|
NEJ! Man måste vara inloggad medlem för att spara vänner. Alla personer/medlemmar du angett som vän kommer finnas i en lista på din personliga medelemsida.
Anzu91 (33 år)
|
Hej, jag är en finlandssvensk tjej som älskar att läsa. Min favorit genre är skräck/fantasy men även annan genre (humor, deckare, drama etc.) går också om den är välskriven och har starka karaktärer. Jag studerar historia vid Helsingfors universitet så även romaner med historisk innebörd är intressanta att läsa. Några av mina favorit författare är Anne Rice, Clive Barker, J.R.R. Tolkien, J.K. Rowling, George R.R. Martin, Barbara Wood men även klassiska författare som Robert Louis Stevenson, Victor Hugo och Bram Stoker. Böcker jag har ett speciellt intresse för är böcker med vampyrer och varulvar som tema. Vampyrkrönikan av Anne Rice är min favorit bokserie. Men INTE Twilight. Så låt mig peka ut några STORA brister med Twilight. 1. Könsrollerna. Kvinnor har i århundraden fått kämpa med att vara lägre rangens människor än männen och först under 1900-talet har vi börjat kunna bevisa att vi minnsann är lika starka som männen. Twilight drar ner på det här då Bella är totalt hjälplös och Edward eller Jacob får alltid komma och rädda henne. 2. Kärleken. I Twilight finns endast en sorts kärlek: kärleken mellan man och kvinna, att det enda du behöver är en man vid din sida och då behöver du ingen annan. Bella glömmer helt bort sina andra vänner och behandlar sin bästa vän, Jacob, som skit. Till skillnad från Harry Potter där vänskap är ett viktigt tema. Romantisk kärlek spelar först en större roll senare i böckerna. Även familjekärlek är ett viktigare tema i HP än romantisk kärlek. Harrys föräldrar offrade sig själva så att han skulle få leva vilket gav honom ett så starkt skydd att inte ens Voldemort kunde döda honom. Något sånt här skyfflas under mattan i Twilight och ger unga tjejer dåliga värderingar. 3. Handlingen. För att en bok ska hålla måste man ha en stark handling. Twilight har det inte. Alla fyra handlar egentligen om samma sak "Edward älskar Bella och Bella älskar Edward". Visst visst händer det kanske saker i böckerna men för det mesta är det inget annat än evigt dravel gällande Bellas 'jätte' svåra beslut om hon skall bli vampyr eller förbli människa. 4. Renesmee. Vi får veta att Rosalie vill ingenting hellre än att få ett eget barn och i trean berättar hon hur avundsjuk hon var på sin kompis Vera då denna hade en söt liten pojke men som vampyr är det omöjligt för henne att få ett barn. Men Edward kunde nog göra Bella på smällen trots att han också är vampyr. Var finns bristen undrar ni säkert? Bella var ju levande så det är inte samma sak. Enkel förklaring, för att producera barn krävs det en levande äggcell och en levande sperma. Rosalie kunde aldrig få barn då hon inte hade levande äggceller men Edward kunde få barn på biologiskt sätt, alltså har han levande spermier. Manliga vampyrerna har alltså fortfarande levande spermier men kvinnliga vampyrer har inga levande äggceller. Detta går inte ihop och därmed visar Meyer att hon a) inte kan sina egna regler b) inte har en hum om biologi och c) försöker än en gång förklara till läsarna att männen är bättre än kvinnor. Jag skulle någon gång vilja höra hållbara litterära argument varför Twilight är bra och inte bara "Edward är så snygg". |
Senast inloggad 10 mar. 2014 Besökt boksidan 45 ggr.
