|
NEJ! Man måste vara inloggad medlem för att spara vänner. Alla personer/medlemmar du angett som vän kommer finnas i en lista på din personliga medelemsida.
Pekoralen (42 år)
|
24-årig humaniorastudent, vilken har en förkärlek för svensk 18-1900-talsliteratur: Söderberg, Strindberg, Dagerman, Lagerkvist och Moberg är några av gunstlingarna. |
Senast inloggad 26 aug. 2006 Besökt boksidan 18 ggr.
|
Tot. 5 recensioner Snitt-Betyg: 2,8
|
Nedan visas alla recensioner skrivna av Pekoralen
Titel |
Författare |
Recension (inledning) |
Betyg |
Datum |
|
Bränt barn | Dagerman | Denna bok är ett djupt psykologiskt porträtt av hu.. Visa hela | 3 | 06-06-04 | | Denna bok är ett djupt psykologiskt porträtt av huvudpersonen Bengt, som genomlider en svår inre kris efter moderns död och faderns därpå, enligt Bengt själv, klandervärda beteende. Man märker att Degerman själv har erfarenhet av det Bengt går igenom, och det han upplever. Vi vet ju att Dagerman själv förlorade sin moder, och vi vet att han i det privata livet sökte ta sitt eget liv vid upprepade tillfällen innan han så lyckades med gas i ett garage vid 31 års ålder. Med det i åtanke blir denna bok kuslig, men också än mer äkta och gripande.
Romanens språk är enkelt, Dagerman leker med ordföljd och meningsbyggnad, vilket på sina ställen skänker en effekt som höjer värdet på det innehåll som förmedlas. Det som jag älskar med Dagermans skrivsätt i denna bok är att han inte sällan tillgriper något slags basalpoetiskt framställningssätt, d.v.s. att han bygger upp enkla meningar i en sorts etapper som på slutet formar en tydlig ståndpunkt.
Vad jag också gillar med denna roman är att författaren stundom bryter in med allmänna reflektioner och sentenser i boken, kommenterar en tanke eller en handling som någon av karaktärerna i boken tillägnar sig. Det skänker ytterligare djupsinne.
Trots allt detta positiva med denna bok, är det ingalunda en topproman, enligt mig. På sina håll är den ganska utdragen och seg, och det mesta händer mot slutet. Jag har inget emot saktfärdiga romaner, tvärtom, det är dem jag finner mest givande, men denna är, som sagt, lite tradig på sina håll. Men för det mesta är den djup och reflekterande ändå. Så det är helt klart en bra roman, men inte förträfflig.
Jag vill egentligen ge 3,5, eller 4 av 6, men det går ju inte. Så det blir en trea. | En av grabbarna | Höglund | Amatördokumentära böcker likt denna kan te sig lit.. Visa hela | 3 | 06-06-04 | | Amatördokumentära böcker likt denna kan te sig lite hur som helst, så jag var en smula skeptisk till hur författaren skulle lyckas måla upp sina historier rent språkligt. Men denna bok visade sig vara mycket bra. Språket är av den art att man står ut med det i tvåhundra sidor och mer därtill faktiskt; på sina håll visar ”Höglund” faktiskt prov på riktigt spänstig stilistik, och språket blir aldrig dåligt under någon del i boken. Ett plus! Korrekturen kunde dock ha varit bättre.
Och så är ju innehållet underhållande också. Själva ämnet – firmavåld – gör ju jobbet helt av sig självt egentligen, men visst har ”Höglund” en förmåga att hålla gnistan vid liv. Våldsromantik, fotbollskärlek och sprit i mycken grad är vad man serveras, och somliga är ju förtjusta i det, om inte annat så åtminstone när det kommer till att läsa om det.
Det är kul att ”Höglund” stundom blir ganska personlig, inte bara angående sig själv utan också vad gäller andra firmagrabbar som beskrivs i boken. Hans trovärdiga begrundanden om själva boxen är också betygshöjande.
