Denna roman är till sin form en högst personlig omskapelse av den gamla legenden om den vandrande juden Ahasverus. Ahasverus död handlar i mångt och mycket om människans ständiga sökande efter inre harmoni och romanen överskuggas av den religiösa problematik som kännetecknar Lagerkvist sista böcker. Ahasverus död ger uttryck för sökandet efter guds existens och livets mening. Miljö och personbeskrivningarna är enkla men samtidigt målande och berättelsen fylld med tolkningsbara och outsagda förvecklingar. I denna mening är Ahasverus död en mycket existentialistisk bok som fordrar aktiv tankeverksamhet från den läsandes sida. Till sist, ett litet råd – denna roman bör läsas i sitt sammanhang, alltså som den andra delen av romansviten Sibyllan, Ahasverus död, Pilgrim på havet och Det heliga landet. Som en del i detta mäktiga epos utgör Ahasverus död en viktig länk.
Score 4
perrolf
2006-01-04 19:40
Här fortsätter berättelsen om Ahasverus, Den vandrande juden. Han som nekade Jesus att vila huvudet på hans hus när han var på väg för att korsfästas. Sedan dess är Ahasverus dömd till evig oro, ett liv utan rast och sömn.
Score 4
mammene
2012-11-10 15:22
Ahasverus död av Pär Lagerkvist. Albert Bonniers förlag 1960 En tunn och något dyster bok med mycket religiösa grubblerier. Detta är andra delen i en romansvit på fyra, men jag hoppade på andra delen direkt. En främling inträder med blixten i ryggen till ett skumt och orent härbärge där det råder en salig blandning av pilgrimer och förfallna. Han slår sig ner vid ett bord där det sitter en man och dricker, efter ett tag kommer en kvinna vinglande till bordet. Deras öden vävs till slut ihop och de ger sig ut på en vandring som de tror ska leda till det heliga landet. Under tiden växer en bild fram om kvinnan och mannen som har ett gemensamt förflutet, men ej om främlingen. Han förblir anonym, men jag förstår efter att läst ut boken att han är den ”vandrande juden” vars hus Jesus nekades att luta sig mot för att vila, och i och med det blev dömd till ett evigt vandrande. Så mycket svar tycker inte jag att läsaren får, däremot många existentiella frågor. Människors sökande efter inre harmoni där då religionen kan ställa till problem. Själv beskriver sig Lagerkvist som ”en troende utan tro, en religiös ateist”. Här är några av frågorna som jag fann, och vi har nog var och en olika svar på dem, kan jag tänka. Om syftet är gott, är det tillåtet att använda vilka medel som helst? Är det, det man tänker som räknas? Är längtan något som är så betydelsefullt att det är bättre att förlora sitt liv, än att mista tron på det? Jag kan inte säga att boken gjorde så stort intryck, men jag är en erfarenhet rikare och det är ett plus!
