Joans liv förändras på ett ögonblick när hon mister sin man i en hjärtinfarkt. Hennes sätt att bearbeta sorgen blir att skriva en bok.
Joan Didion skriver: ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner tar slut”.
Hennes man dör framför hennes ögon, efter det att de varit och besökt dottern på sjukhuset och de ska till att äta middag. Han faller ihop vid bordet och vaknar inte mer. Hon tänker på om hon kunnat förhindra det, om hur han var dagarna före dödsfallet. Hade han föraningar om att han skulle dö? Hon flackar fram och tillbaka i sina minnen, om hur de träffades och hur deras liv varit. Så kommer hon tillbaka till dödsögonblicket och går igenom vad som hände steg för steg och läser journaler om hans död.
Mitt i alltihop ligger deras dotter i koma och svävar mellan liv och död, så hon måste samtidigt vara stark. Hur ska hon kunna berätta för Quintana att hennes far är borta?
Även fast Joan vet att John är borta kan hon inte förmå sig att skänka bort alla kläder, om han kommer tillbaka måste han ha skor att ta på sig. Hon fortsätter att prata med honom, men får inga svar.
Allt är rakt skrivit och egentligen utan sentimentalitet, men för den delen så känner jag ändå med henne. Vi vet alla att vi någon gång kommer att mista någon vi älskar, men vi kan nog aldrig föreställa oss hur det egentligen känns. Som hon skriver: ”Sorg visar sig vara en plats som ingen av oss känner till förrän vi når fram till den”.
Joan beskriver skillnaden på att känna sorg och att sörja. Att känna sorg är att vara passiv, men att sörja är att ta itu med sorgen. Det verkar logiskt tycker jag. När den första chocken lagt sig börjar man att bearbeta.
Jag kunde tycka att hon blev lite tjatig ibland, men jag förstår också att det hade hon behov av. Hon beskriver sin sorgeprocess och då blev det så här. Det här är en tankebok, väl värd att läsa.
Score 3
tetris
2008-12-31 12:24
Inte alls min typ av bok visade det sig. Jag kan förstå att hon behöver skriva av sig efter sin förlust, men upprepningar och ointresse från min sida gör att boken får ett väldigt lågt betyg. Jag kan tänka mig att någon som har förlorat en närstående kan ha behållning av den här men för mig var det slöseri med tid.
Score 1
Isidora
2009-01-21 08:58
Joan Didion skriver om sorg och sorgarbete och det är väl ett ämne som man helst inte vill veta av om man inte måste, om man inte själv är där. Och speciellt inte om det inte finns andra "effekter" i boken som skulle underlätta för läsaren, som skulle få honom på andra spår. Och dem finns inte i denhär boken. Den är inte en roman, det finns ingen story, sentimental är den inte utan rak på sorgen. Men den är välskriven, eftertänksam och läsvärd.
Score 3
tekoppen
2009-01-21 09:03
Välskriven men fastnade inte. Är nog mer gripande ifall man nyss har förlorat någon.
Score 3
axel-nelson
2009-10-28 18:59
och varför så lite om styvdottern som dog i samma veva..? Bara ett evigt tragglande. Ulla-Carin Lindquist kunde skriva om sitt eget döende på betydligt färre sidor och på ett betydligt mera allmängiltigt språk. Obegripligt att Didion får så goda recensioner.