|
Tot. 14 recensioner Snitt-Betyg: 3
|
Nedan visas alla recensioner skrivna av Anzu91
Titel |
Författare |
Recension (inledning) |
Betyg |
Datum |
|
Bakom stängda dörrar | Cras | Föräldrar som våldför sig på sina barn och gör dem.. Visa hela | 2 | 11-08-22 | | Föräldrar som våldför sig på sina barn och gör dem gravida är ett ämne som för många är oerhört känsligt. Därför väljer man att hellre för att se sanningen i vitöga så blundar mán och vänder ryggen till det... som om det inte fanns där rakt bakom hörnet. Vid första ögonkastet var bokenobehaglig och jag fick sätta bort den för en liten stund för att kunna återhämta mig. Eftersom det var för ett skolprojekt i modersmål kunde jag inte sluta mitt i... vilket jag först ville. Tyvärr är det med sådana här verk att det lätt blir tjatigt, obehaget blir till irritation och frustration samt försvinner sympatiet för Kristina. Man sitter där och tänker "Herregud människa du får riktigt skylla dig själv som inte berättade för polisen när du väl hade tusentals chanser att göra det". Så kortfattat är boken till en början obehaglig men efter några kapitel sitter man och suckar och tar åt sig en annan bok emellanåt för att läsa något mindre frustrerande. | Den Flygande holländaren | Marryat | Faktisk så var denna bok en STOR besvikelse. Jag h.. Visa hela | 2 | 11-08-27 | | Faktisk så var denna bok en STOR besvikelse. Jag hade väldigt höga förväntningar för den, då när jag visste i korthet vad det handlade om. Men den är oerhört tråkig och, trots namnet, ser och hör man välditg lite om Flygande Holländaren själv. För det mesta handlar det om Holländarens kaptens son, Philip van der Decken, om hans resor ute på havet om romans med sin vackra flickvän Amine. Då och då vid stormar kan han utanför Afrikas västkust se sin fars skepp, och ser även en skymt av honom också. Men för det mesta är det allt. Den får en tvåa för en spännande idé, men som tyvärr blir till flopp. | En vampyrs bekännelse | Rice | En underbar bok som jag rekommenderar alla vampyrf.. Visa hela | 4 | 12-10-25 | | En underbar bok som jag rekommenderar alla vampyrfanatiker att åtminståne ge en chans. Den är en bok helt i sin egen genre och språket likaså. Anne Rice skriver på ett sätt som får läsaren att bara vilja drunkna i detta underverk. Handlingen är speciell. Läsaren får möta den 200 år gamla vampyren Louis de Point du Lac som till synes ser ut som en otroligt vacker men ändå normal människa, men under ytan gömmer sig en mörk historia fylld med tragedier, förföljelser och äventyr. Vi får äver träffa Vampyrkrönikans riktiga huvudperson, Lestat de Lioncourt (ni som inte känner till honom kan inte kalla er äkta vampyrfans). I denna bok presenteras han som bokens antagonist men i de senare böckerna är han helt klart hjälten. Vi får även möta det lilla flickebarnet Claudia som vi skall återkomma till senare. Vi börjar med handlingen. Handlingen är unik och oerhört vacker samtidigt som den är grotesk på ett tragiskt romantiskt sätt. I centrum står de tre vampyrerna Louis de Point du Lac (berättelsens berättare), Lestat de Lioncourt (bokens antagonist) och Claudia. Dessa tre vampyrer lever i New Orleans på 1700-talet och första delen av boken handlar om hur de lever i ett samhälle där vidskepelse är något folk ser ner på och hur Lestat och Claudia (i alla fall till en början) utnyttjar det medan Louis skäms över vad han är (INTE att jämföras med Edward Cullen). En annan viktig sak i boken är både Louis och Claudias besatthet av att få veta mera om, vad de kallar, den gamla världen (Europa) och deras egen sort (vampyrer) men Lestat vet ingenting vilket gör dem frustrerade. I ett försök att bli fria från Lestats "klor" försöker Claudia döda honom så att hon och Louis kan åka till Europa för att söka upp andra vampyrer men Lestat överlever. Väl i Europa letar de efter andra vampyrer men stöter endast på något av vad man skulle kunna beskriva som zombier. När Louis smått börjat ge upp om att hitta andra vampyrer stöter de i Paris på Armand och hans vampyrteater. Louis blir både fascinerad och misstänksam över Armand medan Claudia inte känner någonting annat än misstänksamhet och förakt för den andra vampyren. Då hon ser att Louis kanske tänker lämna henne för Armand tvingar hon Louis att förvandla en kvinna, Madeleine, till vampyr så att hon inte skall vara ensam. Tyvärr har Lestat hunnit i kapp dem i Paris och tvingat Armand att ta död på Claudia och Madeleine men bett honom att skona Louis. Varför får man veta i följande bok Nattens Förste (The Vampire Lestat). Anne Rice följer den klassiska myten om att vampyrer brinner upp i solljus vilket blir Claudias öde då hon blir instängd i ett rum där solens strålar tar henne i gryningen. Jag måste säga att detta fungerar bra och är en av de mest tragiska händelserna i boken och Anne Rice lyckas fånga upp Louis sorg över att förlora