|
NEJ! Man måste vara inloggad medlem för att spara vänner. Alla personer/medlemmar du angett som vän kommer finnas i en lista på din personliga medelemsida.
Japetus (56 år)
|
"We shall not cease from exploration, and the end of all our exploring will be to arrive where we started and know the place for the first time"
Humanist, först som sist... Litteratur och musik är mitt livs stora intressen och lär så förbli - läser helst skönlitteratur (gärna med handling förlagd till intressanta historiska miljöer eller varför inte science fiction och fantasy), facklitteratur (historia, psykologi o personlig utveckling) och lyrik (Tranströmer, Gustafsson, Torhamn, Öijer, Lindegren och Eliot är favoriter).
Till skillnad från majoriteten av Sveriges befolkning är jag alltså inte särskilt intresserad av deckare - men kan erkänna att jag har samtliga tio Sjöwall-Wahlöös klassiska "roman om ett brott". Inget att skämmas för! ;-) Kom gärna med tips som får mig att hugga på någon av de otaliga deckare som forsar förbi i mediabruset...
Tillbringade 5 underbara år ute på Stockholms Universitet där jag skaffade mig en magisterexamen i ekonomi med inriktning organisation och personal + läste en hel del engelska. Läser därför aldrig böcker översatta från engelska, utan föredrar originalspråk.
Har efter några år med controller, analytiker och allmänt ekonomijobb äntligen förmånen att jobba med fokus på det som intresserar mig mest och jag ursprungligen utbildade mig till - människor!
En sak till - älskar att skriva och har gjort det "vid sidan om" i olika former sen tonåren. Rätt som det är dyker det upp recensioner här också...
"To see a World in a Grain of Sand And a Heaven in a Wild Flower, Hold Infinity in the palm of your hand And Eternity in an hour..." |
Senast inloggad 16 aug. 2007 Besökt boksidan 97 ggr.
|
Tot. 10 recensioner Snitt-Betyg: 4,1
|
Nedan visas alla recensioner skrivna av Japetus
Titel |
Författare |
Recension (inledning) |
Betyg |
Datum |
|
Alkemisten | Coelho | Som de tjatat på mig: "Du måste bara läsa denna fa.. Visa hela | 3 | 06-09-09 | | Som de tjatat på mig: "Du måste bara läsa denna fantastiska bok!" Ja vänner och bekanta har tjatat på mig i 10 år. För 8 år sedan fick jag den så i födelsedagspresent. Men jag läste den aldrig då. Jag har en tendens att alltid bli misstänksam mot alla former av "hajpade företeelser" - i alla tänkbara sammanhang. Möjligen beror det på mitt norrländska genetiska arv på fädernet... Möjligen beror denna kritiska ifrågasättande inställning på mina högskolestudier - det var visst nåt man fick lära sig där ;-)
Hursomhelst! Jag har upplevt Coelho som en exceptionellt hajpad författare. Närmast som nån form av new age-ikon. Alltså dröjde det hela 8 år innan jag till slut läste "Alkemisten". Och... Jag kan förstå att denna bok irriterar och engagerar... Ett enkelt sätt att förklara detta skulle kunna vara att säga att hur jag upplever boken beror på med vilken hjärnhalva jag läser den. Det är ju som bekant höger hjärnhalva som står för det intuitiva tänkandet och vänster hjärnhalva som står för det logiska tänkandet.
Väljer jag att läsa denna bok med vänster hjärnhalva framstår den som en alldeles ovanligt flummig, vag och till intet förpliktigande saga. Dessutom en i mitt tycke ganska trist sådan. Snömos, förutsägbar och en intrig som inte väcker mitt intresse. Läser jag den med höger hjärnhalva däremot kommer andra kvaliteteter. Något som inte kan mätas, vägas och bevisas. Något som måste upplevas... Något som bara finns där, oberoende av hur vi än spjärnar och stretar emot utifrån våra inbankade västerländska begreppsramar.
Här ryser alla positivister... Hu ett sånt flum! Men jag vill inte slå boken ifrån mig, inte nu längre. Här finns utrymme för något jag börjat släppa fram mer och mer i mitt liv på senare år - intuitionen. Utrymme som accepterar tanken att livet kanske är litet "större" än den verklighet vi kan förnimma med våra sinnen, ja de 5 konventionellt accepterade sinnena då.
Jag ställer mig nu följande frågor. Vill jag vara en människa som nöjer mig med "jag tror bara på det jag kan se och ta på, ingen annan verklighet finns"? Ja då begränsar jag mig till vänster hjärnhalva och ett i mina ögon onödigt fantasilöst, jordnära liv. Vill jag vara beredd att vidga mig och ta steget till att inte förkasta input från höger hjärnhalva och intuitionen, ja då läser jag denna bok med helt andra glasögon.
