|
|
1984 anmeldelse
|
|
Forfatter: George Orwell
genre: Klassiker
Year: 1949
ISBN: 8702060884
|
|
|
Uhyggelig realistisk skildring af et fremtidssamfund, hvor tre superstater har delt verden mellem sig. Winston Smith lever i Oceanien, som beherskes af ´partiet´, der med Store Broder i spidsen kontrollerer alt - selv tanker lader sig pejle.
Alligevel har Winston forbudte tanker, og han kommer i kontakt med andre oprørere, bl.a. pigen Julia, som han forelsker sig i, hvilket i øvrigt også er forbudt.
|
|
|
Gennemsnit: 4,23 (105 Score)
|
|
| Boganmeldelser 1984 : |
|
| karin. | 2004-04-25 21:30 | George Orwell skrev boken på slutet av 40-talet. Han skriver om en framtida verson av London år 1984. Den är riktigt politisk, den här boken. Det skulle kanske ha sett ut så här i London/Europa.. om Hitler vunnit i slutändan under andra världskriget.
Man får följa en tråkig man vid namn Winston Smith i hans kontrollstyrda vardag. Han jobbar på Sanningsministeriet där han skriver om sanningarna till lögner i arkivet för att det ska gynna partiet. Allt är styrt av partiet, ingen som hellst ifrågasättning är tillåten. Då blir personen i fråga vaporiserad; han försvinner och man blir tillsagd att tro att personen aldrig över huvud taget har existerat. Winston är en av välldigt få kvar som vågar använda sin egen hjärna. Trots att han vet hur riskabelt det är kan han inte sluta tycka illa om sin tillvaro. Han vill göra revolt, men det är lönlöst...
Alla blir bevakade hela tiden. Varje liten rörelse iaktas, 24 h om dygnet. Även barnen lärs upp att spionera och det var så kul så många osylldiga föräldrar vaporiserades pga deras barn. Obehagligt!
"Storebror ser dig" står det på stora afficher runt om i staden, under en bild med en man med mustach. Kanske därifrån dokusåpan "BigBrother" fått sitt namn..
Boken är hemskt deprimerande. Men hemskt bra. Ett måste för alla bokälskare. Är mycket förvånad över att boken inte blivit recenserad förrän nu. Man måste ha den här i sin bokhylla! | | Score 5 | |
| jr | 2004-04-26 11:03 | | Lika aktuell i dagens Nordkorea | | Score 5 | |
| Hama | 2004-05-10 00:57 | George Orwell (pseudonym för Eric Blair) föddes år 1903 i Storbritannien. Han bodde långa tider av sitt liv i Indien och deltog i det spanska inbördeskriget (1936-39) mot Francos revolt. Han var vänsterradikal, men motståndare till Sovjetdiktaturen, vilket man ser i hans böcker. Förutom 1984, som han skrev 1949, skrev han också Djurfarmen, en berättelse om djuren på en bondgård som gör en ”kommunistisk” revolution ock kastar ut människorna. Snart tar dock grisarna makten och diktatorerna kommer tillbaka. Genom detta ville han visa att det alltid utkristalliserar sig herrar ur revolutioner, och dessa blir snabbt som de gamla förtryckarna (Stalins svek mot ryska revolutionen). Orwell dog 1950 i tuberkulos, 47 år gammal.