Claudia på ett träffsäkert sätt. I sin sorg dödar Louis alla teatervampyrerna utom Armand som visste vad Louis tänkte göra och sökte skydd någon annanstans. Efter denna incident reser Louis runt världen tillsammans med Armand men bitterheten över Claudias död gör att han inte släpper in Armand på sitt personliga plan och han själv blir förändrad. Efter fyra år lämnar Armand Louis, vilket Louis inte sörjer lika mycket som Claudia. Skrivspråket är otroligt. I stället för att berätta allt i detalj låter Anne Rice läsaren själv skapa upp en egen bild i huvudet. Via natur och miljöbeskrivningar får läsaren själv skapa sig en bild av vilken del av världen karaktärerna befinner sig. Hur hon håller sig till den röda tråden är otroligt och karaktärsbeskrivningarna och deras utveckling är otroligt. Man kan nog med handen på hjärta erkänna att Anne Rice är en författare i egen kategori. Och karaktärerna. Innan vi går igenom karaktärerna skiljt för sig så kanske vi kan diskutera vampyrerna generellt sätt. Att de är baserade på den klassiska myten om vampyrer ser man. De kan inte gå ut i solljuset, de sover i kistor, de behöver blod för att överleva och de trollbinder oss med sin otroliga skönhet. Men de påverkas inte av kors och krucifixer och träpåle genom hjärtat hjälper inte. Däremot är de inte felfria. De har sina goda drag och de har sina dåliga. Eld dödar dem och att hugga av huvudet tar också död på dem. Och sedan karaktärerna. Louis är en riktig sörjare; han sörjer sina dödlighet, sin bror och mest av allt så sörjer han Claudia. Han är vampyren med samvete och den som för handlingen vidare trots att han mest av allt nästan endast är en åskådare. Jag förstår att kvinnor av alla åldrar har förälskat sig i honom och jag själv ser honom som en väldigt fascinerad karaktär. Brad Pitts rollprestation av honom kommer inte ens i närheten av hur han framställs i boken. Sedan är det antagonisten, Lestat de Lioncourt, den egentliga huvudpersonen i Vampyrkrönikan och den egentliga hjälten. Denna nästan byroniske hjälte har genom decennier fascinerat läsare och trots att han i denna bok kommer i skuggan av Louis så kan man ändå säga att det är han som står i rampljuset. Om ni har sett filmen men inte läst boken så kan jag säga att sättet hur Tom Cruise spelade Lestat, skrämmande men ändå fascinerande, var träffsäkert. I följande bok är det Lestat som är berättaren och där kommer hans historia fram och varför han handlat som han gjorde i denna bok. Sedan är det kanske den mest otroliga karaktären i hela vampyrlitteraturhistorien, Claudia. Claudia blev dödad av Louis och förvandlad till vampyr av Lestat när hon var endast fem/sex år gammal. Trots att hon inte växer fysiskt fungerar mentaliteten annorlunda och efter några decennier upptäcker man att hon inte längre än den lilla fem/sex-åriga flickan utan en vuxen kvinna i ett litet barns kropp. Hur Rice på ett totalt felfritt sätt via Louis tankegångar kan förmedla till läsaren Claudias frustration över vad hon är är otroligt. Sist men inte minst är det Armand, som man nästan lite kan kalla för jokern i böckerna. På utsidan är han änglalikt vacker men på insidan döljer sig nästan mera brister än goda sidor. Armand är manipulativ och hänsynslös mot de som han ser som lägre rangens vampyrer men nästan desperat efter kärlek från de han tycker är fascinerande. I denna bok är det Louis. Liksom Lestats handlingar beskrivs i de senare böckerna beskrivs även Armands handlingar senare. The Vampire Armand handlar helt om hans liv. Trots det kan jag ändå säga att han förmodligen är min favorit av dem alla. Han och Lestat. Dock är boken rätt svårläst om man är en ovan läsare. Jag skulle inte rekommendera den som en persons första läsupplevelse. Är du en ung person som vill ge dig in i vampyrlitteraturen skulle jag rekommendera The Vampire Diaries (Vampyrens kärlek) eller True Blood om du är smått äldre. Men om du är vampyrfanatiker och inte har läst den här boken så rekommenderar jag dig att snabbt som möjligt springa till bokhandeln eller biblioteket och köpa/låna den. Kom ihåg att Vampyrkrönikan var den som öppnade dörrar för MÅNGA senare vampyrserier. Innan alla ni kommer och säger att Louis är en kopia av Edward Cullen så kan jag säga att Twilight kom ut 30 år efter att En Vampyrs Bekännelse släpptes ut och blev en massuccé. | Fifty shades of Grey | James | Jag undrar vad det är med dagens författare som gö.. Visa hela | 1 | 13-02-13 | | Jag undrar vad det är med dagens författare som gör att de gillar att skriva om dessa svaga kvinnokaraktärer som inte duger till någonting annat än att titta på när männen sköter allt. Nej på riktigt... hundratals år av förtryck och först nu börjar vi kvinnor visa männen vad vi går för. Och så kommer dessa författarinnor och skriver böcker med så svaga kvinnor att man undrar om vi alls gjort framsteg i utvecklingen.
