Ett golv med stympade kroppar och kroppsdelar är upptakten till en mordutredning som kommer att ledas av kriminalkommissarie Joona Linna, en mordutredning som kommer att kantas av bestialiskt våld och brutala mord. Bland vettlöst ihjälhuggna familjemedlemmar hittas nämligen, högst oväntat, sonen i familjen vid liv. Trots svåra skador överlever den illa sargade pojken mot alla odds. Det uppdagas snart att familjen i Tumba, en förort till Stockholm, består av ytterligare en familjemedlem i form av en äldre syster. Med förhoppning om att systern fortfarande är vid liv bestämmer sig Joona Linna för att ta till okonventionella metoder för att identifiera och komma mördaren på spåren innan även systern tvingas sätta livet till. Kommissarien kontaktar Erik Maria Bark, en berömd hypnotisör som använt sig av hypnos för att behandla akut trauma och chock, för att övertala honom att hypnotisera pojken. Efter viss övertalning går Erik Maria Bark motvilligt med på att hypnotisera offret trots att han för 10 år sedan lovade sig själv att aldrig mer hypnotisera. I och med detta ödesdigra beslut tar utredningen en högst oväntad vändning och fler människors liv sätts på spel.
Hypnotisören av Lars Kepler är den första kriminalromanen i en planerad serie på Albert Bonniers Förlag. Lars Kepler är ett antaget författarnamn för duon Alexander och Alexandra Ahndoril. Det författande paret använder sig av det fingerade namnet Lars Kepler för att separera det nya gemensamma författarskapet inom kriminalgenren från det egna författarskapet och tidigare publicerade romaner.
Enligt parets Ahndorils egna utsago ämnade de skriva en kriminalroman med filmiskt tempo, oväntade personer och gåtor. Det är en brokig och till viss de oväntad skara karaktärer vi möter i handlingen, allt från otrogna makar och förståndshandikappade syskon till blödarsjuka barn och tablettmissbrukande läkare. Personskildringarna består av en orgie av kärlekstörstande och missanpassade människor varav flera bär med sig traumatiska barndomsminnen som skadat dem mer eller mindre för livet. Karaktärerna känns överdrivet orealistiska och trots att de är rikligt förfulade med fel och brister upplevs de onaturligt ihåliga och det medmänskliga igenkännandet lyser med sin frånvaro. Miljöskildringarna lyser även de med sin frånvaro. Intetsägande platser beskrivs endast i förbifarten och erbjuder inte läsaren att ta del av miljö, med undantag från hypnossessionerna där jag som läsare kan se de hypnotiserade patienternas minnesbilder som om de spelades upp på en filmduk för mitt inre.
Det uppenbara temat i berättelsen tycks vara hypnosens användbarhet, tillförlitlighet och farlighet vid sidan om teman såsom maktmissbruk, otrohet, barndom och längtan – en längtan efter kärlek, familj, tillhörighet, acceptans och läkande. Tempot i berättelsen känns stundtals forcerat och ryckligt och språket är konventionellt och kortfattat. Den torftiga stilen avbryts endast då författarna hänger sig åt svulstiga och makabra beskrivningar av tortyr, avrättningar, våldshandlingar och förruttnade lik.
Jag blev inte hypnotiserad av Hypnotisören. |