1984 utspelar sig i London 1984, eller rättare sagt det London han förutsåg 1949. Där är London huvudstad i Oceanien, ett land som omfattar de brittiska öarna, nord och Sydamerika, Australien och det nuvarande Oceanien. Landet är en diktatur, partiledaren och diktatorn saknar namn men kallas för Storebror. Få har sett honom i verkligheten, men hans porträtt finns överallt, meningen är att de ska känna Storebrors ögon överallt. För att styra landet har han tre myndigheter: sanningdepartementet (har hand om propaganda), fredsminnisteriet (sköter krig) och kärleksdepartementet (har hand om polis, fängelser, spioneri och tortyr). Arbeten inom dessa departement sköts av partimedlemmarna, en armé av fanatiskt lojala partivänner, minutiöst påpassade av tankepolisen. De styrande inom departementen tillhör den lilla skara högre partimedlemmar, också de övervakade. Den resterande befolkningen, ca 85%, kallas proleter och lever som djur utanför staden. Proleternas uppgift är att arbeta i industrin, ett slavarbete de bara får mat för. Några lagar finns inte längre, men om någon verkar misstänkt eller annorlunda blir det omedelbart omhändertagande av tankepolisen och sedan blir det kärleksdepartementets källare, dvs tortyr, eller avrättning. I alla bostäder och offentliga lokaler finns ”tele screens” mörka metallplattor som tar emot och sänder meddelanden från överheten, var medborgaren än befinner sig kan han nås av budskap och framförallt övervakas effektivt. Med massiv propaganda och hjärntvätt bryter staten ner individen: egna tankar och åsikter ska bort, medborgaren ska bli ett perfekt kugghjul i samhällets maskineri. De få företeelser samhället inte kan kontrollera försöker man krossa : kulturen är död, giftermål och förbindelser som bygger på kärlek är förbjudna, alla barn uppfostras i skolor och föreningar till att bli spioner mot sina föräldrar.
I denna sterila mardrömsvärld lever Winston Smith, en medelålders tjänsteman på sanningsdepartementet och till synes en mönster medborgare...
| | Score 5 | |
| katzenjammer | 2004-05-10 23:13 | Orwell förutsäger ett dystopiskt samhälle med en ytterst liten och avlägsen elit som i stort sätt lägger all sin energi på att revidera tidigare sagda fakta och att kontrollera gräsrötterna med kameror.
Kusligt och inte allt för långt bort. Ta en promenad på Oxford St. och du är ganska nära Orwells mardröm. | | Score 4 | |
| stigh | 2004-05-28 09:20 | Så var det då dags för den recension som jag våndats mest inför – boken som genom årens lopp stirrat på mig med sina fyra isblå ögon – George Orwells klassiska framtidskildring Nittonhundraåttiofyra. Jag måste redan inledningsvis bekänna att jag har ett speciellt förhållande till denna roman då det är den bok som jag läst överlägset flest gånger – numera säkert tio genomläsningar. Jag har även vid flera tillfällen analyserat dess politiska substans under min studietid. Därför kan denna recension omöjligt bli lika knapphändig som mina tidigare då jag tycker att den här boken förtjänar ett längre omnämnde.
Jag börjar med några av de tveksamheter och logiska brister som jag efter hand kommit att finna störande. Till att börja med tycker jag att detta framtida skräcksamhälle är inkonsekvent till sin uppbyggnad genom att också partimedlemmarna (som sägs utgöra ungefär en tiondel av befolkningen) tvingas leva halvt utsvultna i armod och i osanitära och fallfärdiga bostäder. Detta torde utgöra det kanske största potentiella hotet mot Storebrors makt. Jag menar, ett samhälle som inte ens klarar av att tillgodose intelligentian med de mest grundläggande behoven torde per automatik vara dömt till undergång. Jag har också stört mig på det ologiska i Julias tidigare historia som älskarinna till flera partimedlemmar – i konsekvens med den rigorösa övervakningen torde hon för länge sedan förts till kärleksministeriets dunkla tortyrkammare och kommit att älska Storebror – särskilt som hon framställs som ung och attraktiv (varvid hon torde bevakas särskilt noga i ett samhälle som förbjudit åtrå). Om inte annat bör ju någon av hennes tidigare älskare ha avslöjat hennes verkliga identitet under sträng fysisk och psykisk tortyr. Det är också mycket konstigt tillika helt ologiskt att Storebrors annars så massiva övervakning näst intill upphör fullständigt ute på landsbygden eller i prolernas slumområden. Det var lite om de mest flagranta bristerna som jag funnit i storyn.