Fifty Shades of Grey var ursprungligen en Twilight-fanfic under titeln Master of the Universe. Och det märks! Anastasia är otroligt lik Bella och Christian är otroligt lik Edward. Anastasia åmar sig efter Christian trots att hon vet att han är en sadistisk kontrollfreak som kan göra henne illa vilken minut som helst precis som Bella åmar sig efter Edward trots att hon vet att han kan tappa kontrollen och döda henne vilken minut som helst. Christian är (som ovan nämnt) en förbaskad kontrollfreak som letar upp Anastasia med hjälp av att spåra efter hennes mobil, precis som Edward spionerar på Bella. Jag menar come on, om jag inte hade sett min mamma på sex månader och åkte till henne för att kunna klara tankarna från svinet till karl skulle jag bli rasande av att se att han hade följt efter mig. Men icke sa Nicke. Anastasia nöjer sig med att klaga till läsaren men hon säger aldrig ifrån sig till Christian. Jag hade flera gånger hoppats på att Anastasias kompis Katherine Kavanagh, motsvarande till Rosalie Hale från Twilight, skulle slå till honom (då Anastasia själv inte gör det) men även det förgäves.
Ja, sedan är det ju brist på handling. Vad handlar Fifty Shades of Grey om egentligen? En oerfaren universitetstjej blir förälskad i en erfaren sadist som vill ingenting annat än att ha BDSM med henne. Jäpp, där har vi handlingen. Nej det är inte ens i ett nötskal, det är hela handlingen. 500 sidor av detta tjafs har man utstått (eget fel eget fel) och när man äntligen var klar med boken... nej den känslan går helt enkelt inte att beskriva. Detta är precis, om inte mera, like värdelöst som Twilight. Karaktärerna i Twilight var ändå Meyers egna medan karaktärerna i Fifty Shades är baserade på Meyers karaktärer.
Sedan hade man ju också hoppats på att en berättelse vars huvudtema var BDSM skulle innehålla lite hetare sex scener men även de var ytterst tråkiga. | Harry Potter och de vises sten | Rowling | Underbar början till en underbar bokserie. Harry P.. Visa hela | 4 | 12-11-01 | | Underbar början till en underbar bokserie. Harry Potter har alla ingredienser för hur en lyckad bokserie skall vara: stark handling med krokar och vändningar, starka och färggranna karaktärer varav alla har sina styrkor och svagheter, väl uppbyggd struktur och skickligt språk. Jag växte upp med Harry Potter, Ronald Weasley och Hermione Granger och än idag kan jag gärna ta fram en random HP bok och bara sätta mig ner för att läsa den. Till att börjas med har Rowling ett unikt språk som tilltalar både unga såsom äldre läsare. Trots att boken först och främst är riktad till yngre läsare kan även vuxna sätta sig ner och njuta av boken. Rowling kan konsten att föra in läsaren i berättelsen och skickligt kan man redan beroende på skrivspråket avgöra stämningen i boken. Är det dramatisk stämning (som till exempel när Harry ser sina döda föräldrar i Erised spegeln) är språket mera sofistikerat eller när det är en mera humoristisk stämning (Fred och George i farten)är språket ledigare. Jag älskar det. Och sedan karaktärerna. Man kan inte låta bli att älska huvudkaraktärerna Harry, Ron, Hermione och jag brukar även räkna Draco Malfoy som en av huvudkaraktärerna. De har alla sina styrkor och sina brister. Harry är hjälten som har en tendens att strula till det för sig och han får betala dyrt för sina handlingar (som att få 150 poängs avdrag för Gryffindor), Ron Weasley är smått korkad och har en tendens för att lätt bli avundsjuk men i slutändan är han ändå lojal mot sina vänner och sin familj och sedan är det Hermione Granger som är den smartaste i sin årskurs men har en tendens att vara smått arrogant och bossig. Så arrogant till en början att Harry och Ron (särskilt Ron) inte kunde tåla henne. Sedan är det Draco Malfoy som i första boken inte utvecklas så mycket som möjligt då han tillhör ett annat elevhem och dessutom är huvudtrions största fiende. Sedan är det den största skurken, Lord Voldemort. I denna bok lever han i symbios/som en parasit hos en annan människa som förklär sig som lärare på skolan. Han är fruktansvärt ond, är en mästare på att manipulera och han viker sig inte för att få det han vill ha. När jag läste den här boken för första gången när jag var 7 hade jag mardrömmar om honom hela natten. För mig, liksom för mången annan, var Harry Potter böckerna inte bara en bro till fantasylitteraturen men till litteraturvärlden