Vad jag är säker på är att jag inte vill förkasta något synsätt utan att ha prövat det själv, skaffat förstahandsinformation. Inget synsätt är fel, vi bygger var och en våra egna sätt att förhålla oss till omvärlden och skapar våra egna resultat och konsekvenser i livet utifrån det. "What you are is what you get!" Det är ett omutligt rättvist sammanhang...
Men boken då? Betyget? Jag upplever att Alkemisten har ett budskap som berör mig. Jag är glad att jag slutligen läste den. Men jag upplever samtidigt att jag nu läst många andra böcker inom liknande genre som på ett i mitt tycke intressantare och mer engagerande sätt kommunicerar detta budskap till mig. Jag tänker då främst på Neale Donald Walschs, Richard Bachs och Dan Millmans författarskap. Jag är alltså inte särskilt imponerad av Coelhos Alkemisten. Den tilltalar varken min högra eller vänstra hjärnhalva. Det kan inte bli mer än ett slätstruket betyg! | An instant in the wind | Brink | André Brink har utgått från en korthuggen liten h.. Visa hela | 4 | 06-09-16 | | André Brink har utgått från en korthuggen liten historisk notis från 1750-talet om en svensk (!) upptäcktsresande, Erik Alexis Larsson, i Kaplandet vars expedition in i okänt ännu icke kartlagt territorium, misslyckas. Larssons hurstru Elisabeth överlever och slår följe med en förrymd slav, Adam Mantoor, på färden tillbaka mot civilisationen och Kapstaden. Brinks berättelse är en suggestiv, vacker och romantisk kärlekshistoria. Berättelsen är en resa, eller egentligen två resor.
Jag upplever att boken är en upptäcktsresa på två plan. Å ena sidan utforskar den det vackra och karga sydafrikanska landskapet i Eastern Cape mellan Great Fish River och Table Mountain vid Kapstaden, en vandring genom Tsitsikama-regionen och Karoo Desert. Å andra sidan utforskar den psykologin mellan svarta och vita, män och kvinnor i Sydafrika i mitten av 1700-talet - och i förlängningen Apartheid. Boken är skriven 1976, då det ännu var långt kvar till Mandelas frigivning och den rasistiska regimens fall. Tidigare Brink-böcker som ”Ut ur mörkret” hade förbjudits av censuren, men ”An instant in the wind – Ett ögonblick i vinden” slapp igenom tack vare sin historiska förklädnad.
En av bokens största styrkor är de oerhört vackra naturskildringarna. Adam och Elisabeth vandrar genom ett orört, jungfruligt sydafrikanskt ursprungligt landskap. Spänningen och misstänksamheten mellan dem är först stor. Men under vandringen tillsammans lär de två huvudpersonerna känna varandra mer och mer och… Ser man på… Tycke uppstår trots de enorma olikheterna på ytan.
Man kanske kan säga att en svaghet är att storyn inte är så originell, litet klichéartad. Men man måste då också komma ihåg att den hunnit bli 30 år gammal, skriven vid en tid då ”svart-vit” kärlek var olaglig och sydafrikanska liberaler trodde att allt skulle bli bra bara människor kunde se sin sanna natur. 25 år senare, efter apartheid-regimens fall, skriver J M Coetzee mörkare berättelser där han funderar över om det inte är tvärtom – dvs att det går riktigt fel när människor är mest sanningsenliga med sin natur…
Nej då föredrar jag Brinks vackra kärleksdrömmar. ”An instant in the wind” är en mycket vacker berättelse. Åter är det det poetiska språket - "Ett ögonblick i vinden" är en av de vackraste boktitlar jag någonsin hört - och de vackra naturskildringarna som vinner över mig till den positiva sidan. Och jag vill inte tänka på det bitterljuva slutet. Det är vägen som är mödan värd!
| Catilinas sammansvärjning | Hägg | Ja vad ska jag säga...? Efter att ha läst den fant.. Visa hela | 2 | 06-11-03 | | Ja vad ska jag säga...? Efter att ha läst den fantastiskt intressanta och medryckande "Imperium" av Robert Harris blir det närmast obehagligt att läsa Göran Häggs skildring av samma persongalleri och miljöer. Å ena sidan kan jag tycka att det är ovanligt intressant att två författare kan komma till så olika ståndpunkter om ett skeende, å andra sidan blir jag mest bara irriterad på Göran Häggs nattståndet anakronistiska klasskampsretorik överförd till antikens Rom. Människor måste förstås i ljuset av sin samtid, sina förutsättningar, inte iklädas framtida och för dem helt okända idéer och problemställningar.
Jodå, innan han blev känd proffstyckare och duktig retoriker i tv-sofforna var Göran Hägg med och försökte göra revolution 1968. Därifrån kommer idéerna som han vädrar i denna bok från 1981. Jag har stor respekt för att Göran Hägg en gång trodde på och brann för dessa revolutionära ideal, men det blir hopplöst fel när han försöker överföra dem till antikens Rom. Catilina är ingen Che Guevara. Cicero är ingen Batista. Rom är inte Cuba. Eller Ryssland eller Kina.