Förutom intressant är boken också rolig och häpnadsväckande. Är man AIK:are förhöjs läsupplevelsen ytterligare. | Ett öga rött | Khemiri | En medelmåttig bok. Ett bevis för den nya moderna.. Visa hela | 1 | 06-06-04 | | En medelmåttig bok. Ett bevis för den nya moderna eran, där vissa utvalda avvikande uttryck hyllas som banbrytande och geniala, medan andra vänds ryggen. Att denna bok med på modet-invandrarsvenskan i centrum har fått gå före annan innovativ litteratur får mig att spy.
Hassen fick förmodligen ut denna bok enbart för att han har utländskt påbrå, inte för att han, i rättvis konkurrens, tagit sig fram enkom med sin förmåga som konkurrensmedel. Berättelsen är väl okej, i alla fall tillräckligt väsentlig för att bli bok, men sedan finns inget mer. Hua.
Det här påminner om Ingemarsson eller Znarklund i viss mån, det vill säga att det är berättelser och inte litteratur. För litteratur kräver inte bara stoff, utan också en förmåga hos författaren att kunna klä berättelsen med en litterärt tilldragande utsmyckning. Författare är en yrkeskår med språket som verktyg, eller borde vara i alla fall. Vi ser allt mer hur det börjar handla om att teckna ner berättelser helt tvärt, där språket får bli lite som det blir.
Sjas, lään!
Överhajpat och ospänannde. Jag ser med spänning fram emot en roman skriven på läsp eller något annat pinsamt.
För språket i litteraturen! | Factotum | Bukowski | Bukowski, Bukowski, vad ska vi ta oss till med dig.. Visa hela | 4 | 06-06-04 | | Bukowski, Bukowski, vad ska vi ta oss till med dig!
Bukowskis alter ego Chinaski är ett hopplöst fall, ett fyllo, slödder, pack och stolle som lever sitt liv på sitt alldeles eget sätt. Inget biter på denne egensinniga luffare, och det är det som är det sköna. I en värld där prestation, mål och status tecknar en människas duglighet, korkar Chinaski upp en bira, sätter sig en bit bort, lägger en spya och tittar slött på alla människor som orkar. Chinaski orkar inte, eller snarare, han vill inte ingå i det samhälle som slänger sin enfärgade pensel över oss.
Det är fascinerande, och vi alla har väl undrat hur det är att leva precis som vi vill, göra det som faller oss in, kanske ta ett tåg med en spottstyver på fickan, kliva av någonstans vart som helst och kröka ner oss för ett slag, fly räkningar, prestationshysteriska chefer och hela den präktiga världen. Kanske vill vi testa en hora, bara för en gång, eller slå någon på truten, bara för att få veta hur det känns. För Chinaski är allt detta vardag, och det är denna udda vardag vi får följa med i.
Sida vid sida med Chinaski får vi titta in på alkisfester, supa på sjabbiga krogar, vakna nerskiten utan minne i en säng på ett hotell. Det här är befriande litteratur. För hur präktiga vi än är så tror jag att ändå att vi behöver dessa svin som berättar för oss hur det är att leva på ytterkanterna. Vi behöver dessa avvikare, så vi kan slänga ett öga på hur de har det, lite då och då, för att vi ska kunna känna oss tillfreds med våra egna liv, de inrutade, präktiga och kanske tråkiga. Chinaski är en antihjälte. Heder åt honom.
Hur betuttad man än är i Bukowskis alster, så måste man ändå tillstå att det inte är någon högtstående litterär prestation som han utövar i sina böcker. Han skriver inte dåligt, men heller inte mästerligt. Det gör detsamma egentligen, för hans styrka ligger i det berättade.
Denna bok hamnar mittemellan bra och mycket bra, en 3,5:a egentligen, men det går ju inte. | Postverket | Bukowski | Denna bok var den första Bukowski-boken jag läste,.. Visa hela | 3 | 06-06-04 | | Denna bok var den första Bukowski-boken jag läste, men inte den bästa. Den är t.ex. inte lika bra som Factotum, vilken jag gav en 4:a. Men den här boken är ändock bra. Den är skriven i en fart som en sammanhållen roman, till skillnad från Factotum, som är en novellroman, uppbyggd av flera små berättelser.
Vad den handlar om behöver jag ju knappast berätta, det är det vanliga. En mer utförlig recension av Bukowski har jag gett hans Factotum, bara att kika för den som vill.
|
|
|
|
|