Nu har jag läst Paulo igen. Jag läste Alkemisten för många år sedan och gillade då den, det var en öm och stillsam bok, lite som en meditation. För något år sedan började jag med Häxan från Portobello, men lade av efter en tredjedel eftersom en något högtravande underton fick mig inte orka ta mig igenom resten av Paulos omaskerade visheter. Nu har jag alltså läst Zahiren. Och jag ångrar mig. Min första fundering är om det är Paulos åsikter och sätt att se på världen han låter sina romanfigurer föra fram eller om han bara låter sina figurer vara osedvanligt puckade? Detta är en orige i gammaldags könsrollstänkande och heteronormativitet där en kvinna självmant säger att en kvinnas största glädje är att få se sin man äta den mat hon lagat åt honom. Och hon framställs som en vis och insiktsfull människa. Samtidigt gör boken anspråk på att framföra något slags progressivt kärleksbudskap, där man inte ska fastna i invanda mönster. Jag tror Herr Coelho är så förblindad av sin mission att leva efter kärleken och inte fastna i förhållanden som omgivningen förväntar sig att han missar sina egna fördomar - som antigen lyser igenom som en övertydlig öppenhet mot diverse ungdomsföreteelser eller en totalblindhet för hur konservativ han själv är i sin syn på män och kvinnor och hur de integrerar tillsammans. Snälla Paulo, vakna ... eller skriv i alla fall inte fler kvaisprogressiva böcker.
|