Förutom ovan nämnda skönhetsfläckar är denna roman skriven med en svårslagen sinnrikhet och med djup insikt. Orwells kunnande om de politiska ideologiernas innebörd liksom deras historiska utveckling tycks mig oöverträffad i skönlitteraturen – tydligast manifesterad i Emmanuel Goldsteins bok ”Den oligarkiska kollektivismen”. Inledningen till kapitel 1, benämnt ”Okunnighet är styrka”, är så lysande att den är värd att citeras rakt av: ”Under hela den tid som historien känner, och sannolikt sedan slutet av stenåldern, har världen haft tre slags invånare; ett överskikt, ett mellanskikt och ett underskikt. Dessa har indelats i många underavdelningar, de har fått otaliga benämningar, och skiktens relativa omfattning, liksom dess relationer till varandra, har växlat från tid till tid, men i väsentliga delar har samhällets uppbyggnad aldrig förändrats. Även efter stora omvälvningar och tillsynes oåterkalleliga förändringar har samma mönster alltid hävdat sig på nytt, alldeles som ett gyroskåp alltid återgår i jämviktsläge, hur mycket man än lutar det åt ena eller andra hållet. Dessa grupper har helt och hållet oförenliga mål…” Bara Goldsteins förbjudna skrift, är värt flera genomläsningar då dess innehåll i hög grad kännetecknar dagens globala maktfördelning och metoder för vidmakthållandet av makt. Fortsättningsvis är Winstons slutgiltiga argumentation med O´Brien magnifik. Det sätt varmed O´Brien respektlös och stringent omkullkastar logikens alla lagar är tecknad med en snillrikhet som fortfarande efter tio genomläsningar gör mig helt förstummad av beundran.
Nittonhundraåttiofyra kan fortsättningsvis analyseras utifrån flera olika utgångspunkter och intellektuella infallsvinklar. Givetvis avsåg Orwell primärt att med Nittonhundraåttiofyra torgföra sina egna farhågor gentemot den totalitära utveckling som pågick i Sovjetunionen (att den mustaschprydde Storebror exempelvis skulle vara någon annan än Josef Stalin är inte troligt). Men Nittonhundraåttiofyra slutar inte enbart med en varning om maktfullkomligheten i öststaterna, den går längre än så. Orwell menade istället att en liknande utveckling är möjlig i alla samhällen, även i de västerlandets demokratier. Att Orwell till viss del givits rätt på denna punkt kan det inte råda några större tvivel om. Kamerabevakningen har ständigt ökat i takt med att statsmakterna givits de tekniska kontrollmöjligheterna att förhindra oönskade beteenden. Kameror sitter snart uppsatta kring varje torg, i varje butik och till och med våra köpvanor eller våra telefonsamtal och Internetbesök kan idag kontrolleras in i minsta detalj. Att krig även kan användas som förvändning för att skapa fred har också visats med önskvärd tydlighet under senare år. Världen går också mot den uppdelning i tre maktblock som Orwell förutspådde i Nittonhundraåttiofyra – och med ett allt mer överstatligt styre i vart och ett av de tre maktblocken. Fortsättningsvis har den industriella och fördummande underhållning som Orwell beskriver också kommit att permanentas allt mer. Mycket av den skräckbild som Orwell målade upp torde därmed vara mer aktuell idag än när Nittonhundraåttiofyra först publicerades år 1949.
De tre parollerna…
”Krig är fred
Frihet är slaveri
Okunnighet är styrka”
…är således träffande också idag.
Så kommer jag slutligen till betyget. Kan det efter alla dessa lovord bli annat än en solklar femma? Nja, hade jag satt betyget efter mina första läsningar av romanen hade betyget onekligen blivit det allra högsta, men många böcker och har passerat mina händer sedan dess och detta faktum förändrar givetvis förutsättningarna en aning. Om jag jämför Nittonhundraåttiofyra med exempelvis Michail Bulgakovs ”Mästraren och Margarita” eller ”Glaspärlespelet” av Herman Hesse kan jag inte undgå omständigheten att dessa två romaner helt saknar de formella brister som jag funnit i Nittiohundraåttiofyra. Den läsglädje som infann sig i läsningen av ”Mästaren och Margarita” och de budskap som talade direkt till mig i ”Glaspärlespelet” kan inte heller matchas riktigt av Nittiohundraåttiofyra. Å andra sidan är Nittonhundraåttiofyra mycket bättre än flertalet av de böcker som jag givit betyget fyra. Det ska dock mycket till innan jag utdelar det högsta betyget till en bok. Förlåt mig Orwell… | | Score 4 | |
|
Skriv din egen anmeldelse af 1984
|
|
|