Hägg har på många sätt helt missuppfattat positionerna Catilina och Cicero emellan och jag kan inte förstå hur han så onyanserat vill göra den, även med dåtida mått mätt, bestialiskt grymme, sadistiskt obalanserade och sexuellt perverterade högadelsmannen Catilina till någon hjälte? Invektiven hopas däremot över Cicero: "äckligt svin", "vidrig gris", "liten och fet".
Hägg försöker på alla sätt smutskasta och ställa Cicero i dålig dager. Han återkommer bl a ständigt till hur Cicero bärs runt av sina slavar i bärstol, vilket är helt fel eftersom Cicero var mycket mån om att INTE framstå som pompös och rik inför sina väljargrupper. För övrigt vittnar de historiska källorna om att Cicero varken var pompöst högdragen och framför allt var han inte omåttligt rik. Han var inte född med pengar och fint adelsnamn. Göran Hägg är helt fel ute. Han tecknar helt missvisande personporträtt.
Dessutom har boken en i mina ögon fånigt gubbsjuk (trots att Göran Hägg här bara är strax över 30... ;-) ) inställning till sex. De onaturligt många närgångna och klåfingrigt petiga sex-skildringarna känns mest bara ofräscha och tillför inte berättelsen någon riktig närhet. Nej... Suck...
Nej fy fan! Göran Häggs roman är sammanfattningsvis en uppvisning i dåligt omdöme! Det enda som räddar den från en etta är att Göran Hägg skriver bra. Det vill jag inte ta ifrån honom och mot slutet börjar det ta sig på allvar. Men det han skriver om i den här boken ger jag inte mycket för. Var är Sverkers röda soptunna när man behöver den?! | De tre legionerna | Solon | Denna extraordinära historiska roman är tyvärr sed.. Visa hela | 5 | 06-09-09 | | Denna extraordinära historiska roman är tyvärr sedan länge utgången på förlaget och jag har inte kunnat hitta något ISBN-nr. Har man tur hittar man den på något av stans bättre sorterade antikvariat, men jag får erkänna att jag bara sett den 3 gånger de senaste 15 åren. Jag har å andra sidan köpt den varje gång jag sett den!
Detta är nämligen en alldeles fantastiskt välskriven och vacker historisk roman, skriven för nu 50 år sedan och översatt och utgiven på svenska på Bonniers för 43 år sedan; långt innan senare års svenska historie-hajp som jag ibland upplevt som emellanåt väl opportunistisk. Så inte denna klassiker! Detta är en mycket väl researchad, historiskt allmänbildande och lika fullständigt bortglömd bok. Jag pushar gärna för den!
De tre legionerna utspelas år 9 e.Kr. djupt inne i Tysklands urskogar. Under ledning av ståthållaren Varus är den romerska armén sysselsatt med blodiga "pacificeringsaktioner" mot upproriska germanska stammar. En historia med många paralleller till nutiden. De tre romerska legionerna "Claudia", "Pollux" och "Victrix", ca 20 000 romerska soldater från dåtidens superimperialistiska stormakt, står isolerade djupt inne i Germanien, omgivna av fientliga stammar som hotar deras trygghet. Denna malande känsla av hot och otrygghet och vad den skapar för resultat, högt och lågt, i de människor som lever i detta mikrokosmos är också vad som sätter grundförutsättningarna för berättelsen.
En av de romerska ledarna, Arminius, är ursprungligen german men uppvuxen och utbildad i Rom. Han rymmer från härlägret och förenar sig med sina forna stamfränder för att slå tillbaka mot ockupationsmakten Rom och kämpa för sitt hemlands frihet. En förutsättning för framgång i detta är dock att få romarna att slåss på germanernas villkor. Och detta lyckas han med i o m att han duperat den fåfänge och inkompetente romerske ståthållaren Varus. När hösten kommer och legionerna ska vända åter mot tryggheten på andra sidan floden Rhen väljer Varus den rutt som Arminius föreslagit, rakt genom urskogen, rakt mot undergången.
Varus vill inte lyssna på sina erfarna befälhavares råd. Han lyssnar på Arminius (Herrmann, på tyska!). I en starkt symbolladdad scen i boken väntar de tre legionerna på att utkämpa ett fältslag mot germanerna, en strid på romarnas villkor. Legionärerna står uppställda på ett stort fält vid skogens bryn i snörräta led, perfekta geometriska fyrkanter, standar, fälttecken (örnarna!), rustningar och vapen glimmande i sensommarsolen. De väntar på germanerna. Men germanerna kommer aldrig.