överhuvudtaget. | Harry Potter och hemligheternas kammare | Rowling | Andra delen i den fantastiska bokserien om Harry P.. Visa hela | 4 | 12-11-02 | | Andra delen i den fantastiska bokserien om Harry Potter och hans vänner. Åter har Rowling skapat ett mästerverk med en snäppet mörkare stämning än den föregående boken. Andra året på Hogwarts och nya (och större) utmaningar väntar. Ett vidunderligt monster har släppts lös på skolan och förstenar alla icke-renblodiga häxor och trollkarlar (mugglarna), bland annar Harrys bästa vän Hermione blir ett offer. Samtidigt som Harry måste kämpa mot detta monster har han en ny fiende bland lärarkåren. Den nya läraren i försvar mot svartkonster, Gyllenroy Lockman, som älskar att lägga sig själv i rampljuset och älskar att utnyttja Harrys berömdhet för att komma ännu mera i rampljuset... till Harrys stora förtret och irritation. Det roliga med Lockman är förstås att vår allas så förnuftiga Hermione är totalt förblindad av honom på grund av hans böcker och hans utseende, medan däremot Ron ser honom för den han är... en värdelös fejk. När jag första gången läste boken blev jag endast irriterad på Lockman men nu 10 år senare skrattar jag bara åt honom. Vi får även träffa karaktärer som husalfen Dobby och Dracos pappa, Lucius Malfoy. Och så får vi träffa Tom Dolder som inte är någon annan än Lord Voldemort före han blev Lord Voldemort. Denna bok har också djupare och mera allvarligare budskap än förra boken. Vi tar till exempel Dobby. Husalfen som blir behandlad som ohyra av sin husbonde (som i slutet inte visar sig vara någon annan än Lucius Malfoy) men riskerar ändå sitt liv för att försöka rädda Harry undan fasorna som väntar på Hogwarts. I och med Dobby får läsaren en inblick i slaveri, lär sig att sympatisera och lära sig Dobbys och husalfernas verkliga mening i böcerna... att slaveri är fel oavsett vad. Liksom sin föregångare än denna bok en barnbok, då huvudkaraktärerna inte är äldre än 12. Dock kan även vuxna läsa den och det är helt fantastiskt. Det jag också gillar med dessa böcker är att den är väldigt könsneutral. Även om hjälten är en ung pojke så finns där ändå alltid Hermione Granger som visar att också tjejer kan vara starka. Denna bok är nästan bättre än sin föregångare, som var mera oskyldig. | Nattens furste | Rice | Underbar bok. Verkligen en bok i sin egen kategori.. Visa hela | 5 | 12-10-26 | | Underbar bok. Verkligen en bok i sin egen kategori. Anne Rice visar än en gång vad hon går för med detta mästerverk. Tycker nästan den här boken är bättre än sin föregångare då denna bok innehåller mera action och spänning. I denna bok presenteras även två nya karaktärer, Gabrielle de Lioncourt och Marius de Romanus. I början av boken möter vi adelsmannen Lestat de Lioncourt, yngsta sonen till en fransk adelsman. Den enda familjemedlemmen som Lestat hyser kärlek för är modern, Gabrielle, som är dödssjuk. När Lestat säger att han vill åka till Paris uppmuntrar Gabrielle honom att göra det. Han reser till Paris tillsammans med sin vän Nicholas de Lenfent. I Paris börjar Lestat satsa på en karriär som skådespelare och hans karriär lyckas. Det går så bra att en vampyr, Magnus, fattar intresse för honom och kidnappar honom och förvandlar honom till en vampyr. Efteråt begår Magnus självmord och lämnar Lestat ensam. Mycket om skrivsättet och karaktärerna skrev jag redan om i recensionen för En Vampyrs Bekännelse så det behöver vi inte gå in på. Dock kan vi ta upp en kort presentation av en av de nya vampyrerna, Marius de Romanus. Marius de Romanus är en av de viktigaste karaktärerna i berättelsen och han har också en egen bok, Blood and Gold som kommer efter The Vampire Armand. Ni som har sett filmen Gueen of the Damned skall veta att den har helt fel och det var INTE Marius som förvandlade Lestat. Marius är en urgammal vampyr som härstammar från romartiden före Kristi födelse. Han fungerar lite som en fadersfigus till Lestat och de yngre vampyrerna. Igen har Rice lyckats skapa en karaktär som inte är lik den andra. Alla hennes vampyrer är olika och har olika syften, vilket jag lyfter hatten för henne. Om ni har läst En Vampyrs Bekännelse men inte den här boken rekommenderar jag att ni gör det. Den är bättre än sin föregångare. | När jag hör din röst | Meyer | Jaha jaha... andra delen i Twilight serien och ige.. Visa hela | 1 | 12-11-01 | | Jaha jaha... andra delen