Steget efter är den sjunde boken i den hyllade serien om Ystadspolisen Kurt Wallander. Det är i augusti 1996. Några tonåringar som var på camping hade försvunnit. Deras föräldrar fick vykort från hela världen från sina barn, men något stämde inte. Det var det enda fallet för Ystadspolisen nuförtiden. Det var lugnt och stilla på polisstationen, några poliser hade semester och Svedberg hade inte synts till på ett tag. Men när Wallander hittade sin kollega Svedberg skjuten i sin lägenhet, de tre ungdomarnas ruttnades kroppar i en park och ett bröllopspar med fotograf med varsin kula i pannan jobbade polisen både dag och natt. De jagade en av Sveriges största seriemördare, och han lämnade inga spår efter sig.
Wallander hade det inte lätt. Han hade precis skilt sig, och hans far avled nyligen. Dottern Linda höll han på att förlora kontakten med, och dessutom tärde jobbet hårt på honom. Han hade stora påsar under ögonen och började få grått hår, redan vid tidig femtioårsålder. Det var det som han trodde hans trötthet berodde på, denna ihärdiga stress. Men när han somnade vid ratten, och nästan krockade med en lastbil gick han till en läkare, och fick beskedet om diabetes. Så till råga på allt måste han ändra sin livsstil, börja motionera och äta sallad. Tillfällena var få då han kunde ta det lugnt, ligga i soffan i lägenheten och lyssna på opera som han så gärna ville. Nej, nu gällde det som ledare för utredningen att få tag på mördaren, vilket inte är så lätt. Inte för att Wallander hade svårt med sina medhjälpare, de var alla dugliga och de såg på Wallander med respekt, och alla på stationen utom Wallander själv tyckte att han var stationens bästa polis. Kanske hade de till och med för stora förväntningar av honom. Nej, det svåra var att hitta spåren efter mördaren. Wallander gjorde undersökningar av allt som hade anknytningar till ett spår, och försökte tänka ut hur allt hängde samman. Men polisen låg alltid steget efter, och mördaren hittade nya offer…
Henning Mankell gav mig inte en så bra personbeskrivning av Wallander utseendemässigt. Troligtvis minskade han den delen på grund av att han visste att boken skulle filmatiserats, och eftersom det var den sjunde boken i serien har man oftast en mental vision i förväg. Själv är jag en trogen anhängare till Wallanderfilmerna, och jag tänkte direkt Wallander som han ser ut när Krister Henriksson spelar rollen i filmerna. Det fungerade utmärkt genom boken förutom när Wallander beskrivs som ”lite lönnfet” men det är en risk man får ta när man förväxlar de olika, en film är en film och en bok är en bok. När jag sedan såg filmen såg jag till min förvåning att rollerna spelades av andra skådespelare! Rolf Lassgård gör absolut en bra Wallander, men en Krister Henriksson är han inte. När filmen slänger in en dansk polis, hoppar över ett trippelmord och ändrar slutet börjar man undra om det är rätt film i fodralet. Men åter igen, en film är en film och en bok är en bok. Dock så är den engelska varianten av Wallander mer ”bokbaserad” än den svenska.
|