"Det mörknar över örnarna..." I skymningen tvingas de tre legionerna bryta sina led och upplöses till en lång slingrande orm av människor som sakta rör sig in i skogen på stigar föga avpassade för dem. Djupt inne i den germanska urskogen, i moraset, förlorar legionerna alla fördelar av sin överlägsna disciplin, samordning och taktiska finess. Den romerska armén förintas i upprepade bakhåll, men först efter att ha visat prov på underverk av den maskinmässiga, extremt väldisciplinerade tapperhet som var grunden till det romerska världsherraväldet.
I Teutoburgerskogen i närheten av nutidens Osnabrück tillfogar Arminius' germanska stammar romarna en av deras största militära katastrofer. Märk väl att detta också inträffar ca 450 år innan romarriket "går under". Detta inträffar när Rom i princip står på höjden av sin framgång. 5 dagar senare, så fort som nyheten förmådde flyga, nås den gamle kejsar Augustus i Rom av nyheten om katastrofen. Tre Örnar var förlorade, förintade. De germanska provinserna på andra sidan Rhen var inte längre en del av imperiet. Han vill inte tro det. Under de år som återstod skulle han leva i nederlagets skugga.
Nåväl, inom ramen för denna historiska dramatik tecknar författaren ett antal mycket intressanta psykologiserande, djupt existientiella, personporträtt. Och ja, det finns faktiskt också en vacker, återhållsamt försiktig kärlekshistoria i berättelsen! Och vad jag också älskar med boken är det oerhört kraftfullt symbolladdade lugna och obevekligt framflytande språket, fullt av poetiska kvaliteter. Naturskildringarna, den rena ursprungliga känslan i de djupa urskogar som en gång fanns i Europa, är t ex även de helt fantastiska. I septemberfuktens lövgröna skymningsljus vandrar bokens huvudpersoner mot sina skilda öden. Var och en hanterar det existentiella grundproblemet på vitt skilda sätt. Det är mycket stark läsning!
Visst, det är en bok skriven på 50-talet och översättningen är gjord i början på 60-talet, så den kan säkert kännas litet "daterad" här och var för den nutida läsaren. Men ingen kan nog undgå att beröras av denna fascinerande och vackert återgivna berättelse.
Boken kan också läsas som en ren äventyrsroman, som thriller och action. Föreställ er intrycken från de grandiosa öppningsscenerna i filmen "Gladiator" så förstår ni vad jag menar. Bara det att den här gången förlorade romarna - kapitalt och fatalt.
En nutida konsekvens av detta är att språkgränsen mellan latinska och germanska språk går där den går idag. Frankrike var då det pacificerade romerska Gallien, medan Tyskland, dåtidens Germanien, var ett område där romarna aldrig lyckades hävda en varaktig överhöghet.
Det är i dagarna, tidigt i september 2006, inte mindre än 1 997 år sedan Varus' legioner mötte sitt oundvikliga öde. Deras oövervinnerliga kraft upplöstes och reducerades till en lång förvirrad marscherande orm av människor. Gregory Solon har på ett mästerligt sätt fångat upp detta grandiosa skeende och givit läsaren en naken skildring av människor försatta i en djupt tragisk, tidlöst aktuell konflikt. Dessa porträtt av enskilda människor har existentiella dimensioner av tidlöst evig karaktär och ger det förflutna, "förflutenhetens landskap", liv och mening.
Full pott, you bet! | Fatherland | Harris | En oerhört fascinerande thriller som utspelar sig.. Visa hela | 4 | 06-10-05 | | En oerhört fascinerande thriller som utspelar sig i ett Europa där Nazityskland vunnit andra världskriget. Från sommaren 1942 och framåt har Harris i "Fatherland" ändrat historien och låtit saker och ting gå Hitlers väg; sedan har han dragit fullständigt övertygande och fasansfulla konsekvenser av detta i sin berättelse.
"Operation Blå" sommaren 1942 har lyckats då tyska Armégrupp Syd koncentrerar sig på att ta Kaukasus och låter bli att kraftsplittra och gapa över för mycket - Stalingrad. Då tyskarna tagit de kaukasiska oljefälten stannar den sovjetiska krigsmaskinen och Stalin tvingas sluta separatfred med Hitler våren 1943. Tyska vetenskapsmän har framställt en atombomb och lyckas även förbättra raket-teknologin så att de från Peenemünde kan sända en intekontinental missil att explodera över New York 1946 som ett hot. Amerikanerna sluter fred med Nazityskland.
1964 är världen låst i ett kallt krig mellan USA och Tyskland, där vi i verkligheten hade USA och Sovjet. Men parallellerna är många. Det är oerhört fascinerande att ta del av den ångestfulla dystopiska värld som boken skildrar. Harris är oerhört väl påläst och har återskapat ett mörkt, massivt, hotfullt Berlin i ett dito Europa, underkuvat av Tyskland. Hitler har skapat sitt eget EU av underkuvade stater, där bl a Sverige ingår. Tyska är andraspråk i hela Europa och Albert Speers megalomaniska arkitektoniska drömmar har fått fritt spelrum och Berlin har nu blivit det gigantiska byggenas stad i vit italiensk marmor och svensk röd granit... Det är en korrumperad värld full av ett totalitärt samhälles alla avigsidor.