i Twilight serien och igen kommer jag att bli er värsta fiende. Handlingen är lika lamalös som Om jag kunde drömma, om inte värre. Det finns inget djup i boken utan allt är bara ytligt snack. Att tjejer är så förtjusta i Bella som karaktär är något får mig att gråta. Herregud, människan visar ju hur patetisk hon är när hon hoppar ner för en klippa bara för att få höra Edwards röst! Hela serien är väldigt sexistisk. Till skillnad från Harry Potter böckerna med starka kvinnokaraktärer så går Twilight serien ut på att kvinnan är ingenting utan en man vid sin sida. Jämför med Hermione Granger från Harry Potter som helt och hållet går sin egen väg och som visar att hon kan stå på egna ben. Medan Bella kryper ihop i fosterställning och utestänger alla sina vänner (ja, förutom Jacob). Jämför igen med Hermione Granger som söker tröst hos sin bästa kompis Harry när hennes kärlek Ron är tillsammans med en annan tjej men hon fortsätter ändå i samma Hermione-anda. Och är det bara jag som störde mig på scenen i boken när de skickade in en hel bunt med människor till Volturi men Cullens gick bara bort och brydde sig bara om att "Bella var vid liv"? Något sånt hade ALDRIG inträffat i Harry Potter. | Om jag kunde drömma | Meyer | Okej alla Twilight groupies, nu kommer jag att bli.. Visa hela | 1 | 11-01-14 | | Okej alla Twilight groupies, nu kommer jag att bli er värsta fiende så var beredda.
Twilight är egentligen en väldigt simpel bok utan egentligen någon riktig handling som skulle fånga en. Vid första ögonkastet kan man tycka att sagan är vacker och underbar med Bellas och Edwards endlösa berg-och-dalbana till kärlek. Många tjejer drömmer om att vara som Bella, omtyckt, smart och en vacker vampyrs stora kärlek och som är beredd att göra vad som helst för henne... även om det innebär att båda deras lycka går i kras.
Men let's face it! Vi tittar inte på sagan som en ung tjejs stora fantasi utan mera från en litterär synvinkel.
Handlingen är inget annat än en av de många Romeo och Julia kopior som gjorts under de senaste decennierna med en väldigt simpel och banal uppbyggnad. Hela historien går egentligen ut på att Edward älskar Bella och gör allt för henne... och där är det. Och likadant i Bellas fall! De båda trånar efter varandra så till den grad att det är orealistiskt... i alla fall i när der kommer till Bella, då hon endast är 17.
Sedan får vi inte glömma bort hur karaktärerna själva är uppbyggda. Bella är en idealtjej, hon blir genast omtyckt i skolan, killarna trånar efter och hon är smart. Att Edward som har förmågan att kunna läsa folks tankar blir irriterad när han inte kan läsa hennes tankar men dras samtidigt till henne, till skillnad från Sookie Stackhouse i Southern Vampire Mysteries som dras till Bill av samma orsak... att hon inte kan läsa hans tankar. Skillnaden är bara att, till skillnad från Edward, anser hon det bara som en lättnad att kunna vara tillsammans med någon vars tankar hon inte kan läsa... vilket egentligen skulle vara den mest sannolika orsaken. Men tillbaka till Bella och hennes diverse karaktärsdrag gör henne till en av de mest hatade sorters karaktärer inom litteratur världen, nämligen en Mary Sue. Om ni inte vet vad en Mary Sue är kan ni antingen kolla upp det på nätet eller fråga mig. Svarar så gärna. Sedan går vi till hjälten, Edward, drömkillen, underbar och vacker. Alla tjejers älskling. Han är lika patetisk som Bella själv, om inte värre. Edward har ingen egentlig orsak i serier förutom att han är den som älskar Bella som också älskar honom och där slutar sagan. Han är like personlighetslös som Bella och saknar attityd. Och vad är det där med att vampyrer glittrar i solljus? Det får en mera att tänka på enn blodsugande älva än en riktig vampyr. Den klassiska är att vampyrer brinner upp i solljus, men enligt folklorister har man funnit att vampyrer visst kan gå ut i solen. Men att de glittrar, det var allt något nytt som INTE har blivit så där jätte omtyckt.
Själv är jag ett troget fan av vampyrer och har alltid koll på när det kommer en ny vampyr film eller vampyr serie. Så därför var Twilight en stor besvikelse och tog nästan död på mitt vampyr intresse. Men tack och lov finns det också "ordentliga" (ni får tolka dem hur ni vill) vampyrberättelser. Jag skulle varmt rekommendera Anne Rice's vampyrkrönika för alla ni som vill läsa en vampyrberättelse med handling och djup.
