Trots att det var trögt att komma in i boken och bli intresserad så tvingade jag mig för jag ville fatta vad som anses så bra. Och visst blir man medryckt nånstans i mitten när berättelsen tar fart men allt detta kaffedrickande, smörgåsar med leverpastej och gurka, uttryck som "kära nån", "en rasande parant kvinna", och - värst av allt alla totala orimligheter - Lisbeth Salander är nån sorts wonder woman som klarar de mest orimliga saker trots att hon ser ut som en metmask och aldrig gått ut grundskolan ens! Puh! "Vuxna som tror på sagor" hade varit en lämplig undertitel....
|