Men den tyska naziregimen har börjat få allvarliga problem. Borta i det forna Sovjet pågår ett gerillakrig mot kommunistiska partisaner, understödda av USA, som gör livet svårt för de tyska "rasrena" nybyggarna. Detta krig har med tiden blivit allt svårare för regimen att hantera, trots Goebbels stora kompetens i att förvanska nyheterna. Intressanta paralleller finns här till Vietnamkriget, fast i omvänd form, så att säga.
Förlusterna i det 20 år långa gerillakriget blir allt svårare att hantera. Allt fler tyska soldater kommer hem i kistor med speciella nattliga hemliga tåg. Den tyska regimen börjar få svårt att hålla sitt ruttna samhällsbygge uppe. En fredstrevare planeras i riktning USA i samband med Hitlers 75-årsdag. Ett toppmöte mellan president Kennedy (den gamle nazivänlige pappa Joseph) och Hitler planeras. I skuggan av detta toppmöte börjar märkliga mord och försvinnanden bland gamla nazihöjdare inträffa. Här har vi inramningen för vår berättelse!
Detta är en i många, många avseenden mycket väl skriven berättelse. Miljöbeskrivningarna är exceptionellt väl återgivna. Trots att boken beskriver ett fiktivt Berlin är ändå stora delar av miljöerna aktuella och autentiska. Harris är mycket duktig på att skapa stämningar genom att jobba med noggrant beskrivna miljöer, natur och arkitektur. Man får verkligen en känsla av att vara "med och där". Jag roade mig med att ha en karta över Berlin till hands när jag läste boken och är mycket imponerad av detaljrikedomen i berättelsen. Boken är oerhört välresearchad även i detta avseende.
Då jag inte är någon van deckarläsare har jag inga invändningar mot ev stereotypa inslag i persongalleriet. Visst, huvudpersonen KRIPO Sturmbannführer March, är den traditionelle frånskilde polisen som jobbar långt mer än han borde, men han är också en sympatiskt skildrad SS-tjänsteman som börjat tvivla på vad han egentligen håller på med:
"What do you do' he said, 'if you devote your life to discovering criminals, and it gradually occurs to you that the real criminals are the people you work for? What do you do when everyone tells you not to worry, you can't do anything about it, it was a long time ago?' She was looking at him in a different way. 'I suppose you go crazy.' 'Or worse. Sane."
Den käcka amerikanska journalisten Maguire är tillräckligt trovärdig i sin roll som Marchs partner i lösandet av gåtan. Min upplevelse är att personerna i berättelsen samtliga är trovärdiga i sitt agerande. Det är riktigt spännande att följa berättelsen - den bästa kontrafaktiska "what if"-berättelse jag någonsin läst.
Filmen "Fatherland" från 1994 med Rutger Hauer som March och Miranda Richardson som Maguire är inte dålig den heller (bl a tycker jag här Hauer gör sin bästa roll näst Blade Runner), men boken är mycket intressantare och djupare i sin skildring.
Det här hade varit en solklar femma om det inte varit för bokens slut, som kändes platt och fantasilöst. Anakronismer som att ett långhårigt Beatles kunnat uppstå i ett nazidominerat Europa är ett av få exempel på otroligheter i denna ytterst realistiskt och väl pålästa berättelse. Det blir en mycket, mycket stark fyra för Harris "Fatherland"! | Imperium | Harris | Redan för mer än 20 år sedan försökte jag traggla.. Visa hela | 5 | 06-10-07 | | Redan för mer än 20 år sedan försökte jag traggla mig igenom Ciceros brev och tal översatta till svenska i Forum-bibliotekets klassiska pocket-utgåvor. Det gick inte så bra... Cicero kändes tråkig och omständlig. Jag hade som 15-åring tagit mig vatten över huvudet när jag försökte läsa Ciceros originaltexter. Det funkade helt enkelt inte då.