Sorry alla små Twilight fans, men så här ligger det nu bara till. Om ni har några hållbara argument för varfös Twilight skulle bara bra (och nu talar jag om från en litterär synvinkel... inte från nåt allmänt fans synvinkel) så får ni gärna kontakta mig. Jag är väldigt nyfiken eftersom jag hittills har bara kommit på orsaker varför Twilight INTE är bra.
Hejsvejs och hata mig nu allt ni vill. | Ondskan | Guillou | Klart den bästa "självbiografin" som jag läst. Kan.. Visa hela | 5 | 11-08-22 | | Klart den bästa "självbiografin" som jag läst. Kan för vår generation verka orealistisk men nu får man tänka på hu andra tider det var då. De flesta självbiografier har en tendens att till slut enervera en, men det gör inte Ondskan. Man sitter där i sin sköna stol och bara läser och läser och är nöjd med sig själv över att man läst den. Och vad är det som gör att Guillous Ondskan är så mycket bättre än de flesta andra självbiografier och man känner sig varken irriterad eller frustrerad under hela bokens lopp? Om man analyserar dem väl kommer man fram till att sympatiet för Erik försvinner inte, vilket är en faktor. Och vad är det sedan som gör att sympatiet för huvudkaraktären inte försvinner? Jo, för att Erik är en kämpe som inte låter sig bli ett offer, inte för varken sin styvfar eller för de äldre eleverna på skolan. I de flesta självbiografier försvinner sympatier lätt, men Ondskan är ett undantag. Boken tar också upp allvarliga saker som våld, grov mobbning, slagsmål och misshandel och vad det kan ha för psykisk påverkan på olika människor. Ett exempel är Erik själv som inte ger upp och står upp mot sina plågoandar och viker inte en min för lidande, medan hans vän Pierre däremot tar de äldre elevernas trakasserier väldigt hårt och flyttar senare bort från allting för att han inte klarar av det längre. Där ser man Eriks sanna mentala styrka när också flickvännen åker tillbaka till Finland, och hur han efter en sådan här törn fortfarande kämpar och försvarar sig själv. Så hålls tempot genom hela boken och i slutet tänker man bara "GO ERIK!!!" när han skrämmer skiten ur den största plågoanden av de alla och när han hemma gör upp det med sin styvfar en gång för alla. Ge boken en chans, den är verkligen läsbar. Även om du har sett filmen, läs boken. Den är betydligt brutalare och mera skrämmande än filmen. | Sagan om Ringen (böckerna) | Tolkien | En bokserie utan dess like. J.R.R. Tolkien banade.. Visa hela | 5 | 12-11-03 | | En bokserie utan dess like. J.R.R. Tolkien banade väg för så många olika fantasy författare och än idag fascinerar dessa verk läsare i alla åldrar. Språket kan vara en aning svårläst så får yngre och mera ovanare läsare skulle jag rekommendera The Hobbit i stället, då den är först och främst tillriktad till barn. Sagan om ringen trilogin är först och främst tillriktad till äldre läsare. Hela uppbyggnaden är episk. Handlingen är unik, unika karaktärer och ett flytande och detaljrikt språk (dock i vissa fall FÖR detaljrikt). Jag älskar hur Tolkien har skapat en egen värld med eget språk, olika folkslag baserade på klassiska sagovarelser (dvärger, alver m.m.) och till och med en egen mytologi. Jag tycker också om hur han skickligt bygger upp en saga helt och hållet kretsat kring ett pyttelitet ting som till synes ser ofarlig ut men visar sedan vara fylld av ondska. Själv tycker jag att böckerna är bättre än filmerna. Misstolka mig inte, jag gillade filmerna och jag tyckte dom gjorde böckerna rättvist men en film kan ändå aldrig helt och hållet fånga upp magin som finns där när man läser verket. | Saknad | Alvtegen | En riktigt bra bok att slå sig ner och läsa på som.. Visa hela | 3 | 11-08-28 | | En riktigt bra bok att slå sig ner och läsa på sommarstugan sin. Okej handling med en tuff kvinnokaraktär som huvudpersonen. Handlingen går i ett passligt förlopp; varken för snabbt eller för långsamt. Inte är boken totalt överdriven och läsaren får bra veta om Sibyllas liv, trots att handlingen förlöper i samma takt. Slutet tycker jag var fint och inte något super lyckliga-i-alla-sina-dagar slut utan ett bra slut. Läs den, den är läsvärd. | Skattkammarön | Stevenson | Först och främst så måste man komma ihåg när man l.. Visa hela | 3 | 12-11-01 | | Först och främst så måste man komma ihåg när man läser en klassiker att den är skriven under en annan tidsperiod än vad vi nuförtiden är vana vid så därmed är