man lära sig något av att läsa helt intetsägande böcker. Det är sannerligen en bedrift att vara så obegåvad och ändå så framgångsrik..
"Mörkret faller" försöker att utav baksidestexten att döma vara en gastkramande och illavarslande berättelse.. mardrömslik och kuslig..något hemskt och outsägligt övervakar staden och jagar på natten och...bla bla. I själva verket sitter man och skrattar högt flera gånger åt galenskapen. Vad tusan är det här? ska det här vara läskigt? Ibland undrar jag om han försöker skriva en dålig parodi på något bortglömt tales from the crypt-avsnitt? Dessutom..dessutom..när Koontz försöker ge sig på stora existentiella frågor om tro, gott och ont..mitt i denna smet..då faller hela berättelsen ihop som ett korthus.

Personligen tycker jag att man ska akta sig för at.. Visa hela

Personligen tycker jag att man ska akta sig för att jämföra en film med en bok. Hur man än vrider och vänder på det så är en film en film och en bok en bok och ska också bedömas därefter. Att säga att filmen är mycket bättre än boken eller tvärtom är väl egentligen inte så intressant eftersom de utgår från helt olika förutsättningar.

Således. Bröderna Coen gjorde en enastående tolkning av McCarthys roman, för det är ju faktiskt vad det egentligen handlar om när man gör en film på en bok, alltså en tolkning.

Boken i sig är en spännande (dock aldrig tillräckligt spännande) berättelse om girighet och våld. McCarthy har en alldeles särskild stil i sin sparsmakade prosa som då och då osar misstänkt mycket Hemingway, i synnerhet dialogerna.

One Piece handlar om piraten Ruffy, vars högsta ön.. Visa hela

One Piece handlar om piraten Ruffy, vars högsta önskan är att bli kungen över alla pirater. På sin resa mellan öar och farliga vatten träffar han nya vänner och farliga fiender. Ruffys mål är att ta sig till ön Raftel och hitta den mytomspunna skatten One piece som sägs förena allting.
Åtminstone är det själva huvudintrigen men handlingen tar ständigt nya vändningar och slinker in på sidospår och nya episoder. Jag skulle vilja säga att det är på både gott och ont.

I de tidiga volymerna känns det inte som att författaren har några ambitioner att göra serien rekordlång då de är ganska anspråklösa små historier utan verkligt djup. Det är lättsmält och trevligt.

Långsamt växer sig serien och äventyren blir allt längre, mer utdragna och komplexa. Tyvärr slår det krokben på sig själv och blir stundtals tjatigt och tramsigt. Framförallt slagsmålscenerna kan vara fruktansvärt långa och gör att tempot stundtals går förlorat. Odas skaparglädje tar ibland överhanden och stjäl fokus från själva berättelsen

Å andra sidan berör One piece väldigt mycket om man bara har överseende med det banala och ibland lite övertydliga. Mycket kretsar kring att förverkliga sina drömmar men också om vänskap och att göra upp med sitt förflutna.

Oda vill väcka känslor hos läsaren och lyckas bra med det. Främst tack vare ett färgstarkt karaktärsregister och förmågan att få läsaren att sugas in i mellan bladen och känna sig delaktig i den värld som är One piece.

Bitvis mördande tråkigt, stundtals fängslande. Det.. Visa hela

Bitvis mördande tråkigt, stundtals fängslande. Det är svårt att få grepp om Processen. Känslan av att det bara är ett första, ogenomarbetat utkast infinner sig mer än en gång.

Ändå har den nånting som inte liknar något annat jag läst. Jag har svårt att placera det. Då och då är det som att Kafka blixtrar till för att sedan plötsligt svänga helt om in på en återvändsgränd.

Den labyrintartade handlingen, huvudpersonens bisarra öde och den tryckande stämningen som genomsyrar romanen..hmm..ja.. den är onekligen orginell, ensam i sitt slag.

Men är den verkligen så bra? Är det verkligen detta som är den moderna tidens kanske mest betydande litterära verk?

Flera gånger under läsningen funderade jag på sådana saker. Jag kom fram till att Processen mer är en omständlig (och ganska tråkig) upplevelse än en välskriven roman. Jag kom också fram till att den lämnar en kvardröjande känsla av obehag och fascination som jag aldrig tidigare upplevt det.

nej nej nej. Jag gillade Scott Smiths " En enkel p.. Visa hela

nej nej nej. Jag gillade Scott Smiths " En enkel plan" . Den var både spännande och tänkvärd och nästan omöjlig att lägga ifrån sig.
Ruinerna läser jag dessvärre med stigande avsmak. Det är så tillrättalagt och effektsökande. Jag får obehagliga associationer till valfri amerikansk collageskräckfilm från senaste åren. När ohyggligheterna uppenbarar sig blir jag varken skrämd eller upprymd, bara äcklad och irriterad.

Håller med om att den här utgåvan är något alldele.. Visa hela

Håller med om att den här utgåvan är något alldeles extra. Omslaget är helt fantastiskt och har samma kusliga dragningskraft som staden Innsmouth har på huvudpersonen i denna lilla pärla till skräckroman.

Vägen är fömodligen förra årets mest hyllade bok o.. Visa hela

Vägen är fömodligen förra årets mest hyllade bok och jag borde väl egentligen älska den..
Cormac McCarthy målar upp en trovärdig men samtidigt unik vision av ett mardrömmarnas Wasted land. Det utbrända landskapet är ständigt närvarande.
De gråa molnen, regnet och den giftiga luften.. jag får nästan känslan av att den ödesdigra miljön omringar mig och mitt läsrum i ett klaustofobisk crescendo. Så långt har McCarthy lyckats mer än väl. Det är helt fantastiskt obehagligt att läsa Vägen.
Tyvärr måste jag ändå medge att det saknas något. Förhållandet mellan pappan och sonen och deras överlevnadskamp är naturligtvist drivande för handlingen men tyvärr sker inte någon intressant utveckling som tar storyn till nästa nivå.
Efter halva boken tröttnar jag på att läsa om ännu ett triumfartat proviantfynd eller nya skabbiga nattlogier. Det är fortfarande mästerligt i sin framställning men berättelsen skulle tjäna på att ta en oväntat vändning, koncentrera sig på något mer specifikt än just letande av mat och husrum. Vägen saknar därmed en litterär dimension för att nå fulländning men att det är ett ypperligt postapokalyptisk drama är svårt att bestrida.

Som vanligt när det gäller Koontzs mysskräck så fi.. Visa hela

Som vanligt när det gäller Koontzs mysskräck så finns det ett driv i berättelsen som gör att det är svårt att lägga ifrån sig boken.

Karaktärerna och deras livsöden förefaller åtminstone till en början både intressanta och spännande. Har man dock läst en handfull böcker av Koontz är det svårt att inte störa sig på att han återanvänder konceptet - " Hämad kvinna med lite psykologiska problem av kognetiv art och hemskt förflutet möter melankolisk äkta man som hjälper henne att blomma ut och leva och bla bla bla...lyckliga i alla sina dar bla bla bla"
Ärligt talat är det jävligt banalt men det går att ha överseende med så länge man ändå bryr sig om hur det ska sluta. För det gör man och kampen mellan gott och ont som alltid präglar denna typ av böcker är ändå svår att inte fascineras av. eller åtminstone att beröras av.

Men ändå, skräckromaner har en tendens att vara ojämna och det här är inget undantag. Bra upptakt som lovar mer än vad den håller