När jag nu läser Robert Harris nya bok om Cicero, återberättad av hans personlige sekreterare slaven Tiro, blir resultatet något helt annat. Jag blir mycket snabbt fullständigt fascinerad, uppäten av boken och kan inte släppa den förrän jag läst ut den. När den är slut och vi lämnar huvudpersonen uppe på takterassen på Esquilinen i Rom under stjärnorna kvällen efter hans största framgång i livet som nyvald konsul, känns det sorgligt. Det är sorgligt att tvingas släppa kontakten med Cicero, hans familj, vänner och fiender. Separationsångesten är svår. Men... Lyckligtvis verkar det som att Harris planerar en fortsättning, troligen ska detta bli en trilogi. Jag hoppas verkligen det! Jag har nu läst det mesta skönlitterära Robert Harris skrivit sedan (den skönlitterära) debuten med "Fatherland" 1992. För mig befäster han med "Imperium" sin ställning som den historiska thrillerns, historiska deckarberättelsens absolute mästare. Efter "Pompeii" har Harris valt att jobba vidare med antikens Rom som bakgrund för sin berättelse. Det tror jag var ett lyckokast. Harris är sedan tidigare, som vanligt, oerhört väl påläst och berättartekniken är lysande. Genom slaven Tiros fiktiva dagboksberättelse blir Marcus Tullius Cicero både levande och underhållande. Det är en stark och medryckande berättelse.
Utan tvivel framstår Cicero som en mycket självklar och supersympatisk hjälte, vilken utan pengar, adelskap eller militär bakgrund (självklara framgångsfaktorer i politiken på den tiden) efter många års hårt arbete och övermänskligt motstånd lyckas nå sitt mål. Det allra finaste och högsta ämbete man kunde nå i republikens Rom, det demokratiska Rom, Cicero blir konsul, dvs ungefär landets statsminister. Vad har då Cicero som framgångsfaktorer? Hur klarar han detta? Jo han är begåvad med en oerhörd vältalighet, en närmast övermänsklig intelligens och politisk slughet samt några trogna och omutliga medarbetare. Kommer festligt nog att tänka på hjältarna i filmen "De omutbara" från den tiden då Kevin Costner ännu inte kunde göra något fel...
Cicero framstår som så extra sympatisk eftersom han som advokat och politiker kämpar mot klassiska osundheter som korruption, maktmissbruk, giriga intriger och nepotism. Det politiska spelet i Rom vid denna tid, ca 70 - 50 f Kr var fullt av den varan... Cicero är en frisk och sund fläkt under de sista åren av Roms republik när den nya tidens militära maktmänniskor lurar i kulisserna och intrigerar för att ta över och göra Rom till diktatur (Caesar, Pompejus, Crassus, Catilina). Cicero hamnar i till synes hopplösa situationer, inringad av sina många mäktiga och rika motståndare men lyckas tack vare sin briljanta retorik vid rättegångarna och i senaten alltid reda ut situationerna. Harris skriver så att man som läsare ömsom suckar och ömsom jublar när problemen hopar sig över Cicero, frun Terentia skäller ut honom, adelsmännen (patricierna) konspirerar mot honom, försöker krossa honom och röja honom ur vägen.
Jag vill påpeka att boken ändå inte bara ger en endimensionell bild av personen Cicero som någon övermänniska. Allt han gör är inte heligt och lovvärt. Han är en politiker och tvingas ibland kompromissa en aning med sin övertygelse för att nå sitt mål, men det är, som sagt, bara ibland. Tillräckligt sällan för att vi ska ha överseende. Cicero är ändå en stor hjälte och som läsare önskar man honom all framgång i världen efter det han går igenom. Man vill inget hellre än att han ska kunna besegra och överlista de reaktionära adelsmännen som föraktar honom som en den uppkomling de ser honom som.
Boken är också bitvis väldigt rolig och psykologisk intressant. Slaven Tiro är perfekt som iakttagare och berättare. Han är slav, en icke-person i dåtidens samhälle, och hans närvaro är litet som flugan på väggens; ofta pågår skeendet runt honom som om han inte var där. Men det är han ju. Han blir ögonvittne till allt från de dramatiska debatterna i senaten till det vardagliga gnabbet i hemmet mellan makarna Cicero. Tiro och Ciceros samarbete blir med tiden egentligen mer och mer av en vanlig arbetsrelation även om den grundläggande härskar-slav-förutsättningen kvarstår genom hela romanen. Cicero skulle inte ha klarat sig utan Tiro och det förstår läsaren att Cicero själv förstår. Cicero framstår som en människa av kött och blod, fåfäng, rädd och orolig, men alltid med ett stort hjärta och en osviklig fighter-inställning att trots till synes omöjliga odds aldrig ge upp. Cicero är en mycket inspirerande och imponerande person.
Cicero funderar över vad människor ska säga om honom i framtiden: ”Tiro, vad ska de säga om mig om tusen år? Ska de minnas oss?” Utan tvekan måste Cicero närmast rodna av stolthet när han efter mer än 2 000 år fortfarande är ihågkommen som den hjälte han var, är. ”Imperium” är en exceptionellt smart och välskriven berättelse. Läs den!
| Life lessons - how our mortality can teach us about Life and Living | Kübler-Ross | Det skulle visa sig att detta blev den sista bok E.. Visa hela | 4 | 06-09-24 | | Det skulle visa sig att detta blev den sista bok Elisabeth Kübler-Ross skrev. Hon gjorde det tillsammans med en annan mycket framstående person inom området, David Kessler. Att mixa två olika författares röster är inte en lätt uppgift. Kanske särskilt när de båda är så starka som dessa, ledande inom sina områden. Jag tycker dock att det fungerat överlag bra i denna mycket vackra bok.