språkbruket annorlunda. Sjörövare har alltid varit ett fascinerande ämne för mig. Ända sedan jag var liten flicka har jag studerat sjörövarlegender och historier och som 6-åring kunde jag namn på otaliga kända sjörövare. Därför var det ett självklart faktum att jag drogs till det mest omtalade litteraturverket inom detta ämne och jag var fascinerad. Till en början var den svårläst för en liten flickspoling att läsa den men jag kämpade mig igenom och var inte besviken. Att den är skriven för pojkar ser man redan på pärmomslaget, då den enda kvinnan i boken är huvudpersonen, Jim Hawkins, mamma. Alla som känner till historien bakom Skattkammarön vet att Stevenson skrev den tillsammans med sin styvson och på styvsonens begäran var den så gott som fri från det kvinnliga könet. Gömda skatter och skattkartor är ett fascinerande ämne som många barn drömmer om och som tyvärr är en legend som Stevenson hittade på för denna bok. Dock måste jag säga att gå på plankan, gömda skatter och skattkartor, sjörövarslang etc. är finurliga påhitt och jag erkänner att jag njuter av dem än idag, trots att jag redan som 6-åring visste att det var påhitt. Handlingen är intressant. En ung pojke, Jim Hawkins, kommer över en skattkarta som tillhört en sjörövare vid namn Flint och får veta att våldsamma sjörövare (bland annat en enbent sjöman) är ute efter den. Tillsammans med en gammal familjebekant och några andra ordnar de en besättning som skall ta dem till ön där skatten är begraven. Ombord på skeppet finns skeppskocken Long John Silver, som kommit att bli en stor sjörövarsymbol samt den typiska bilden för en sjörövare, som charmerar allihop och blir mycket god vän med Jim. Vad ingen vet är att Silver var med i Flints besättning och att största delen av besättningen också tillhörde Flints gamla besättning. Jag kan se att denna bok tilltalar främst pojkar då den är fylld med action och skatter så det bara skiner. Kanske är den i viss mån tråkig men igen måste vi tänka på att den skrevs under andra tider. Ps. Israel Hands har faktiskt existerat i verkligheten. Han var med i kapten Svartskäggs besättning. | Vampyrens kärlek 1: Uppvaknandet | Smith | Något sådär hyffsad vampyrbok som mera riktar sig.. Visa hela | 2 | 12-11-01 | | Något sådär hyffsad vampyrbok som mera riktar sig till yngre läsare. Dock har denna bok ändå sina stunder och passar utmärkt som tidsfördriv när man har tråkigt på jobbet och risken för att åka fast är lika med noll. Själv föredrar jag TV-serien mera eftersom jag gillar mera Elena Gilberts rollkaraktär i TV-serien än i boken. Visst, det är inget fel med Elena i boken. Hon är viljestark, går sin egen och hon tvekar inte för att få det hon vill ha men hon vet när hon skall backa ur. Tyvärr så kan man ibland inte låta bli att bli smått frustrerad på henne när det blir för mycket Stefan-prat och prat om utseendet. Dock är hon lojal till sina vänner och det är något som jag gillar. Jag gillar också hur hon inte strävar till att bli en dam i nöd utan försöker undvika faror. Men också hur hon är villig att riskera att råka ut i fara om någon hon bryr sig om är illa ute. Sedan är det den manliga huvudpersonen, Stefan Salvatore. Här ser vi lite spår av Louis från Vampyrkrönikan (notera att jag INTE jämför honom med Edward Cullen eftersom Stefan kom före) som att han ogärna dricker människoblod och hur han bryr sig om Elena. Stefan har aldrig varit en av mina favoriter. Om det har att göras med att jag helt enkelt är mera förälskad i hans bror eller om jag alltid drar paraleller med Louis vet jag inte. Sedan är det helt klart stjärnan i serien. Damon Salvatore. Denna bad boy lyfter upp hela serien. Till skillnad från Stefan som man smått kan jämföra med Louis går det inte att jämföra Damon med Lestat, eftersom Lestat ändå har någon form av moral. Damon däremot har ingen moral i sig och han är killen som får tjejer med en känsla för äventyr att dra på mungiporna. Damon är det klassiska exemplet för hurudan en modern vampyr är. När jag var yngre var jag tokförälskad i Damon men inte så till den grad att jag var besatt av honom. Han är hursomhelst den som ger serien kött på benen. Nu som äldre tilltalar bokserien mig inte men jag har ingenting emot den. Jag tycker tvärtom om den som en ung tonårs bok och jag gillar den som en brygga till andra vampyrverk som Dracula, Vampyrkrönikan och naturligtvis True Blood serien.
|
|
|
|
|