Auster visar än en gång upp en historia med flera lager, vilket ju har blivit hans signum. Första halvan av denna roman ter sig verkligt mystisk, och som läsare tas man ut på ett verkligt gungfly (känns det som) och man tappar nästan helt orienteringen. Vilket är verkligt, vilket är dikt? Men han tar död på spänningen (nästan bokstavligt), Auster, och en historia om gammelmannens liv tar vid. Den är förvisso vackert berättad, men inte till närmesevis lika intressant som det "uppdiktade" i romanens inledning.
Men författarens språk är som vanligt enkelt elegant och en fröjd att läsa.