Författarna närmar sig här åter det ämne de ägnat sitt liv åt, döden. Som de själva säger, ett ämne vi i vårt moderna samhälle gör vårt bästa åt att inte låtsas om, fastän det egentligen är det enda vi alla vet är säkert. Nåväl, nu är det inte detta faktum, doom and gloom, som ligger i fokus, utan snarare tvärtom. Boken har ett mycket positivt budskap och vill hjälpa oss tillvarata de erfarenheter författarna gjort under mångåriga samtal med människor i livets slutskede, ”lessons from the edge of life”.
”It is hard to deal with death before we have to, but it is at the very essence of life. We´ve asked the dying to be our teachers because we can’t experiment with death or experience it ahead of time. People make enormous changes at the very end of their lives. We wrote this book to take the lessons from the edge of life and give them to people who still have lots of time to make changes and to enjoy the results.”
Boken bjuder på mycket stark, gripande läsning och en del av exemplen författarna ger oss är oerhört insiktsfulla. Ofta är bildspråket mycket vackert och målande. Jag blev riktigt rörd upprepade tillfällen vid läsningen och det var inte lätt att sitta på Stockholms tunnelbana och läsa denna bok – mitt tips, läs den i avskildhet!
Det är stora frågor författarna går i clinch med; de största. Oftast går det riktigt bra. De balanserar ibland på gränsen till plattityder: "live every day to its fullest," "each of us has the power of the universe within us,"life is a school, complete with individualized tests and challenges". Allt detta är sanningar, men för ett högsta betyg hade det kanske behövts litet mer resonemang runt detta. Eller så är det bara mina begränsningar som gör att jag inte riktigt känner mig helt övertygad?
Inte desto mindre är det en mycket viktig och värdefull bok. Jag är glad att jag läst denna bok, känner igen stora delar budskapet från andra böcker i samma genre. Ännu en pusselbit lagd till livspusslet. Jag tar det till mig och går vidare på min väg. Jag vet att insikterna från denna bok är något jag oundvikligen kommer få nytta av… | Medan tiden står still | Arwidson | En mycket vacker och tänkvärd bok som kommit att s.. Visa hela | 5 | 06-09-08 | | En mycket vacker och tänkvärd bok som kommit att stanna inom mig. De tre parallella berättelserna varvas lager för lager, pusselbit för pusselbit läggs till. Sakta men säkert växer den vackra mosaiken fram.
Jag kan läsa denna vackra och egensinniga bok på flera sätt. Naturligtvis som man brukar, från första till sista sidan, men det går också bra att bara bläddra litet och göra slumpvisa nedslag. Överallt finns de där, avsnitten med de oerhört vackra lyriska partierna, de fascinerande associationerna och gnistrande tankebanorna med existentiella frågor som var det jag fastnade för mest vid första genomläsningen. Det var något som berörde mig på ett djupare plan. Det var starkt.
Bildspråket är genomgående mycket träffsäkert målande. Bitvis enkelt och rakt. Bitvis mer krävande att ta till sig. En del av nötterna upplevde jag som hårdare att knäcka, men desto mer välsmakande. Sen var det säkert också mycket jag aldrig kunde ta till mig för att jag aldrig ens såg det. Ibland hajade jag till: ”oj, tänk jag trodde jag var den ende i världen som noterat just detta, som känt just så…”.
Igenkännandet är för mig också särskilt i starkt i de fina partier som skildrar känslan av utanförskap, att inte leva upp till konventionella förväntningar och viljan, styrkan att bryta med sådana tvångströjor. Att gå sin egen väg. Ibland fick jag slå litet i lexikon och googla för att fräscha upp mina kunskaper om klassiska filosofer. Detta är nämligen också en mycket filosofiskt allmänbildande bok. Det är framförallt en oerhört vacker bok. Läs den! | Pappa tog sitt liv | Hagman | Det första jag slås av när jag håller Sanna Hagman.. Visa hela | 5 | 07-04-06 | | Det första jag slås av när jag håller Sanna Hagmans bok i min hand är hur vacker den är. Kristian Älegårds svartvita fotografier är mycket stämningsfulla, mättade med symbolik, atmosfär och känsla. Det här är en viktig bok, en nyttig bok som tar sig an ett svårt och tabubelagt ämne; självmord. Författarinnan har, ungefär 10 år efter sin pappas självmord, skrivit boken hon önskat hade funnits där då när hennes liv skakades i sina grundvalar genom pappas drastiska beslut och handling.
