Romanens budskap och en av bokens grundvalv, är att människan fritt kan mörda, skända och agera hur som helst utan moraliska förpliktelser. De står sig över andra människor, de är en övermänniska. Enligt Raskolnikov, bokens protagonist, finns ”de vanliga” och ”de ovanliga” och det är just de senare som har rättigheten att bete sig hur som helst. Så länge målet helgar medlen. Det är ingen unikt tankesätt som Dostojevskij färglägger. Samma tankar hade Napoleon och Nietzsche. Ingen har väl nu anklagat dem för att ha varit de smidigaste människorna, men tankarna lever kvar ännu idag. Samma ideologi använder terroristen som rättfärdigar alla handlingar på religionen. Själva har de ingen del i det hela, de är alltid oskyldiga. Oavsett vem som använder resonemangen så håller det aldrig hela vägen ut och det är det jag vill tro att Dostojevskij vill poängtera med Raskolnikovs lidande och förfall. Han kanske rentav vill framhäva att det inte finns några ”de ovanliga”, alla människor står sig lika i herrens ögon? Raskolnikov mördar en människa och anser att han gör samhället en tjänst (och tjänar en slant själv för besväret). Vem var människan om inte en lus som lever på att bedra andra, leva på andra människors olycka? Men hans samvete äter långsamt upp honom och, som man redan förstår från de första sidorna, finns det bara en utväg. Vägen dit är en odyssé i det mänskliga psyket, en fascinerande om än lidande läsning.
En vanlig myt är att Dostojevskij är svårläst och tung. Den är helt fel. Han är rentav lättläst och bärs fram med dialoger som få författare klarar av att skriva. Må vara att Dostojevskij gör väl många tillbakablickar och sammanfattningar, men de skadar inte boken då dess omfång är rikt och inget man läser (eller recenserar rättvist i en sådan här kort text) på några dagar. En klassiker och alla som läst boken förstår varför. |
(46 år)