Boken bygger på intervjuer med 25 personer som alla förlorat sina fäder genom självmord och har en bra struktur med logiska, kronologiska teman och en handboksliknande känsla utifrån den ”resa” som varje självmordsdrabbad person går igenom. Boken är genomgående mycket pedagogisk och inleds med en bakgrund till och inflygning i ämnet och kriscykelns olika faser.
Intervjupersonernas berättelser exemplifierar varje enskilt tema i boken och det är verkligen stark och samtidigt väldigt vacker läsning. Jag gjorde själv ”misstaget” att försöka läsa boken på Stockholms tunnelbana på väg till jobbet en morgon. Efter en liten stund satt jag och blinkade med tårarna rinnande nedför kinderna; jag insåg att den här boken var alldeles för personlig, gripande och stark för att jag skulle kunna läsa den i den typen av miljö. Sanna Hagman är också en mycket duktig skribent, hon jobbar som informatör till vardags och det märks på det flyhänta och lättlästa språk hon använder. Hon förhåller sig till språket så befriande enkelt, orden flyter ur henne på ett väldigt naturligt sätt och det hela är mycket lätt att ta till sig. Hon närmar sig det mycket svåra ämnet på ett välgörande okonstlat sätt när hon låter intervjupersonerna komma till tals en efter en. Här finns en spegel och en personlig klangbotten för var och en att relatera sina egna svåra upplevelser till. Läsaren får lyssna till andra röster och kan reflektera över sin egen situation. Det hela är mycket värdigt, vackert och välskrivet.
Framställningen vilar på fast professionell grund eftersom varje tema och intervjupersons berättelser, känslor och upplevelser kommenteras och diskuteras av tre proffs i sammanhanget; en samtalsterapeut, en präst och en polisdiakon. Det är alltså inte bara en ytterst välskriven och vacker bok; det finns en genomgående professionell inramning till bokens olika teman. Läsaren får goda råd och stöd och bokstavlig hjälp att leva vidare i det kaos han/hon befinner sig i. I slutet av boken ges tips om vart man kan vända sig och hur den som känner att den behöver mer hjälp kan gå vidare.
Sanna Hagman har skrivit en mycket realistisk, hoppfull och klok bok om ett oerhört svårt ämne. Självmord är varken kvalitativt eller kvantitativt ett litet problem då ca 2 000 svenskar om året tar sina liv och var och en av dem i genomsnitt lämnar 5 närstående sörjande efter sig. Alla dessa har i Sannas bok fått god hjälp genom att i ljuset av andras upplevelser bearbeta och förstå det outsägligt svåra de går igenom. Mitt i all gränslös smärta kastar boken ändå ett hoppfullt och vackert ljus över frågorna och visar på vägen vidare. Det som hänt kan aldrig göras ogjort, men hur vi som människor förhåller oss till det är nyckeln till att läka såren. | Tordyveln flyger i skymningen | Gripe | Minns denna härliga klassiker från en sen 70-talss.. Visa hela | 4 | 06-09-12 | | Minns denna härliga klassiker från en sen 70-talssommar då jag läste den för första gången! Det var min första kontakt med Maria Gripes böcker där de ockulta inslagen både fascinerade och skrämde. Minns också att jag tyckte den var litet kuslig, så kuslig att jag som 10-åring inte vågade läsa den ensam hemma! Särskilt de egyptologiska anspelningarna, som ju genom tordyveln/skarabéen är centrala i boken, tilltalade och fascinerade. Den gick även som en välgjord sommarlovsföljetong vid flera tillfällen. Vet att nu även Tomas Bolme gjort en fin inläsning av den.
Gripe har här skapat ett välregisserat och fascinerande scenario. Jag blir också nostalgisk när jag känner igen den speciella tidsatmosfären från min barndoms somrar i det sena 70-talet. Det är som dofterna kommer tillbaka, litet som Proust och Madeleine-kakan, i en version för barn. Gripe skriver suggestivt.
Historien om Annika, David och Jonas som åtagit sig att vattna blommorna i den Selanderska gården under sommaren kändes så verklig. Gården har anor ända från Carl von Linnés tid. Det är något mycket mystiskt med det gamla huset och när ungdomarna hittar några undangömda kärleksbrev på vinden blir det upptakten till en rad egendomliga händelser. Snart är de indragna i jakten på en försvunnen tretusenårig gravstaty. Och snart upptäcker de också att det är fler som är intresserade av statyn och att deras avsikter är tämligen skumma.
Ja den kan verkligen kallas en modern klassiker för unga. Men den ställer flera intressanta frågor som kanske egentligen går de yngsta förbi. Jag har senare i livet haft flera anledningar att fundera i de banor som boken här gör, funderingar kring medialitet, spiritism och existentialism kontra ödestro. Får jag barn nån gång kommer jag definitivt att sätta denna bok i händerna på dem!
|
|
|
|
|